stigstrombergsson

För ett par dagar sedan hörde jag ordet infodemi. På nätet hittade jag denna definition: snabb och omfattande ryktesspridning genom internet och mobiltelefoner. Ordet används främst om ryktesepidemier som sprider en blandning av sanning, påhitt och rena lögner. Den användes troligen först om ryktessspridning om SARS-influensan 2003 och senare om den så kallade svininfluensan 2009.

Mot pandemin Covid19 skall vi skydda oss genom att vara hemma när vi känner oss småsjuka, inte färdas kors och tvärs i landet, begränsa fysiska möten med en folk, hålla avstånd, inte besöka äldre och om vi har jobb och det är möjligt försöka jobba hemifrån. Jag tycker det är OK.

Mot infodemin uppmanas vi söka information från dem som faktiskt vet något, vara källkritiska och inte sprida rykten. Det handlar då om att hålla känslolivet i shack en smula vilket också är OK. Våra myndigheter har koll på situationen. Det är inte samma sak som kontroll över densamma. Detta sista är värt att repetera: koll och kontroll är inte samma sak!

Lika rimligt som att ta eget ansvar och skydda sig själv och andra mot pandemin är att skydda sig själv och andra för den infodemi som jag nu tycker börja likna en ren infofarkt – främst på så kallade sociala medier. Vad man skulle kunna mena vara ”vanliga journalister” hemfaller åt det hela i någon mån men på nätet är det här och var helt sanslöst. Som exempel leder en tidningsartikel som säger att det finns några bland personalen på äldreboende i Spaniel som flytt från jobbet till ett affekterat förslag om en kategorisk stängning av alla gudstjänster överallt i Sverige. Jag häpnar! Detta och liknande sker i sammanhang där akademiskt utbildade personer diskuterar, präster som bland annat är tränade i att analysera och tolka texter och som har uppdrag att med lugn och omdöme agera i kriser.

Där jag är på sociala medier finns vad jag fattat så kallade algoritmer som styr vad jag först ser. Två saker dominerar i mitt flöde: Covid19 och då ganska mycket i kyrkliga sammanhang samt krisen i ledningen för skidlandslaget, aktualiserad av att Stina Nilsson byter spår och kränger på sig en bössa. Hur intressant jag än tycker att längdåkning och skidskytte är så handlar det bara om sport så jag frestas inte att borra nämnvärt i den saken. Med Coroneriet blir det allvarligare. Behovet av information finns och att helt stänga av allt är korkat och ansvarslöst men jag inser att jag måste bekämpa mina demoner så att inte fixering och nyfikenhet tar överhand. Jag har därför inte tidigare som en del non-stop-följt ens vad public service-media sänder hela dagarna. Jag har valt presskonferensen från Folkhälsomyndigheten kl 14 på vardagarna samt – som jag alltid gjort – EKOT i P1 samt någon av kvällens nyhetssändningar på SVT. TextTV är också bra. Givetvis också Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen dagen efter.

Med Facebook-demonen och liknande otyg blir det hädanefter en annan hållning. Där finns och förekommer annat jag inte vill missa – söta filmer, en del humor, släkt och riktiga vänner, andra debatter – men jag kommer framåt att klicka på appen ett par tre gånger om dagen eller så, inte mer. Jag – och jag gissar fler än jag – far nog väl av att göra så.

Vi for alltså inte till Hemavan. Det beslutet togs med omdöme och eftertanke utan panik. Det känns mer och mer rätt – av flera skäl.

Vi var inte i kyrkan idag. Orsaken till det var av ovanlig och lätt pubertal karaktär. Vi försov oss. Tro nu inte, noble Bloggläsius, att vi ens ofta trynar till halv 11 bara för att vi bägge är pensionerade. Det kan bli en långmorgon någon enstaka gång och det blev i dag då den inre mat- och sovklockan tickade vintertid samtidigt som all yttre kronologi ställt om under natten som gick och flyttat ½10 till ½11.

