stigstrombergsson

Det verkar ha gått alldeles överstyr!!
Såhär kan det bara inte vara tänkt!!
Nu har Israel bajsat i det blå skåpet!!



Israel har många gånger uppträtt och uppträder många gånger mycket arrogant i förhållande till internationell rätt och internationell opinion. Nationens talespersoner – och press – visar ofta prov på stark ghettomentalitet och avskärmar sig från vad både motståndare – begripligt! – och vänner - mer obegripligt - anser.  Och i någon sorts förtröstan på att USA (och EU) till syvende och sist skall överse med de åtgärder man vidtar lever och agerar man med öra och samvete stängt och levererar den ena krystade ursäkten efter den andra.

Ändå – fast man kan aldrig veta – tror jag inte israeliska marinen hade tänkt att det skulle gå som det gick i morse. Det vore bara så dumt. Jag tror inte heller israelerna är så dumma att de tror att aktivisterna på fartygen skulle vara så dumma att de skulle bära vapen och på det sättet spela bordande trupp i händerna. Men de kan inte ha varit så dumma – israelerna alltså – att de inte räknat med ett passivt motstånd och att att någon eller några av 700 nyväckta, rädda, frustrerade och arga resenärer skulle kunna ta till nävar eller tillhyggen. Den erfarenhet israels styrkor har av att i toppbeväpnat skick hantera obeväpnat folk torde innebära en insikt att folk skulle bli arga – och att det då gäller att inte brassa på med vad man har! Dels är det övervåld, dels ser det illa ut.

Såhär tänker jag med den information jag genom media har vid lunchtid den dag då Israels flotta startade piratverksamhet i Medelhavet med ett okänt antal dödsoffer som följd.

Och jag undrar: Kan israel pudla? Det vore läge nu!!
Kan Israel säga: Det vi gjorde var fel! Det gick alldeles överstyr!!
Och sedan fortsätta: Vi öppnar gränserna till och från Gaza för all vettig trafik med folk och varor. Inte vapen givetvis, men allt vad som behövs för att få ett civilt samhälle att fungera till både handel och vandel.

Det vore att pudla, att helomvända. Hoppet är det sista som sviker och därför hoppas jag på det – fast tror det egentligen inte.

Medias bevakning är stor och oöverblickbar. På www.haaretz.com finns  en hitintills ganska bra bevakning i flera olika artiklar. Då tidningen är israelisk blandar den givetvis sin händelsekritiska hållning med ett stöd för det egna landet och med det i åtanke kan man ta del av mycket information. Dessutom kan nyheterna där inte ens av den mest fanatiske så kallade ”Israelvän” stämplas som Hamas-kramande, Israelfientliga eller än mer grundlöst anti-semitiska.

Bilden?
Israeliska Women in black vid deras regelbundna demonstration i Jerusalem. Varje vecka demonstrerar de under parollerna Stoppa ockupationen!, Fred nu! och den på bilden:
Häv belägringen av Gaza!

Jag tog del av länken A-K Roth tipsade om i en kommentar till inlägget ta gaza på allvar. Bloggen som länken ledde till är – om jag fattat rätt – skriven av en israel. Jag fann den vara betydligt mer sansad än vad som till exempel brukar föras fram av så kallade Israelvänner här hemma i Sverige, ofta med någon sorts kristet snitt. Den bloggaren verkar använda både huvudet och ett för sina landsmän och andra ömmande hjärta. Inte bara gallan som en del kristna sionister sprutar.

A-K Roth verkar påläst så vad jag nu skriver är inte riktat direkt till honom/henne utan mer en berättelse för mig själv och andra över hur jag uppfattar kartseriebilden i förra inlägget, i miniatyrform i detta inlägg.

Vad gäller kartorna och vägen fram till dagens situation kan historien alltid vägas och diskuteras. Övergrepp och massakrer – påtalas i den bloggen A-K Roth länkade till – förekom från bägge håll efter det att sionisterna efter första världskriget i större antal började anlända till Palestina. Under slutet av den brittiska mandattiden – detta nämns dock inte i bloggen – ökar den israeliska* terrorn mot palestinska byar så att flykten – Nakba – faktiskt redan hade börjat när staten Israel proklamerades 1948. Den proklamationen blev direkt anledning till arabstaternas anfall det året.

Vad kartorna visar är vad israeler ägde 1946, FN:s delningsplan 1947 och resultatet av kriget 1948. Att resultatet är en expansion med militära medel går inte att förklara bort. Om den var nödvändig kan diskuteras. Det jag vet är att när andra länder tycker att de behöver expansion, säkerhetszoner, buffertområden och liknande brukar vi se på det med misstänksamhetens ögon och  vara väldigt tveksamma. Vi anar att bakom kan ofta finnas skumma rent expansionistiska motiv samt att saken som regel ändå bara bäddar för nya konflikter. Ett exempel på det jag menar är att Frankrike ansåg sig efter första världskriget behöva säkerhet och fann den i ett först ockuperat, sedan demilitariserat Rehn-område och ett ekonomiskt knäckt Tyskland. Kom det att fungera? Skapade det upplägget säkerhet? Eller blev säkerheten myllan i vilken tyskt revanschtänkande grodde och utlöstes 1939 i det europeiska världskrigets andra halvlek?

Likaså blir jag fundersam när någon genom ett snabbt blixtkrig på grund av en begränsad provokation vinner stora segrar. Man verkar ju bara så väl förberedd att anfalla och besegra den man säger sig vara anfallen av. Jag kommer att misstänka att man trots sin försvarskrigsretorik faktiskt har expansionistiska syften och grejen är planerad i förväg. Ett exempel på detta är Tysklands månadslånga försvarsanfall på Polen 1939 som den totale segraren motiverade med att en liten polsk enhet gjort ett eldöverfall på en tysk gränspostering. Lite lurt, va?

