stigstrombergsson

I förra inlägget som försetts med samma vinjettbild nämnde jag att jag denna helg predikat två gånger. Detta inlägg innehåller söndagens predikan i Vistträsks missionshus. Texten är mitt manus i oredigerad form och därför skrivet som jag pratar. pratspråk alltså, inte skriftspråk.

Jag fick ett tema för också denna Gudstjänst: Glädjen i Gud. Det temat skall jag försöka belysa. Samtidigt är det tredje söndagen i Fastan och den söndagen har sina texter värda att bli lästa – och i någon mån kopplade till temat. Därför läser jag ändå söndagens text – innan temat.

Textläsning Markus evangelium kapitel 5 verserna 24-34.

Nu – Glädjen i Gud.

”Som kristen skall man vara glad!” ”Eller borde vara glad!”
Så sägs ofta och så anses ännu oftare.
Dessutom är det Bibliskt: ”Var alltid glada!” står det någonstans.
Givetvis är det OK! Fattas bara annat. Men ibland blir det så krampaktigt.
Eller åtminstone flåshurtigt. Som om glädjen vore grejen.

Och när glädjen är grejen ger vi oss in på att söka efter glädjen, det roliga. Så söker vi upp de gladaste gudstjänsterna, den mest trevliga gemenskapen, de roligaste förkunnarna. Vi gör så eftersom vi tror att glädje och roligt är samma sak. Och lättsamt.
Som om vi tror att Gud finns i glädjen när det är glädjen som finns i Gud.

Med detta vill jag antyda något viktigt – och allvarligt. Något som kan bli ett misstag – lätt gjort. Det misstaget – eller ½-taget – är att söka Guds gåvor eller effekter i stället för Gud själv.
Och sådant kan vara eller bli sant – men blir inte mer än en halv sanning. Det blir något skevt, något halvt, över det eftersom det ju är att söka gåvan före givaren.
Det blir att söka favören före Gud/Jesus och när man gör det håller man ju fortfarande sig själv i fokus. Sina egna behov, sin egen situation, sina egna önskningar – sig själv.
När det är Gud/Jesus som skall vara i fokus. Och det är det skeva.
På det sättet kan det bli också när vi pratar om glädjen i Gud.
Att glädjen blir grejen. Inte Gud.

Kvinnan i texten var åt det hållet. Hon visar att den som söker hjälpen rör (bara) vid manteln.
Hon sökte hälsa för sina kroniska underlivsblödningar. Och hört om Jesus tänkte hon: Får jag bara röra vid hans mantel blir jag frisk. Och så smög – eller trängde – hon sig fram bakifrån, troende i smyg, och blev frisk.
Och på så sätt genom att röra manteln, söka hjälpen, fick hon nyttan, gåvan.
Hon kände säkert glädje – men var utan relation, utan kontakt ansikte mot ansikte.

Texten fortsätter att vara intressant och ha en koppling till temat Glädjen i Gud.
Jesus reagerar på mantelberöringen, hjälpsökandet, utnyttjandet!
Han vänder sig om – jag tror det är viktigt att han vänder sig – och undrar vem som sökte hans hjälp (och utnyttjat honom för egen favör). Analysera inte människornas sökande / trängsel blir svaret när han frågade.
Men Jesus fortsätter att se sig omkring och skapar med det en relation till kvinnan.
Som nu inte var glad utan rädd och darrande.

Ser ni det framför er. Ingen glädje, ingen lovsång. Snarare obehag, allvar, oro, rädsla.
Och en tro som berättar hur det var. Vad som skett.

Och i det läget – rädd och darrande, inte glad i Gud – hör hon orden: din tro har hjälpt dig, gå i frid, du är botad. Öga mot öga. I en relation där hon fått Jesus, inte sin egen hälsa och sina egna behov, i fokus. Från det mötet gick hon nog med glädje i Gud/Jesus. Och frisk.

Jesus vänder sig om...
Jesus ser sig omkring...
eller
Gud vänder sig om, ser sig omkring – samma sak.
För att skapa kontakten, relationen, förhållandet till och med oss.

För det var ju så Gud gjorde! Vände sig om, vände sig till, såg sig omkring genom att bli en människa som vi. Gud omvände sig till människan när Gud lät sig (eller lät sin Son) födas av den heliga jungfrun Maria och i ord och gärning visa sin makt och sin kärlek. Och det medförde en förändring som evangelisten Johannes beskriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern har visat honom för oss.

Eller annorlunda sagt: I Jesus vände Gud sig om till världen.
Moses - eller var det Ilia? - fick se Gud ”på ryggen”. I Jesus såg man, ser man, Gud i ansiktet. 

Jesus vände sina steg mot Jerusalem står det i berättelserna när de hunnit så lång att det börjar vara dags för avgörandet, bleka dödens minut. Fastans innehåll.

Och det blir i Jerusalem den avgörande vändningen sker.
Den avgörande vändningen är att Jesus då inte vänder tillbaka.
Natten innan sin död söker han i bön efter den möjligheten – om det är möjligt låt denna bägare gå ifrån mig. Då är inte han glad i Gud. Han har ångest i Gud.
Och ut ur Getsemane vänder han för att möta dem som skall gripa honom.
Och under rättegången, när Petrus förnekat Jesus tre gånger, vänder sig Jesus om och ser på Petrus. Vänder. Ser. På svikaren. Knappast kände varken Jesus eller Petrus i det ögonblicket glädje i Gud.
Och så vänder Jesus sin rygg åt dem som skall piska den – smärta i Gud.
Och i två av fyra evangelier ropar Jesus som sina sista ord: Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
Här är det ångest, övergivenhet, inte glädje i Gud.

Ett liv i Jesus efterföljd, att vandra i hans spår, kan därför vara också detta. Är också – ibland eller ofta: ensamhet, smärta, sorg, svek, övergivenhet. Likväl som glädje. Och i allt detta är Gud/Jesus med. Delar.

Jesus vände tillbaka från de döda. Och i samtal med Maria från Magdala utanför graven och med Tomas en vecka senare står det att han vänder sig till dem. Och det blir då de tror. Och överväldigas av glädje. (slutet av Johannesevangeliet).

SÅ – alltså i Jesus – vände Gud sig om till oss människor.
SÅ – alltså i Jesus – ser Guds ansikte ut.
Och att möta det är en viktigare gåva än att bakifrån röra vid manteln, söka gåvorna, favörerna, sina egna behov. Gud är viktigare än glädjen. Gud är före glädjen. Så gläd dig i Gud!

Idag vänder sig Gud/Jesus också till oss.

Nattvarden är den vändningen!
I bröd och vin väljer Jesus att vända sig till oss som bara får ta emot Honom.
Och med honom det han bär med sig.
Nattvarden får vi tänka oss som en lika närgången punkt som kvinnan upplevde samtalet med Jesus. Vi möter honom öga mot öga, inte bara bakifrån i smyg. Vi får honom, Hans kärlek. Och får leva som delar i Honom, i en kärlek till Gud som yttrar sig i att vi är nyttiga för våra medmänniskor, i – som det står i litanian som man ber särskilt i Fastan – frestelse och fall, i välgång och lycka, i dödens stund, på den yttersta domen.

Det är vår glädje i Gud! Amen!