ubunto
Den 13 augusti 2009 skrev jag - här - om en DVD jag av en ren slump råkade komma över vid ett godisbutiksbesök. Filmen In my country har sedan dess regelbundet fungerat som arbetsmaterial på folkhögskolan. På Svenska kyrkans grundkurs, Volontärlinjen, Allmänna linjen och i en del andra sammanhang har den ett par år legat till grund för diskussioner om stora och små konflikter och hur man kan lösa sådana. Det sydafrikanska ordet ubunto är centralt i filmen.
Ubunto - googla gärna på ordet - bygger på insikten att man fast man kan vara på motsatta sidor i en konflikt innerst inne och ytterst ute ändå hör ihop och att den skada man tillfogar någon annan också skadar en själv. Varje ond cirkel av hämnd, åtskillnad eller diskriminering behöver brytas med verktygen Sanning, Försoning och Rättvisa – för att nå Fred. Detta gäller i familjerelationer såväl som mellan stater och folkgrupper liksom mellan människa och Gud.
Med ubunto som grundtanke arbetade man i Sydafrika efter det att apartheidsystemet avskaffades i så kallade sanningskommissioner för att försöka åstadkomma en försonad gemensam framtid. I samma anda sker arbete i Rwanda och Burundi. Det så kallade Kairosdokumentet som de palestinska kristna publicerat argumenterar utifrån evangeliet och kristen tro för samma tillvägagångssätt även om man inte där använder själva ordet ubunto. När jag läst debattartiklar i israelisk press – oppositionstidningen Haaretz – finner jag liknande tankar och brukar ibland som en språkövning översätta material som jag publicerar här på bloggen.
Och får ovett i kommentarerna!!
För det är vad som händer. Ytterst sällan argumenteras mot vad artiklarna faktiskt innehåller. Berör man dem handlar det mer om varifrån de är hämtade eller vilka som skrivit artiklarna och jag anklagas för att bara bruka vänsterextremistmedia och debattörer som näst intill beskrivs som israeliska landsförrädare. Och ibland urartar ”debatten” – efter en och annan någotsånär argumenterande omgång - till anklagelser om illegimisering och demonisering av Israel, rentav att jag skulle vara antisemit och liknande.
Så jag tänkte:
Vad händer om jag letar material på annan plats och av andra aktörer?
Hur blir det om jag använder källor som de kommentarvreda inte kan avfärda som vänster-extremism eller något annat de tycker är äckligt?
Den 26 november 2011 letade jag därför upp Jerusalem Post på nätet. Den tidningen är mycket större än Haaretz och stödjer den högerkoalition som styr Israel. Jag fann en artikel av en debattös som beskriver sig själv som sionist och tyckte den var intressant. Utifrån samma översättningsprocedur som jag brukar använda – google med egen putsning – nådde jag följande långa text. På engelska kan Reeva Formans artikel den 25:e om ubunto som väg framåt läsas här. Hon är vice ordförande i den sydafrikanska Zionistfederationen.
Min källa denna gång är alltså en bekännade sionist i en högertidning.
KAN "UBUNTO" HJÄLPA DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN?
Släktskapet och samarbetets filosofi skulle kunna bana väg för en tvåstatslösning.
Som sydafrikan är jag stolt över vårt ubuntu-arv och de mänskliga värderingar som ligger till grund för vår nya demokrati. Ubuntu, ett afrikanskt ord, beskriver en filosofi om släktskap som för människor samman för ett gemensamt syfte.
Samtidigt, som sionist, är jag djupt bunden till Israel och till att söka tecken på Ubuntu och samarbete mellan Israel och den Palestinska Myndigheten som kan leda till en tvåstatslösning.
Jag håller inte på långa vägar med om en politisk analogi mellan apartheid och Israel-Palestina-situationen. I denna konflikt talar vi om två separata nationer till skillnad från den sydafrikanska situationen som gällde en nation. Därför är det verkningsöst att använda Syd-Afrikas politiska paradigm som ett försök att lösa krisen.
Men – i attityden hos de flesta människor – politiker, det civila samhället och enskilda organisationer på båda sidor – ser jag en analogi som är tillämpbar för lösningen av konflikten, något som också präglade i upptakten till ett demokratiskt Sydafrika.
Med denna övertygelse besökte jag som en i en grupp Israel och de palestinska områdena. Vi mötte politiker, det civila samhället och frivilligorganisationer som i verkligheten kunde ge oss förstahandsinformation om synpunkter och åsikter hos båda sidorna i konflikten.
Detta visade inte bara de djupa motsättningar och brist på förtroende som finns mellan dessa två folk utan också likheterna i svaren på båda sidor. Högtalare på båda sidor av skiljelinjen anklagar de andra för att stoppet i förhandlingarna men uttrycker likartad uppriktig önskan om en tvåstatslösning och en fredlig samexistens.
Dessa majoritetssynpunkter innefattar emellertid inte synpunkter från ytterligheterna på högerkanten, likartade hos extremistiska grupper i både de israeliska och palestinska lägren. Ingen av dessa fraktioner förespråkar en tvåstatslösning och fred utan vill ha en enstatslösning och därmed ett faktiskt utplånande av den andra parten.
Exempel på detta på den israeliska sidan är borgmästaren Shaul Goldstein i bosättningen Gush Etzion som förespråkar en biblisk definition av Israel innefattande Judéen och Samarien (Västbanken). Bland palestinierna uttrycks den extrema åsikten idag av Hamas stadgar som kräver total förstörelse av den judiska staten Israel.
"Israel kommer att existera och kommer att fortsätta att existera till dess islam utplånar det, precis som Islam utplånade andra före det" säger stadgan.
Andra extremister förnekar också att det judiska folket av idag är ättlingar till de judar som bodde i landet i biblisk tid.
Båda dessa extrema röster är enligt min mening kätterska och kommer inte bidra till något i en dialog mellan de två nationerna.
"Dialog" är ett underförstått och heligt ord i vår etiska grundsyn ubuntu, det som innebar en fredlig utveckling mot demokrati. I det sydafrikanska sammanhanget blev extremistiska röster inom Nationalistpartiet, African National Congress (ANC) och andra överflyglade och slutligen tystade av den dialog som majoriteten på båda sidor, politiker och medborgare trodde på.
Inspirerationen av ubuntu – en humanitär hållning förankrad i ledningen av ANC och personifierad av Nelson Mandela, Oliver Thambo, Walter och Albertina Sisulu och många andra – kom extremisterna på båda sidor att dela dinosauriernas öde, dömda till undergång.
Jag tror att man måste leta efter en humanitär lösning på konflikten.
Med humanitär menar jag att man med hopp inför framtiden förhindrar förluster av liv på båda sidor medans man söker en lösning och när man söker lösningen är det två metoder man kan använda för att ställa till rätta upplevda orättvisor på båda sidor:
1. Lyfta fram i ljuset, kritisera och fördöma de misstag eller fel varje sida upplever. Detta skulle också gälla strategin bojkotta eller Russell-Tribunalen, en strategi som oavsett vilken sida som använder den leder till vidgande av den klyfta som redan finns och gör dialog och förhandlingar ännu svårare, om inte omöjliga, samt bara förstärker den rådande misstron och motviljan.
2. Samtidigt som man fullt ut måste kännas vid misstag och felaktiga handlingar från bägge sidor är det nödvändigt att leta efter det gemensamma och att identifiera de viktigaste tendenserna – politiska, samhälleliga och hos icke-statliga organisationer. Och viktigast av allt: erkänna den andres rädsla.
Inbyggt i detta tillvägagångssätt erkänner man möjligheten och förhoppningsvis genom-förbarheten av en tvåstatslösning. Inbyggt i denna metod ligger dialog och inte isolering. Jag betonar än en gång att det var dialog som ledde till ett demokratiskt, fredligt Sydafrika med ubuntu-förståelse för ”den andre" i konflikten.
I vårt mål att leta efter ubuntu-faktorn i denna konflikt vill jag ge en eloge till både den israeliska och palestinska ambassaden i Sydafrika och deras respektive regeringar i Jerusalem och Ramallah som underlättade vårt besök i båda regionerna. Den värme och älskvärdhet som vi mottogs av på båda sidor visar hur lika tron är inte bara på demokrati, utan också hur lika önskan är om en tvåstatslösning och fred för båda nationerna. De politiska ledarna på båda sidor och de väljare de representerar visar att en stor majoritet på båda sidor accepterar en tvåstatslösning och samexistens.
Jag hoppas att detta initiativ kommer att bli början på en anda av öppenhet som gör att en lösning kan hittas i vilket de två folken genom förståelse och dialog blir två stora nationer sida vid sida i fred.
svagare demokrati?
Ibland brukar det sägas att Israel är Mellanösterns enda demokrati. Det påståendet är numera inte helt sant då demokratiska val hållits i Libanon, Palestina och Irak – för att nämna tre länder i regionen. Dessutom är det – Gud give! – val och demokrati på gång i Egypten med fler länder.
Ändå är påståendet om Israel nästan sant. Landet är regionens äldsta och framför allt bäst fungerande demokrati med yttrandefrihet, organisationsfrihet, pressfrihet osv. Detta kan sägas än så länge. Säkert också för påtaglig tid framåt trots att man nu kan se illavarslande tecken på att utvecklingen i Israel går i motsatt riktning jämfört med en del grannländer. Just i dagarna antar Knesset nämligen flera lagar som till sin effekt beskär pressfrihet, regimkritik, domstolarnas självständighet och den arabiska minoritetens ställning i landet – jag talar här om de araber som lever väster om den så kallade ”gröna linjen” och är israeliska medborgare.
Om detta debatteras flitigt i Israel. I tidningen Haaretz läste jag till exempel en artikel om vilken roll så kallade NGO-organisationer – Amnesty International är ett exempel – har i demokratier respektive diktaturer.
En bloggkrönikör i Haaretz – Carlo Strenger – har skrivit en annan artikel jag också fann intressant. Och lång. Till sitt innehåll är den ”lite smal” och till sin uppbyggnad sådan att man nog för att fatta alla finesser borde ha god kunskap – vilket jag inte har – om vem som är vem i israelisk politik och debatt. Vinklingen är lite speciell genom att han tar upp de effekter den nuvarande israeliska regeringens nuvarande åtgärder får hos den del av det judiska folket som inte bor i Israel. Om sådana judar brukar sägas att de lever i Diasporan – förskingringen. Den största gruppen är givetvis judar i USA.
Carlo Strenger har jag presenterat tidigare – här.
På engelska kan Strengers artikel läsas här.
Artikeln om NGO:s på engelska finns här.
ISRAELS PARLAMENTARIKER SPLITTRAR DET JUDISKA FOLKET
Av tragedier i den judiska historien har majoriteten av diasporans judar lärt sig att mänskliga rättigheter måste respekteras när som helst och var som helst. De anti-liberala lagförslagen är tvärtemot denna övertygelse.
Det är svårt att undvika intrycket att Knessets parlamentariker nu kastat sig in i en våldsam konkurrens vad gäller chauvinism och anti-liberalism.
Koalitionens medlemmar har tagit initiativ till de flesta av de senaste anti-liberala lagarna med Likuds Ze'ev Elkin och Yariv Levin i nära samarbete med Yisrael Beitenus David Rotem uppbackade av justitieminister Yaakov Ne'eman i ett försök att ta över rättsväsendet. Kadima, det största oppositionspartiet, deltar också i denna chauvinistiska festival.
Tzipi Livni har högljutt kämpat mot vågen av anti-liberala lagar men uppenbarligen delas inte hennes värderingar av alla hennes Knessetledamöter. Några av dem hör till den ideologiska högern, som Otniel Schneller, och andra, som Dichter, verkar vara rädda för att om de inte deltar i tävlingen i att få patriotiska vitsord kommer de att förlora populariteten hos väljarna.
Dichter har föreslagit en grundlag som definierar Israel som det judiska folkets nationalstat. Den erfarne statsvetaren och tidigare chefen för Utrikesdepartementet Shlomo Avineri har starkt kritiserat denna lag. Han har bland annat påpekat att punkt 7 i den föreslagna lagen i princip är tom, då den inte har något konkret innehåll. Den säger: "Staten skall agera för att stärka banden mellan Israel och judarna i diasporan".
Denna lag kommer att leda till det exakt motsatta. Antas den kommer det inte bara att inte stärka banden mellan Israel och judarna i diasporan utan sannolikt än mer fjärma de flesta diasporajudar som redan känner att den nuvarande regeringen pressat Israel bortom gränsen till vad som är acceptabelt för dem.
Naturligtvis finns det en högljudd minoritet på högerkanten, mestadels ortodoxa Diasporajudar, som lockas av den nuvarande koalitionens chauvinism. Vissa av dessa har gått så långt som att kritisera Netanyahu för Shalit-uppgörelsen som med deras ord "dragit skam över Israel och hela den judiska nationen". De kommer sannolikt att applådera Dichters lag och andra försök att stänga av Israels opposition, människorättsorganisationer och göra intrång i pressfriheten. Men även om denna grupp skapar många rubriker är den en minoritet av judenheten i diasporan.
Visst är Israel en suverän stat. Medborgarna kan välja vem de tycker passar för att leda landet, till och med om detta ledarskap driver Israel in i en aldrig tidigare skådad isolering. Men lagstiftare som Dichter som tror att de vet hur man kan stärka banden med diasporans judar avslöjar en djupgående brist på förståelse - inte bara av internationella frågor utan också av dagens judenhet.
