stigstrombergsson

Det händer saker också när inget verkar hända.

Det är snart två veckor sedan jag på söndagstid var i kyrkan. Det var på Söndagen före Domsöndagen i den sista icke webbsända gudstjänsten.* Förra helgen var vi inte där-varande utan kopplade ihop lapp-toppen med TVn och var med-varande hemma. Några var dock i kyrkan då men nu är det DUR – som är turkiska och betyder STOPP. I morgon, Första söndagen i Advent, samlas inga ikyrkorummen. En gudstjänst webb-genomförs från Vidsels kyrka kl 11. Det händer alltså saker också när inget verkar hända.

Onsdagskvällen efter sista söndagen jag var där var jag också där och hörde det sägas att det var sista Veckomässan före jul. Förtydligande besked om den saken och om annat kom under slutet av den veckan.

Veckan efteråt, den som just nu tar slut. var det tänkt att jag skulle ansvara för onsdagskvällens Mässa med eventuell "Ovan-geli-kväll" men det meddelades i början av veckan på församlingens hemsida och Facebook att de sakerna var inställda. Jag valde att gå till kyrkan i alla fall i tanken att det är bättre om någon har missat infon och kommer att den då möts av tända lampor och en levande människa än av låsta dörrar till en mörk lokal. Tydligen hade infon funkat – bra. Kanske spelade också snöstormen in. Ingen kom.

Just i att inget verkade hända hände annat i typ förrgår – eller var det onsdag kväll?

Plötsligt ser jag på församlingens Facebook att det bildats en grupp: Bibelstudium läsåret 20/21.

Lite Hoppsan! blev känslan. Det gällde ju sånt jag har fåttförtroendet att ha näsan i blöt i. Men det kändes också OK. Jag läste texten som presenterade saken och gick med i gissningen att det kanske skulle bli aktuellt att jag skulle fortsätta ha blötlagd tipp. Jag bjöd också in till gruppen Älvsbybor som brukat finnas med i grupperna jag haft att göra med och som var mina vänner på Fäjjan.

Det visade sig att alltsammans kommit till inte helt av misstag men ändå lite. Info-personen i församlingen hade nämligen privat undersökt hur en digital studiegrupp kanske skulle kunna komma att se ut för att kanske sjösätta idén men råkat publicera det hela utan att ha fattat hur. Och när tabben uppenbarligen var ute i luften hade jag bara hakat på. Nu, två dagar senare har det spridit sig så att nu finns 17 personer som nappat på min och andras inbjudningar – med det snäva geografiska perspektivet än så länge. Det var ett lyckat misstag fast det inte var meningen att det som hände skulle hända.

Fredag kväll kom följande fråga i gruppen:

Vad spännande med en digital grupp. Saknar våra fysiska träffar i kyrkan. Är det ok att lyfta frågor som rör tro, bibel, mm i denna grupp eller kommer den fokusera på bibliska berättelser och tolkningar?

Mitt svar blev:

Ojoj! Jag är just nu drabbad av "pedagogisk panik" kring en grupp-form jag nästa helt saknar erfarenhet av. Hur som helst får vi hjälpas åt. Det än så länge tänkt är att det på tisdag vid 18.30-tiden händer något, kommer (i gruppen alltså och som en film) en berättelse av någon sort, referat av vad tisdags-studierna inklusive de skrivna "lathundarna" kopplade till det. Om jag fattat rätt kan man mötas digitalt säg vid 19-tiden. Annars inlägg här i gruppen på FB.

Vi får hjälpas åt och jag är öppen för tips och tyck.

Nu vet du, noble Boggläsius, i vilken pedagogisk panik jag befinner mig i.

* Den var helt OK. Till allt en Högmässa ger fick vi också veta att för människorna på Noas tid flöt livet på som vanligt.

Detta inlägg handlar om den del av min värld som fyllts av och fortfarande sysselsätter mina tankar – kyrka, församling och därtill hörande jox. Kommer det till andra saker som till exmpel matlagning resonerar jag inte alls på samma vis som när det gäller detta. Med den brasklappen knapprar jag så vidare.

Jag tycker – Coronatid eller inte spelar här ingen roll – det är viktigt att, som man säger, tänka utanför lådan och inte bara grubbla i boxen. Det är så lätt både i gamla och nya situationer att reflexen blir att hålla sig inom kända ramar och göra som man brukar göra – alternativt inte göra något alls. Sådan fyrkantighet kan irritera mig.

Men du Stig är väl fyrkantig! Du om någon!

Så torde ropen skalla. Ärligt skrivet är det hojtandet både sant och osant, också i kyrkliga och teologiska ting. Vad gäller fundamenta och innehåll håller jag tjurskalligt och storskaligt envist fast vid vad som brukar kallas klassisk kristen tro även om det inte finns någon exakt i detalj samstämmig hållning kring alla saker i den lådan.*

Däremot är jag ganska slapp i vinklarna om hur man kan och ska uttrycka denna kristna tro. Man kan göra rätt på många sätt brukarjag säga vad gäller former, metoder, prioriteringar och vägval. När det handlar om hur saker framställs ser jag mig själv som ganska pragmatisk men vad saken gäller vill jag vara stabil som en kiosk.

För en tid sedan lockade en situation och en förfrågan mig till att lite pedagogiskt försöka ruta in en del saker. Som utgångspunkt tog jag vad som står i Svenska kyrkans regelverk – Kyrkoordningen – och färgsätter ett parmeningar i den:

Svenska kyrkan framträder lokalt som en församling. Denna är den primära enheten inom kyrkan. Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift.

Först det röda – syftet.

Jag uppfattar att det har fyra led som får bli var sitt hörn i en kvadrat.

Klicka på bilden blir den större.

Här kan man fråga sig massor vare sig man är kyrkbrukare som firar gudstjänst eller deltar i annan så kallad ”verksamhet” eller är kyrkdukare, anställd eller förtroendevald med uppgifter och ansvar.

• Åt vilket eller vilka håll drar jag i det jag söker och värderar? Här är det bra att markera med två plus (++) det ”starkaste” hörnet och med ett plus (+) det som kommer som nummer två samt sätta ut minus (–) och (– –) för de ”svagare” och ”svagaste” hörnen.
• I vilka hörn tycker jag församlingen, så som jag ser den, betonar och fungerar? Här kan man rangordna A-B-C-D.
• Ser jag hos mig själv någon brist som kan behöva balanseras? Om så – hur?
• Ser jag i församlingen något som bör fixas? Hur?

Så till det blå – församlingens grundläggande uppgift.

Den går också att kvadratiseras men jag gör det vridet den så att rutorna inte helt sammanfaller. Frågorna ovan kan i alla fall återanvändas med sina (+), (–) och A-B-C-rankningar både för egen del och för den lokalförsamling man befinner sig i.

Hur rutar jag in mig själv? Vad är min självuppfattning? Hur uppfattar andra mig?

Det kan vara frågor att fundera kring när man nu umgås mest med sig själv.

* Så tror jag till exempel att Maria blev med barn utan att Josef eller någon annan karl varit inblandad. Jag tror också att Jesus uppstått från de döda, att han gick på vattnet – vilket är så knäppt att ingen hittar på det om han sjönk när han försökte – och att hans död var till gagn för alla och vad vi gör av det påverkar hur det blir efter döden. Vidare tror jag att Dopet kopplar ihop den som döps med Jesus som med sitt liv, död och uppståndelse kopplat ihop oss med Gud och i Nattvarden ger Jesus sig själv rent fysiskt till var och en som gapar. Om sådant gör att jag uppfattas teologiskt fyrkantig gör det mig ingenting.

