stigstrombergsson

Jag brukar inte läsa Expressen!
För säkerhets skull säger jag det igen:
Jag brukar inte läsa Expressen!!
Och så det sjunker in:
Jag brukar inte läsa Expressen!!!

Inte ens på nätet. Inte Aftonbladet heller! – skall tilläggas.

Jag har inte i dessa blaskor funnit läsvärdhet i den grad att det föranleder regelbundna webb-sides-besök, än mindre lös-nummers-inhandling. Tur därför att andra oftare än jag tittar till publikationerna. Ibland finns det ju läsvärt material. Tur och bra är det också att sådana personer via länkning ger tips som jag kan följa.

Det läsvärda jag tipsades om – via Facebook – är den krönika jag länkar till här. Marcus Birros var för några dagar sedan bara så skarpsynt i sin analys av Svenska folkets nuvarande öden och äventyr vad gäller värderingar och uppfattningar. Hans tes skulle kunna sägas vara att när Gud och Liv åker ut så kommer Mammon och Död in. Exemplen denna gång gäller hur vi låter människor ha det i slutskedet av det mänskliga livet men kan lika väl gälla början.

Läs Birros krönika i dess helhet. Slutet citerar jag:

När slutade vi värdera mänsklighet högst?
När rasade vi nerför den här branten av förnedring och tyranni?
Jag vet inte. Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln.
Vägen tillbaka till medmänsklighet ­­går via en rättvis, konsekvent, tydlig, dömande, men ändå alltid förlåtande Gud. I sanningens namn skall det erkännas. 

Definitivt ett budskap på Domsöndagen!

En annan tidigare Birro-krönika hade följande slutkläm som också är bra:

Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grund­läggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum.