start konfafotboll
Idag, söndag, startade årets upplaga av konfafotboll med att alla (som inte var kvar i finalspel i Umeå-cupen) firade gudstjänst i Älvsby kyrka. Jag predikade i den gudstjänsten och resten av inlägget är mitt manus – lätt bearbetat för blogg.
Evangelietext Lukas 9:51-62
Tre Bibeltexter är lästa – liksom i alla gudstjänster.
En ur Gamla testamentet – händelser före Jesus, om två profeter.
En ur ett av Nya testamentets epistlar – brev där kallas så och handlar om anvisningar för att vara kristen.
Och sist, avsnittet jag läste när alla stod, ett avsnitt ur ett av Evangelierna i Bibelns Nya testamente – ord om och eller av Jesus. Den viktigaste texten.
Jag lämnar nu de texterna för ett tag då jag först vill fundera över en och annan annan sak.
Norrmannen som för drygt en vecka sköt vilt omkring sig och dödade en massa människor menar i sina förvirrade tankar sig slå ett slag för ett kristet Norge där han anser att muslimer, de med religionen Islam, inte hör hemma. För honom är Kristen och Norsk ganska samma sak. Det finns flera som anser samma sak även om de absolut inte tar till våld. Kristen och norsk – eller hos oss att vara svensk – sammanfaller.
Det är en betydelse en del lägger in i ordet Kristen – att man lever i ett samhälle färgat av 1000 års kristen kyrka med Jul, Påsk, Söndag som arbetsfri dag mm. Och visst hör Jul, Påsk, Söndag ihop med att vara kristen – men det är inte att vara Kristen. Det finns ju massor med kristna som inte är svenskar. Att vara Kristen är nåt annat.
Andra tänker att om man är Kristen handlar det om att göra en massa, att inte göra annat och över huvud taget vara på ett visst sätt. Man tänker på att be, läsa Bibeln, fira gudstjänst, vara hygglig, ärlig, skötsam, nykter och så vidare. Och visst hör sånt ihop med att vara kristen – men det är inte att vara Kristen. Det är nåt annat.
En del menar att när man är Kristen betyder det att man tycker och anser speciella saker. Att Gud finns – naturligtvis. Och Jesus och under och mirakler och allt möjligt. Och visst hör olika åsikter ihop med att vara Kristen. Att tycka är dock inte att vara Kristen – för si det är nåt annat.
Vad är det då?
Vad är det då att vara Kristen?
Om det inte är vara svensk, att vara på ett speciellt vis eller att tycka vissa saker?
Berättelsen jag läste ger ledtrådar:
Den handlar om när Jesus var på väg från norra delarna av nuvarande Israel upp till Jerusalem – man säger upp eftersom höjdskillnaden är stor.
Jesus var på väg – och folk följde honom.
Det är vad Kristen handlar om: att följa Jesus.
Därför har den här söndagen rubriken Efterföljelse.
Vara Kristen är alltså knutet till en person.
Det är knutet till Jesus. Inte till beteende, åsikt eller annat.
Det är att följa.
Att följa någon kan man göra utan att känna de personen. Man lär ju känna den det gäller när man följs, byter tankar, har med varandra att göra.
Att följa någon kan man göra utan att vara speciellt lik den det gäller. Men man tar ju intryck av, påverkas av och börjar likna den man följer.
Så är det människor emellan.
Så är det också i förhållandet människa Gud – eller lika gärna: Jesus.
I berättelsen gavs flera följe-exempel:
Några som faktiskt inte ville följa – innevånarna i den samariska byn.
Några okontrollerat ilskna – lärjungarna som ville dra ner Guds straff över de ovilliga samarierna. Och tillrättavisades av Jesus.
En entusiast som verkligen vill – Jag skall följa dig vart du än går – och som får beskedet om att det nog inte bara är en dans på rosor.
Ett par som av olika anledningar vill skjuta upp när Jesus säger Följ mig.
Och så slutar avsnittet med ett ordspråk som handlar om beslutsamhet:
Den som ser sig om när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.
Om du är kristen eller inte vet bara du – kanske.
Men det handlar inte om vilken kultur du tillhör, vad du gör, vilka vanor du har, vad du tycker eller anser – det handlar om din riktning, vem du följer. Därför är man kristen eller inte – inte mer eller mindre.
En sak till:
Ordspråket Den som ser sig om när han satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike liksom de andra två texterna handlar om beslutet att följa och seghet, uthållighet i följandet.
Sådant är ju viktigt.
Man automat-följer inte Jesus.
Som litet döpt barn – Ja! Småbarn automatföljer ju alltid.
Men som vuxen och som hålla-på-att-bli-vuxen är beslutet viktigt.
Inte bara ett beslut en gång för alla utan också ett dagligt beslut
Jag vill följa Honom – Jesus – som jag ännu inte känner!
Jag vill följa Honom – Jesus – som jag känt i åratal en bit till!
Och de besluten är var och ens egna!
Vi bekänner tron – det är ett sätt att formulera sitt beslut. och gör det stående.
i tid och otid
Någonstans i något av de brev aposteln Paulus skrev och som finns i allas Biblar ger han uppmaningen att predika i tid och otid. Jag tror det var ordalydelsen i gamla översättningen. Eller kanske i den nuvarande. Eller så står eller stod det förkunna i tid och otid. Eller nåt sånt. Snoka igenom Paulusbreven hittar du säkert stället som man i alla fall ofta säger som: predika Ordet i tid och otid.
Efter denna helt onödiga urspårning som mest var till för att motivera rubriken har jag ändå helt osökt(?) kommit in på det som ligger framför mig – alltså att jag skall predika i morgon. Två gånger. Eller åtminstone en och en halv.
Den halva gången i morgon är egentligen bara att jag har ansvar för en kort andakt med 6-7 närvarande i kapellet uppe vid Storforsen. Med 33 tjänsteår (jag fyllde 33 år som präst 11 juni) är det en sak jag utan att ta lätt på eller hemfalla till slentrian ändå skulle kunna lösa ganska snabbt och enkelt – med armbågen typ. Att de närvarande är en biskop med fru och en präst med fru och stiftets internationella sekreterare samt en arbetskamrat ändrar inte det faktum att det så att säga är en, om än viktig så ändå, liten grej.
But – there is always a but: De fyra förstnämnda är från England! Norwich närmare bestämt.
Därför ska jag läsa Bibeln, prata och be på utomländska. Sett så blir en kort andakt en halv predikan. Men jag vet vad det skall handla om. I ett av de Bibelavsnitt som hör ihop med Pingsten (som just varit) talar Jesus om Guds Ande som strömmar av levande vatten.* I den engelska översättningen står det rivers of living water. Klart lämpligt när man sitter i Storforsens kapell med utsikt över forsen. Och att Guds Ande likt den rinnande älven aldrig tar slut är väl en vettig tanke att tänka kring. Sedan kan man låta bilden halta lite och gå vidare till vad som sker när vatten leds genom en turbin och ger ljus, värme, kraft.
Men att allt ska ske på engelska oroar mig lite.
Den hela gången jag skall predika är på Lillstrand i morgon kväll i samband med en ungdomsinriktad gudstjänst – eller möte som det kallas på EFSiska. Jag skrev om det i förra inlägget där jag fått två kommentarer med ”predikotips”. På Fäjsbåck har det kommit sju(!) uppslag till – inte kan jag klaga! Nu återstår bara att välja, kombinera och söka klä i ord.**
Så till något annat:
När det gäller skolavslutningar i allmänhet anses ju predikan verkligen vara i otid – om man ska tro de debatter och skriverier som dyker upp i månadsskiftet maj-juni varje år. Bloggkompisen Pär Parbring har lagt ut sina skolavslutningsord på sin blogg – här – och jag rekommenderar dem till läsning. Själv är jag bara så ofantligt belåten med att jag enär folkhögskolan har Svenska kyrkan som huvudman inte behöver vakta orden ett dugg. 
Vad gäller skolavslutningen för drygt en vecka sedan har jag i ett tidigare inlägg aviserat att jag kanske skulle återkomma med min skolavslutningspredikan i ett senare inlägg. Det blir dock inte nu då detta inlägg redan är långt nog. Bilden härinvid får räcka.
Här syns altaret i skolans kapell vid skolavslutningsgudstjänstens slut efter det jag predikat. I predikan repeterade jag Jul-gudstjänstens budskap att när Gud lät sig födas som människan Jesus var det stunden på jorden då Gud startade sin mest bastanta insats för att rädda oss. Jag påminde om vad jag sagt i skolgudstjänsten inför påsk då jag pratat om att Gud, som omvänt sig till oss genom att bli människa, genom en avgörande stund på jorden – Jesus död och uppståndelse – gett oss möjligheten att vända om, att ta vara på stunden på jorden och göra en ny start. Och då gudstjänsten som avslutade läsåret var torsdag före Pingst berättade jag om den stund på jorden då Guds Ande gav start både för den kristna Kyrkan som sådan och för gemenskap med Gud för var och en. Och därmed kom altaret, som är kapellets mentala mitt och i tanken representerar Gud, att just denna stund på jorden vara en start-plats – till och med vid läsårets avslutning.
Så det kan gå! Jag tänkte ju bara förklara bilden av altaret försett med den skylt som låg och skräpade utanför skolan och som jag hittade samma morgon på väg in. Ser nu att jag ändå gav läsaren ett sammandrag av vad jag i förkunnelse sökte pådyvla de stackars – jag är nu ironisk – försvarslösa utelämnade eleverna. Detta gjordes innan jag uppmanade till bön och gemensamt Vår Fader samt gav Herrens Välsignelse.
Elever och arbetskamrat medverkade med musik – bland annat om en stund på jorden.
* Det grekiska ordet för levande kan också betyda rinnande.
** Läsaren må inte tro att jag gjort denna ”ämnesefterlysning” utifrån slapphet eller desperation. Icke!! Jag är fullt kapabel att i bön och eftertanke hitta predikoämnen – om jag inte väljer att tala om någon till en näraliggande helg aktuell text. I stället var frågan här och på Fäjjan ställd i en medveten tanke att söka ta reda på vad fler än jag själv – typ församlingen – funderar kring och önskar få belyst. Utan att det görs några jämförelser i övrigt så gjorde ärkebiskop Oscar Romero på samma vis i El Salvador. I tanken att det döpta enkla folket också är bärare av den Helige Ande forskade han under devisen El pueblo es mi profeta efter vad Ande sa genom dem och formade utifrån det sin förkunnelse.
Och han blev skjuten han...
fråga
Alldeles nyss ställde jag en fråga på Fäjsbock. Då det finns folk som inte är på Fäjjan men läser denna min blogg ställer jag här samma spörsmål att besvara medelst en kommentar (eller flera). Ge mig tips! Motivera gärna!
Jag har blivit ombedd att predika på Lillstrand i nån sorts ungdomssamling – jag är ju så huvva ung – på lördag kväll kl 19. Fick dock inget ämne eller något tema eller någon text. Förslag på vad som kan vara viktigt att ta upp upptages tacksamt.
grunderna
Det är ganska sent söndag kväll och jag sätter mig vid datorn för att via bloggen lägga än en dag och ytterligare några tankar ad acta – till handlingarna. Tycker själv att jag utvecklats till en ganska flitig blogg-skribent men något mer eller mindre läsvärt nästan varje dag. Orsaken till denna högfrekvens är väl att bloggen för mig blivit lite av en tankedagbok kring sådant som inte är allt för privat eller knutet till sammanhang där jag yttrar tankarna direkt.
Innan jag går in på detta inläggs huvudärende vill jag fästa uppmärksamheten på debattören Marcus Birros artikel Inte värdigt låta aborterade foster ligga och självdö i Svenska Dagbladet och i tidningen Dagen. Dagens Nyheter refuserade artikeln i sista stund vilket är extra intressant. Varför?
Så till grunderna.
Det var temat för det seminarium jag fick förmånen att leda vid EFS:s ungdomsrörelse SALT:s halligalli i Piteå på fredagen. Det som här kommer är ett sammandrag, inte manus i bearbetat skick. Manuset var nämligen en mind-map som jag inte vet hur jag skulle kunna få in som ett blogginlägg. Gör jag den som en bild blir texten i alla fall för liten att läsa – även om jag publicerar bilden i full storlek.
Jag började med lite latin som betecknar grunderna, vad som är kristet ABC.
Det är Adoratio – bön, tillbedjan, gudstjänst; Biblia – de profetiska och apostoliska skrifter som Kyrkan bestämt skall vara norm och rättesnöre för lära och liv; Confessio – bekännelse, troslära, dogmatik, katekes (med buden, trosbekännelsen, bönen Vår Fader, dopet, nattvarden och bikten).
Så fortsatte jag med att visa att man hittar grunderna i Hebreerbrevet kapitel 6 verserna 1-3. Där säger i och för sig författaren – här kom från gruppen frågor om vem?, var? och när? som jag i utvikningens form svarade på – att vi skall gå vidare från grunderna men nämner då dessa i förbifarten. De är:
Omvändelse från döda gärningar, brott mot Guds vilja, synder mot buden,
tro på Gud, då mer förtroende för Gud än åsikter om Gud.
Dop som naturlig och nödvändig engångshandling,
handpåläggning som uttryck för förmedlande av Den helige Ande som ges i dopet från den kristna Kyrkans allra första dag – berättat i Apostlagärningarna andra kapitel.
Uppståndelse från de döda, först Jesus, sedan vi,
en slutgiltig Dom och evigt liv.
Detta var mina punkter och givetvis bredde jag ut mig en inte så liten aning.
Och förde samtal utifrån vad kidsen frågade, tyckte, talade och sade.
Och nu vet också blogg-läsaren vad seminariet innehöll.
Nästa gång jag skall gudstjänst-tala inför folk är på terminsavslutningen på skolan på torsdag morgon denna vecka samt i ett ungdomsgudstjänstsammanhang lördagkvällen den 18:e juni. Har läsaren tankar på vad som vid dessa tillfällen bör eller önskas bli belyst tar jag tacksamt mot förslag och tips. Använd i så fall kommentarfunktionen.
Nu ska jag sova. Arbetsdag i morgon – trots Nationaldagen.
omvändelse x3
Liten varning: Ganska långt inlägg!
Idag fredag före Stilla veckan var det folkhögskolans sista studiedag innan Påsklovet.* Som brukligt skulle därför första lektionen vara en gemensam skolgudstjänst för alla elever som valt att inte skolka dagen ifråga samt all personal som kunde gå ifrån sina arbetsuppgifter. Som skolpräst är det på mina späda skuldror uppdraget ligger att fundera över hur den samlingen skall läggas upp och vad den skall innehålla – i värdefullt samtänkande med en musikalisk arbetskamrat.