Jag har läst ännu en bok: Franklin D. Roosevelt – President i kris och krig, skriven av journalisten och författaren Lennart Pehrson. Den är på drygt 260 sidor och är en biografi om honom som vann ett presidentval, vann ett till och så ännu ett innan det sista ett halvår innan han dog.

Egentligen är det lite märkligt att FDR fått så lågmäld historia jämfört med samtidstyperna Churchill, Stalin, Hitler och Mussolini. Vald ledare från depressionen genom 30-talet och kriget fram till ett USA som krupit fram ur garderoben America first för att dominera långt mer än halva världen ekonomiskt,politiskt och militärt. I någon annan bok jag nyligen läst – Gileads döttrar jag skrev om i förra inlägget? – stod det att historien upprepar sig inte men den rimmar. Det är tänkvärt sett till sekvensen och vågrörelserna Kennedy-Johnson-Nixon-Ford-Carter-Reagan-Bush1-Clinton-Bush2-Obama-Trump och nu Biden – alla gubbar jag minns. Rent historiskt fyller den en kunskapslucka hos mig, inte minst vad gäller hans syn på Sverige och hustruns roll i sammanhanget. De var ju för katten nästan sossar! Men också att historien rimmar gör boken om Roosevelt extra intressant.

Läs den! ISBN 978-91-7545-912-7.

Det finns en annan blogg vars skribent uppenbarligen läser vad jag skriver här. Igår kunde jag där läsa om mig själv det sakliga att jag inte tog det här med nedstängningen av gudstjänstlivet så bra utan han blev en dysterkvist. Kanske sant, i alla fall i någon mån.

Jag förstår inte varför du var så het i den frågan sa en arbetskamrat till mig en gång i början av min tid som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det var på pricken. Jag kan engagera mig kraftigt och argumentera ihärdigt i saker som andra släpper lätt. Det blir nog därför så att jag skapar bilden av mig själv som en sur kritisk finn-fem-fel-petimeter vars ordflöde det känns skönt att kunna undvika. Viktigt är dock att veta att jag säger inte allt – och bloggar om ännu mindre.

Lägger jag handen på mitt hjärta är det klart att det skulle vara lättare även för mig om jag bara kunde släppa vissa saker eller åtminstone kunna ta lättare på en del. Tyvärr – men jag jobbar på det – har jag och har alltid haft svårt att bara skaka av mig när man väljer näst-bästa-lösningar. Jag kan ha alternativa åsikter och till och med likt Cato den äldre i det gamla Rom fortsätta att argumentera även när jag i uppkomna lägen lojalt verkar och agerar enligt den linje som blev beslutad. Ren obstruktion ägnar jag mig inte åt. Skulle så ske vore det inte i smyg utan skulle ske helt öppet. Du behöver aldrig frukta en kniv i ryggen från mig sa jag vid ett tillfälle till en tidigare chef. Angriper jag blir det framifrån.

Att känna sig ur gängorna och vara dysterkvist brukar avta efter tre dagar och väldigt sällan bli något helt bestående. Ett sätt att få det att avta är att enkelt och simpelt att göra något annat – typ läsa en bok eller åka skidor. Även fast det kommit snö nu – hela 4 cm! –är det för lite för skidåkning. Det fick alltså bli en bok. Eller två. Och innehållet kan verkligen dysterkvista tillvaron.

Det mesta jag brukar läsa är fakta-litteratur av olika slag, böcker jag brukar berätta om här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12. Det jag nu läst är en sällsynt utflykt i skönlitteraturens värld – Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar skrivna av Margaret Atwood. I sanning en dysterkvistisk dystopi.

Tjänarinnans berättelse såg jag som TV-serie för något eller några år sedan. Vi råkade då ha HBO bland våra kanaler och jag tror det var där den gick. Jag tyckte serien var bra i sin beskrivning av något slags diktatorisk fundamentalist-kristet kalifat lika fjärran från genuin kristen tro som IS är från vanlig Islam. Det var en bra serie.

Boken är ännu bättre! Men filmen var också bra. I boken är det mest vad folk tänker och känner, ite vad de gör, men på ett fiffigt sätt fixade filmen att flytta tankelivet till händelser och minspel. Ändå var boken bättre.*

Fortsättningen Gileads döttrar är skriven långt senare men i samma stil. Den är långt ifrån dålig men inte riktigt lika bra. Ändå läsvärd när man med en dystopi vill lätta upp sitt sinne.

* Nu kan du, noble Bloggläsius, lägga märke till hur positiv jag är. Jag klagar inte bara över allt och alla. Jag kritiserar inte vädret eller allt möjligt annat omkring mig utan uttrycker mig nästan lättsamt när nu solen skiner och det är minus 5 och det är snö att vänta i morgon.

Det börjar bli ett tag sedan jag skrev sist. Jag har varit bloggtyst inemot en vecka. Sådan tystnad kan bero på flera saker. En del personer jag vet om (men aldrig jag) har valt att vara bloggtysta vissa tider – under Fastan till exempel. Ibland har jag särskilt förr om åren på en och annan resa saknat tillgång till fungerande internet och då inte bloggat. När jag varit upptagen av något gäng hindrar ibland. Om man käner sig lite ur gängorna gör också att tangentbordet får vilotid. Den senaste veckan var det de två sistnämnda tingen som gjorde mig bloggtyst.

Jag kände mig alltså ur gängorna förra veckan.

Inte halsont eller feber eller något annat som ens på håll skulle kunna befaras vara covidiskt. Näpp! Men ändå med en anknytning till pandemin.

Statsministern talade till folket förra måndagen. Jag nämnde i förrförra inlägget hans besked om att nu gäller max 8 i alla möjliga sammanhang. I sak har jag inga invändningar. Tvärtom. Jag liksom alla andra har att rätta och packa oss efter vad som sägs och stadgas vare sig vi är arrangörer eller brukare av vad det än vara må. Saken är lika enkel och simpel som det är när det gäller hur fort jag får, vill och tycker mig ska köra bil. Är det 90 så är det 90. Ingen kyrklig eller okyrklig, yrkesförare eller privattrafikant skall då köra 100. Det är lätt att fatta, lätt att följa och man varken skall bryta, trixa eller ursäkta regelbrott av vilka anledningar som helst. Det är bara att ställa sig på bromsen.* Ibland uppkommer hinder i framfarten – snö, is, gropar, gupp, stenar, vägarbeten eller älgar som gör att det behöver bromsas hårdare – och styras. Det är just tankar på kyrkligt brom-och-styr som fick mig ur gängorna och bloggtyst.

Statsministern hade som sagt talat.

Biskoparna sammanträdde och remitterade som brukligt saken till kyrkoherdarna. På många håll tryckte dessa bromspedalen i golvet – Stäng allt! Till varje pris! Ingen skall kunna ens misstänka att kyrkan fartsyndar i corona-trafiken! Man beslöt sig för en kyrklig lock-down. Naturligtvis sökte man lulla in det positivt med skenbar öppenhet typ Under dagtid på vardagar är kyrkan öppen för besök om du vill gå in, tända ett ljus och hålla en enskild andakt men utan ord om eventuell bemanning eller olåst på kvälls- och helgtid då arbetande människor skulle kunna begagna sig av möjligheten. Flera som när de är bakom en ratt kör som om de hade stulit sin bil valde att panikbromsa.