Vad gäller bilar har jag inte ägt många. Den första var runt 20-åren en ljusblå Folka med aktersnurra. När min hulde fader blev bilbytessjuk snodde han bubblan som inbytesbil och förvärvade en Volvo 242. Jag (och med tiden Primärhustrun) ställdes då som ägare till hans och mammas tvådörras Amazon utan bälten bak. Det var ett bra fordon men så kom två barn inom två år och ett byte blev nödvändigt. En 245-a införskaffades. Familjen växte ytterligare både i antal och centimetrar vilket med tiden innebar att via juniorsäte i 245-an det ledde till minibussen Toyota Previa som gjorde oss oerhört populära inom barnens lagidrott. Farsan hade under tiden gått från 242 till 244 och den disponerade vi ett tag eftersom han några år innan han inte kunde köra valde att lägga nycklarna på hyllan. Nu har vi en liten söt Volvo S50. Gemensamt för alla dessa är att de alla haft manuell växellåda med tre pedaler på golver – gas-broms-koppling*.

När vi för någon vecka sedan hämtade lilla Ava på hennes dagis för att hon skulle vara hos oss innebar det också ett bilskifte. Barnbarnets föräldrar fick ta vår bil och vi tog deras med barnstol och allt inklusive automatlåda – och till att börja med därtill hörande hackig gång. Fenomenet är inte helt okänt. Att köra en annan bil än den man är van känns alltid lite kymigt till att börja med även om växlingen sker manuellt. Automatlåda innebar tvärstopp då jag i min ovana vid det nya bromsade med kopplingsfoten.

Finns något sedelärande i detta? Jag menar i anslutning till hur kyrkan på olika håll och kanter i olika sitationer och lägen skall förhålla sig till sitt uppdrag i dessa Covid-19-tider? Det är ju hackigt nu eftersom (nästan) ingen är van vid läget. Tankar finns och sprutas bland annat i Facebook-gruppen Prästkollegor men jag tänker inte här referera och bedöma klokskaper och stolligheter där – i sanning finns bägge sorterna. Det jag dock bjuder på är egna funderingar kring hur man i den församling jag bor och firar gudstjänst i skulle kunna göra nu när sammankomster inte ska samla fler än 50 personer på en gång. Jag understryker att detta är mina personliga åsikter som jag om det skulle bli läge skulle kunna ge som förslag. Det är inte mer. Jag har inget mandat men naturligtvis likt alla andra församlingsbor rätt och möjlighet att tycka.

Gudstjänster i Älvsby kyrka skall inte ställas in! Dubblera!. Inte broms! Gas!

Hur? Det är egentligen inte ofta det behövs men för resten av tiden fram till sommaren skulle man generellt kunna släppa 11-tiden för att i stället fira gudstjänst klockan 10 med repris en, en och en halv eller två timmar senare och/eller en kvällsmässa klockan 18. Med en på det sättet ”delad församling” kan en hel Högmässa kännas lite överlastad men bygger man ut Veckomässan med ordentliga förböner som inledning och ett mer förkunnande beredelseord fungerar det. Med kuranta präster är det Mässa. Skulle hela ämbetskåren vara drabbad av hicka-hacka-hosta ansvara lekmän för en samling kring Ordet.** I så fall utgår kanske predikan i någon sorts vedertagen mening.  Texterna kan dock alltid läsas och frågor som Vad säger detta oss? och Funderar vi över något? kan alltid ställas och leda till samtal.

Hur ska då folk veta vilken de ska gå i? kanske någon frågar. Enkelt! Annonsering uppmanar att komma till den första och skulle man bli nummer 51 eller högre får man vänta ute i vårsolen en timme. Att ha en kaffeflaska med är ingen dum idé.