Israels anfall på Egypten 1956 nämner jag inte utan går direkt till att stilleståndslinjen från 1948 kom att bestå till 1967. Då slog Israel till på nytt mot arabstater som väl militärt mobiliserat men inte (ännu) grupperat sina styrkor för angrepp. Eldupphörlinjen från 1948 – sedermera trots att det aldrig varit en formell gräns ofta kallad 1967 års gränser – passerades och Västbanken, Gaza, Golan och Sinai ockuperades. Sinai blev efter ytterligare ett krig med tiden återlämnat och Israel har fått fred och samarbete på den kanten. Land byttes mot fred med Egypten.

Resten har Israel behållit ockuperat och delvis – östra Jerusalem – annekterat dvs ensidigt förklarat som sitt. På Västbanken har den högraste kartans gröna fläckar överlämnats till att administreras av den Palestinska Myndigheten (PM) men i lejonparten av de från varandra separerade gröna områdena behåller Israels armé fortfarande kontrollen liksom i de vitfärgade delarna. I några gröna fläckar (framgår inte av dessa kartor) har PM också ansvar för polis och säkerhet.

Och mina frågor blir: Står en militärt stark erövrare på erövrad mark han ännu inte genom fredsfördrag äger? Om svaret är Ja på den frågan är Västbanken ockuperad och det är inte tillåtet enligt internationell rätt. Samma sak gäller Golan vid gränsen mot Syrien.

Gaza har Israel lämnat men inneslutit i en blockad som omfattar alla möjliga varor som Israel anser att det för Israels säkerhet är farligt om Gazaborna får tag i. Någon officiell lista över vad som är förbjudet att ta in i Gaza finns inte. Jag gissar att vapen inte är tänkbara och jag kan begripa om Scud-missiler skulle stå på en sådan lista. En lista över tillåtna varor finns dock och från och med mars i år finns skor med på den listan. Liksom kanel. Men inte kardemumma som är förbjudet – eller om det var tvärt om. Vatten är också OK. Juice är förbjudet**.

Det är dagsläget för arbete för fred. Vägen till idag kan man diskutera men vägen från idag är viktigare för människorna i området. Ändå måste man se hur man hamnat där man hamnat och kartorna visar på det. De ger svar på frågor som: Har Israel militärt expanderat? Finns det mark som övergått i israelers ägo utan att tidigare ägare/brukare fått ersättning? Har araber förlorat land till israeler?

Om dagens situation är OK kan naturligtvis diskuteras. Jag tycker inte den är OK. Jag tror att Israel måste byta land mot fred, medverka till rättvisa och kompensation, avbryta ockupationen och leva upp till den standard vi förväntar oss av demokratier som vill ingå i civiliserade nationers sällskap. För sin egen säkerhets skull.

Därför gillar jag att man nu försöker bryta blockaden av Gaza – länk här.

Till sist något helt annat: 130 minuter och någon sekund kvar till kvällens avsnitt av LOST.

Regelbundet gör jag och familjen våra inköp av glass, mejerivaror, maskindiskmedel, morötter och andra daligvaror i den lokala kooperativa handelsbutiken. Vi har alltid gjort så och gissningsvis beror det bland annat på att både mina och madammens föräldrar var kooperativister vilket gett oss båda barndomsminnesbilder av föräldrar summerande kassakvitton för att erhålla den så kallade återbäringen.
Att dessutom kooperativt ägande där många gemensamt slår sina små påsar samman en god idé att hålla fast vid har givetvis bidragit till att vi är konsumkunder – eller coop som det numera heter. Dock upplever jag idag att kooperationen tyvärr fungerar som vilken marknadskapitalistisk snabbköpskedja som helst.

Nåväl: Kollar man på Konsum Norrbottens hemsida kan man dock finna en liten finstilt notis med två punkter under rubriken Våra värderingar. Där står:

Medlemsägande med fokus på den ekonomiska nyttan.
God etik och utpräglat ansvar. OBServera denna punkt!

Sedan finns det något som heter Kooperation Utan Gränser som bedriver biståndsarbete och liknande solidariska saker utöver världen med jordbruksutveckling, fattigdomsbekämpning, utveckling och sådant på att-göra-listan.

Allt detta är bra! Därför blir jag än mer besviken när jag kommer till lokala butikens grönsaks- och fruktdisk och finner gul, röd, orange och grön paprika samt ljus och röd grapefrukt märkta med Israel som produktionsland. I och för sig är det bra att varorna är märkta så att jag faktiskt kan veta så att jag inte köper det jag inte vill köpa, men jag tycker kooperationen i allmänhet och lokala butiken i synnerhet skulle låta bli att ta in varor från det landet. En liten bojkott alltså.

Den varuutsorteringen vore rimligt av minst tre skäl:

Israel vägrar att genom varumärkningar göra det möjligt för köpare att avgöra om en vara är producerad i det egna landet eller på ockuperat område. Sådan märkning är ockupanter enligt internationella statuter skyldiga att göra men när Israel inte gör så blir ju konsekvensen rimligen den att man inte kan köpa något alls.

Israel trotsar i dagarna ånyo både gamla överenskommelser och löften man själv gett samt maningar från kvartetten – USA, EU, FN och Ryssland – om att stoppa byggandet av nya judiska bosättningar i östra Jerusalem och på Västbanken. Detta bör rimligen leda till någon form av markering – eller?