Sommaren 2010 blev Peter Beinart, en ledande amerikansk judisk journalist av den yngre generationen, en anledning till het diskussion. Han kritiserade kraftfullt det amerikanska judiska etablissemanget för att skapa normen att vara en vän till Israel betyder att man stödjer varje policy hos varje israelisk regering, även om denna policy i grunden går emot liberala demokratiska värderingar. Detta, hävdade Beinart, har gjort att de flesta unga judar känslomässigt kopplat av Israel och att de inte längre känner att landet är centralt för deras identitet och vägrar försvara de Israeliska handlingar som strider mot deras grundläggande värderingar.
Majoriteten av diasporans judar har mycket starka övertygelser. De identifierar sig djupt med det universella värdesystem som växte fram under den europeiska Upplysningen och som gradvis befriade judarna från diskrimineringens och ghettoiseringens bojor – naturligtvis starkast i USA.
För dem är den viktiga lärdomen av den judiska historiens tragedier den att mänskliga rättigheterna måste respekteras när som helst och var som helst. Det var därför judarna fanns i spetsen för medborgarrättsrörelsen i USA och det var därför liberala judar i Europa (som Bernard-Henri Levy) hörbart gav sitt stöd i humanitära frågor överallt – i Bosnien, Kosovo och Libyen.
För dessa universalistiska judar är Dichters lag en förolämpning och en hjärtesorg. Medan judar som Bernard-Henri Levy och Beinart högljutt försvarat Israels rätt att försvara sig, är de fullt medvetna om att grundandet av Israel innebar en tragedi för det palestinska folket. De tror att denna tragedi måste erkännas även om den inte kan göras ogjord eller helt åtgärdas. Men att göra intrång på rättigheterna för Israels arabiska medborgare genom att förneka dem deras speciella minoritetsstatus är fullständigt oacceptabelt för dem.
Till detta ansluter sig före detta försvarsminister Moshe Arens (Likud) i en artikel med rubriken "Israels skamliga attack på arabiska språket måste stoppas".
Arens är en pålitlig revisionist och representerar arvet från Jabotinsky och Begin. Samtidigt som Arens är en hök vad gäller säkerhet är mänskliga och medborgerliga rättigheter heliga för honom. Vänstersympatiserande liberaler kanske inte håller med honom i politiska frågor men känner stark samhörighet med hans kompromisslösa försvar av medborgerliga rättigheter för araber och med hans starka fördömande av Dichters förslag att ta bort arabiskans status som ett av Israels officiella språk. Även Arens är på denna punkt chockad av den anti-liberala andan i den nuvarande koalitionen.
Den nuvarande sessionen i Knesset skapar gradvis en klyfta bland världens judar. På mina resor möter jag många judar som varit aktiva för Israel, ibland i decennier. De försöker ängsligt att begripa vad i hela världen det är som händer med det land de älskat och stött hela livet. De förstår inte varför den styrande koalitionen gör det allt svårare för dem att känna närheten till landet.
Till dem kan jag tyvärr bara säga att deras känslor delas av Israels liberala medelklass som bär landets ekonomiska börda samtidigt som känslan av att det land som de stöder och tjänar gradvis upphör att vara ett hem för dem.
domsöndag
Jag brukar inte läsa Expressen!
För säkerhets skull säger jag det igen:
Jag brukar inte läsa Expressen!!
Och så det sjunker in:
Jag brukar inte läsa Expressen!!!
Inte ens på nätet. Inte Aftonbladet heller! – skall tilläggas.
Jag har inte i dessa blaskor funnit läsvärdhet i den grad att det föranleder regelbundna webb-sides-besök, än mindre lös-nummers-inhandling. Tur därför att andra oftare än jag tittar till publikationerna. Ibland finns det ju läsvärt material. Tur och bra är det också att sådana personer via länkning ger tips som jag kan följa.
Det läsvärda jag tipsades om – via Facebook – är den krönika jag länkar till här. Marcus Birros var för några dagar sedan bara så skarpsynt i sin analys av Svenska folkets nuvarande öden och äventyr vad gäller värderingar och uppfattningar. Hans tes skulle kunna sägas vara att när Gud och Liv åker ut så kommer Mammon och Död in. Exemplen denna gång gäller hur vi låter människor ha det i slutskedet av det mänskliga livet men kan lika väl gälla början.
Läs Birros krönika i dess helhet. Slutet citerar jag:
När slutade vi värdera mänsklighet högst?
När rasade vi nerför den här branten av förnedring och tyranni?
Jag vet inte. Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln.
Vägen tillbaka till medmänsklighet går via en rättvis, konsekvent, tydlig, dömande, men ändå alltid förlåtande Gud. I sanningens namn skall det erkännas.
Definitivt ett budskap på Domsöndagen!
En annan tidigare Birro-krönika hade följande slutkläm som också är bra:
Jag är kräktrött på denna ständiga slentrianmässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som kännetecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grundläggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum.
dagen cyklar
Dagen cyklar och det är grått
Rubriken beskriver mina tankar jag såhär på kvällen denna tisdag då jag inte vet om jag skall skriva ett inlägg om bägge sakerna eller två separata i var sitt ämne. I den bloggosfär som omger mig finns å ena sidan minstabröder där ganska långa inlägg ofta behandlar flera saker och, å andra sidan, kamrat lestander som skriver flera korta inlägg om en sak vardera. I detta sällskap står jag som en hötapp mellan två åsnor – förlåt: åsna mellan två hötappar. Ska jag skriva ett eller två inlägg? Det är frågan.
Denna dag – ledig sådan – började med att jag läste på nätet och mötte en länk till till tidningen Dagens ledare för idag. Och läste den. Och tänkte: Så dumt! Så fegt! Så fel!
Ledaren kritiserar ärkebiskopen som framfört kritik mot regeringen som valde att med en aktiv nej-röst motsätta sig att Födelsekyrkan i Betlehem kan sättas upp på Världsarvslistan tillsammans med Ale stenar, Egyptens pyramider och kyrkstugorna i Gammelstad utanför Luleå. Med Palestina i UNESCO blir det ju möjligt – men det vill inte vår regering utan röstade Nej. Kritik av det beslutet tycker Dagen är opåkallad.
Det är det väl inte! Läser man ärkebiskopens brev till statsministern – här kan man läsa om det samt klicka sig vidare till det – ser man att han går regeringens officiella förklaring så mycket till mötes att han kunnat godta en nedlagd röst som motiverad. En nedlagd röst skulle uppfattats stämma med den officiella förklaringen att tajmingen är dålig och ställa Sverige i sällskap med andra som lite passivt vill avvakta Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen, till exempel Danmark. Sveriges aktiva ”nej”-röst tolkas som ett aktivt ställningstagande mot Palestina tillsammans med USA och Israel.
Förstod inte regeringen hur det man gjorde skulle uppfattas? Begrep man inte skillnaden mellan det passiva vi väntar och det aktiva vi vill inte? Om regeringen inte förstod hur det man sa och gjorde skulle tas emot internationellt måste man rimligen börja läsa på. Det man gjort stämmer inte med vad Sverige sagt – nu och tidigare – vilket gör att ärkebiskopens kritik är påkallad.
Dagen säger i sin ledare att ärkebiskopens brev presenterar en uppfattning som många av kyrkans medlemmar inte delar. Jaha!! Och?? Andra medlemmar i kyrkan delar den. Och Dagen brukar inte sällan tycka det är dåligt när Svenska kyrkan lyssnar till vad hennes medlemmar tycker. Fast nu passar inte de väl ingångna galoscherna. Snacka om svepskäl när det i stället för Dagen handlar om den springande punkten att man med viss regelbundenhet måste kasta ett tydligt anti-palestinskt köttben i munnen på ett antal av sina prenumeranter. Annars byter de till Livets Ords blaska som är garanterat anti-palestinsk i alla lägen. Money talks, you know!
På samma sätt är det med ”Krist”demokraterna som av hänsyn till 4%-nivån inte tydligt markerar tilltron till den så kallade tvåstatslösningen med ett succesivt framväxande självständigt Palestina. Skulle man göra det skulle ytterligare en del av de få väljare man har ta sin mats ur skolan. I Folkpartiet också nära 4% är det väl den anti-palestinska hållningen det enda som återstår av ett gammalt frikyrkofärgat så kallat frisinne. Moderaterna tyckte säkert frågan var av mindre vikt och avstod från att tillsammans med oppositionen köra över sina småpartier. Centern har aldrig begripit sig på utlandet.
Sammanfattningsvis kan sägas att regeringen cyklade i diket, ärkebiskopen sa: Ni har vurpat? och Dagen cyklar vidare med vingliga argument. Utan lyse.
PS: När jag letade rätt hemsidor att länka till ovan ramlade jag över en annan bra analytisk debattartikel. I Svenska Dagbladet skriver en representant för JIPF här. DS.
PPS: Det blev ett inlägg i ett ämne. Vädret får anstå. DDS.
who´s next?*
Tro inte för ett ögonblick att jag en tiondels sekund tycker det vore bra om Iran skaffade sig kärnvapen. Riktigt bittert skulle det vara. Det är mer än nog att den typen av massmordsmackapärer finns hos USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan, Israel och Nord-Korea.
Men hur skall man hindra att den klubben får en tionde medlem?
Vilka medel och metoder kan och bör man bruka?
Och med vilken rätt – egentligen?
I den israeliska tidningen Haaretz har det den senaste tiden skrivits en hel del i saken. Israel är mycket oroat av tanken på ett kärnvapenbestyckat Iran vars premiärminister (som jag inte kan uttala namnat på) milt uttryck yttrar sig galet, korkat och idiotiskt både i FN och hemma. Den israeliska oron är begriplig. Helt och fullt.
I sin oro övar man sitt flygvapen för långdistansangrepp. En oenig regering diskuterar om man skall genomföra ett preventivt anfall på Iran eller inte. Ledande USA-militärer uttalar övertygelsen att de sannolikt inte kommer att informeras i förväg om Israel beslutar sig för att slå till. USA självt har angreppskapacitet i området och får i dagarna förstärkning av brittiska enheter.
I Israel är man oense om hur man skall/bör/kan agera. På samma sätt är man oense om hur man skall bemöta den Palestinska Myndigheten. Politiska hökar förordar och genomför ekonomiska sanktioner och utvidgandet av bosättningar som straff för att Palestina var fräcka nog att bli medlemmar i UNESCO. Militära duvor menar att detta är ”för hårda tag” och önskar att man skall vara generösare vis à vis Fatah på Västbanken. Bara motsatsparet politiska hökar och militära duvor kan ju stämma till eftertanke – vilket sker när man får en massa information av att läsa Haaretz.
En styrka hos Israel är att man är oenig inför öppen ridå. Att det finns en offentlig debatt – inte minst i och genom Haaretz. Som dagens översättningsövning valde jag debattören Gideon Levys sin syn huruvida man bör angripa Iran. På engelska finns hans artikel här.
GALENSKAP, INTELOGIK, LEDER ISRAELS LEDNING
De karlakarlar som nu hotar Iran är de verkliga fegfegisarna. De modiga är faktiskt de som försöker omintetgöra vansinnet – från den tidigare Mossad-chefen Meir Dagan till inrikesminister Eli Yishai.
Om Iran vågar genomföra en kärnvapenattack mot Israel, begår Iran ett offentligt och smärtfyllt masssjälvmord. Israel kommer att svara och världen kommer inte att vara tyst. Det vet Jerusalem och vad viktigare är: det vet Teheran. Men i Teheran, som vi får höra från morgon till kväll, kan de "galna" blanda bort korten.
Så Israel hotar att bomba Teheran innan det blir för sent och många israeler är positiva till detta. Men debatten som nu pågår, med skrämmande allvar, om möjligheten att bomba Iran gör att man misstänker att det faktiskt är här, i Israel, som vansinnet råder. Det iranska vansinnet har ännu inte bevisats men i Israel är det klart som dagen.
Israel har inte en rationell ledning. De flesta av dess drag kan inte logiskt förklaras. Det är inte logik som dikterar det fortsatta byggande i territorierna. Det är inte logik som förklarar de krig som Israels regering har proklamerat mot den Palestinska Myndigheten utan hänsyn till vad som kan komma istället. Det finns inte heller logik i Israels Hamas-stärkande åtgärder från den fortsatta belägringen av Gaza till frigivandet av enbart Hamasfångar. Det finns ingen logik i att fortsatt hålla Marwan Barghouti fängslad. Det finns ingen logik i att låta relationerna med Turkiet försämras. Det fanns ingen logik i Operation Gjutet Bly som gjorde Israel mycket mer skada än nytta. Det finns inte heller någon logik i skräckmålningen av den arabiska våren som faktiskt skulle kunna ge Israel några lugna år från länder vars arméer har rasat, vars samhällen är upptagna med inhemska frågor och vars regimer är på fallrepet. Och naturligtvis finns det ingen logik i den fortsatta ockupationen som hotar Israel mer än något annat.
Något annat styr den israeliska ledningen och det kan inte kallas logik. Den israeliska allmänna opinionen kan inte heller för ett ögonblick misstänkas att uppföra sig rationellt: De flesta israeler tror att bomba Iran kommer att utlösa en regional storbrand och ändå är fler israeler för en sådan attack än emot. Om det är förnuft, vad är då galenskap?
Det finns inget sätt att rationellt förklara krigstrummandet mot Iran. Riskerna för en israelisk attack är tydliga och fruktansvärda. Faran av ett Iran som använder kärnvapen är noll och ändå leker Israel med helveteselden. Israeler säger i realiteten att de föredrar en störtflod av tusentals missiler – som bringar blod och förstörelse nu – framför en framtiden tänkbar risk för ett självmordsvapen från "galna" Iran och att de föredrar ett systematiskt vansinne med tydliga hot och öppna förberedelser för vad som kan bli ett israelisk självmordsuppdrag.
