stigstrombergsson

Idag är det 25 år sedan någon eller några valde att avrätta Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme. Vem som gjorde det vet jag inte. Misstänker att jag aldrig kommer att få veta det heller. Knappast var det en enskilds tok-gärning typ en packad Krister Pettersson som inte kunde minnas vad som hänt. Kanske var det en konspiration hos fascistoida delar av polis och försvarsmakt. Eller främmande makt som apartheidregimen i Sydafrika eller någon annan. Vi får knappast någonsin veta.

Vad som blev pinsamt tydligt var att hela första året sniffade polisens spaning sig fram längs spår som ledde bort från den eller dem som låg bakom mordet. Var det en leverans – typ? Eller bara klantigt? Konspirationsteorierna är många. Ansvar utmäts inte bland annat beroende på att nyckelaktörer inte längre är i livet.

Preskriptionstiden på mord var tidigare 25 år. Efter ett kvartssekel lades utredningar ned och skyldiga kunde teoretiskt träda fram utan att riskera straff. Eller kanske icke skyldigas kännedom om en sak läggas fram i ljuset. Nu är 25-årsgränsen borta och ett mord kan i princip vara öppet för utredning i evigheters evigheter. Givetvis är detta bra då det nu finns ny teknik som kanske kan användas på gammalt material knutet till ett mord. Och tekniken går framåt. Fast det är inte aktuellt i Palmefallet. Kulor och kläder är tvättade så det finns inget DNA att kolla – typ.

Så den enda effekten av att utredningen inte läggs ned utan förblir öppen är att man inte kan utreda utredningen, granska vad som gick fel, ställa – om än avlidna – klantisar och (medvetna) villospårare i sanningens ljus. Vilket borde göras...

Alla svenskas som då var vuxna minns morgonen när beskedet kom. För mig var det så att barnen – de två flickorna var 3 respektive 1½ år – var hos sin farmor och farfar. Jag och madammen var ensamma hemma och mötte nyheten när vi slog på TV för att – gissningsvis – se på någon form av skidåkning.

Mord! Statsministern! Det blev ganska mycket att ta in på en gång.
Dessutom pappan till en kompis jag tappat kontakten med sedan några år – men ändå: en kompis pappa. Äldste sonen Joakim Palme bodde nämligen ett år i samma studentkorridor som jag. Av honom blev jag till och med betrodd med familjens hemliga telefonnummer – faktiskt.

Palme var en stor politiker. Och omstridd. Troligen mer betydelsefull på den internationella arenan än här hemmavid. Idolisera honom tycker jag inte man skall göra*. Idyllisera hans tid finns det inte heller anledning till. Och att i tanken idealisera hur utvecklingen skulle blivit om mordet inte skett är också improduktivt.

Och ändå finns det – såhär 25 år efter mordet – anledning att tänka efter kring ideal, stämningar och realiteter för 25 år sedan. Och nu. För vissa saker var bättre - faktiskt. Björn Afzelius – numera också död – gjorde det 1997 i sången På mäster Olofs tid. Vill man lyssna på den kan det göras här liksom säkert på andra ställen på nätet. Den YouTube-fil länken går till vill till att lagga något men det är bara att ha tålamod – eller dra reglaget förbi där låten hänger upp sig. I vart fall var det så med min dator och mitt internet. Eller leta upp låten på annat sätt.

Pappa, hur var det förr?
Berätta hur allt var förr.
Det sägs ingenting, det skrivs ingenting;
Hur var det egentligen förr?

Då hade vi ett respekterad namn.
Då var jag stolt över mitt fosterland.
Man kände till oss vida omkring;
Snart vet man ingenting.
När Sverige talade så lyssna man,
för alla visste att det vi sa var sant.
Att säga ifrån var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då var vi tredje världens store vän,
en ständig förkämpe för friheten.
Vi sände pengar vida omkring;
Snart ger vi ingenting.
Det vackra ordet solidaritet
fick då en innebörd som var konkret.
Att hjälpa till var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då krävde folket av ministrarna
att hålla löftena til väljarna.
Att värna ordet demokrati;
Snart värnas ingenting.
Den gången såg man som en självklarhet
att ansvar förutsätter ärlighet.
Att hålla ord var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den gången drog sej inte medierna
för att ta upp dom stora frågorna.
Dom ville vara ett med sin tid;
Snart vill dom ingenting.
Den gången tilläts journalisterna
gå ut och engagera männskorna.
En hög nivå var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Då blev man uppmanad att tänka stort,
och att förstå att allting hör ihop.
Att se att världen är som en ring;
Snart ser man ingenting.
Den gången eldades miljonerna
till att förverkliga visionerna.
Att ha en dröm var en filosofi
på mäster Olofs tid.

Den nya tiden kom en kylig natt.
Ingen har nånsin sett en natt så svart.
En natt som alla människor minns;
Sen minns dom ingenting.
Så låt mej säja till dej, lilla vän:
En kula drev oss in i tystnaden.
Med det var aldrig filosofin
på mäster Olofs tid.

Morgonsurfande på nätet innan planerad avmarsch till kyrkan för firande av icke ransonerad gudstjänst – alltså Högmässa – slösurfar jag en stund på nätet, kollar bloggar och ett par tidningar. Finner en notis med ett innehåll som sällar sig till den lilla hög initiativ från Kristdemokraterna som gjort mig riktigt positiv. Högen av negativa gräsligheter är inte heller speciellt hög då partiet och dess ledning mestadels är att likna vid sliskigt ointressantavslagen Coca-Cola.

Nåväl: KD-ledaren tar kamp mot den överstatlighet som i stort och smått präglar den Europeiska Unionen. Tar ett rejält tag i dosan för att sprida nikotinslaveriets hälsoalternativ till de väl inrökta EU-medborgarna. Av detta drar jag slutsatsen att kryddan är skyddad här i fäderneslandet – i vart fall om Hägglund får råda. Läs här där det också finns fler länkprillor att lägga in.