De palestinska kristna vädjar om sina trossyskons stöd i sitt icke-vålds-motstånd mot ockupationen. I sitt Kairos-dokument formulerar de följande appell till västvärdens kristenhet:
Our word to the international community is to stop the principle of "double standards" and insist on the international resolutions regarding the Palestinian problem with regard to all parties. Selective application of international law threatens to leave us vulnerable to a law of the jungle. It legitimizes the claims by certain armed groups and states that the international community only understands the logic of force.
Therefore, we call for a response to what the civil and religious institutions have proposed, as mentioned earlier: the beginning of a system of economic sanctions and boycott to be applied against Israel. We repeat once again that this is not revenge but rather a serious action in order to reach a just and definitive peace that will put an end to Israeli occupation of Palestinian and other Arab territories and will guarantee security and peace for all.

Av dessa skäl borde Konsum i Älvsbyn byta paprika! Och grapefrukt!

Efter att skrivit förra inlägget surfade jag och blev akut skrivnödig igen.

Ibland kallas Israel för Mellanösterns enda demokrati.
Så var det men så är det inte längre. Dels är inte Israel ensamma om att ha folkvalda parlament utan det finns exempel på att arabiska autokratier blivit godtagbart demokratiska. Med godtagbart menar jag just det ordet. Den fria opinionsbildning, höga valdeltagande och politiska debattkultur vi känner från vårt eget Svedala har man inte men demokratiskt godtagbart kan det anses var i Irak och Palestina. Och då menar jag både Västbanken och Gaza. Kuwait däremot – som världens demokratier befriade – har väl fortfarande sin emir liksom Saudiarabien har sitt västvänliga oljegenerösa kungahus.

Nåväl! Israel är demokratiskt.
Kan då någon förklara för mig varför de inte bär sig åt som man kan förvänta sig av demokratier. I tidningen Dagen läser jag att hela världens vädjan och uppmaningar om stopp av byggande i östra Jerusalem och på Västbanken avvisas av Nethanyahu - här. Påminner faktiskt lite om när Saddam trots världens maningar vägrade (frivilligt) lämna det ovan nämnda emiratet. Och läsaren vet vad som hände sen…

I den israeliska engelskspråkiga tidningen Haaretz finns idag en annan intressant artikel – vad gäller det här med demokrati, alltså. Artikeln handlar om Israels parlament detta år – redan – antagit rekordmånga lagar som kan anses vara rasistiska. Läs artikeln!

Nu menar jag ärligt att Israel är ett demokratiskt land.
Jag menar också att det därför behöver uppföra sig som ett sådant. Stelnackad ockupationspolitik, nonchalans gentemot världens alla andra demokratier samt folksärskiljande lagstiftning är ovärdigt ett land som vill finnas med i den folkstyrda gemenskapen.

När Saddam som inte var någon demokrat ockuperade grannområden tvangs han genom det första gulfkriget iväg. Om det var rätt att göra så då och om det var rätt att inte redan då störta honom helt är en annan sak. Min poäng är att demokratierna satte press på den som inte agerade demokratiskt. Och så bör demokratier göra.

Givetvis förordar jag nu inget krig mot Israel. Nejnejnejnej! Och nej!
Jag är inte ens säker på att kriget behövdes mot Saddam - men det är en annan fråga.

Men någon form av kännbar press har väl Netanyahu jobbat ihop till – eller? Press från USA och från EU vore inte helt fel. Ekonomisk press genom att hålla inne vissa varor och vägra import av vissa. Så det känns. För demokratins skull!!

Dessutom är det vad de palestinska kristna vädjar om i sitt Kairos-dokument.

I tidningen Dagens nätupplaga kunde man idag läsa att representanter för Israels regering protesterar mot en artikel i Aftonbladet och menar att den är rasistisk och antisemitisk. Observera de orden! Tilläggas bör att svenska ambassaden i Tel Aviv också kommenterar saken och tar avstånd från artikelns innehåll.

Om det som stod i Aftonbladet är sant eller inte har jag ingen uppfattning om. Det är inte det detta inlägg handlar om. Givetvis vill jag likt alla rättskaffens människor innerst inne inte tro den är sann - det vore bara för vidrigt. Men det jag nu undrar över är om artikeln verkligen är rasistisk eller antisemitisk. Alltså över ordvalet i kritiken.

Aftonbladets artikel - på kultursidan - för ett resonemang som presenterar en massa fakta. Dessa kan lätt kontrolleras och bemötas om uppgifterna i artikeln är falska. Jag tar ett exempel: 2003 framkom vid en konferens att Israel är det enda västlandet vars läkarkår inte fördömer den illegala organhandeln eller vidtar några rättsliga åtgärder mot de läkare som deltar i den brottsliga hanteringen. Tvärtom är chefsläkare på de stora sjukhusen inblandade i de flesta illegala transplantationerna, enligt Dagens Nyheter (5 december 2003). Uppgifter av den typen kan ju dementeras om det är så att Israels läkarkår liksom andra västländers fördömer illegal handel med organ. På samma sätt vore det lätt att med fakta förklara påstådda nattliga begravningar, obduktionsfrekvens etc om artikelns innehåll bygger på missuppfattningar eller rentav medveten förljugenhet hos den som skrev.

Men så gör inte representanter för Israels regering. Eller en del bloggar som också väljer strategin att i stället för att söka visa att Israels armé uppför sig helt OK så avfärdar man saken genom att slagordsdundra mot författarens eller tidningens karaktär: Antisemit! Rasist!

Är det ett rätt användande av orden?

Är det OK att avfärda hart när all Israelkritik med ord som antisemitism och rasism?

Kommer det inte då att gå inflation i de starka begreppen och blir inte de verkliga offren för till exempel Nazismens antisemitism och rasism på något vis förringade?

Jag frågar mig detta. Och hoppas för liv och pina att uppgifterna i Aftonbladet inte är sanna.

