stigstrombergsson

Läsare som då och då återvänder till denna blogg märker att jag söker följa vad som sker i Mellanöstern och då och då skriver i saken. Intresset för området och händelser där har alltid funnits hos mig men fick en rejäl skjuts framåt när jag för några år sedan fick delta i en studieresa till Betlehem och Jerusalem och möta kristna – lutherska och andra – där.

Vad jag fattat retar sig då en del läsare på vad jag brukar skriva. De anser mig till och med israel-fientlig – trots att det ofta är israeliska artiklar och böcker jag refererar till. Andra tycker bara inläggen i detta ämne är jobbiga och hoppar över dem då de tycker situationen där är så sammansatt och tröstlös att de inte gitter läsa. Kanske det finns någon som tycker mina alster är informativa och tankeväckande – vad vet jag.

Återfallsläsare noterar också att jag inte sällan hemfaller till skriverier med anknytning till olika kristna ståndpunkter i olika frågor, inte minst Bibeltolkning som intresserar mig å det allra vanvettigaste. Gissningsvis väcker präntandet i sådana stycken också olika känslor av samma typ som ovan men inte nödvändigtvis hos samma personer.

Med detta inlägg skapas kanske en dubbel frustration. Texten som strax följer är ledaren den 25:e augisti i den israeliska tidningen Haaretz och berör både situationen i Israel-Palestina och de ”Bibeltolkare” som kallas och kallar sig "Kristna Sionister". Sådana finner man lättast bland evangelikala högerkristna i USA men de finns också i varierande grad här och var i svensk reformert frikyrklighet - apropå reformert hot.

Googles översättningsfunktion yxade fram en någotsånär svensk text som jag slipat och putsat. På engelska kan artikeln läsas om man klickar här.

DEN ISRAELISKA EXTREMHÖGERNS ALLIANS MED GALNINGAR

Under senare år har den extrema israeliska högern utvecklat en allians med ledarna för den evangelikala rörelse som definierar sig själva som Kristna Sionister. En del av dessa tror att en ny Förintelse av judarna kommer att säkra Jesu uppståndelse*.

Mot bakgrund av vad premiärminister Benjamin Netanyahu och hans talesmän kallar "delegitimiseringen" av Israel genomfördes en "support-händelse" i Jerusalem i går kväll ledd av den amerikanske TV-predikanten Glenn Beck. Beck åtföljdes av personer som förknippas med det republikanska partiets yttersta höger och en grupp krist-sionistiska evangelikala ledare.

Beck missar aldrig ett tillfälle att tala illa om USA:s president Barack Obama och att utmana hans ledarskap. Hans TV-program föll i onåd även hos det högervridna Fox Broadcasting som tog honom ur etern. För några veckor sedan fick Beck publicitet när han jämförde de norska ungdomar som dödades av en högerextremist med Hitler Jugend. Hundratals rabbiner i USA från alla judendomens fåror har uttryckt avsky mot Becks uppvigling i etern mot den judiska finansmannen George Soros och att judiska intellektuella "anklagats" för att hysa liberala, vänsterorienterade åsikter.

Under senare åren har den extrema israeliska högern utvecklat en allians med ledarna för den evangelikala rörelse som definierar sig själva som Kristna Sionister. National-religiösa rabbiner och politiker knyter an till dessa predikanter, inklusive dem som sprider tron på behovet av en ny förintelse av judarna i syfte att säkra Jesu uppståndelse*. Dessa rabbiner och politiker ta emot donationer från dessa predikanter. Det är märkligt att människor från Israels regeringsparti Likud, främst bland dem vice premiärminister Moshe Ya'alon och World Likud ordförande Danny Danon, har anslutit sig till kretsen av Beck-fans. Så också Atzmaut knessetledamot Einat Wilf.

Man kunde förväntat sig att regeringen och polisen förbjudit East Jerusalem Development Corporation (ett statligt kommunalt bolag) att tillhandahålla den arkeologiska parken i närheten av Al-Aqsa-moskén och Silwan-grannskapet för de exterma högeranhängarnas utfall. Dessa är onödiga och skadliga utfall som vittnar om Netanyahus förvrängda prioriteringar.

Det var bara några veckor sedan regeringen nekade dussintals fredsaktivister inresa till Israel. Dessa ville utan våld demonstrera sitt stöd för palestiniernas kamp för självständighet. Vid det tillfaället hävdades att det var en "provokation". "Support-händelsen" i Jerusalem var inte mindre provocerande.

PS vid lunchtid den 26 augusti: With friends like Glenn Beck... är en annan Haaretz-artikel jag nu råkade på. Översätter den inte men rekommenderar läsaren att ta del av den. DS.

Det är minsann inga skojiga nyheter som kommer in från Mellanöstern just nu. I Syrien fortsätter blodige Assad att på daglig basis skjuta på sin egen befolkning när de demonstrerar för förändring. Lite sent men ändå omsider har EU, USA m fl tagit bladet från munnen och kräver hans avgång. Också viktiga medlemmar i Arabförbundet har uppmanat honom att lägga av/ned. Dock sitter han – likt Libyens Khadaffi – kvar fast förankrad i sin egen världsuppfattning och syn på saker och ting och visar i allt på samma självfokuserade mentaltitet som verkar ha drivit den norrman som för fyra veckor sedan utifrån sen egen ensamma sanning massakrerade folk.

I slutet av September kommer den Palestinska Myndigheten att begär att FN skall erkänna ett suveränt Palestina inom (ungefär) vad som brukar kallas 1967 års gränser. Jag tycker det är en god idé och hoppas att Sverige och EU i höst skall ge Palestina samma erkännande som de gett Israel redan 1948. Alla gillar dock inte denna idé.

Bland ogillarna finns de som tänker Ja! Men inte nu! 

Många sådana hittar man givetvis i Israel - ganska naturligt. Utöver dessa är väl den främste ogillare av denna typ USA som i princip är för en tvåstatslösning, att ockupationen upphör och byggnationerna avstannar – någon gång vad det lider. Att verka för att det skall ske nu, att bestämt uttala en mening och sätta någon form av (politisk och ekonimisk) kraft bakom orden gör man dock inte i reltion till någon av parterna. I praktiken handlar man som det invanda status quo är det mest stabila, det man föredrar. Det är nog samma förändringsoro som gjort att man väntat tills nu med att uppmana Assad att avgå och att man tvekade länge innan man tidigare i år tog handen från Mubarak i Egypten.

Andra ogillare säger: Nej! Aldrig i livet!

Ett sånt gäng är åtminstone vissa delar av Hamas och andra extremistiska rörelser på den palestinska sidan. De fattar ju att ett utropande av ett suveränt Palestina med (ungefär) 1967 år gränser samtidigt innebär att ett suveränt Israel erkänns – dessutom med samma gränser. Och det vill man inte. De mest extremistiska (men de är få) menar ju att hela Israel som sådant är en ockupation. Alltså inte bara Västbanken. Inte heller bara Västbanken plus de områden som israelerna intog 1948 utöver det de skulle ha enligt FN:s delningsplan. Nej, dessa extremister menar att Israel som sådant är en ockupation och då blir ju allt som kan leda till fred – förhandlingar, statsutropning, annat som indirekt skulle godta Irsael – något man ogillar. Och saboterar.

Jag tänker att angreppet för ett par dagar sedan på en buss och på ett par andra fordon i södra Israel var ett resultat av denna tanke*. Blir det bråk blir det inget FN-stöd i september. Låtom oss därför bråka! Då slår Israel tillbaka med råge – vilket man redan gjort mot Gaza – och vi kan panga på mer – vilket skedde igår – och de slår tillbaka. Resultatet blir kaos och krig i september och därför inget av som ens kan lukta ett erkännande av Israel – typ.

Andra Nej! Aldrig i livet!-ogillare hittar man på den israeliska sidan bland dem som absolut inte vill att det skall bildas en palestinsk stat i det område man kallar Samarien och Judéen som man anser skall vara en permanent del av Israel. Det är väl inget tokdjärvt antagande att det bland de 400.000 israeliska medborgare som lever öster om 1967 års linje finns folk som inte helt plötsligt vill finna sig olovligen vistandes i ett självständigt av FN erkänt Palestina. Dessutom skulle ju då Israel faktiskt ockupera en stat, inte något man nu hävdar är ett statslöst territorium (som man alltså utifrån sin egen logik inte ockuperar, bara är i).

Israel har inte just nu direkt startat den spiral av våldsurladdningar som sker. Det skall sägas. Visserligen har Nethanyahu-regeringen hela tiden motsatt sig ett palestinskt utropande och erkännande i september och internationellt lobbat mot saken. På något förvänt sätt spelar därför upptrappningen och skjutandet den regeringen i händerna – tyvärr. Och att man inte tänker vara återhållsam i sina svar mot dem som man angrips av har premiärministern redan deklarerat – och flyget visat.

Det är alltså inga skojiga nyheter som kommer från Mellanöstern just nu. Hur spiralen skall brytas vet inte jag. Inte heller vilka som skall våga. Men ett vet jag:
Just nu är det extremisterna på bägge sidor som tjänar på saken.
Freden, folken och framtiden står som förlorare.

Det var ett tag sedan jag ägnade mig åt den språkövning som det innebär att med hjälp av Googles översättningsverktyg få en rå-variant lämplig att putsa till mer svensk svenska. När jag gör sådant brukar jag oftast använda mig av någon lämplig artikel i den israeliska tidningen Haaretz. Så ock denna dag då jag fann tidningens ledare intressant och härmed överlämnar till läsekretsen. Vill man läsa på engelska kan det ske här.


ISRAELISKA LEDARE HYSTERISKA INFÖR SEPTEMBER

Den stora faran som hotar israelernas säkerhet är den palestinska ledningens beslut att låsa myndighetens portar dagen efter FN-omröstningen och kasta nycklarna på gatan.

När FN: s omröstning om palestinsk stat inom gränserna av den 4 juni 1967 närmar sig, visar Israels regering ökande symptom på hysteri. 

Först har utrikesministeriet mobiliserat en global diplomatisk skrämselkampanj som nyligen blivit en förebråelsekampanj mot länder som har lovat att stödja det palestinsk-arabiska initiativet. Sedan det visat sig att mer än 120 länder har för avsikt att rösta för initiativet hotade utrikesminister Avigdor Lieberman att Israel skulle dra sig ur Osloavtalet. Denna vecka gav Lieberman föreslaget att alla band med den palestinska myndigheten skall klippas för att föregripa den våg av våld han säger kommer att bryta ut dagen efter FN: s deklarationen.

Barak Ravid rapporteras i gårdagens Haaretz att andra ministrar i debatten på onsdag föreslog införandet av sanktioner mot den Palestinska Myndigheten (PA) som ett sätt att pressa dem till att stoppa aktionen i FN. Som exempel föreslog finansminister Yuval Steinitz att man skall avbryta överföringen av de skattemedel som Israel samlar för palestinierna. Förslaget påminner om det amerikanska hotet att straffa palestinierna för deras önskan om självständighet genom att stoppa finansiella bidrag till PA.

Det är svårt att tänka sig ett mer farligt och dumt drag än att förstöra PA och skära av försörjningen för tiotusentals säkerhetspersonal och tjänstemän som är beroende av den för sina löner. Som försvarsminister Ehud Barak sade i debatten, skulle detta leda till anarki i Västbanken och ge Israel ansvaret för 2,5 miljoner människors välfärd. Den Fatah-ledda myndigheten är den sista barriären som hindrar att Västbanken förvandlas till en Hamas-gren.