Jag upplever uppdraget ganska grannlaga. Den genomsnittlige folkhögskoleeleven är inte världens flitigaste kyrkbänksnötare om man uttrycker det lite omständigt. De flesta är inte ens sekulariserade eftersom – i var fall som jag upplever orden – sekulariserad betyder en ut- eller avveckling - alltså att man från att ha varit religionsfärgad tappat kulören. Faktum är ju att de flesta födda på 1980- och 1990-talen aldrig ens färgats och allts inte ens kunnat sekulariserats. Setta gäller svenska elever alltså. Med elever med invandrarbakgrund är det en helt annan sak. Deras religionmedvetenhet är betydligt starkare vare sig de är kristna, muslimer eller buddister. I relation till dem blir språket – inte obekantheten – den faktor som gör att uppgiften blir grannlaga.
Det finns alltså anledning att så att säga ”vara enkel”. Men samtidigt behöver ju gudstjänsten vara ”central till innehållet”. Vi står ju inför Stilla veckan med både Långfredagens och Påskens budskap – berättelsen om Guds mest bastanta insats för människornas skull!
Hur blev det då i morse?
Hade det varit en ”vanlig” gudstjänst i en ”vanlig” gudstjänstlokal med en ”vanlig” församling skulle jag haft ett skrivet manus jag nu bara enkelt skulle kunna kopiera in i här – möjligen lätt bearbetat. Men jag har inget sådant. Skrivet manus fungerar inte i skolgudstjänstsammanhanget – i vart fall inte för mig. Det som sägs behöver – vad jag menar – vara ”färskvara” och gärna i ett samtal eller en diskussion. Eller åtminstone i sådan ton. Det betyder inte att jag inte förbereder mig eller inte tänker i förväg dagarna innan, men det leder till att jag först på morgonen strax innan gudstjänsten ställer samman tankar och sånger till någon form av stolpanteckningar över vad jag sedan fri från manus vill berätta.
Jag valde att försöka berätta om Tre omvändelser.**
För det ändamålet behövde jag rekvisita och frågade efter två frivilliga statister. En elev anmälde sig och han fick uppdraget att välja ut en till. Dessa ynglingar placerades med ungefär tre meters lucka vända från varandra med uppdraget att se arga, besvikna och bistra ut men vara tysta. Andra skulle få prata och tänka högt. Förresten hade vi allra först sjungit Psalm 45, Jesus för världen givit sitt liv.
Vad behövs för att dessa två skall bli sams? sporde jag menigheten.
Tystnad följde. En stund. Och så kom förslagen:
De måste vända sig till varandra! var ett.
Vem vänder sig först? frågade jag då.
Den som mest vill vänskap! ledde tanketråden till.
Jag minns inte om det var jag eller någon annan som sa det.
Kommen såhär långt tog jag fram skyltarna. På en av den stod GOD och den hängdes på den ena statisten. Skylten MAN hängdes på den andra och beskedet var att texten var på engelska.
Väl så arrangerat vred jag GOD-statisten ett halvt varv och riktade honom mot MAN – som fortfarande stod med näsan i sin gamla riktning, på väg åt det håll sagda kroppsdel pekade.
Och så började jag berätta om den första omvändelsen – att Gud omvände sig till människan genom att själv bli en människa – Jesus.
Just då svimmade han som hade MAN-skylten. Pang i golvet! In under altaret.
Vit som ett lakan i ansiktet, stirrig blick, vid medvetande. Typisk stå-stilla-yrsel.
Paus i förkunnelsen alltså.
Sedan tumultet lagt sig, gossen rest sig samt satt sig på en stol – så ock den andre statisten – fortsatte jag mina tankegångar om hur GOD omvände sig och blev MAN. En GOD-MAN. Och som GOD-MAN blev Jesus GODMAN – ett nu svenskt ord som betyder ungefär ansvarig företrädare och representant – för alla individer i den mänsklighet som är vänd från Gud och rör sig i sina näsors bortvända riktning.
Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son... sammanfattar denna tanke.
Efter psalm 38 verserna 1-3 växelagerade jag själv i statisternas positioner för att illustrera människan gensvar på Guds tillvändhet. Alltså den andra omvändelsen. Det var den första, och är den givna, uppmaningen beskedet om Guds omvändelse ledde och leder till. Omvänd er! Fler ord i saken – givetvis – innan summeringen från andra halvan av Johannes evangelium kapitel 3 vers 16: ...för att var och en som tror på honom – det är omvänder sig till – inte skall gå förlorad – fortsätta i näsans riktning – utan ha evigt liv.
Därefter en solosång av den musikaliska arbetskamraten.
I resonemangets tredje del tog jag startpunkten i den naturliga omsorg och oro alla kände när statisten dråsade i golvet. Naturligt för människan egentligen. Men samtidigt är det också så att vi mycket väl kan låta bli att engagera oss för människor som drabbas. Eller är sjuka. Eller fattiga. Därför omvänder Gud oss till varandra, vill att vi omvänder oss till våra medmänniskor – så att vi följer Gud i att omvända sig till folk. Och detta är den tredje omvändelsen.
Sedan bön, Vår Fader, Välsignelsen och tre verser på psalm 729.
Och till sist Påskdagens berättelse hos Johannes. Kapitel 20 vers 1-8.
* Vanliga år brukar lovet vara veckan efter Påsk men då högtiden detta år är alldeles extremt sen är lovet lagt innan högtiden.
** Det var min Plan A. Jag hade också en Plan B. Den gick ut på att jag med två hockey-halsdukar – Luleås och Skellefteås – skulle prata om Dubbel besvikelse eller nåt sånt. Men jag fick inte ihop tankegångarna på slutet så den planen övergavs och halsdukarna lämnades i sakristian.
photoshoppat
Idag den andra söndagen efter Trettondag jul var jag ombedd att medverka med predikan vid 11-gudstjänsten på EFS i Älvsbyn. Då det rörde sig om en reguljär gudstjänst en söndag gjorde jag så som jag oftast gör och skrev ett fullständigt manus i löptext – att jag sedan inte exakt följer detta manus är som en annan sak. Manustexten har här lätt bearbetats för bloggläsning. Som blogginlägg blev det gräsligt långt. Som predikan tog det en ½timme vilket också kanske är gräsligt långt men ändå inte farligt. Liturgin i ett 11-möte är rejält minimerad och EFSare har ganska välövat sittläder när det gäller att lyssna till predikan. Kanske är det inte heller riktigt en predikan. Mer av ett föredrag. Eller ett Bibelstudium. Kanske en lektion. Blandformerna kan vara många - liksom yrkesskadorna.
Det är andra söndagen efter Trettondagen idag. Jag skall läsa ett bibelavsnitt och det finns i psalmboken på samma sida som episteln som lästes för en stund sedan – sidan ett tre ett sju.
Textläsning Johannes evangelium 5:31-36
1. Först lite om texten som den står i Johannes 5
Det är ett ganska rörigt litet textavsnitt. Helt plockat ur sitt sammanhang. Som så ofta. De texter vi läser på söndagarna är ju tagna ur sina Bibel-boks-sammanhang och flyttade in i just den söndagens sammanhang tillsammans med andra avsnitt. Och det kan bli lite rörigt.
Strax innan i berättelsen har Johannes… – och här är det rörigt igen. Det finns ju flera Johannes. Dels han som ligger bakom texten ungefär 60 år efter det att saker och ting hände, dels den i texten nämnde Johannes Döparen. Det är en annan Johannes, en halvt år äldre släkting till Jesus. Kan bli lite rörigt.
Strax innan i berättelsen har Johannes – alltså evangelisten – låtit Jesus hålla ett tal om sig själv och sitt förhållande till Fadern. I det talet satte han saker på sin spets bland annat i 5:19-24 – [här återgav jag en del ganska fritt]
Och innan det samtalet hade Jesus botat en lam man på sabbaten. Alltså fräckt ändrat vad alla i hans närhet uppfattade vara en evig stadga från Gud. Budet att man skall helga vilodagen och hålla den arbetsfri. Jesus sätter sig över den på Guds ord grundade uppfattningen. Det är att Jesus uppfattas upphäva Guds Ord som gör att hela legitimationsresonemanget sedan uppkommer.
Delar av det resonemanget är inte aktuella för oss. Johannes Döparen är ju till exempel inte speciellt viktig för oss men när Jesus vandrade omkring var Döparen en viktig figur – en väckelseledare som drog mycket folk till omvändelse, dop och nystart. Och de årtionden efter själva händelsen då evangelieförfattaren och andra berättade om och funderade över händelserna kring Jesus – då var Döparen fortfarande viktig. Visserligen var han grundligt halshuggen men det fanns döparlärjungar som fortsatt i hans anda både i Palestinaområdet och i judiska kolonier på annat håll. Vad Johannes Döparen sagt om Jesus var därför då en viktig fråga, ett viktigt belägg, när de som trodde på Jesus uppståndelse skulle legitimera vem Jesus är.
Och på 90-talet när evangeliet skrivs är alltså Johannes Döparens ord om Jesus fortfarande ett argument – annars skulle inte evangelisten tagit med det. Men idag, när det inte finns en stark Johannes-Döpar-rörelse invid den kristna kyrkan blir inte Döparens uppfattning lika viktig som Jesus-legitimation – faktiskt.
I stället är det ett starkare vittnesbörd än det Johannes Döparen gav som är viktigt.
Jesus säger det själv – typ som en minnesvers för denhär dagen:
De verk som Fadern har gett mig att fullborda,
just de jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. (v36).
2. Det Jesus gör legitimerar honom – såhär långt i evangeliet.
Om man inte känt till berättelsen om Jesus alls utan bara läst Johannesevangeliet såhär långt skulle man ändå fått sig en hel del till livs.
Jesus har kallat lärjungar, han har i Kana i Gallileen gjort 600 liter vin till en fest där de redan druckit upp det som fanns, han har rensat templet från den pengafixering och krämarmentalitet som lätt bryter sig in i religiösa sammanhang, han har på håll botat en son till en ämbetsman och sedan den lame vid Bethesda-dammen.
Dessutom har han hunnit att i ett nattligt samtal sätta myror i huvudet på en teolog – Nikodemos – samt också gjort det olämpliga som det var att färdas genom blandfolksområdet Samarien och där till råga på allt samtala med en samarisk utanför-kvinna med lindrigt sagt tvivelaktig moral – och så få anhängare i och runt staden Sykar.
Det har Jesus hunnit göra såhär långt i berättelsen. Och det vittnar om vem han är. Hur?
Att skapa det ena till det andra – vatten till vin – kan bara Gud.
Att föreskriva, bestämma, hur det skall vara i templet – kan bara Gud.
Att bara genom sitt ord skapa hälsa och liv (och på håll) – kan bara Gud.
Att bota en kroniker som varit lam i 38 år – kan bara Gud.
Att sätta sig över Guds bud – det får bara Gud.
Så bara genom de fem kapitlen legitimeras Jesus som
Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, som har visat Gud för oss.
Så står det också i kapitel 1 vers 18.
3. Det Jesus gör legitimerar honom – i evangeliet som helhet.
Nu är inte Johannesevangeliet – eller något annat i Nya testamentet – skrivet främst för att läsas eller höras av folk som inte hört om saken tidigare. När Johannes skriver vet han att de som skall ta del av texten kan storyn i sin helhet. Det gör att Johannes "dubbelexponerar" – vet ni vad det är?
[Här såg främst de yngre ut som fågelholkar varvid följande icke planerade utläggning sköts in]
Förr i världen, innan digitalkamerornas tid fotograferades det på så sätt att man satte in en så kallad film i kameran. Och så plåtade man 36 bilder och då var filmen slut och skulle skickas till ett labb för framkallning. Och man visste inte hur det blivit förrän efter en vecka tio dagar. Idag bränner man iväg 150 digitalbilder i timmen och får genast se om det blev lyckat eller inte.
Ibland hände det att man tog fel. I stället för att sätta in en ny film råkade man ta en gammal som redan använts och tog alltså bilder med den en gång till. Exponerade dubbelt. När då filmen kom tillbaka framkallad var det mer än vanligt ett överraskningarnas tillfälle – [här sågs minnes-goda åhörare i 40+åldern småskratta]. Det kunde finnas bilder på en tomte med en midsommarstång uppkörd i näsan. Det var "dubbelexponerat" - två bilder i en.
Så går det inte till nu. Nu skapas samma effekt – utan överraskningsmomentet – genom att man tar en digital bild och i till exempel dataprogrammet Photoshop lägger man på en bild till. Och kanske ännu en. Och får en slutbild som man photoshoppat till något med flera lager, flera bilder i en – typ.
När Johannes – och andra – skriver evangelium så "photoshoppar" han – i detta är Johannes är extrem. Han tar händelsen, vet vad andra vet och underförstår det, väver in sådant han tänkt under de 60 år som gått osv och får en berättelse med flera lager. Flera betydelser.
Så "photoshoppat" kommer orden de verk som jag utför att innefatta inte bara vad som hitintills berättats i evangeliet utan allt det Jesus gjort och sagt. Allt det Jesus fullbordade. Redan här, i början av evangeliet, handlar det alltså samtidigt om det som hände senare, i slutet. Och det var då, i slutet men inte allra sist i evangeliet, som Jesus på korset just sa om alla de verk som Fadern har gett mig att fullborda, just de jag utför: Det är fullbordat – och böjde ner huvudet och överlämnade sin ande. (19:30)
Jesus uppståndelse är det främsta verket som legitimerar vem han är.
Döden kunde inte hålla i honom. Jesus klev ut ur den död han frivilligt tagit på sig för andras skull. Och dödade döden. Och visar så att han är Gud – livets källa och ursprung.
Det är Jesus död innan – det verket – som främst visar vad Gud gör.
Jag sa att han frivilligt tagit på sig döden för andras skull. Den tanken är inte bara min. Den är central i Johannesevangeliet (liksom hos alla andra författare i Nya testamentet). Innan själva berättelsen om Jesus död finns tanken "inphotoshoppad" när Jesus i kapitel 10 talar om den gode herden som ger sitt liv för fåren – men det handlar alltså om hans egen offerdöd: …jag ger mitt liv för att sedan få det tillbaka. Ingen har tagit det från mig, jag ger det av fri vilja… (10:17-18)
Det finns folk i vår tid som har svårt med detta. Alltså med tanken att Jesus död skulle vara ett frivilligt offer till förmån för andra – oss. Man tycket det verkar läbbigt att någon skulle vara tvungen att dö för att andra skulle ha fri väg till gemenskap med Gud. Att Gud skulle vara sådan att Gud krävde sådant. Och att människan skulle vara så dålig att hon skulle behöva det, behöva en Försonare.
Vara hur det vill med de funderingarna: Bibelns resonemang är entydigt men framställs på en mängd olika sätt och med varierande bilder. Och hos Johannes blir det bara så extra tydligt:
Så (på så sätt) älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. (Joh 3:16-17)
Det verket fullbordade Jesus. För vår skull. Och det legitimerar Honom.
De verk som Fadern har gett mig att fullborda,
just de jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig.
De legitimerar honom. Då som nu. Som Gud, som Försonare.
För dig och för hela världen. Amen.
