häv belägringen!

Regelbundet har jag idag sökt följa rapporteringen från Israel. Medias och människors reaktioner har varit många och givetvis delar jag Kalle Bildts skarpa kritik av det övervåld ett stort antal döda är belägg för och att piratdåd på internationellt vatten absolut måste klandras. Kanske är dagen inte världens bästa dag för eftertanke och att söka hitta konstruktiva vägar framåt. Vreden måste nog få sin tid. Och sorgen.

Ändå är det något patetiskt över israeliska bortförklaringar: Vi var som tvungna att dräpa dom eftersom dom med tillhyggen började bråka när vi kapade dom på internationellt vatten och det blev ju synd om våra topptränade välutrustade commandosar! – typ.
Än mer patetiskt är en del webb-kommentatorer till olika tidningsartiklar. Så kallade ”Israel-vänner” av högersnitt och inte sällan också något sorts kristet snitt reflexreagerar som vanligt: Det Israel gör är alltid rätt och eftersom de gjort som de gjorde var det rätt att göra så! – typ.

Ett ljus i det myckna mörkret är en debattartikel i dagens (31 maj) Haaretz av Bradley Burston som på engelska kan läsas här. Googles översättningsfunktion gjorde grovjobbet och jag gjorde en putsning. Ta dig tid att läsa och begrunda vad som kan sägas i Mellanöstens äldsta – inte som det ofta agiteras: enda – demokrati. Det finns hopp – kanske. 
Bilden: En Women-in-black-demonstrant. 80+!


ANDRA GAZAKRIGET - ISRAEL FÖRLORADE TILL SJÖSS
.
Vi försvarar inte längre Israel.
Nu försvarar vi belägringen, som blivit Israels Vietnam.

Ett krig avslöjar för ett folk fruktansvärda sanningar om folket självt. Därför är det så svårt att lyssna. Vi var fast beslutna att undvika en ärlig titt på det första Gaza kriget. Nu när vi på internationellt vatten öppnat eld mot en internationell grupp biståndsarbetare och aktivister kämpar och förlorar vi det andra. För Israel kan detta andra Gazakrig i slutändan bli betydligt mer kostsamt och smärtsamt än den första.

Genom att gå i krig i Gaza i slutet av 2008 hoppades israeliska militära och politiska ledare att lära Hamas en läxa. De lyckades. Hamas fick veta att det bästa sättet att bekämpa Israel är att låta Israel göra vad det naturligt har börjat göra: storma, tabba sig, mura in och röka ut.
Hamas, och inte mindre, Iran och Hizbollah, förstod tidigt att Israels egna embargo mot Hamasregimen i Gaza var det mest sofistikerade och kraftfulla vapen de kunde sätta in mot den judiska staten.

Här i Israel har vi ännu inte lärt oss läxan: Vi försvarar inte längre Israel. Nu försvarar vi belägringen. Belägringen själv har blivit Israels Vietnam.
Naturligtvis visste vi att detta kunde hända. På söndag, när arméns talesman började tala om en Gaza-destinerad stödflottilj som ett angrepp på Israel, talade Nahman Shai, ledamot i Knesset och försvarsstyrkornas chefstalesman under Gulfkriget 1991, offentligt om sin värsta mardröm: en operation där israeliska trupper i en raid mot konvojen skulle öppna eld mot fredsaktivister, hjälparbetare och Nobelpristagare.

Likuds ledamot i Knesset Miri Regev, som också en gång var chef för armén talesmanskansli, sa tidigt på måndagen att det viktigaste nu var att snabbt ta itu med negativa rapporter i media, så de skulle försvinna.
Men de kommer inte att försvinna. Ett av fartygen är döpt efter Rachel Corrie som dödades när han försökte spärra vägen för en armébulldozer i Gaza för sju år sedan. Hennes namn, och hennes berättelse, har sedan dess varit en åskledare för pro-palestinsk aktivism.

Kanske mest illavarslande är den stegvisa, lämmel-liknande marschen av galenskaper i våra förbindelser med Ankara. Turkiet är  en regional makt av avgörande betydelse och som, om de hade kopplats in, kunde ha hjälpt att avstyra det första Gazakriget. Nu har vi kommit farligt nära att hamna i krigstillstånd med Turkiet.
"Det här kommer att bli ett mycket stort problem, speciellt med turkarna” säger Benjamin Ben-Eliezer, den ministern som har den starkaste känslan vad gäller Israels förbindelser med den muslimska världen.

Vi förklarar gång på gång, att vi inte är i krig med folket i Gaza. Vi säger det gång på gång eftersom vi själva måste tro på det och för att vi innerst inne inte gör det.
Det fanns en tid då man kunde säga att vi kände oss själva bara i krigstid. Så är det inte längre. Nu känner vi inte alls oss själva. Det är ytterligare ett problem när vi avstår från samtalen med Hamas och Iran: De känner oss mycket bättre än vi känner oss själva.

De vet, som sången om Libanonkriget säger ("Lo Yachol La'atzor Et Zeh") att vi inte kan se oss själva klart och nu inte längre kan stoppa oss själva.
Hamas, liksom Iran, har lärt sig dra nytta av giftet i israelisk inrikespolitik som är alltför redo att pantsätta framtiden till förmån för ett tillfälligt lugn.
De vet att vi i vår desperation att skydda vår egen bild av oss själva, kommer att undvika att ändra den politik som bokstavligen gett stöd och tröst åt våra fiender. I synnerhet Hamas har ju blivit rika på skatter på tunneltrafiken och kunnat skyttegravsbefästa vreden mot Israel.

Man måste säga att många till höger kommer att känna en tyst glädje över allt som nu kommer att träffa fläkten. "Vad var det vi sa!" kommer de att börja kraxa. "Världen hatar oss, vad vi än gör. Så vi kan lika gärna fortsätta att bygga! [Läs:" Bosätta oss på Västbanken och i östra Jerusalem'] och försvara våra gränser [Läs: "Göda Hamas och slutgiltigt skada oss själva genom att vägra lyfta embargot mot Gaza"].

Hamas, Iran, Israel och judar i andra länder vet alla att detta är en utmaning av enorm betydelse för Benjamin Netanyahu. Angelägen om att ha världens fokus på Iran och det hot det utgör mot Israels folk, måste Netanyahu nu inse att världen nu är inriktad på Israel och det hot Israel utgör för människorna i Gaza.

Kommentarer
Postat av: Egon Berglund

Jag håller med din analys,det är tragiskt Israel kommer att fortsätta på våldet väg till USA sätter stopp?

2010-06-01 @ 07:03:22
URL: http://dessaminaminstabroder.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0