Nästintill varje dag ställs frågan i jadron*, på TV och i publikationer av alla slag: Vem blir partiledare för sosseriet? Dessutom diskuteras ivrigen och innerligen huruvida den av hemlighetsmakeri präglade urvalsmetoden är bästa sätter att smussla fram en ledare som kommer att åtnjuta förtroende i partiet. Samtalen om Mona Sahlins efterträdare verkar – förutom av media – föras i de rejält insyltades korridorer med väldigt liten möjlighet för den vanlige sossen att ta del av vad som händer, än mindre påverka saken. En valberedning skall vara tänkebänken, inte fria nomineringar.

Här tycker jag partiet skulle lära av Svenska kyrkans sätt att välja biskopar som går till på ett intressant sätt som samtidigt är både internt och offentligt. Gör såhär:

Låt varje (s)-förening skicka en elektor per 100 eller 200 eller 500 medlemmar – vad som är lämpligast för rörelsen – till ett sammanhang där de med hjälp av det fria ordet lanserar och talar för kandidater de tidigare bett skall stå till förfogande. Sådana personer är då karriärsugna klas-klättermöss som gärna vill eller ödmjuka partignagare som kanske inte högeligen åstundar uppdraget med står till förfogande om rörelsen kallar. Genomför sedan ett provval bland dessa för att få fram de fem-sex som inte bara får ströröster. Intervjua dessa och låt elektorerna efter hearingen rösta. Den proceduren avlivar – bildligt – klättermössen som näppeligen erhåller ett brett förtroende. Skulle röstningen utfalla så att ingen partignagare når 50% görs en andra valomgång mellan ettan och tvåan.

Fördelen med detta är att man lokalt faktiskt ges tillfälle att både tänka, tycka och tala samtidigt som besluten fortfarande finns inom rörelsen. Dessutom blir processen offentlig alldenstund medias representanter kommer, med saliven rinnande i mungipan, ta del av både den offentliga nomineringen och hearingen.
Lär av kyrkan! blir alltså mitt råd.

Fast det behöver göras mycket mer inom (s) – liksom i kyrkan.

Nyligen kom en (s)-rapport där en grupp uppsatta och rejält insyltade partikoryfeer skulle analysera läget och staka ut någon slags framtidsväg för partiet som nu förlorat två val på raken. Ingen lätt sak minsann! Särskilt när man själv sitter så till att man inte ser orsakernas skog för alla anledningars träd. Därför ser man givetvis inga syndabockar och kan inte heller lyfta fram klara orsakssammanhang. Då man därför inte fattar var man är eller hur man kommit dit där man är kan man givetvis inte heller lägga upp några klara vägar att gå. Pinsamt nog fungerar i detta stycke sosseriet fortfarande till sin inre kultur som om man fortfarande är det statsbärande politiska organet de flesta gillar – utom några egoistiska förvirrade borgarbrackor samt en och annan vänsterskruv. Att det inte en tillfällig formsvacka utan olyckligtvis finns djupgående värderingsförskjutningar i egoistisk-borgerlig riktning hos väljarna ser man inte – eller vägrar att se. Och kan därför inte rätt opinionsbilda mot. Det enda som märks är det än mer generande att en del av dem som trots allt anar förskjutningen väljer att trubba av sin ideologi för att luffa efter i riktning högerut - allt för att fortfarande platsa och slippa känna sig marginaliserade.

Läsaren behöver ju inte vara Nobelpriskandidat för att ana att jag här ser en parallell i kyrkan som i alltför stor utsträckning fungerar likadant. De som centralt är satta att leda administrerar katastofkurs och när problem uppdagas tar de sig före att själva göra analysen. Givetvis märker de inte att det inträffat något alarmerande. De är också ett gäng som inte ser orsakernas skog för anledningarnas träd. Ingen finns som rår för nåt och det finns inte heller behov av att vidta några åtgärder**.
Den genomgripande åsikts- och värderingsförskjutningen i samhället – alltså sekulariseringen – vill alltså de kyrkliga höjdarna inte se utan väljer i stället att uppfatta sig som de fortsatta stora bärarna av Svenska folkets andliga öden och äventyr. I närheten av dessa finns dock några som lägger märke till den yttre sekulariseringen men för att inte känna sig på kanten reagerar de med en inre sekularisering och börjar dagtinga med den tidigare etablerade hållningen – läs teologin och tron.
Exempel på sådant finns i lokala, regionala och nationella sammanhang.

Ångbåten Titanic körde för fullt i mörker och kyla. Telegram med prognoser om dimma och is brydde man sig inte om. Varningarna togs inte ad notam. Man var ju modern och osänkbar.
Och så small det...

Bilden? Illustrerar sanningen att en bloggares åsikt är en fis i rymden.

Herren gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.

Så står det i Magnificat i början av evangelisten Lukas berättelse. Marias lovsång handlar specifikt om Guds ingripande i världen i och med hennes graviditet och son, men tanken att Gud är och gör som orden anger är genomgående i Bibeln. Gud störtar... Gud upphöjer...

Är det vad som händer nu? Eller snarare hände i förrgår kväll då världen nåddes av nyheten att Egyptens diktator äntligen packat sin ränsel och kastat in handduken?
Fredliga demonstrationer som inte vikt för hot och provokationer har på tre veckor förändrat utvecklingen i den mest inflytelserika staten i arabvärlden. Egentligen ganska fantastiskt. Faktiskt.

Hur framtiden kommer att gestalta sig vet ju nu ingen. Värt att veta är att det tog Sverige runt 150 år att utvecklas från en enväldig monarki till den fria öppna enkammarriksdagsdemokrati vi har idag. Den sanningen skall inte göra oss överseende i förhållande till diktaturfasoner eller brister i nya demokratier men väl ödmjuka inför att andra folk kan ha en svår och ovan väg att gå. Vår väg var lång och inte utan hinder. Vägar till demokrati i andra länder kan också bli lång, ha steg framåt och bakåt. Det kan vi behöva vara ödmjuka inför.

Blir Egypten ett nytt Iran? Vissa tror det. Jag tror inte så. Framför allt hoppas jag inte det. Tror nog mer – framför allt hoppas jag mer – att Iran kan bli ett nytt Egypten och att folket också där kan synkronisera sig med hjälp av Facebook, mobiltelefoner, filmer på YouTube etc för att hålla världens blickar på sin strävan efter frihet och en juste demokrati. Och då givetvis inte bara Iran. Alla diktatorer bör bäva.

