stigstrombergsson

Det finns en annan blogg vars skribent uppenbarligen läser vad jag skriver här. Igår kunde jag där läsa om mig själv det sakliga att jag inte tog det här med nedstängningen av gudstjänstlivet så bra utan han blev en dysterkvist. Kanske sant, i alla fall i någon mån.

Jag förstår inte varför du var så het i den frågan sa en arbetskamrat till mig en gång i början av min tid som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det var på pricken. Jag kan engagera mig kraftigt och argumentera ihärdigt i saker som andra släpper lätt. Det blir nog därför så att jag skapar bilden av mig själv som en sur kritisk finn-fem-fel-petimeter vars ordflöde det känns skönt att kunna undvika. Viktigt är dock att veta att jag säger inte allt – och bloggar om ännu mindre.

Lägger jag handen på mitt hjärta är det klart att det skulle vara lättare även för mig om jag bara kunde släppa vissa saker eller åtminstone kunna ta lättare på en del. Tyvärr – men jag jobbar på det – har jag och har alltid haft svårt att bara skaka av mig när man väljer näst-bästa-lösningar. Jag kan ha alternativa åsikter och till och med likt Cato den äldre i det gamla Rom fortsätta att argumentera även när jag i uppkomna lägen lojalt verkar och agerar enligt den linje som blev beslutad. Ren obstruktion ägnar jag mig inte åt. Skulle så ske vore det inte i smyg utan skulle ske helt öppet. Du behöver aldrig frukta en kniv i ryggen från mig sa jag vid ett tillfälle till en tidigare chef. Angriper jag blir det framifrån.

Att känna sig ur gängorna och vara dysterkvist brukar avta efter tre dagar och väldigt sällan bli något helt bestående. Ett sätt att få det att avta är att enkelt och simpelt att göra något annat – typ läsa en bok eller åka skidor. Även fast det kommit snö nu – hela 4 cm! –är det för lite för skidåkning. Det fick alltså bli en bok. Eller två. Och innehållet kan verkligen dysterkvista tillvaron.

Det mesta jag brukar läsa är fakta-litteratur av olika slag, böcker jag brukar berätta om här på min blogg i kategorin Predikaren 12:12. Det jag nu läst är en sällsynt utflykt i skönlitteraturens värld – Tjänarinnans berättelse och Gileads döttrar skrivna av Margaret Atwood. I sanning en dysterkvistisk dystopi.

Tjänarinnans berättelse såg jag som TV-serie för något eller några år sedan. Vi råkade då ha HBO bland våra kanaler och jag tror det var där den gick. Jag tyckte serien var bra i sin beskrivning av något slags diktatorisk fundamentalist-kristet kalifat lika fjärran från genuin kristen tro som IS är från vanlig Islam. Det var en bra serie.

Boken är ännu bättre! Men filmen var också bra. I boken är det mest vad folk tänker och känner, ite vad de gör, men på ett fiffigt sätt fixade filmen att flytta tankelivet till händelser och minspel. Ändå var boken bättre.*

Fortsättningen Gileads döttrar är skriven långt senare men i samma stil. Den är långt ifrån dålig men inte riktigt lika bra. Ändå läsvärd när man med en dystopi vill lätta upp sitt sinne.

* Nu kan du, noble Bloggläsius, lägga märke till hur positiv jag är. Jag klagar inte bara över allt och alla. Jag kritiserar inte vädret eller allt möjligt annat omkring mig utan uttrycker mig nästan lättsamt när nu solen skiner och det är minus 5 och det är snö att vänta i morgon.