Även om alla de väl iscensatta uttalandena, manövrarna och rökpuffarna enbart är avsedda som hot saknar de helt visdom. Ett hotat Iran är också farligt. Det kan avfyra ett desperat förebyggande slag mot Israel.
Iran vill ha kärnvapen för att skydda sin regim. Iran såg den förre irakiske ledaren Saddam Hussein och Libyens Muammar Gadhafi bombade och förstår – helt logiskt, bör det sägas – att om man hade nukleära möjligheter skulle världen inte röra dem eftersom den varken rör Nordkorea eller Pakistan. Iran vill också bli en regional kraft i det nya Mellanöstern och vet att ett sätt att bli det är med hjälp av centrifuger. Det skulle vara att föredra, naturligtvis, om Iran inte fick sin önskan igenom. Det skulle vara att föredra att världen utövar påtryckningar så att man inte skaffar kärnvapen, men det är klart för alla att ingen bombning kommer att hålla kärnvapen borta från Iran för alltid.
Den enda slutsatsen av det ovanstående är att det finns en ologisk ledning i Mellanöstern – men inte nödvändigtvis i Teheran. Rädsla, delvis falsk rädsla, bor i Jerusalem som resultat av den skräckmålning och demonisering som alltid är närvarande här om allt från svininfluensa till det iranska nukleära programmet. Till detta finns det storhetsvansinne som säger att Israel kan diktera villkoren i området som man finner lämpligt. De karlakarlar som nu hotar Iran är de verkliga fegfegisarna. De modiga är faktiskt de som försöker omintetgöra vansinnet – från den tidigare Mossad-chefen Meir Dagan till inrikesminister Eli Yishai.
* Tom Lehrer hette en amerikansk sångare som när Kina smällt av sin första atombomb 1964 skrev en sång vars titel är detta inläggs rubrik. Lyssna på den här. Leta gärna andra låtar av honom. Fyndiga.
trovärdig press
Det kan knappast ha undgått regelbundna intittare på denna blogg att jag har ett visst intresse för situationen i Mellanöstern, erkannerligen förhållandet Palestina-Israel. För en nytillkommen förstagångsgluttare räcker det att läsa de 10 senaste bloggposterna för att se saken.
När jag söker följa vad som sker gör jag det bland annat genom den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Främst läser jag på nätet ledare och debattartiklar samt rubriker till det mer rapporterande innehållet. Här på bloggen händer det att jag publicerar svenska översättningar av lååånga Haaretz-artiklar. Vid sådana tillfällen har jag låtit Google göra grovjobbet och själv putsat det hela till vad jag menar vara att på någotsånär god svenska återge vad den engelska texten innehåller. God språkövning om inte annat.
Kanske är någon intresserad av denna aktivitet. Att det finns ointresserade vet jag och att det finns irriterade vet jag bestämt. De kommenterar då och då vad jag skrivit och återgett. Irritationen tar sig då flera uttryck. Ibland skrivs vad man tycker jag borde ha skrivit. Ibland tippar kommentarer över till personangrepp. Ibland samtalar man.
I min ”bevakning” av situationen Palestina-Israel har jag har valt Haaretz som min huvudkälla – förutom TT, SR, SVT och ibland BBC. Arabiska nyhetsmedia känner jag till för dåligt och har svårt att bedöma trovärdigheten hos. Den israeliska högerregeringens hållning får jag del av genom vad som faktiskt händer, det som Public-Service-media ger information om. Oppositionstidningen Haaretz visar mig på en möjlig alternativ israelisk hållning som – ehuru israelisk – söker se konflikten också ur motpartens synvinkel.
Jag har ett par intressanta debattartiklar på lager från gårdagens Haaretz. En är en ganska argsint sak skriven av tidningens korrespondent på Västbanken Amira Hass. Rubriken för hennes artikel blir på svenska Palestinierna måste säga nej till förhandlingar med Israel. Den engelska texten kan läsas här.
En annan är skriven av debattören Gideon Levy vars skrivande jag ofta funnit intressanta: De Israeliska ledarnas "prislappskampanj” mot palestinierna. Den kan läsas här. Nämnas bör att ledaren samma dag i mer återhållsam ton delar Levys bedömning av den egna regeringens agerande.
Dock valde jag bort dessa och beslöt mig för att till bloggläsarens glädje, överhoppning eller irritation denna gång ge en inblick i tidningens tonfall på nyhetsplats. Jag översatte därför en vanlig nyhetsartikel i dagens tidning. Rapporteringen är informativ och resonerande på ett sätt jag tycker om. Den visar på hur den interna debatten kan vara i det land i Mellersta östern som (ännu) har den suveränt största yttrande- och pressfriheten – och därmed största utrymmet för trovärdighet. På engelska finns den här.
EFTER UNESCO-OMRÖSTNINGEN: ISRAELISKA SANKTIONER MOT DEN PALESTINSKA MYNDIGHETEN FÖRARGAR USA.
USA: s sändebud säger till premiärminister Benjamin Netanyahus medarbetare att Washington motsätter sig att Israel fryser inne de skatteinkomster som de tar in för palestiniernas räkning.
Av Barak Ravid*.
USA protesterade på torsdagen hos premiärministerns kanli mot de sanktioner Israel infört mot den palestinska myndigheten (PA) efter att UNESCO godkänt Palestina som fullvärdig medlem.
David Hale, USA: s särskilda sändebud i Mellanöstern, och ambassadör Dan Shapiro meddelade premiärminister Benjamin Netanyahus medarbetare att Washington motsätter sig att Israel fryser inne de skatteinkomster som de tar in för palestiniernas räkning.
På torsdagen meddelade Netanyahu också att Israel frös bidragen till UNESCO efter det att palestinierna på måndagen beviljades medlemskap. Israel överför varje år cirka 2 miljoner US-dollar till det kulturella FN-organet. En källa hos premiärministern sade att Netanyahu i stället beordrat att dessa medel skall överföras till initiativ som arbetar för regionalt samarbete. Netanyahus beslut följde en rekommendation från finansminister Yuval Steinitz.
"Åtgärder som att acceptera palestinierna i UNESCO kommer inte att främja freden utan bara göra den mer avlägsen" sa Netanyahu. "Det enda sättet att nå fred är genom direkta förhandlingar utan förhandsvillkor".
Tjänstemän hos US State Department sade på torsdagen att Hale och Shapiro till Netanyahus sändebud Yitzhak Molcho, den nationella säkerhetsrådgivaren Yaakov Amidror och den politiska rådgivaren Ron Dermer framfört sitt missnöje med Israels beslut att införa sanktioner mot PA.
Sanktionerna innebär en frysning av skattemedel som Israel samlat in för palestiniernas räkning i oktober och att inte överföra dem till PA. Summan, ungefär 100 miljoner dollar i månaden, används av PA för att betala löner till säkerhetspersonal, regeringsföreträdare och tjänstemän. Att hålla inne pengarna betyder att tusentals palestinska statstjänstemän inte kommer att betalas innan Eid al-Adha, Offerfesten.
Hale och Shapiro sa till Netanyahus medarbetare att pengarna tillhör palestinierna och Israel var förpliktigat i enlighet med ingångna avtal att månatligen överföra dem. De sade att USA förväntar sig att pengarna ska överföras till PA så snart som möjligt för att undvika en kris där.
Netanyahus medarbetare sade ett slutligt beslut om att överföra medlen inte gjorts ännu men kommer att diskuteras inom kort.
Storbritanniens utrikesminister William Hague, som mötte Barak i London på torsdagen, krävde att Israel förmedlar pengarna till palestinierna inom kort. "Detta beslut väcker oro", sa Haag. "Det är inte i någon parts intresse, absolut inte i Israels, eftersom det får omedelbara konsekvenser för PA:s förmåga att upprätthålla ordning och säkerhet på Västbanken."
Haaretz har erfarit att Netanyahu inte kallat stabschef Benny Gantz eller andra israeliska arméofficerare att delta i mötet med åtta ledande ministrar nästa tisdag. Försvarsmakten (IDF) kommer att representeras av försvarsminister Ehud Barak som motsätter sig frysningen av skattemedlen.
Inga IDF-officerare var inbjudna till samtalet, detta uppenbarligen för att IDF motsätter sig en del av de sanktioner ministrarna beslutat om. IDF, i synnerhet Centralkommandot, motsätter sig att man bestraffar PA på ett sätt som kan påverka myndighetens säkerhetssamordning med IDF.
IDF anser att Israel borde göra good-will-gester mot den Fatah-dominerade PA som en följd av den uppgörelse – som stärkt Hamas – att frige den fångne soldaten Gilad Shalit.
På torsdagen sade ledande IDF-officerare att avbrytandet av överföringen av pengar är ett oansvarigt drag som allvarligt skulle kunna undergräva säkerhetssamordningen med palestinierna och även leda till uppflammande våld på Västbanken.
"De tog beslut utan att fråga armén" sa en högt uppsatt officer. "Efteråt blir det vi som kommer att få rensa upp i röran. Vad kommer det palestinska befälhavarna göra när deras soldater inte får betalt? Fortsätta jaga terrorister?"
* Barak Ravid är diplomatisk korrespondent för tidningen Haaretz. Han började på Haaretz i april 2007 och bevakar premiärministerns kansli, utrikesministeriet och försvarsministeriet, frågor som de amerikansk-israeliska relationerna, förhållandet mellan EU och Israel samt fredsprocessen.
dum blondin?
I ett krig – och också i andra inte lika brinnande konflikter – blir sanningen första offret. Detta kan man se lite överallt både utom- och inomlands. Det mest tydliga aktuella hemmaexemplet är väl moderaternas försök att med rena lögn och historieförfalskning framställa sin historia som något annat än ett evigt motstånd mot frihet, jämlikhet, solidaritet, demokrati och rättvisa. Tagen på bar gärning med fingrarna i desinformationskakburken förefaller partisekreteraren Sofia Arkelsten nu välja att spela dum snygg blondin med tillhörande replik: Det hade jag inte en aaaniing om.
Det tricket är naturligtvis också desinformation och bluff. Inte att hon är blondin – den saken kan man inte veta något om i dessa hårfärgningens tider. Det har dessutom ingen betydelse. I och för sig är hon kanske inte, trots att Sofia betyder Vishet, den vassaste kniven i lådan - vad vet jag - men att hon skulle vara dum, naiv och okunnig om sitt eget partis förflutna går jag inte på. Man brukar inte utse korkat folk till partisekreterare bara för att de är snygga. Så nog visste hon!!
Jag påstår att hon drog en rövare! Detta i tanken att Folk är så dumma och okunniga att vi kan slå i dem att vi i högern alltid varit för det vi nu säger vi är för – frihet för alla, trygghet för alla, utveckling för alla. Vi kör den valsen så att dedär obildade plebejerna som ändå inget fattar förmås att rösta på oss.
Och jag undrar: Om hon ljuger när hon säger att Modé-rattarna var för sånt dåförtiden – hur kan vi veta om hon talar sanning när hon säger att de är för sånt nuförtiden?
Hade hon på ett trovärdigt sätt gjort upp med partiets odemokratiska förflutna – pudlat som det heter – och visat att de Nya Moderaterna skiljer sig från de gamla hade det åtminstone haft ett korn av hederlighet i sig. Men den vägen valde hon inte. Att devalvera de sina, alltså. Hon valde att nedvärdera andra. Fy!
I Piteå-Tidningen av igår – varifrån jag också snodde bilden – finns en lista över Moderaternas historiska meriter. Klicka här och läs. I en krönika i dagens blaska nämns ytterligare något de kan vara stolta över men den texten går tyvärr inte att komma åt via nätet.
strenger than fiction
Bilden invid använder jag då och då för inlägg kopplade till konflikten Palestina-Israel. För en del läsare fungerar den som hoppa-över-signal, för andra som intresseväckare. So be it!
Carlo Strenger heter en professor som då och då brukar skriva under rubriken Strenger than Fiction i den israeliska tidningen Haaretz. Jag fann nedanstående tankegång intressant och körde härligheten genom Google och putsade till det hela efteråt. På engelska kan texten läsas här och mer om vem han är hittar man här.
MAHMOUD ABBAS VIKTIGA BUDSKAP TILL ISRAEL
Två viktiga uttalanden av palestinska presidenten Mahmoud Abbas markerar en stor förändring av den palestinska berättelsen om Israel-Palestina-konflikten.
Mahmoud Abbas har successivt gått från att vara en relativt blek figur till en ledare med hållning. Han har inte gjort detta bara genom mycket seriösa förhandlingar med Ehud Olmert 2007 och 2008 som var mycket nära att leda till en överenskommelse. Han har även gjort det med två viktiga uttalanden som signalerar en stor förändring av den palestinska berättelsen.
För nästan två år sedan sade Abbas att den Andra intifadan var det största misstag som palestinierna någonsin gjort. Det medgivandet är tyvärr alltför sant: den Andra intifadan gjorde de flesta israeler djupt ovilliga att ta några risker för fred. De undrar återigen varför de borde hysa tillit palestinier som sprängt hundratals israeler när fredsprocessen avstannade efter det misslyckade toppmötet i Camp David.
I sin intervju med Henrique Cymerman, sänd för några dagar sedan på Israels Kanal 2, tog Abbas ett andra steg av eventuellt ännu större betydelse. Han sade uttryckligen att arabvärlden och palestinierna genom att avvisa FN: s delningsplan 1947begick ett avgörande misstag.
Genom att säga så är Abbas den första palestinska ledaren som ändra en näst intill helig del av den palestinska berättelsen: att se sig själva som enbart offer. Palestinierna har alltid talat om fördrivandet av mer än 700.000 av sina landsmän år 1948 som Nakba, katastrofen som drabbade dem.