Jag gissar att när Israeliterna genom skrik och trumpettjut störtat Jerikos murar – läs Josuas bok i Gamla testamentet – gick ryktet om den förändringen till andra städer i det som då kallades Kaanan. Och skapade bävan. Ljudet från torgdemonstranterna i Kairo bör nog få en liknande effekt.

Skrivandes detta befinner jag mig fortfarande på Internationella konferensen i Skellefteå. Det är söndag morgon och snart bär det iväg till utcheckning från rummet och Mingelcafé innan gudstjänsten klockan 11. Om gårdagens intryck och konferensen som helhet ber jag att få återkomma.

I Egypten pågår fortfarande demonstrationer och protester mot regimen. Läget stabiliseras och det hela börjar likna en utnötningssituation där Mubarak genom passivitet söker nöta ut demonstranterna. Gissningsvis hoppas Mubarak & co att världens media snart skall hitta något annat att göra reportage om så att folkens och regeringarnas uppmärksamhet svalnar. Den taktiken vore det väldigt olyckligt om västerländska demokratier som vår gick på. Visst kan det vara frestande att som européer och amerikaner stilla önska det alltid trygga tillståndet status quo men det är inte läge för det nu. Alltför länge har alltför auktoritära regimer i Mellanöstern hållits alltför mycket under armarna av alltför många demokratier – för stabilitetens och oljans skull. Nu är det dags att de människor som i Egypten och andra länder längtar efter den demokrati och frihet vi åtnjuter också får åtnjuta vårt stöd i sin strävan.
Extra klämt i detta sammanhang är naturligtvis Israel. Därifrån sett är det är det inte på andra sidan havet det händer utan bara tvärs över gränsen. Dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz ger en bra bild och kanske ett förslag på hur det kan ageras i den situationen. Googles översättningsfunktion gjorde grovgörat, jag putsade.

Liksom många andra bedövas och bedrövas jag av nyheter från Egypten där systembevararna inte förstår skriften på väggen – att deras tid är över. Att komma med någon tvättäkta analys som prickar in orsaker, möjligheter och verkan av olika framtidsalternativ kan jag inte – lika lite som någon annan kan. Jag anser bara att om vi i väst menar allvar med vår tro på demokrati måste vi kräva Mubaraks avgång nu. Det är det revolutionära läget.

Egyptens folk har inte en demokratisk tradition som garanterat innebär en övergång till frihet. Därför går det nog att hysa rejäla farhågor för framtiden,men icke desto mindre behöver de som i längtan efter demokrati nu demonstrerar och blöder allt vårt stöd.

Jag manar nu alla läsare att bed-öva – nu. Alltså be med Egyptens alla bedjare.
Med bön och solidariskt arbete kan människorna bed-röva makten från en självutnämnd diktator. Vi i det demokratiska EU och USA alltför länge passivt godtagit Mubarak som den som tjänat våra önskningar om stabilitet, lugn och turism – så kan vi inte längre göra.

När jag skriver detta är det natt i Kairo.
Kanske rensas torget i natt genom ett blodbad. Kanske inte.

I morgon är det fredag. Då kommer människorna i Egypten – hur natten än varit – att delta i sina fredagsböner. Situationen kommer då att nå ett än mer tillspetsat läge.

Fredags-be du också!

Tidningen Land brukar jag inte läsa annat än i väntrummet på Vårdcentralen och dit har jag inga regelbundna ärenden – tack-och-lov. Vad jag förstått är den en ganska vänlig liten blaska som betonar trädgårdsskötsel och andra stillsamma hobbies i stället för att vara en tydlig politisk röst i samhället*.

Den israeliska tidningen Haaretz liknar alls inte denna småborgerliga oförarglighet – annat än att ordet haaretz betyder land, egentligen land-et. Den är en oppositionstidning med politiskt snitt ungefär Dagens Nyheter – men mycket mindre. Den betydligt större Jerusalem Post är mer konsekvent på den nuvarande israeliska regeringens olika linjer – ibland vet man dock inte vilka de är eftersom utrikesministern stundom kör egna race. JP ligger således betydligt mer till höger, politiskt sett.

Det är jag Haaretz jag då och då brukar läsa delar på nätet. Anledningen till det valet är, förutom att jag finner den hemsidan mer lättnavigerad, att jag oftast tycker det är ganska ointressant att ta del av olika ”husbondliga röster”. Regeringars officiella dekret och statlig propaganda får man ju på andra håll. Opposition är mycket skojigare!

Om händelserna i Egypten fanns i dag en nyhetsartikel jag lät Googles översättningsfunktion bearbeta till ett ½fabrikat jag sedan putsat till. På tidningens nätsida följdes artikeln av hur många kommentarer som helst och alltsammans vittnar väl om det dilemma Israel nu befinner sig i. Frågan blir om landet (kanske tillsammans med väst) ska stödja demokratisk utveckling med den instabilitetsrisk det innebär eller om man ska (kanske med väst) satsa på att vidmakthålla sådana diktatorer man haft nytta av: Mubarak i Egypten, kungarna av Jordanien och Saudi-Arabien, kanske rentav Assad i Syrien.

På ledarplats ges en annan vinkel – läsarens engelska gäller. Här kommer det översatta:


ISRAEL UPPMANAR VÄRLDEN ATT STÄVJA KRITIK MOT EGYPTENS MUBARAK

Jerusalem försöker övertyga sina allierade att det ligger i västvärldens intresse att upprätthålla den egyptiska regimens stabilitet.

Israel uppmanade under helgen USA och ett antal europeiska länder att tygla sin kritik mot president Hosni Mubarak för att bevara stabiliteten i regionen. Jerusalem försöker övertyga sina allierade att det ligger i västvärldens intresse att upprätthålla den egyptiska regimens stabilitet. Den diplomatiska åtgärden kom efter uttalanden i huvudstäder i väst om att Förenta staterna och Europeiska unionen skulle stödja Mubaraks avgång.
Israeliska talesmän håller en låg profil om händelserna i Egypten, och premiärminister Benjamin Netanyahu har beordrat regeringsmedlemmar att undvika offentliga kommenter i frågan**.