Jag menar inte att man inte skall bromsa! Tro inte det. Antalet 8 gäller! – förutom den fullt rimliga senare ändringen till 20 vid begravningar. Naturligtvis skall bromspedal användas och hastigheten anpassas, om man håller fast vid trafikbilden. Jag menar inte att man ska ”köra för fort” men lika lite som man behöver helt stanna bilen för att det står 40 på en skylt eller man ser en vägskada – lika lite behöver man stänga allt gudstjänst- och sakramentsliv i kyrkan. Det finns ju nämligen också en ratt som man kan använda för att styra och parera.

På min bloggkompis tobbe lindahls blogg finns ett exempel på hur man kan kombinera bromsa och styra – här och här. Hans tvillingbror har för ett annat ändamål förmedlat trafiktankar i samma anda – här.

Lokalt valdes här broms vilket i praktiken betyder Nattvardsstopp. Ingen Mässa vare sig på söndagar eller onsdagar åtminstone fram till jul. Släpper jag nu lite på min självcensur måste jag säga att jag inte gillar det vägvalet. Jag föreslog (och hade valt att ratta på) ett annat sätt, ändå fullt trafiksäkert i den rådande situationen. Nu är det inte jag som väljer men tillstår att jag blev en hel del ur gängorna förra veckan. Som synes bryter jag nu min tystnad och muttrar i saken – om ordleken tillåts.

På fredag eftermiddag kom så gänget – barnbarnen Tyra och Adrian med föräldrar. De kom för ett dygnsbesök hos farmor och farfar med tillhörande paltfrossa – sammantaget något som skapar däst bloggtystnad.

PS: Igår streamades gudstjänsten från Älvsby kyrka. Det var bra. Värdefullt att genom datorn kopplad till TV se sin egen miljö, inte någon annan. Att det skall fortsätta så tycker jag är utmärkt. Om det blir något liknande på  Bibelstudietiden tisdag nästa vecka får vi se. DS.

* Här kan nämnas att jag känner flera och känner till ännu fler också bland kyrkligt aktiva och engagerade personer, till och med anställda i kyrkan, som har en milt uttryckt liberal hålning till överhetens bud och regler vad gäller hastighetsbegränsningar. Frågan Vad är det för skillnad mellan en ängel och en präst bakom ratten? har ett svar: En ängel är skinande vit. En präst är en vinande skit.

Vi lever i en dramatisk tid. Måndag 16 november kom nya Corona-restriktioner som reglerar att arrangemang med fler än 8 personer skall inte äga rum fram till jul. Fast det är lite i förtid agerar vi utifrån detta och det blir inga fysiska samlingar för Bibelstudier i Älvsby resten av året, bara ”lathundar” via församlingens hemsida, också härpåmin blogg.

Vem som helst, inte enbart dem som är listade i Bibelstudiegruppen, är välkomna att använda ”lathundarna” där och när de kan ha glädje av dem. Tankar, reflexioner, reaktioner och frågor kan man skicka som SMS till 070-6862466, som epost till [email protected] eller i vanligt brev till Stig Strömbergsson, Turistgatan 30, 94234 Älvsbyn. Det vore kul med någon form av feed-back...

17 november – Förenad i Mässan

1: Först – som vanligt – en tillbakablick.

Höstens tisdagskvällar var annan vecka utgår från bilden här invid. Med den visas vad kristen tro och människors erfarenhet säger. Tillvaron är kluven men att det finns förbindelse mellan ”de två världarna”

• Första gången, den 8 september, behandlade människans rop till Gud, alltså ”trafiken” på bron från höger till vänster. Människors rop kan summeras i bönen förbarma dig, de ord tiggaren i Jeriko riktade till Jesus.
• Den 22 september ägnades åt”trafiken” på bron i andra riktningen, från vänster till höger. Guds svar på människan rop är att bli människan Jesus. När han föddes i Betlehem kom Gud in i människans värld och änglarna sjöng lovsång.
• Den 8 oktober handlade om Guds förberedelse och effekten av Jesus-insatsen. Det som berättas i Gamla testamentet är förberedelsen och effekten av Jesus omskrivs först i de brev som vi har i Bibelns Nya testamentet.
• Den 20 oktober hade fortsatt fokus på Guds svar på människan rop, alltså Jesus. Han är Guds mest bastanta insats och om Honom berättar de fyra evangelie-skrifter som man läser ur i varje gudstjänst. Själva konstruktionen av Älvsby kyrka och korset på altaret visar på det mest avgörande i evangelierna: Jesus lidande, död och uppståndelse.
• Den 3 november behandlade två saker. Fortsatt fokus på Jesus, men på vad som berättas att han gjorde och sa – ”trafik” från vänster till höger över bron – men sedan om människans svar på detta – alltså ”trafik” i andra riktningen. Människans svar är Kyrkans och individernas tro som kan uttryckas på många sätt, vanligast i de apostoliska och nicenska trosbekännelserna från den tidiga Kyrkan.

”Lathundar” till dessa samlingar finns på Älvsby församlings hemsida eller kan beställas genom ett  SMS till 070-6862466. Ange då e-postadress.

2. En liten summering.

Ser man på dessa punkter finns två, rentav tre trådar.

1. Frälsningshistorien, alltså om hur Gud i mänsklighetens historia agerat för att föra folk till sig.
2. Ordningen för den klassiska kristna gudstjänsten, hos oss kallad Högmässa som speglar eller spelar upp detta söndag efter söndag.
3. Det som sker i en individ som söks av Gud och därför söker och leds till Gud – Nådens ordning.

3. En introduktion.

Ser man till gudstjänstens form kan man så här långt sortera dess olika delar i ”trafikriktning på bron”. När man kommer till gudstjänstens och gudsrelationens höjdpunkt – Mässan/Nattvarden – blir det plottrigt och sönderhackat att göra så. Sånger, böner, ord skapar mer karaktären av ”trafikstockning på bron” – om uttrycket tillåts. Annat vore egendomligt! Det är i Mässan föreningen mellan Gud och människa sker. Det är i Nattvarden Gud/Jesus kommer till en människa inte bara genom hennes öron, känsla och tanke utan in i hennes kropp på molekylär nivå – om uttrycket tillåts. 

4: Uppgift för egen del eller med någon eller några andra – inte fler än 8.

• Vilken roll har Mässan/Nattvarden för dig? Skriv gärna för eget bruk ner dina tankar. Glöm inte att fråga dig Varför? du tänker, känner, tycker som du gör. Anser du dig vara så att säga ”är färdig” i saken?
• Vilken roll tycker du Mässan/Nattvarden skall ha i församlingens liv och rytm? Varför?
• Vilka anledningar kan finnas att inte bruka och ta emot nattvarden – om nu Gud/Jesus valt att komma till och in i oss människor på detta vis? Riktiga anledningar? Andra?
• Vilka anledningar kan finnas att inte duka nattvardsbordet på Herrens dag, söndagen – om nu Gud/Jesus valt att komma till och in i oss människor på detta vis? Riktiga anledningar? Andra?
• Vad tänker du att Gud tänker i dessa saker?

