stigstrombergsson

I Sverige får vi genom nyheter och annat del av Israels officiella politik. Det är den vi hör när det refereras till exempel om när premiärminister Nethanyahu reser utomlands – nästa vecka far han till USA. Det är den vi ser i praktiken när bosättningar byggs ut, palestinska tillgångar fryses och så vidare.

Som en balans till denna bild av israelS kallhamrade vi-viker-inte-en-tum-linje som vi ser i praktiken vill jag visa på en annan israelisk röst. Det är Gideon Levy, kolumnist i tidningen Haaretz, som denna dag till ära och åminnelse skriver och visar att mod, humanism, sanning och framtid också har en röst.
Google gjorde artikelns engelska till halv-svenska, jag försökte hel-svenska till texten.


ISRAELISKA JUDAR BORDE OCKSÅ UPPMÄRKSAMMA NAKBA-DAGEN

Det är möjligt och nödvändigt att lära sig att äran i upprättandet av Israel också har en mörk sida – så att vi kan känna vår historia och förstå palestiniernas önskemål.

Om Israel var lite mer säkert på rättfärdigheten i sin sak och om dess regering var lite mer öppen skulle alla skolor i Israel, judiska och arabiska, i dag uppmärksamma Nakba-dagen. Några dagar efter vi firat vår egen Självständighetsdag, då vi hyllade det mod och de resultat vi med rätta är stolta över, kan vi ge en lektion i medborgarskap. Det skulle vara en annat lektion om arvet, en som innehåller berättelsen om den andra sidan, de som förnekas och förtrycks. Gjorde vi detta idag skulle inte ett hårstrå från vårt huvud gå förlorat. Efter sextiotre år, med landet etablerat och blomstrande, kan vi nu börja berätta hela sanningen, inte bara den heroiska och bekväma delen av berättelsen.

På den dagen skulle det vara möjligt att berätta för våra elever att bredvid oss finns en nation för vilken vår glädjedag är en katastrofdag som vi och de rår för. Vi skulle kunna tala om för elever i Israel att i kriget 1948, liksom i alla krig, fanns begicks vissa onda handlingar och krigsförbrytelser. Vi skulle kunna berätta för dem om utvisningarna och massakrerna. Ja, det var massakrer: Allt du behöver göra är att be veteraner från kriget att berätta om de städer som blev "rensade" och de byar som raserades, om de tusentals invånare som lovades att få komma tillbaka efter ett par dagar – ett löfte som aldrig hölls – och om de fattiga "infiltratörer" som försökte återvända till sina hem och sin egendom för att plocka ihop resterna av sina liv och då dödades eller utvisades av IDF.

Det är inte bara möjligt att tillåta de israeliska palestinierna att minnas dagen för sitt öde och visa sin nationella och personliga smärta. Det borde vara självklart. Det är också möjligt att tillåta dem att lära oss, judarna, den andra berättelsen.

Det är möjligt att motivera allt Israel gjorde under sitt Självständighetskrig men det är också möjligt att ställa de svåra frågorna men först och främst är det viktigt att veta – och veta allt.

Det är nödvändigt att veta att det här fanns 418 byar som sopades bort från jordens yta och man ska komma ihåg att det fanns mer än 600.000 personer i detta land som flydde eller fördrevs för att inte kunna återvända till sina hem och att intill denna dag de flesta av dem, de och deras efterkommande, lever under fruktansvärda förhållanden och fortfarande bär på nycklarna till sina förlorade hem. Det är möjligt och nödvändigt att lära våra elever att äran i upprättandet av Israel också har en mörk sida. Detta måste undervisas om så att vi kan känna vår historia och förstå palestiniernas önskemål, även om det inte finns någon avsikt att tillmötesgå dem. Vi kan kalla detta "känn din fiende" men att veta är ett måste.

Vi måste veta att det under nästan varje stig i Jewish National Funds skog finns ruiner Israel var angeläget att radera ut för att säkerställa att de inte skulle fungera som bevis på en annan historia. Vi kan veta att under vår blomstrande Canada Park döljs ruinerna av tre byar som Israel raserade efter Sexdagarskriget, satte invånarna på en buss och utvisade dem. Vi kan nu vända blicken till ruinerna av de bostäder som stod kvar på sidorna av vägarna, de vilka vi vänder oss bort ifrån, och minnas att det en gång fanns liv där. Vi kan också sätta upp minnesplatser, i ett land fullt av minnesmärken, över byar som inte längre finns. Vi kan fråga oss hur det kommer sig att längs kusten mellan Jaffa och Gaza inte finns en enda by.

Vi måste också fråga varför moskén i centrum av Moshav Zechariya omges av ett staket med skylten "Fara, osäker byggnad." Det är inte deras heliga byggnad som är farlig. Vi kan också fråga var de som bodde i Zechariya, på vars ruiner Moshav byggdes, lever i dag (svar: i det fattiga flyktinglägret Deheisheh). Att fråga sådant är inte ett brott mot tron. Det är inte heller förräderi mot det sionistiska idealet. Det är historiskt och intellektuellt hederligt, om än modig, men definitivt något som omständigheterna kräver.

Denna Nakba-dag är det möjligt att börja berätta hela sanningen. Om vi är så stolta över den, varför dölja något? Och om vi är besvärade av den är det dags att avslöja den och hantera den. Först den dag eleverna i Israel också lär sig om Nakba vet vi att landet inte längre brinner under våra fötter och att det sionistiska projektet har slutförts.