Här kom jag att sluta. Klockan hade gått och jag hade redan predikat i 30 minuter. Det var inte läge för fler tunga eller röriga tanketrådar – denna gång. Följande sista avsnitt fanns dock också i mitt manus:
Till sist: Jesus verk fortsätter. Han fortsätter verka i det han gör nu.
Johannesevangeliet talar "photoshoppigt" om några sådana verk:
I samtalet med Nikodemos i kapitel 3 talas om Dopet då vi föds på nytt av vatten och Ande för att leva i, med och för honom och varandra.
Efter sin uppståndelse – kapitel 20 – ger Jesus sina lärjungar sin Ande och makten att på upp-drag av Gud förlåta alla synder så att de inte blir liggande mellan människan och Gud – Bikt och avlösning.
I kapitel 6 talar Jesus om bröd och vin som hans kropp och blod och ger evigt liv – Mässan.
Och i kapitel 15 talar han om både Ordet och Bönen – genom vilka han fortsätter verka.
Både då och nu är allt detta hans verk till förmån för oss.
Allt detta fullbordar han för att ge oss liv. LIV. Amen.
glädjeämnen II
Jag tycker det är kul att predika*. Eller snarare förkunna som inte riktigt är samma sak**. I alla sammanhang handlar det om att söka möta dem som är på plats och forma det man säger så att det blir relevant och leder till vidaretankar hos dem, inte bara är sant i kristen teologisk mening. Det är en utmaning varje gång men innebär att samma eller liknande innehåll blir olika i olika sammanhang. Väl in-kyrkade – i Svenska kyrkan, EFS eller friförsamling – blir en knippe förkunnelsemiljöer. Ungdomar som dessa in-kyrkade själva avlat och fostrat blir en annan miljö. O-kyrkade eller av-kyrkade vuxna blir ytterligare något annat och o-kyrkade ungdomar till detta ännu en speciell situation.
Särskilt spännande tycker jag det är när de närvarande inte är väl in-kyrkade. Det måste inte betyda att de skulle vara mot eller anti på något sätt. Bara att de är o-. Om mitt förkunnande fungerar i det läget må andra bedöma men jag tycker själv uppdragen är ett stimulerande glädjeämne och publicerar därför härstädes tankarna jag lät förkunnelsen ha förra söndagen då en 100-talet fotbollskonfirmationsanknutna ungdomar och vuxna samlades i Älvsby kyrka till en enklare form av gudstjänst***. Vi kommer in i handlingen efter psalm 39 som sjöngs efter det att Matteus 13:31-34 lästs på episteltextsplats****.
Vi skall lyssna till en Bibeltext till. Och det gör vi stående eftersom den är viktig. Som när man sjunger nationalsången ungefär. Elina skall läsa den två gånger eftersom den är så kort. Markusevangeliet 1:14-15.
Det är viktigt med fusklappar. Jag har en första-lapp från i torsdags då jag och Anna-Karin planerade denhär gudstjänsten. Den lappen ligger nog där borta på den lilla hyllan. En andra lapp är denna: ett [av mig tillfälligt visat] blädderblocksblad med en del noteringar på från igår när vi bland återträffskonfirmanderna pratade om de två Bibelavsnitt vi nyss lyssnat till. Och en tredje lapp med funderingar från tidigt i går kväll – baksidan av den första. Och så finns en fjärde lapp där jag igår skrev en del funderingar över vad jag vill berätta och som ligger där borta*****.
Vad är Himmelriket/Guds rike?
Igår ställde jag den frågan till de blåklädda – återträffarna. Och fick ett svar som jag nja-ä-ade. Det var ju inte det jag tänkte. Då. Men som jag senare kom på var helt rätt. En av er blå sa det. Minns ni vad han sa?
[De i blå fotbollströja klädda återfallskonfirmanderna såg nu alla ut som fågelholkar.]
Hans svar var Paradiset. Himmelriket/Guds rike är Paradiset.
Varför nja-ä-ade jag det? Var ju bara så dumt av mig. Men vad kan han ha menat? Tror ni? Alla kan tycka...
Senare kom jag på det! Han måste tänkt framåt. Paradiset efter. Himlen man kan komma till efter döden.
Det fattade inte jag! Jag tänkte Paradiset då. Det vi kommer från. Alltså Eden med Adam, Eva, orm å träd.
Men han hade rätt! Paradiset/Himmelriket/Guds rike är ju framtiden där Guds vilja råder.
Och konfirmanden fick rätt över prästen – sker pinsamt ofta.
Om då Jesus säger Himmelriket/paradiset är nära → Vad menas?
Nära i tiden? Alltså snart? Kanske något...
Nära i rummet? Inom räckhåll? Tillgängligt? Det han mest menar!! Då!
Här behöver man vidga det lite. Gå utöver de Bibelavsnitt vi lyssnat till till fler berättelser.
Jesus säger Himmelriket är nära – tillgängligt, inom räckhåll. Och Jesus gör Himmelriket nära.
I Paradiset/Guds rike finns inga sjukdomar – Jesus botar sjuka, gör det nära.
I Paradiset/Guds rike finns ingen skuld – Jesus förlåter, gör det nära.
I Paradiset/Guds rike finns ingen död – Jesus uppväcker tre döda. Paradiset är nära.
Så i och med och genom Jesus är Himmelriket nära. På G. Inom räckhåll.
So what? Detta var ju där och då. 2000 år sedan inemot...
Här behöver vi vidga tanken ännu mer.
Efter att ha berättat, botat, förlåtit osv dör Jesus. Bilden av det finns där här i kyrkan – krucifixet.
Det sker för att hindren för oss att få del av Guds rike/paradiset skall tas bort.
Tavlan där, ovanför altaret, visar vad som hände sedan. Uppståndelsen ur döden. Och att han lever.
Det är bara en tavla men värd att fundera över: Åt vilket håll är Jesus på väg? På tavlan? Kommer han ut ur graven eller in i kyrkan, hit till oss?
Bilden säger: Himmelriket/Guds rike/Jesus är nära – inom räckhåll. Här. Nu.
Detta med Himmelriket – sig själv – tyckte Jesus det var viktigt att berätta mer om. Och ofta gjorde han det i formen av bildberättelser. Och två av dem fanns i det Bibelavsnitt Benjamin läste för en stund sedan.
Senapskornet som är litet och växer till ett träd och den lilla jäskraftsdegen som gör så att en stor deg blir jäst – genomsyrad.
Nu till den stora fusklappen. Blädderblocksbladet från när återsamlingarna pratade om detta igår och där jag skrev ett par saker de tänkte om just det Bibelavsnittet.
Få kan bli många! var en sak som sas. Om bara någon bestämmer sig för att göra något bra kan det ”smitta” till fler. Och det blir mycket som är bra.
En liten tro Gud planterar i en kan växa! var en annan sak som sas.
Detta sista är viktigt. Det är lätt hänt att när man tror lite tror man att man inte tror alls. Särskilt om man jämför sig med andra som verkar tro mycket mer.
Jag frågade en gång i en klass på folkhögskolan – unga vuxna – om vilka som svarade Nej på frågan Är du kristen? Nåt kvickhuvud räckte genast kaxigt upp handen. Någon annan satte sig på nävarna. En kvinna, synligt med barn, sa: Jag vet som inte. Jag är nog lite kristen – som.
Är du lite gravid också? frågade en av killarna i gruppen.
Det var egentligen bara så klockrent. En kvinna är ju gravid eller inte. Och så är det med tron. Där eller inte. Men mer eller mindre synligt – som med en graviditet.
Så du som tycker du tror lite. Eller inte riktigt vet om och vad du ska tro:
Ge den lilla tron Gud planterat chans att växa. Det kan du bestämma dig för.
Det är att omvända sig, ta in det man har, leva i det faktum att Himmelriket/Jesus är nära.
[Här skulle nog predikan ha slutat men jag berättade också en berättelse som återsamlings-konfirmanderna hade fått ta del av vid en ungdomsgudstjänst vi deltog i kvällen innan. Då detta inlägg redan blivit långt kanske jag relaterar till den amerikabrevsberättelsen vid något senare tillfälle. Således skriver jag nu till läsarens glädje:]
Amen!
* Om de som brukar vara på plats när sådant sker tycker samma sak är en annan sak.
** Förkunna i kyrkliga sammanhang är att söka presentera viktiga saker om vad Gud i och genom Kristus gjort för oss människor. Förkunnelsen kan ha olika former: samtal, drama, undervisning, bilder, proklamation osv. Predikan i betydelsen i förväg utformad muntlig monolog är en möjlig (och vanlig) pedagogisk form som förkunnelsen kan ta.
*** Situationen och tankarna kring den har jag tidigare beskrivit i inlägget vidrigt vemod.
**** Läsaren må här titta i sin Bibel (eller psalmbok) för att ta del av texterna.
***** Jag hade alltså inget manus i handen.
tjuvstart - 2
I mitt förra inlägg med rubriken ”tjuvstart”, ädle Bloggläsius, förtalte jag om den gudstjänst vi på folkhögskolan firade redan fredag före första Advent. Jag redogjorde i följd och ordning för gudstjänsts innehåll fram till dess jag skulle skriva upp den elevreflexion jag hade som utgångspunkt för ett fortsatt funderande – en reflexion som då fanns på skrivbordet på skolan.
Nu har papiret hämtats och jag kan knappra ner fortsättningen. Om du, käre Bloggläsius, inte läst förförra inlägget bör du göra det nu – innan detta. Har du det läst är det bara att gå vidare.
Det är intressanta tankar som jag kommer att fundera vidare kring nu. Men då måste jag ju först läsa upp vad som står på det här bladet. Alltså:
”Kära Guden…
Om det är du som styr över saker och ting på denna planet är jag evigt tacksam för att du placerade mig på denna plats som är mitt hem och som en av människorna i min fina familj. Tackar för att du gett mig möjligheten att träffa och lära känna flera brillianta människor här och för att jag har möjligheten att driva omkring på vackra platser på vår jord.
Men jag undrar…
Om du verkligen bryr dej om och har möjlighet att påverka, varför låter du människor plågas ihjäl i olika hemska sjukdomar? Varför låter du människor skövla, plöja ner allt i sin väg (andra människor, djur och natur) så fort det går att tjäna pengar? Jag undrar vad planen är, om det finns någon?”
Jag fortsatte ungefär enligt följande tankegång:
Dethär är seriöst. Och vettigt. Och många funderar nog så. Jag funderar så? Frågar mig så?
Och så tänker jag såhär:
Jag tror att Gud finns. Jag tror också bryr sig om lidande, förtryck, orättvisor, utplundring.
Och jag tror Gud vill både säga ifrån och rätta till. Men hur skall Gud göra? Hur?
En väg vore naturligtvis att busvissla genom ett hål i molnen och ryta med full kraft: ”Sluta!! Skärp er eller jag bränner er till sot!!” Då skulle vi ju nog fatta. Fast vi skulle skita på oss allra först – om man får använda sådana ord. Vi skulle fatta och lyda eftersom vi skulle vara så rädda. Men allt skulle bli bra genom att vi tvingades till lydnad – typ.
Och så skulle Gud kunna städa själv. Vad är BNP per innevånare i Malawi? (Här frågade jag en kollega som berättat det för alla på tisdagen) Drygt 400 dollar. Och i Sverige? (Kollegan gav ett svar). Var och en av oss – i snitt – har alltså ungefär 100 gånger så mycket att leva på, med och av som människorna i Malawi. Och det skulle ju Gud kunna rätta till. Enkelt. Gud skulle ju kunna dra upp allt vi äger, har och använder från jordens yta till ungefär 1½ mils höjd, låta det följa luftströmmarna och sedan ramla ner på så sätt att alla människor skulle få lika mycket av allting. Då skulle det bli rättvist. På så sätt skulle det bli rättvist – om Gud skulle lösa saken på det sättet. Tvångsstäda – typ. Och vad vi då får kvar kan man bara fundera över – en 100del av vad vi har nu.
Att göra så är ett av Guds alternativ. Att totalt underkänna oss och misstro oss. Och tvinga fram sin – kanske vår – vilja. Men så har Gud valt att inte göra. Än.
Gud valde en annan väg som innebär respekt för och förtroende för oss människor. Inte framtvingat ansvar utan frivilligt. Det var som om Gud tänkte såhär:
”Skriker jag åt dem skiter de bara på sig – fast kommer att lyda. Tvångsfördelar jag blir det rättvist – men framtvingat. Nej. Det är ingen bra väg. Jag vill inte tvinga. Eller skrämmas. Jag vill försöka tala med dem i stället. Och visa dem. Ge dem en mall att följa. Och en utväg…
Och för det behöver jag bli en av dem!!”
Så gjorde Gud. Blev en människa för att kunna berätta för oss hur vi skall fungera: ”Älska era medmänniskor som er själva” sa ju Gud som människan Jesus. Och så visade Gud som människan Jesus hur vi bör vara – goda, generösa, lindrande. Och dessutom lärde sig Gud som människan Jesus hur det är att vara människa. Delade våra situationer, framför allt deras som finns på livets minussida. Som baby blev han flykting, till exempel.
Och för att vi som gjort fel, plundrat och förtryckt, kapat åt oss och behållit, inte skall behöva möta straff offrade han – Gud som människan Jesus – sitt liv, dog och uppstod så att vi kan få förlåtelse och nystart.
Så valde Gud att göra för att visa oss att Gud bryr sig.
Berättelsen om Jesus är den stora berättelsen om hur Gud gjorde.
Och berättelsen om hur han red på en åsna är en länk i den berättelsen.
Den länk hör självklart till Advent som oundvikligt kommer varje år.
Nu psalm 104, två verser.
Sedan gick gudstjänsten vidare på det sätt jag beskrev i slutet av förförra inlägget.
Och det återstår nu 45 minuter till kvällens händelserika avsnitt av The Event.
tjuvstart
I dagens PT – som jag alltid brukar vilja läsa innan jag på allvar funderar hur sådanahär skolgudstjänster ska bli – står det att ”den Nordatlantiska oscillationen är inne i en negativ fas”. Vet någon vad det är? Alltså att ”den Nordatlantiska oscillationen är inne i en negativ fas” – förkortat ”NAO” och ett minustecken?
Det handlar om något som inte går att undvika. Ett väderfenomen som gör att kalluft rasar söderut från Nordpolen och att vintern kommer att bli smällkall och snörik. Som förra vintern. Vädret är oundvikligt. Det bara kommer. Men i tidningen kan vi nu se varför det är så: ”den Nordatlantiska oscillationen är inne i en negativ fas”.
Bläddar jag vidare hittar jag bland annonser och annat om ljusstakar, julklappar och lucior till och med en annons om saffranssemlor – snacka om årstidsblandning. Och så kommer en viktig liten notis på sidan 23: försäkringsbolaget If som försäkrar villor, bilar och allt möjligt har gjort en undersökning – undrar vad den kostade att göra – som visar att det är vanligare i Norrland med dubbdäck jämfört med i Göteborg – här skrattades det i lokalen. En självklarhet man väljer att beskriva.
