stigstrombergsson

Utövande kristna
är ett ganska dunkelt begrepp. I undersökningar och annat brukar man använda vissa kriterier och månatlig gudstjänst är ett sådant. Jag tycker det verkar stämma hyfsat. Den som väljer att en gång i månaden eller oftare fira gudstjänst gör det sannolikt mestadels i en och samma församling och känner sig inlemmad där. Utövar – på just det sättet – sin tro där.

Det blir färre och färre sådana.
Om Svenska kyrkan kan mycket sägas och en sak man definitivt kan säga är att hon är en fena på statistik. Antalet gudstjänstfirare, kommunikanter, körsångare, närvarande vid begravningar och allt möjligt annat räknas, sammanställs och analyseras på både härsan och tvärsan. Varje år. Vad jag fattat är man inte lika sifferförtjust inom frikyrkligheten men då och då görs vane- och värderingsundersökningar också i de sammanhangen. Sådana visar på samma kurvor som Svenska kyrkans statistik: De regelbundna gudstjänstfirarna blir färre.
Sådant är fakta. Hur sådana fakta värderas och vad man gör av sina insikter är väldigt olika – och nu skriver jag bara om det jag känner till hyfsat: Svenska kyrkan. En del verkar blunda med ögon, öron och alla lemmar när de tröstar sig med att det ändå bara är 1% per år som utträder eller att det regelbundna gudstjänstlivet visar rejäl tappning. Framsyntheten att 1% per år blir 10% på 10 år saknas hos dessa. Krismedvetande likaså.
Själv har jag flera gånger i de forum jag har tillgång till – i sanning inte många – efterlyst oberoende lokala, regionala och nationella krisutredningar – rentav haverikommissioner. Ansvariga brukar inte välkomna sådant. Och om det skall analyseras vill de ansvariga själva göra det ifred – vilket är lika smart som att låta den överlevande piloten från ett störtat flygplan leda haveriutredningen i stället för att stå till kommissionens förfogande och rentav löpa risken att utredas av den.*

Nu har jag kommit från ämnet jag tänkte behandla och som rubrik och bild syftar på.

I tidningen Dagen kan det läsas att så väljarflödet bland så kallade utövande kristna går åt vänster med 10% av gänget. Läs artikeln här och bry dig inte om att pilen går åt höger.

Det måste betyda att fler utövande kristna stärker vänstern på sikt – eller?
Och att varje socialdemokratiskt lett kyrkoråd därför borde ta initiativ till ökad kristen profil i den församling de ansvarar för – eftersom det är kristen profil som genererar kategorin utövande kristna som alltså i större utsträckning går åt vänster. Progressiva initiativ för gudstjänstlivets fördjupning med söndaglig mässa, fler samlingar till studier av Bibel och bekännelse, daglig morgonbön i församlingskyrkan osv så att fler blir utövande – och därmed röstar vänster 2014.  Det vore väl grejer inför kyrkovalet 2013?
Detta mitt resonemang styrks av en annan Dagen-artikel som säger att kyrkligt och frikyrkligt engagerade ogillar SverigeDemokraterna ännu mer än folket i gemen. Skönt!

Mer evangelisation! – för en vridning åt vänster blir alltså min paroll.

Och för säkerhets skull, så att ingen missuppfattar mig:
Det jag ovan berört är ett intressant fenomen – alltså hur utövande kristna rör sig i valmanskåren. Givetvis är det inte och får inte bli huvudskäl till andlig fördjupning och evangelisation. Naturligtvis menar jag inte så.

Evangelisation skall ske därför att det Kyrkan ger besked om är sant.
Beskedet att Jesus har uppstått från de döda.
Beskedet Jesus där och då älskade världen tillbaka till Gud.*
Beskedet att den värld som är vänd från Gud tack vare Jesus kan återvända.
Att det tack vare Jesus blivit så är givetvis motivet för ett fördjupat gudstjänstliv, evangelisation, bön, Bibelstudier osv – alltså sådant som gör människor till och befäster dem som utövande kristna. Att de sedan rör sig politiskt åt vänster är liksom en kul bieffekt.

Det är inte mitt fel att det blev som det blev när högervindarna blå-blåser och alliansen sitter kvar. Dessutom har i blåhögerblåsten nu kommit en extra illaluktande vindpust i och med att Sverigedemokraterna i södra delen av landet klängt sig in i riksdagen. Fast egentligen är det dock ganska logiskt. Tillåt mig agitera.

Under långa tider har ju både borgare och sosserie flitigt sökt få min och andras röster bjudandes över varandra kring vad de kallar min situation, min ekonomi, min skatt, min individualitet, min vadsomhelst. Minminminminmin! Fast de säger Dindindindin!

På så sätt vill de att det ska vara egoismen, habegäret och självupptagenheten hos mig som jag skall använda när jag röstar fram dem som bäst kan inbilla mig att de skall ge mig allt för min egen individuella tillfredsställelse. Den övergripande frågan jag blir lärd att alltid fråga är: What´s in it for me? Huvva om frågan skulle vara: På vad sätt är det bra för någon annan?

Någonstans i den Goda Boken står det att i de yttersta tiderna skall kärleken kallna hos de flesta. Det står också att kärleken till pengar är roten till allt ont. En borgerlig regering en mandatperiod till är tamefaktiskt rena uppfyllelsen av sådana Bibelord.

Och i detta själviskhetens samhälle behövs då en syndabocksjakt. Naturligtvis inte då jakt på dem som sitter högt upp, binder småfolket till händer och fötter, försäkrar ut sjuka och arbetslösa och säger att nu får var och en klara sig själv. Att jaga dem och den så kallade Marknaden som sägs styra våra liv känner många som hopplöst. Det enda som händer är då att det skapas vanmakt hos all som inte hänger med när de uppmanas att ensamma vara sina egna lyckors smeder. Vanmakt när det gäller att jakten på de stora grabbarna alltså.

De vanmäktigas syndabocksjakt flyttas då till dem som konkret finns i den omedelbara närheten och är annorlunda än dem själva. Lika vänmäktiga - men annorlunda. Grannen från Somalia – typ. Detta, min käre läsare, visar att rasismen skär pipor i vassen när blå-blåsten blivit den förhärskande vindriktningen. Så var det när fascismen växte fram mellan världskrigen. Så är det nu. Sverigedemokraterna ett problem men är inte valets katastrof. De är bara toppen på den kärlekslösa osolidariska marknadsliberalism som i Biblisk mening besätter fler och fler i vårt folk och som för andra mandatperioden i rad bildar regering.

Detta var agitation, käre Bloggläsius.
Känslolös logisk analys av lokala siffror etc är det möjligt att jag återkommer till.

Till sist: Bilden är från ett inlägg för fyra år sedan – med sångtext.