Den stora faran som hotar israelernas säkerhet är den palestinska ledningens beslut att låsa myndighetens portar dagen efter FN-omröstningen och kasta nycklarna på gatan. Sättet att stoppa en upptrappning efter Septemberomröstningen är att öppna fredsförhandlingar baserade på 1967 års gränser med vissa landbyten och en tillfällig frysning av byggandet i bosättningarna. Om Israels hysteriska reaktioner inte leder till en systemkollaps i de ockuperade områdena, kommer vägen då vara klar att föra sådana samtal med den nya staten.

Detta inlägg är av det slag som delar min läsekrets i sub-grupper.

En del tycker att det enbart är tröttande när jag påminner om vad som sker i relationen Israel-Palestina. Frågan är så komplicerad och har så många bottnar, aktörer osv att många undviker att fördjupa sig i den. Tilläggstanken Det finns ju så mycket annat elände i världen! kan förstärka den mättnaden.

Andra blir arga när jag låter blogginlägg handla om Israel-Palestina. Någon eller några blir typ skitförbannade och anklagar mig för både det ena och det tredje. I stor del är ju detta att skjuta budbäraren när budskapet inte passar – jag brukar ju mestadels bara förmedla israeliskt material i översättning.

Några blir glada och finner mina tankar och artiklar ur exempelvis Haaretz upplysande och intressanta.

Längre ner i detta inlägg finns min översättning av dagens ledare i tidningen Haaretz. Vill man läsa den i den engelska jag malde genom Google och sedan knådade till kan man klicka här.

Innan dess dock tre icke lika seriösa alldagligheter av helt annat slag.

1: Billigt toapapper är skit!!
Någon annan än vi två som regelmässigt ansvarar för inköpen till hushållet insåg för en tid sedan behovet av att komplettera dasspapperslagret och handlade billigt. Sicket bedrägeri! Så irriterande! Varenda gång visar sig hållfastheten minimal och man sitter där med fingr… – här kan läsaren själv fylla i de ord som brukar beteckna total overksamhet och som om präster uttalar dem kan rendera anmälan till sydsvenskt Domkapitel.

2: Bättre jordmån!
Det är vad som nu pågår i blomrabatter och liknande installationer. Ny matjord är inhandlad och den gamla skall grävas undan enär den inte är näringsrik nog – eller ger näring åt oönskad växtlighet. Helt steril kan den gamla jorden inte vara då vi under grävandet fann maskar som om man agnade med dem skull få vilken firre som helts att ta sig en rejäl funderare på vem som egentligen innehar vilken position i näringskedjan.

3: Är 500 en god affär?
Klockan 10.00 i morse hade jag tid för besiktning hos tandläkaren - se bilden. 5 i 10 var jag där, fick komma in direkt och 4 över var allt klappat, klart, färdigt och betalt. Inga hål, inget tjafs. Att konstatera detta ingenting kostade 500 spänn och märkligt nog känns det som en god affär.

När jag nu underhållit läsekretsen med dessa triviala alldagligheter kan de nu fortsätta läsandet också av dagens allvarlighet - dagens ledare i Haaretz:


LÅT FLOTTILEN VARA
Det verkar som om Israel, även sedan ett år gått sedan första flottiljfiaskot, bara har lärt sig en lektion: den militära.

Israel uppfattar ordet "flottilj" som en krigsförklaring. Så är fallet med den senaste flottiljen nu på väg till Gaza, liksom det var med den som avseglade från Turkiet i maj 2010. I instabila relationer med Turkiet känner Israel fortfarande av konsekvenserna av sin dödliga räd mot den konvojen.

Den senaste flottiljen, som redan har påbörjat sin resa mot Gazaremsan och väntas nå stränderna på torsdag, kommer att tydligt vara långt större än den tidigare. Den kommer att omfatta ungefär ett dussin fartyg med cirka 500 aktivister ombord, till detta mat och medicin man menar vara ett humanitärt bistånd till Gazaborna.

Vid första anblicken verkar det inte finnas praktiska skäl att skicka biståndet på detta sätt, då Israel i kölvattnet av 2010 års flottilj tvingades lyfta många av de restriktioner man hade infört som en del av sin brutala blockad. Till detta har nu Egypten beslutat att öppna Rafah för civila. Dessutom har Israel erbjudit sig att förmedla biståndet vidare till Gaza bara inte fartygen söker hamn där.

I bästa fall är flottiljen bidrag för att lyfta blockaden symbolisk, i det att man påminner världen om att Israels stängningspolitik fortfarande delvis är verksam, och att befolkningen i Gaza fortfarande är under ockupation. Men nu tillmäter den israeliska regeringen symboler mycket större betydelse än vad man ger åt klok politik. Regeringen verkar vara lika rädd för flottiljen som om den vore den ett angrepp av en väpnad eskader. Man förbereder sig för att hindra fartygen att nå Gazas kust som om man var redo att slåss med en fiende som vill inkräkta på israelisk suveränitet.

Det verkar som om Israel, även sedan ett år gått sedan första flottiljfiaskot, bara har lärt sig en lektion: den militära. Som om bättre militär förberedelse och utbildning för speciella scenarier är det som kommer att rädda Israels ära. Landet är inte villigt att avstå från en maktdemonstration och kommer utan tvekan på så sätt bidra till att flottiljens betydelse blåses upp.

Samtidigt som man nu söker hitta vägar till försoning med Turkiet gjorde Israel klokt i att undvika att på nya sätt komma i konflikt med länder vilkas aktivister kommer att vara på Gaza-fartygen. Ett mindre räddhågat land skulle ha erbjudit sig att till och med eskortera flottiljen till Gazas kust.

Av Israel begära vi åtminstone att man inte återigen äventyrar landets position i världen utan låter flottiljen nå fram till Gazaremsan.

I dagarna har Gideon Levy varit i Stockholm med anledning av en bok han skrivit - Gaza mitt älskade. Levy är debattör och skribent i den israeliska tidningen Haaretz och jag har tidigare här på bloggen i egengjord svensk översättning publicerat artiklar av honom. Jag läser inte Haaretz på nätet varje dag men igår den 19:e juni gjorde jag det och fann hans artikel tankeväckande - som ofta tidigare. Lite extra är det också att han är i Sverige när han skriver sin artikel och i den också målar miljön han befinner sig i och människor han möter.
Som vanligt gjorde Google grovöversättningsjobbet och jag putsade svenskan.
Artikelns original hittar man här. Mer om Levy här och här och om hans bok här.


ISRAEL HAR INGEN RÄTT ATT STOPPA BISTÅNSDSFLOTTILJER TILL GAZA

Israel löper inte någon tänkbar risk utifrån dessa fartyg. Här, i Sverige, sänder jag en sista vädjan till dem som tänker blockera flottiljen: Snälla, för en gångs skull, iaktta försiktighet, handla enligt internationell rätt och enkel rättvisa.

Det är sent på natten på Söder, en fashionabel förort söder om Stockholm. Det finns drinkar på bordet, ost från Italien och skandinavisk fisk och en mycket vaken blandad publik är samlad. Där finns en känd svensk akademiker med religionshistoria som kompetensområde, en docent i ekonomisk historia, en ung irakier som på Saddam Husseins tid fängslades i Abu Ghraib-fängelset men nu arbetar i Sveriges högsta domstol.

Huset tillhör en före detta israel, Dror Feiler. De samlade är den svenska styrgruppen för nästa Gaza- flottilj. Det är en historisk byggnad: på 1700-talet var huset en ölhall och sedan fungerade som en institution för psykiskt sjuka. Efter påtryckningar från sin svenska fru var Hermann Göring konvalescent här, eftersom han blivit beroende av smärtstillande medel efter att ha sårats under första världskriget, Vladimir Iljitj Lenin bodde också här på väg till den ryska revolutionen – han lär ha köpt sin berömda mössa i ett närliggande gathörn. Nu bor musikern och konstnären Feiler i huset efter att ha blivit utvisad från Israel i juni förra året. Som en följd av kontroverserna kring den första Gaza-flottiljen tillåts han inte längre besöka sin åldrande mor på kibbutzen Yad Hanna.

Feiler tycker om att påminna om sin tjänstgöringstid i 50:e israeliska infanteribataljonen i slutet av 1960-talet. Han delar minnen med medlemmarna i Gaza-flottiljen. Professor Mattias Gardell, som också deltog i den första flottiljen, hävdar de två första offren dödades innan de israeliska soldaterna kom ombord på Mavi Marmara den sista maj. De undrar nu, i en stämning av barnslig rädsla, hur Israel den här gången kommer att förhålla sig till dem. Tillsammans med en svenskt-judisk läkare, dotter till en förintelse-överlevare från Ungern och gift med förläggaren Dan Israel, möts de sent på kvällen för att planera nästa flottiljinsats. Om israeler beskriva flottiljerna som turkiskta företag och hot, beskriver medlemmarna i denna grupp flottiljen som ett internationellt fredsorienterat projekt.

Det är omöjligt att inte bli imponerad av denna beslutsamma grupp. De kommer på sin båt att ha med sig 500 ton cement, ett mobilt sjukhus och en ambulans, en av tio i flottiljen. De vet att det finns andra sätt att föra allt detta till Gaza men de vill påminna världen om Gazas öde. Det är deras rätt – och kanske även deras plikt.

Om inte Israel uppfört sig så hänsynslöst dumt när man attackerade den tidigare flottiljen utan gjort det möjligt för dem att nå Gazas kust, är det troligt att denna nya flottilj inte skulle mobiliseras – i varje fall skulle världens ögon inte vara så uppmärksamma som nu när de spänt följer flottiljen.

Jag berättade för medlemmarna i gruppen att Israel är fast beslutet att anfalla. En av dem har redan köpt en skottsäker väst. Israel förstår mycket väl att dessa människor inte utgör något hot och att inga vapen ska smugglas ombord på båtarna. Icke desto mindre hotar Israel och kommandosoldater tränar inför flottiljens ankomst. Resultatet: antalet ansökningar om att få följa med på båtarna sköt i höjden och fartygen i flottiljen blir proppfulla.

När man möter sådana människor förstår man vilken fruktansvärd internationell skada Israel med sitt våldsamma beteende tillfogar sig självt. Hur enkelt (och rättfärdigt) skulle det inte vara att låta dessa välmenande människor nå sitt mål och hur idiotiskt, våldsamt och onödig blir det att än en gång släppa lös kommandosoldaterna för att få tag på dem.

"Vi utbringar en skål för det mörker som omgav fartygen ...
Lycklig resa önskar vi de små träbåtarna".
Så skrev poeten Nathan Alterman i "Svar till en italiensk kapten" när han berömde det fartyg som bröt igenom den brittiska blockaden och förde judiska invandrare till Nahariya 1945. Låt oss utbringa en skål för den svenska (eller turkiska) kaptenen och för båtarna som nu ska segla till Gaza. Deras uppdrag är inte mindre rättfärdigt. Låt oss hoppas att Israel ändrar sin kurs och för en gångs skull överraskar världen med att ta ett klok steg och låta fartygens passagerare att nå sin destination.

Israel löper inte någon tänkbar risk utifrån dessa fartyg. Här i Sverige, i en tid på året då solen inte går ner på natten, sänder jag en sista vädjan till dem som tänker blockera flottiljen: Snälla, för en gångs skull, iaktta försiktighet, handla enligt internationell rätt och enkel rättvisa.. Dessa människor har rätt att nå Gaza, Israel saknar rätt att stoppa dem

NETHANYAHU MÅSTE ACCEPTERA FRANSKT FREDSINITIATIV

Det ska bli intressant att se vilka förevändningar Netanyahu använder denna gång för att slå ner det franska israelisk-palestinska fredsförslag vars hela syfte är att få parterna att återgå till förhandlingsbordet.