Oundvikligt och självklart – två ord att hålla i minnet.
Det blir Advent på söndag. Och sedan jul. Oundvikligt kommer det varje år. Som vädret. Inget att göra något åt. Till denna oundviklighet – Advent – hör självklarheter som ljusbågar i fönstren, stjärnor och ljus. Ljus i massor. Och ljus är ett sammanhållet tema för den serie sånger som kören nu skall sjunga.
Här gör jag en tankepaus för att inviga läsaren i vad jag faktiskt nu skriver om – Adventsgudstjänsten i folkhögskolans kapell/aula i går morse. Den sker av tradition liksom 3-4 andra gemensamma gudstjänster för hela skolan*. Inledningsvis hade givetvis klockorna ringt, mobiltelefoner stängts av, manliga mössor (i de flesta fall) avlägsnats och två verser på psalmen 103 sjungits. Efter den psalmen framträdde jag Pite-tidningsbläddrande enligt ovan. Den nämnda kören är ingen permanent skolkör utan består av elever och lärare som stampas fram just för dessa tillfällen. Nu åter till den tjuvstartade Adventsgudstjänsten.
Till självklarheterna kopplade till Advent hör till exempel den psalm vi sjöng alldeles i början. Och andra sånger vi kommer att höra till exempel i affärerna fram till Jul. De är ofta knutna till en annan självklarhet – berättelsen jag strax skall läsa. Och den berättelsen är en del i en stor berätelse som hör ihop med Jul, Påsk osv. Till berättelsen jag skall läsa hör också som något näst intill självklart den sång vi sjunger direkt efter det jag läst berättelsen – psalm 105. Var beredda på den.
Och så brukar man stå upp när man lyssnar till denhär berättelsen och sjunger 105.
Här läste jag evangelietexten för första söndagen i Advent och vi sjöng ”Hosianna”.
Sedan fortsatte jag:
I ett par undervisningsgrupper – inte Grundkursen – har man fått ett sådant här papper, det jag nu håller upp. Efter en tid började jag hitta pappren i mitt postfack. Skrivna på.
Papprets resonemanget var:
”Antag, utgå, från att det finns en Gud – jag tror det men alla kan utgå från det när de tänker.
Antag vidare att den Guden bryr sig om människor och deras situation.
Vad skull då vi ha att säga till denne Gud?”
Det blev intressanta tankar som jag kommer att fundera vidare kring nu.
Men då måste jag ju först läsa upp vad som står på det här bladet. Alltså: ”…????
Såhär långt kommen in mitt blogginläggsskrivande gick jag till min skolväska – jo, jag har en sådan – för att hämta bladet med elevens text så att den skulle bli rätt avskriven.
Hoppsan! Papiret är kvar på skolan!
I vart fall blev det som stod på bladet utgångspunkten för de fortsatta funderingarna om vad Gud anser och hur Gud valt att agera – oundvikligheter och självklarheter. Så sjöngs två verser på psalm 104 och vi bad en bön som en annan elev – inte heller en grundkursare – skrivit i en bok som finns i kapellet för böner och tankar. Och så till sist Vår Fader och Välsignelsen innan kören knöt ihop vår Adventstjuvstartsgudstjänst med sång.
* Vid dessa gudstjänster är rummets alla 99 stolar vända östvart mot kapellets altare och Kristusbild. I andra sammanhang när rummet används som hörsal är vändningen västvart mot white-board och filmduk och åhörana har då Jesus i ryggen. En ”normalmöblering” är 30 röda stolar östvända för skolans dagliga andaktsliv och 69 gula västriktade redo för aulabruk. En gul stol är ohjälpligt trasig.
efs - våga vara
Väl hemkommen från England väntade andra uppgifter. Fredagskvällen 13 november hade jag lovat att predika i Hemmingsmarks bönhus under temat Våga Vara. Det var Hortlax-kretsen av EFS som hade en gemensam så kallad möteshelg i dagarna tre och ungdomsmötet i Hemmings var det första.
Predikan – eller vad vi skall kalla det – hade givetvis ett manus redan i ögonblicket den avfyrades men då det var i form av en så kallad majndmapp som dessutom inte helt kunde följas blir denna skrivna form en något tillrättalagd version. Dessutom är ju predikan per definition något muntligt – därav talspråket och den slarviga meningsbyggnaden. Hursomhelst var ca 90 personer närvarande, och av dessa var dryga 30-talet ungdomar sjungandes i kören Glatt (o)väsen – fast på engelska.
Temat för denhär kvällen är Våga Vara. Öppet tema. Kan betyda lite vadsomhelst.
Temat är knappast anledningen till att ni är här. Inte heller är jag anledningen. Möjligen är kören en anledning – ni i kören har ju dessutom en svans som kommer till där ni är. Och så andra som kommer när det är sådana här krets-mötes-helger. Vara hur det vill: ni/vi är här med temat är Våga vara.
Vaddå Vara? Vara Vaddå? Bikupa ett par minuter så får vi höra sedan. [Bikuporna ledde till svar som Våga Vara sig själv, Våga Vara unik, Våga vara kompis, Våga Vara den man vill vara vilket blev utgångspunkterna för fortsättningen, ganska manusoberoende dialog.]
Våga Vara sig själv – vem skulle du annars kunna vara? Och vad hindrar dig att vara sig själv? Svaren här blev grupptryck och jag själv, att jag inte törs.
Att andra och annat kan pressa en att inte våga vara sig själv låter vettigt. Men att jag på grund av mig själv inte vågar vara mig själv låter ju lite märkligt. Och ändå är det så.
I allt det här blir det lätt att man parerar för andra, för den grupp man råkar tillhöra. Är man - ett exempel - ledsen en kväll när kören Glatt (o)väsen – fast på engelska – skall sjunga blir ju pressen jobbig. När alla andra är glada, alltså. Och när reklam och mode säger att så eller si ska man se ut blir det jobbigt när man inte ser ut så. Gissningsvis lite jobbigare när man är ung jämfört med när man är i min ålder och liksom använt utseendet färdigt.
Det mariga här bir ju vad som egentligen hamnar i fokus. Vad som blir centrum för uppmärksamheten. Eller vem. Är det andra? Eller jag själv? Och hur andra eller jag själv ser på saker och ting?
Men det kan ju inte vara det mest viktiga – eller?
Ska vi inte se på saker som Gud ser på sakerna – egentligen?
För Gud vet väl bättre – eller?
Hur ser Gud på oss? Dig? Hur ser du ut i Guds ögon?
Det är ju vad som gills – typ. och det ska jag nu försöka beskriva.
När Gud ser dig/mig/oss ser Gud det Gud själv skapat.
Det är en viktig förstapunkt. Att vi är skapade och när Gud såg på det Gud skapat såg Gud att det var gott – Bibelns första kapitel.
Det betyder att när Gud ser dig är det något värdefullt Gud har för ögonen. Något som på något sätt avbildar Gud. Något som ÄR bra. I Guds ögon.
Och vi får, bör rimligen, räkna som Gud räknar. Vi kan väl inte underkänna det Gud godkänner?
Och när Gud ser andra ÄR de också bra. Och får räknas så också av oss.
Så Våga Vara det Gud säger att du ÄR – skapad, bra, gott.
När Gud ser dig/mig/oss ser Gud det Gud själv befriat.
Och här är Gud alldeles bombsäker på sin sak eftersom Gud vet hur det ÄR:
”Det är jag som befriat dem! Jag gjorde det alldeles själv! Och det ordentligt!”
Detta betyder dels att du inte var fri från början. Alltså att människan behöver befrias från något. Till något. Från ett läge utan Gud till ett läge med Gud, Och hos Gud.
Den befrielsen genomförde Gud På följande sätt:
Sonen – som med Fadern och Anden är Gud – lämnade sitt gudomliga sällskap och lät sig födas som människan Jesus. Sonen, också kallad Ordet, lämnade alltså på ett sätt sig själv – dog om man så vill – och blev en av oss. Han levde som vi, åt, skrattade, grät, övergavs, led, dog som vi – och uppstod från de döda! Han gick in i bortavarenheten från Gud för det var enda möjligheten att befria oss. Det var på SÅ sätt Gud älskade världen – genom Jesus som inte bara predikade Guds vilja/kärlek eller bara genom botanden och sånt utförde Guds vilja/kärlek. Han VAR – Fel! ÄR – Guds vilja/kärlek som befriar mänskligheten.
Och eftersom Gud själv gjorde detta ser Gud dig som du ÄR: Befriad!
En sak till – extra individuellt.
När Gud ser dig/mig/oss ser han det Gud själv fogat in i befrielsen.
För det är du. Infogad. Om du är döpt. Är du inte döpt återstår det, då har du det framför dig.
Om detta infogande säger Paulus i brevet till Titus ungefär: …då frälste han oss genom det bad – dopet – som återföder och förnyar… Ungefär infogar.
Han säger också i Galaterbrevet: Är ni döpta in i Kristus har ni iklätt er Kristus… Alltså är ni insvepta i Kristus. Infogade.
Så ser det ut det som Gud ser. Dig som är Skapad, Befriad och Infogad.
Så är du ur Guds synvinkel. SÅ ser Gud att du ÄR.
Och att Våga Vara – det är att se med dessa Guds ögon på sig själv och andra.
Det är att Våga vara den du i Kristus är…
ord och skrift
Jag har då och då här på min blogg lagt ut ett för läsning lätt bearbetat manus till en och annan predikan jag leverat till en av min framfart drabbad menighet. Jag har låtit sådana manusinlägg prydas av bilden på en glad predikant. Hur sådant fungerat som läsestycken har jag ingen aning om då predikans muntliga form är vad som dominerat i mitt sinne. Nu kan jag med hjälp av en kollegas förkunnelse märka lite av den skillnad som nog föreligger mellan hörbara och läsbara ord. Jag hörde predikan i söndags och har läst den nu och finner att det lästa blir tråkigare än det sagda. Ta därför som vana att, när du läser en predikan, läsa den högt. Eller snarare säg den som om du skulle hålla den muntligt.
Följande text är det manus som en av församlingens komministrar – här på bloggen ibland kallad brunetten – använde i söndags 14:e söndagen efter Trefaldighet utifrån textavsnittet Lukas 12:24-27. Predikantbilden har modifierats till att gälla gästpredikant . Andra förkunnare inbjudes att medelst mail skicka manus till mig för refusering eller publicering.
Luk 22:24-27: Enheten i Kristus
Om enhet, gemenskap - efterlängtade tillstånd och mål - handlar denna dag. Men vägen dit? Hur ser den ut?
Det finns ett slags gemenskap och en enhet som heter "för husfridens skull", d v s vissa frågor ska inte beröras, vissa saker ska sopas under mattan. Det ska se fint ut - utåt. Ibland kanske vi tror att det är det Jesus menar med enhet och kärlek. Men förr eller senare blir det sprickor i den fina ytan.
Jag tänker på enhet som ett träd. En väl använd bild, men den tål att användas igen…
Roten är den samma, den är lika, den delar alla. Sedan spretar trädets grenar åt alla håll, högt och lågt, norr och söder. Så olika, ändå så enade. Enad kan man vara även om man inte tycker lika i allt. Enhet tror jag föds, inte i att man tycker och tänker lika i allt utan att där finns en respekt mellan oss. En respekt för dina tankar, jag kanske inte alltid håller med men jag respekterar det du tänker.
För några dagar sedan såg jag en bild i en av kvällstidningarna. En bild på Carl Bildt och Maria Wetterstrand. När bilden togs delade de på ett uppdrag som prisutdelare på en musikgala. De var likadant klädda. Båda hade kavajer med rått mönster. Kavajerna ägs av Bildt och de tyckte att det var en kul grej att ha dem på sig. Så sa de ungefär så här; Mycket skiljer oss åt men vi har samma dåliga klädsmak, och musiken enar oss, den bygger över alla gränser. Här blev musiken deras grund, deras enhet, en gemensam nämnare som gjorde att de kunde mötas och dela på ett uppdrag. Om vi, hos varandra söker det vi har gemensamt kanske vi lättare kan acceptera varandras olikheter?
En grund vi alla har gemensamt är Jesus Kristus. En grund som vill finnas i allas våra liv, som tillåter oss att vara olika. För det är det som är själva poängen, att vi med alla våra olikheter tillsammans ska bära ut budskapet om Guds son i världen. Vi är så olika, vi kan tänka och tycka så olika, reagera så olika. Jag tänker på lärjungarna, den där natten i texten vi nyss lyssnade till....
Kanske var deras kiv ett utslag av rädsla? Kanske började de förstå... – nu grep de efter det sista halmstrået, där i himmelriket får jag vara nära dig då..? Eller var det bara så inskränkta och självupptagna att det enda de såg den natten var sina egna förhoppningar och sin egen vinning?
Och nog är det en förskräcklig natt Lukas beskriver. Han beskriver ensamhet som Jesus upplever i detta sällskap. Och just denna natt, just här, där de upplever sitt livs nederlag, när de en efter en sviker Jesus, uppstår ett konstigt gräl mellan dem. Lukas återger det med de ord vi hörde strax efter att han skildrat nattvarden, kärleksmåltiden, som instiftas i den natt då han blir förrådd: "Lärjungarna kom att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste."
I den natt då Jesus vet att han ska arresteras och misshandlas och dömas till döden – i den natt då de en efter en sticker sin väg och gömmer sig i mörkret för att inte gå samma öde till mötes – i den natt då Judas förråder honom och Petrus förnekar honom. I den natten uppstår ett gräl mellan dem om vem av dem som är störst!
Om vem som är den störste förrädaren? Nej, den störste lärjungen, den bäste!
I den natten… Det är en så märklig diskussion lärjungarna har att en författare knappast har kunnat hitta på det, och så mänskligt, alltför mänskligt, att det måste vara sant. Hur skulle Lukas ha kunnat hitta på ett så otroligt samtal – i den natten om inte verkligheten hade tvingat honom.
Så gick det till, och de kom ihåg det. De dolde det inte för sig själva eller för varandra. Medan det som var deras värld gick under, diskuterade de vem som var störst. Det kunde de aldrig glömma.
Om man upplever något verkligt omskakande minns man tydligt detaljerna. Dofter, synintryck… Minnet fasthåller detaljerna eftersom situationen var så spänd. Men även om de hade ett smärtsamt minne av att de mitt i den natten började diskutera vem som var störst – så att de verkligen glömde honom och redan i diskussionen egentligen hade förrått honom – även om de mindes detta, så kunde de ju ha gjort om episoden. Men det gjorde de alltså inte.
Jag tänker att här i den salen där de satt fanns det ingen enhet. En enhet kräver en grund och den grunden de hade – Jesus, valde de bort nu för sin egen vinnings skull. Är det så vi människor är? Eller var det bara de? Så skulle väl aldrig vi göra?