Även om det vore både omänskligt och dumt att förneka den palestinska tragedin har palestiniernas vägran att ta något som helst ansvar för sitt öde inte tjänat dem väl utan bidragit till att konflikten varit olöslig. Förkastandet av delningsplanen 1947 var ett i en serie av katastrofala misstag från deras sida. Det första av dessa var att välja den oförsonliga Husseini-klanen som ledare i början av 1900-talet och det senaste var beskjutningen av södra Israel efter tillbakadragandet från Gaza år 2005 där palestinierna har gett prov på ringa politisk visdom.
Abbas erkännande att det palestinska folkets öde kunde ha blivit dramatiskt annorlunda om de hade fattat klokare beslut är ytterst viktigt då det palestinska förnekandet av ansvar för sitt eget öde har lett till att läget förblivit fruset. Istället för att kompromissa med Israel har för många palestinier väntat alltför många år på en omkastning av historien. De glömmer att de anslöt sig till ett krig mot Israel 1948 och att de måste acceptera konsekvenserna av sina beslut.
Konflikten i Mellanöstern har mästerligt beskrivits i Benny Morris "Righteous Victims”. Bokens titel sammanfattar en av konfliktens grundläggande aspekter. Båda sidor hävdar att de är rättfärdiga. Båda sidor hävdar att de är offer som tvingats till sina gärningar av den andra sidans omänsklighet, grymhet och oförsonlighet.
Abbas erkännande av palestiniernas misstag och hans accepterande av del i ansvaret för deras öde är av stor vikt. Utan det kommer palestinierna aldrig att kunna sörja förlusten av sina ursprungliga hem 1948 och röra sig mot en kompromiss som bygger på 1967 års gränser. Inte alla palestinier hälsar Abbas erkännande med glädje men det kan vara ett viktigt steg för att förändra konfliktens oförsonliga retorik.
Det är också ett verkligt avgörande steg. Positionen att vara ”rättfärdiga offer” som båda sidor låsts sig vid har gjort verklig dialog omöjlig. Båda sidorna har varit låsta i sin tanke att varje verklig erbjudande till den andra sidan, i själva verket varje erkännande av den andra sidans mänsklighet, skulle få svåra konsekvenser genom att bryta rollen av att vara "absolut rättfärdig".
Enligt Henrique Cymerman såg Abbas personligen till att hela 40-minutersintervjun sändes "i undervisningssyfte" på bästa palestinska TV-tid. Detta är också ett mycket viktigt steg. Israelerna har i flera år klagat över att palestinierna talar mycket olika till sin egen valmanskår jämfört med till omvärlden. I det här fallet ville Abbas vara säker på att tittarna på Israels mest visade kanal skulle se exakt samma sak som hans palestinska väljare.
Abbas sa också uttryckligen att han ser ett avtal med Israel som slutet på konflikten. Vad gäller flyktingfrågan berättade han för Cymerman att det stod klart för honom att Israel inte kan inlemma ett stort antal palestinier och att han godkänt den hållning som finns i Arabförbundets fredsförslag – Israel skall kunna inlägga veto mot varje palestiniers återkomst till Israel.
Netanyahu och Lieberman har gång på gång försökt att utmåla Abbas som fredsvägrare men deras argument för denna ståndpunkt är allt svagare. Det är därför Lieberman nyligen har valt att lufta ett av hans älskade odiplomatiska uttalanden och säga att Abbas är det största hindret för fred. Abbas är ett hot mot Lieberman och den israeliska högern eftersom han försvagar deras argument för påståendet att det inte finns någon palestinsk partner för fred, ursprungligen formulerat av Ehud Barak. Lieberman vet att Abbas menar allvar med fred och att endast Olmerts avgång förhindrade undertecknandet av ett avtal.
Abbas har nu gjort sin position klart för den Israeliska allmänheten. Han har gjort det högt, tydligt och utan förbehåll. Det är dags att den israeliska allmänheten frågar sig om man vill ha en regering som vägrar att samarbeta med Israels bästa chans att få slut på Israel-Palestina-konflikten.
jag fattar inte
UNESCO är FN-organisation inriktad på utbildning, vetenskap och kultur. Idag har Palestina blivit medlem i den organisationen, dess 195:e medlem. Detta skall inte förväxlas med det medlemskap i i själva FN som Palestina sökt. Omröstningar i Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen i den frågan sker senare i november. Nu var det UNESCO det gällde.
I denna organisation för utbildning, vetenskap och kultur tyckte 107 länder att Palestina skulle kunna få komma med. 14 var emot och 52 avstod från att rösta. Välkomnande var bland annat Frankrike, Brasilien, Ryssland, Kina, Indien och Sydafrika. Storbritannien var bland dem som avstod. I gruppen nejsägare fanns USA, Tyskland och av någon ytterligt pinsam anledning: Sverige.
I Sverige hanteras UNESCO-ärenden av Utbildningsdepartementet. Det är en rimlig placering eftersom det departementet ju i övrigt sysslar med utbildning, vetenskap och kultur. Det betyder alltså det är vår utbildningsminister som som agerat för att hålla andra utanför den främsta internationella arenan för samarbete kring – jag upprepar mantrat: utbildning, vetenskap och kultur? Varför? Jag fattar inte!
Att Israel säger att nåt hemskt hänt när palestinier får vara med i samarbete kring utbildning, vetenskap och kultur är bara väntat. Det är med yttersta tvekan man kan uppfatta det landets agerande som att man har en framtida lösning med två respekterade stater i sikte. Man är bara halsstarrigt konsekvent.
Att USA inte heller värnar utbildning, vetenskap och kultur är inte heller att förvåna. Till detta fogar USA också strypandet av sitt ekonomiska bidrag till UNESCO. Detta görs utifrån en lag från 1990-talet som förbjuder stöd till FN-organisationer som godkänner fullt palestinskt medlemskap. Så mycket för den hållning man säger sig ha i den så kallade ”kvartetten – en lösning där två suveräna folk skall samexistera bland annat i det UNESCO står för: utbildning, vetenskap och kultur.
Men lilla Sverige då? Det är Vår anti-palestinske utbildningsminister som bär ansvar för all politik som har med utbildning, vetenskap och kultur att göra. Han säger att ”tidpunkten är olämplig”. Det säger han ju jämt när något sker som kanske kunde vara ett led – om än litet – i att ge Palestinas folk den självständiga plats i världssamfundet som de utlovades redan i FN:s delningsplan 1948.
Skämmes!
oviss framtid
Vill du bli frisk? frågar Jesus den sjuke vid Betesda-dammen enligt Johannes evangelium kapitel 5 vers 6. Frågan kan tyckas konstig men är nog naturlig att ställa till en som varit sjuk i 38 år. Man har ju vant sig, inrättat sig, kanske också fått vissa så kallade sjukdomsvinster typ allmosor. Hälsa i det läget blir en plötslig förändring man inte vet vad man skall göra av. Och som förpliktigar till ansvar.
Vill ni att er släkting skall bli frisk? var en fråga som Jesus inte ställde till den sjukes anhöriga. I vart fall står det inte något sådant i berättelsen. Hade han gjort det kanske inte heller svaret skulle varit ett självklart hurtigt Javisst! Kanske hade de tvekat då de inte vetat hur det skulle bli då. Om han vill komma och jobba, bo, tycka, anse, göra anspråk i en ny roll i släkten. Typ.
Nu är Gadhafi i Libyen väck! Tidigare i år Mubarak i Egypten. Och han i Tunisien som jag glömt namnet på. Men han i Jemen är kvar. Och Assad i Syrien. Och iraniern vars namn inte går att uttala. Och kungafamiljen i olje-Arabien. De sitter kvar. Än.
Vill vi att Mellanösterns sjuka stater skall bli friska?
Vill vi att det skall ske en förändring där? Egentligen?
Tycker vi om förändringarna? Blir de hot eller möjligheter?
Den israeliska tidningen Haaretz skriver i det ämnet – fast utan mitt Jesus-exempel – i sin ledare den 25 Tishrei 5772, med vårt sätt att skriva tid 23 oktober 2011. Tidningen uttrycker också en åsikt. Google fick göra en rå-översättning som jag kokade upp för att få vad jag anser vara bättre svenska. Den engelska versionen kan läsas här.
ISRAEL MÅSTE HITTA SIN PLATS I ETT STÄNDIGT FÖRÄNDERLIGT MELLANÖSTERN
Under sina 42 år vid makten ledde Gadhafi en regim som terroriserade och mördade sina kritiker. Rättvisa skulle ha skipats om han hade förts till Internationella brottmålsdomstolen i Haag.
Förespråkare för mänskliga rättigheter och demokrati kan omöjligen stödja lynchning även om den gäller den värsta av tyranner. Rättvisa skulle ha skipats om han hade förts till Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Samtidigt kan avlägsnandet av en av de mest brutala tyrannerna i regionen ses som en positiv utveckling. Före Natos kampanj i Libyen lovade Gadhafi att "skoningslöst" utplåna sina motståndare i Benghazi.
Hade han inte gripits skulle Benghazi har lagts sig till listan av ”Dödens fält” tillsammans med Darfur och Srebrenica. Under sina 42 år vid makten, ledde Gadhafi en regim som terroriserade och mördade sina kritiker. Han finansierade och beväpnade terrorism över hela världen och låg bakom en serie av terroristattacker, inklusive sprängningen 1988 av ett Pan-Am-plan över Lockerbie i Skottland då 270 människor miste livet.
Att ytterligare en dominobricka fallit i Mellanöstern är en uppmuntrande utveckling för alla i hela världen som strävar efter demokrati och rättstrygghet. Det faktum att Frankrike och Storbritannien tog ledningen i attacken i stället för amerikanerna visar på en ny typ av världsordning som vi inte kan undgå att märka även i förhållandet till vår region.
Vi kommer att sakna den gamla ordningen, varnar pessimisterna. Inbördeskrig, kaos och islamisering trycker i varje hörn. Libyen kan bli ett "nytt Somalia". I Egypten nådde en våg av anti-israeliskt beteende en topp med intrånget i den israeliska ambassaden i Kairo. I Tunisien, där den revolutionära snöbollen började rulla, väntas det islamistiska partiet vinna valet.
Den som trodde att det varit meningslöst att stödja avtal med tyranner hävdar nu att den arabiska våren släppt lös det hat som araberna känner mot Israel. Men Israel kan inte hejda historiens gång. I dilemmat mellan att stödja stabila tyranner eller stödja revolutionärerna och deras osäkra framtid blir valet enkelt. Israel måste göra allt för att bevisa för de arabiska folken som håller på att befrias att demokrati är något avsett för en och var, och att Israel är en del av frihetens, demokratins och fredens familj för, samma familj som söker adoptera dem.
gilad shalit
Nästan alla media har de sista dagarna berättat om fångutväxlingen i Israel-Palestina. Man har noterat att det minsann inte är ofta man är glad på bägge sidorna i konflikten. Situationen med den israeliske korpralen fången hos Hamas och flera tusen palestinier fängslade i Israel har under många många år tett sig helt olöslig – och nu gick det.
Som många gånger annars har inte en sak bara en förklaring och en orsak. Inte heller bara en följd eller en effekt. Om dolda motiv och framtida konsekvenser skrev New York Times i gårdagens ledare. Som vanligt i mitt översättande tog jag Googles översättningsfunktion till utgångspunkt för min tolkning – all översättning är tolkning. På amerikanska kan den läsas här.
GHILAD SHALIT FRIGIVEN
Vi delar israelernas glädje över frisläppandet av sergeant Gilad Shalit som i fem år hållits fången av Hamas. Vi lämnar till det israeliska folket att diskutera om uppgörelsen – som omfattar frigivningen av mer än 1000 palestinska fångar – kommer att göra deras land säkrare eller leda till mer våld och ytterligare bortföranden av israeliska soldater eller andra medborgare.
Vi är redan oroade över att affären ytterligare kommer att förhindra en israelisk-palestinsk fredsöverenskommelse, den enda verkliga garantin för varaktig säkerhet för båda sidor.
När nu Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kompromissat med Hamas befarar vi att han för att visa sig tuff kommer att bli ännu mindre villig att göra nödvändiga kompromisser för att få igång förhandlingar. Vi befarar att den palestinske presidenten Mahmoud Abbas och hans Fatah som helt och hållet utestängdes från fångbytet kommer att ytterligare försvagas.
Både Netanyahu och Hamas var ute efter en politisk seger efter att Abbas ställde sig i det internationella strålkastarljuset – och fick se sin popularitet att skjuta i höjden – när han i förra månaden bad FN att ge hans odefinierade land fullt medlemskap.
Mr Netanyahu slog en ideologisk knut på sig själv för att få igenom den här affären. För bara fem månader sedan ville han strypa överföringen av skattemedlen till den Palestinska Myndigheten och uppmanade USA att stoppa sitt stöd eftersom Abbas försökt skapa en samlingsregering med Hamas som styr Gaza.
Man måste fråga sig: Om Netanyahu kan förhandla med Hamas – som skjuter raketer mot Israel, vägrar att erkänna Israels existens och på tisdag lovade att ta ännu fler gisslan – varför kan han han inte seriöst förhandla med den Palestinska Myndigheten som Israel förlitar sig på att för lugnet på Västbanken?
Netanyahus uppbackare hävdar att hans koalition är så skör att han inte kan göra de kompromisser som behövs för att återuppliva fredsförhandlingarna. Men han var stark nog att gå emot sörjande anhöriga till de israeler som dödats av de palestinska fångar som nu frigetts. "Jag vet att priset är mycket högt för er", skrev han till dem. Varför kan han inte göra en lika lidelsefull vädjan om ett stopp för bosättningarna för Israels säkerhets skull?
