stigstrombergsson

Ordet post kan användas på flera sätt. När man pratar om postmodernism menar man fenomen efter den tid och de tankar man kallar modernismen. När någon död belönas så sker det postumt. Med post menar man alltså efter. Denna text på min blogg har malt fram efter gudstjänsten igår i Älvsby kyrka på Alla själars dag.

Jag var på min post men då post i en annan betydelse. Posteringen var inte i koret i någon speciell uppgift typ att leda gudstjänsten. Sådant var vanligare förr innan jag blev pensionär. Nu är min post att i och från bänken fira gudstjänst. Självklart! Jag är ju för tusan kristen! Som sådan är enligt all tro och i enlighet med kyrkans regelverk min grundläggande postering att trängas i kyrkan. Att systematiskt, kroniskt och vanligtvis undvika församlingens gudstjänst är fanflykt Bibeln varnar för. Om just fanflykt inte bara betyder att man sviker fanan utan också att det är fanen som får en att fly sin post kan man meditera över om man vill. Och borde fundera över om man inte vill.

Hade fotot från igår getts bildtext hade den blivit Trängsel i kyrkan – fast det var glest i rummet. När det inte är Coronatid får kyrkan rymma 300 personer men skulle kunna rymma betydligt fler.* Hur det nu är avspärrat och avståndsmarkerat skrev jag om i inlägget utan takt och ton – här.

Igår var vi 31 i rummet. Tillhör man samma hushåll kan man sitta lite närmare. Det gjorde att min hushållerska och hennes hushållare – det är jag – upptog en plats i kanten av en bänk. I andra ändan av samma rad kom också denna söndag en ung mamma med två mindre barn som dock valde att lämna sin hulda moder för barnbordet längst fram – som bilden som blir större om man klickar på den visar. Raden framför oss var tom men på främsta raden trängdes ytterligare två barnrika hushåll som känner varandra och umgås. Bilden av tränseln på den raden fick inte med de två på kanterna.

Delar man upp oss 31 i kategorier kommer de i viss mån att överlappa varandra. Man kan ju räknas dubbelt. Med den brasklappen lagd adderade jag till en tredjedel barn, två tonåringar, fyra så kallade ny-svenskar, fem personer i ett sorgefölje och fem betjäning. Ett ½dussin av oss var 60-plus och plus-plussare på säkra Corona-avstånd.

En tanke som länge pyrt i min skalle fick mer syre post gudstjänsten.

Sker en generationsändring nu?

En stor del av det ”traditionella kyrkfolket” är plus-och till och med plus-plussare. Själv är jag varken av hälso- eller åldersskäl ens en plussare men definitivt tillhör jag i egna och andras ögon kategorin ”traditionellt kyrkfolk”, alltså den grupp som med och tillsammans med främst personalen mer ellermindre påverkar ton, förväntningar. kultur och klimat i församlingen. De flesta plus- och plus-plussare är nu i dessa tider fullt begripligt inte på sin post. När nu det sker ser jag att andra är där då vi i kyrkan ofta är ungefär lika många som vi var för ett år sedan innan Coviden slog till och många av de äldsta blev hemma.

Så jag undrar: Sker en generationsändring?

Om så – ser vi den? Ser man den? Och bejakar man den? Tillåts dem som nu fattar posto i församlingens gudstjänst att i egna och andras ögon ges möjligheten att – jag återanvänder mina egna ord – tillsammans med främst personalen påverka ton, förväntningar. kultur och klimat i församlingen? Eller väntar man på de äldres eventuella återkomst?

Gudstjänster skall skapa tankar, hos mig och andra. Igår var gudstjänsten helt OK. Med mer än 40 präst- och teologi-år i bagaget fick jag utifrån Bibeltexterna eller förkunnelsen inga direkta nyheter att fundera kring. Det kräver eller förväntar jag mig inte heller. Det kan låta kaxigt att säga så men det är sant och naturligt. Det jag förväntar mig var där – Ordet, Bönen, Mässan, Människor.

Och det gav en post-gudstjänst-tanke som jag nu till en del låtit bli en bloggpost.

* Någon gång i början ab 1980-talet räknades in 515 personer. Folk stod i vapenhuset och utmed väggarna, trångt i bänkarna, kopiöst med extrastolar och alla med mjuka knän uppmanade att sitta på golvet i koret. Vid en ”konfirmandernas första nattvardsgång” – också tidigt 80-tal – var det på samma vis men löstes av att det kåpförsedda ungdomarna satt på golvet till och med bakom altaret.