Sitter nu när detta skrivs – inte när det publiceras* – i bil på väg mot Luleå. Yngste sonen rattar fordonet och jag sitter i baksätet knapprades på mitt skrivverktyg. Vi är på väg till Tyra – alltså barnbarnet med stort B. Föräldrarna – Tyras alltså – skall bort på diverse kvällsaktiviteter och den lillas farmor och farfar har anförtrotts barnbarnsvaktsuppdrag. Bilens chaufför – Tyras farbror – planerar att tillsammans med Tyras fader gå på hockey samtidigt som Tyras moder skall på nåt annat rackabajs. Som läsaren noterar cirklar det mesta kring Tyra som enligt moderns notering på Facebook denna vecka börjat få sin första tand. Gissningsvis – om bildvinklar så tillåter – kommer bilder och/eller film på detta att gadda ihop sig på ANDRA BLOGGEN under morgondagen – eller ikväll.

Bilåkandes som jag är tänkte jag nog snarast – innan jag redovisade resmålet och ting knutet till detta – knappra lite om vilken roll så kallade sociala medier spelar och framledes kommer att spela sannolikt också i valrörelser och annat. När en olycklig anhörig till en utförsäkrad moder kved om detta på en blogg avancerade denna vips via Facebook från 20 till över 100000 läsare på ett dygn. Bloggens innehåll var rejält besvärande för Reichführer Friedrich Reinfeldt i gårkvällens – fredagens alltså – partiledardebatt. Jag avser inte att kommentera den bloggens innehåll hur viktigt och välskrivet det än är**, utan vill mer ägna tankarna åt en kommunikations- och opinionssituation som är lika ny som obekväm för män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer. De äger – i betydelsen kontrollerar – inte längre de arenor där samtal förs, åsikter uttrycks, kritik framförs och opinioner bildas.

Denna situation är ny och i sig oerhört demokratisk. Som när man medelst uppfinnandet av boktryckarkonsten gjorde människors tankar möjliga att massdistribuera för en relativt billig penning. Rika kloster, kardinaler och kungar tappade kontrollen över ordet, informationen och debatterna. Martin Luther blev en mästare i att utnyttja sin tids nya mediasituation och publicerade bok efter bok som läskunniga läste och tillämpade på ett sätt som gjorde att kardinaler och kejsare tappade kontrollen över vilka idéer som skulle lanseras, när, var och hur.

Genom internet kan nu var och en bli sin egen ansvariga eller ansvarige utgivare och själv publicera sina tankar. Att detta kan bli svåröverblickbart och många gånger ganska vildvuxet är givet. Men det är på det stora hela bra och i nuläget icke möjligt att förändra. Män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer behöver inse detta och faktiskt – som vi sa i infanteriet – gilla läget. Numera framför människor på bloggar, hemsidor och debattforum sin kritik, frustration och förtvivlan. De anklagar och förebrår och driver tankar utanför de kanaler som män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer tycker man skall använda – eller i alla fall inte använda till sådant. Eller så himla ofta.

Hur män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer skall bemöta sådant vet jag inte. I olika sammanhang – partiledardebatten i fredags är redan nämnd som ett exempel – har jag märkt att överhet blir påtagligt provocerad över vad som skrivs till exempel på bloggar, också denna. Dock verkar de irriterade inte acceptera de nya medierna på så sätt att de väljer att bemöta kritiken där och när den yttras. De väljer oftast att inte bemöta kritik eller föra debatter på till exempel bloggar som irriterar dem utan väljer att bli tysta - irriterade. Nu menar jag givetvis inte att statsministern – förhoppningsvis snart oppositionsledaren – skall kunna hålla sig uppdaterad om vad som sker på nätet***. Det är ju bara inte möjligt när man är så överhetigt överhettad som han är. Det jag menar med mitt skrivande är bara att män(nen)iskorna på makternas och hierarkiernas högre nivåer behöver hitta sätt att demokratisera sig och föra samtalen på de arenor där samtalen förs, inte bara på planhalvor de själva kontrollerar.

Nu är vi strax framme hos Tyra!!!

Jag skall rösta!
Imorgon är det val – om nu någon av mina läsare missat det. Och då röstar jag eftersom jag anser att man skall rösta. Den så kallade soffan är inget alternativ. Hörde nyss i lunchekot att människor Afghanistan köar utanför vallokalerna trots att talibanerna hotat med – och också genomfört – attentat mot både lokaler, kandidater och väljare. Jag tycker det är att visa de människorna förakt om man i vårt land avstår från att utöva de demokratiska rättigheter vi har. Därför: hellre blankröst än soffan!!

Jag ska rösta på valdagen!
Det är nu inte världens viktigaste grej – om man förhandsröstar eller röstar på valdagen. Ändå blir mitt val att göra mitt val på valdagen eftersom jag inte har något som hindrar mig att göra så. Tycker det är kul, liksom, att traska iväg och utnyttja min demokratiska rätt just den dagen.

Jag skall rösta! – till riksdagen på oppositionen.
Personligen, eftersom både jag och madammen i mitt liv har fasta jobb, hyfsade inkomster och är friska, har vi tjänat på den regering som styrt de senaste fyra åren. Inget snack om den saken. Mer i börsen – typ. I och för sig gör det inte ont men tittar jag på dem som inte tjänat på alliansens ekonomiska krigföring mot ensamstående med barn, kroniskt sjuka, pensionärer med flera tvingar mig min tro och mitt samvete att rösta på det andra gänget i riksdagsvalet. Vilket av dem är dock ännu en öppen fråga.

Jag skall rösta! – kommunvalet på oppositionen.
Ingenstans tror jag det är bra om samma kraft under lång tid helt ensam får styra och ställa. Även om det är resultatet av demokratiskt val kan det på sikt urholka debatter och leda till oengagemang och fåvälde. Realistiskt sett finns ingen möjlighet att oppositionen i kommunen kan välta (s)-partiet men kanske vore det ändå bra om det största partiet kom ner till strax under 50%, inte som nu över. Det ledande partiet skulle då tvingas att samtala mer och oppositionen å sin sida skulle tvingas att ta ansvar för vad de snackar om – något de inte behövt göra på länge.

Jag skall rösta! – till landstinget.
Här är jag inte säker på vilka som får min röst – än.

