strenger than fiction

Bilden invid använder jag då och då för inlägg kopplade till konflikten Palestina-Israel. För en del läsare fungerar den som hoppa-över-signal, för andra som intresseväckare. So be it!

Carlo Strenger
heter en professor som då och då brukar skriva under rubriken Strenger than Fiction i den israeliska tidningen Haaretz. Jag fann nedanstående tankegång intressant och körde härligheten genom Google och putsade till det hela efteråt. På engelska kan texten läsas här och mer om vem han är hittar man här.


MAHMOUD ABBAS VIKTIGA BUDSKAP TILL ISRAEL 

Två viktiga uttalanden av palestinska presidenten Mahmoud Abbas markerar en stor förändring av den palestinska berättelsen om Israel-Palestina-konflikten.
Mahmoud Abbas har successivt gått från att vara en relativt blek figur till en ledare med hållning. Han har inte gjort detta bara genom mycket seriösa förhandlingar med Ehud Olmert 2007 och 2008 som var mycket nära att leda till en överenskommelse. Han har även gjort det med två viktiga uttalanden som signalerar en stor förändring av den palestinska berättelsen.
För nästan två år sedan sade Abbas att den Andra intifadan var det största misstag som palestinierna någonsin gjort. Det medgivandet är tyvärr alltför sant: den Andra intifadan gjorde de flesta israeler djupt ovilliga att ta några risker för fred. De undrar återigen varför de borde hysa tillit palestinier som sprängt hundratals israeler när fredsprocessen avstannade efter det misslyckade toppmötet i Camp David.
I sin intervju med Henrique Cymerman, sänd för några dagar sedan på Israels Kanal 2, tog Abbas ett andra steg av eventuellt ännu större betydelse. Han sade uttryckligen att arabvärlden och palestinierna genom att avvisa FN: s delningsplan 1947begick ett avgörande misstag.
Genom att säga så är Abbas den första palestinska ledaren som ändra en näst intill helig del av den palestinska berättelsen: att se sig själva som enbart offer. Palestinierna har alltid talat om fördrivandet av mer än 700.000 av sina landsmän år 1948 som Nakba, katastrofen som drabbade dem.
Även om det vore både omänskligt och dumt att förneka den palestinska tragedin har palestiniernas vägran att ta något som helst ansvar för sitt öde inte tjänat dem väl utan bidragit till att konflikten varit olöslig. Förkastandet av delningsplanen 1947 var ett i en serie av katastrofala misstag från deras sida. Det första av dessa var att välja den oförsonliga Husseini-klanen som ledare i början av 1900-talet och det senaste var beskjutningen av södra Israel efter tillbakadragandet från Gaza år 2005 där palestinierna har gett prov på ringa politisk visdom.
Abbas erkännande att det palestinska folkets öde kunde ha blivit dramatiskt annorlunda om de hade fattat klokare beslut är ytterst viktigt då det palestinska förnekandet av ansvar för sitt eget öde har lett till att läget förblivit fruset. Istället för att kompromissa med Israel har för många palestinier väntat alltför många år på en omkastning av historien. De glömmer att de anslöt sig till ett krig mot Israel 1948 och att de måste acceptera konsekvenserna av sina beslut.
Konflikten i Mellanöstern har mästerligt beskrivits i Benny Morris "Righteous Victims”. Bokens titel sammanfattar en av konfliktens grundläggande aspekter. Båda sidor hävdar att de är rättfärdiga. Båda sidor hävdar att de är offer som tvingats till sina gärningar av den andra sidans omänsklighet, grymhet och oförsonlighet.
Abbas erkännande av palestiniernas misstag och hans accepterande av del i ansvaret för deras öde är av stor vikt. Utan det kommer palestinierna aldrig att kunna sörja förlusten av sina ursprungliga hem 1948 och röra sig mot en kompromiss som bygger på 1967 års gränser. Inte alla palestinier hälsar Abbas erkännande med glädje men det kan vara ett viktigt steg för att förändra konfliktens oförsonliga retorik.
Det är också ett verkligt avgörande steg. Positionen att vara ”rättfärdiga offer” som båda sidor låsts sig vid har gjort verklig dialog omöjlig. Båda sidorna har varit låsta i sin tanke att varje verklig erbjudande till den andra sidan, i själva verket varje erkännande av den andra sidans mänsklighet, skulle få svåra konsekvenser genom att bryta rollen av att vara "absolut rättfärdig".
Enligt Henrique Cymerman såg Abbas personligen till att hela 40-minutersintervjun sändes "i undervisningssyfte" på bästa palestinska TV-tid. Detta är också ett mycket viktigt steg. Israelerna har i flera år klagat över att palestinierna talar mycket olika till sin egen valmanskår jämfört med till omvärlden. I det här fallet ville Abbas vara säker på att tittarna på Israels mest visade kanal skulle se exakt samma sak som hans palestinska väljare.
Abbas sa också uttryckligen att han ser ett avtal med Israel som slutet på konflikten. Vad gäller flyktingfrågan berättade han för Cymerman att det stod klart för honom att Israel inte kan inlemma ett stort antal palestinier och att han godkänt den hållning som finns i Arabförbundets fredsförslag – Israel skall kunna inlägga veto mot varje palestiniers återkomst till Israel.
Netanyahu och Lieberman har gång på gång försökt att utmåla Abbas som fredsvägrare men deras argument för denna ståndpunkt är allt svagare. Det är därför Lieberman nyligen har valt att lufta ett av hans älskade odiplomatiska uttalanden och säga att Abbas är det största hindret för fred. Abbas är ett hot mot Lieberman och den israeliska högern eftersom han försvagar deras argument för påståendet att det inte finns någon palestinsk partner för fred, ursprungligen formulerat av Ehud Barak. Lieberman vet att Abbas menar allvar med fred och att endast Olmerts avgång förhindrade undertecknandet av ett avtal.
Abbas har nu gjort sin position klart för den Israeliska allmänheten. Han har gjort det högt, tydligt och utan förbehåll. Det är dags att den israeliska allmänheten frågar sig om man vill ha en regering som vägrar att samarbeta med Israels bästa chans att få slut på Israel-Palestina-konflikten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0