Så börjar ledaren i dagens nummer av den israeliska tidningen Haaretz, "landet" om man översätter till svenska - därav bilden. Jag lät Google göra den grova översättningen och försökte sedan ordna till svenskan något. Originalet på engelska kan läsas här. Texten fortsätter:

Frankrike har lagt ett bud på premiärminister Benjamin Netanyahus skrivbord: Börja direkta förhandlingar med palestinierna i september på grundval av Obama planen. I förslaget definieras inte Israels gränser, ritas ingen en karta över Jerusalem eller förutbestämmer vilka bosättningar Israel måste flytta. Det hjälper till och med den israeliska ståndpunkten i det att det talar om "två stater för två folk” – med andra ord erkänner att Israel är en judisk stat. Det motsätter sig ensidiga åtgärder från endera sidan – det vill säga både expansionen av israeliska bosättningar och palestiniernas avsikt att söka FN: s erkännande för sin stat.

Detta är ett värdigt förslag i huvudsak för att det kan kicka igång en dialog mellan parterna och mildra, åtminstone tillfälligt, Netanyahus oro över internationaliseringen av konflikten. Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas har accepterat förslaget. Netanyahu har, som väntat, satt näsan i vädret och kommer enligt uppgift att försöka övertala Washington att motsätta sig det. Det skulle inte vara att gå för långt att tro att statsministern söker efter en ursäkt att missa ett tillfälle och för att stoppa fredsprocessen.

Det ska bli intressant att se vilka förevändningar Netanyahu använder denna gång för att slå ner det franska israelisk-palestinska fredsförslag vars hela syfte är att få parterna att återgå till förhandlingsbordet. Men än viktigare är frågan om vilken ammunition Israel har kvar när man, efter att ha förkastat det franska erbjudandet, tvingas att inställa sig inför FN i september, Vad kommer Israel att hävda till sitt försvar om det visar sig att man avvisat även en inbjudan att förhandla?

Regeringen har hittills övertygat bara sig själv om  det berättigade i sin sak. Som ett resultat av att ha bemöta varje – varje – initiativ med tungt vägande invändningar har den målat in sig i ett isolerat hörn. Regeringens omedgörlighet har underminerat förbindelserna med USA och skapat en europeisk kallfront. Israel har på så sätt satt sin egen rätt att existera under bosättningarnas istället för tvärtom. Nu tvingas man även försvara landet som en judisk stat, mer än sex decennier efter att ha fått det erkänt internationellt. Israels dystra internationella ställning kräver en plan för att rädda freden i Mellanöstern, inte fler ursäkter.

Bloggkompisen minstabröder – länk nere till höger – är en fena vad gäller att nosa upp intressant material och en del lägger han ut på sin egen blogg. I ett mail tipsade han mig om en artikel från The Israel/Palestine Mission Network of the Presbyterian Church i USA. Artikeln är ett öppet brev till president Obama, skrivet av en Nahida Halaby Gordon som genom livet varit presbyterian och för närvarande finns med i den kyrkans äldstekår i USA. Hon är palestinsk-amerikanska och gjorde egna erfarenheter av palestiniernas Nakba 1948.
Jag lät Google råöversätta och putsade texten till vad jag menar vara bättre svenska. Vill du läsa den i original klickar du HÄR. Den är ganska lång men ger en intressant inblick i uppfattningar hos en amerikans lobbygrupp vars röst sällan hörs.


Öppet brev till president Obama.

Jag läste med bestörtning dina tal till Utrikesdepartementet den 19 maj och till AIPAC den 22 maj 2011! Brist på uppriktighet och särbehandling är grunden för din retorik för att blidka Israel och dess vänner i USA . En sådan inställning leder inte till förståelse och fred.

Herr Obama, du förordar att "man upprätthåller Israels kvalitativt militära spets" och "förblir besluten att hindra Iran från att skaffa kärnvapen" – ändå föreslår du ett demilitariserat Palestina men ett Israel beväpnade med kärnvapen.
Du "kommer att stå upp mot grupper som Hizbollah som genomför politiska mord och försöker tvinga igenom sin vilja med hjälp av raketer och bilbomber" men ändå tillåter du Israel att varje år terrorisera, mörda och döda tusentals palestinier.
Du är "orubblig i vårt [USAs] stöd för Israels säkerhet" men ändå tycks du inte vara medveten om att det är palestinierna som desperat behöver säkerhet från Israels aggression.
Du "håller palestinierna till svars för sina handlingar och sin retorik" men ändå ger du Israel fritt spelrum att terrorisera palestinierna – riva deras hem och ta mer av den förmodade resterande 22% av Palestina till bosättningar på palestinsk mark för endast judar.

Jag instämmer i att "strategier för förtryck och skenmanövrer inte kommer att fungera längre". Det är på tiden att du erbjuder konkreta och genomförbara alternativ till Israels förtryck av palestinierna både på Västbanken, Gaza, östra Jerusalem, och inom Israel. Förhalandet av den eviga arabisk-israeliska fredsprocessen har alltid använts av Israel som ytterligare tidsfrist för att expropriera mer palestinsk mark.
Du "uppmanar än en gång Hamas att släppa Gilad Shalit som har hållits från sin familj i fem långa år" men du verkar inte bry sig om de tusentals palestinska män, kvinnor och barn i israeliska fängelser och som regelbundet genomgår tortyr.
Du säger att "Israel inte kan förväntas förhandla med palestinier som inte erkänner dess rätt att existera" trots att palestinier och många grupper har gjort exakt det vid många tillfällen. Du "kommer att fortsätta att kräva att Hamas accepterar grundläggande villkoren för fred: erkännande av Israels rätt att existera, förkasta våldet och följa alla befintliga avtal" men ändå kräver du inte detsamma av Israel som har brutit mot internationell rätt, otaliga resolutioner från FN: s säkerhetsråd och som inte erkänner Palestina som en stat.

Du kräver att Hamas måste erkänna Israels rätt att existera. Ingen stat i världen insisterar på sin "rätt" att existera. Israel vill vidare erkännas som en judisk stat. Detta är en rasistisk föreställning då den automatiskt förpassar de 22% av dess medborgare som är kristna och muslimska till en andra klassens status. Dessutom är det bara stater som erkänner varandra. Hamas är ett politiskt parti och inte en stat.
Herr president, varför begär du inte att Israel ska erkänna Palestina?

Till alla som ständigt stryker under Israels "rätt" att existera eller som insisterar på att palestinierna måste erkänna Israels "rätt" att existera och nu även att erkänna Israels "rätt att existera som en judisk stat", säger jag att det de kräver är ett accepterande av förstörelsen av det palestinska hemlandet och ett fortsatt underkuvande av ett helt folk. De säger till alla palestinier att det var "rätt" att terrorisera, massakrera och fördriva dem 1947-48, att den etniska rensningen av palestinierna innanför 1949 års eldupphörlinjer ska anses nödvändigt för att en stat utan palestinier skulle kunnat bildas. En uppföljare av denna önskan är den fortsatta utarmningen av palestinierna både inom Israel och i de ockuperade palestinska territorierna.

Regeringarna i Israel och Förenta staterna måste erkänna oförrätten mot det palestinska folket i att bilda staten Israel. Delningsplanen 1947 var mot viljan hos majoriteten av Palestinas befolkning och det efterföljande berövande av deras omistliga rätt till självbestämmande, till hem och till land var fel som måste erkännas. Att ständigt bekräfta att Israel har en "rätt" att existera är att bekräfta den moraliskt förkastliga taktiken av etniska rensningen av palestinier verkställd vid Israels bildande 1948 och sedan från 1967 intill denna dag.

Du proklamerar att "USA kommer aldrig att överge vårt stöd för de rättigheter som är universella" och att du har "respekt för minoriteters rättigheter" i Mellanöstern, men vi hör dig inte be om mänskliga och medborgerliga rättigheter för kristna och muslimer i Israel och i resten av det som finns kvar av Palestina!
Du säger att "välstånd kräver att murar som står i vägen för framsteg rivs", men jag hör inte dig kräva att Israel tar bort separationsbarriären (muren/stängslet) byggd på palestinsk mark.

Herr president, du hävdar att "USA vill främja reformer i regionen och stödja övergång till demokrati", men ändå har USA och Israel genom ekonomiska medel pressat en 2006 demokratiskt och rättvist vald regering i de palestinska områdena mot undergången.
Herr Obama, att hävda att antagonism mot Israel används som ett sätt att avleda Mellanöstern folks klagomål på sina regeringar bortser från fakta på marken. Det finns verkliga missförhållanden som den tidigare etniska rensningen av palestinier från deras land, som det fortsatta markrofferiet för att på palestinsk mark och i strid mot folkrätten bygga bosättningar som är enbart judiska, den brutala ockupationen av palestiniernas territorium, den dagliga terrorn som palestinska barn upplever särskilt i Gaza och den dagliga förnedringen av palestinska föräldrar under ockupationen.

Herr president, du demoniserar palestinierna genom att säga att de lär sina barn att hata och är terrorister, men du ignorerar skenande hat och rasism hos israelerna. När det gäller terrorism är det Israel som dödar många fler palestinier. Våld är oacceptabelt, men båda måste stoppa våldet: palestinierna ska sluta att ta till stenar och hemgjorda raketer och den israeliska armén ska sluta använda sin mäktiga och moderna arsenal till att bomba och skjuta palestinier inklusive dem som gör obeväpnat fredligt motstånd.
Herr Obama, du tycker att det palestinska folket måste ha rätten att styra sig själva och nå sin potential i en suverän och sammanhängande stat, men på samma gång karaktäriserar du den önskan palestinierna har om ett eget land som en "symbolisk" åtgärd och en önskan att isolera och avlegitimera Israel. Detta motstridiga prat avslöjar en brist på opartiskhet vilket som också framgår av från USA alltför ofta inlagda veton i FN: s säkerhetsråd till försvar för Israels förakt för internationell lag.

Herr president, när kommer du att höra palestiniernas ångestfyllda rop i längtan efter frihet från ockupationen av deras land?
Det majoriteterna av de israeliska och palestinska folken vill ha är ett normalt liv. De kan få hjälp bara genom ett starkt engagemang för sanning, rättvisa och försoning.
Med den tro och de uttalanden du gjorde i dina tal till utrikesdepartementet och till AIPAC – hur kan du, herr President, vara ett redskap för fred?

Nahida Halaby Gordon, 22 Maj 2011

Denna vecka höll USAs president Obama ett så kallat linjetal om situationen i mellanöstern utifrån den sista tidens händelser i flera av regionens länder. Det var ett långt tal – sju finstilta A4 i typsnitt Arial 10p – och han gick igenom regionen land för land. Talet i sin helhet är läsvärt och hittas på engelska i den israeliska tidningen Haaretz om man klickar HÄR. Allt har jag inte översatt – bara avsnittet om situationen Israel-Palestina. Då Israels premiärminister just nu är i Washington och diskuterar skaen (hårt?) blir den delen ju extra intressant.


I decennier har konflikten mellan israeler och araber kastat en skugga över regionen. För israelerna har det inneburit att leva med rädslan att deras barn kan bli sprängda på en buss eller falla offer för raketer i sina hem samt leva i smärtan av att veta att andra barn i regionen får lära sig att hata dem. För palestinierna har det inneburit ett lidande i förnedring av ockupationen och att aldrig få leva i en egen nation. Dessutom har denna konflikt kostat Mellanöstern än mer genom att hindra samarbete med säkerhet, välstånd och ökad egenmakt för vanliga människor.