PS: I Svenska Dagbladet skrivs också i saken. DS

När Ohly kallar Israel för en apartheidstat vill han till att bruka det som ett skällsord som framkallar rättmätiga rysningar. Apartheidstat blir en skurkbeteckning vilket naturligtvis är rimligt. Att apartheidstat skulle innebära en strimma hopp, ett gryningsljus vid horisonten, är dock inte en så väldigt vanlig tanke. Vänsterledaren har den inte men den kan återfinnas i nedanstående av mig översatta text av fredspristagaren ärkebiskop Desmond Tutu. Texten är hans förord till den tidigare av mig nämnda boken A Palestinian Christian Cry for Reconciliation av Naim Stifan Ateek.

Vad är det jag ser och hör i det Heliga landet? En del människor kan inte röra sig fritt från en plats till en annan. En mur skiljer dem från deras familjer och deras inkomstmöjligheter. De kan inte hemma sköta sina trädgårdar och förmår inte ta sig till skolan. De blir avsiktligt förnedrade vid vägspärrar och onödigt belägrade av godtyckligt uppsatta byråkratiska röda markeringar. Jag sörjer över den åverkan som dagligen görs på människornas själar och kroppar. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om det förtryckets ok som i Sydafrika en gång var vår börda.

Jag ser och hör att urgamla olivträd dras upp med rötterna. Hjordar skiljs från sitt bete och sina herdar. En del får sina hem jämnade med marken samtidigt som det för andra illegalt byggs bostäder på mark de inte äger. Jag sörjer över landet som lider av sådant våld, vars skönhet förstörs, som förlorar sin trivsel och sin avkastning förröd. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om de bittra åren av med skada och förödelse i mitt eget land.

Jag ser och hör unga människor som tror att det är heroiskt och gudfruktigt att döda andra genom att döda sig själva. De fäster bomber på sina kroppar för att så uppnå frihet. De vet inte att frihet nådd genom brutalitet går förlorad. Jag sörjer över att de kastar bort både sina egna liv och de liv de tar, den personliga och gemensamma osäkerhet de orsakar och den lust till hämnd bortom all sans och måtta som följer på deras brott. Jag måste säga sanningen: Jag påminns om den explosiva ilska som infekterade också Sydafrika.

En del människor blir upprörda över jämförelser mellan den Israelisk-Palestinska konflikten och det som hände i Sydafrika. Visst finns det skillnader mellan de två situationerna, men en jämförelse måste inte i alla stycken vara exakt för att klart visa vad som händer. Jämförelsen blir snarare, för oss som genomlevde apartheidtidens omänskliga fasor, inte bara passande utan också nödvändig. Den är nödvändig för att vi skall kunna bevara hoppet om att situationen kan förändras.

Utifrån mina erfarenheter i Sydafrika har jag ett fast och dåraktigt hopp för Israel och de Palestinska områdena. Vi sydafrikaner hade nämligen inga skäl att hoppas att det onda system och det kretslopp av våld som underminerade vårt land någonsin skulle förändras. Det fanns inget speciellt eller annorlunda hos oss som kunde göra att vi förtjänade att få se den stora sak vi bett och arbetat och lidit för så länge.

De flesta sydafrikaner trodde inte heller att de i sin livstid skulle få uppleva befrielsen. De trodde inte ens att deras barnbarn skulle få göra det. De trodde inte att en sådan dag existerade annat än i deras fantasi. Men vi har sett den! Och vi lever nu i den dag vi längtade efter.

Den dagen är ingen molnfri dag. Den gudomliga ark som kommer till ett verkligt rättvist och helat samhälle har ännu inte sträckt sig över mitt lands himmel som en fredens regnbåge. Det är inte färdig, motsvarar inte alltid förväntningarna, är inte perfekt - men nytt. Något verkligt nytt, som en dröm från Gud, har kommit för att ersätta den gamla berättelsen om förtryck och ömsesidigt hat.

Jag har sett det och jag har hört det och jag är skyldig att vittna: Kunde det ske i Sydafrika kan det ske i Israel och Palestina. Det finns inte många skäl till optimism men det finns all anledning till hopp.

Naim Ateek ger en röst åt detta hopp genom att verka för en teologi och ett handlingsprogram för att utan våld nå rättvisa och fred. Han undersöker det förflutna som fyllts av orättvisa och smärta, men ser också med hopp en framtid som kan förverkliga Guds dröm för det Heliga landet. Vi behöver röster som hans som kallar oss till att söka försoning och att leva i rättvisa och fred.

Äntligen ett bra tillfälle att återanvända bilden från den borgerliga regeringens första månader då moderatministrar som gett sig själva ekonomiska gräddfiler och struntade i lagstadgade skatter och avgifter fick gå. Nu är det inte en minister utan en ömdömestrångskallad landhövding på Gotland som inte fattar att lagar är lika för alla och att det dumma är pinsamt vare sig det kommer ut i media eller inte. Att hon innan den opolitiska landhövdingeposten var verksam i miljöpartiet nämns givetvis vilket visar att omdöme, moral och folkvett inte är partipolitiskt relaterade fenomen.

Rätt eller inte så läste jag artikeln som hastigast och rekommenderar andra att läsa den. Dessutom läste jag det icke ringa antal kommentarer artikeln fått varav ett mycket ringa antal innehåller något vettigt. Många av dem repeterar dock mantrat religion och politik hör inte ihop. Det påståendet är lika vanligt som falskt! Givetvis hör religion och politik ihop!! Och om det avser jag nu skriva lite.

Först dock en kommentar kring själva artikeln.

Hon som skrivit den visar en lite nymornad fascination över att kyrkor och religiösa företrädare på sina agendor fört upp klassiska vänsterfrågor som fattigdomsbekämpning, fredsarbete, miljöfrågor och jämställdhet. När jag läste det funderade jag på vilken planet hon vuxit upp. Fattigdomsbekämpning till exempel har ju i snart 2000 år stått på kristendomens åtgärdslista och i snart 1500 år på Islams. Hos judarna har omsorgen om den faderlöse och änkan ... och ... invandraren/främlingen varit på tapeten åtminstone sedan Josias reformation på 600-talet före vår tideräknings början*. Så inte är det någon ny sak kyrkorna adopterat från vänstern inte!