Höga israeliska företrädare sade dock att UD på lördagskvällen utfärdat ett direktiv till ett tiotal viktiga ambassader i USA, Kanada, Kina, Ryssland och flera europeiska länder. Ambassadörerna blev tillsagda att för sina värdländer betona vikten av Egyptens stabilitet. I ett särskilt telegram blev de tillsagda att förmedla detta så snart som möjligt.

EU: s utrikesministrar ska idag diskutera situationen i Egypten vid ett särskilt möte i Bryssel, varefter de förväntas att göra ett uttalande liknande det som utfärdades under de senaste dagarna av USA: s president Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton. Obama uppmanade Mubarak att ta "konkreta steg" mot demokratiska reformer och att avstå från våld mot fredliga demonstranter, något som gav återklang i ett uttalande på lördag kväll från ledarna i Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

"Amerikanerna och européerna håller på att dras med i den allmänna opinionen och förstår inte sina verkliga intressen”, har en hög israelisk tjänsteman sagt. "Även om de är kritiska mot Mubarak måste de låta sina vänner känna att de inte är ensamma. Jordanien och Saudiarabien ser reaktionerna i väst, hur alla överger Mubarak, och detta kommer att få mycket allvarliga konsekvenser”.

Netanyahu meddelade vid söndags ordinarie regeringsmöte att säkerhetskabinettet kommer att samlas på måndag för att diskutera situationen i Egypten.
"Freden mellan Israel och Egypten har varat i mer än tre decennier och vårt mål är att se till att dessa förbindelser ska att fortsätta att existera," sade Netanyahu till sina ministrar. "Vi följer noga händelserna i Egypten och i regionen och gör ansträngningar för att bevara säkerhet och stabilitet."

UD har uppmanat israeler som för närvarande finns i Egypten att överväga att återvända hem och för dem som planerar att besöka landet att tänka om. Israeler som har beslutat att stanna i Egypten uppmanas lyda myndigheternas direktiv.

När jag skrev förra inlägget och surfade runt på nätet i jakt på vad som händer just nu – och som är svårt att riktigt veta – började en gammal sång gnaga i mitt sinne. Jag letade upp den på nätet och fann att den med sina 35 år på nacken nog ganska bra beskriver det folket i Egypten känner inför honom och dem som med Europeiska Unionens och USA:s goda minne styrt deras liv under nästan lika många år.
Låten är Hur länge ska vi vänta? av Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band 1975.

Vi har tålt dom alltför länge, och på allt för nära håll
dom som har snott åt sej makten, och nu bevakar den som troll.
Dom som om någon vill förändra nå't bara säger, man ska ta det kallt.
Och se'n skyndar sej så långsamt att dom inte rör sej alls.

Och vi har hört på deras löften om en ny och bättre värld.
Ja, dom har lovat oss ett paradis, men allt, vi har fått se, är Sankte Per.
Fast dagarna kan va' långa, så är tiden alltför kort
för att det som dom har lovat oss bara ska få pratas bort.

Hur länge ska vi vänta? Hur många år ska gå?
Hur länge ska vi vänta innan framtiden blir vår?

Dom lottlösas barn får leva för att bli gamla nog att dö,
för att dom, som redan nu har mer än nog, ska kunna öka på sitt överflöd.
Men hårdare än lystnaden står dom rikas givmildhet,
där höger hand tar dubbelt upp mot vad vänstra handen ger.

Hur länge ska vi vänta? Vi räknar varje dag.
Hur länge ska vi vänta innan framtiden blir av?

Några slåss för rätten att få berätta det, dom ser,
när det som händer inte längre tillåter dom att blunda.
Och några bränns med elektroder, tills kroppen knyter sej i kramp.
Och ändå vägrar dom att låta sej förstummas.
Och andra slåss emot sin ångest, och kämpar med sin skräck,
och går tomhänta mot sköldar och batonger.
Och alla röjer dom en väg för oss, så vi kan gå i deras spår.
Och det är för dom som vi vill sjunga våra sånger.

Ja, världen rycker närmare för varje dag som går.
Vi hör skriken från dom stridande, när vinden ligger på.
Och vi som törstar efter kärlek som andra hungrar efter bröd,
vi måste själva slå oss fria om vi ska kunna ge nå'n annan stöd.

Och den dagen när vi tröttnat på att förtryckas av dom få,
på alla löften om imorgon och alla sagor om igår,
ska också pratmakare och bedragare dra sin sista suck.
Ja, dom ska spricka så som trollen gör när solen stiger upp.

Hur länge ska vi vänta? Hur mycket til ska gå?
Hur länge ska vi vänta innan vi gör framtiden till vår?

Hur länge ska vi vänta? Hur länge ska vi vänta?
Hur länge ska vi vänta? innan vi gör framtiden till vår?

Makten kommer ur en gevärspipa!
...har Mao Zedong sagt – ungefär.
Bland en del andra tänkvärda visdomsord.

Dessutom hade han rätt - den gamle Mao. Makten kom ur gevärspipan. De omvälvningar och revolutioner som kom när många länder efter andra världskriget frigjorde sig från kolonialmakter var i många fall väpnade konflikter med massor av gevärspipor och andra krigiska tillhyggen. De indokinesiska folkens kamp mot först fransk och sedan amerikansk imperialism var ett exempel på väpnad kamp där folkvilja i antal med lätta vapen i händerna ställdes mot stormakters militära maskineri – och segrade. Böndernas och arbetarnas kamp i Kina mot det tidigare autokratiska styret var också en väpnad kamp.
Oftast blev dessa gevärsmaktövertaganden inget annat än ett enkelt maktskifte för fortsatt förtryck. Förtryckarna och de förtryckta bytte bara plats men systemet bestod. Både Indokina – Laos, Kambodja och Vietnam – och Kina också exempel på detta. Revolutionerna innebar att nya grupper – i och för sig andra och större grupper än tidigare – fick del av framstegen, standarden, utvecklingen. Men i princip ändrades väldigt lite. Förtrycket bestod men med nya aktörer.

Makten kommer ur ett Facebook-konto!
är en ny sak som det verkar som om vi börjar se nuförtiden.