Vilken bild av människan har då evangelierna? Vad är en människa eftersom de bästa människorna i evangelierna skildras på detta sätt?
En människa är den högsta skapade varelsen och den lägsta. En människa är den modigaste och den mest fega, den bästa och värsta skapade varelsen. Tillitsfull och skurkaktig. Hjärtegod och elak.
Och evangeliernas bild av människan är densamma: Så upphöjd är människan och så låg. Hon sitter till bords med Guds son, tar emot brödet och vinet, och förråder honom. Hon tar emot kärlekens måltid och diskuterar vem som är störst!
När kyrkan blev stark nog försköt hon Judas. Det räckte inte att han hade hängt sig i förtvivlan, han skulle också dömas av den kyrka som var helt beroende av honom – Jesus – som aldrig dömde någon – för vem hade då fått vara med?
Den störste är inte den som härskar. Det är nog omöjligt för oss att förstå. Vi är härsklystna, och vi vill helst kallas välgörare när vi härskar över någon. Men evangeliet säger alltså det rakt motsatta: Den störste är den som tjänar. Den störste är inte den som ligger till borde utan den som betjänar.
Att tjäna betyder att ditt liv är mittpunkten i min gärning.
Att härska betyder att min vilja är navet i ditt liv.
Den som tjänar blir inte stor. Det är det Jesus menar när han säger: Jag är ibland er som den som tjänar. Därför kan ingen av er bli stor, följaktligen kan inte någon av er heller bli större – eller störst!
Det finns alltid någon som kommer att gå långt. Det finns alltid några som slåss om de höga positionerna, fyra- fem som slåss om att komma fram. Konsten är inte att få människor att känna sig små. Den konsten kan de som härskar. Det kan till och med vara en konst som odlats till fulländning i äktenskap och familjerelationer, på arbetsplatser och på skolor.
Konsten är den rakt motsatta: Att få människor att känna sig större. Viktiga, betydelsefulla. Att få människor att känna sig sedda, jag ser dig du är här i dag, det betyder något!
Det var just vad Jesus gjorde, när han var tillsammans med dem, som den som tjänade dem. Han tjänade, han såg och han upprättade!
Han utgav sig själv i den natt då han blev förrådd. Om han hade utgett sig själv i den natt då de allihop hjälpte honom, så hade det varit lika för lika. Av kärlek utgav han sig, kärleken är osjälvisk och tjänande.
Kärleken är stor, den vinner över allt, den gavs åt oss alla.
Den grunden kan vi alla stå stadigt på – Enhet i Kristus – lika men ändå olika just som det ska vara!
goda förvaltare
Idag började ett tvåveckors konfirmandläger på folkhögskolan i samarbete mellan skolan, Älvsby församling, KRIK (Kristen IdrottsKontakt) och Norrbottens fotbollsförbund. Ett tjugotal ungdomar från Luleå-Boden-Piteå deltar för att kombinera två goda saker: Konfirmation och fotbollsträning.
Lägret inleddes med att alla ungdomarna, deras föräldrar och hela ledargänget firade Högmässa tillsammans med lokalförsamlingen i Älvsby kyrka. I sammanhanget var jag betrodd att vara den präst som skulle ge ord åt de delar av gudstjänsten som inte formulerad i ritualet – alltså Beredelsen innan syndabekännelsen samt Predikan. Dessutom skulle jag välja psalmer*.
Nedanstående text är vad mitt manus kom att innehålla.
Egentligen är det nog två predikningar. Eller en tvådelad lång.
Beredelseord
Varje söndag har en överskrift, ett tema. Kollar ni i Psalmboken på sidan 1496 hittar ni dagens. Dels namnet på söndagen – 9:e efter Trefaldighet (som är söndagen efter Pingst som i sin tur infaller 50 dagar efter Påsk som är den största av alla helger och styr allt) – dels temat: Goda förvaltare. Om det handlar sedan på olika sätt de Bibelavsnitt som finns för idag. Vänd blad så hittar ni andra årgångens texter som kommer att läsas om ett tag. Lägg ett snöre där tills vidare.
Förvaltare.
Det känns som om ordet har med ekonomi att göra. Men är nog lite vidare. Handlar mer om att någon får i uppdrag att sköta om något för någon annan. Någon som skall fixa något för någon.
Om Gud tänker vi ofta att Gud är den fixaren!
Gud skall hjälpa dem som behöver. Dem som är oroliga, hungriga, sjuka, i krig, olyckliga, nervösa.
Det blir som om vi lämnar saker till Gud att förvalta – och gör det då när vi behöver det. Och då vi har det hyfsat bra behövs det ju inte så mycket. Och då glömmer vi Gud.
Och nog är det väl OK – inte att glömma Gud men att anförtro sig åt Gud. Men något missas. Detta att Gud gett oss något att förvalta. Anförtrott sig åt oss. Visat oss förtroende. Till och med gjort sig beroende av oss.
Det vi fått att förvalta är mycket – några exempel:
Tid. Vad gör vi av tiden? Använder den helt för vår egen skull eller – som Gud önskar – till nytta och glädje för andra människor?
Pengar – tänker man kanske först på. Vad gör vi av våra pengar? Använder dem helt för vår egen skull, egna verkliga och inbillade behov eller nöjen, eller – som Gud önskar – till nytta och glädje för andra människor som saknar vad vi äger och har?
Oss själva – alltså livet. Vad gör vi av oss? Hur ser vi på oss själva? Ska jag se till att jag får ut det mesta av livet eller ska jag – som Gud önskar – leva till nytta och glädje för andra? Familj, vänner, okända – till och med motståndare?
Hur är det förvaltat? Hur har du förvaltat?
Perfekt och alltid helt rätt? Eller har du förskingrat – alltså behållit för dig vad andra skulle haft – vad gäller tid, pengar, livet och annat?
Har du förskingrat – vi använder det ordet – är det läge att ändra på det. Första steget i ändringen är att erkänna det. Eller bekänna det som man brukar säga lite mer kyrkligt. I den bön vi nu skall be – syndabekännelsen. Vi ber den tillsammans men gör den till din bön.
Predikan – Lukas 12:42-48
Berättelsen var en liknelse. Påhittad story av Jesus. För att få oss att tänka. Och tänka efter.
Betydelsen är dessutom självklar. Alltså att den som fått något att förvalta skall ta ansvar för det och göra som det är tänkt – av den som gav uppdraget. Alltså Gud.
Och att den som fått mycket, vet mycket, kan mycket, har större ansvar än den som vet eller kan mindre. Med styrka kommer ansvar – typ. Det är ju också självklart.
Och det kan inte vara det som Jesus främst vill påminna oss om - rena självklarheter.
1. Gud har gett – och ger
Jag tänker att det i stället måste vara just detta att Gud gett, anförtrott sig, åt oss som är poängen. Att Gud visat – och visar – oss förtroende. Att Gud gjort – och gör – något för oss.
Gud har gett – och ger – oss livet, resurserna och tiden – de sakerna tog jag upp redan i början.
Gud har gett – och ger – oss jorden, naturen, världen att sköta om och förvalta.
Gud har gett – och ger – oss varandra att leva tillsammans med och samspela med.
Gud har gett – och ger! Det är poängen i berättelsen. Som beskriver Gud.
Ibland när vi tänker på Gud tänker vi på något avlägset. Långt ut i världsrymden och sedan tredje vintergatan till vänster – typ. Som inte bryr sig, inte känner, inte vill, inte tycker, inte agerar.
Sådan är inte Gud.
Gud betror. Är nära. Gör. Ger. Uppdrar.
Och som goda förvaltare har vi att svara upp mot det till 100% av vår förmåga. Därför att Gud är god!
En sak till – den viktigaste av vad Gud gav – ger:
2. Gud gav oss sig själv. Och ger oss sig själv. Tydligt och inkapslat.
Sug på den du: Gud gav oss sig själv. Och ger oss sig själv.
Gud såg människornas läge – att vi inte förvaltar livet, tillgångarna, varandra osv rätt. Att i stället för att tala sanning så ljuger vi. I stället för att älska hatar vi. I stället för att hålla vad vi lovar sviker vi. I stället för att bota skadar vi. Du kan själv hitta fler exempel på att vi och världen kommit snett.
Och för att lösa det tänkte Gud: Jag ger dem mig själv. En gång tydligt – och sedan inkapslat.
2a. Gud gav oss sig själv tydlig, en gång för alla när Gud valde att bli en människa som vi – alltså Jesus. Som botade, tröstade, vägledde, bjöd in dem som annars stöttes ut. Som var en god förvaltare. Som var Den gode förvaltaren.
Och som dessutom betalade för alla usla förvaltare. Gjorde så att fusket kunde förlåtas.
Det är viktigt: Gud gjorde något så att Gud skulle kunna förlåta vårt fusk. Inte tillåta utan förlåta.
Det var genom Jesus död och uppståndelse från de döda som Gud gjorde det. Genom korset – finns där på väggen – och uppståndelsen – avbildad där på altartavlan. Det är händelserna som är Guds stora gåva till en fuskande mänsklighet, myglare som du och jag.
Så – på så sätt – gav sig Gud tydligt där och då i och genom Jesus.
2b. Nu ger Gud/Jesus sig själv åt oss inkapslat – det är det sista i predikan.
En sak av detta har redan skett här i gudstjänsten: Förlåtelsen efter syndabekännelsen. Guds förlåtelse inkapslad i Yvonnes ord genom hennes röst. Och i Bibelns ord.
För de flesta av oss – så är det i Sverige – gav Gud/Jesus sig själv åt oss när vi döptes. Inkapslat i dopet fanns Jesus och allt han hade med sig: Också då förlåtelse, ett nytt samband med Gud, evigt liv.
Och i nattvarden kapslar Gud/Jesus in sig i bröd och vin för att på så sätt ge sig själv till dem som genom dopet börjat höra ihop med honom. Ny förlåtelse, närhet, liv.
Detta ger Gud oss att förvalta i förtroende. Och vi får vara goda förvaltare till detta – i tro på, i tillit till, i förtroende för Gud. Amen.
* Psalmerna var: Ingång 73, Lovsång 10, Graduale 37, Offertorium 62:2-5, Slutpsalm 285
2 särskådandets sälta
Mitt förra inlägg var innehållet i min predikan på Lillstrand lördag kväll. Detta inlägg är del två – en fristående fortsättning avfyrad söndag förmiddag. Som det förra inlägget är detta mitt manus, bara lätt bearbetat för läsning.
Kallelsen till Guds Rike är temat för helgen.
Igår pratade jag en del om det med utgångspunkt i berättelsen om när Jesus i Jeriko kommer i kontakt med Sackaios och lotsade honom till tro. Jag fortsätter med temat och med samma text. Sidan 1128. Nu står vi i aktning för Jesus som evangeliet innerst inne handlar om: Lukas 19:1-10.
Först en kort tillbakablick till vad jag sa igår.
När Jesus kommer nära börjar Sackaios söka. Det är ett exempel på sanningen att det alltid är Gud som börjar. Det är Gud som söker genom att göra sig sökbar. Människans sökande är alltså ett gensvar på och ett tecken på att hon är sökt.
Jesus uppsöker sökaren Sackaios där och sådan han är. Ger också Sackaios erfarenheten av att vara sedd, godtagen, accepterad trots att omgivningen grymtar. Sackaios erfar sötman av att vara sedd.
Sötman av att vara sedd skapar samtalet med mer påverkan. Mer allvar som troligen blir närgånget eftersom Jesus vill något med Sackaios – fast det berättar inte texten utan det måste man sluta sig till av annat.
Hur kan han umgås med sådana? frågar sig ju folk i allmänhet enligt texten.
Jag tänker mig att Sackaios ställde samma fråga:
Hur kan du vilja ta in här? Tycker inte du att jag lever fel? Hur tycker du jag bör leva? Egentligen?
Jesus kan ha svarat: Vad sa Johannes? – alltså döparen. Du tror väl inte jag tycker annars än han?
Driv inte in mer än vad som är fastställt! minns Sackaios. (Luk 3:13)
Och Sacakios, handen på hjärtat: Vad säger buden och profeterna om korruption, ocker, utsugning? Tror du jag tänker annorlunda än Gud bara för att jag sitter här?
Du tror väl inte jag tillåter – när det är förlåter jag gör?
Ungefär här tror jag samtalet mellan Sackaios och Jesus tog en intressant vändning. Sackaios måste ha känt sig utmanad, avslöjad, genomskådad. Särskådad om man tar ett gammalt svenskt ord. Det sved!! Som salt i sår ungefär.
Jag tror detta är viktigt att greppa detta rätt:
Det finns inget i Nya Testamentet som säger att Jesus som accepterar människorna sådana de är accepterar att de förblir sådana de är. Utan några som helst problem beskriver i stället Jesus i evangelierna tullindrivarna som syndare – alltså som personer som lever och gör fel. Att Jesus söker upp dem i alla fall har inte med saken att göra.
Detta visar oss något om Kallelsen till Guds Rike:
Den innebär sötman i att vara sedd och sältan i att vara särskådad.
Sackaios sitter kvar i samtalet. Det är bra. Han hade kunnat säga: Nu får du gå, Jesus.
Många gör så. Det är ungefär i detta läge många sökare brukar backa – ta ett steg bakåt. Både ”nya” sökare och rutinerade sökarrävar. Backar när sötman försvagas och det blir närgånget.
Därför varnade jag igår för sockerberoende – i det här avseendet.
En del sockerberoende sökare har så fäst sig vid sötman i att vara sedda i sitt sökande att de när det saltar till backar ur för att börja söka någon annanstans. I någon annan form av andlighet där de på nytt upplever en belönande sötma i att vara sedda. Själva sökandet blir deras grej, inte att hitta.
Andra gottegrisar väljer att, när det blir allvar, kanske lite tråkigt, dra vidare till någonstans där tidiga känslor kan få en ny injektion. Där lovsången är ännu innerligare, intensiteten ännu starkare, allvaret ännu starkare, läran ännu renare. Eller åtminstone lika som det var när man inte ännu var van.
Några snaskpellar och snaskpellor tar så fasta på känslan att vara älskade och godtagna sådana de är att de väljer att förbli sådana de är. Detta framför att låta Gud så sakteliga väcka insikter och peka på vad som bör förändras. De missuppfattar att vara älskad och mottagen med att vara bedömd helt OK och färdig. Och mot Guds formande förändringsarbete försvarar de sig till och med med sanningar som Det är ju tron det handlar om, inte prestationer.
Och allteftersom de både tagits emot och tagit emot sådana de då var tror de att det alltid kan vara sådana de är. Och när de då får nya idéer eller möter nya situationer så måste ju Gud, i deras ögon, acceptera det – eftersom de ju är älskade sådana de är just då. På så sätt blir det de som sätter ribban för livet – inte Gud. Inte Gud som formar dem till sin sons avbilder (Romarbrevet kapitel 8) utan de som formar Gud till sin.