Kompass och partitest.
Såhär långt kommen i mitt skrivande pausade jag och gjorde två tester via nätet Den vidstående bilden visar resultatet från Svenska Dagbladets hemsida. Att jag var så feministiskt lagd kände jag inte till men det behöver ju inte vara farligt – kanske tvärtom. Att Sverigedemokraterna skulle vara det parti utanför vänsterblocket som jag ogillar minst blev dock en chock. Helt osant!! Gissningsvis beror det på hur jag markerade vilka tre frågor jag ansåg viktigast. Tycker till exempel att välfärdsfrågor är viktigare än vargjakt. Jag markerade inte invandrings- och integrationsfrågorna som prioriterade eftersom de seriösa partierna i stort är ense om dessa. Skulle jag markerat invandringen som en av de frågor jag prioriterat hade (sd) sjunkit – det lovar jag.
Denna andra bild uppkom när jag gjorde den test som finns på Dagens Nyheters hemsida. Liknande frågor men också andra och i detta test bara seriösa partier på skalan. Tendensen blev densamma: Richführer Freidrich Reinfeldt får inte min röst! Men nynna gärna på den sång jag skrev för honom för snart fyra år sedan – här.

Läser man regelbundet denna blogg kan man bibringas uppfattningen att jag tror jag begriper mig på alla möjliga sammanhang. Det finns folk som tycker jag är en kaxig och beskäftig messerschmitt – förlåt: besserwisser – som tycker och tycker och tycker. Någon sorts självutnämnd förståsigpåare – typ.

Det är klart att jag tror ju att jag begriper åtminstone något av det jag skriver om. Och anar en del annat. Och kan lägga ihop två och två i analyser behäftad med en viss logik samtidigt som jag noggrant undviker sådant jag inte har en aning om – damskor till exempel. Idag har dock min förmåga att begripa och förstå totalt visat sig otillräcklig. Jag får bara inte ihop två saker jag tagit del av via en kort notis i tidningen Dagen – denna.

Jag förstår nämligen inte logiken i att premiärminister Nethanyahu avvisar både Egyptens och USAs vädjan om att i ytterligare tre månader – visserligen sannolikt då i första hand – förlänga byggstoppet av israeliska kolonier på Västbanken. Jag fattar inte varför och meningen med att i fortsättningen inte göra något. Börjar man bygga den 27:e är ju risken att förhandlingarna avbryts, att Abbas lämnar bordet och extremister som till exempel Hamas får allt vatten de önskar på sin kvarn när de hävdar att Israel inte vill fred. Vill han inte själv fred, den där Nethayahu? Är inte tre månaders stopp – till att börja med – ett billigt pris för att ha samtalen igång? Jag förstår inte...

Det jag inte heller förstår är att så många som näst intill var femte av de av Dagens läsare som markerat vad de tycker om den korta artikelns innehåll markerat att nyheten gör dem glada. Den förkrossande majoriteten av de läsare som röstat har i och för sig angett att de blivit arga – så också jag – men ändå blir det var femte av Dagens ”kristliga” läsekrets som tycker att beskedet som allvarligt riskerar fredssamtalen är glädjande.
Detta framstår som riktigt totalt obegripligt – särskilt som mot bakgrund av att Jesus sa:
Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. (Matteus 5:9)

Kanske någon annan förstår och kan upplysa mitt ironiska oförstånd.

Nu har en ny omgång börjat.
Var annan vecka skall representanter för Israel och den Palestinska myndigheten mötas i förhandlingar med målet att sluta fred inom ett år och etablera en tvåstatslösning i området. Alla frågor ligger på bordet – gränsdragningar, östra Jerusalem, kolonisterna, säkerheten osv.
Bägge regeringarna har det marigt med sina egna. Hamas menar att förhandlingar med Israel är landsförräderi och högerpartierna i den israeliska regerings-koalitionen vill inte att expansionen inne på Västbanken skall avbrytas.
Som en inblick i den israeliska debatten – viktig eftersom Israel i stort (ännu) är en fungerande demokrati – lät jag Google översätta dagens ledare i tidningen Haaretz. Google-översättningar behöver göras till bättre svenska och när jag sökt göra så blev denna text resultatet.
Bilden föreställer inte Nethanyahu och Abbas utan visar i stället två personer vi fick möta i Jerusalem förra hösten, verksamma inom organisationen Parents Circle. Om dem och deras arbete skrev jag starx före jul förra året i detta inlägg.

Jag tycker om att läsa israeliska tidningar. Jerusalem Post är en större och mer konservativ tidning som jag tycker det är lite svårt att hitta i – jag pratar om tidningen på webben – så jag har mer kommit att gilla den mindre och mer liberala oppositionstidningen Haaretz. Massor med nyheter begriper jag inte alls. De kan röra sig om skolpolitik eller annat som man måste vara på plats för att fatta. Med en del ledare är det på samma vis.
Men en del fattar jag och tycker är tänkvärt. Så är det till exempel med nedanstående text av kolumnisten Gideon Levy publicerad den 5 augusti. Levy använder ibland både sarkasmer och ironi i sitt skrivande – så också här.
Genom Google fick jag en ”översättning” jag putsat. Vill man läsa den på engelska finns texten här.  

Konfalägret pågår för fulla muggar. Ena dagen har jag vissa arbetstider, andra dagar andra. Allt beror på de uppgifter som skall utföras. Frågan När är jag egentligen ledig? får därför inte något entydigt klokt svar. Allt flyter. Ibland sitter jag hemma i förberedelser och ibland gör jag privata saker när mellan olika uppgifter på skolan. Skriver blogginlägg – typ.

Allt flyter verkar enligt nyheterna också vara läget både i Pakistan och i Kina samtidigt som tok-torka eldar på i Ryssland och kylan tar grepp om Sydamerika med ihjälfrusna människor i Amazonas djungler. Märkligt.

Ur mediaflödet vill jag för den läs- och funderingslystne fästa uppmärksamheten på tänkvärda texter jag läst senaste dygnet och som får detta inlägg att placeras under kategorin Politik samt prydas med den bild jag brukar bruka när jag tar upp vad tidningar och andra medier meddelar.

Ledarkrönikan i dagens Lokala Världsblad funderar kring hur militära lösningar inte verkar fungera som de militärt välrustade tänker sig saken. Snarare tvärtom. Läs den här.

En annan liknande artikel är också läs- och funderingsvärd. Den handlar om nyttan av – eller snarare brist på nytta av – blockader och avspärrningar om man med dessa tänker sig att få en civil befolkning att vända sig mot sin regering. Kuba tas som exempel. En svensk rå-text fick jag genom Googles översättningsfunktion och här har jag försökt polera den för var och en som inte vill läsa artikeln på engelska i gårdagens israeliska tidning Haaretz - alltså här.