Så kallade sociala medier – Facebook, bloggar, YuoTube, Twitter – verkar vara nya gevär som gör att regeringskontrollerade media som TV, radio, press är inte ensamma om att beskjuta folk med information. Internet ger vanligt folk tillgång till ett fritt ord och kringgår de ”sanningar” som makthavare och förövare vill visa. Lite av detta var det frågan om för något år sedan i Iran där filmer av sammandrabbningar mellan polis och demonstranter direktpublicerades på YouTube utan möjlighet för staten att censurera. De telefoner, kameror och datorer som israeliska styrkor beslagtog när de kapade konvojen Ship to Gaza har fortfarande inte återställts till sina ägare vilket visar den fruktan som finns om dessa över nätet skulle kunna ge andra tillgång till icke censurerat material.
I dessa yttersta dagar verkar det som om hela omvälvningen i Tunisien, med landsflyktig diktator och allt, inspirerats och synkroniserats genom att vanligt folk just agerat via nätet – Facebook, Twitter och bloggar. I Egypten stänger regimen nu ner delar av internet, Facebook och mobilnät för att kunna ha och ta kontroll över folkets agerande för frihet, demokrati och diktatorns fördrivande.

Riktigt intressant är det! Spännande – typ. Och allvarligt.
Kommer regimen i Egypten att kunna eller våga slå ner demonstrationerna med det redskap de har: våld? Eller kommer det något nytt från människor som till sist fått nog? Jag försöker följa saken så gott det går, dels för att jag känner ett par personer* som på sidan om den mest intensiva smeten nog ändå är mitt i den, dels för att detta kan förändra hela situationen i Mellersta östern.

Att pennan är starkare än svärdet är en gammal sanning.
Att tangentbordet är starkare än kulsprutan blir förhoppningsvis en ny.

Dessutom: Här finns en bra text.

I vad mån man inom dagens judendom har förväntningen att Messias, den nya kungen, skall komma känner jag inte till. Gissar att saken är av ganska blandad natur där vissa religiösa grupper har dessa förväntningar medan andra, också religiösa grupper, betonar andra saker i sin tro*.

Vara hur det vill med detta kom jag i den israeliska tidningen Haaretz att snubbla över ett debatterande blogginlägg som tog upp tanken på hur Messias skulle bemötas i det israeliska samhället om han kom nu. Som jag fattat texten är författaren Bradley Burston rejält ironisk. Ironi är alltid svårt, särskilt i text. Ville ändå dela med mig av hans tankegångar och lät Googles översättningsfunktion göra grovgörat. På den i förra inlägget beskrivna tågförseningsresan började jag finputsa texten just när tåget stod i Storblåliden, en by utan hus. Nu är den färdig. Putsningen alltså – inte byn.


NÄR MESSIAS KOMMER, KOMMER ISRAEL ATT UTVISA HONOM
När Messias kommer, kommer Högern att korsfästa honom. Im Tirzu kommer med annonser och affischtavlor som visar honom med svans och horn. 

När Messias kommer, kommer han att vara utan papper.
När Messias kommer, kommer han att tas in i ett litet vitt nedkylt med en grå metallstol på varsin sida om ett grått metallskrivbord.
När Messias kommer, kommer han att ifrågasättas av en yngre officer i Shin Bet och av en tjänsteman från inrikesministeriet, som fick sitt jobb genom sin kusin som är en inspektör av hur regler om rituell mat respekteras i ett kakbageri och som i sin tur fick sitt jobb genom sin systers svärfar, tredje assistenten till vice ordföranden vid partiet Shas filial i Ramla.

När Messias kommer kommer ingen att veta det.
Hans åsna, vit och som heter Snöflinga, kommer att tas i beslag i en läckande underjordisk polislokal mycket nära järnvägsstationen Lod. Där blir det inte något pappersarbete. Vid mörkrets inbrott har den försvunnit, lastad i en sluten lastbil med massor av väktare, som efter sitt skift kommer att köra åsnan till en Moshav. Pengar och åsnan kommer att byta ägare fyra gånger tills den säljs av bosättare till några palestinier vilkas fädernejord nu ligger innanför bosättarstängslet.

När Messias kommer blir det första tecknet bli en tystnadsorder.
En kodad rapport på en hög profilad nyhetssajt kommer att försvinna men kommer att dyka upp igen på en blogg i Seattle, och sedan i The Guardian. Regeringen dröjer med att svara men slutligen kommer ett uttalande som tillskrivs källor i Jerusalem : "Vi har ingen kunskap om detta”. IDF kommer att citerar en icke namngiven hög militär tjänsteman och säga att det inte finns några bevis för att en Messias av något slag har kommit. De kommer senare mjuka upp förnekandet, säga att de kontrollerar rapporten samt då leda reportrarna till försvars-departementet som hänvisar dem till premiärministerns kansli som inte kan nås för kommentar.

När Messias kommer, kommer rabbinerna att behandla honom som Jesus.
De kommer att stämpla honom som illojal, sjuk och reformerad. På affischer, i Sabbats-predikningar, i rituella dekret och i undertecknade petitioner, noga med att inte använda hans titel, kommer chefsrabbiner i städer och samhällen att varna för ”ett existentiellt hot mot den judiska statens grundläggande karaktär”. Under inga omständigheter skall judar sälja eller hyra ut bostäder till någon sådan som denne. Rabbinerna fruar kommer att utmåla honom som ett köttsligt hot mot judiska flickor.
Rabbinerna deklarationer kommer att dela det judiska folket och dra vrede och vanära över Israel. Rabbinerna kommer dock som offentliga tjänstemän att fortsätta lyfta höga löner samt under bordet och utanför bokföringarna ta emot generösa gåvor, kontanter, varor och tjänster.

När Messias kommer, kommer Högern att korsfästa honom. Im Tirzu kommer med annonser och affischtavlor som visar honom med svans och horn. En bloggare från Commentary kommer att kalla honom en gnällig, grinig fjant. I Maariv och Jerusalem Post kommer sju kolumnister alla att ge sig på honom i tre dagar. NGO Monitor kommer att be om donationer för att avslöja hans finansieringskällor.

När Messias kommer, kommer ockupationen att ta slut.
Men innan den gör det kommer ett globalt nätverk lett av The Republican Jewish Coalition, Fox News, The Zionist Organization of America och Daniel Pipes att inleda en kampanj som syftar till att avslöja Messias som muslim.