Vad gäller fredsarbete är det på samma sätt. Liksom jämställdheten mellan människor av olika raser, sociala klasser och kön. Det är väl bara miljöfrågorna som inte genom århundraden och årtusenden direkt funnits på den religiösa agendan. De frågorna är ju relativt nya och missminner jag mig inte tog det ju också ett tag för vänstern att fatta hur viktigt det som miljörörelsens brinner för faktiskt är.

Att kyrkorna i Sverige kan av en del uppfattas som om de glidit åt vänster kan jag förstå men bestrider det dock kraftig eftersom det naturligtvis inte är på det sättet. Kyrkorna har inte alls glidit åt vänster. Möjligen har de inte glidit lika långt och lika fort högerut som samhället och opinionen i övrigt.

Jag menar att det när det gäller social-moraliska frågor som tredjevärldenbistånd, stöd till ockuperade och förtryckta folk, rättfärdighets- och rättvisefrågor här hemma och utomlands så har kyrkorna inte ändrat sig nämnvärt på låt oss säga 35 år. Vad som hänt de sista decennierna är att den allmänna opinionen och åsikterna i samhället i stället drivit åt höger.

Det stora (s)-partiet kan få stå som ett klockrent exempel på detta i sin alltmer tilltagande borgerlighet och totala förtroende för de kapitalistiska marknadskrafternas välsignelsebringande effekter för alla människor. Att alla inte får del av välsignelserna vare sig hemma i Svedala eller ute i världen upprör inte längre (s) på samma sätt som det gjorde på mäster Olofs tid utan vi har alla mer eller mindre anslutit oss till marknadsliberalernas devis envar sin egen lyckas smed.

Min slutsats blir alltså att när politiken, ekonomin osv glidit högerut och kyrkorna har försökt hålla fast vid omsorgen om den fattige, den faderlöse, änkan och invandraren/främlingen har kyrkorna kommit att hamna vänster om det mesta och därför givetvis börjat uppfattas som vänster - vad gäller social moral och de sociala samhällsfrågorna.

Det var vad som fick moderatledaren att i unga år lämna kyrkan - i vart fall att döma av artikel i Kyrkans Tidning. För honom kom politiken att avgöra hans religiösa om inte uppfattning så i alla fall tillhörighet. Så nog hör religion och politik ihop - i alla fall i hans fall.

Med Mona (s)ahlin är det på exakt samma sätt men eljest - enligt artikel i Dagen. Hon uppfattade att kyrkorna var konservativa i individ- och familjemoraliska frågor och därför lämnade hon i unga år kyrkan. I det avseendet är hon alltså precis samma andas barn som statsministern - alltså en som låtit politik avgöra om inte religiös uppfattning så i alla fall religiös tillhörighet. Så nog hör politik och religion ihop - åtminstone i hennes fall.

Fler exempel på att religion och politik hör ihop kan ges:

En viss - om än märklig - tolkning av vissa ur sitt sammanhang lösryckta Bibelcitat gör en del troende till kraftfulla supportrar till den nuvarande staten Israel och allt vad dess ledning hittar på medan annan Bibeltolkning leder till solidaritet med förtryckta kristna på Västbanken och engagemang för att häva ockupationen av Palestina.
En viss Bibeltolkning gör att man accepterar dödsstraff samtidigt som man är motståndare till abort i alla lägen och därför kom att rösta på GWBush medan annan Bibeltolkning avvisar dödsstraff och kan tänka sig abort under vissa omständigheter.
En del människor hämtar ur sin tro stöd för individens okränkbara frihet och äganderätten medan andra ur samma tro öser inspiration för gemensamt ägande och solidariskt ansvar.

Alltså: religion och politik hör ihop!!

Att det är så är nu varken märkvärdigt eller fel utan oundvikligt utan beror på att människan är en religiös varelse. I alla fall säger många så. En artikel i Illustrerad Vetenskap redogjorde för något nummer sedan för detta på ett väldigt intressant sätt. Till detta kommer att är människan en social varelse som lever i åtminstone grupp, ofta i klan, stam, folk, nation och numera också tack vare media som världsmedborgare. Att li livet med andra söka organisera detta är vad politik i vid mening är så utifrån att jag samtidigt är ett ett religiöst och socialt däggdjur av hankön kommer religion och politik att höra ihop i och för mig - typ självklart alltså!

Detta i allmän mening och som princip. Med partipolitik kan det vara lite annorlunda...

Fri tanke kan man lansera.

Jag anser att religionsämnet bör tas bort både i grundskolan och på gymnasiet!
Återkommer kanske i ämnet.

Så skrev jag i slutet av förra inlägget. Nu har tre läsargestalter - efter en del trugande - efterfrågat en utveckling av tanken. Och den kommer nu.

Först vill jag säga att till mina arbetsuppgifter hör att undervisa elever på gymnasienivå men mestadels över gymnasieåldern i något som skall motsvara gymnasieskolans Religion A*. Ordet motsvarar är här ett viktigt ord. En folkhögskola behöver inte göra exakt som en gymnasieskola, bara något som motsvarar det gymnasiet gör.

Denna vår har det dessutom fallit på min lott att ansvara för Religion inom ramen för grundskolans SO-block. Eleverna som då blivit utsatta för min aktivitet tillhör gymnasieskolans IV- program. De går detta IndiViduella program för att - i de flesta fall -reparera ett eller flera betyg IG - Icke Godkänd - från högstadiet.