Min förvaltning har arbetat med parterna och det internationella samfundet i över två år för att avsluta denna konflikt men ansträngningarna har inte burit frukt. Den israeliska bosättnings-politiken fortsätter. Palestinierna har lämnat samtalen. Världen ser en konflikt som har malt i årtionden och ser ett dödläge. Det finns faktiskt de som hävdar att med alla förändringar och osäkerheter i regionen är det helt enkelt inte möjligt att gå framåt.

Jag håller inte med. I en tid när folket i Mellanöstern och Nordafrika kastar bördorna från det förflutna är det mer angeläget än någonsin att driva på för en varaktig fred som avslutar konflikten och löser alla anspråk.

För palestinierna kommer åtgärder att delegitimera Israel att sluta i ett misslyckande. Symboliska åtgärder för att isolera Israel i FN i september kommer inte att skapa en självständig stat. Palestinska ledare kommer inte att uppnå fred och välstånd om Hamas insisterar på terrorns och avvisandets väg. Palestinierna kommer aldrig att förverkliga sitt oberoende genom att förneka Israels rätt att existera.

När det gäller Israel är vår vänskap djupt rotad i en gemensam historia och gemensamma värderingar. Vårt engagemang för Israels säkerhet är orubbligt. Vi kommer att stå emot försök att ensidigt utsätta Israel för kritik i internationella fora. Men just på grund av vår vänskap är det viktigt att vi säger sanningen: status quo är ohållbart och även Israel måste agera djärvt för att skapa en varaktig fred.

Faktum är att ett växande antal palestinier lever väster om Jordan-floden. Modern teknik gör det svårare för Israel att försvara sig. En region som genomgår en djupgående förändring kommer att leda till att miljontals människor – inte bara några ledare – måste kunna tro att fred är möjlig. Det internationella samfundet är trött på en oändlig process som aldrig ger resultat. Drömmen om en judisk och demokratisk stat kan inte uppfyllas med en permanent ockupation.

I slutändan är det upp till israelerna och palestinierna att vidta åtgärder. Ingen fred kan tvingas på dem utifrån. Inte heller kan ändlösa dröjsmål få problemen att försvinna. Det Amerika och det internationella samfundet kan göra är att tydligt säga vad alla vet: en varaktig fred innebär två stater för två folk – Israel som en judisk stat och hemland för det judiska folket och staten Palestina som hemland för det palestinska folket. Bägge staterna ska åtnjuta självbestämmande, ömsesidigt erkännande och fred.

Så medan kärnfrågorna i konflikten måste förhandlas är grunden för dessa förhandlingar klar: ett livskraftig Palestina och ett säkert Israel. USA anser att förhandlingarna bör leda till två stater med permanenta palestinska gränser mot Israel, Jordanien och Egypten och permanenta Israeliska gränser mot Palestina. Gränsen mellan Israel och Palestina bör baseras på 1967 års gränser med överenskomna landbyten så att säkra och erkända gränser fastställs för båda staterna. Det palestinska folket måste ha rätt att styra sig själva och nå sin potential i en suverän och avgränsad stat.

När det gäller säkerheten har varje stat rätt till självförsvar och Israel måste kunna försvara sig – i egen kraft – mot alla hot. Åtgärder måste vara robusta nog för att förhindra en återuppväckt terrorism, för att stoppa inflödet av vapen samt för att ge en effektiv gränssäkerhet. Det fullständiga och gradvisa tillbakadragande av de israeliska militära styrkorna bör samordnas med att palestinska säkerhetsstyrkor övertar ansvaret i en suverän icke-militariserad stat. Längden på denna övergångsperiod måste man komma överens om och effektiviteten i säkerhetsarrangemang måste kunna styrkas.

Dessa principer utgör en grund för förhandlingar. Palestinierna ska veta sin stats territoriella konturer; israelerna ska veta att deras grundläggande säkerhetsintressen kommer att uppfyllas. Jag vet att dessa åtgärder inte ensamma kommer att lösa konflikten. Två plågsamma och emotionella frågor återstår: Jerusalems framtid och de palestinska flyktingarnas öde. Men går man nu framåt med territorium och säkerhet som bas ges en grund för att lösa dessa två frågor på ett sätt som är rättvist och som respekterar rättigheter och ambitioner hos både israeler och palestinier.

Även om man inser att förhandlingarna måste börja med frågorna om territorium och säkerhet betyder det inte att det blir lätt att komma tillbaka till förhandlingsbordet. I synnerhet innebär det senaste tillkännagivandet av en överenskommelse mellan Fatah och Hamas att djupa och berättigade frågor ställs i Israel – Hur kan man förhandla med en part som har visat sig ovillig att erkänna ens rätt att existera? Under de närmaste veckorna och månaderna måste de palestinska ledarna ge ett trovärdigt svar på den frågan. Under tiden måste USA, våra partners i Kvartetten, och arabstaterna fortsätta alla ansträngningar för att komma förbi det nuvarande dödläget.

Jag inser hur svårt det kommer att bli. Misstänksamhet och fientlighet har förts vidare i generationer och har tidvis hårdnat. Men jag är övertygad om att majoriteten av israelerna och palestinierna hellre blickar framåt än fastnar i det förflutna. Vi ser den andan hos den israeliska far vars son dödades av Hamas men som hjälpte till att starta en organisation som samlade israeler och palestinier som förlorat nära och kära. Han sa: Jag insåg så småningom att det enda hoppet för framsteg var att se konflikten i ögonen. Och vi ser det i de åtgärder som en palestinier som förlorat tre döttrar på grund av israeliska granater i Gaza. Jag har rätt att känna mig arg, sa han. Så många människor förväntar sig att jag ska hata. Mitt svar till dem är Jag ska inte hata ... Låt oss sätta hopp till morgondagen.

Minoriteters åsikter och oppositioners meningar är intressanta. I avsaknad av makt att genomföra vad den vill har opposition bara orden och argumenten att tillgå och måste därför vässa sina vapen extra noga. Makten behöver inte göra detta eftersom den får som den vill hur dåliga skäl den än har.

Maktens syn på oppositionen, majoritetens attityd till minoriteters argument, avslöjar halten i en demokrati. Vofför sko vi debbatäär? Få vi roist å gå heim! har jag hört att det en gång sagts i lokala kommunfullmäktige på den tiden s-partiet hade egen suverän majoritet. Debatten kunde försummas, makten kunde råda.

Å andra sidan kan en opposition i läge då det är hopplöst att få igenom sin linje frestas att släppa på sitt ansvar och bara ta i och lägga fram ogrundade tvärt-emot-förslag bara för att markera. Det är kanske en frestelse man ibland faller för.

Varje struktur – stat, kommun, förening, arbetslag osv – behöver sin opposition, sina argumenterare. Och behöver välkomna och bemöta oppositionernas argument – hur mycket makt styret än har att köra över dem och hur mycket man än frestas att inte höra på.

Efter detta inledande filosoferande kring demokratins villkor vill jag till läsarens glädje och fromma förmedla en oppositionsuppfattning. Det är den israeliska tidningen Haaretz ledare för idag och uttrycker frustration över hur regiringen i landet hanterar de förändringar som sker i regionen nu och de nya situationer framtiden bär i sitt sköte.
Som vanligt lät jag Google göra grovgörat innan jag finlirade texten något.

Dessutom är det onsdag och 51 minuter kvar till kvällens avsnitt av The Event.


ISRAELS POLITIK KOMMER ATT LEDA TILL ISOLERING OCH SANKTTIONER

Inför sitt möte med USA: s president Barack Obama och sitt tal till kongressen har Nethanyahu valt förlegade positioner.

I en debattartikel i gårdagens New York Times, skrev den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas att de palestinska initiativen för att få internationellt erkännande för en självständig stat längs 1967 års gränser är inte ett trick.
Att närma sig FN, skrev han, syftade till att säkerställa den grundläggande rätten för det palestinska folket att leva fritt i en självständig stat längs 1967 års gränser, det vill säga i 22% av Mandatet Palestina.
Abbas upprepade Arabförbundets formulering för en rättvis och överenskommen lösning på flyktingproblemet på grundval av FN: s säkerhetsråds resolution 194. Han sade också att beslutet att närma sig det internationella samfundet kom efter år av resultatlösa förhandlingar med Israel om permanenta överenskommelser samt Israels fortsatta kontroll av Västbanken och östra Jerusalem.

Premiärminister Benjamin Netanyahus tal till Knesset på måndagen stärker det palestinska påståendet att direkt diplomati med Israel är en återvändsgränd, och rättfärdigar palestiniernas vädjan till FN.
Bara några minuter efter att ha prisat Theodor Herzl, som faktiskt visste hur man anpassar sin vision till en föränderlig verklighet, skissade Netanyahu en diplomatisk plan som saknar vision och är helt skild från den nya verklighet som utvecklas i regionen.
Inför sitt möte med USA: s president Barack Obama och sitt tal till kongressen har Nethanyahu valt förlegade positioner. Han avstod från att nämna 1967 års gränser som utgångspunkt för en slutlig lösning, och förband sig till att kräva militär närvaro längs Jordanfloden, till att göra annekteringen av östra Jerusalem permanent och till att kräva ett palestinska erkännande av Israel som hem för det judiska folket.
Statsministern gjorde även ett hävande av avtalet om försoning mellan Fatah och Hamas till en förutsättning för att förhandlingarna återupptas.

Regeringens politik, uttryckt i Netanyahus tal, kommer att isolera Israel till en punkt att landet skulle kunna möta ekonomiska och kulturella sanktioner liknande dem som en gång infördes mot apartheid i Sydafrika. Ansvaret för en sådan kris kommer att läggas på premiärministern och hans kollegor på toppen av den diplomatiska stegen. Priset kommer att betalas av allmänheten som festar i en hal utförsbacke.

I Sverige får vi genom nyheter och annat del av Israels officiella politik. Det är den vi hör när det refereras till exempel om när premiärminister Nethanyahu reser utomlands – nästa vecka far han till USA. Det är den vi ser i praktiken när bosättningar byggs ut, palestinska tillgångar fryses och så vidare.

Som en balans till denna bild av israelS kallhamrade vi-viker-inte-en-tum-linje som vi ser i praktiken vill jag visa på en annan israelisk röst. Det är Gideon Levy, kolumnist i tidningen Haaretz, som denna dag till ära och åminnelse skriver och visar att mod, humanism, sanning och framtid också har en röst.
Google gjorde artikelns engelska till halv-svenska, jag försökte hel-svenska till texten.


ISRAELISKA JUDAR BORDE OCKSÅ UPPMÄRKSAMMA NAKBA-DAGEN

Det är möjligt och nödvändigt att lära sig att äran i upprättandet av Israel också har en mörk sida – så att vi kan känna vår historia och förstå palestiniernas önskemål.

Om Israel var lite mer säkert på rättfärdigheten i sin sak och om dess regering var lite mer öppen skulle alla skolor i Israel, judiska och arabiska, i dag uppmärksamma Nakba-dagen. Några dagar efter vi firat vår egen Självständighetsdag, då vi hyllade det mod och de resultat vi med rätta är stolta över, kan vi ge en lektion i medborgarskap. Det skulle vara en annat lektion om arvet, en som innehåller berättelsen om den andra sidan, de som förnekas och förtrycks. Gjorde vi detta idag skulle inte ett hårstrå från vårt huvud gå förlorat. Efter sextiotre år, med landet etablerat och blomstrande, kan vi nu börja berätta hela sanningen, inte bara den heroiska och bekväma delen av berättelsen.