LEVA MED SANKTIONER
Ekonomiska problem, som fördjupats sedan slutet av det kalla kriget, har inte fört Kuba närmare demokrati.
av Akiva Eldar 

HAVANNA - På den gropiga motorvägen från Havannas flygplats, som i likhet med oändliga gator och torg är uppkallat efter José Marti, en symbol för Kubas uppror mot Spanien, hälsar tydliga tecken alla nyanlända välkomna. Porträtt av Che Guevara i basker och Fidel Castro med skägg och slagord om att det är 51 år sedan revolutionen, upplyser alla som tror på sanktioner. 
Några dagar senare, på en landsväg, ser vi hästar lättjefullt dra vagnar, ett vanligt transportsätt på Kuba och en, tidigare färggrann affisch: "Hemlandet eller döden!" Bara en gång, på en restaurang i någons hem i de gamla kvarteren i staden Trinidad, ser vi en kuban kasta en arg blick på bilder av Che Guevara och president Raul Castro och återhållet förbanna regimen.
På Plaza de Armas i centrala Havanna erbjuder en tidningsförsäljare det senaste numret av en officiell tidning som innehåller ett tal av den gamle ledaren – naturligtvis i sin fullständiga version. I år är det 50 år sedan det amerikanska embargot mot Kuba inleddes efter den socialistiska revolutionen och Castros allians med Sovjet. Sovjetunionen upplöstes men den gamla regimen på Kuba består.
För femton år sedan, efter gripandet av tiotals medlemmar av oppositionen och nedtvingandet av två civila flygplan från Hermanos al Rescate. en amerikansk exilkubansk organisation, införde Bill Clinton restriktioner för investerare och affärsmän som är verksamma på Kuba . Castro (Fidel) avgick och Castro (Raul) kom, men systemet fortlever (med smärre ändringar).
I lobbyn på Hotel Habana Libre (fd Hilton), som 1959 fungerade som Castros huvudkontor, tar turister från Kanada del av en propagandaaffisch mot "de amerikanska terroristerna." På kvällen kommer de att dansa och dricka mojitos tillsammans med massor av kubaner, unga och gamla, som fyller strandpromenaden Malecon för att titta på sommarens karneval.
I semesterorten Varadero kommer dagen därpå en ung kubanska att på engelska, franska och tyska bjuda in dem till danslektioner. I likhet med taxichauffören, servitören, hisspojken och expediten i souvenirbutiken är hon statsanställd. De flesta är universitetsutbildade med löner motsvarande $10 till $15 i månaden. Staten ger dem gratis utbildning, vård och kuponger för ris, bönor och olja. Det finns också kuponger för rom, den nationella drycken. Det viktigaste är att vara lycklig.
De ekonomiska problemen, som har förstärkts sedan slutet av det kalla kriget, har inte fört demokratin närmare i den lilla södra grannen till USA. Landet är på flottfärds avstånd från Floridas stränder, men dess folk tillåts inte köpa en mobiltelefon, för att inte nämna en parabolantenn. En kvinnlig läkare som sändes (av staten, förstås) utomlands blev tvungen att lämna sina små barn i hemlandet som en form av pant.
Och ändå gör 11 miljoner kubaner inte uppror mot denna mörka regim som dominerat deras liv i mer än 50 år. Rädsla för myndigheternas långa arm, eller hängivenhet för den kommunistiska ideologin, besegrar skammen över fattigdomen (det bör noteras att det finns nästan ingen hunger på Kuba) och längtan efter frihet.
Museet vid Grisbukten, som odödliggör det misslyckade amerikanska försöket att genom exilkubaner störta Castros regim, aktualiserar incidenten på Mavi Marmara. Den israeliska militärens blodiga attack på det turkiska fartygets däck har styrkt hjälteidealen hos Hamas och stärkt organisationen i det palestinska folkets ögon. De insatta säger att ingenting enar det kubanska folket mer bakom Castro-bröderna än hatet mot gringos – amerikanerna som satt dem under blockad.
För att lindra bristerna något har Raul Castro genomfört smärre ekonomiska reformer, bland annat en viss privatisering av några sektorer inom ekonomin. Men det är långt ifrån en förändring av Kubas kommunistiska regering, lika avlägset som avståndet mellan Hamas i Gaza och demokrati.
I Washington börjar man förstå att sanktioner inte ensamt kommer att leda Kuba in på en ny väg. När skall man i Jerusalem förstå att ekonomisk nöd och religiöst förtryck, utan verkligt hopp om befrielse från utländsk ockupation, inte kommer att leda Gaza in på rätt väg?

På ett sätt blir jag glad att det i Israel faktiskt är så att sanningen kommer fram. Det är ett tecken på att mellanösterns första demokrati fungerar. Samtidigt blir jag brydd över att man inte erkänner klart, tydligt och rakt att man gjort – och gör – sig skyldig till övergrepp och brott mot folkrätten.

Operation Gjutet bly var Israels namn på det senaste kriget mot Gaza i vilket 13 israeler och över 1300 Gaza-bor dödades. När det skedde och strax efteråt anklagades Israels styrkor för att ha dödat civila och för att ha använt vit fosfor. Bägge dessa anklagelsepunkter avvisades med emfas av Israel och i vevan kunde jag i bloggar och annorstans på nätet läsa hur en del så kallade ”Israelvänner” också avvisade uppgifterna och förklarade alltsammans vara en terroristsympatiserande Hamas-kramande antisemitisk vänstervriden lögnkampanj. Vit fosfor hade inte används och civila offer var inte civila utan förklädda kombattanter! – typ.

I den så kallade Goldstone-rapporten framfördes en tid senare kritik mot båda sidors brott mot folkrätten. I fallet Israel gällde det just civila offer och vit fosfor. Reaktionen blev förnekande samt en kampanj i vilken den judiske sionistiske sydafrikanske domaren Goldstone stämplades som en inkompetent förrädisk antisemit.

I nyheterna på radio idag talas om att det nu kommit nya direktiv för israeliska styrkor så att antalet civila offer i framtida konflikter inte skall bli så stort. Och att vit fosfor inte fortsättningsvis skall användas. Det är goda nyheter och på Sveriges Radios hemsida kan man läsa om det här.

Vänta nu!!!
Det var ju inga civila offer!!! Och ingen vit fosfor!!!
Hur kan man då minska det som inget var?
Om det nu inte var så som man sa att det inte var?

Lite förbryllad blir jag men kan inte förstå det hela på annat vis än att Israel ljög då när det begav sig och att villiga sympatisörer då kablade ut lögnerna? Och jag förstår det som ett demokratis hälsotecken att sanningen kommer fram – om än krypande.

Jag har nu inte tid att skriva mer. Barnbarnet Tyra har kommit!!

Och till kvällens dubbelavsnitt – seriens slut – av LOST återstår 354 minuter.

Att sitta inne en dag med ½-dåligt väder innebär radiolyssnande och då P1. Givetvis kommenterar jag nu inte allt men tillsammans med en del nätsurfande, bloggläsande och annat finns ändå ett par tankar att uttrycka betänkligheter kring.

Obama levererar inte!/? - är den första.