Och dethär kan gälla vadsomhelst. Trossanningar, moralfrågor, ekonomi.
I allt där känslan tillåts styra över vad Gud/Jesus säger och visar.
Man skaffar sig en tillåtande Gud i stället för en förlåtande.
En Gud som bara ger seendets sötma, inte särskådandets sälta.
När Jesus kallade Sackaios till Guds Rike sitter Sackaios kvar och låter sig särskådas. Vägledas. Rentav förebrås. Tar till sig det salta.
Och reagerar: Hälften av vad jag äger.......
Han nöjer sig inte med att av Jesus/Gud vara älskad som han är!
Han vill följa den som älskar honom – Gud/Jesus. Och formas av Honom.
Och det gör att Jesus ställer diagnosen: Idag har frälsningen nått detta hus!
Idag kallar Gud dig till sitt Rike. För vilken gång i ordningen spelar ingen roll.
Hur du reagerat tidigare spelar inte heller någon roll.
Ta hela kallelsen!! Inte bara sötman i att vara sedd.
Också sältan i att vara särskådad.
Av honom som förlåter.
Amen.
1 seendets sötma
Nu är det söndag tidigt på eftermiddagen och jag har just kommit hem efter att ha fått förtroendet att predika och fira mässa på Lillstrands ungdomsgård som ligger en liten bit utanför Älvsbyn. Igår kväll predikade jag också där och detta inlägg är predikan från igår i den form den fanns i mitt manus. Nu är mina manus skrivna för att sägas och därför har jag lätt – men bara lätt – bearbetet det hela för att läsas.
Senare i kväll eller i morgon kommer fortsättningen – alltså den predikan det blev idag.
Helgens tema: Kallelsen till Guds rike.
Bra tema eftersom det finns i Evangelieboken.
Bra tema eftersom det är ”officiell” starthelg för sommaren här.
Det är ju därför verksamheten här på Lillstrand finns – för Kallelsen till Guds rikes skull, inte för trevnaden främst.
Det är ju därför Lillstrand finns – för att underlätta Kallelsen till Guds rike, inte för att det funnits länge.
Det är ju därför EFS som äger Lillstrand finns – för kallelsens skull, inte som ett självändamål.
Det är ju därför Svenska kyrkan EFS är en del av finns – för Kallelsen till Guds rikes skull, inte för att bevara traditioner och kultur.
Det är ju därför Kristi kyrka Svenska kyrkan är en del av finns – för att Kallelsen till Guds rike skall nå världen, Inte för att samla anhängare eller värna moral och värderingar.
Det är ju därför Kristus finns – för att kalla och föra hela världen till Gud, inte för att själv njuta av all makt i himmel och på jord.
Så som Fadern har sänt mig sänder jag er sa den uppståndne Jesus till de tolv.
Det vad deras efterföljare fortfarande har som uppdrag: Kallelsen till Guds rike.
Eller vara det redskap Gud använder när Gud söker och kallar människorna till sitt rike.
Och vara det sammanhang där sökande människor kan hitta det de söker – och ges hjälp att söka vidare i det funna. Eller rättare sagt: den funne – Jesus.
Kallelsen till Guds rike är alltså helgens tema och sökandet.
I två gudstjänster – nu och i morgon.
Jag kommer att röra mig i samma Bibeltext – men ur olika synvinklar. Det är texten om den kortväxte Sackaios i Lukas berättelse kapitel 19 verserna 1-10.
Viktigt att veta i sammanhanget är då att tullindrivarna på Jesus tid var lågt rankade och ganska allmänt illa sedda. De hade med en rejäl slant köpt rätten att ta ut tull och avgifter. I kontakt med vanligt folk jobbade de så på projektet att ta tillbaka sitt utlägg och givetvis då med råge. Utan revisorer eller kontrollanter. Så de gjorde sig rika på andras bekostnad. Tillhörde därför inte anständigt folks bekantskapskretsar. Som hallickar ungefär – vilket sannolikt en del av dem också var.
Texten finns på sidan 1128 i psalmboken – Textläsning: Luk 19:1-10.
Sackaios skulle kunna betraktas som en sökare – med ett modernt ord. Och det som fått honom att söka gissar jag är det som får alla att söka: vaga rykten, nyfikenhet, kanske längtan.
I sitt tullkontor i Jeriko – nu fantiserar jag utifrån texten – har han nog hört rapporter norrifrån som har med Jesus att göra. Kanske har en passerande tullkollega berättat att en annan tullkollega – Levi/Matteus – ”åkt dit och blivit religiös” – typ. Och fortsatt: Det var en kringvandrande predikant som bara plockade med sig Levi ur tullhuset. Och han gick med kassan kvar på disken. Och du vet hur snål han brukade vara. Dendär predikanten verkar inte vara som andra predikanter utan tvärtom. Umgås med allsköns folk utan att vara kräsen. Äter och dricker, sjunger och pratar. Och apropå prata: Det kan han. Om Gud å grejer. Men inte som vanliga Gudspratare utan med en sällsynt sanningens pondus.
Sedan botade han visst också. Samt vid nåt tillfälle utfodrade han 5000 med bara lite bröd och fisk. Som Mose och mannat i öknen alltså. Och 600 liter vin till ett bröllop där de redan druckit ur det de hade – måste skapat stillhet i den byn dagarna efter. Det finns till och med dem som säger att han uppväckt en död. Eller var det två. Fast vid olika tillfällen. Nåt är på gång något däruppe i norr.
Den sortens rykten torde Sackaios ha hört. Men han har inte gett sig ut för att söka. Nej! Men när nu Jesus kommer i närheten blir han nyfiken. Ville gärna se Jesus stod det. Och sätter sig i rörelse. Börjar söka – om vi så vill kalla det.
Varför kan han det?? Vad gör att han kan börja söka – om det nu är söka han gör? […..]
Svar: Jesus är i närheten!! Jesus närmar sig Sackaios!! Det gör att Sackaios kan söka Jesus.
Detta är faktiskt en ganska viktig sak – fast det verkar vara en detalj.
Människors sökande är nämligen alltid en följd av att Gud/Jesus sökt sig till den människans område – då menar jag inte bara geografi. Människans sökande är ett gensvar på att Gud söker. Ett tecken på att människan är sökt. För Gud agerar alltid först!!
Du har alltså inte hittat på att söka. Eller att söka vidare sedan du funnit.
Och ingen annan är heller sökare utifrån egen idé. Man söker för att man är sökt!
Tillbaka till Sackaios:
Han får lön för sin möda. Trädklättring, ansträngning, nyfikenhet. ”Jesus ser” Sackaios! Och säger: Idag skall jag besöka ditt hem – typ. Och då blir det full fart hem till bostaden med de små möblerna. Så får sökaren Sackaios uppmärksamhet. Han blir sedd av den han söker. Blir glad. Belönad.
Så gör Gud generellt när Gud kallar någon till sitt Rike, när Gud genom att komma nära någon får denne att söka. Gud ger människan en erfarenhet av att ”vara sedd”. Många kan berätta om sådant på olika sätt. Överväldigad av någon sorts närvaro, oförklarlig frid, en känsla, bönesvar, trygghet, gemenskap, glädje.
Denna söta känsla av att vara sedd är Guds sätt att kroka fast – som när man fiskar.
Gud bjuder sökaren på detta och erfarenheten av att man funnit något/någon.
Eller funnits av någon.
I Sackaios fall ledde det till samvaro, måltid, hemma i huset – trots att omgivningen grymtar och tycker det är opassande. Och Sackaios måste ha myst med sådan gäst – som valt att ta in hos honom, acceptera honom sådan han är. Oväntat. Måste ha fått en känsla av att vara värdefull. Fick erfara sötman i att vara sedd.
Erfar du sötman i att vara sedd – tacka då Gud!
Märker du att andra erfar det – tacka då Gud!
Njut i fulla drag av att vara sedd av Gud sådan du är.
Njut av sötman! Den är nödvändig i början av livet i Guds Rike.
En nykristen är i början – och får njuta sötman.
En ung kristen är också i början – omöjligt annat - och får njuta sötman.
Njut av och tacka för sötman!
Men bli inte sockerberoende!
Det är dåligt för den andliga konditionen. Och kroppsbyggnaden.
Sötman hos Sackaios ledde till samtal med Jesus – ett samtal Lukas inte berättar innehållet i. I vart fall inte här. Dock finns det anledning att tro att Jesus i samtalet går fler steg med Sackaios. Låter honom också erfara särskådandets sälta som också hör till kallelsen till Guds Rike.
Och om det skall jag prata i morgon.
glädje i Gud
I förra inlägget som försetts med samma vinjettbild nämnde jag att jag denna helg predikat två gånger. Detta inlägg innehåller söndagens predikan i Vistträsks missionshus. Texten är mitt manus i oredigerad form och därför skrivet som jag pratar. pratspråk alltså, inte skriftspråk.Jag fick ett tema för också denna Gudstjänst: Glädjen i Gud. Det temat skall jag försöka belysa. Samtidigt är det tredje söndagen i Fastan och den söndagen har sina texter värda att bli lästa – och i någon mån kopplade till temat. Därför läser jag ändå söndagens text – innan temat.
Textläsning Markus evangelium kapitel 5 verserna 24-34.
Nu – Glädjen i Gud.
”Som kristen skall man vara glad!” ”Eller borde vara glad!”
Så sägs ofta och så anses ännu oftare.
Dessutom är det Bibliskt: ”Var alltid glada!” står det någonstans.
Givetvis är det OK! Fattas bara annat. Men ibland blir det så krampaktigt.
Eller åtminstone flåshurtigt. Som om glädjen vore grejen.
Och när glädjen är grejen ger vi oss in på att söka efter glädjen, det roliga. Så söker vi upp de gladaste gudstjänsterna, den mest trevliga gemenskapen, de roligaste förkunnarna. Vi gör så eftersom vi tror att glädje och roligt är samma sak. Och lättsamt.
Som om vi tror att Gud finns i glädjen när det är glädjen som finns i Gud.
Med detta vill jag antyda något viktigt – och allvarligt. Något som kan bli ett misstag – lätt gjort. Det misstaget – eller ½-taget – är att söka Guds gåvor eller effekter i stället för Gud själv.
Och sådant kan vara eller bli sant – men blir inte mer än en halv sanning. Det blir något skevt, något halvt, över det eftersom det ju är att söka gåvan före givaren.
Det blir att söka favören före Gud/Jesus och när man gör det håller man ju fortfarande sig själv i fokus. Sina egna behov, sin egen situation, sina egna önskningar – sig själv.
När det är Gud/Jesus som skall vara i fokus. Och det är det skeva.
På det sättet kan det bli också när vi pratar om glädjen i Gud.
Att glädjen blir grejen. Inte Gud.
Kvinnan i texten var åt det hållet. Hon visar att den som söker hjälpen rör (bara) vid manteln.
Hon sökte hälsa för sina kroniska underlivsblödningar. Och hört om Jesus tänkte hon: Får jag bara röra vid hans mantel blir jag frisk. Och så smög – eller trängde – hon sig fram bakifrån, troende i smyg, och blev frisk.
Och på så sätt genom att röra manteln, söka hjälpen, fick hon nyttan, gåvan.
Hon kände säkert glädje – men var utan relation, utan kontakt ansikte mot ansikte.
Texten fortsätter att vara intressant och ha en koppling till temat Glädjen i Gud.
Jesus reagerar på mantelberöringen, hjälpsökandet, utnyttjandet!
Han vänder sig om – jag tror det är viktigt att han vänder sig – och undrar vem som sökte hans hjälp (och utnyttjat honom för egen favör). Analysera inte människornas sökande / trängsel blir svaret när han frågade.
Men Jesus fortsätter att se sig omkring och skapar med det en relation till kvinnan.
Som nu inte var glad utan rädd och darrande.
Ser ni det framför er. Ingen glädje, ingen lovsång. Snarare obehag, allvar, oro, rädsla.
Och en tro som berättar hur det var. Vad som skett.
Och i det läget – rädd och darrande, inte glad i Gud – hör hon orden: din tro har hjälpt dig, gå i frid, du är botad. Öga mot öga. I en relation där hon fått Jesus, inte sin egen hälsa och sina egna behov, i fokus. Från det mötet gick hon nog med glädje i Gud/Jesus. Och frisk.
Jesus vänder sig om...
Jesus ser sig omkring...
eller
Gud vänder sig om, ser sig omkring – samma sak.
För att skapa kontakten, relationen, förhållandet till och med oss.
För det var ju så Gud gjorde! Vände sig om, vände sig till, såg sig omkring genom att bli en människa som vi. Gud omvände sig till människan när Gud lät sig (eller lät sin Son) födas av den heliga jungfrun Maria och i ord och gärning visa sin makt och sin kärlek. Och det medförde en förändring som evangelisten Johannes beskriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern har visat honom för oss.
Eller annorlunda sagt: I Jesus vände Gud sig om till världen.
Moses - eller var det Ilia? - fick se Gud ”på ryggen”. I Jesus såg man, ser man, Gud i ansiktet.
Jesus vände sina steg mot Jerusalem står det i berättelserna när de hunnit så lång att det börjar vara dags för avgörandet, bleka dödens minut. Fastans innehåll.
Och det blir i Jerusalem den avgörande vändningen sker.
Den avgörande vändningen är att Jesus då inte vänder tillbaka.
Natten innan sin död söker han i bön efter den möjligheten – om det är möjligt låt denna bägare gå ifrån mig. Då är inte han glad i Gud. Han har ångest i Gud.
Och ut ur Getsemane vänder han för att möta dem som skall gripa honom.
Och under rättegången, när Petrus förnekat Jesus tre gånger, vänder sig Jesus om och ser på Petrus. Vänder. Ser. På svikaren. Knappast kände varken Jesus eller Petrus i det ögonblicket glädje i Gud.
Och så vänder Jesus sin rygg åt dem som skall piska den – smärta i Gud.
Och i två av fyra evangelier ropar Jesus som sina sista ord: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Här är det ångest, övergivenhet, inte glädje i Gud.
Ett liv i Jesus efterföljd, att vandra i hans spår, kan därför vara också detta. Är också – ibland eller ofta: ensamhet, smärta, sorg, svek, övergivenhet. Likväl som glädje. Och i allt detta är Gud/Jesus med. Delar.
Jesus vände tillbaka från de döda. Och i samtal med Maria från Magdala utanför graven och med Tomas en vecka senare står det att han vänder sig till dem. Och det blir då de tror. Och överväldigas av glädje. (slutet av Johannesevangeliet).
SÅ – alltså i Jesus – vände Gud sig om till oss människor.
SÅ – alltså i Jesus – ser Guds ansikte ut.
Och att möta det är en viktigare gåva än att bakifrån röra vid manteln, söka gåvorna, favörerna, sina egna behov. Gud är viktigare än glädjen. Gud är före glädjen. Så gläd dig i Gud!
Idag vänder sig Gud/Jesus också till oss.