5. Ännu mer fakta.

Genom historien har det skrivits hyllkilometrar om Nattvarden. Olika kristna kyrkor har brottats med att försöka förstå, greppa och beskriva betydelsen och inte sällan brottats med varandra i saken. En ”lathund” rymmer inte ens ett vettigt referat men mer fakta hittar man lätt. Kolla till exempel dessa två länkar på nätet:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Nattvard

https://sv.wikipedia.org/wiki/Eukaristiska_b%C3%B6nen

6. Som en kort summering kan dock sägas om Mässans ”trafikstockning” på bron:

Svenska kyrkan tror, lär och bekänner att Jesus kroppsligt och verkligt kommer in i brödet och vinet som alltså är hans kropp och blod. Den synen kallas realpresens (jämför: really present, verkligt närvarande) och delas – fast beskrivs på annat sätt – av katolska och ortodoxa kristna. Vi delar alltså inte bara bröd och vin utan något mycket mer. Detta uttrycks på flera sätt – här några:

I momentet Prefationen som varierar under Kyrkans år beskrivs en egenskap hos Gud/Jesus eller något Jesus gjort.

I det efterföljande Helig finns varianter på orden Välsignad vare han som kommer... Det är samma som sjungs i Hosianna på Första Advent när Jesus kommer till Jerusalem, i gudstjänsten till brödet och vinet på altaret.

Den långa bönen innan själva delandet – Nattvardsbönen – är i sin klassiska form riktad till och påminner Fadern om det Sonen gjort (inklusive Instiftelseorden I den natt då han blev förrådd osv). Denna påminnelse – facktermen är anamnes – blir i praktiken dubbelriktad då alla närvarande i gudstjänsten får saken repeterad för sig. I bönen finns också bön om Anden – kallas epikles – över bröd och vin för att de yttre sakerna ska bli och bära Kristi kropp och blod. Nattvardsbönen leder över i Herrens bön som innehåller Ge oss idag det bröd vi behöver...

Strax innan man tar emot sjungs en tonsatt bön riktad till Guds Lamm – Jesus kallas så. Alla andra böner i gudstjänsten är riktade till Gud i allmänhet, den treenige Guden eller till Fadern. O Guds Lamm – Agnus Dei – är den enda som är riktad till Jesus – på altaret!

Fadern är i himlen. Sonen är på grund av Anden reellt närvarande på altaret.

I, med och under det konkreta brödet och vinet är han möjlig att ta emot så att föreningen Gud-människa stärks till evigt Liv.

Att inte bruka detta besannar orden: Den som missar en Mässa missar en massa.

Att inte duka detta minst varje söndag är att bromsa föreningen mellan Gud och människor.

Egentligen är det fantastiskt vilken makt regeringen har. Igår blev alla 70 eller äldre genom de nya och skärpta förordningarna för att bromsa tillväxen av Corona-pandemin.

Att avstå från alla sammankomster utanför det egna hushållet var rekommendationer som i våras riktades till dem som var i så ”kallade riskgrupper” – diabetessjuka, fetknoppar, hjärt- och kärlkrassliga och andra samt alla 70+. Under maning om försiktighet slopades under hösten åldersnoteringen men nu, formellt från nästa vecka, är det på annat vis. Samma maning som i våras riktades till dem som var 70 gäller nu alla: Avstå från alla du inte bor eller har nära kontakt med och allasammanhang med mer än 8 personer. Lite juridik-dimma råder kring 50-gränsen för sittande publik men meddelande igår var klart: Stoppa springet på fester, affärer och grejer men jogga gärna en och en eller två och två i skogen. Statsministern lät nästan hotfull.

Men inte så hotfull som Martin Luther. Hans nivånås inte av moderna svenska ledare vare sig vi pratar om stat, region, myndighet, kommun eller kyrka. Jag läste för några dagar sedan hur reformatorn gav råd i pest-tider och kunde konstatera att hans uppfattning då och Folkhälsomyndighetens eller politikens syn nu sammanfaller till det mesta. Största skillnaden är väl omdömet om folk som är sjuka men ändå rör sig bland folk och sprider smitta. Nu tilltalas och förmanas sådana i barsk ton. Luther skickade dem till helvetet.*

Vi blev alltså vår70isar igår eftermiddag. Allihop och rakt av. Och så säger politiska gärna lite extrema högerkrafter* att regeringen inte visar handlingskraft. Märkligt.

Som jag ser framtiden får detta (ännu) inga alarmerande och allvarliga effekter för mig och min Primärhustru. Vi kommer nog ha en hel del pengar kvar efter jul yttrade jag utifrån anvisningarna att inte trängas i affärer – anvisningar som gäller till den 22 december. Förhoppningsvis klappar inte handeln ihop alldeles med försvagad julhandel men jag gissar att personer detta år blir ännu viktigare än saker – om man kan träffas och kan resa. Vi får se. När jag växte upp firade vi alltid jul tillsammans med släktingar eller nära bekanta men ett år – mamma hade varit sjuk i november-december – var vi bara hon, pappa och deras tonåring dvs jag. Det gick det också. Kanske till och med en av de bättre jularna – såhär i efterskott.

I kyrkliga sammanhang kommer max-8-gränsen att få följder för gudstjänster och liknande under Advent och troligen helgerna igenom. Mycket av offentlig verksamhet har man tidigare ställt om eller pausat. Inte sällan i praktiken har det blivit ställt in fast man inte vill stava så. Jag har all respekt för att terrängen är svårorienterad och att farvattnen är obekanta men tror i alla fall att perspektivet ställa upp kan locka fram viss kreativitet vad gäller fälten Gudstjänst och Undervisning. Vad gäller Diakoni har det varit lättare att hitta om än tråkiga så i alla fall vettiga vägar utan fysisk närhet i större grupper.

Jag har ställt över att Bibelstudiegruppen skulle samlas i Älvsby kyrka ikväll. Vi brukar ha en fysisk träff med 8-12 där-varande på plats. Med hjälp av en ”lathund” på nätet har det varit möjligt att kunna vara med-varande på annat håll och ta del av åtminstone vad jag som någon sorts ledare avsett med kvällen. Idag blir det bara ”lathund” på nätet. Den kommer att kunna laddas ner som pdf från församlingens hemsida runt ½7 – och synas här samtidigt under rubriken distans-bibel 17nov 20.

*Vill man ta del av reformatorns tankar – klicka här.

*I klartext: SD-KD-M.

Vi befinner oss i pandemins tid. Höll på att skriva på nytt i pandemins tid men det hade varit fel. Det har ju varit pandemi hela tiden sedan i mars.

Inte mycket är nytt – men smittsamhetsläget varierar.

Om man som jag är dagledig och varje tisdag och torsdag kl 14 tar del av vad jag och Primärhustrum kallar Dagens Tegnell anser jag mig tämligen informerad om gällande rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips. Folkhälsomyndigheten inklusive vår regionale Smitt-Anders är pedagogiska, sakliga och allvarliga.*

Inte mycket är nytt – annat än att smittan kom att öka.