Det blir min första tanke efter att ha tagit del av rapporteringen kring mötet mellan USA-presidenten och Israels premiärminister Nethanyahu. Obama levererar inte – men jag vet inte om det skall vara ett utropstecken (!) eller ett frågetecken (?) bakom påståendet.

Han bör leverera en förändring då han redan fått Nobels fredspris – i förväg.
Han bör leverera en förändring då han talat om ändrade relationer till den muslimska världen.
Han bör leverera en förändring då han kan.
Han bör leverara en förändring – men katten vette om han gör det.

Israel och proisraeliska opinionsorgan – läs: tidningen Dagen – gör affär av att frågan om stopp för fortsatt byggande av bosättningar på ockuperad Västbank var en tallrik het gröt som inte dryftades i Washington och tolkar det som om Obama inte längre kräver det*.

Samtidigt vet vi av erfarenheten att allt inte sker offentligt och att i den tysta diplomatin sådant kan ske som inte syns. Jag hoppas det är så. Det ser ut som om USA-presidenten minskar det lilla tryck på Israel som man ändå haft men jag vågar ännu inte sätta utropstecken bakom rubriken. Men ett frågetecken sätter jag – tyvärr. När jag helst skulle velat skriva:
Obama levererar!

Frige Gilad Shalit! - är den andra.

I tidigare inlägg har jag berört den (enda) fånge Israel har att önska fri och den marsch för hans frigivning som nu nått Jerusalem. I radion sades att från början önskade Hamas i utbyte mot honom att man ur israeliska fängelser skulle frige palestinska kvinnor och barn – sammanlagt drygt 400 personer – samt 1000 manliga fångar**.

Nu har Nethanyahu sagt sig kunna byta Gilad Shalit mot 1000 politiskt fängslade palestinska personer men att det då bara skulle kunna handla om sådana som inte kan väntas ägna sig åt terrorism. Alltså sådana som kan anses ofarliga men ändå skulle förvisas till något annat land än Israel, Västbanken eller Gaza.

Hallå!!!

Varför har man 1000 ofarliga personer i fängelse? Håller man gisslan för att deras anhöriga skall hålla sig i skinnet? Eller har man andra agendor? I rättsstater gör man inte så. Och många säger att Israel är en rättsstat – ta i trä!

Kollade i arla morgonväkten via nätet tidningen Haaretz och ser att tusentals människor ansluter till vad föräldrarna till den tillfångatagne israeliske soldaten Gilad Shalit gör. Han som är 23 år gammal tillfångatogs av Hamas för fyra år sedan och har hållits gömd i Gaza sedan dess. Föräldrarna går nu från sitt hem till Jerusalem för att vädja till president Nethanyahu att växla deras tillfångatagne son mot ett antal Hamasanhängare som sitter i israelisk fångenskap. Tusentals människor sluter upp i deras marsch.

Jag tycker att Hamas skall frige gossen – sådan han nu är - alldeles gratis. Utan krav på utväxling. Att hålla en person fängslad utan rättegång, kontaktmöjlighet med omvärlden etc är inte humant. Naturligtvis har jag aldrig sett Hamas som en rörelse som låtit humant agerande stå speciellt högt på sin prioriteringslista och annat än en så lång fångenskap har väl aldrig varit att vänta men jag – om nu någon Hamasit läser detta – uppmanar ändå till frisläppande av krigsfången – av humana skäl.

Dessutom vore det smart, taktiskt och finurligt att göra så – om man skulle vilja vara cynisk. Opinion i Israel och annorstans får propagandaammunition av att Gilad Shalit hålls fången. Skulle han släppas faller ett av de argument de har för att blockera Gaza.

Dock – och detta fruktar jag – är pojken i sådan kondition att man inte vill släppa honom. Psykiskt bruten eller så. Och att ett frigivande inte skulle bli en akt av goodwill utan bara avslöja inhumanitet. Ungefär som om Eritrea skulle släppa svensken Isaak David. Som jag ändå tycker de skall göra.

Därför uppmanar jag: Frige Gilad Shalit!!

Tre andra – långa – intressanta artiklar i Haaretz är denna, denna och denna.

Jag brukar försöka undvika IKEA. Inte för att grejerna är dåliga men för att människors Å-nu-ska-vi-fara-till-Haparanda-å-gå-på-IKEA-å-handla-en-hel-underbar-dag-iver är så stark och varuhusen så bedrövligt stora. I en av sina romaner – minns inte vilken – beskriver Ulf Lundell helvetet under bilden av IKEA i Kungens kurva. Klarsynt.

Igår kastade sig dock IKEA över mig radiovägen. Bilkörning betyder radiolyssnande och radiolyssnande betyder i mitt fall främst P1. En utflykt till P4 för sport går också an.
I gårdagens nyheter meddelades då att IKEA i Israel inte levererar möbler eller annat till Betlehem eller Ramallah eller andra palestinska orter på Västbanken. Däremot levererar man utan vidare till de israeliska illegala bosättningarna på samma ockuperade Västbank*.

Agerar IKEA rätt eller fel?

Först så är det inte IKEAs fel att Israel inte tillåter fri passage av varor och tjänster till exempelvis Betlehem. Det är Israels apartheid- och ockupationsregim som bär ansvar för den situationen. En IKEA-jurist sa på radion att IKEAs policy är att följa lagar och regler där man verkar. Givetvis också internationella lagar och regler men det lokala betonades. Jag har förståelse för den hållningen. Klart att företag och verksamheter liksom människor skall rätta sig efter de lagar, regler och avtal som gäller där man befinner sig.

Men i och för sig vore det festligt om en IKEA-budbil lastad med bokhyllan Nisse – om den fortfarande finns – skulle försöka ta sig förbi vägspärrarna men risken nu blir väl bara att kunden inte får sin hylla. Jag funderar dock över om inte stora miljardföretag skulle kunna – rentav borde kunna – kosta på sig att visa lite civil olydnad och fredligt utmana korkade och orättfärdiga regler. Att sedan man meddelat världspressen provköra soffor och spjälsängar till Betlehem skulle så sett vara en spännande utmaning. Eller bombardera israeliska myndigheter med ansökningar att få leverera stolar till palestinska kunder.

Vara hur det vara vill med leveranser till palestinierna skulle det dock inte strida mot några regler och förordningar om IKEA vägrade leverera till israeliska bosättare på Västbanken och i östra Jerusalem och motivera detta med: Tyvärr! Ni koloniserar ockuperad mark i strid mot folkrätten och Förenta Nationernas vilja och beslut. Till er kör vi inte! Det skulle vara helt lagligt och vara en bra markering.
Andra svenska och europeiska företag aktiva i Israel skulle kunna följa efter och agera likadant. IKEA som finns över hela världen skulle kunna gå före utifrån Bamseprincipen att Om man är stor måste man vara snäll. 