På den dagen skulle det vara möjligt att berätta för våra elever att bredvid oss finns en nation för vilken vår glädjedag är en katastrofdag som vi och de rår för. Vi skulle kunna tala om för elever i Israel att i kriget 1948, liksom i alla krig, fanns begicks vissa onda handlingar och krigsförbrytelser. Vi skulle kunna berätta för dem om utvisningarna och massakrerna. Ja, det var massakrer: Allt du behöver göra är att be veteraner från kriget att berätta om de städer som blev "rensade" och de byar som raserades, om de tusentals invånare som lovades att få komma tillbaka efter ett par dagar – ett löfte som aldrig hölls – och om de fattiga "infiltratörer" som försökte återvända till sina hem och sin egendom för att plocka ihop resterna av sina liv och då dödades eller utvisades av IDF.

Det är inte bara möjligt att tillåta de israeliska palestinierna att minnas dagen för sitt öde och visa sin nationella och personliga smärta. Det borde vara självklart. Det är också möjligt att tillåta dem att lära oss, judarna, den andra berättelsen.

Det är möjligt att motivera allt Israel gjorde under sitt Självständighetskrig men det är också möjligt att ställa de svåra frågorna men först och främst är det viktigt att veta – och veta allt.

Det är nödvändigt att veta att det här fanns 418 byar som sopades bort från jordens yta och man ska komma ihåg att det fanns mer än 600.000 personer i detta land som flydde eller fördrevs för att inte kunna återvända till sina hem och att intill denna dag de flesta av dem, de och deras efterkommande, lever under fruktansvärda förhållanden och fortfarande bär på nycklarna till sina förlorade hem. Det är möjligt och nödvändigt att lära våra elever att äran i upprättandet av Israel också har en mörk sida. Detta måste undervisas om så att vi kan känna vår historia och förstå palestiniernas önskemål, även om det inte finns någon avsikt att tillmötesgå dem. Vi kan kalla detta "känn din fiende" men att veta är ett måste.

Vi måste veta att det under nästan varje stig i Jewish National Funds skog finns ruiner Israel var angeläget att radera ut för att säkerställa att de inte skulle fungera som bevis på en annan historia. Vi kan veta att under vår blomstrande Canada Park döljs ruinerna av tre byar som Israel raserade efter Sexdagarskriget, satte invånarna på en buss och utvisade dem. Vi kan nu vända blicken till ruinerna av de bostäder som stod kvar på sidorna av vägarna, de vilka vi vänder oss bort ifrån, och minnas att det en gång fanns liv där. Vi kan också sätta upp minnesplatser, i ett land fullt av minnesmärken, över byar som inte längre finns. Vi kan fråga oss hur det kommer sig att längs kusten mellan Jaffa och Gaza inte finns en enda by.

Vi måste också fråga varför moskén i centrum av Moshav Zechariya omges av ett staket med skylten "Fara, osäker byggnad." Det är inte deras heliga byggnad som är farlig. Vi kan också fråga var de som bodde i Zechariya, på vars ruiner Moshav byggdes, lever i dag (svar: i det fattiga flyktinglägret Deheisheh). Att fråga sådant är inte ett brott mot tron. Det är inte heller förräderi mot det sionistiska idealet. Det är historiskt och intellektuellt hederligt, om än modig, men definitivt något som omständigheterna kräver.

Denna Nakba-dag är det möjligt att börja berätta hela sanningen. Om vi är så stolta över den, varför dölja något? Och om vi är besvärade av den är det dags att avslöja den och hantera den. Först den dag eleverna i Israel också lär sig om Nakba vet vi att landet inte längre brinner under våra fötter och att det sionistiska projektet har slutförts.

Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!
De orden är inte hämtade från någon pamflett utgiven av Hamas eller någon annan liknande organisation med våld på programmet. Meningen är tagen – i och för sig återgiven fritt ur minnet – från boken Soldat I Fält som alla svenska värnpliktiga mötte när de gjorde – inte som det nu kallas gick – lumpen, platsen som gjorde pojkar till män och att man blev karl för sin hatt**. Jag fick mitt ex av SoldF i mitten av 1970-talet vid Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden – arméns ryggrad.

Den svenska försvarsmaktens då tänkta verksamhet var inte att bakom lastbil eller annat fordon tolka på Attackcykel 38 alternativt 42*** i en offensiv fram till Moskvas förstäder för att där, likt alla tidigare offensivt lagda krigare, mer eller mindre stillsamt frysa ihjäl****. Vår uppgift var i stället att förbereda oss för moskovitens angrepp på vårt eget land och då som sega gubbar värna fosterjorden. Att Ivan skulle pressa oss bakåt och besätta åtminstone delar av landet var ingen främmande tanke. Att svenska soldater och civila skulle finna de platser de befann sig på vara ockuperade sågs som realistiskt. Det var till dessa ingressens ord var riktade:
Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!

Idag är det al Nakba. Wikipedias svenska text lyder som följer, den engelska är mycket längre:

Nakba, Al Nakba eller Nakbadagen, "Den stora katastrofen", är den palestinska benämningen på 1948 års arab-israeliska krig som innebar fördrivningen och flytten av invånare från de områden i Palestina som kom att bilda staten Israel.
Mellan 700 000 och 750 000 palestinier flydde eller fördrevs under Nakban. Ett antal israeliska lagar förhindrade de flesta från att återvända till sina hem och de blev hänvisade till flyktingläger på Västbanken, i Gaza eller angränsande länder. Hundratals arabiska byar utplånades av israelerna. Flyktingfrågan är en av stötestenarna i den israelisk-palestinska konflikten. Minnet av händelserna 1948 ihågkoms varje år den 15 maj som blivit Nakbadagen.

Sexdagarskriget 1967 ledde till att ytterligare områden ockuperades. Då arabisk befolkning bosatt i Israel – till exempel kristna i Nasaret – inte får högtidlighålla al Nakba blir det på Väst-banken och framför allt i östra Jerusalem som människor demonstrerar. Där ställs idag de israeliska ockupationsstyrkorna inför människor som av allt att döma i den svenska soldat-instruktionen för armén läst: Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt!

Kung Herodes den store som regerade med säte i Jerusalem i höjd med när Jesus föddes är känd för en hel del gangsterfasoner av skilda slag. Han avrättade fruar och allt vad rivaler om makten hette och det blev med tiden ganska så livsfarligt att vara prins i huset. När stjärntydarna som Jesusberättaren Matteus berättar om kommit till Jerusalem och pratat om en nyfödd Juda-kung lät Herodes massakrera en mängd barn i Betlehem enligt maximen slår vi mot många träffar jag säkert den rätte. I detta sätt att utöva sin makt påminner Syriens nutida regim med Assad om Herodes.

Vad Herodes dock inte gjorde var att förneka den som vistats borta ett tag från sin fäderneärvda torva rätten att återvända och räkna den som sin. Jesus mamma Maria var trolovad – säger Jesusberättaren Lukas – med en man som hette Josef som väl boende i Nasaret hade rötter som räknades i Betlehem. Dit hade han rätten – och skyldigheten – att återvända vid den berömda skattskrivningen under Quirinius.**

Dagens makthavare i Jerusalem har inte i det stycket denna herodiska generositet. Hör man hemma – alltså som palestinier, inte annars – på Västbanken men är borta därifrån några år konfiskeras den mark ens hus och släkt brukat kanske i generationer. Dagens ledare i den israeliska oppositionstidningen Haaretz handlar om detta. Google gjorde grovöversättningen från Engelska och jag putsade det hela.


ISRAEL ÖPPNAR SINA PORTAR FÖR VÄRLDEN, STÄNGER DEM FÖR PALESTINIERNA

Den förtäckta deportationen av innevånare på Västbanken för att öka antalet judar där är, i likhet med att förklara mark som "statens mark" för att bygga bosättningar på den, exempel på ockupationens ruttna frukt.

Från ockupationen i början av 1967 till dagen efter undertecknandet av Osloavtalet 1994, använde Israel en förtäckt metod att utestänga palestinierna genom att ta av dem deras boenderättigheter. Detta avslöjades i ett officiellt dokument som utarbetats av den israeliska försvarsmaktens högkvarter på Västbanken, publicerat i Haaretz på onsdagen.
I ett brev till Center for the Defense of the Individual sägs att förfarandet, tillämpat på de palestinska innevånare på Västbankens som rest utomlands, lett till att 140.000 av dem fråntagits sina rättigheter att bo där. Israel registrerade dessa människor som NLR – no longer residents – en speciell status som inte tillåter dem att återvända till sina hem. I dokumentet nämns inte antalet invånare från Gazaremsan som rest utomlands för studier eller arbete och blivit permanent bannlysta från regionen enligt samma förfarande.
Att på detta sätt svepande förneka uppehållstillstånd för tiotusentals palestinier och deportera dem från deras hemland kan inte vara annat än en illegitim befolkningspolitik och en allvarlig kränkning av folkrätten. Det är en politik vars enda syfte är att tunna ut den palestinska befolkningen i territorierna.
Det vore rimligt att anta att många familjemedlemmar till palestinier gjorda rotlösa mellan 1967 och 1994 anslöt sig till sina anhöriga i exilen och på så sätt själva blev hemlösa flyktingar. Portarna till Västbanken och till Gaza blev också låsta för NLR-personernas barn och ättlingar födda utanför territorierna. Efter Osloavtalet, tillät Israel ett relativt litet antal NLR-personer att återvända. Efter att den andra intifadan bröt ut har det varit förbjudet för de som gick i exil mellan 1967 och 1994 att besöka sina hem, även som turister.
Den förtäckta deportationen av innevånare på Västbanken för att öka antalet judar där är i likhet med att förklara mark som "statens mark" för att bygga bosättningar på den exempel på ockupationens ruttna frukt. Israel öppnar sina portar för människor från hela världen som har rätt att återvända**. Israel låter dessa bosätta sig i Hebron och vid infarten till Nablus.
Israel måste omedelbart åtgärda de pågående orättvisor som drabbar tiotusentals palestinier som är födda i Hebron och som barn vuxit upp i Nablus. Regeringen skulle göra klokt i att ta bort NLR-stämpeln från dem, återställa deras uppehållstillstånd så fort som möjligt och tillåta dem att återvända hem och förenas med sina familjer.

Gårdagens fiender kan bli morgondagens vänner. Många gånger är sådant svårt att tro men världen – inte minst Mellanöstern – ger många exempel. Det finns naturligtvis också exempel på motsatsen.

I dagarna har vi nåtts av nyheten att de två djupt oeniga palestinska fraktionerna Fatah och Hamas har skrivit under ett försoningsavtal för att gemensamt bygga en framtida palestinsk suverän stat. Alla fattar att detta berör andra länder i regionen och då särskilt staten Israel som ockuperar och annekterar delar av den framtida statens tänkta territorium – och sätter andra delar som man beskjuts från under blockad.

Världen i övrigt är avvaktande hoppfull men Israels officiella röster uttrycker väldig motvilja mot den försoning som nu skett. Inget samarbete ska bli av! Inga förhandlingar om Hamas är med! inget! Inte ens de skattepengar man brukar administrera. Nethanyahu på resa – en resa för att egentligen tala om en annan sak – försöker få England och Frankrike att inta samma hållning. Gissningsvis kommer USA om någon vecka då besöket går dit att möta samma påverkan. Men världen i övrigt – också dessa länder – är avvaktande hoppfull.

Intrycket man får av Israel blir faktiskt ganska trist. Både uttalanden och åtgärder ger bilden av en kallhamrad självupptagenhet utan vilja till fred och försoning, utan längtan efter gemensam framtid med andra, utan kreativa generösa idéer, utan barmhärtighet. För att uppfatta Israel så behöver jag i sanning ingen palestinsk propaganda. Det räcker att höra och se Nethanyahu och Lieberman. Deras hålning och åtgärder följer jag bland annat på nyhetsplats i den israeliska tidningen Haaretz.