Religionskunskapen är ett av en bukett SO-ämnen. De andra SocialOrienterande ämnena är Samhällskunskap, Historia och Geografi och den indelningen gäller både grundskola och gymnasium. Att de hör ihop förstärks ofta dessutom av att en och samma lärare ansvarar för hela SO-blocket. Fast ibland har en lärare tre ämnen och en annan det fjärde - alltså Religion.

Och då fungerar det ofta på följande vis. Jag talar nu om den allmänna skolan.

• I Samhällskunskap studerar man dagens svenska samhälle med tillbakablick på den nära historien och viss utblick på hur samhället är organiserat i en del andra länder. I sammanhanget demokrati - detta är ett exempel - nämns då de svenska folkrörelsernas roll för demokratins införande men det mesta av väckelse- och frikyrkorörelsens betydelse i sammanhanget hoppas över eftersom det behandlas inom Religionskunskapen. På samma sätt görs med frågan om betydelsen av religion, kyrka, religionsmöten etc. Det hänskjuts till Religionsdelen av SO-blocket.
• Historia behandlar politisk, ekonomisk, social och i någon mån idémässig och ideologisk historia men betydelsen i historien av religioner och trosföreställningar behandlas mycket kort eftersom det skall tas upp i Religionskunskapen.
• Geografi handlar både om Asiens floder, klimat, naturtillgångar, människors livsbetingelser mm men att man i Indien är hinduer nämns mycket kortfattat eftersom det ju behandlas i Religionskunskapen.
• Svenska är inget SO-ämne men när det gäller delinnehållen litteratur, drama, kultur osv nämns givetvis betydelsen av Bibeln och annat religiöst skriveri men den förkrossande lejonparten av sådant hoppas över i tanken att det skall behandlas inom ramen för... Gissa vilket ämne!.
• Engelskan fungerar på samma sätt.

Detta betyder att religion och tro som egentligen är djupt integrerade delar av samhälle, historia, språk och kultur lyfts ut ur sitt naturliga sammanhang och hamnar i något som näst intill kan liknas vid en privatmarginal. Alltså dendär marginalen som religion och tro har hamnat i när man i vår religionsfobiska tid reducerat den till att vara en privatsak.

Den marginalen kommer dessutom ofta rejält i kläm när studierna hamnar i tidsnöd. Lärares marginalisering av, främlingskap inför eller rent ointresse för, gör att religion och livsåskådning de facto lätt faller bort. Eller reduceras till ett halvhjärtat minimum.

Jag skulle därför vilja reducera det som idag kallas Religionskunskap till säg fyra temastudier kring enskildas brottning med existentiella och etiska frågor. Religionernas samhälleliga, sociala, historiska och kulturella betydelse och funktion vill jag ska behandlas där de aspekterna hör hemma - alltså i ämnena Samhällskunskap, Historia, Svenska m fl. Skulle man göra så skulle det faktiskt bli mycket mer religion, ökad förståelse och bättre insikt.

Givetvis vet jag att detta i dagsläget är utopiskt eftersom saken rent officiellt är lik en björkkrist infrusen i is. Dessutom finns krafter som helt vill befria skolan från allt vad religion heter och hänföra allt som har med tro att göra till den privata sfären. Därför kommer fronten idag i praktiken att handla om att man måste slå vakt om volymen för det marginaliserade - fast jag egentligen anser att religionsämnet bör tas bort både i grundskolan och på gymnasiet! Så att björken frigörs ur isen.

Inlägget skrevs givetvis i god tid innan det publicerades - strax efter kommentartrugningen kopplad till förra inlägget. Bilden togs i våras i Björkliden och föreställer just en späd björplanta infrusen i is.

FMLN har vunnit!

Lokala världsbladet har i ett par notiser berört det i dagarna timade valet i El Salvador. Dels en kortisnotis innan då det proggnosades om en folkfrontsseger, dels en rapportis om att det blev så i den lilla central-amerikanska republiken.

Dagens Nyheter har en längre artikel med en bra analys. Samt en bild av en folkmassa med en presidentvalsaffisch med valets segrares porträtt. Och texten viene el cambio. Bildtexten ger översättningen Förändring är på väg.

Vår politiska höger-vänsterskala stämmer måttligt med verkligheten vi mötte där.
Till vänster fanns Folkfronten FMLN som översatt till våra partier är halva moderaterna och hela vägen vänsterut. Till höger om Folkfronten fanns ett litet kristdemokratiskt parti motsvarande högra halvan av våra moderater. Höger om dem fanns Högern - det så kallade Arena-partiet som styrt och ställt fram till nu - och höger om dem en ultrahöger som var starka inom polisen och de väpnade styrkorna.

Det kan man kalla politik.
När hela svenska riksdagen - nåja, nästan - är vänster!

Förändring är på väg var parollen i El Salvador.

Change var parollen för Barak Obama i USA.

Håll med om att de liknar varandra.

Lite om bilderna till sist. Tack vare att en arbetskamrats hem är utrustad med scanner med diabildskapacitet kan jag förära mina läsare några bilder jag själv tagit i El Salvador - förutom affischbilden snodd ur DN. Bilderna föreställer
1. Jag själv med utsikt över gränsområdet mot Honduras - plats för flykt undan militären som dödade vänsterbönder.
2. Frihetskämparnas veterankyrkogård i vid Guazapa-berget.
3. Det altare bakom vilket ärkebiskop Oscar Romero ledde mässan när han sköts av en av arméns dödsskavdroner.