Nattvarden är den vändningen!
I bröd och vin väljer Jesus att vända sig till oss som bara får ta emot Honom.
Och med honom det han bär med sig.
Nattvarden får vi tänka oss som en lika närgången punkt som kvinnan upplevde samtalet med Jesus. Vi möter honom öga mot öga, inte bara bakifrån i smyg. Vi får honom, Hans kärlek. Och får leva som delar i Honom, i en kärlek till Gud som yttrar sig i att vi är nyttiga för våra medmänniskor, i – som det står i litanian som man ber särskilt i Fastan – frestelse och fall, i välgång och lycka, i dödens stund, på den yttersta domen.
Det är vår glädje i Gud! Amen!
poäng till himlen?
Jag har predikat denna helg. Två gånger på samma ställe – Vistträsks missionshus. Av EFS-föreningen i byn hade jag fått två teman de önskade få belysta. Det ena – lördag kväll klockan 18 – var Gärningarnas betydelse – poäng till himlen? Det andra – söndag klockan 11 i en gudstjänst med mässa – var Glädjen i Gud.Detta inlägg innehåller en del av vad jag sade på lördagskvällen. Då ämnet var samma som ämnet jag tidigare fått frågor om via SMS och som dessutom önskades och levererades när jag fick prata på ungdomskvällen Fredagsfeber i slutet av januari kom jag att återanvända det jag sade då – men med ett påtagligt tillägg.
Är läsaren nu intresserad må han eller hon därför först söka upp inlägget fredagsfeber och läsa där fram till och med Allt som inte är 100% är mindre än 100% och med mindre än 100% är Gud inte nöjd. Gärningarna spelar därför ingen roll för att vi skall nå Gud. Snarare är de hinder eftersom… …gärningarna får oss att tappa fokus på vad Gud gör och gjort!
När jag igår hunnit så långt fortsatte jag på detta vis:
(...) Sedan finns det en snubbeltråd till: När tron blir vår gärning.
Detta är nästan det mest luriga av allt! Och är lätt hänt.
För ibland låter vi ungefär såhär: Vi behöver inte göra en massa gärningar, vi behöver bara tro!
Det värsta är att det ju är sant. Men kan bli fel om vi tänker oss tron som något vi håller fram inför Gud i stället för annat. Då blir ju tron en gärning – på något sätt.
Och då börjar vi fundera över om tron är rätt, stor nog, frimodig, glad, stark. På samma sätt som vi funderar över gärningarnas halt. Hos en själv men också hos andra – om rätt och fel i deras tro. Är tron då bra blir det lätt så att vi tänker: Oj, sån bra tro Gud får av mig. Jag har rätt tro på Bibeln, är frimodig i bönen, glad i lovsången, varm i nattvarden. Jag har den tro som för mig till Gud/himlen.
Och då måste Gud ta av en den tron. Rentav få oss att tappa tron. Varför?
Jo: Också tron kan bli en gärning får oss att tappa fokus på vad Gud gör och gjort!
Det är ju det det hänger på! Det Gud gör och gjort! Alltså Jesus!
Det handlar inte om hur tron känns eller yttrar sig utan vem den fäster sig vid. Alltså Jesus!
Jesus som har levt, lidit, dött och uppstått. Jesus som är den bridge over troubled water som vi får använda, lita på, tro på. Jesus som vi bara lever i – det gamla kristna ordet nåd, på latin gratia – alltså.
Där, i Jesus, har tron sitt fokus, sin grund, och vi räknas av Gud som frälsta, räddade, befriade.
För det är så Gud räknar. Gud – detta är viktigt – räknar bort våra onda och goda gärningar, till och mer vår tro, och väljer i stället att räkna med det Jesus gjort för oss.
Gärningarna spelar då ingen roll. De ger inga poäng till himlen.
Tron spelar heller inte, innerst inne, någon roll. Ger inte heller poäng till himlen!
Jesus spelar all roll!! Han är våra poäng till himlen. Själva poängen i himlen!!
Och Honom har vi döpts in i förening med, Honom får vi tro på, lita på, ta emot i Ord och Nattvard, leva i, dö i och uppstå tillsammans med. Han är vår gärning hos Gud. Och Hans gärningar räknas till oss, räknas som våra.
Men våra gärningar då? Vad spelar de då för roll?
De spelar ingen roll till himlen men de spelar all roll i världen! (...)
Nu må läsaren återvända till inlägget fredagsfeber och läsa resten med start i Våra gärningar mot varandra avslöjar halten av vår tro…
fredagsfeber
Detta är ungefär vad jag kom att säga på ungdomssamlingen Fredagsfeber å Älvsby EFS sista fredagskvällen i januari. Till en del – men bara en del – återkommer här en del – men bara en del – av vad jag tidigare publicerat i inlägget ”tio över ett”.Ungefär 25 personer var närvarande. Av dessa var ca ½dussinet föräldrar till några av de andra – alltså personer som var ungdomar när jag för en massa år sedan var ungdomsansvarig präst i Älvsby församling.
Jag fick ett mail av em mamma med uppgift om att ni – ungdomar – ville att jag skulle välja mellan tre ämnen och sex fredagar på Fredagsfeber. Utifrån detta anar jag en förhistoria med lägret Livskraft men också en mittinattenSMSande från ett par nattsuddiga typer. Ett ämne i SMS-frågorna var samma som det det blir ikväll – alltså om gärningarnas roll för att man skall komma till himlen alias frälsningen.
På den frågan finns två svar:
Gärningarna spelar ingen roll alls!! och
Gärningarna spelar all roll i världen!!
Först dock lite om gärningar i allmänhet
De är – tänker vi lätt – av två slag: onda och goda.
Onda gärningar är då sånt som medför ondska, lidande, trasighet i en eller annan form.
Goda gärningar är då motsatsen som skapar lycka, hälsa, lindring, helhet.
Är vi troende lägger vi till:
Goda gärningar är sånt som drar åt det Gud vill, sånt Gud uppmanar eller befaller.
Onda är sådant som går emot Guds vilja, trotsar Guds bud och förbud.
Fast då gäller det förstås att veta vad Gud vill och inte vill…
När vi värderar och väljer det vi gör rör vi oss på fyra fält.
Finns det regler, lagar, bud eller annat om detta? Här värderar olika människor regelsystem olika. För en del är till exempel Bibeln viktig men den kan vara helt oviktig för andra – utan att de för den skull bär sig sämre åt eller gör mindre gott.
Hur är situationen? Att tillfoga smärta för att bota kan vara rätt i ett läge men fel i ett annat – typ. ”Synnerligt grov misshandel” är – ett annat exempel – värre än grov misshandel hörde jag om på TV igår. Synnerligt grov handlar det om när av äldre, barn, funktionshindrade misshandlas även om det inte är fler eller hårdare slag och skador än två 20-åringar emellan.
Vilken är avsikten? Blev det fel fast jag ville väl är lindrigare än om man planerar att göra fel.
Vad blir/blev följden av gärningen? Vad leder det till för konsekvenser.
Dehär fyra leden automatanvänder vi när vi tar beslut om att göra si eller så, avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont. Men olika människor kan ha olika tyngdpunkter i olika frågor.
Nu tillbaka till frågan om
gärningarnas roll för att man skall komma till himlen alias frälsningen
Här är de onda gärningarna inget problem.
Alltså de gärningar som står i strid med Guds väsen, Guds vilja och Jesus som exempel. Att de leder fel och håller en i fel läge är självklart. Likaså att det är de man skall omvända sig från, bekänna och ta emot förlåtelse för.
Vilka gärningar det är – brukar kallas för ”synder” – kan vara ett problem.
Dock hjälper Gud en på traven genom att göra ens synder tydliga.
Dels genom Bibeln där vi lär känna Guds vilja och Jesus som exempel – något som vässar samvetet och förstärker insikten. Bibel och förkunnelse blir därför viktigt.
När det inte funkar tar Gud till tjuvknep och låter ibland en människa falla platt i en synd. Alltså sådär att det som inte gick att förklara bort. Att människan faktiskt fattar att nu sket jag i det blå skåpet. Moralisk genomklappning etc.
Men att bedöma de onda gärningarnas roll för frälsningen är som sagt inget problem. Att fatta att de är ett problem är ju helt oproblematiskt – om man inte är helt väck.
Värre är det faktiskt med de goda gärningarna.
Deras roller i våra tankar kan vara riktigt luriga.
Goda gärningar är ju enligt Guds vilja och drar åt det håll Gud vill. Borde rimligen vara något positivt. Och det är de för dem som gärningarna blir till nytta för – givetvis. Och därför skall de göras!
Men om den som gör gott menar sig gjort så gott att han eller hon så att säga förtjänar att Gud är nöjd så blir det fel. För så gott var det ju inte. Det fanns ju fortfarande pengar i börsen sedan man gett 5, 50 eller 500 till Röda korset för hjälp till Haiti. Insamlaren står vid OKQ8 där vi köper godis, hyr film samt framför allt tankar onödiga miljö- och skapelseförstörande dyra snömaskiner – typ.
Allt som inte är 100% är mindre än 100% och med mindre än 100% är Gud inte nöjd. Gärningarna spelar därför ingen roll för att vi skall nå Gud. Snarare är de hinder eftersom…
…gärningarna får oss att tappa fokus på vad Gud gör och gjort!
Dock – och detta är viktigt – Gud räknar bort våra onda och goda gärningar och väljer i stället att räkna med det Jesus gjort för oss. Alltså levt, lidit, dött och uppstått. Han blir den bridge over troubled water som vi får använda, lita på, tro på. Det gamla kristna ordet nåd – på latin gratia – alltså. Där skall vi ha vårt fokus, vår grund för att räkna oss som frälsta, räddade, befriade.
Gärningarna spelar alltså ingen roll och
samtidigt spelar de all roll i världen!
Våra gärningar mot varandra avslöjar halten av vår tro.
Tro utan gärningar är död står det i Jakobs brev.
Gärningarna följer tron – eller ska följa.
I Johannes evangelium kapitel 3 vers 16 står:
Så älskade Gud världen att han gav den (=offrade) sin ende son,
för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Det handlar alltså om tro utan gärningar.
I första Johannes brev också kapitel 3 vers 16 står:
Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.
Också vi är skyldiga att ge våra liv för bröderna.
Det handlar om våra gärningar med Jesus som mall.
Ge liv för bröderna…
Din gudskärlek yttrar sig – ska yttra sig – i din människokärlek.
Du älskar inte Gud mer än du älskar den medmänniska du tål minst.
Gud frågar dig inte efter dina lovsånger eller din brinnande bön – möteskänsla.
Gud frågar dig efter sin solidaritet, ditt stöd, din kärlek till dina medmänniskor.
Här vidtog så en stunds sjungande, ljuständning och bön. Sedan avrundade jag med att tanken att när man ser till sina gärningar blir det lätt att man känner sig som en dålig kristen. Kanske rentav funderar på om man är kristen. Sade då att det är inte min kärlek till Gud som är fundamentet för relationen mellan mig och Gud. Grundbulten är i stället Guds kärlek till oss. Den – och bara den – är trons fundament. Och så citerade jag första Johannes brev kapitel 4 vers 10 – men det får läsaren slå upp själv.
ropen i betlehem
Nedanstående text är manus till det beredelseord och den förkunnelse jag formulerade i samband med Temamässa i Älvsby kyrka Trettondagen 2010. Jag kom att följa manus tämligen exakt. Det blev en jämförelsevis lång predikan.Beredelseord – innan syndabekännelsen
Trettondagen tar oss tillbaka till Betlehem. Namnet betyder Brödets hus. I Betlehem föddes Jesus som kallar sig Livets bröd, brödet från himlen. Fiffigt att det Levande brödet låter sig födas i Brödets hus, Brödets plats.
I någon mening finns Betlehem – Brödets plats – utlokaliserad. Kyrkans altare är i någon mening ett Betlehem. I Nattvarden föds Jesus så att säga igen, kommer till i det bröd och det vin som blir Kristi kropp och blod – det levande brödet från himlen.
Låt oss gå in i Betlehem sa herdarna när ängeln gett dem budskapet. Låt oss gå till Brödets plats/hus nu när vi skall fira nattvard – befrielsens måltid i en värld där många lider. Och låt oss inför det be om förlåtelse för allt i våra liv som inte stämmer överens med Guds vilja.
Och så själva förkunnelsen/predikan efter läsning av Matteus 2:1-18. Blev ungefär som följer.
Gudstjänsten har ett tema: Ropen från Betlehem. Jag har tre rop.
1. Befrielsens rop i Betlehem
Åt er har fötts en frälsare… Ära i höjden åt Gud… var Juldagens budskap.
Änglarna som ropar att Gud ingripit i världen.
Viktig grundtanke i kristen tro – att Gud blir människa.
Hände en gång – men lite ovisst när. Vi vet det på tre-fyra år när.
Vi kan besöka platsen. Eller i vart fall den plats som gäller för att vara platsen.
Födelsekyrkan i Betlehem. Med födelsegrottan. [här gav jag en kort beskrivning]
Rätt ställe? Spelar det någon roll om platsen är på ett par hundra meter rätt?
Det är platsen för händelsen. En händelse (och plats) att vörda.
Jag sa att detta är en grundtanke – inkarnationen. Och en verklighet kristna alltid trott.
Man kan möta andra tankar typ att det här med att Gud kom till oss förutsätter en gammal världsbild med Gud däruppe och bi här nere. Och att vi snarare skulle uppfatta Julevangeliet som en poetisk berättelse som vill bejaka barnet inom oss – eller något liknande.
Och nog kan det vara sant på sitt sätt – att barnet inom oss är viktigt. Men den sortens resonemang blir ganska svamligt. För det är odiskutabelt sant att de första kristna, de som skrev berättelserna, visserligen var barn av sin tid men avsåg att beskriva en händelse, inte skriva symbolisk poesi. Och händelsen de berättar är att Gud blev människa – bröt in i vår synliga värld. Och att barnet som föddes i Betlehem är frälsare, befriare. Till glädje för himlens änglar och till fred för oss människor – fred mellan människor och Gud.
Det är till det barnet de tre kungarna kommer. eller Vise männen. Eller stjärntydare.
Legenderna om dem säger att en var gammal, en i medelåldern och en relativt ung och att de – bibliskt uttryckt representerade hela världen genom var och en av Noas tre söner Sem från Asien, Ham från Afrika och Jafet från Europa.
Vara hur det vara vill med de legenderna. De som följer stjärnan visar att hela världen kommer till Guds son Jesus. Matteusevangeliet börjar så. Och slutar med Missionsbefallningen om att beskedet om Guds son Jesus skall ut i hela världen.
Befrielsens rop i och från Betlehem är det utropade beskedet om en frälsare, en befriare och om fred mellan Gud och människor.