USA och dess partners bör fortsätta att försöka få igång förhandlingarna.
Abbas borde se fångutväxlingen som det den är – en utmaning mot hans auktoritet och trovärdighet. Det bästa sättet att stärka sin ställning är genom att genom förhandlingar leda sitt folk i att skapa en palestinsk stat.
När det gäller Mr Netanyahu såg vi på tisdagen att problemet inte är att han inte kan kompromissa eller göra svåra val. Problemet är att han inte kommer att göra det – vilket inte gör Israel säkrare.
trovärdig och ärlig
För närvarande åker (s)ocialdemokraternas partiledare Håkan Juholt hiss i media. Så fort karln får en mick under näsan skall ha berätta om när han visste vad om hyresbidrag osv. och när media väl fått vittring nosar de fram mer och mer.
Tro inte jag menar att det är ursäktligt att fiffla! Bort det!! Men jag tycker det är fel att spekulera om sådant som officiellt skall utredas av åklagare. Sist jag såg efter var det så att en människa i Sverige ska betraktas oskyldig till skuld bevisats. Misstankar och spekulationer får lätt ett eget liv och när media inte kan ha is i magen under pågående brottsutredning kan det bli så att media de facto skapar de situationer de vill bevaka.
Dock är ärlighet och trovärdighet viktiga saker för politiker och för alla med ambition att vilja leda. Så är det i Sverige och också i andra länder. Detta betonas med eftertryck i en predikan biskop Harris i den lutherska kyrkan i Liberia hållit inför valen där den 11 oktober. Jag fick den mig tillsänd och har översatt den – som vanligt med hjälp av Google – för att bland annat kunna lägga ut den här på min blogg. Jag har också hållit den, läst upp den, i samband med Torsdagsträffen på folkhögskolan, något som innebar att översättandet faktiskt gjordes på arbetstid.
Det var söndagen den 18 September som predikan hölls utifrån 2 Mos 18:21 och Matt 15:10-20 – läs de avsnitten. Temat för predikan – som är lång och den tredje i en serie – är "Ansvarsfulla medborgare fattar ansvarsfulla beslut" med särskild tonvikt på valet 2011. OBServera hur tro och politik vävs samman.
Allsmäktige och evige Gud, du visar evig kärlek till oss dina tjänare. Lär oss att vara ärliga och uppriktiga förvaltare i din kyrka och i alla uppgifter som du utmanar oss att utföra var vi än är. Då vi inte bara kan lita på vår egen förmåga att fullgöra vårt förvaltarskapsansvar, döm oss i barmhärtighet, och öva oss att förkroppsliga den vänlighet och generositet som finns i din Son, Jesus Kristus, vår Frälsare och Herre, Amen.
"Du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio" (Andra Moseboken 18:21).
I Contemporary English Version of Holy Bible lyder texten: "Du måste utnämna några kompetenta ledare som respekterar Gud och är ärliga."
Kära bröder och systrar, kära fäder och mödrar, kära kyrka, liberianska landsmän.
Dagens predikan är den tredje i en serie utbildningspredikningar om att vi ska ta vårt samhällsansvar på allvar. Den är också ämnad att förbereda oss för den mycket heliga och högtidliga åtgärd vi förväntas vidta som ansvarstagande registrerade liberianska medborgare tisdagen den 11 Oktober, 2011. För deras skull som inte var här förra söndagen den 11:e september – låt oss sammanfatta vad vi sagt.
Enligt det allmänna temat "ansvarsfulla medborgare fattar ansvarsfulla beslut" nämnde vi att Gud uppmanar oss att vara trovärdiga. Att vara trovärdig är att vara värd någons förtroende, att vara värdig förtroende från någon eller från en grupp.
Vi uppmanade församlingen i synnerhet och den röstberättigade befolkningen i allmänhet att granska karaktärerna hos de kandidater som tävlar om att bli senatorer från och företrädare för våra distrikt samt som president och vice president i vårt land.
Kan vi anförtro en plats i senaten till den person som ber oss om det? Kan vi anförtro en representantstol för vår bygd till den person som ber oss om den? Kan vi överlåta Republiken Liberias president- och vicepresidentsämbeten till de människor som ber oss om dem?
Vi visade att den största frågan har att göra med presidentposten i Liberia som många människor har uttryckt sin vilja att få inneha. Direkt och indirekt närmar de sig många av oss för att vi ska ge dem möjligheten och makten att leda oss. Jag angav vidare att du och jag har ansvar att ifrågasätta deras förmåga, kompetens, trovärdighet och pålitlighet. Är de ärliga, pålitliga och tillförlitliga? Är de trovärdiga och pålitliga lokalt, nationellt och internationellt? Är de patrioter? Älskar de Liberia? Har de Liberia i sina hjärtan?
Vi uppmanade er sedan att kolla de spår de lämnar efter sig – både de etablerades spår och deras som söker ersätta dem. Vi bör fråga om deras förflutna vad gäller ärlighet, pålitlighet, lojalitet, kärlek till distriktet, länet, landet och folket.
Vi informerade er om att vi lägger tonvikt vid trovärdighet, då de som önskar våra röster till omval har varit våra tjänare de senaste sex åren och de som söker våra röster för att bli nyvalda vill vara vår förvaltare i kommande sex år. Vi har lagt tonvikt på trovärdighet eftersom Bibeln säger att "Det som krävs av en förvaltare är att han skall vara trovärdig" (1 Kor 4:2). Vi betonade för er att vi behöver människor med hög halt som förtjänar vårt förtroende – inte bara förvaltare och ledare för både mänskliga och naturliga resurser i Liberia utan också förvaltare och ledare ansvariga inför Gud och det Liberianska folket.
Vi betonade att vi i dessa valtider inte bör välja arroganta, stolta och teatraliska människor till att hantera nationens angelägenheter. De vi väljer kommer att vara dem som för vår räkning skall förvalta Liberia, landet Gud gett oss till arvedel.
Vi sa också att nationellt ledarskap innebär ett förvaltarskapsansvar och att därför ska ledare för Guds folk inte vara dess herrar och härskare. De ska inte vara arroganta och otillgängliga. Utifrån detta uppmanar vi som är Guds folk och medborgare i Liberia dem att för oss fylla de uppdrag som valprocessen anförtror dem. Som medborgare i Liberia kommer vi från olika etniska, kulturella, språkliga, politiska, sociala och religiösa bakgrunder men vi är ett folk med ett öde.
Jag uppmanade också oss alla och jag uppmanar oss alla igen att inte välja en kejserlig president eller kejserliga lagstiftare. Vi sa att storhet kommer genom ödmjuk tjänst, inte genom arrogans. Jag uppmanade er också att se till att de som söker våra röster måste vara villiga att tjäna av kärlek till folket och landet, inte för maktens, rikedomens, pengarnas och den personliga vinningens skull.
Vi informerade er om att trovärdiga ledare är ansvariga ledare. Trovärdiga ledare är ödmjuka ledare. Trovärdiga ledare är tjänande ledare. Trovärdiga ledare är föredömliga ledare. Trovärdiga ledare är de som med säkerhet vet och tror att ledarskap är ett förtroende från Gud, ett uppdrag av Gud till dem Gud förberett. Sådant trovärdigt ledarskap vinns inte hur som helst.
Kära Kyrka och andra liberianer, särskilt registrerade väljare.
Jag uppmanade er i söndags att inte felaktigt, själviskt och oansvarigt använda den makt som ges oss i Liberias konstitution av 1986. Jag uppmanade oss alla att använda denna makt på ett klokt och ansvarsfullt sätt genom att fatta ansvarsfulla beslut som ansvarskännande medborgare. Jag sa också att vi kommer att vara ansvariga och redovisningsskyldiga om vi använder röstsedlarnas makt oklokt, ansvarslöst och själviskt. Jag uppmanade er att använda era röster eftersom dessa har makten att rätta till fel från det förgångna, ena oss och leda till samhällsekonomisk och ekonomisk utveckling såväl som politisk stabilitet – när vi använder rösterna klokt och ansvarsfullt.
Kyrka, vänner, registrerade väljare och andra liberianer.
Idag kommer vi att fästa uppmärksamheten på en fjärde gudomlig ledstjärna: Ärlighet. Det fjärde gudomliga bibliska receptet eller riktlinjen för styrandet av Liberia och som vi bör grunda valet på – av företrädare, senatorer, president och vice president för våra distrikt, län och land – är ärligheten. Guds Ord uppmanar oss att välja människor som är ärliga. Som Gud uppdrog åt Mose att välja ledare som var ärliga (2 Mos 18: 21) har vi till uppgift att välja ledare som hatar oärlig vinst, som är ärliga, som inte tar mutor.
Den fjärde gudomliga principen eller receptet för ett gott styre är ärlighet. The Random House Dictionary of the English Language definierar först, ärlig som hedervärd i principer, avsikter och handlingar, uppriktighet, visar rättrådighet och rättvisa, ärlig förtjänst, gedigen, sann, äkta, respektabla, med ett gott rykte, pålitlig och trovärdig; rättvis och omutlig. Ärlighet är därför ett ärligt sätt. Det är kvaliteten av att vara ärlig. Det är hederlighet, det är ärlighet och uppriktighet. En ärlig person är fri från svek eller bedrägeri.
Ur biblisk synvinkel är en ärlig ledare den som hatar orätt vinning. Med andra ord, Guds ord manar oss att välja nationella ledare utifrån ärligheten. I 2 Mos 23:8 sägs till ledare att inte ta mutor, ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt.
Vänner, också i 5 Mos 16:19 uppmanas ledare att inte ta emot mutor ty mutor gör den klarsynte blind och fördärvar saken för den som har rätt. Mutor förvrider rättvisans sak. Mutor dödar rättvisan. De ger rätten till den som har fel och felet till den som har rätt. Det är därför Guds Ord säger i 5 Mos 27:25: Förbannelse över den som mot betalning dräper en oskyldig.
Kyrka, bröder och systrar, registrerade väljare.
I Senaten och Representanthuset behöver vi män och kvinnor som är ärliga, som har gott rykte, utan en fläckad och tvivelaktig karaktär. Ja, vi behöver ledare i den verkställande kammaren som är ärliga, trovärdiga, som är aktade, inte ledare vars karaktär kan ifrågasättas.
Vänner, kyrkan och registrerade väljare i de kommande president-och parlamentsvalen.
Det fjärde gudomliga bibliska receptet eller riktlinjen för val av våra nationella ledare är ärlighet – fri från att acceptera och erbjuda mutor. Vi måste välja folk som inte har en historia av att förvanska rättvisans sak.
Är alla de som kommer till oss för att få våra röster till platser i Representanthuset och till stolar i Senaten ärliga i sina politiska, ekonomiska, moraliska, etiska och sociala liv? Har de som kommer för att be om våra röster till posten som president och vice president en hög ekonomisk, politisk, moralisk, etisk och social halt? De kommer alla till oss för att få grönt ljus att antingen gå till sina kontor för första gången eller att återvända till dem. Men vad är deras karaktärer när det kommer till ärlighet, tillit, trofasthet och pålitlighet? Kan vi anförtro dem säte i våra distrikt och län? Kan vi lita på dem som president och vice president? Kan vi gå i god för deras karaktärer och anförtro våra liv, nationen och dess resurser till dem? Visar deras prestationer på gott förvaltarskap? Som Skriften säger, "den som inte är ärlig i att hantera en liten sak är inte heller kapabel att hantera stora ting".
Bröder och systrar, Kyrka och registrerade väljare.
Låt oss inte sätta den lagstiftande församlingen och presidentämbetet i Liberia på spel genom att till dessa uppdrag välja människor i strid mot principen om ärlighet. Vi får inte sälja våra distrikt och län till högsta ekonomiska anbudsgivare eller de som talar sött men gör mindre eller inget alls.
Bröder och systrar, Kyrkan, andra liberianer, och alla registrerade väljare.
Vi bör inte sälja ut presidentämbetet till högstbjudande eller till dem som talar sött och gör mindre eller ingenting efteråt. Nu är det dags för allvarligt beslutsfattande av ansvarsfulla medborgare.
För att vara en hedervärd person måste man ha en positiv inställning. Denna positiva inställning leder till ett kärleksfullt hjärta för Gud, för sina medmänniskor och för sin nation. Detta är precis vad evangeliet som lästes idag från Matteus 15:10-20 fokuserar på. Före och under Jesu tid lade de judiska ledarna, inklusive de religiösa, fokus på enkla och yttre juridiska regler inklusive att tvätta händerna innan man åt. Det Jesus säger i denna text upphäver alla matlagar i Gamla Testamentet. Möjligen kan sådana regler fortfarande finnas kvar som faktorer för hälsa och hygien, sunt förnuft och medicinsk kunskap, men de kan aldrig mer stå finnas som religiösa faktorer. En gång för alla fastlägger Jesus här att det viktiga inte är hur det står till med människans rituella uppförande utan med tillståndet i hennes hjärta.
Faktum är att de religiösa och politiska ledarna överraskades av vad Jesus sa. Hela tiden hade de identifierat religion och Guds välvilja med på vad sätt man följde regler och förordningar som hade att göra med renhet och orenhet, med vad man åt, hur han tvättade händerna innan han åt. Men i denna text, likställde Jesus religion med tillståndet i en människas hjärta.