En sak till: 40 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

Jörgen skrev - direkt kopierat:

Hej Stig. Lek med tanken att du själv bodde i ett jätte litet land typ småland, hos alla grannar runt omkring dig, utom en sida där det är hav finns en stor majoritet som högst upp på sin agenda vill utrota dig både som land och folk. Man skickar självmordsbombare skjuter raketer, anväder till och med sina egna, som männskliga sköldar för att vi skall sitta hemma i våra soffor och förfasas. Vart vill jag komma med det här? Jo när Israel till slut reagerar och gör något för att få stopp på detta med bla murar, stängsel, passage kontroller och till slut efter varningar går ut i krig för att få stopp på detta så pratar du om övervåld mm. och visst är det tragiskt, hemskt och olyckligt med så många civila och oskyldiga som drabbas. Men vars är din och andras röster när det sker så otroligt mycket värre saker i vår värld. Det finns säkert 10 platser just nu i världen där hela folkslag mördas eller tvingas svälta till döts bla i länder i Afrika och på många andra platser på vår jord. Detta måste vara ett av dom största bevisen på att Israel och Judarna är Guds utvalda folk.Det skrivs och tycks alltid, dagligen, jämt om detta land, men om allt annat hemskt som händer runt om oss bryr du, media oss alla andra knappt om. Bara några korta inslag i typ rapport, aktuellt sen har vi glömt det.

Tack än en gång för din frimodighet Simon att våga stå upp för din övertygelse och tro när det blåsr hårt runt omkring, detta är dock bara en liten vindpust mot vad vi kommer att få uppleva i framtiden tror jag när vi vill stå upp för Bibeln och Jesus.

Kom bara på just nu när jag skulle avsluta att dom har nästan dessutom provat på att bli utrotat en gång tidigare. "Judarna alltså"

Det var allt från/Hortlax (den 21 februari 2009 00:30)

Denna bild har från och till framförts när man på bloggar och annanstans framfört åsikter om den senaste urladdningen mellan Israel och Gaza. Allt bygger på att man skall identifiera sig med smålänningarna kringrända av aggressiva grannar som man måste hålla i schack. Och så fungerar ju bilden.

Vänder man perspektivet får man en annan bild - av samma "Småland". Typ detta:

Efter andra världskriget be-slöt man att ett område i Sverige skulle upplåtas åt de under kriget hårt drabbade polska folket - 2,5 miljoner utrotade i Förintelsen.
Området blev delar av Småland dit många polska flyktingar tidigare sökt sig.

Grannländerna Östergötland, Västergötland, Skåne och Blekinge motsatte sig detta.
Med stöd från Hälsingland, Dalarna och Värmland angrep man men besegrades.
Under det kriget flydde och fördrevs många smålänningar till kommunerna Västervik, Vimmerby, Eksjö och Kalmar där de av världen fick status som flyktingar - alltså tillfälligt boende med rätt att med tiden flytta hem.

Resten av Småland gavs namnet Pål-land och erkändes av alla betydande länder och internationella organisationer. Och till det folktömda - inte folktomma - landet flyttade allt fler polacker in.

Ryssarna hade tillsammans med många andra, främst tyskar, under hundratals år deltagit i förtrycket av polacker, ställer sig förbehållslöst på Pål-land sida och beväpnar den nya staten till tänderna. Också andra stormakter gör detta om än mer passivt.

Mindre än tio år efter att Pål-land bildats angriper man Västergötland i samarbete med Danmark och Norge. Det kriget avblåses. Ytterliga drygt 10 år senare blev det ånyo spänt mellan Östergötland, Västergötland och Skåne å ena sidan och Pål-land å den andra. Pål-land slog till först och besatte delar av grannlandskapen samt de övriga Smålandskommuner dit många andra smålänningar flytt. Sedan har man successivt i utbyte mot fred återlämnat det mesta av grannlandskapens områden.

De som beslöt att Pål-land skulle bildas håller fast vid sitt beslut om att det i gamla Småland skall finnas två stater: Pål-land och uppdelat Rest-Småland - alltså Västervik, Vimmerby, Eksjö och Kalmar. Pål-land uppmanas därför att lämna Rest-Småland men vägrar detta. I stället låter man allt fler polacker flytta in i det ockuperade området. Man lämnar dock Kalmar men beslutar sig för att hålla alla gränser stängda och spärra av området för all trafik både till lands och vatten.

Vad skall smålänningarna göra?

Kan man verkligen kräva att de skall gilla Pål-land?

En del smålänningar vägrar att gilla läget och svagt beväpnade angriper de Pål-lands soldater men också - mestadels resultatlöst - civila polacker som bosatt sig på områden smålänningarna tycker att de stulit. Pål-land får nog och väljer att ösa in bomber och granater över Kalmar med 1300 döda som resultat.

Och frågorna kan ställas på nytt:

Vad skall smålänningarna göra?

Kan man verkligen kräva att de skall gilla Pål-land?

Så det hela hänger på vem man i sin liknelse låter vara smålänning...

I Uppsala - berättar annan press* - blev det mer tumultartat med polis-bevakning, demonstrationer, slagord, äggkastning. Givetvis klandervärt!!

Och nu för säkerhets skull - innan jag tar med läsaren på en tankeutflykt - säger jag med feta bokstäver mitt hjärtas innersta mening:

• Att störa manifestationer är fel!!
• Att kasta ägg och väsnas är fel!!
• "Demokratisk" huliganism är fel!! - liksom all huliganism.

Sådärja. Nu har jag talat om vad jag anser. Nu är det dags för en tankevandringskedja.

Under Gaza-kriget - det senaste - kunde man här och var höra och läsa resonemang med ungefär följande innebörd och tankeled - lite grovt sammanfattade:

• Hamas erkänner inte Israel.
• Hamas har med raketer beskjutit - utan större effekt - södra Israel under många år.
• Hamas provocerar Israel att agera.
• Att folk i Gaza dör i hundratal är beklagligt men Hamas har sig själva att skylla.