Gällande rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips är i sak idag i mitten av november inte annorlunda än hur det var i mitten av oktober – egentligen sedan i mars. Det var följsamheten som ändrades under hösten, inte rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips. När dessutom fler och fler kände sig trötta på hela saken och hoppades på lindringar – i sak folksamlingar från 50 till 300 beroende på lokaler – tog man efter sommarens väderberoende ut i förskott den frihet man längtade efter. I den andan kom också vissa formella saker att ändras från första november men inom två veckor kom nya nu regionvisa rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips, I princip återförde dessa det hela till oktobernivån – förutom ett tillägg vad gäller resor inom och utom regionen.

Inte mycket är nytt – annat än just spridningstakten.

Enskilda individer skall agera som vi uppmanades att bete oss i april. Arrangörer har samma ansvar som i oktober vad gäller avstånd, antal och annat. Stora smittmotorer bedöms vara arbetsplatser och privata partajer inom eller utom den egna bostaden samt möjligen lagidrotten. Barn i grund- och förskolor driver inte, till skillnad mot vissa vuxna i sammanhangen, någon smittspridning. En och annan skola stängs men det beror just på att alla förkylda skall vara hemma. Visar test att det handlar om Corona är det vuxna som slappat, inte de höstsnoriga barnen.

Inte mycket är nytt – annat än kanske viss panik i kyrkliga och andra sammanhang.

Kyrkor – jag koncentrerar mig på dessa, inte bibliotek och korvköer – och andra gudeliga lokaler visar sig inte heller nu vara pesthärdar om nu någon tror så. Församlingar anpassade verksamheterna tidigt – enligt min mening också på många håll både över-, fel- och underdrivet. Älvsby församling som jag tillhör och bebor har i sammanhanget i stort agerat sakligt och sunt. Också nu kan man om man vill fira gudstjänst under de rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips som gäller.

Via sociala medier ser jag på andra håll i det kyrkliga hanket och störet andra attityder. Som arrangör väljer man att tänka åt folk så att ingen skall frestas att ”tänka fel”. På en del håll fläskar man då till så att man bommar igen helt. På andra håll tror man utan sakliga skäl att Nattvard smittar mer än kyrkkaffe och har bara Mässa-lösa sammankomster men med fika efteråt. Märkligt är det.

Så – ska jag gå i kyrkan imorgon?

Ja. Inte mycket är ju nytt. Dessutom är det Mässa och den som missar en Mässa missar en massa. Sitter man på håll i anvisat antal och agerar enligt rekommendationer, råd, regler, anvisningar och tips är det OK. Jag förutsätter att om folk som brukar fira gudstjänst känner sig sjuka – och då menar jag i luftvägarna och med feber! – så håller de sig hemma. Om personal är krasslig skall de inte dyka upp! Bär man sig åt så minimeras faror och risker – vilka farhågor och rädslor man än känner.

Om Bibelstudiet på tisdag ber jag att få återkomma...

* Vik en ½timme åt SVT Norrbotten från tidigare i veckan – här. Se extra noga på när Smitt-Anders med teckentolken som läromedel pratar om avstånd.

Natten mot söndag bloggade jag om den förlorade boken. Jag har försökt smit-spåra den både när och fjärran, gjort listor (korta) över misstänkta lånare eller snattare. Lokala kyrkoherden tillfrågades men kunde avfärdas. Till södra Sverige avflyttad komminister likaså med samma resultat.

Två alternativ återstod att beakta.

Kan det vara så att något av barnbarnen i ganska späd ålder kånkad omkring farfars-morfars bok i fastigheten och sedan helt omedvetet lagt den på något helt osannolikt ställe? Eller är den av mig glömd och av mig eller någon annan undanställd på obskyr plats i Församlingsgården eller – mindre sannolikt – på Älvsby folkhögskola?

Jag väntade med frysboxen och förvaringslådorna för Lego och andra leksaker. Man måste OBServera att det rör sig om flera stycken i flera rum! Lättare var att inleda det mer noga letandet på Pastorsexpeditionen dit jag idag också hade ett annat ärende. En bit ner i en hög (av mig kvarlämnade) papper låg den! Den var förlorad men är nu återfunnen likt pojken i Lukas berättelse om Jesus kapitel 15. Glädje råder också i vårt hus!

Under helgen var barnbarnet Ava här utan sina föräldrar. Full fart och friska fläktar! Ett litet smolk i bägaren var väl att jag – hennes morfar – också ”jobbade” en del vilket jag berättat om. Hur som helst en massa glada skratt och lustiga aktiviteter. Lilla Ava är rörlig så viss smit-spårning blir aktuell.

Ett annat glädjeämne är valet i USA – faktiskt. Bra är både att det fick ett resultat och resultat det fick. Att den slagne sittande presidenten flyr fakta och söker smit-spåra ut hela frågan med svammel och konspirationsteorier är bara SÅ patetiskt – om än inte helt oväntat. Det jag stilla undrar är om hans och hans hejdukars agerande är lynnigt och spontant eller ett planerat strategisk agerande från den extrema högern.

Idag kom skärpta råd från Folkhälsomyndigheten för Region Norrbotten fyra veckor framåt. Coviden ökar framför allt i kuststäderna medans inlandet är om inte helt fritt så ialla fall hyfsat stabild. Igår hade Älvsby kommun 5 personer som testat positivt och ingen av dem på sjukhus eller äldreboende. I Luleå och framför allt Piteå löper smittan amok på annat vis om man ser till innevånarantal. Förra veckan var det på detta vis: Arjeplog 0, Arvidsjaur 1, Boden 88, Gällivare 16, Haparanda 35, Jokkmokk 1, Kalix 11, Kiruna 15, Luleå 231, Pajala 2, Piteå 130, Älvsbyn 5, Överkalix 3, Övertorneå 0. Blandat glada och sämre fakta.

Om Övertorneå kan förresten sägas att Lärarförbundet gjort mätningar. Kommunen vann tävlingen Bästa skolkommun 2020. Bland de 10 bästa kommunerna är faktiskt 4 stycken Norrbottniska: 1 Övertorneå (31), 4 Arvidsjaur (131), 7 Piteå (27), 10 Älvsbyn (8). Siffrorna inom parentes är förra årets ranking. Bra resultat!*

Det är minusgrader ute nu och skall komma regn. Varning för glatt före!

* Primärhustruns uppväxtkommun Tierp föll två placeringar – från 288 till jumboplatsen 290.

Det är nuförtiden inte SÅ ofta jag har annat uppdrag än som gudstjänstfirare figurera i ordinarie gudstjänst på söndagarna. I selen finns yngre kollegor för att ta ansvar för basen för församlingens liv. Jag är bänkad – i positiv mening. Men ibland händer det. Luckor eller krockar i planeringen eller akuta lägen kan innebära att jag någon gång lite då och då får förtroendet att leda gudstjänst och då främst i Älvsby kyrka. I höst har det inplanerat blivit en söndag i kvartalet. Igår var en sådan.

Som yttre förutsättningar behöver nämnas att Corona-anpassningar och lokala beslut begränsar antalet till 50 personer, inräknat kyrkvärdar, musiker, vaktmästare och präst. Kyrkans tre läktare där man kan Covid-säkert placera tre gånger 8-10 personer har inte (ännu) tagits med i dessa beräkningarna utan man har nöjt sig med att anpassa ”golvet” och 50 själar är vettigt.