Att gå i kyrkan regelbundet, att frikostigt ge till kyrkan, att gå på bibelstudium och att vara med i en grupp är alltsammans yttre saker. Detta är medel för att utöva vår tro, det är inte tron. Vi måste påminna oss själva om att religion finns i den personliga relationen och inställningen till Gud och våra medmänniskor. Jesus säger alltså till oss att inga yttre ceremonier i världen, i Liberia eller i vår kyrka, kan sona ett hjärta där stolthet, arrogans, bitterhet och lust härskar.
I denna avgörande tid, låt oss be när vi granskar motiven bakom åtgärder och uttalanden från våra kandidater. För Gud som kräver ärlighet av ledare ser det inte som viktigt hur mycket en person agerar eller säger utan varför personen agerar eller säger som den gör. Som människor kan vi bara höra ord och se gärningar men Gud ser och vet avsikten.
Bröder och systrar, som jag har sagt om och om igen, är jag inte orolig eller bekymrad över de många partierna och kandidaterna. Jag är orolig och bekymrad över kvaliteten hos beslutsfattarna, alltså väljarna, och kvaliteten på de beslut vi kommer att fatta. Blir våra beslut baserade på person snarare än ärlighet? Blir våra beslut baserade på stam- eller etnisk tillhörighet snarare än ärlighet? Blir våra beslut baserade på regionala gränser snarare än ärlighet? Blir våra beslut grundade på ekonomiska faktorer snarare än ärlighet? Eller blir de baserade på kamratskap snarare än ärlighet?
Sammanfattningsvis: Världen ser på oss. Förenta Nationerna (FN) ser på oss. De Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS) tittar på oss. Afrikanska unionen (AU) ser på oss. Europeiska unionen (EU) ser på oss. Förenta staterna (USA) ser på oss. Ungdomar och barn under rösträttsåldern och ännu ofödda generationer ser på oss.
Så när vi lyssnar på kandidaterna – låt oss öppna våra ögon och spetsa våra öron så vi kan urskilja vad de försöker säga oss. När vi förbereder oss för president- och parlamentsvalen, låt oss förbereda oss med Guds ord och bön. Låt oss be Gud om urskiljning och när vi gör det, låt oss be för kandidaterna och för ett val utan våld i nationens hela längd och bredd.
När vi gör detta, må den Välsignade Heliga Treenigheten följa, leda och styra oss. Amen.
annan väg framåt
I ett tidigare inlägg – förintelsen är över av den 6:e augusti i år – skrev jag om den israeliske författaren och debattören Avraham Burg och hans bok Förintelsen är över och vi måste resa oss ur askan. Det var en intressant bok som intressant nog gav noll ivrigt motsägande kommentarer härstädes.
Igår fann jag en debattartikel av samme man i den israeliska tidningen Haaretz. Liksom i boken drar han överraskande slutsatser och kommer med oväntade förslag. Är läsaren missnöjd med min förbättrade Google-översättning finns artikeln här på engelska.
PALESTINIERNA BORDE RÖSTA I JERUSALEMS LOKALVAL
Vi är den enda demokratin i Mellanöstern, men bara för judar.
Det var deprimerande att se den amerikanske presidenten Barack Obamas svaga framträdande i FN. Det var deprimerande att se denna begåvade man som ingett världen ett sådant stort hopp visa ett svag imperiums ömkansvärda position. Det var pinsamt att se honom försvara positioner och människor som han bara några månader tidigare hade attackerat med raseri. Hans inställsamhet är skamlig och denna svaghet är en verklig fara för världen. Därför kan var och en som vill ha fred inte nöja sig med att enbart anklaga Obama. Man kan inte låta hans desperation få vetorätt över vårt hopp.
Det är konstigt att säga men vi har inte längre någon som man kan lita på förutom chefen för den Palestinska Myndigheten, Mahmoud Abbas. Om det nuvarande palestinska draget i FN blir framgångsrikt blir det underbart. Det kommer då att finnas två stater mellan vilka förhandlingar kommer att genomföras om framtiden och relationerna dem emellan – på lika villkor och inte som en ockupationsmakt gentemot de besegrade. Men om draget misslyckas därför att Obama blivit gisslan i händerna på premiärministern Benjamin Netanyahu som själv är en gisslan i händerna på bosättarna och andra israeliska extremister lämnas vi enbart i undran över vad nästa steg månne bli.
Under de senaste åren har rollbesättningen vid Mellanöstern absurda teater förändrats. Israel har blivit stort och klumpigt, felande och oförsonligt. Palestinierna – eller åtminstone de bland dem som stöder Palestinska Myndigheten och regeringen i Ramallah – har tagit över den roll som en gång var vår: söker lugn, motsätter sig våld, bygger upp en stat, startar diplomati. Det är så saker och ting är i historien - gårdagens svaga blir dagens mätta och dekadenta, offret blir förtryckaren.
Å andra sidan, som skett mer än en gång i historien, finns hoppet om förändring hos de svaga. Den svaga parten är den som vinner mest på förändring och är därför beredd att ta stora personliga och politiska risker just för denna förändring. Netanyahu är många gånger värre än tidigare premiärministrar – David Ben-Gurion som etablerade staten eller Menachem Begin som uppnådde fred med Egypten eller Yitzhak Rabin som försökte att följa Oslo-vägen och betalade för det med sitt liv. Abbas är många gånger bättre än PLO-ledaren Yasser Arafat som var före honom. Det är så saker och ting är. De är i ett utvecklande tillstånd och vi i ett vikande.
Jag inser att ett demokratiskt åtagande är en oskiljaktig del hos den Palestinska Myndighetens ledare av idag. (Det är inte möjligt att säga samma sak om det israeliska ledarskapet). Jag hoppas att det är en väg utan återvändo. Om tanken på att förverkliga denna strävan inom ramen för en demokratisk palestinsk stat inte bär frukt måste palestinierna inleda ett världsomspännande kampanj för att kräva att de skall få rösta till Knesset. Just det: Israels parlament.
Detta initiativ måste åtföljas av ett civilt icke-våldsuppror. Det kommer att dra till sig stor uppmärksamhet och fästa strålkastarljuset på det paradoxala israeliska hyckleri som hävdar att vi är den enda demokratin i Mellanöstern – men glömmer att påpeka att vi är en demokrati enbart för judar. Detta beror på att vi också är den enda kolonialistiska erövraren kvar i västvärlden.
För att visa allvaret i sina avsikter behöver palestinierna ett pilotprojekt – här kommer det: Det palestinska ledarskapet måste be araberna i östra Jerusalem att organisera sig inför nästa kommunalval. Sedan 1967 har det varit ungefär en kvarts miljon araber som haft rösträtt i enbart tätorten Jerusalem. I protest mot den offensiva annekteringen av östra delen av staden har de aldrig utövat denna sin demokratiska rättighet, men det har inte riktigt hjälpt.
Tiden är inne för att förvandla ilskan till konstruktivt steg. Jag tvivlar inte på att i det ögonblick då en tredjedel av ledamöterna i kommunfullmäktige i Israels huvudstad representerar invånarna i östra Jerusalem så kommer alla att börja vakna.
Även Netanyahu, som alltid vaknar sist, kommer att se till att hålla sig vaken eftersom ett palestinskt politiskt partnerskap innebär att Jerusalem blir en stad för alla sina invånare. Det blir väldigt annorlunda jämfört med den skamliga situation med diskriminering som är för handen idag. En stad som tillhör alla sina invånare är bara prologen för en stat som tillhör alla sina medborgare mellan Jordanfloden och havet. Det är det faktiska priset för Netanyahus och högerns vägran.
Var och en som inte är beredd att göra något för att främja två stater idag – och som inte är beredd att betala priset genom att utrymma bosättningarna – kommer i slutändan måste ge upp hela staten Israel. Det vill säga: den judiska och inte så demokratiska staten måste avstås till förmån för en legitim demokratisk process där alla mellan Jordanfloden och havet har en grundläggande rättighet – den mänskliga och medborgerliga jämlikheten att välja och bli vald. De kommer att ha minst samma rättigheter som de åtnjuter av Obama och hans nya vän som vet precis hur man ska manipulera honom, Netanyahu.
facebook först
I förrgår kväll kollade jag lite på Facebook. Brukar göra det varje dag för att längst upp till höger se vilken eller vilka av mina så kallade vänner som fyller år. Då får de ett grattis i form av den käcka hälsningen Gott nytt år! Aktivt befinner jag mig inte länge på Fäjjan – bort det. Men jag kollar ibland vad en del skrivit – familjemedlemmar och en del internationella kontakter mest.
Den aktuella kvällen fann jag på Facebook en massa blodiga bilder ditplacerade av en av mina egyptiska vänner. Och så text på arabiska som jag givetvis inte kunde läsa. Men Google kunde fast det blev inte såvärst mycket begripligare för det. Men något obehagligt hade hänt – det begrep jag. Och det var på Facebook jag fick nys om det. Facebook var först.
Sedan kom nyheter i radio, TV och papperspress ge mer info. Det som ägt rum var en militär massaker på koptiska kristna som demonstrerade mot särbehandling och trakasserier från myndigheternas sida. Och TV visade skrämmande filmer av pansarbilar som tokkörde in i en folkmassa.
Detta är först och främst en tragedi. Dessutom ett flagrant brott mot mänskliga rättigheter. Länder och opinioner bör markera intolerans. Vi gillar när ”den arabiska våren” innebär att diktatorerna försvinner. Vi vill vara de nya ledarnas goda vänner. På samma sätt som goda vänner hindrar varandra att köra bil i fyllan ska vi öppet kritisera de nya ledarna – för att inte diktaturerna ska består bara med utbytta diktatorer.
Det är viktigt med både bön och opinion till stöd för den kristna minoriteten i Egypten – liksom för kristna och religiösa minoriteter i allmänhet. Det är viktigt både för situationerna utomlands liksom för läget här hemma. Det är viktigt att vi här hemma i det sekulariserade Svedala slutar vara så neo-koloniala som vi i praktiken är när vi bara bedömer saker och ting ur våra värderingar och våra förhållanden och därför inte vill inse att religion är en viktig faktor för världsmedborgare i allmänhet. Det är viktigt att fatta att religion är och kan vara grund för förföljelse och därmed skäl för asyl och uppehållstillstånd. Det är viktigt att ha öppna gränser också för religiösa flyktingar – till exempel kristna från Irak. Det är viktigt att inte skicka människor som löper risk att bli religiösa martyrer tillbaka till Afghanistan – som exempel.
Om martyrer skriver Svenska Dagbladet i dagens ledare – klicka här. De fakta som presenteras är att var femte minut dödas en person för att han eller hon är kristen. Det är 12 i timmen. Knappt 300 per dygn. Över 100000 varje år. Som dödas för att de är kristna. Det är inte kristna som råkar dödas i allmänhet till exempel i krig eller blir ”vanliga” brottsoffer. Det handlar om martyrer där religionen är orsaken till att de dödas.
En sådan sak har vi som sagt svårt att ”ta in” i Sverige. Till detta har vi i vårt samhälles sekulära glans svårt att acceptera att den västerländska kristendomen inte är den förtryckande banditen framför alla andra. Utan i stället offer. Alltså inte västerländska kristna – vi klarar oss. Men kristna i andra delar av världen. Martyrerna finns främst i länder med ateistiska regimer – Kina – eller med muslimsk regering och majoritet – Pakistan – eller ett hinduiskt folkhav – Indien. Det är inte säkert att alla regeringar aktivt driver detta. Bara ibland. Oftast handlar det om att regeringar inte förmår eller prioriterar upprätthållandet av någon form av rättsstat. I praktiken lägger man sig inte i lokala kampanjer, motsättningar och pogromer.
Mina vänner i Egypten hade alltså inte hamnat under säkerhetsstyrkornas pansarvagnar. De klagar över den felaktiga information statliga media levererar. YouTube och Facebook blir alltså de kanaler som kan ge dem kompletterande information så att hela sanningen kommer fram. Också till oss.
sol halva oktober
Den första oktober var vädret vackert!
Idag den andra regnar det för fulla nederbördsmätare.
Alltså tillbaka till vad vi vant oss med under hela september.
Känns onekligen (grå)daskigt.
Tid för läs, blogg å TV - typ.
När det kommer till vilka bilder jag väljer som illustrationer till mina inlägg stöter jag ibland på problem. Så var det igår kväll när jag bloggade om palt och samtidigt aviserade färska barnbarnsbilder på min andra blogg. Lilla Tyra vann dragkampen så paltbilden fick sparas till nu – och har absolut inget med texten i detta inlägg att göra. Texten kommer sig av regnvädersskapande nätsurfsaktivitet denna söndagsförmiddag*.
I mitt förrförra blogginlägg kom ordvalet i formuleringen av en viktig sak att skapa en kedja kommentarer. I dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz behandlas samma sak men utan de förargelseväckande orden – kan på engelska läsas här. För att driva den viktiga saken vidare valde jag att via Google skaffa mig ett översatt material att putsa till så att texten skulle bli publicerbar här. För sakens skull**.
BOSÄTTNINGSBYGGANDET FORTSATT STORT HINDER FÖR FRED
Frågan om byggandet i bosättningarna fortsätter att vara ett stort hinder i fredsprocessen.
Mitt i den amerikanska och israeliska diplomatiska kampanjen för att nå en majoritet i FN: s säkerhetsråd mot den ensidiga palestinska ansökan om statsbildning, godkände det Regionala rådet för planering och byggnation i Jerusalem byggandet av 1100 lägenheter på södra sluttningarna av östra Jerusalem i närheten av Gilo på andra sidan den gröna linjen.
Det ensidiga beslutet fattades när Kvartetten väntade på parternas svar på sitt nya initiativ om förhandlingar som syftar till att rädda tvåstatslösningen och hindra ett nytt utbrott av våld.