Nethanyahu och Lieberman är demokratiskt valda men betyder det att alla Israeler resonerar som de gör? Naturligtvis inte. Lika lite som alla palestinier står bakom Hamas (hittills?) oförsonliga, militanta och hatiska linje, lika lite är alla israeler politiska och militära hökar med ultranationalistisk fjäderdräkt. Det finns fler röster!
Så för att vidga mina och läsarens vyer som så lätt begränsas av att bara möta Nethanyahus israeliska linje har jag översatt en annan, mer konstruktiv och hoppfull, israelisk framtidsvision. Dagens ledare i tidningen Haaretz ger den alternativa och modiga bilden.


PALESINSK ENIGHET ÄR EN MÖJLIGHET, INTE ETT HOT

Det vore rätt åtgärd för Israel att erkänna den palestinska samlingsregeringen i syfte att utveckla dialogen och den framtida grannsämjan med den palestinska staten.
Ordet "försoning" är så långt från Mellanösterns verklighet så att det tas som antingen ett skämt eller hot. Undertecknandet i Kairo i går mellan Fatah och Hamas kommer sannolikt att bli en vändpunkt, inte bara för begreppet, utan också för den palestinska och regionala situationen.
De landminor som hotar att splittra denna försoning är inte begravda under jord utan fullt synliga. Ändå är det viktigt att undersöka huruvisa ett närmande erbjuder en ny möjlighet inte bara för palestinierna utan också för Israel. Tvärtemot offentliga uttalanden av premiärminister Benjamin Netanyahu och utrikesminister Avigdor Lieberman anser det israeliska utrikes-ministeriet att försoningen erbjuder Israel en strategisk möjlighet. I en hemlig rapport – avslöjad i Haaretz i går av Barak Ravid – ger ministeriet regeringen rådet att se rapporten som en möjlighet och avstå från att attackera den.
försoningen mellan Fatah och Hamas beror på en ny strategisk syn, hastigt född i de omvälvningar som fortfarande sker i Mellanöstern. Enligt den synen är sluta leden mellan de två fraktionerna, som var för sig kontrollerar en separat del palestinskt territorium, den bästa vägen för att uppnå ett internationellt erkännande av både en palestinsk stat och alla parter i det palestinska ledarskapet.
Palestinierna hoppas att detta erkännande kommer att stärka deras frigörelse från den israeliska ockupationen, till vilken varken de eller deras arabiska partners har lyckats ändra Israels position på 20 år. Israel, som ser palestiniernas nationella strävanden som ett strategiskt hot, har påbörjat en aggressiv kampanj för att förstöra försoningen, som om en situation där Hamas gräl med Fatah innebär en ökad säkerhet, eller som om Israel hade varit villigt att underteckna ett fredsavtal med den palestinska myndigheten innan de två fraktionerna försonades. Dessa två argument är inget annat än ett fingertrixande som syftar till att dölja den traditionella israeliska åsikten att en union mellan de två rörelserna är ett hot.
Avtalet som undertecknades i går gör att Israel måste ompröva sina ståndpunkter. Israel kan inte och måste inte motarbeta det. Det vore rätt åtgärd för Israel att erkänna den palestinska samlingsregeringen i syfte att utveckla dialogen och den framtida grannsämjan med den palestinska staten.

När jag nu lika har tröttat läsekretsen med texter från utländska tidningar om politik, rättvisa, fred osv kan jag lika gärna lägga en till lök på laxen nu när dygnet vänt och det blivit lördag. Texten är ledaren i den israeliska tidningen Haaretz den 28 april och handlar om effekterna av förändringar och oroligheter i Israels grannländer.
Bilden är en del av en duvflock jag plåtade i Jerusalem - en vit!


Israel behöver fred i Mellanöstern för att trygga sin framtid

Svagheten i freden med Egypten och Jordanien ligger i det faktum att freden bara har angått ett fåtal politiker, militärer, diplomater och grupper av affärsmän på båda sidor samtidigt som klyftan mellan folken har bestått.

I en opinionsundersökning gjord i Egypten av det USA-baserade Pew Research Center – som Natasha Mozgovaya rapporterade om i gårdagens Haaretz – stödde mer än hälften av de tillfrågade ett upphävande av fredsavtalet med Israel, jämfört med 36 procent som ville bevara det. Stödet för fredsfördraget är högre bland de egyptier som är välbeställda och de med högre utbildning medan oppositionen är utbredd bland de fattiga.

Resultaten tycks öka oron i Israel över att fredsavtalen saknar stabil grund och kan kollapsa på grund av regimskiften i grannländerna. En tvist har åter igen uppstått om huruvida stabil demokrati är en väsentlig förutsättning för fred. Utvecklingen i Egypten efter det folkliga uppror som innebar slutet för Hosni Mubarak långa regim leder till motstridiga slutsatser. Freden har överlevt också utan Mubarak. Gränsen förblir öppen och många israeler besökte Sinai under Påsken. Det finns ingen särskilda militär oro vid den södra gränsen och säkerheten består.

Vid Israels norra gräns är dock situationen annorlunda och oroande. Syrien är i öppen konflikt med Israel som ockuperar syriskt territorium i Golan. I avsaknad av fred, finns det ingen direkt dialog mellan Damaskus och Jerusalem. Eventuella framtida syriska härskare skulle kunna starta krig för att "återställa mark och ära" och i detta få både inhemsk och utländsk legitimitet. Det är mycket svårare att upphäva ett befintligt fredsavtal och betala det internationella priset än att vägra att ingå ett nytt avtal. Det är lärdomen från att ha missat tillfället till fred med Syrien.

Svagheten i freden med Egypten och Jordanien ligger i det faktum att freden bara har angått ett fåtal politiker, militärer, diplomater och grupper av affärsmän på båda sidor samtidigt som klyftan mellan folken har bestått. Den främsta orsaken till denna bristande koppling vidmakthåller allmänhetens kritik i arabländerna över hur Israel behandlar palestinierna i territorierna. De arabiska opinionerna bryr sig om palestinierna på samma sätt diasporans judar bryr sig om Israels välfärd, fred och välstånd. Israel har ett klart intresse av ett utvidgat internationellt offentligt stöd för fredsavtalen och att säkra deras stabilitet och utveckling. För att nå detta mål bör Israel också nå ett fredsavtal med palestinierna och bygga detta på en uppdelning av landet i två stater.

Mitt förrförra inlägg ett flygförbud till? – observera frågetecknet – väckte ett par kommentatorers uppmärksamhet. Deras och mitt skrivandet där leder till två nya inlägg – detta och ett till – i vilka jag skall försöka precisera mina uppfattningar. Det blir två inlägg eftersom A-K Roth och Janne L inte argumenterar på samma vis. I detta inlägg vill jag förtydliga mig i förhållande till A-K Roths uppfattning att jag inte fördömer Hamas klart och tydligt, att jag är orättvis på något sätt och uppfattas ensidigt Israelkritisk. I ett andra inlägg ska ja ta utgångspunkten i de Bibel-tolkningsfrågor som väcks av kommentarerna (och anklagelserna) från Janne L.

Raketangrepp på civila är terror.
Det är ett odiskutabelt faktum. Värt all fördömelse!
Detta är den uppfattning jag har och alltid har haft – så är det sagt!

Hamas har inte tydligt tagit avstånd från sådant. Militanta delar av Hamas – och andra fraktioner i Gaza – skjuter utan att stoppas av mer moderata krafter i folkrörelsen. Givetvis också värd all fördömelse. Självklart!! Både de som aktivt skjuter och de som passivt inte stoppar skjutandet skall klandras! Och klandras till den grad att både EU, som jag är medborgare i, och USA genomför sanktioner mot remsan och folket som bor där. De sanktionerna är jag en del av. Jag kan tycka att det är en felaktig, och definitivt kontraproduktiv, åtgärd att kollektivt bestraffa en befolkning – men jag är en del av det som EU-medborgare.

Jag kan konstatera att effekten av den fördömelsevärda beskjutningen från Gaza tack och lov är väldigt låg. De israeliska områden som ligger inom räckvidden slås inte ut eller ens skadas i stor omfattning. Människorna störs givetvis. Och upplever situationen hotfull – självklart. Men områdena fungerar då effekten är så dålig. Och jag önskar i sanning inte att den skulle bli högre!

Till detta kommer att ibland skjuter Israel tillbaka. Då träffas också civila mål. Både infrastruktur och människor. Och då faktiskt med oerhört mycket större resurser och mycket högre verkningsgrad. I inlägget ett flygförbud till? – observera frågetecknet – redovisade jag de senaste siffrorna: 17 döda mot 1 – och barn på bägge sidor.

I inlägget, som baserar sig på uppgifter i tidningen Dagen, konstaterar jag också att den demokratiskt valde premiärministern i Israel verkar tycka att 17-1 är rimliga siffror. Jag ser också att var tredje Dagenläsare uttryckt glädje över detta.
Nu kan man givetvis säga att man inte skall fästa så stort avseende vid de markeringar som läsare kan ge en artikel på nätet. Men ändå ger tidningen den möjligheten så det måste ju betyda något. Då jag dessutom har förförståelsen att Dagens läsekrets är ganska frikyrkligt kristen måste jag nog erkänna att så många blodtörstiga pingstvänner provocerade mig att skriva inlägget. Och att Dagen aldrig, eller åtminstone fruktansvärt sällan, problematiserar över att en så stor del av läsarna uttrycker krigsjubel.

Och då blev det oproportionaliteten i Israels svar jag kritiserade.
Och både A-K Roth och Janne L tyckte att jag var ensidig och borde vara mer rättvis.

Hur då? Hur ser den rättvisan ut?

Skall jag skriva: Nu har Hamas dödat en? Och sedan: Nu har Israel dödat en?
Då måste jag väl i rättvisans namn fortsätta skrivandet: Nu har Israel dödat en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till?
Visst blev det sjutton?

Och på samma sätt: Nu har Hamas skjutit en raket. Och en till, och en till, och en till...
Och Israel har fällt en bomb. Och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till, och en till...

Hur ser rättvisan i kritik enligt A-K Roth egentligen ut? Och inte bara enligt A-K Roth utan enligt många som kommenterar i Dagen, skriver på egna bloggar eller andras och tillsammans ger mig intrycket att de anser det vara palestiniernas eget fel att de blir beskjutna och näst intill förtjänar förlustsiffrorna 17-1.

Sverige deltar med stridsflyg tillsammans med NATO för att skydda civila i Libyen undan Khadaffis krigsmaskin. Helt rätt tycker jag. På samma sätt tycker jag det är rätt att några stora starka på en skolgård ingriper när någon annan stor och stark spöar skiten ur någon som är mindre och klenare.

Mina tankar börjar då vandra när jag i tidningens Dagen på webben läser artikeln Israel dödade befälhavare i Gaza – länk här. En bit in artikeln kommer texten Därmed har 17 palestinier dödats i israeliska hämndattacker mot Gaza för att en israelisk tonåring skadats svårt när en raket som avfyrats från Gaza träffade en skolbuss i torsdags och rapporterandet slutar med Elva militanta och civila palestinier dödades i israeliska flyganfall på fredagen, bland dem en 11-årig pojke och en vuxen som hittades söndersprängda vid en kyrkogård i den tätbefolkade staden Gaza.

Enligt premiärminister Benjamin Netanyahu verkar 17-1 vara en rimlig balans när det gäller döda. Var tredje Dagenläsare verkar också tycka det eftersom 30% har markerat att artikeln gör dem glada.
Undrar hur folket i Gaza tänker. Och NATO. Är det inte snart dags att proklamera en flygförbudszon över Gaza för att skydda civila från militärmaskinellt övervåld??