När Messias blivit korsfäst, kommer armén att förneka att den ens var närvarande när det skedde.
När Messias kommer kommer ett Israeliskt politiskt parti, vars väljare rutinmässigt förolämpas av infödda israeler som horor och icke-judar, att föreslå en lag som förklarar honom som en som inte legitimerar Israel och armén (under korsfästelsen), som en hädare av sionismen (för att ha påstått att palestinierna inte är de enda hindren för fred), och som gör honom berättigad till medborgarskap enbart om han undertecknar en lojalitetsförsäkran som säger att även om Israel praktiserar korsfästelse så är det på ett demokratiskt och judisk sätt.
Medarbetare åt Knessetledamoten Michael Ben-Ari kommer tillsammans med Beitar Jerusalems fotbollsfans att lägga upp en Facebook-sida med rubriken "Mavet L 'Mashiach" - Död åt Messias.

När Messias kommer beviljas han flyktingstatus av FN som asylsökande, men kommer att hållas i ett fångläger i Israels Area 51, nära kärnreaktoranläggningen Dimona. Där kommer en domare att lura honom att skriva under ett oläsligt dokument som tvinga fram hans utvisning till Tchad.

Då – när Messias lämnar den judiska staten – kommer han att vara lättad att få åka.

För ett år sedan gavs Nobels fredspris till president Bark Obama. Han var då nyvald president i Jonaaaajted Stäjts of Ammörrrka som det hette i Julia Caesar gamla vrålsång. Att han fick priset blev redan då diskuterat eftersom han ju faktiskt inte skapat någon fred. Det dilemmat undvek han inte när han höll sin Nobelföreläsning i Oslo.

Ändå hade han fått det och jag tror att det var för att det fanns en förhoppning. Dessutom spelade det nog in att det fanns en lättnad över att företrädaren nu var föredetting. Kung George Bush II hade ju kommit att framstå som en halvt korkad trigger-happy cowboy från Texas som gärna struttade omkring i fältuniform och den rangern hade invaderat både Afghanistan och Irak. Första angreppet var ett svar på attacken den 11 september 2001 då krafter USA tidigare stött – för att krångla till livet för ryssarna när dessa ockuperade Afghanistan – slog till mot sina gamla välgörare. Visserligen ville en del redan då ge sig på Irak i stället men det fick vänta till nästa omgång och tills man fått fram ”bevis” på att Saddam Hussein hade de massförstörelsevapen han inte hade. Dock gick det att dupera engelsmännen att gå med i anfallet och världen i övrigt att det nog var en acceptabel sak att göra.

Förhoppningen fanns nog förra året att med en ny sheriff i stan skulle USA-politiken nog bli en annan. Kanske hoppades man i Oslo främst att det nu skulle kunna bli så att USA skulle gå in för att påverka Israel så att deras ockupation och kolonisation av icke-israeliskt territorium skulle kunna upphöra och fred skapas. Det skulle nämligen vara en nyckelfaktor för fred och samexistens mellan den muslimska världen och hela väst.

Obama började bra. Han rynkade ögonbrynen och skärpte rösten mot den politik som regeringen Netanyahu för från Tel Aviv. Och förhandlingar kom igång bara utifrån det enkla att man tog en paus i koloniseringsarbetena. Den pausen vill Obama/USA att man skulle förlänga. Sedan ville man, när det önskemålet trotsats, att Israel skulle göra en ny paus. Som trotsats.

Till dessa USA:s önskningar om koloniseringsstopp på Västbanken fogades inga ”Annars så….”. Inga som helst negativa saker för Israel, alltså. När goda ord inte räckte försökte man i stället med att lova expansionisterna i Israel mer (mass)förstörelsevapen och grejer om de skulle vara tillmötesgående – vilket de inte blev.

Nu har USA backat. Fegat ur totalt genom att dra tillbaka uppmaningen till byggstopp. I stället har Netanyahu och Lieberman getts grönt ljus att fortsätta att trasa sönder det arabiska samhället på Västbanken, resa murar på andras mark, riva människors bostäder, förstöra odlares skördar, vandalisera egendom, trakassera folk, flytta in fler av den egna befolkningen samt, som grädde på moset, blockera Gaza.

Man brukar ju säga att man skall betala vid leverans. Ibland är det dock så att om man köper något så betalar man först och får sedan varan levererad. Det är lite riskfylt men med seriösa affärspartners brukar det gå bra och får sådana leveransproblem brukar man kunna få tillbaka pengarna – eller åtminstone brukar man kräva pengarna tillbaka.

Att Barak Obama nästan på årsdagen av sitt fredspris prisger palestinierna åt fortsatt ensidig israelisk exploatering är sannerligen skäl att kräva fredspriset i retur – om han inte själv har anständigheten att sända tillbaka både beloppet och medaljen. Så tycker i vart fall denna bloggare samtidigt som han i Luleå på en arbetsfri dag barnbarnvaktar lilla Tyra.

ISRAEL KAN INTE VARA EN DEMOKRATI MED TVÅ KLASSERS MEDBORGARE.
Ungefär en femtedel av Israels medborgare, araberna, är medborgare med lika rättigheter och en demokratis uppdrag är, först och främst, att försvara sina minoriteter.

Så startar ledaren den 25 Kislev 5771* i den israeliska tidningen Haaretz som jag då och då brukar titta i på nätet. Den är en oppositionstidning vilket jag tycker gör den extra intressant. Press och media som alltid fungerar som ”Husbondens röst” och snällt och lojalt lanserar meningen hos dem som har makten finns alldeles naturligt i såväl diktaturer som demokratier. Dock är det viktigt att veta att det är oppositionella medier, krafter och partier som är demokratiska hopp i de totalitära sammanhangen och motorn för demokratins fort- och nylevnad där den tidigare kunnat införas. Demokrati är ju inte något konstant tillstånd som sedan den en gång införts är given en gång för alla, sätter sig i väggarna och automatiskt förs vidare med modersmjölken. Demokrati måste hela tiden värnas, läras och återerövras i varje ny generation och i det har alltid oppositionen en avgörande betydelse som en tumme i ögat på makten – eller ”böld i röven” om man får skriva så i en blogg som stundom också behandlar kyrkliga saker.
Ledaren i Haaretz är ett gott exempel på resonerande och avslöjande demokratisk opposition när den pekar på problem och risker i  olika uppfattningar som finns hos majoriteten av befolkningen - i detta fall Israel. För det är just det som är all oppositions gåva till demokratin – att tänka vidare och inte bara godta den fördumningsriskfyllda tanken att majoriteten har rätt.
Googles översättningsfunktion gjorde grovgörat och jag stod för finliret till översättningen.