Då jag tematiskt befinner mig i området vill jag påminna bloggtittaren om de palestinska kristnas gemensamma KAIROS-dokument – här. Jag vet det är lång men ändå läsvärt om man är intresserad av en seriös teologisk reflexion och inte bara upprepa slagord. Nu har Svenska kyrkan gett en officiell reflekterande respons på palestiniernas upprop – hittas här när jag får fatt i länken.

Bravo Israel!!

Jag gissar att det finns läsare som inte väntar sig de orden på min blogg. Därför upprepar jag dem. Bravo Israel!!
Och tillägger: Ser fram mot verkställandet!!

Igår nåddes världen av nyheten att Israel avser att lätta på blockaden av Gaza. Det var en god nyhet och inte har vi skämts bort av sådana de senaste åren. Hållningen i Israel har ju varit att i princip inget kan föras in i – för att inte tala om ut ur – Gaza med undantag för en del på en speciell lista tillåtna varor. Nu tänker man tydligen vända på kuttingen och i stället göra en lista över vad som är förbjudet och rimligen blir då resten tillåtet. Det tycker jag är bra om inte förbjudetlistan blir toklång och kommer att innehålla rena larvigheter. Rimligt anser jag det är att Israel inte tillåter införsel av vapen, ammunition och andra rent militära pryttlar – givetvis. Det råder nämligen inte fred i området. Civila varor så att det civila samhället kan börja fungera på nytt efter flera års strypgrepp är det däremot inte bara rimligt att öppna gränsen för. Det är bara anständigt. Sedan finns det jox som både kan ha civil och militär användning typ schaktmaskiner och kemikalier. De representerar en gråzon men det rimliga är att de betraktas som civila saker.

Men jag vill faktiskt se det innan jag riktigt tror det jag verkligen vill tro. Att jag än så länge är lite tvivlande beror på att jag i gårdagens Haaretz kunde läsa att meddelandet från Nethanyahus kansli om lättnader i blockaden bara fanns i en engelskspråkig version. Alltså den som utländska diplomater och media får del av. Den som är för utvärtes bruk. Den hebreiska versionen av samma meddelande – alltså det för invärtes bruk – är inte samma nyhet och säger inte samma sak. Där talas bara om att frågan dryftats men inget om att några som helst beslut i någon riktning skulle ha tagits.

Orsakerna till denna dubbelhet kan vara flera – tänker jag.
Nethanyahu - bilden - kan ha valt att bluffa för att utåt komma i bättre dager. Alltså taktiken att säga sig planera lättnader för att ändå inte verkställa dem och hoppas att världen den närmaste tiden skall få något annan nyhet att titta på och inte märka tricket.
Nethanyahu kan ha velat temporärt hålla tillbaka nyheten för en inhemsk opinion och för dem presentera lättnaderna i kombination med bravorop från USA, EU, FN och andra. Ett sådant rävspel kan jag ha förståelse för och vill ge Nehanyahu möjligheten att säga till ultrahökarna: Titta! Till och med Stig i Älvsbyn tycker jag agerar rätt! Om han skulle vilja det.
Nethanyahus kanslis översättare har gjort en teknisk tabbe – inte mer. Hoppas det.

Lika inne på Israel-Palestina-frågan vill jag hänvisa till denna intressanta debattartikel i Dagen om hur man styr och påverkar opinioner. Författaren är en (ö)känd teologiskt konservativ präst och författare.

För en och en halv vecka sedan skrev jag ett inlägg med rubriken att myta. I det inlägget problematiserade jag en del kring nyhetsflödet och halten av uppgifter i media efter det att israeliska styrkor på internationellt vatten bordade konvojen Ship to Gaza och nio personer blev skjutna i den allmänna villervallan. Detta med frågetecken i rubriken försedda inlägg ären fortsättning på det förra.
Nu har den nyheten i vart fall i svenska medier blåst över och ersatts av två eller tre andra nyhetsfokus: Kronprinsessans gängande med en man av folket, fotbolleriet i Syd-Afrika och vilken sida som leder vilka opinionsmätningar inför valet senare i höst.

Att intresse och uppmärksamhet är flyktiga företeelser tycker jag är trist men jag klarar som inte av att bli upprörd över att det är så. Marknaden styr och det ligger inte i lösnummerförsäljande tidningars intresse att mödosamt och tålmodigt över tid utreda sakförhållanden. Ärenden släpps och folket leds vidare till annat att begapa. Det som offras på den kommersiella rastlöshetens altare är insikten, förståelsen och sannolikt dessutom sanningen - eller viktiga delar av den.

Det nya som hänt kring angreppet på Ship to Gaza är väl just det att inget påtagligt har hänt – vad det verkar. Jo – en sak: Israel vägrar låta sitt agerande utredas av en oberoende kommission! Vill inte ens låta Turkiet medverka i en opartisk undersökning fast dödsfartyget var turkiskt och man räknar – kanske räknade – sig som varandras allierade.

Mitt intryck blir: Någon vill inte att saken skall belysas opartiskt!
Och min fråga blir: Varför? Folk med rent mjöl i påsen brukar ju kunna låta andra titta i den. I öppna demokratier som fungerar demokratiskt alltså.

I det tidigare inlägget beskrev jag mina intryck av saken på internet med Wikipedia som exempel. Jag har inte fortsatt analysera uppgifter på nätet på samma sätt – det är ju fotboll. Kollade idag bara hastigt vad man nu kan läsa om organisationen Insani Yardim Vakfi alias IHH på sagda Wikipedia. Jag fann att nu är artikeln mycket längre med många fler uppgifter om IHH:s terroranknytningar – och här åsyftar jag den engelskspråkiga, läsa amerikanska, versionen. Det har tillkommit massor av nyproducerat stoff och det förs en inte helt lättfattlig källkritisk diskussion på en talk page kopplad till artikeln. 

Läs själv – och tänk själv.

Om det fanns någon artikel om Insani Yardim Vakfi på svenska Wikipedia för en och en halv vecka sedan försummade jag att kolla då. Nu finns dock en som är mycket ensidigt pro-israel-propagandistisk. 

Vad som är sant och falskt om Insani Yardim Vakfi alias IHH tycker jag således är oerhört svårt att veta. Därav frågetecknet i rubriken. 
Vad som är lätt att veta är dock att en stor mängd negativa uppgifter som repeterar och hänvisar till varandra har sett nätets ljus efter det att de nio dödats.
Och leverantören av uppgifterna är - ännu - ensidigt den sida som sköt.
Och som inte spred uppgifterna innan blodsutgjutelsen.
Och som inte vill en oberoende utredning.

Så mina trogna läsare: Tänk själva!

PS: Bilden har jag lite olovandes tagit och beskurit gårdagens Norrbottenskuriren. Den + en till prydde en artikel om en av dem som var på samma resa som jag till Palestina och Israel i höstas. Kurirens fotograf Åse Lindstrand står för orginalet DS.