Jag skrev inget igår. Första april vill jag inte blogga då det kan få eventuella läsare att tro att jag inte menar det orden förefaller betyda. Nu är det andra april och då vågar jag yttra mig igen.

Både vad gäller nationella och internationella ting verkar det som om vi bara kan ha en eller två bollar i luften samtidigt. Ganska trist egentligen. Och korttänkt. Ingen funderar nu i media eller annat på Japan som för en tid sedan drog all vår uppmärksamhet från situationen Libyen – fast nu är Libyen tillbaka på tapeten eftersom svenskt stridsflyg skall dit. Elfenbenskusten kanske det börjar funderas kring men det är inte säkert.

Hemmavid är det samma sak. Sosseriet möblerar om i toppen vilket ger ny uppmärksamhet till inomsvenska politiska frågor. Sverigedemokraternas Jimmi Åkesson är inte den medialt mest intressanta politiska företeelsen längre. Juholt är nummer ett.

Att det i Sverige finns barn som växer upp i fattigdom – med svenska mått mätt – är en fråga som får mer uppmärksamhet. Helt rätt! Barn som far illa väcker indignation. Detta dels utifrån tankar på mänskliga rättigheter men också utifrån ett mer plumpt motiv: barnen representerar en kommande resurs som det gäller att inte slarva bort. Barnen behöver vårt stöd eftersom de kommer att producera. Gamla människor som far illa väcker samma känslor. De har kämpat, strävat, betalt skatt och har moralisk rätt till ett värdigt liv. Och så har de har ju varit en resurs som vi är moraliskt förpliktigade att hedra – typ.

Men de som inte bedöms kunna vara produktiva i framtiden eller inte varit nyttiga förr?
Räcker våra värderingar och vår solidaritet till dessa? Eller är vi så förbaskat nytto- och profitinriktade att vi låter visas kategorier falla av vagnen? Rentav knuffas av? Tendenser till sådant finns sannerligen!

Regeringens tanke att sjuka människor skall bli arbetsföra utifrån en tidtabell är tecken på att en sådan människoovärdig profitisk Mammondyrkan verkligen fått både säte och stämma. Är du inte så sjuk att du är helt oförmögen att arbeta skall du arbeta fast du är för sjuk för att göra det. Eller gå under – typ.* Dina rättigheter som människa finns inte! De är helt avhängiga av om vi tycker du är värd att satsa på, värd stödja. Ditt värde avgörs av din produktivitet.

Svenska kyrkans diakoner har fäst protestens uppmärksamhet på denna orättfärdighet. Sveriges Kristna Råd likaså. Och Biskopsmötet. Och det är bra. Samtidigt kan noteras att biskoparna dröjde ganska länge inna de tog bladet från munnen. Begripligt – men absolut inte bra – då de gissningsvis känner ett behöv av att snegla över axeln för att känna efter åsikter och attityder hos Kyrkostyrelse och kanske Kyrkomötet som i bägge fallen domineras av partikamrater till reichführer Freidrich Rheinfeldts politiska allians.

Ett intressant exempel på hur produktivitet och snöd penningfixering leder till att en person inte ges det personen enligt lag och beslut har rätt till kan läsas i denna artikel i Lokala Världsbladet. Intressant som exempel på det ovan nämnda. Och på hur man också i en sossestyrd kommun för reichführerns politik med lönsamheten som måttstock. Dessutom nämns i förbigående madammen i mitt liv som i sitt arbete har att backa upp personer som på detta sätt kommer i kläm av systemet.

I morgon drar vi till fjälls för en veckas sommarlov. Jodå! Rätt uppfattat! Då jag i sommar kommer att ha två veckors arbete med konfirmander under den tid då andra lärare njuter av sin i förväg inarbetade sommarledighet passar jag på att ledigförklara mig själv vecka 14. Bloggtystnad blir det knappast. Kanske snarare tvärtom. Läsa god litteratur och skriva sina tankar är två goda saker som väl kan kombineras med dagaktiviteterna skidor och friluftsliv.  

Från Nordafrika och Mellanöstern kommer en ständig ström av nyheter. Situationen i Libyen ges stor uppmärksamhet, inte minst när sannolikt JAS-plan kan komma att delta i upprätthållandet av flygförbudszonen, kanske också i angrepp på Khadaffis pansar och artilleri. Jemen ger dagliga nyheter men Tunisien, Egypten och Bahrain har hamnat i mediaskugga. Syrien är sista tillskottet med växande protester mot regimen. 

Arabvärlden är i förändring – milt uttryckt – och vi blir lite förvånade. Vi har ju vant oss vid att se området och situationen som cementerat stel i alla sina motsättningar och då inte minst i relationen mellan Israel och dess grannar. Följer man som jag en del ”diskussionstrådar” kopplade till inlägg på bloggen minstabröder kan man verkligen uppleva det förstelnade seendet – inte hos bloggaren men väl hos en del som ”kommenterar”. Alla situationer beskrivs som låsta. Med motiveringar utifrån händelser och ord för 80 år sedan avvisar man alla tankar på att ta emot nya utspel eller åtgärder som öppningar för framtiden. Låst läge gäller!

Här nedan ger jag ett exempel på motsatsen. Akiva Eldar som skriver för den israeliska tidningen Haaretz – mer om honom kan läsas här – lever mitt i och nära situationen och visar på både försök till lösningar, attitydförändringar och samarbetsvilja – samt motsatsen. Läs artikeln på engelska eller i översättning, grovgjord av Google, putsad av mig.


DET ARABISKA FREDSINITIATIVET ÄR ÄNNU EN MISSAD MÖJLIGHET FÖR ISRAEL

Idag är den den nioårsdagen av godkännandet av Arabförbundets fredsinitiativ. Då erbjöd alla arabiska stater följda av alla medlemsstater i OIC (Organization of the Islamic Conference), Israel det bästa avtal den judiska staten mottagit sedan Balfourdeklarationen.

Jerusalem ”följer noga” än en gång kivet hos grannarna – denna gång i form av blodiga strider i Syrien. Är president Bashar Assads fall bra för judarna? Kan religiösa extremister ersätta den Alawitiska minoritetsregimen? Vad händer med överenskommelse om styrkeseparation på Golanhöjderna? Vad blir den nya regimens politik om en förhandlingslösning som slut på den arabisk-israeliska konflikten? Hur kommer den politiska uppståndelsen att påverka Syriens intima förbindelser med Iran, Hamas och Hizbollah?

Det är svårt att hitta en respekterad analytiker som vågar ta risken att ta itu med dessa frågor. Å andra sidan, sex veckor efter störtandet av Mubaraks regim, tänker sig inte ens måla-fan-på-väggen-pessimisterna en förnyad konflikt med Egypten. De inhemska chockvågorna där har inte gått över gränsen till Israel. Den provisoriska regeringen i Kairo svarade med återhållsamhet när Israels flygvapen anföll mål i Gazaremsan. I en intervju förra veckan av en korrespondent från den London-baserade tidningen Al Hayat, publicerad i The New York Times, betonar Arab-förbundets generalsekreterare Amr Moussa, som anses vara en av huvudkandidaterna i det egyptiska presidentvalet, att om han tillträder han kommer att respektera fredsavtalet med Israel.

Vore det inte för trångsynthet och kanske feghet hos dem som kallar sig ledare, skulle Israel ha kunnat känna lugn även när det gäller utvecklingen i norr.

Idag är det nioårsdagen av godkännandet av Arabförbundets fredsinitiativ. Då erbjöd alla arabiska stater följda av alla medlemsstater i OIC Israel det bästa avtal den judiska staten mottagit sedan Balfourdeklarationen: ett slut på de fientliga relationerna med den muslimska världen, upprättandet av normaliserade förbindelser med arabstaterna, en palestinsk stat inom gränserna av 4 juni 1967 med östra Jerusalem som huvudstad, och en rättvis förhandlingslösning på flyktingfrågan, i enlighet med FN: s generalförsamlings resolution 194. Initiativet lämnade också en öppning för territoriellt utbyte, i vilket Israel skulle kunna infoga judiska stadsdelar i östra Jerusalem och några av bosättningarna, samt en särskild ordning för de heliga platserna.

Nyligen publicerade Al Jazeera dokument avslöjar den pragmatiska hållningen den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas intog i samtalen med dåvarande premiärministern Ehud Olmert vad gällde frågan om flyktingars återvändande till Israel. Vid samma tid försökte Assad att via olika kanaler återuppta förhandlingarna med Israel och svalde ödmjukt förödmjukelsen att hans kärnanläggningar bombades – något som utländska medier tillskrev Israels långa arm.

Istället för att sluta fred med alla arabiska stater öppnade premiärminister Ariel Sharon krig mot palestinierna dagen efter Arabförbundets toppmöte i mars 2002: Som svar på mordet på 30 israeler i ett självmordsattentat från Hamas i samband med en påskmåltid på Park Hotel i Netanya beordrade han armén att återta territorierna (Operation Defensive Shield). Araberna erbjöd Sharon en mil, men faktum är att han inte ens övervägde att ge dem en tum. Egentligen lekte han med tanken på en "långsiktig provisorisk plan", nyligen återanvänd av Netanyahu och Lieberman.

Liksom övriga medlemmar i Arabförbundet svarade Syrien milt på den israeliska regeringens resolution från 2003 att lägga 14 reservationer till färdplanen för fred, inklusive avslag på det arabiska fredsinitiativet. Liksom andra arabstater har Syrien sedan 28 mars 2007 röstat åtta gånger till förmån för ratificeringen av initiativet. Och som sina tre föregångare har regeringen Netanyahu ignorerat det.

Hade Arabförbundets toppmöte som planerat kunnat samlas i Bagdad nästa vecka och inte skjutits upp på grund av inhemska oroligheter i ett antal medlemsstater, skulle de arabiska ledarna nästan säkert har dödförklarat sin fredsplan. Det är uppenbart att förhandlingar grundade på detta initiativ inte är i linje med förslaget i FN att förklara upprättandet av en palestinsk stat inom 1967 års gränser.

Ledarna för Hamas, som känner att vägen går mot en moderat samlingsregering, anpassar sig till den nya situation som skapas i Mellanöstern. De vet att företrädare för Storebror – dvs Muslimska brödraskapet – snart kommer att sitta i den egyptiska regeringen som kommer att stå kvar vid fredsavtalet med Israel. Och det är möjligt att Damaskus inte längre kommer att fungera som en tillflyktsort för terrorister. Och samtidigt ligger Arabförbundets initiativ fortfarande på hyllan.

Om Israel hade haft en statsminister som inte var fullt upptagen med sin avancerad examen i överlevnad, skulle han inte räckt en hand till den straffbara handlingen det är att försumma det arabiska fredsinitiativet – ett initiativ som inte kan erbjudas igen.

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag idag en intressant debattartikel. Författaren är Menachem Klein som jag inte vet mer om än att han är lärare i Statskunskap vid Bar-Ilan-Universitetet. Han beskriver den just nu återhållna situationen i Israel-Palestina och prickar nog ganska väl tankar, känslor och möjligheter på bägge sidor. Utan att använda ordet beskriver artikeln situationen inför och under en eventuell tredje intifada. Intifada har blivit namnet på palestinska uppror mot israelisk ockupation och kontroll.