Sprickor uppstår i Israels demokrati. En omfattande undersökning sammanställd av Israel Democracy Institute, redovisad i gårdagens Haaretz, målar en dyster oroande bild vars springande punkt är bristen på förståelse för de grundläggande principerna i Israels politiska system.
Nästan alla resultat i undersökningens pekar på detta. En majoritet av allmänheten stöder att rösträtt skall bygga på att man förklarat sig lojal mot staten. Endast 17% av allmänheten anser staten definierar sig själv som demokrati bör ha företräde framför definitionen judisk. En absolut majoritet anser att endast judar bör vara delaktiga i sådana beslut som har avgörande betydelse för staten. En, majoritet stöder att man anslår större resurser för judar än för araber. En tredjedel av de judiska medborgarna stöder att man sätter arabiska medborgare i fångläger i krigstid. Omkring två tredjedelar tycker att araber inte bör kunna bli ministrar.
Dessa resultat är en följd av kampanjer av hat och uppvigling från rabbiner och politiker mot Israels arabiska medborgare. De är också resultatet av de antidemokratiska förslag som diskuterats, och i vissa fall även gått igenom i Knesset. Och detta har skett utan att premiärministerns, utbildningsministers eller oppositionsledares röster hörts.
Resultaten av undersökningen är därför inte förvånande, men ytterst oroande. Roten ligger i den vridna tron att demokrati betyder majoritetens tyranni och att lika rättigheter för alla statens medborgare inte är en integrerad del av det demokratiska systemet.
Undersökningen måste medföra resoluta åtgärder. Ledningen för staten och alla dess organ, men särskilt utbildningssystemet och Knesset, måste mobilisera för att inskärpa sanna demokratiska värderingar i den allmänhet som har sådana övertygelser och åsikter. Alla relevanta organ har skyldighet att vidta åtgärder mot den okunnighet och nationalism som avspeglas i undersökningen.
Det måste vid varje tillfälle upprepas att ungefär en femtedel av Israels medborgare, araberna, är medborgare med lika rättigheter och att en demokratis uppdrag först och främst är att försvara sina minoriteter. Det skall även upprepas att en demokrati inte kan ha två klassers medborgare, en första och en andra klass. Och viktigast av allt: nästa generations israeler måste läras detta.
Vikten av detta arbete kan inte överbetonas: Vad som står på spel är det israeliska samhällets och systemets innersta karaktär. Sprickor i detta äventyrar inte mindre Israels framtid än externa hot. Den typ av samhälle denna undersökning speglar kommer inte att kunna bevara demokratin - inte ens som en fasad.

LÅT KRISTNA IRAKIER STANNA I SVERIGE! – muslimska också för all del.

I media av alla de slag har det rapporterats om gisslantagande och massaker i en kristen kyrka i Bagdad. Om det var ett bankrån som gick snett och ledde till en flykt in i en gudstjänstfirarfylld kyrka och ett gisslantagande som gick snett och en polis- och säkerhetsinsats som gick snett eller om det från början till slut var ett medvetet terrorangrepp på den kristna minoriteten må vara osagt och spelar egentligen ingen roll för bedömningen. Terrornätverket Al Qaida har i alla fall efteråt förklarat irakiska kristna som lovligt byte.

Tydligt är i vart fall att det irakiska samhället inte kan garantera den kristna minoritetens säkerhet och därför behöver också de kristna allt stöd. Det stödet är förutom våra böner också politisk press på Iraks ledning (hur den nu ser ut), driv på amerikanarna som faktiskt är där och kan påverka, samarbete med fredliga icke extremistiska muslimska krafter och allt möjligt annat. Och naturligtvis här hemma det som man vetat länge om man velat veta:

RELIGIONSTILLHÖRIGHET MÅSTE VARA ETT GILTIGT ASYLSKÄL!!!
Det är frapperande och skrämmande att svenska myndigheter så lite fattar detta!!
Det är pinsamt att man i så stor utsträckning valt att stoppa huvudet i busken.

Både Kyrkans Tidning och Dagen (i flera artiklar) har mer material i frågan.

Inte varje dag men ändå flera gånger i veckan brukar jag titta i den israeliska tidningen Haaretz engelska internet-version. Givetvis läser jag inte hela tidningen men en och annan ledare och debattartikel fångar då och då mitt intresse. För fullständighetens skull vill jag också säga att jag också brukar läsa i den mer högerinriktade Jerusalem Post men i den hittar jag tyvärr inte många röster som ger mig hopp om rättvisa, fred och försoning för folket i området. Gideon Levy i Haaretz upplever jag dock vara en intressant skribent som – trots att han förefaller vara en ropande röst i öknen – visar på vägar i och kanske ur den situation som råder mellan Israel och dess grannar. Jag kopierade in gårdagens ledare i Googles översättningsfunktion för att sedan putsa den text jag fick till vad jag menar vara en bättre svenska. Införs här till bloggläsarens upplysning, glädje och fromma.

Jag antydde i förra inlägget att det kanske inte skulle bli mer bloggeri idag. Tyvärr måste jag göra läsaren besviken. Lite nätsurfande i syfte att fylla min ambition att läsa engelska minst 30 minuter varje dag gjorde att jag fann en sak jag vill dela med mig av: En debattartikel av redaktören Gideon Levy i dagens nummer av den Israeliska tidningen Haaretz.