När stjärntydarna började komma i närheten av sitt mål tappade de fokus och gick fel – till makthavaren i Jerusalem, då kung Herodes. Då det inte fanns någon inkarnerad gudsnärvaro där tog de sikte på nytt och följde stjärnan till den plats där barnet var. och lade fram dedär gåvorna. Troligen trängs de inte med herdarna Lukas berättar om som det gör de i alla krubbor. Dels är grottan för trång för så mycket folk, dels verkar Bibelberättarna inte heller se det så. Stjärntydarna verkar komma efteråt – faktiskt. Vara hur det vill med det tog de en annan väg tillbaka till sitt land.
Och nu slutar det vara mysigt. Makthavaren i Jerusalem, kung Herodes, härsknar till och vill inte veta av någon som utmanar hans anspråk på makt. Så soldater kommenderas till Betlehem och alla pojkar upp till två års ålder slaktas. Deras dag är den 28/12. Därmed uppfylldes profetian, berättar Matteus, om att gråt och klagan hördes i Rama – ett annat namn för området. Och vi har det i det svenska ordet ramaskri. Det är min andra punkt:
2. Lidandets rop i Betlehem
Gråt och skrik i Rama, sa jag. Det går tillbaka till en berättelse i Gamla testamentet om Rakel, Jakobs älsklingshustru. Jakob var sonson till Abraham och hade fyra fruar – man kan läsa om detta i Första Mosebok. Rakel var länge barnlös men så småningom blir också hon mamma till Jakobs son Josef – alltså inte Marias man utan en annan Josef knappt 2000 år tidigare. Hon blir med barn igen och föder Benjamin i Betlehem – och dör i barnsäng. Och begravs där.
Rakels grav finns i Betlehem i denna dag. Eller i vart fall finns en plats som anses som Rakels grav och som genom århundraden varit en böneplats för judar, kristna och muslimer – särskilt när böneämnet är ofrivillig barnlöshet.
Fast nu kommer kristna och muslimer i Betlehem inte åt platsen. Den 8 meter höga illegala mur Israel bygger har skärmat av andra än judiska bedjare från Rakels grav. När jag var där i höstas kom vi alltså inte åt att besöka Rakels grav. Men i närheten – på Betlehemssidan av muren – finns ett så kallat Dialogcenter och där fick vi möta och prata med en grupp unga kvinnor som brukar mötas för att studera engelska, datakunskap samt söka ge varandra styrka i de problem det innebär att leva i murens skugga. Där är arbetslösheten är hög. Rörligheten begränsad. Har man jobb i östra Jerusalem måste man köa i två, ibland tre-fyra timmar för att – med speciellt tillstånd givetvis – passera genom säkerhetskontroller, visiteringar etc. Varje dag.
Naturligtvis är det lidandet litet jämfört med när Herodes lät slakta barnen i Betlehem. Men det är verkligt och omöjligt att inte se när man är där – om man inte aktivt väljer att att inte se utan bara går in för att titta på heliga platser och strunta i människor, förståss.
Just för att vi inte, när vi njuter av julens budskap, skall kunna strunta i lidande är det viktigt att också ha med Jesusberättelsens trista beskrivning av barnamorden i Betlehem. Den är ett bra motgift mot den sjuka som gör att ofta förminskar Jesus födelse till en midvinterkylans mys-stämnings-höjare eller något annat banalt. Berättelsen om barnamorden och flykten till Egypten visar med all önskvärd tydlighet att Gud blir människa mitt in i det mänskliga lidandet. Det visar att Jesus och tron på honom inte är en värld och svårigheter, lidande, död, förtryck är en annan. Vi behöver det motgiftet då det ibland blir så att vi som lyssnar till befrielsens rop gör oss döva för lidandets – faktiskt.
Jesus föds alltså in i denhär världen – i sorg, smärta, vemod, oro, depression och blodbad. Han föds in i denhär världen för att hela världen – bota, försona, ställa till rätta. Och han gör det för hela världen – representerade av stjärntydarnas.
Befrielsens rop och Lidandets rop hörs samtidigt i och från Betlehem.
3. Tidens rop i Betlehem
Befolkningen i Betlehem är Palestinier. 88½% av den palestinska befolkningen är muslimer och bara 1½% är kristna. Men i Betlehem med tvillingstaden Beit Sahor är det om jag minns rätt ungefär jämt skägg. Från taket till huset vi bodde i kunde jag räkna till sju kyrkor och fyra minareter – om jag minns rätt.
Den 11/12 förra året hördes ett nytt rop i och från Betlehem. Det är ett rop från väldigt få – de kristna i Palestina – till väldigt många – hela världen.
Ropet är ett så kallat Kairosdokument som beskriver hur man ser på sin situation som kyrka och som palestinier och som vädjar framför allt till medkristna världen över – alltså också vi.
De kristna i Palestina vädjar om vårt stöd! Medkristnas förböner givetvis. Och medkristnas ställningstagande mot Israels ockupation, mot stölden av palestinskt land, mot orättvis vattenfördelning, mot israeliska bosättningar på ockuperat territorium, mot muren som skiljer bönder från deras åkrar och människor från deras arbeten. Och för sanning, rättvisa, försoning och fred.
Dokumentet är ett teologiskt kristet dokument, ödmjukt i tonen, utan utfall eller hat.
Dokumentet förordar samtal, förhandlingar, motstånd med icke-våld som metod.
De kristna – ortodoxer, katoliker, lutheraner, anglikaner, baptister m fl – ber oss be.
De ber oss besöka dem och när vi far till Israel-Palestina. Inte bara lubba runt på heliga platser av sten utan också söka att möta och fira gudstjänst med de kristna på plats – de levande stenarna.
De ber oss att tolka Bibeln så att Guds ord inte används som ett verktyg i förtryckarens hand.
De ber politiskt stöd för fredsprocessen – något både EU och t o m USA söker ge.
De ber om ekonomiskt press på ockupationsmakten – alltså köpbojkott av dennes varor.
Är Tidens rop i och från Betlehem politik? Givetvis!
Befrielsens rop och lidandets rop har aldrig bara varit religiösa rop. Så var det inte när Herodes reagerade eller när den Heliga familjen sökte politisk asyl i Egypten. Det var ju i Betlehem, mitt i politiken, Gud blev människa. Det var där och då han gick in under mänskliga villkor – in i lidande för att skapa forsoning och fred med Gud och mellan människor och folk.
Amen.
livskraft kväll 3
Innehållet i detta inlägg är beredelseordet vid den tredje kvällsmässan under lägret. Vid den första mässan – ”livskraft kväll 1” – deltog hela lägret då gudstjänsten reservationslöst ingick i programmet. Andra kvällen var gudstjänsten pålyst som ”en möjlighet” för den som ville och dryga 20-talet ledare och ungdomar valde att delta och utsattes då för beredelseordet i det tidigare publicerade ”livskraft kväll 2”. Vid den tredje mässan valde strax under 40 personer att delta. Vid gudstjänsten visades bilderna som PowerPoint-presentation. Här i inlägget står huvudbilden här intill och de andra har satts samman till något av ett fotomontage.
Beredelseord kväll 30/12 2009
Nu blir det några bilder till i en PowerPoint.
Denna första är slutbilden jag skall återkomma till.
Innan dock en del om platsen där bilden togs.
Det handlar om Gravkyrkan i Jerusalem – bilden längst till vänster i montaget visar ingången. Här är med mycket stor sannolikhet (rent historiskt) platsen för Jesus död och kvinnornas erfarenhet av att han blivit levande igen. Gravkyrkan är stor och överbygger platsen för händelserna, för Guds kärlek till oss. Platsen framför – och inuti – är jämt fylld med folk.
Gravkyrkan är byggd över en markant klipp-kulle. Skallen kallad. Golgota på Jesus eget språk. När man kommit in och går en smal trappa upp på klippkrönet – fortfarande inne i kyrkan – kommer man till en glasskiva lagd över själva berget. Där är klippan och där ber människor precis som i födelsekyrkan jag berättade om igår kväll – och kysser glaset.
Bredvid ”klippglaset” finns altaret med ljus, lampor osv. Och trängsel. Under det altaret finns ett hål i golvet och när man stoppar in handen i det kan man känna klippan och i den ett hål, som efter en stolpe ungefär. Där är platsen- här fotat på avstånd.
Alldeles nedanför finns en bänkformad slät sten som människor torkar med dukar. Troligen är den av senare datum och var inte där från början. Dock finns tanken är att det är stenen Jesus kropp lades på sedan han dött för att smörjas innan gravläggningen. Och människor stryker stenen med dukar. Verkar ”ladda” dem genom att stryka dem på stenen där Jesu offrade kropp låg. En kvinna föreföll ”ladda om” ikoner genom att lägga dem på stenen. Som uppladdningsbara batterier ungefär.
Och så själva graven inuti en liten kyrka inuti den stora kyrkan. Där är platsen för uppståndelsen. Men dit in gick vi inte. Raden av köande var ungefär 45 minuter lång.
Så långt bildmontaget.
Fokusera nu på första (ensamma) bilden som föreställer en spricka i klippan just under där korset stod. Utanför Bibeln finns kristna tankar – kanske också judiska – på att Adam var begravd där. Och när Jesus dör så spricker klippan av en jordbävning – omnämnd i Matteus evangelium – och Jesus blod kommer att rinna ner i Adams grav. Med den bilden, med den beskrivningen, säga alltså att Jesus försonar, är ett offer för, hela mänskligheten, alla Adams barn. Det är tanken bakom och den finns också på ikoner och i annan kristen konst.
Jesus försonar världens fel. Och han gör det innan världen, du, jag, vi tror. Jesus försonar medan vi var Guds fiender faktiskt – om man skall tro Paulus i Romarbrevet kapitel 5 verserna 6, 8 och 10:
Medan vi ännu var svaga dog Kristus för alla gudlösa, när tiden var inne.
Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.
På Jesus tid kom folk till honom för att få hjälp.
De sökte nyttan. Naturligt kanske.
Ingen som kom sökte förlåtelsen.
Men Jesus gick också. Han sökte upp människor och då gav han förlåtelsen - och då utan att de hann fråga om den. Och efter sin uppståndelse sänder han sin kyrka för att ge förlåtelsen till världen. Det sker nu i Mässan – att han själv i kropp och blod kommer och ger sig själv. Och med sig själv Liv och sin förlåtelse.
Låt oss därför bekänna det vi vet han vill förlåta. Alltså allt.
livskraft fm dag 3
Ett par dagar i efterskott, restaurerat efter handskriven fusklapp och minnet som det är, kommer här andra delen av mitt uppdrag att undervisa med utgångspunkt kring Det dubbla kärleksbudet. Detta inlägg skall ses som direkt fortsättning på inlägget ”livskraft fm dag 2”.Bibelförklaring förmiddag 30/12 2009
Först kopplar vi tillbaka till igår:
Prata nu 4&4 ungefär som ni sitter om vad det handlade om igår. Berätta snabbt för varandra och hjälp varandra ”upp på banan”. Kolla också om ni har några ”vidaretankar”.
[Därefter gjordes en snabb-delgivning av vad som sagts i bikuporna.]
Nu en snabbåterkoppling:
Igår togs utgångspunkten i Dubbla kärleksbudet i Markus kapitel 12.
Jag gjorde en distinktion mellan Lag och Evangelium och påstod det var viktigt att skilja och hålla ihop de bägge på rätt sätt.
Jag sade också att Lagen är av olika samverkande slag. Dels finns den naturliga lagen som är gemensam för människor i allmänhet, dels den uppenbarade Lagen i Bibeln som är utvidgning av den naturliga lagen, specifikt för Bibelns tid(er) och kultur(er).
Dessutom påstod jag att Lagens ena – eller första – uppgift är att reglera umgänget mellan oss människor, alltså åtlydas – vilket också är möjligt och den troendes skyldighet.
Där slutade vi igår. Nu till Lagens andra uppgift.
Lagens andra uppgift är att avslöja våra fel och driva oss till Jesus. Lagen är alltså mer än ett livsetiskt program. Buden är och skall vara bristavslöjande. De skall ge felkunskap eller med ett gammalt ord: syndakännedom.
Av den anledningen skärper Jesus buden och gör dem omöjliga att hålla. Läser man till exempel i Matteus kapitel 5-7 finner man exempel på detta. Du skall inte dräpa graderas upp från att inte slå ihjäl till att inte bli arg och inte fara ut i oförskämdheter. Och Du skall inte begå äktenskapsbrott skärps till att inte bara handla om att man är trogen i sitt äktenskap i handling utan också vad gäller tanke- och känsloliv. Läs själva.
Orsaken till att Jesus gör detta är faktiskt att vi människor skall ”åka fast”. Alltså inse att fast jag är hygglig är jag inte hygglig nog. Fast jag är OK mänskligt sett så ligger Guds ribba högre. Det är som om reglerna skall jaga in oss i ett hörn som bara har en utväg: förlåtelsen tack vare Jesus.
[Här – tror jag – fördes ett fritt resonemang med exempel tagna från sjuk- och tandvård. Diagnosen cancer eller karies är ju inte kul men nödvändig för att man skall kunna behandla problemen. På samma sätt är det med diagnosen skyldig och syndare. Inge kul men nödvändig för att man skall bli behandlingsbar – typ.]
Nu tillbaka till Markustexten – Markus 12:28-34 lästes om.
Hjärta – vad? Personlighetens mitt, känslorna, avsikterna. Alltså inte en cirkulationsmuskel.
Själ – vad? Själva livet mer än någon sorts komponent i människan. Enligt bibelns berättelsesätt blev Adam en själ, fick inte en, när Gud blåste in sin livsande i honom. (1Mosebok kapitel 2).
Kraft – vad? Viljelivet men också andra resurser som tid, talanger, ekonomi, erfarenheter osv.
Förstånd – vad? Tankarna, viljan, hjärnan.
Till sist det mest viktiga:
Kärleksbudet är dubbelt!! Det andra ledet visar åt vilket håll kärleken skall gå: Medmänniskan!!
De två kärlekarna hänger ihop på så sätt att du älskar inte Gud mer än du älskar den medmänniska du tål minst. Där har du måttstocken! Gudshängivenheten hos en kristen stavas människokärlek och vid den yttersta domen – Bibeln talar om sortering som när en herde skiljer får och getter – frågas inte efter entusiastisk lovsång eller brinnande böner. Det frågan då handlar om är vad vi gjort eller inte gjort mot våra medmänniskor – faktiskt.
Så för att summera:
Både Lag och Evangelium är Guds ord. Det är viktigt att hålla ihop och hålla isär de två på rätt sätt. Det Gud kräver och vill är Lag, det Gud gör och ger är Evangelium.
Lagen är livsreglerna för den som tror. I yttre mening skall buden – och andra lagar i samhället – hållas, lydas och levas efter. I en annan mening ger Gud/Jesus oss buden för att vi skall lära oss sanningen om oss själva och så att säga fly till det stora Gud ger: förlåtelsen tack vare Jesus.
Medmänniskan skall stå i fokus för vål Gudskärlek – som det var för Jesus.
Ordet fritt! – samtal.