Då jag för ungefär ett kvartssekel sedan hade mitt prästuppdrag på Stiftskansliet i Luleå ingick bland annat att till vad som då kallades lagtima prästmöte vara spökskrivare till ett par avsnitt i biskopens ämbetsberättelse. Ett av mina avsnitt var Gudstjänstlivet i stiftet. Jag förde då ett resonemang kring så kallade ”sammanlysningar” och menade att det inte fungerar att till exempel över sommaren ställa in på en plats för att flytta folk till annat ställe. De man ställer in för blir gudstjänstlösa. Utifrån matematiken 20+20+25 blir mer än 35 blev min slutsats fler gudstjänster med var för sig färre firare blir mer än en stor-balunsare – typ. Jag påstår att den matematiken håller än.

Stimulera eget gudstjänstliv.

Streamingtjänster och webb-sändningar har säkert sin plats men blir så envägs. Genom själva mediet blir det lätt ett producenter-levererar-perspektiv. Det är svårt att framför TV, dator eller i telefon som mot-tagare vara del-tagare. Här undrar jag om inte appen Tidegärden eller något liknande skulle kunna vara nåt. Att på överenskomna tider var för sig be samma sak är ju också gemensam bön – eller? Kanske kan till och med något som liknar Lathunden i mitt blogginlägg distans-bibelstudium vara en idé.

Mer kan finnas att säga. Begravningar, dop, vigslar, konfirmationshögtider, verksamhet på vardagar, församlingsresor, ansvarsfördelning anställda-frivilliga-förtroendevalda, kyrkorummet öppet och bemannat och säkert mer. Jag hoppar över sådant och skriver bara en sak till.

Det som nu görs blir gärna permanent!

Ingen tidpunkt eller situation kommer tillbaka som det en gång var. Det betyder att mitt i den nya och akuta Corona-situationen måste man faktiskt fundera över om man om ett och ett halvt år vill ha det som man nu väljer att ha det. Det gäller att samtidigt som man väljer var man nu skall sätta fötterna hålla det långsiktiga uppdraget i fokus – förkunna Guds Ord och förvalta Sakramenten.

Bilden som blir större om man klickar på den? Anslagstavlan utanför en katolsk kyrka i den polska staden Oświęcim, på tyska Auschwitz. Jag anade vad det handlar om. Nysvenska grannar bekräftade. MSZE är Mässa, till vänster på söndagar, till höger vardagar. Och det är gudstjänsttider utan Corona.

* Amazonen hade en fjärde som bara var en knapp. Hel- och halvljusomkoppling sköttes med bromsfoten. Fiffigt!

** Formellt är kyrkvärdar och övriga förtroendevalda här skyldiga att kliva in. Ordning och beredskap för sådant finns redan i sakristian.

Jag brukar inte ändra mig ofta. Som den tjurskallegubbe jag är håller jag gärna fast vid åsikter och planer fram till ögonblick då sunt förnuft och i teologiska frågor också Guds Ord övertygar mig och ändring inträder. Man skulle kunna säga att jag har yttre överklagandenämnder som prövar tankar, åsikter och val.

Nu handlar detta blogginlägg inte om något djupsinnigt som en eller annan sedan igår yttre faktor övertygat mig om eller som tagit ett för mig bindande beslut. Det jag utsatts för är en prövning i min inre överklagandenämnd. Den överlägger utifrån fakta, mer fakta, gjorda överenskommelser, uppgjorda planer och känslor kring alltsammans. Känslor står sist för jag brukar sällan påverkas mycket av sådana.

Nu var det efter midnatt mellan onsdag och torsdag det hände. Hustrun sov. Nämnden hade sitt sammanträde i min fåtölj framför en släkt TV-apparat. Det var ett långt möte som ledde till ett beslut tvärt emot vad jag tänkt 10 timmar tidigare när jag skrev förra blogginlägget. Beslutet blev:

Vi far inte till Hemavan. Fjällprästeriet får anstå till ett annat år.