Bakgrunden är att det i Israel nu läggs det fram ett förslag om att man skall svära trohet mot den Judiska staten Israel. Alltså staten Israel som just judisk, inte bara med inflyttningsrätt för alla judar. Det betyder att andra än judar – araber som är medborgare i Israel till exempel – skall svära trohetsed till just judiskheten hos staten. Till dett finns det önskemål att andra – palestinierna men också andra länder – skall godkänna statens religiösa judiska karaktär.
Egentligen är detta märkligt. Sionismen var från början ett sekulärt projekt och på samma sätt var det med staten som utropades 1948. Den var för judar men staten och kyrkan – förlåt: synagogan – var och skulle vara separata storheter. Regering och religion i kombination – det som genom seklerna präglat Europa och som plågat bland annat judarna – var på 1800-talet under avskaffande och den Sionistiska rörelsen var i detta stycke ett bedårande barn av sin tid. Så också Israel 1948. Helt i tiden och definitivt före så efterblivna länder som Sverige där skilsmässan mellan staten och kyrkan dröjde ända till år 2000.
Googles översättningsfunktion gav råtext jag sökt slipa till svenska.

DEN JUDISKA REPUBLIKEN ISRAEL

Två israeliska soldater har dömts för övergrepp i samband med den israeliska krigsmaktens terrorangrepp mot Gaza för snart två år sedan. Kampanjen kallades Operation Gjutet bly och sades vara ett angrepp för att avvärja raketattacker från Hamas. Över 1300 personer dödades i Gaza och de flesta av dem var civila, alltså inte kämpande Hamas-terrorister. Många kvinnor och barn fanns bland offren och det var 100 gånger så många som de 13 israeler som fick sätta livet till. Detta har jag tidigare skrivit om, bland annat i inlägget øyne i gaza - en bok jag rekommenderar alla att skaffa sig och läsa och som också finns på svenska. Särskilt kapitlet Krigsförbrytare är i detta sammanhang intressant.

På bloggen minstabröder som jag länkar till långt ned till höger har bloggaren skrivit bra om domen mot de israeliska soldaterna. I vanlig ordning får han ta emot irriterad kritik av samma israelursäktare som alltid kritiserar honom och som alltid verkar ha total sympati och förståelse för övergrepp från vad de kallar världens mest moraliska armé. Efter ett tag av tålmodigt bemötande från bloggaren brukar kommentatörerna övergå från osakligheter till rena oförskämdheter med utslungade förbannelser och andra begåvade yttranden. Det är bara så patetiskt trist!

Rättegången kommenteras också i dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz. Den är här Google-översatt och sedan språkligt putsad av mig.

ARMÉN KAN INTE LÅTSAS VARA OFFREN I GAZA

Två soldater som dömts för att ha använda ett palestinskt barn som mänsklig sköld dök upp i domstolen med tröjor med texten: "Vi är Goldstones offer".

Stridskamraterna till de två Givati-soldater som dömdes på söndagen för att ha användt ett palestinskt barn som mänsklig sköld under Operation Gjutet bly i Gaza kom till domstolen med tröjorna "Vi är Goldstones offer”. De beskrev sina kamraters dom som "en dolkstöt i ryggen", och en del har även deklarerat att de inte längre skall tjäna i reserven. De visade därmed att de inte har dragit någon lärdom av Gjutet bly eller av domstolens utslag vad gäller deras vänner.
De två dömda soldaterna, som sedan striderna avrustat, tvingade ett 11-år gammalt barn att i sitt eget hem öppna väskor för att försäkra att de inte var försåtminerade. Den militära domstolen dömde dem för att ha överskridit sina befogenheter genom att riskera människoliv och för att ha uppträtt ovärdigt som soldater.
Denna välmotiverade dom hade sin start i en rapport från FN: s generalsekreterares Särskilda Representant för Barn och Väpnade Konflikter. Detta visar än en gång att inte alla internationella rapporter som publicerats efter operationen har varit falska.

Högsta domstolen har slagit fast att det är olagligt att använda mänskliga sköldar. Men att använda sig av ett försvarslöst barn är särskilt allvarligt. Detta faktum måste de två dömda soldaterna, deras kamrater och allmänheten ta in. Var och en som vill vara stolt över de väpnade styrkornas moral måste också veta hur man känner igen deras etiska och rättsliga missgrepp och ställa ansvariga inför rätta.

I Gjutet bly, som i alla andra militära operationer, var inte allt tillåtet. Det faktum att 150 klagomål på soldaternas agerande inklusive 36 för påstådda krigsförbrytelser endast har medfört 47 förundersökningar – de flesta har sedan har lämnats utan åtgärd – är misstänkt. Men det faktum att dessa två soldater ställdes inför rätta och dömdes skall dock räknas försvarsstyrkorna till godo.

Det verkliga offret i det rättfall domstolen just nu avslutat var det 11-åriga barnet från trakten kring Tel al-Hawat som tvingades att riskera sitt liv inför ögonen på sin skräckslagna familj. De dömda soldaterna inte är "offer för Goldstone," utan är soldater som begått ett brott och därför rätteligen har ställts inför rätta och dömts – både för att de skall få svara för sina handlingar och för att andra soldater i framtiden skall avskräckas från liknande oacceptabelt uppförande.

Idag fann jag ytterligare en läsvärd artikel av Aluf Benn, huvudredaktör för den israeliska tidningen Haaretz. Jag lät Google göra en grovöversättning som jag putsade en del. Artikeln visar på den inrikespolitiska röra som råder i Israel och som komplicerar fredsarbetet i mycket hög grad. Att det hos palestinierna också finns motstridiga viljor – Hamas accepterar ju inte heller förhandlingar – gör det inte lättare.

Googles översättningsfunktion levererar en mycket otymplig svenska, ibland mer obegriplig än en engelsk förlaga i sig, ger ett bra ½fabrikat att utgå ifrån och putsa till. Så har jag nu gjort med dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz den avgörande dag som idag är - kanske den sista dagen av byggstopp på Västbanken, kanske den sista dagen av konstruktivt arbete för fred.
Kartan visar med blå färg den israeliska kolonisationen kring Betlehem.

Detta långa inlägg är en debattartikel av Aluf Benn hämtad från dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz. Som huvudredaktör för tidningen har han har följt landets ledning, utrikespolitik och nationella säkerhetsfrågor under sex premiärministrar från Yitzhak Rabin till Benjamin Netanyahus nuvarande andra mandatperiod samt rapporterat om israelisk-arabiska krig och fredsansträngningar sedan Osloavtalet 1993. Värd att läsas, alltså – även om jag inte riktigt håller med honom om alla detaljer. Översättningen är via Google och putsad av mig själv.