Konfirmanderna med ledare – inemot 25 personer – hade man-ur-huse-dag och tillsammans med förväntade andra blev beredskapen att räkna noga, kanske stoppa och fundera över eventuell extragudstjänst klockan 14 eller så. Det räckte dock med beredskap. Vi blev 44 personer i kyrkan denna  22:a söndag efter Trefaldighet. Runt hälften ”tämligen färska” om uttryckets tillåts.

Hur blev det då?

Det var en Högmässa som började med tre verser på psalm 219.

Sedan kom Beredelsen då jag sa följande:

I en av Bibeltexterna för idag står om Jesus: Han har gett oss sina stora och dyrbara löften, för att ni tack vare dem skall bli delaktiga av gudomlig natur sedan ni kommit undan det fördärv som begäret drar med sig i denna värld. (Andra Petrusbrevet kapitel 1 vers 4)

Han har gett oss sina stora och dyrbara löften. Flera. Jag är med er alla dagar till tidens slut är ett ganska välkänt löfte. Den som tror på mig skall leva om han än dör är ett annat. Dina synder är förlåtna är ett tredje. Löften från Jesus till oss.

Gud/Jesus ger befrielse. En nystart. Och en omstart. Genom förlåtelsen.

För att få del av det Gud/Jesus lovat ber vi och bekänner...

Gudstjänsten tuffade vidare på samma sätt som brukligt. Efter psalm 37 läste jag Evangelietexten från Johannes kapitel 12 verserna 35-43, tog till orda, talade och sade ungefär följande.

För tre dagar sedan la jag på församlingens (och min egen) FB-sida ut tre frågor som ett tankepaket inför den här gudstjänsten. Jag uppmanade dem som läste att tänka i förväg och så fleras tankar kan delas nu. Jag gissar att alla inte sett frågorna så jag tar dem igen. Tre stycken:

1. Varför trodde inte alla på Jesus där och då? Det stod ju i texen jag läste: Trots att han gjort så många tecken trodde de inte på honom.Varför?
2. Varför trodde inte alla som efteråt hörde ögonvittnenas berättelser om honom? Det är ju erfarenheten hos honom som 60 år senare som en gammal man skriver just den här berättelsen. Han blev bland annat satt i fängelse för att han berättade att Jesus uppstått från de döda och är Gud som människa. Varför trodde inte folk på det?
3. Och den tredje: Varför tror inte alla nu? Så är det ju. Varför?

Det var och är mina tre frågor. Ordet är fritt!! […]

(Klammer med punkter betyder tid för tankar och yttranden.)

(Att göra på detta vis är att ta en risk. Det gäller att vänta med tålamod. Formulera om frågor. Återge vad folk säger så att alla kan uppfatta. Pressa lite. Borde dock gå .Åtminstone nr 3 bör någon ha någon tanke om. Flera bidrog med tankar.)

Ny fråga: Beror det på Gud eller människan att man tror eller inte? […]

Detta är faktiskt ganska knepigt. Kolla i texten. De kunde inte tro, ty Jesaja säger också: ”Han har förblindat deras ögon och förstockat deras hjärtan..”

Det verkar som om det beror på Gud också att folk inte tror. Och kanske i förlängningen att Gud inte skulle vilja att alla tror.

Men det stämmer inte! I alla fall inte ensamt. Bibel och tro säger också:

Gud vill ju att alla skall bli frälsta – befriade. Paulus.

Jesus offrar ju sitt liv för världen, för alla. Johannes.

Beskedet om det – om befrielse och förlåtelse – skall ju gå ut till alla så att alla kan tro.

Här gäller det att samtidigt kunna gå i trappor och tugga tuggummi! Det är flera, åtminstone två, bollar i luften – till synes tvärt emot varandra men bägge sanna. Sånt kallas för paradox.

Så här är det:

A: Allt beror på människan! Dig. Mig.

Vi har ansvaret till 100% när det gäller tro. Det är vi som avgör.

Det Gud/Jesus gör och ger är ett erbjudande – Du får komma till mig. Förlåtelsen är till Dig. Mitt liv gav jag för dig. Jag lever!

Det får du tro – och är du inte döpt ihop med det ska du döpas.

Min kropp och mitt blod – Jag själv – ger jag för och till dig.

Det får du – döpt – tro och ta emot i Mässan.

Det beror på dig! Till 100%. Du erbjuds välja. Ljuset eller icke-ljus – som är mörker. Förlåtelse eller skuld. Liv med Gud eller död utan Gud. Himmel eller icke-himmel. Du väljer och ansvarar för ditt val.

B: Samtidigt: Allt beror på Gud! 100%.

Om inte Jesus gjort det han gjorde skulle inte erbjudandet finnas.

När Jesus dog – som Johannes berättar det – var hans sista ord: Det är fullbordat!

Gud gjorde 100% och gör 100% som vi får ta emot.

Den paradox jag försökt beskiva har en kristen fackterm: Frälsningen.

Som är rubriken, temat, för den här söndagen.

PS: Jag googlade för att till detta blogginlägg hitta en bild på en paradox. Fann den som finns högst upp och som blir större om man klickar på den. Grävde i barnens och barnbarnens legolåda och konstaterar att fyrkantigt tänkt går figuren inte att bygga. Så är det med paradoxer. Inget för fyrkantiga. DS.

Detta inlägg är en snabb-bloggning i ett helt annat ämne än vad som finns i de nyss färdigställda fusklapparna för gudstjänsten i Älvsby kyrka söndag 8 november. Om gudstjänsten kanske jag återkommer. Kanske kommer jag åxå att blogga om att Biden vunnit men just nu gäller det något helt annat.

Vart har jag gjort av den?

Vem har snott den?

Om så: Varför?

I morse påminde Facebook mig att jag detta datum för fem år skrev att jag var på väg till Älvsby församlingsgård för en heldag med komfirmander. Vad som var min uppgift den gången minns jag inte men att saken var helt naturligt. Jag var ju komminister då. Rejält med arbets- och engagemangstid var vikt just för Undervisning främst (men inte enbart) bland konfirmander och ungdomar. Rimligen gick jag därför med lätta steg.

Stegen var inte tyngre idag när jag nästan skulle göra samma sak. Förkyld kollega – inte Covid! – innebar att jag fått frågan om att göra en två-timmars-insats med årets alla konfirmander när de hade en heldag. Det jag ombads göra var att snabbt och på enkelt vis berätta om Bibelns uppbyggnad och tillkomst.

Sjuk kollega, viktig målgrupp, angeläget ämne. Klart jag tog ett återfall.

Saken är dessutom att jag inte behöver – kan låta som skryt men är sant – någon startsträcka alls. Jag kan ämnet och kan skjuta från höften vare sig det handlar om en knapp timme som idag eller fyra på raken. 42 år som präst och en massa erfarenhet inte minst från tiden på folkhögskolan gör att jag kan köra.

Jag tog fram min rygga och la ner min Bibel – alltid bra att ha med. Mitt Nya testamente på grekiska flyttade jag från skrivbordet ner i samma säck i tanken att de små oskyldiga liven skulle kunna få se de krumelurar som bland annat berättelserna om Jesus är skrivna med. Nya testamentet är inte en hel Bibel så jag vände mig till bokhyllan och trevade efter mitt Gamla testamente på hebreiska.*

Boken stod inte att finna! Min förvåning är enastående.

Vart har jag gjort av den?