Frågan om Bosättningsbyggandet fortsätter att utgöra ett stort hinder för fredsprocessen. Den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas har meddelat att en paus av byggandet är ett villkor för nya förhandlingar. Så långt det gäller palestinierna skall östra Jerusalems suveränitet klargöras i förhandlingar om dess permanenta ställning. Det internationella samfundet, inklusive USA, erkänner inte införandet av israelisk lag och administration i östra Jerusalem. USA: s utrikesminister Hillary Clinton och EU: s utrikespolitiska chef Catherine Ashton anslöt sig till palestinska protester mot beslutet att expandera Gilo. Kvartetten varnade för att Israels drag riskerade Israels ansträngningar för att nå fred.
Premiärminister Benjamin Netanyahu avvisade kritiken och säger att Gilo inte är en bosättning, utan snarare ett område i Jerusalem fem minuter från huvudstadens centrum. Han konstaterade att alla israeliska regeringar byggt i sådana områden. Och sant är att den ena israeliska regeringen efter den andra byggt tusentals lägenheter i judiska stadsdelar i östra Jerusalem, och även stoppat in miljarder shekel i upprättandet av bosättningar på Gazaremsan och Västbanken.
Denna kortsiktiga politik är ett av hindren för upprättandet av två stater med utgångspunkt i 1967 års gränser.
En rad internationella överenskommelser som Israel har undertecknat förpliktigar regeringen att undvika ensidiga åtgärder i frågor som skall avgöras i slutliga förhandlingar. Regeringen måste komma ihåg att denna skyldighet även gäller östra Jerusalem. Att bryta mot det skadar vår trovärdighet, undergräver premiärministerns krav på nya samtal och kan visa sig förödande på lång sikt.
* Varför är du inte i kyrkan, din lymmel?? kanske någon frågar. Svaret är enkelt: Gudstjänsten (utan mässa) är flyttad till klockan 16. Men det var ”bra” på jadrion.
** Långt bak i min skalle gräver tanken att det skulle vara intressant att i korthet veta om de som reagerade kritiskt på mina ord i förrförra inlägget delar Haaretzledarens analys i själva saken – eller inte. Alltså frågan om östra Jerusalems status skall avgöras i förhandlingar eller vara ett ensidigt drag från Israels sida som inte är förhandlings- och/eller utbytbart.
dagen efter dagen efter
Är man här en återkommande Bloggläsius vet man att det bloggas nästan varje dag, i alla fall de flesta. Man vet också att det kan handla om lite av varje. Man har också erfarit att det tämligen ofta dyker upp något med anknytning till vad som händer och inte händer i relationen Palestina-Israel. Några tar emot det med intresse, andra hoppar över, vissa tycker det är ensidigt, till och med anser att jag ”snöat in”.
Givetvis är Palestina-Israel inte det enda världsscenariot av betydelse. Eurokrisen med Grekland i fokus är också viktig – naturligtvis. Och det Syriska folkets ihärdiga protester mot sin diktator. Och Iran eller Nordkorea som potentiella riskfaktorer för fler än de egna folken. Eller Irak eller Afghanistan. Det finns massor med viktiga saker.
I denna värld av viktiga händelser och mänskligt lidande har jag ensidigt valt att någotsånär följa en av de världspolitiska situationerna, inte alla. Den jag valt intresserar mig särskilt av tre skäl:
1. Jag tror den är en nyckel till relationerna mellan Första och Tredje världen.
2. Den är en avgörande punkt i relationerna mellan Kristenhet och Islam.
3. I debatter (många gånger snarast ”debatter”) vävs politik och teologi (många gånger ”teologi” ) samman på ett sätt som får mig som teolog att vara intresserad, stundom himla med ögonen och ibland rentav gå i taket.
När jag följer situationen gör jag det genom media – jag är ju inte på plats – och jag gör det genom främst israelisk press: Haaretz och Jerusalem Post. Både för ämnets skull och för att aktivt öva både min engelska och min svenska låter jag en del texter jag tycker är tänkvärda passera genom Googles översättningsfunktion så att jag får en råkladd att bearbeta för att på modersmålet återge vad grundtexten* vill förmedla. Egentligen är allt detta i sig en meningsfull språktränande sysselsättning oberoende av ämnesval**.
När jag denna söndagsförmiddag radiolyssnande satte mig vid datorn var tanken att skriva en kort introduktion till en artikel av krönikören Gideon Levy i dagens nummer av Haaretz. Introt har nu blivit så långt att jag väljer att inte publicera texten i svensk form utan rekommenderar dig, ädle Bloggläsius, att klicka på denna länk för att bilda dig tvåfalt – om vad en israelisk debattör anser samt din engelska.
NETANYAHU VISADE ATT ISRAEL INTE VILL FRED
Netanyahu visar världen att Israel vare sig vill ha ett avtal eller en palestinsk stat – och för den delen inte fred heller.
På fredagskvällen visade sig premiärminister Benjamin Netanyahu än en gång vara ett utmärkt ljusbringare, denna gång i palestinsk tjänst. Han visade världen, bättre än till och med Mahmoud Abbas, varför de inte hade någon annan utväg än att vädja till FN . Om det finns ett tydligt budskap att ta hem från hans Hiskia- och Jesajatal, är det detta: Palestinierna (och världen) kan inte längre förvänta sig något från Israel. Ingenting. (…)
Har man sedan läst den artikeln och vill bilda sig vidare kan en text med helt annan inrikting läsas. Det är en USA-boende kolumnist som i Jerusalem Post ger en inblick i hur den israeliska högern kan tänkas tänka. Faktisk i mitt tycke ganska skrämmande – men i vart fall en nyttig språkövning. Här är länken till:
KOLUMN ETT: ISRAELS VÄG MOT SEGER
Israel har inget att förlora, allt att vinna från att gå på offensiven. Våra vänner i den amerikanska kongressen har visat oss en väg som lägger öppen för oss att följa.
Det är något surrealistiskt över täckningen av.... (...)
Publicerat samtidigt som det i radio pågår en gudstjänst från bokmässan i Göteborg. Just nu funderar man om Gud, försoning, lidande, godhet och framtid utifrån erfarenheterna i Auschwitz.
* Grundtexten är i och för sig nog modern hebreiska men den begriper jag ju inte alls. Alltså blir det en översättning jag översätter med alla de förluster av antydningar, ordlekar och undermeningar det kan innebära. För en ordare som jag med nördigt intresse av också annan översättningsproblematik är alltsammans givetvis synnerligen stimulerande och glädjerikt.
** Lite stolt är jag över att dottern som undervisar i engelska och svenska för gymnasieelever på praktiska linjer valt att då och då adoptera metoden – i bägge riktningarna. Hon menar att det är språkutvecklande för bägge språken.
dagen efter igår
Att det står dagen efter i rubriken har inget att göra med det i förra inlägget nämnda rödtjutet. Så mycket tjuts inte. I stället skall det förstås som dagen efter igår då både Palestinas president och Israels premiärminister i nämnd ordning höll var sitt tal i FN:s Generalförsamling. Jag har läst bägge talen men kommer inte att översätta dem till inlägg i denna blogg. De talade så länge bägge två att deras tal sträcker sig genom inemot ½-dussinet A4-sidor vardera. Läsaren rekommenderas dock att öva sin engelska på Abbas och Nethanyahu.
Det jag i stället valt att här översätta är en snabbanalys gjord av den israeliska tidningens Haaretz utrikeskorrespondent i New York. Den bygger på hans twittrande och publicerades fredag kväll, bara ett tag efter det att gubbsen pratat färdigt. Som vanligt körde jag texten genom Google och putsade till den till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska finns den här och jag tycker den ger en vettig bild.
ABBAS OCH NETHANYAHUS TVEKAMP I FN: KOLLIDERANDE BERÄTTELSER.
Både Abbas och Netanyahu talade väl ur egen synvinkel.
Men de talade förbi varandra och till helt olika målgrupper.
Det finns knappast utrymme för optimism efter det som en del beskriver som en historisk dag då Palestina bad om FN: s erkännande och dess ledare Mahmoud Abbas gick bröstgänges med premiärminister Benjamin Netanyahu med hela världen som vittne.
Både Abbas och Netanyahu talade väl ur egen synvinkel. Men de talade förbi varandra och till helt olika målgrupper. Det var en dialog mellan döva, en konflikt mellan olika berättelser, ett bevis – om det nu behövdes – att israeler och palestinier lever i parallella universum. Aldrig mötas de två, om inget dramatiskt inträffar.
Abbas uppvaktade först och främst palestinierna. Hans målgrupper var den arabiska och den tredje världen. Talet var späckat med den typ av hårda anti-israeliska slagord som är stapelvara i FN: s "automatisk majoritet" på forum som Durban och the Human Rights Council – bland annat "apartheid", "kolonialism", "rasism" och "etnisk rensning ". På tårna efter den svidande tillrättavisning han fått i USA: s president Barack Obamas FN-tal den här veckan var Abbas uppenbarligen inte på humör att behaga amerikaner eller israeler. Han valde i stället att utan att hålla tillbaka att presentera den palestinska berättelsen på ett sätt att det river i öronen hos de flesta israeler men ökar entusiasmen hos hans många anhängare i generalförsamlingens korridorer.
Netanyahu, å sin sida, tilltalade de delar av världen att Abbas valde att ignorera. I en välgjord men ganska långrandig presentation – som fick de flesta av sina applåder från den israeliska delegationen och en importerad skara cheerleaders – kastade sig Netanyahu som en Daniel i den lejongrop som FN: s anti-israeliska block utgör. Han utnämnde sig själv till talesman för "100 generationer judar", avvisade Abbas mer flammande anklagelser och gav en del till var och en av sina favoritgrupper: lubavitch-rabbinen Rebbe för religiösa judar, ett citat ur Bibeln för evangelikala kristna, minnet av 9 september för sin amerikanska publik och en inbjudan till Abbas "att prata dugri" (den israeliska motsvarigheten till det amerikanska "talk turkey") för hans israeliska väljare hemma.
Men trots att de gick i borgen för sina förmodade lojaliteter till en framförhandlad tvåstatslösning gjorde Abbas och Netanyahu inga försök att dölja sin djupa misstro varandras verkliga avsikter. Deras ömsesidiga underliggande antagande är att de båda saknar en trovärdig partner för fred. Icke desto mindre – som den enda lite goda nyheten för dem som insisterar på att behålla en liten strimma av hopp trots alla bevis om motsatsen – söker Washington, i spåren av Kvartettens uppmaning på fredag, ett snabbt återupptagande av fredsförhandlingarna, om så bara för att USA ska bli av med den politiska heta potatisen Abbas dumpade i dess knä när han bestämde sig för att gå vidare med sin stora FN-offensiv.
USA i klistret
Nu strömmar nyheterna in från New York om utvecklingen i Mellanöstern. Hart när varje nyhetssändning behandlar det diplomatiska arbetet i FN. Situationen är lindrigt sagt komplicerad för alla inblandade parter. I den israeliska tidningen Haaretz av den 21 september skriver kolumnisten Zvi Bar'el* intressant om det dilemma USA hamnat i. Han ger också tips om en väg ut ur klistret. På engelska finns texten här.
USA BÖR ERKÄNNA PALESTINA
Precis som 23 år sedan står idag Washington som en befäst mur som blockerar Palestinas inträde i FN.
Minnet är kort och glömska är ofta avsiktlig men för 23 år sedan beslöt FN: s generalförsamling att flytta sitt sammanträde från New York till Schweiz så att den Palestinska befrielseorganisationen ledare Yasser Arafat kunde hålla ett tal. Anledningen: USA: s utrikesminister George Schultz vägrade att ge Yasser Arafat inresevisum till USA.
Också Idag när generalförsamlingen öppnas står Washington som en befäst mur som blockerar Palestinas inträde i FN-byggnaden. Även om den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas inte fick problem att få visum har han satt sig på en berg- och dalbana när han kommer för att be om en stat för palestinierna. Listan över hot och framtida straff som läggs framför honom och hans land garanterar, om det verkställs, att det kommer att bli en stat som misshandlas från födseln.
Här är kolonialism i all sin glans. Ändå går USA med på att det skall finnas en palestinsk stat. Man vred även om armen på premiärminister Benjamin Netanyahu lite – försiktigt så det inte skulle skada – så att han skulle uttala den nödvändiga formeln "två stater för två folk”. USA: s president Barack Obama talade även om de bästa möjliga gränserna för en palestinsk stat. Abbas blev ännu inte skyldiga att erkänna Israel.
Dock: redan Arafat erkände Israel. Palestina uppfyllde alla tröskelvillkor. Ändå har de staten fortfarande bara en chans att födas på det amerikanska sättet. Genom förhandlingar som leder till en gemensam överenskommelse och ett handslag. Och om Israels hand saknas kommer palestinierna i alla fall vänta tills den växer ut.
Men Abbas har lärt sig en eller två saker från Israel. Den viktigaste lärdomen han lärt sig är att hans verkliga förhandlingar inte är med Israel utan med Washington. Den andra läxan: Förhandlingarna måste inte ske på en spelplan som är bekväm för Obama, utan snarare i FN. Där möter Obama inte en tiggande palestinsk myndighet som blir skrämd av ett rop utan 193 länder som vart och ett måste förhandlas med.
New York är inte Ramallah. Abbas såg hur Israel valde sin spelplan i den amerikanska kongressen och svarade försiktigt i på samma vis. Istället för att gå ut på en kvist planterade han trädet själv och närde det flitigt genom att samla de flesta länderna i världen, gavs väsentlig hjälp av Israels misstag, tog väl vara på Jerusalems isolering, undersökte för- och nackdelar och beslöt att även i en förlust skulle vinsten bli stor.