Så kunde det låta från olika för-Israel-åsiktare. Både på bloggar, i debattartiklar, i radio, på TV och i alla möjliga olika sammanhang. De som bombades var inte offer utan skyldiga till de bomber som föll över dem**.

Vad händer om man lägger den resonemangskedjan på det som hände i Uppsala?

• Församlingen Livets Ord hade valt att högtidlighålla minnet av den antisemitiska förföljelsen av judar i Europa och kulmen av denna i Förintelsen på 1940-talet - som så många andra.
• Församlingen Livets Ord hade valt att ha den nutida mellanöstern-staten Israels ambassadör som (huvud)attraktion och till och med bytt dag för sitt manifesterande då diplomaten inte kunde vara närvarande den riktiga dagen.
• Församlingen Livets Ord vet att där Israels ambassadör uppträder offentligt passar människor på att protestera mot hans lands politik - om de finner anledning till att göra det. Det är ett arbetsvillkor för alla diplomater och innebär att de alltid har polisbevakning, mer eller mindre omfattande. Därför blir det också ett arbetsvillkor för dem som ger ambassadörer arenor att agera på.
• Det är beklagligt med protest-rop och äggkastning men församlingen Livets Ord har faktiskt sig själv att skylla.

Nu menar jag givetvis inte att det är så.
Naturligtvis är det inte den som det kastas ägg på som rår för äggkastningen.
Det ofoget är det kastaren som ansvarar för. Och skall klandras för.
Naturligtvis är det inte heller civila som bombas som rår för bombningen.
Den är det bombarna som är skyldiga till och måste klandras för.

I dagens världsblad finns en bra krönika. Läs den.

Bättre sammanhållet är egentligen inte resonemanget i Stig-Björn Ljunggrens (SBL) ledarkrönika i dagens Piteå-Tidning (PT). Vad han egentligen vill argumentera för eller emot verkar vara både en massa saker och oklart hur.

Han börjar med åsikter om det till hösten kommande kyrkovalets vara eller inte vara. Han ironiserar över (s)-politiker som uppmanar folk att delta rösta och uppmanar de som har rösträtt att strunta i valet. Indirekt är det givetvis en uppmaning till (s)-partiet att inte kandidera.

Här är han väl inte helt ute och cyklar. Visst kan man ha åsikter om hur kyrkovalet för närvarande fungerar. Både ur nomineringsgruppernas - partiernas - synvinkel och ur kyrkans. Och visst kan man ha olika uppfattningar om vilken form (den enligt SBL vidskepliga) folkmajoriteten ska kunna använda för att påverka och delta i demokratiska beslut i den organisation de tillhör. Här behövs verkligen kloka bidrag till samtalet. Från SBL torde dock inga kloka bidrag vara att vänta. I vart fall levererade han inget i krönikan.

I stället sätter han en nivå lägre än Glocalnet. Med ord som vidskeplighet, fantasier, knäböjares mumbojumbo, humbug, tomte-tro osv blir påhoppet klart och strategin fastlagd: ironisera, håna och förlöjliga både saker och personer.

På detta svarar nu lilla jag med ett blogginlägg som SBL givetvis inte läser.

Gör jag om inlägget till en insändare i PT - givetvis undertecknad med namn, präst och (s)-kyrkopolitiker - torde han bemöta den på ett raljerande sätt som visar att han egentligen inte vill diskutera frågan vidare. Vare sig det gäller kyrkovalet eller religionen som sådan. Det är den stil SBL har och den har han visat förr.

Men kanske skulle andra tidningsläsare bli glada om någon svarade emot krönikören. Givetvis då inte i tron att SBL skulle ta reson, börja förstå eller rentav byta uppfattning. Demagoger brukar sällan byta åsikt. Men en insändare från någon annan "vidskeplig" socialdemokrat än jag som bara är en menig kyrkofullmäktigeledamot kanske skulle glädja någon. Och förtydliga saken.

En lämplig bemötare skulle kunna vara den i Norrbotten ledande (vidskeplige?) socialdemo-kratiska kyrkopolitikern Sven-Ivar Lidström, boende i Piteå. Han skulle väl kunna för läsarna berätta varför kyrkovalet kan anses vara viktigt. Och varför (s)-partiet deltar. Och att ledar-krönikören SBL har fel.

Söker man en kvinna som kan samtala om det SBL kallar humbug kanske Helle Klein på Aftonbladet skulle kunna vara aktuell. Hon torde rimligen i SBLs ögon vara något av en socialdemokratisk skrockfull hoppetossa men hon skulle nog kunna berätta för alla vanliga sossar och andra i och utanför PT-området att ledarkrönikören är ute och cyklar.

Sedan går SBL via sina egna vanföreställningar över till att lovorda ateismens profet Sturmark. Vi får veta att han skrivit en bok samt att han i TV brukar inbjuda sådana som tycker likadant som honom själv till en stunds tidsfördriv. Jag erkänner villigt att jag inte sett något av programmen. Det verkar helt enkelt inte spännande att höra två personer samtala på låg nivå om vad de är rörande eniga om. Det blir som att lyssna till vad ett ägg säger till det andra ägget när man kokar dem i samma kastrull.

Om Sturmarks gäster har dock SBL varit riktigt observant och skriver:

Intressant nog verkar Christer Sturmark inte ha hittat en enda ledande Socialdemokrat som är av åsikten att Gud inte existerar och att religion bör bekämpas som vidskepelse och struntprat.

Som gäst föreslår jag - som ovan - Helle Klein som lämplig "vidskeplig struntpratare".

Tror (S) på tomten? var krönikans rubrik den 28 januari.

Givetvis! måste svaret bli. Att SBL har en plattform i partiet och i PT är klara bevis för att man tror på tomtar - i vart fall dem som SBL har på loftet.