Att tilltala Primärhustrun med orden Har du sett min Biblica Hebraica? är meningslöst. Att något sådant finns och kanske även i hennes hulde makes ägo kan hon nog ana men knappast mer. Att hon skulle ha försökt läsa i den eller bara flyttat den är en helt osannolikt.

Vem har snott den?

Jag ställde mig frågan men kunde inte få fram en lista över ens en enda misstänkt. Vi har inte haft något inbrott och även om så skulle ha varit gissar jag att tjyvarna inte greppat den klenoden utan valt något annat.

I en kollegas – den sjukes – arbetsrum på Pastorsexpeditionen fanns i alla fall hans exemplar. Jag kunde visa tonåringarna också hur den texten ser ut.

Var är boken?

* Den volymen ligger inte på skrivbordet. SÅ djupborrande hanterar jag inte de texterna. Den finns hyllställd utifall att.

Jag vet inte om jag är förvånad eller inte. Några år med Trump borde ha gjort att jag egentligen inte skulle vara häpen men ändå är jag det. Jag trodde faktiskt inte att han och kretsen kring honom skulle drista sig till att föreslå valfusk i en desperat strävan att inte bli en looser i stället för den killer han vill vara. Är detta seriöst? säger jag för mig själv i min TV-fåtölj.

En sak är att valet i USA blev – torsdag vid lunchtid är det inte färdigräknat än – mycket jämnare än vad som prognoserna kunde ge vid handen. Det är en seriös sak. Att nationen är delad och befolkningen är allvarligt söndrad är en annan seriös sak värd att ta på största allvar. Det är ett läge man bara kan fundera över om och hur det kan repareras. Att valsystemet, egentligen valsystemen i flertal, är i svenska ögon märkligt är också en seriös sak men det fungerar uppenbarligen så lite dåligt att man väljer att ha det så och det får man väl med lite förvåning acceptera. Svensk demokratisk standard är det hur som helst inte frågan om. Jag tycker jänkarna skulle göra studiebesök här hos oss.

Det mest häpnadsväckande är ändå Trump. Än en gång visar han sig inte vara 74 år gammal utan bara 4, möjligen 5. Han föreslår helt ogenerat flagrant valfusk och att röster inte skall räknas.

Med sitt krav på stopp för rösträkningen när och där det verkar passa honom agerar han helt likt den yngre av våra döttrar en gång när det hemma i huset spelades ett blodigt parti Fia med knuff. Saken då gällde hur man skall räkna när tärningen visar 4 eller annat antal prickar. Frågan var Är nummer ett den färgfläck man redan står på eller är ettan den första plupp man ska gå till? och jag antar att den saken diskuterats i de flesta barnfamiljer. Jag anar att man kan ha olika lösningar på olika håll men det jag bestämt tror är att man inte tillåter individuella samtidiga regeländringar på samma plats i samma parti. Det skulle spräcka alla ramar.

Johanna, alias Snorvan, som då var fyra år fick veta och lärde sig att reglerändringar under spelets gång är fusk – även om hon som inte ännu talade helt rent ändå med kraft hävdade: Jag fuckar inte alls!

Jag undrar: Har Donald Trump aldrig spelat Fia med knuff?

Och undrar vidare: Är inte en mental fyraåring med tillgång till media, militär, red-neck-miliser och annan maktapparat inklusive kärnvapen egentligen en ganska farlig grej?

Man kan bara hoppas att Biden kan bli något av en bidè och startar tvättningen av USA:s skitiga baksidor.

Var annan vecka sker det – tisdagskvällens samtal i Älvsby kyrka kring Bibel och tro.

Vad de där-varande, alltså de som i denna pandemins tid är där, kommer att prata om är inte 100% givet. Som någon slags ledare för sammanhanget har jag givetvis en plan men i gruppen kan finnas annat som också kommer till. Det brukar vara så. 

Min ”plan” har jag i alla fall skrivit som en ”lathund” för den som på grund av distans, tid, pandemi eller annat inte kan vara där-varande. Den ”lathunden” är detta blogginlägg. I PDF-format kan man ladda ner den från Älvsby församlings hemsida och så bli med-varande.

 3 november – två saker:

Guds mest bastanta insats 2 – Vad Jesus sa och gjorde.

Människans svar – Credo, apostolisk och nicensk tro

En ”lathund” för med-varande som inte kan vara där-varande i Älvsby kyrka 3 november.

Är man med-varande på annan plats eller tid får man gärna SMS-a till 070-6862466.

1: Först – som vanligt – en kort tillbakablick.

Höstens tisdagskvällar var annan vecka utgår från bilden här invid.

Med den visas vad kristen tro och människors erfarenhet säger.

Tillvaron är kluven men att det finns förbindelse mellan ”de två världarna”

• Första gången, den 8 september, behandlade människans rop till Gud, alltså ”trafiken” på bron från höger till vänster. Människors rop kan summeras i bönen förbarma dig, de ord tiggaren i Jeriko riktade till Jesus.
• Den 22 september ägnades åt”trafiken” på bron i andra riktningen, från vänster till höger. Guds svar på människan rop är att bli människan Jesus. När han föddes i Betlehem kom Gud in i människans värld och änglarna sjöng lovsång.
• 8 oktober handlade om Guds förberedelse och effekten av Jesus-insatsen. Det som berättas i Gamla testamentet är förberedelsen och effekten av Jesus omskrivs först i de brev som vi har i Bibelns Nya testamentet.
• Den 20 oktober hade fortsatt fokus på Guds svar på människan rop, alltså Jesus. Han är Guds mest bastanta insats och om Honom berättar de fyra evangelie-skrifter som man läser ur i varje gudstjänst. Själva konstruktionen av Älvsby kyrka och korset på altaret visar på det mest avgörande i evangelierna: Jesus lidande, död och uppståndelse.

”Lathundar” till dessa samlingar finns på Älvsby församlings hemsida eller kan beställas genom ett  SMS till 070-6862466. Ange då e-postadress.

2: Uppgifter för egen del eller med någon eller några andra.

I de fyra evangelierna finns inte bara den tydliga händelsekedjan med vad som hände i Jerusalem när Jesus offrade sig själv och uppstod från de döda. Runt två tredjedelar av innehållet tar på lite olika sätt upp saker han gjorde och sa innan.

• Gör ur minnet en lista över sånt. Sortera det du/ni minns i två spalter under rubrikerna Vad Jesus gjorde och Vad Jesus sa.
• Markera sedan vad av detta du/ni fäster störst vikt vid. Fundera över varför du/ni tänker så.

3: En introduktion.

Bilden högst upp illustrerar att tillvaron är kluven men också att det finns förbindelse och ”trafiken” mellan ”de två världarna”. Hur förbindelsen som ytterst är personen Jesus skapats brukar kallas ”Frälsningshistorien” som ägt rum i den allmänna historien, på olika platser och på ett visst sätt. Det finns ett När-Var-Hur i hur Gud agerar, i ”trafiken” från vänster till höger.

Den ”trafiken” återspeglas i hur den fullständiga gudstjänsten i kyrkan ser ut – alltså Högmässan som startar i människans rop till Gud och går över att med Bibeltexter om förberedelse, effekt och fokus visa på Guds svar – Jesus. Man kan säga att gudstjänsten spelar upp ”Frälsningshistorien”.