I mitt förra inlägg, ädle Bloggläsius, talte jag om den läraktiga och för egen del insiktsgivande situation jag å arbetet befinner mig i. Så kom jag om fredagens första lektion att av en ungdom* erhålla det för mig nya verbet myta** . Ordet betyder bland annat fabulera, skarva, hitta på, dikta samman, ljuga – omedvetet eller medvetet.

Då det nu gått snart en hel vecka sedan israeliska styrkor på internationellt vatten kapade fartygskonvojen på väg mot Gaza och i tumultet dödade 9 personer – eller 15 om de sex saknade också är döda – kan det vara på sin plats med ett litet skriveri till i ämnet – och då under rubriken att myta. Inlägget behandlar nu inte övergreppet i sig utan om orden, beskrivningarna och propagandan.

Strax innan och under operationen störde israelerna ut satellittelefoner och radioutrustning. Telefoner, kameror, datorer och andra manicker konfiskerades – eller kanske stals – från internationella journalister och andra och har ännu inte återlämnats till sina ägare. Väl iland i Ashdod fängslades eller på annat sätt förvarades besättningar och passagerare i ungefär ett dygn. Detta innebär åtminstone 48 timmars israeliskt totalt informationsmonopol där bara en version av händelsen, så när som en liten filmsnutt, kunde delges världen. Mankell, Gardell och alla andra L var isolerade. Svenska UD tyckte det gick trögt att få fram information om dem, än mer komma i kontakt, men vad det led verkade israelerna vilja släppa alla dessa heta potatisar som fick resa hem – 9 i kistor. Genom de hemkomna börjar så sakteliga den andra sidans uppgifter komma fram – obduktionsprotokoll, intervjuer etc – men än är det faktiskt främst vad Israels försvarsmakt och regering velat visa som vi fått ta del av.

Innan fiaskot cirkulerade i media möttes jag inte av några mediauppgifter om den turkiska organisationen Insami Yardim Vakfi, vanligen kallad IHH. I alla fall inga allvarligt nedsättande uppgifter. När organisationen nu i veckan nämndes som islamsk eller islamistisk – ger en litet annan och värre klang än muslimsk – googlade jag nyfiken som jag är och hamnade – nämns alltid först – på Wikipedia där jag kunde läsa en del. För den som inte vet kan sägas att Wikipedia är ett användarskapat internet-lexikon där den som önskar kan skriva artiklar och lägga ut information andra kan bygga vidare på och diskutera. Jag finner det vara väldigt bra till mycken faktainhämtning men man bör hålla ögonen öppna och vara källkritisk.

Som hyfsat välstuderad exeget är jag tränad i textanalys. Med ganska övat öga ser jag i texter skarvar, olika stilar och liknande.  Redan vid första koll tyckte jag mig ana två stråk i Wikipedias text om Insami Yardim Vakfi. Ett stråk – inledningsvis – var en översiktlig presentation av rörelsens bakgrund och verksamhet med en notis om att man i mitten på 90-talet på ett ställe i organisationen hittat ett tecken på en möjlig koppling till al-Quaida men att det inte ledde till något åtal eller vidare utredning av turkiska myndigheter som då var helt sekulära och rejält al-Quaida-fientliga.
Efter detta kom så ett annat stråk som detaljerat handlade om IHH:s anknytningar till diverse terrororganisationer med Hizzbollah och Hamas i första rummet. Framställningen var styrkt med fotnötter till artiklar och sagesmän och alla de fötternötterna var daterade – notera detta – sistlidna vecka! Alltså 31 maj och framåt – typ.
Med det säger jag inte – ännu – att uppgifterna är falska. Jag säger inte heller, och kommer inte att säga, att det är fult gjort eftersom det är Wikipedias idé att samla vetskap på det sättet. Jag säger bara att det är nödvändigt med källkritik. Och att jag blir kritisk. Och anar myteri, alltså att man mytar.
I det jag anar vara efter-kapningarna-tillägg finns länkar till olika organisationer, institut och annat som anges som källor för IHH:s terrorkopplingar. Internet är en kul sak och alltså klickade jag mig till ett par av dessa – en dansk och en amerikansk – och skrev: Insami Yardim Vakfi i search-funktionen på respektive webbplats. I den danska kom svaret no result och i den amerikanska en kort notis daterad den – gissa nu! Japp – 1 juni 2010. Färska uppgifter hos dessa källor borde väl finnas där - eller?

Nu drar jag inte en fast slutsats av detta – kan ju ha missat nåt – men jag får intrycket att kopplingen mellan Ship to Gaza och diverse terrororganisationer uppkommit, eller i vart fall lanserats, efter det att israeliska styrkor ägnat sig åt piratverksamhet i östra Medelhavet. Och jag påstår: Israel mytar! IDF står för myteri!
Det mytologiska monstret växer. Igår kallades IHH-aktivisterna av president Nethanyahu för legosoldater. Det innebär en ganska snabb utveckling från att för en vecka sedan vara känd som en humanitär hjälporganisation. Alltså mer mytande?

En oberoende allsidig undersökning av angreppet på Ship to Gaza är på sin plats för att bägge parter skall kunna höras. Om sanningen kommer fram skall lämnas osagt med åtminstone ges då alla tillfälle att berätta och myta. Det gäller då som alltid att förhålla sig källkritisk och söka avmytologisera*** de uppgifter man möter.

Barn och ironi är knepiga kombinationer. Därför skall vuxna inte använda ironi med barn. På lek gjorde jag dock det när barnen var små men sa alltid: Nu ska pappa prata tvärt-om-prat. Brata taklänges kom det att heta. Och så sagt förstod barnen att när jag sa att spagettin med köttfärssås som vi åt smakade bajs tyckte jag att det var smarrigt värre. Nu är barnen vuxna och förstår ironi också när den inte tydligt annonseras. De inser att den är en del av (den allvarliga) humorns register och kan använda ironi själva.

Ändå är ironi marigt. Att tala uppskattande så att åhöraren hör att man menar motsatsen är svårt. Eller att tala klandrande men mena beröm. Därför skall man vara försiktig med ironi när man talar. Och i skrift blir det ännu svårare, kanske omöjligt.
I dagens Haaretz skriver den avbildade kolumnisten Gideon Levy* ironisk text. Med hjälp av Google fick jag fram en råöversättning som jag finputsat till nedanstående – som sagt är ironisk. På engelska kan texten läsas här.

De senaste dygnen har min internetuppmärksamhet varit riktad åt det håll de senaste inläggen bär vittnesbörd om. Jag har försökt följa nyhetsflödet i radio, tv, press och givetvis på nätet. På nätet finns möjligheten att läsa alla möjliga utländska tidningar i deras engelska versioner samt via länkar och kommentarer ta del av alla möjliga fantastiska åsiktsyttringar. Och fanatiska åsiktsyttringar som här och var skiner igenom.