Om USA lägger sitt veto i FN: s säkerhetsråd kommer det att skada Washington mer än Abbas och om han inte når ett erkännande i generalförsamlingen kommer det att ske i utbyte mot ett amerikanskt engagemang för att stödja en palestinsk stat om förhandlingar misslyckas – som de kommer att göra.
Abbas orsakade att Washington drogs in i en tvist med sina europeiska kollegor, och framställde Israel som en krympling. Han tvingar FN att göra vad det vanligtvis inte brukar göra: finna en fredlig lösning på konflikter. Som en bonus fick han Netanyahu att säga att han i FN kommer att hålla ett "sanningens tal" – med det medgav han i praktiken att han tills nu har ljugit.
Paniken i Washington är äkta. Det blev uppenbart när David Hale, Obamas speciella sändebud, inte kundet kontrollera sitt humör utan bara skrek åt Abbas när han förstod att han inte hade för avsikt att dra tillbaka sitt initiativ.
Ilska och hjälplöshet kan även märkas i USA: s utrikesminister Hillary Clintons röst när hon meddelade att USA skulle lägga veto i Säkerhetsrådet. Plötsligt insåg hon att den israelisk-palestinska konflikten inte bara är "en affär mellan de inblandade parterna " utan hotar Washingtons regionala och internationella ställning.
Om USA underlåter att erkänna den palestinska staten kommer man få svårt att ställa sina rivaler åt sidan i det nya Mellanöstern där allmänheten har mer makt än de styrande. Om man erkänner den palestinska staten kommer man att måsta säkra dess överlevnad, med andra ord rikta sanktioner mot Israel. Sannerligen en dålig situation för en stormakt som strävar efter att rita kartan över det nya Mellanöstern.
Hade USA bara gjort ett försök att uppnå verkliga förhandlingar då det fortfarande var möjligt, om man bara ansträngt sig lika hårt för att nå en överenskommelse som man jobbar på att förhindra Självständighetsförklaringen*, om man delat hoten lika mellan Palestinska Myndigheten och Israel hade man kanske inte befunnit sig i denna svåra situation.
USA bör åtminstone erkänna staten nu. USA bör komma ihåg vad som hände då man vägrade att ge Arafat hans visum.
* Ur tidningen Haaretz presentation av kolumnisten:
Zvi Bar'el är Mellanösternanalytiker för tidningen Haaretz, krönikör och en medlem av redaktionen. Tidigare har han varit chefredaktör för tidningen, korrespondent i Washington och har också täckt de ockuperade områdena.
Bar'el har varit med i Haaretz sedan 1982 och har skrivit mycket om den arabiska och islamiska världen. År 2009 tilldelades han Sokolov priset för Lifetime Achievement i tryckt journalistik.
situationen på marken
Under den vecka som kommer kommer det att hända saker i New York. Många i Sveige kanske tänker – en del hoppas nog också – att det inte har någon betydelse. Jag tror att det hela är av avgörande vikt och tycker därför saken är värd att visas för denna min bloggs begåvade och trägna läsekrets.
I mitt förrförra inlägget skrev Gideon Levy:
Sanningen är att palestinierna bara har tre alternativ, inte fyra:
1. att kapitulera villkorslöst och fortsätta att leva under israelisk ockupation...,
2. att starta en tredje intifada eller
3. att mobilisera hela världen för sin sak...
Ett fjärde alternativ vore naturligtvis att i ett Mellanöstern som förändras inte göra något alls. Jag får på känn att det är vad Israels regering och USA egentligen skulle föredra. Hade Nethanyahu velat förhandla hade han ju slutat succesivt förändra ”situationen på marken” genom att tillmötesgå palestiniernas villkor för förhandlingar: frysa byggnationerna på ockuperad mark i 90 dagar. Hade USA velat hade man kunnat pressa Israel att göra så. Palestiniernas villkor för att förhandla är som sagt ett byggstopp i 90 dagar, inte mer. Så kan förhandlingarna komma igång kring flera frågor av marigt slag - men i alla fall igång.
Palestinierna tog det tredje alternativet ovan. Det är enligt Levy är det det minst onda också ur Israels perspektiv. Att vädja till FN om medlemskap och till andra länder om erkännande är deras sätt att söka förändra ”situationen på marken” – helt igenom fredligt och folkrättsligt.
I dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz ges en alternativ linje till Nethanyahu-regeringens hållning. Dessutom ges intressant information om vad den palestinske presidenten sagt till sitt folk. På engelska kan ledaren läsas här. Jag körde texten genom Google och putsade resultatet något.
ISRAEL HAR FORTFARANDE EM PALESTINSK PARTNER FÖR FRED
Abbas deklarerar att ett accepterande av resolutionen i FN inte kommer att ersätta förhandlingar med Israel om kärnfrågorna i ett slutligt fredsavtal.
I en tid när högre tjänstemän i Israel tävlar med varandra i att komma på bestraffande åtgärder som kan riktas mot palestinierna för att de söker ett FN-erkännande eller när tjänstemän sprider skräck bland den israeliska allmänheten över risken för nya fientliga handlingar av palestinier, har en röst för fred och försoning utgått från Ramallah. Den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas stod denna fredag i sitt tal till nationen, där han meddelade sitt beslut att begära att FN: s säkerhetsråd erkänner en palestinsk stat, fast mot uppmaningar till våld och fortsatte att hålla sig till en tvåstatslösning baserad på den stillestångslinjen av den 4 juni 1967.
Abbas förklarade att ett godtagandet av en sådan resolution från FN:s sida inte skulle ersätta förhandlingar med Israel om kärnfrågorna i ett slutligt fredsavtal. I ett försök att sänka förväntningarna och att stilla lågorna var han noga med att berätta för sitt folk att de inte bör förvänta sig att omröstningen i New York skulle åstadkomma oberoende.
Abbas uttalanden var också riktat till israeler för vilka Israels framtid som en blomstrande, trygg, judisk, demokratisk stat ligger varmt om hjärtat. På fredag kväll fick de se en strategisk palestinsk partner, kanske den sista av, som modigt förklarade att ingen kan upphäva Israels legitimitet eller isolera landet. Abbas, vars förslag om att återuppta arbetet i trepartskommittén för att förebygga hets klingat för döva öron i premiärminister Benjamin Netanyahus kontor, drog en skarp skiljelinje mellan Israels legitimitet å ena sidan och å andra sidan bristen på legitimitet i den israeliska regeringens politik i allt som rör utvidgningen av bosättningarna på Västbanken och byggandet i östra Jerusalem.
Det vore rimligt att anta att säkerhetsstyrkorna i Israel och den palestinska myndigheten skall kunna handskas med våldsamma demonstrationer i territorierna. Abbas betonade att den palestinska myndigheten fungerar inom ramen för den Palestinska befrielseorganisationen som är det palestinska folkets högsta myndighet och den part som ingått avtal med Israel.
Nyckeln till vägen till fred finns fortfarande i Netanyahus händer. Inför den officiella palestinska begäran till FN borde premiärminister Netanyahu vända sin retorik av hot till ett diplomatiskt initiativ som skulle omfatta de dramatiska förändringar som Mellanöstern genomgår. Inget tal från hans sida (i FN – mitt förtydligande) kommer att lindra den växande faran för regional konfrontation och Israels internationella isolering.
himlen krymper
Det har varit många förändringar i Mellanöstern detta år. Sådant man tagit för givet har ändrats eller håller på att ändras. I Tunisien och Egypten blev det så. Och Libyen. Och i Syrien krymper regimens möjligheter att låta allt förbli vid vad det varit. Samtidigt är framtiden oviss. Hur blir det? Demokrati? Återfall i diktatur? Oro? Och det händer att det i arabländer blir folkliga protester mot Israel, något som diktatorerna varit effektiva i att tidigare hålla nere.
Nu närmar sig nästa vecka då man ska framträda inför FN för att få till stånd ett internationellt erkännade av Palestina som en suverän stat – för närvarande ockuperad. I Säkerhetsrådet kommer USA att sänka förslaget med sitt (otidsenliga) veto men i Generalförsamlingen kommer palestinierna att bli bemötta mer generöst. Sverige och en del andra EU-länder tror man – åtminstone i Israel – kommer att rösta för. Andra delar av EU förväntas kanske rösta nej eller mer troligt lägga ner sina röster. I vår regering råder oenighet.
Kolumnisten Gideon Levy diskuterar idag saken i en vad jag tycker är en intressant debattartikel i den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Google gjorde grovöversättningen och jag fixade till texten. Orginalet kan på engelska läsas här.
ISRAEL VILL INTE HA EN PALESTINSK STAT - PUNKT!
På onsdagen publicerades israeliska fredsorganisationer en gemensam lista med 50 skäl för Israel att stödja en palestinsk stat. Tänk dig att du bara accepterar fem av dem – är inte det tillräckligt? Vad exakt är alternativet när nu himlen krymper ovanför oss?
Vad ska vi säga världen nästa vecka i FN? Vad kan vi säga? Vare sigdet är i Generalförsamlingen eller Säkerhetsrådet kommer vi att exponeras i all vår nakenhet: Israel vill inte ha en palestinsk stat – punkt! Och vi har inte ett enda övertygande argument mot en etablering och ett internationellt erkännandet av en sådan stat.
Så vad ska vi säga? Att vi är emot? Fyra premiärministrar, Benjamin Netanyahu bland dem, har sagt att de är för och att det måste ske genom förhandlingar, så varför inte vi har gjort det än? Är vår uppfattning att vi motsätter oss det eftersom det är en ensidig åtgärd? Vad är mer ensidigt än de bosättningar som vi framhärdar i att fortsätta bygga? Eller kanske vi kommer att säga att vägen till en palestinsk stat går genom Ramallah och Jerusalem, inte New York som USA: s utrikesminister sagt. Staten Israel självt skapades delvis i FN.
Nästa vecka kommer att bli sanningens ögonblick för Israel, eller mer exakt det ögonblick då vårt bedrägeri kommer att avslöjas. Var sig det är presidenten, premiärministern eller ambassadör som talar till FN så kan inte ens den störste av offentliga talare vara oförmögna att stå inför representanter för världens nationer och förklara Israels logik. Inte någon av de tre kommer att kunna övertyga dem att Israels position har något värde.
För trettiotvå år sedan skrev Israel ett fredsavtal med Egypten där vi åtog oss "att erkänna det palestinska folkets legitima rättigheter " och upprätta en självständig myndighet på Västbanken och Gaza inom fem år. Ingenting hände.
För arton år sedan undertecknade Israels premiärminister Osloavtalet, där Israel åtog sig att föra samtal för att nå en slutgiltig överenskommelse med palestinierna, inklusive kärnfrågorna, inom fem år. Inte heller detta skedde. Det mesta som bestämdes i avtalet har havererat sedan dess – i de flesta fall på grund av Israel. Vad ska Israels förespråkare i FN säga om detta?
Under flera år hävdade Israel att Yassir Arafat var det enda hindret för fred med palestinierna. Arafat dog – och än en gång hände ingenting. Israel hävdade att om bara terrorn skulle upphöra, skulle en lösning komma. Terrorn stoppas – ingenting. Israels ursäkter blev allt tommare och den nakna sanningen blev allt tydligarea. Israel vill inte nå ett fredsarrangemang som innefattar upprättandet av en palestinsk stat. Detta kan inte längre städas undan i FN. Och vad förväntade sig Netanyahus Israel att palestinierna ska göra i detta läge – ännu en omgång av fototillfällen som de med Ehud Barak, Ehud Olmert och Tzipi Livni och som inte ledde någonstans?
Sanningen är att palestinierna bara har tre alternativ, inte fyra:
att kapitulera villkorslöst och fortsätta att leva under israelisk ockupation i ytterligare minst 42 år, att starta en tredje intifada eller att mobilisera hela världen för sin sak. De tog det tredje alternativet, det minst onda också ur Israels perspektiv. Vad har Israel att säga om detta – att det är ett ensidigt steg, som vi och USA har sagt? Men Israel höll inte med när det gällde att stoppa byggandet i bosättningarna, alla ensidiga stegs moder. Vad har palestinierna kvar? Den internationella arenan. Och om de inte hittar räddning där – ett folkligt uppror i territorierna.
Palestinierna på Västbanken, i dag 3,5 miljoner, kommer inte leva utan medborgerliga rättigheter i ytterligare 42 år. Vi kan lika gärna vänja sig vid det faktum att världen inte kommer att ställa upp på det. Kan Netanyahu eller Shimon Peres förklarar varför palestinierna inte förtjänar en egen stat? Har de ens det minsta av argument? Ingenting. Och då – varför inte nu? Vi har redan sett, speciellt nu senast, att tiden enbart bara minskar de möjliga alternativen i regionen. Så även den svaga ursäkent är död.
igår publicerades israeliska fredsorganisationer en gemensam lista med 50 skäl för Israel att stödja en palestinsk stat. Tänk dig att du bara accepterar fem av dem – är inte det tillräckligt? Vad exakt är alternativet när nu himlen krymper ovanför oss? Kan någon, kan Peres eller Netanyahu, på allvar hävda att den regionala fientligheten mot oss inte skulle ha minskat om ockupationen fått ett slut och en palestinsk stat bildats?
Sanningarna är så grundläggande, så banala, att det gör ont bara att upprepa dem olyckligtvis är de det enda vi har. Och därför ställs den enkela frågan till vem det än blir som ska representera oss i FN nästa vecka: Varför inte, för Guds skull? Varför "nej" än en gång? Och till vad kommer vi att säga "ja"?