I gudstjänster i alla kristna kyrkor och sammanhang läser man Bibeltexter i större eller mindre omfattning. En del kyrkor nöjer sig med de lästa Guds-orden. I andra ger någon kommentarer – främst till Evangelietexterna om Jesus. Så är det hos oss där förkunnelsen – predikan – ges stort utrymme, kanske ibland för stort. Lång eller kort, bra eller dålig så är tanken att den skall förtydliga ”trafiken” från Gud till dem som firar gudstjänst.

Människans svar på detta – alltså hennes ”trafik” från höger till vänster – är Kyrkans tro. Den kan uttryckas på många sätt. I Nya testamentet finns flera exempel, det kortaste i Apostlagärningarna kapitel 8 vers 37. på nästa sida finns de två Trosbekännelser från den tidiga Kyrkan som används mest.

Den apostoliska trosbekännelsen

är belagd från runt år 200. I svenska kyrkan liksom i den Romersk-katolska används den vid Dop, konfirmationer och i de flesta gudstjänster på sön- och helgdagar. De ortodoxa kyrkorna använder den inte.

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus,

hans enfödde Son, vår Herre,

vilken är avlad av den Helige Ande,

född av jungfrun Maria,

pinad under Pontius Pilatus,

korsfäst, död och begraven,

nederstigen till dödsriket,

på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda,

uppstigen till himmelen,

sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida,

därifrån igenkommande till att döma

levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande,

en helig, allmännelig kyrka,

de heligas samfund, syndernas förlåtelse,

de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

Den Nicaenska trosbekännelsen

formulerades under 300-talet. Den är grundläggande i och gemensam för alla kristna kyrkor. I Svenska kyrkan används den vid präst- och diakonivigningar och – men inte lika ofta som förr – vid de stora högtiderna. Katoliker använder den oftare, ortodoxer alltid. ​

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader,

skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;

och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son,

född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;

som för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa;

som ock har blivit för oss korsfäst under Pontius Pilatus, lidit och blivit begraven;

som på tredje dagen har uppstått, efter skrifterna, och stigit upp till himmelen

och sitter på Faderns högra sida; därifrån igenkommande i härlighet till att döma levande och döda,

på vilkens rike icke skall varda någon ände;

och på den helige Ande, Herren och livgivaren,

som utgår av Fadern (och Sonen), på honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras och som har talat genom profeterna;

och på en enda, helig, allmännelig/katolsk och apostolisk kyrka.

Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse,

och förväntar de dödas uppståndelse och den tillkommande världens liv. Amen.

Dessa två bekännelser uttrycker Människans svar på Guds mest bastanta insats.

Läs dem noga.fundera över vad som tas upp och vad som inte finns med. Lär dem utantill.

På internet – Wikipedia – finns bra information.

PS: Säger man högt den Apostoliska tar det lika lång tid som vad man i Coronatider rekommender när det gäller att tvätta händerna. För en sund själ i en sund kropp – kombinera aktiviteterna! DS.

Ordet post kan användas på flera sätt. När man pratar om postmodernism menar man fenomen efter den tid och de tankar man kallar modernismen. När någon död belönas så sker det postumt. Med post menar man alltså efter. Denna text på min blogg har malt fram efter gudstjänsten igår i Älvsby kyrka på Alla själars dag.

Jag var på min post men då post i en annan betydelse. Posteringen var inte i koret i någon speciell uppgift typ att leda gudstjänsten. Sådant var vanligare förr innan jag blev pensionär. Nu är min post att i och från bänken fira gudstjänst. Självklart! Jag är ju för tusan kristen! Som sådan är enligt all tro och i enlighet med kyrkans regelverk min grundläggande postering att trängas i kyrkan. Att systematiskt, kroniskt och vanligtvis undvika församlingens gudstjänst är fanflykt Bibeln varnar för. Om just fanflykt inte bara betyder att man sviker fanan utan också att det är fanen som får en att fly sin post kan man meditera över om man vill. Och borde fundera över om man inte vill.

Hade fotot från igår getts bildtext hade den blivit Trängsel i kyrkan – fast det var glest i rummet. När det inte är Coronatid får kyrkan rymma 300 personer men skulle kunna rymma betydligt fler.* Hur det nu är avspärrat och avståndsmarkerat skrev jag om i inlägget utan takt och ton – här.

Igår var vi 31 i rummet. Tillhör man samma hushåll kan man sitta lite närmare. Det gjorde att min hushållerska och hennes hushållare – det är jag – upptog en plats i kanten av en bänk. I andra ändan av samma rad kom också denna söndag en ung mamma med två mindre barn som dock valde att lämna sin hulda moder för barnbordet längst fram – som bilden som blir större om man klickar på den visar. Raden framför oss var tom men på främsta raden trängdes ytterligare två barnrika hushåll som känner varandra och umgås. Bilden av tränseln på den raden fick inte med de två på kanterna.

Delar man upp oss 31 i kategorier kommer de i viss mån att överlappa varandra. Man kan ju räknas dubbelt. Med den brasklappen lagd adderade jag till en tredjedel barn, två tonåringar, fyra så kallade ny-svenskar, fem personer i ett sorgefölje och fem betjäning. Ett ½dussin av oss var 60-plus och plus-plussare på säkra Corona-avstånd.

En tanke som länge pyrt i min skalle fick mer syre post gudstjänsten.

Sker en generationsändring nu?

En stor del av det ”traditionella kyrkfolket” är plus-och till och med plus-plussare. Själv är jag varken av hälso- eller åldersskäl ens en plussare men definitivt tillhör jag i egna och andras ögon kategorin ”traditionellt kyrkfolk”, alltså den grupp som med och tillsammans med främst personalen mer ellermindre påverkar ton, förväntningar. kultur och klimat i församlingen. De flesta plus- och plus-plussare är nu i dessa tider fullt begripligt inte på sin post. När nu det sker ser jag att andra är där då vi i kyrkan ofta är ungefär lika många som vi var för ett år sedan innan Coviden slog till och många av de äldsta blev hemma.

Så jag undrar: Sker en generationsändring?

Om så – ser vi den? Ser man den? Och bejakar man den? Tillåts dem som nu fattar posto i församlingens gudstjänst att i egna och andras ögon ges möjligheten att – jag återanvänder mina egna ord – tillsammans med främst personalen påverka ton, förväntningar. kultur och klimat i församlingen? Eller väntar man på de äldres eventuella återkomst?

Gudstjänster skall skapa tankar, hos mig och andra. Igår var gudstjänsten helt OK. Med mer än 40 präst- och teologi-år i bagaget fick jag utifrån Bibeltexterna eller förkunnelsen inga direkta nyheter att fundera kring. Det kräver eller förväntar jag mig inte heller. Det kan låta kaxigt att säga så men det är sant och naturligt. Det jag förväntar mig var där – Ordet, Bönen, Mässan, Människor.

Och det gav en post-gudstjänst-tanke som jag nu till en del låtit bli en bloggpost.

* Någon gång i början ab 1980-talet räknades in 515 personer. Folk stod i vapenhuset och utmed väggarna, trångt i bänkarna, kopiöst med extrastolar och alla med mjuka knän uppmanade att sitta på golvet i koret. Vid en ”konfirmandernas första nattvardsgång” – också tidigt 80-tal – var det på samma vis men löstes av att det kåpförsedda ungdomarna satt på golvet till och med bakom altaret.