Källkritik är en viktig sysselsättning jag upplever att en del inte ägnar sig mycket åt. Jag försöker vara källkritisk och välja mina källor samt fundera över vilka motiv en skribent eller journalist kan ha för att berätta det han eller hon berättar. Därför har jag läst till exempel tidningen Haaretz på nätet. Den är israelisk och meddelar därför – helt naturligt och inte på något vis klandervärt – de uppgifter som försvarsmakten, regeringen och soldater som varit där presenterar. Den är också analyserande och reflekterande på ett bra sätt.

Intressant att notera är då att Haaretz och många andra israeliska medier är betydligt mer kritiska mot landets agerande än vad en del så kallade Israel-vänner i Sverige är. En del av dessa – antimuslimska Sverige”demokrater” eller bara kristna sionister – glömmer helt bort eller väljer att helt se bort ifrån ett par grundläggande fakta i målet:

• Israelerna hade inte någon som helst rätt att ingripa där och så som de gjorde.
• Alla dödsoffer var passagerare på båten.
• Israel gjorde sig faktiskt skyldig till både kapning och kidnappning – ett par klassiska arbetsmetoder terrorister brukar begagna sig av.

Många skriver att motiven hos resenärerna var skumma. Det begriper jag inte att man kan påstå eftersom Ship to Gaza aldrig hymlat om att man hade minst dubbla motiv. Varor till Gaza var ett. Att vända världens ögon till att se belägringen av Gaza och befolkningens utsatta läge var ett annat. Att gå förbi Hamas och distribuera hjälpen genom andra kanaler kan nog sägas vara ett tredje.

Kanske trodde någon ombord att de skulle få tuffa igenom spärrarna. De flesta väntade sig dock säkert att israeliska flottan skulle ingripa men hade då nog vad som visade sig vara en naiv förhoppning: att det skulle ske strax utanför Gaza där Israel har rätt att inspektera fartyg. Att det skulle ske i dagsljus ör att undvika panik på alla sidor och att det skulle ske under lugna former och inte genom en bordning i mörker.

Att medveten och obeväpnad i humanitärt syfte utmana militärmakt brukar jag anse som hedervärt i andra sammanhang och gör det därför också nu men jag är inte så naiv att jag tror att Ship to Gaza inte kunnat bli infiltrerat av en och annan som kunde tänka sig att slåss. Den sortens helgardering kan ingen ge. Det ändrar dock inte min värdering i sak. 

Sedan mina landsmän genom kapningen kidnappats ställdes de inför att skriva under en bekännelse att de illegalt sökt ta sig in i Israel och så deporteras eller att ställas inför rätta för "brottet". Detta ter sig märkligt och desperat långsökt. Båtarna med last och passagerare var ju inte alls på väg Israel! När sedan Mankells oanvända rakhyvel klassas som skarpladdat vapen – även om man kan skära och än mer skära sig själv med den – blir israelernas försök att rättfärdiga aktionen både patetisk och löjligt skrattretande. Nio döda får dock skrattet att fastna i halsen.

Nu är en båt till på väg och närmar sig Gaza framåt helgen.

Palestinas kristna vädjar extra om vår bön denna vecka.

Det återstår 12½ minut till kvällens avsnitt av LOST.

PRISET FÖR BRISTFÄLLIG POLITIK
Förbindelserna med Turkiet kommer troligen att ytterligare försämras och det kan till och med leda till allvarliga skador på officiell nivå. 

När en reguljär, väl beväpnad och väl utbildad armé går i krig mot en "frihetsflottilj" civila fartyg lastade med civilister, mat och medicin kan resultatet förutsägas och det spelar då ingen roll om konfrontationen uppnått målet att hindra flottiljen att nå Gaza. Den våldsamma konfrontationen, vare sig den var en följd av dålig militär planering eller ett dålig genomförande, nådde sitt resultat på grund av bristfällig politik, prestigekrig, och en djup missuppfattning om konfrontationens betydelse och konsekvenser.

Att konfrontationen gjort allvarlig politisk skada är bara alltför tydligt. Förbindelserna med Turkiet kommer troligen att ytterligare försämras, och det kan till och med bli allvarliga skador på officiell nivå. Närmande-samtalen med palestinierna, som börjat lamt och med låga förväntningar, får problem att komma vidare nu när Israel har angripit fartyg avsedda att hjälpa Gazaborna som försmäktar under en fyra år lång belägring. Hamas kunde proklamera en enastående seger utan att behöva lossa en enda raket och Egypten har ställts under dubbelt tryck att häva belägringen genom att öppna Rafah-övergången. Det är rimligt att anta att Europa och USA inte kommer att kunna låta Israel slippa undan med bara en tillrättavisning.

Denna nya utveckling överraskar ingen, och borde därför inte heller överraska de politiska beslutsfattarna i Jerusalem. Ändå verkade ingen där kunnat motstå frestelsen att visa upp det israeliska försvarets styrka på en plats där stridskrafterna över huvud hade att göra. Frågan var ju inte vem som skulle vinna konfrontation utan vem som skulle vinna flest poäng hos den allmänna opinionen. Här misslyckades Benjamin Netanyahus regering helt. Israel lät sin politik för att upprätthålla belägringen av Gaza blir en existentiell fråga. Denna politik slog tillbaka och kostade Israel dess internationella legitimitet.

Beslutsfattarnas vårdslöshet hotar israelers säkerhet och Israels ställning i världen. Någon måste hållas ansvarig för detta skamliga misslyckande. Det finns inget sätt att övertyga Israeliska medborgare och Israels vänner runt om i världen om att Israel beklagar konfrontationen och dess resultat och lär sig av sina misstag, annat än att man tillsätter en statlig utredning för att undersöka beslutsprocessen och bestämma vem bör betala priset för denna farliga politik.

Nu utmanar jag dem som vanligen säger så att skriva det igen! I sina bloggar. I kommentarer.
Jag utmanar dem att skriva tydlig och klar kritik utan förmildrande omständigheter.

Gör ni så – bloggare och kommenterare – blir ni i mina ögon trovärdiga vänner till Israel.
Till och om vänner vågar man ju säga sanningen – eller?
Om man nu talar sanning när man säger: Nog gör Israel också fel…

Vänner behöver man inte alltid värna till varje pris. Riktiga vänner vågar nämligen se sanningar om dem de är vänner till. Idoler i betydelsen avgudar och egna fantasifoster drivs falska vänner att alltid värna – med sanningen som offrer.

PS: Här ger en verklig Israelvän och folkrättsexpert sin syn. Läs! DS