Den första intifadan började i slutet av 1987 och bestod av maskning, strejker, demonstrationer och liknande i huvudsak, men inte alltid, obeväpnade metoder. Den pågick i ungefär fem år och förlusterna blev 800 palestinier dödade av israeliska säkerhetsstyrkor – två tredjedelar under 16 års ålder – och cirka 50 israeler. 16000 palestinier hade satts i fängelse.
Andra intifadan började hösten 2000 efter det att den israeliske högerpolitikern Ariel Sharon besökt tempelberget i Jerusalem. Den blev betydligt våldsammare med självmordsbombare, återockupation av delar av Västbanken, strider mellan palestinsk polis och israeliska soldater och så småningom byggandet av skiljemuren. Drygt 6400 palestinier och mer än 1000 israeler (varav ca 740 civila) föll offer för oroligheterna som allt efter hand kommit att klinga av.

Kan det bli en tredje intifada? Det är vad artikeln handlar om. Google översatte grovt, jag putsade till. Originalet kan läsas här. Bilden är från artikeln och är försedd med texten: Protester i Bil’in som Palestinska myndigheten och Fatah försökt stävja.

ISRAEL KAN INTE ANVÄNDA VÅLD MOT NÄSTA PALESTINSKA UPPROR.

Upproret mot enväldiga kungar, sultaner och presidenter i Nordafrika och arabvärlden orsakar visst obehag även hos palestinierna, och har fått många att fråga sig varför den israeliska ockupationen fortgår.

Om Syd-sudaneserna och folket i Östtimor blev självständiga före palestinierna, har något gått galet. Hur kan man jämföra dessa platser med det religiösa och internationell läget i Palestina? Detta måste vara tanken hos alla palestinier som har beräknat sina egna vinster och förluster sedan Osloavtalet ingicks.
Upproret mot enväldiga kungar, sultaner och presidenter i Nordafrika och arabvärlden orsakar visst obehag även hos palestinierna: Hur kan det komma sig att folket på dessa platser rönt sådana framgångar mot förtryckande regimer, samtidigt som vi här sitter vi fast i den israeliska ockupationen, som dikterar för palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas vad som skall göra och vad som inte skall göras.
Vilka slutsatser kan palestinierna dra utifrån oroligheterna i arabvärlden? Frälsning kommer inte från USA som inte stöder Abbas trots de många eftergifter han har gjort. De handlingar som lämnats ut av Al Jazeera avslöjade nyligen precis hur långt han var villig att gå i förhandlingarna med Israel, men han fick ingen hjälp från Washington.
Som om inte det var nog lade USA in sitt veto mot FN: s säkerhetsråds resolution som fördömer bosättningarna. Och allt detta trots att man tidigare - efter premiärminister Benjamin Netanyahu orsakat huvudvärk i Washington och utökade bosättningar i Jerusalem och på Västbanken (alltså stoppade fredsprocessen) - Förenta staterna själv stängt bosättarföretaget.
De senaste veckornas händelser visar att dt är civilt uppror med icke-våld, inte diplomatiska eftergifter, som får amerikanskt stöd. Abbas har tidigare bestämt avvisat förslag från olika kretsar om att organisera ett massornas ickevåldsuppror.
Den palestinska myndigheten och Fatah-tjänstemän vidtog åtgärder för att stävja de veckovisa protesterna i Bil'in och andra byar på Västbanken. De var på sin vakt inte bara mot politiska rivaler, men också mot en glidning till våld som bara kan skada palestinierna, vilket för övrigt skedde i den andra intifadan. I händelse av våldsamma konfrontationer ligger makten i händerna på Israels på, som har ett intresse av att uppmuntra en sådan glidning för att övermanna palestinierna.
Situationen är annorlunda nu. Den positiva förebilden av icke våldsamma rebeller i hela arabvärlden och deras självbehärskning kan visa palestinierna att detta är vägen till historiska vinster. Om Israel använder våld för att undertrycka palestinska demonstrationer kommer det att ses som ännu en Muammar Gadhafi eller Mahmoud Ahmadinejad.
Det finns stor oro på de palestinska gatorna. Besvikelsen skenar när det gäller fredsprocessen, Israel och USA. Det palestinska samhället har den typ av teknisk infrastruktur som på andra ställen var motorn bakom massdemonstrationerna – Internet, mobiltelefoner och paraboler. Den "generations gaspedal" som var en faktor i Egypten är redan på plats: det palestinska samhället är ett samhälle av ungdomar vars framtid är blockerade av ockupationen. Den andra intifadan och Israels järnhand formade tonåren för dagens 20-åringar och utgjorde deras första kontakt med politiken.
Soldater, bosättningar, vägspärrar och restriktioner har länge varit en del av deras dagliga liv. Allt som behövs är en enda gnista. Skriften är redan på väggen.

I psykologiboken för gymnasiet vill jag minnas att det fanns en bild som förklarade hur människan med sina sinnen uppfattade världen. Bilden föreställde ett y-format rör och tanken var att sinnesintryck uppför sig som bollar man släpper ner genom de två rördelarna som sammanfogas till en: bara en boll kommer fram. I varje fall bara en boll i taget.

Med nyheter, händelser och liknande fungerar vi på likadant sätt både som personer, radio, TV, press. Om det händer något speciellt hamnar andra händelser i skugga. Mer än en ”boll” tar sig nog fram men något bollhav av skilda nyheter och bevakningsområden går det inte att leka i. Tyvärr.

Det började i Tunisien. Gick över till Egypten. Och nu är det Libyen.
Hur har det fortsatt i Egypten? Är det någon som vet? Och i Tunisien? – mer än att flyktingar i tuiotusental tar sig dit från Libyen. Och utvecklingen efter den folkomröstning i Sudan som leder till en delning av landet – vad sker där? Den inbördeskrigsliknande situationen i Elfenbenskusten med flyktingar in i det lilla Liberia – var är journalisterna?
Läsaren märker min tanke: Det finns inte plats för mer än en boll, kanske två bollar, samtidigt.

Dessutom är det VM på skidor i Oslo och snart startar Elitseriens slutspel...
Snacka om att annat riskerar mediaskugga.

I den skuggan dväljes nu det jag ibland bloggberör: situationen Palestina-Israel.

Inga nyheter kommer därifrån, ingen bevakning sker. Kanske händer rentav inget.
I och för sig tror jag på det sistnämnda. Andra gånger världsuppmärksamheten riktats åt annat håll har Israel passat på att riva lite hus och bygga till andra, flytta fram sina positioner på marken – typ. Så verkar man inte ha gjort nu – vilket jag tycker är bra. Är min observation riktig att Israel ”sitter still i båten” beror det gissningsvis på att man inte vill ge demonstranter (och regimer) chansen att föra in frågan om Palestina och Jerusalem i sina konflikter. Den knappen vore det väldigt olyckligt om det blev tryckt på – typ.

För att inte lämna läsaren helt åt sidan vad gäller detta vill jag publicera ett uttalande av den 28:e februari från ordföranden i Lutherska Världsförbundet, biskop Younan i den Evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet. Bloggrannen minstabröder har skrivit om det och jag gör det också.
Vill uttalandet läsas på engelska kan det ske här. På svenska (för den late) här. Läser man bägge för att kritisera min putsade Google-översättning går det givetvis bra – då har man ju läst noga.

Tankar kringden nuvarande situationen i Mellanöstern

I Jerusalem följer vi noga händelserna i den arabiska världen omkring oss, medvetna om att, oavsett positivt eller negativt, vi alla kommer att påverkas.

Vi i kyrkan ser och ber. Våra böner är fyllda med uppmuntran för dem som längtar efter frihet. Våra böner är fyllda med hopp att rättvisa och uthållighet kommer att segra. Våra böner är fyllda med sympati för offren för våldet. Men samtidigt är våra böner blandade med både fruktan och rädsla, när vi ser människor nu begär sina grundläggande mänskliga rättigheter som helhet, rättigheter, som fram till nu har nekats dem.

För tio år sedan föreföll de fruktansvärda händelserna den 9 / 11 forma en ny världsbild baserad på en "Civilisationernas kamp". I händelserna de senaste månaderna då vi sett egyptiska och tunisiska män och kvinnor, bland andra, riskera sina liv för sina grundläggande friheter, har denna världsbild omformats på nytt. Som Charles Kimball noterade i sin artikel "Kollapsen av Civilisationernas kamp” den 17 februari, 2011, är värdena det egyptiska folket stått för i sin protest ”de värden som de flesta människor i USA håller kära. Snarare än "vi" mot "dem" är det nu uppenbart hur mycket "vi alla" har gemensamt".

De rättigheter som folken i Mellanöstern protesterar för är samma rättigheter som demokratier runt om i världen håller kära. De är precis samma rättigheter som vi som en kyrka i åratal har upprätthållit och främjat i våra församlingar, i våra skolor, i våra pedagogiska program och i våra ekumeniska och interreligiösa relationer.

Vi är mot användning av våld oavsett vem förövaren är, inklusive våld utfört av regeringar.
Vi är mot vapenhandeln som fortsätter att beväpna regionen.
Vi är mot dem som träder in i striden till förmån för sina nationella egenintressen mer än för grundläggande mänskliga rättigheter och det gemensamma bästa.
Vi står i solidaritet med familjerna till dem som har skadats och dödats.
Vi står i solidaritet med alla som fortsätter längs vägen för en fredlig förändring. Och vi välkomnar solidaritet från det internationella samfundet som vi arbetar tillsammans med för fred, rättvisa och försoning.

Vad vi behöver mest i Mellanöstern är utbildning. Nelson Mandela har sagt: "Utbildning är det mest kraftfulla vapnet du kan använda för att förändra världen." När man utbildar människor blir de förvandlade. Utbildning innebär inte en omedelbar och omfattande revolution men lägger grunden för kraftfull och varaktig förändring.

Vi ber att den framväxande rörelsen i Mellanöstern kommer att skapa moderna civila samhällen som främjar yttrandefrihet, religionsfrihet, minoriteters rättigheter och jämställdhet – allt grundläggande för varje demokrati.
Vi hoppas att denna rörelse kommer att sätta stopp för den onödiga fattigdomen och de stora skillnaderna i den arabiska världen. Arabvärlden innehåller tillräckligt med resurser för alla sina medborgare.
Vi ber att, mitt i den framväxande demokratin, den israelisk-palestinska konflikten inte skall glömmas, utan att parterna skall få ny kraft i arbetet för en rättvis fred med en tvåstatslösning och ett delat Jerusalem, så att de, sida vid sida, som en frukt av denna fred kan bli en välsignelse för sina grannar och världen.

Några frågar i denna tid om framtiden för kristenheten i Mellanöstern.
Demonstrationerna som äger rum är av politisk natur, inte religiös. Och som vi har sett i Egypten, har demonstranterna – kristna och muslimer – varit eniga och hand erbjudit varandra stöd och skydd. Vi måste fortsätta i interreligiös dialog med varandra och tillsammans utifrån gemensamma värderingar bygga upp moderna samhällen.
Så länge som kristna i Mellanöstern fortsätter att spela en väsentlig roll i samhällets väv är jag övertygad om att vi alla kommer att finna vår politiska väg framåt. För det är tillsammans vi måste erbjuda ett sant och förändrande stöd till uppmuntran för regeringarna i Mellanöstern att gå mot en fullt deltagande demokrati så att reaktionär extremism inte fyller tomrummet.

Vi går in i en ny era och ett nytt Mellanöstern. Och vi hoppas på ett nytt och förnyat partnerskap i hela världen. Låt nu missuppfattningar om och det missvisande i Mellanöstern falla i glömska. Ett nytt Mellanöstern växer fram, ett Mellanöstern som ropar på att fred och rättvisa, frihet och demokrati och att grundläggande mänskliga rättigheter och värden ska upprätthållas.

Biskop Dr Munib Younan A.
Biskop i den evangelisk-lutherska kyrkan i Jordanien och det Heliga landet.