Lite smärtsamt känns det. Vi har liksom för sed att varje vårvinter vistas en eller två veckor i fjällsolens sken och där på olika sätt hasa plank för fulla muggar.* För många år sedan när barnen var små var det till Jäkkvik vi for. Sedan blev det Hemavan några vårar. Allt tippade över till Björkliden när och efter det att den yngre av döttrarna arbetade där. Förra våren blev det Hemavan igen. Men i år inget.

Naturligtvis är det corona-påverkan som ändrat villkoren. Det är en ny faktor som i år måste sättas bredvid vårvintersolen. Men den solen skiner i Älvsbyn också! Skidspår och uteterräng är bra också här! Svarta pister saknas men det betyder inte så mycket då jag de senaste åren alltmer lagt slalomskidorna på hyllan – eller låtit vara kvar i garaget. Så vi blir hemma.

Vad gjorde då att min inre överklagandenämnd upphävde det tidigare beslutet? Till syvende och sist bara känslan. Faktum kvarstår att vi är friska och allt det jag skrev igår men det bara kändes bättre. Lugnare på något vis att vara hemma om coviden skulle slå till den närmaste 14-dagars-perioden jämfört med att vara borta och i två veckor nära en smått tärande fundering över eventuell hemresa om det skulle bli aktuellt.

Hemavan och Tärna församling är meddelade. Verksamheten i Hemavankyrkan har ingen strikt planering och att jag inte skulle komma skapar inget direkt negativt. Hela vårvinterturismen liksom mycket annat både kyrkligt och världsligt är ju i gungning detta år.

* Det vulgära hasa plank betyder åka skidor.

Så stod det på en lite strip som kom fram när jag idag startade datorn. Jag gjorde så – tror jag – väl medveten om att det inte handlar om Covid nånting och Corona. Intressant dock hur man hoppar till vid ordet virus. Nu är ju datorn en sak, hälsan en annan.

Jag har fått ett mail idag med anteckningar från personalmöte i Älvsby församling denna morgon. Efter inledningen Förutom att fira gudstjänster, begrava, samt finnas för människorna som lever och vistas i vår församling kom en del konkreta förslag till modifieringar av olika delar av verksamheten. En punkt löd: Vara beredda på att vara flexibla. Tänka i nya banor.

Om det jag gjorde igår och publicerade här på bloggen var att vara flexibel och tänka i ny bana må andra bedöma. Avsikten var att fast jag vet att många av dem som brukar mötas för Bibelstudier med råge tillhör riskgruppen 70+ ändå ge möjlighet till gemensam reflexion. Om mitt sätt att göra det var det bästa sättet eller ens ett bra sätt vette kissemissen. Det var i alla fall ett sätt att försöka vara flexibel och tänka i ny bana.

Hur blev det? Vi var sju på plats rent fysiskt. Drygt hälften valde att vara hemma. Jag har ingen uppfattning om de som var hemma följde SMS-erbjudandet och studerade själva. Ingen – men det hade jag nog inte heller väntat – deltog mellan 18.30-20.30 aktivt via kommentarsfältet eller SMS. Om andra som inte brukar mötas till våra Bibelstudier men kanske via bloggen och att jag på Facebook ”annonserat” mitt bloggeri tog del av det hela vet jag inte heller. Det enda jag vet är att igår kväll hade ungefär 20 stycken noterat att jag presenterat det som en Facebook-händelse. Nu tidig onsdagseftermiddag är det 45 sådana av i sanning blandad Facebook-kompott. Kanske har några läst min ”lathund” och rentav använt den. Jag är helt övertygad om att flera inte gjort det men ändå noterat att jag provade en ny bana. 55 unika IP-adresser besökte i alla fall min blogg igår.

Så långt Bibelstudiet. I sammanhanget lokal-kyrka kan också nämnas att ikväll 18.30 har jag fått förtroendet att leda Veckomässan i Älvsby kyrka. Brödet är bakat och den som missar en Mässa missar en massa.

Dra till fjälls? är en annan framtidsfråga för mig och Primärhustrun.

För ganska länge sedan listade jag mig för att vara fjällpräst i Hemavan-kyrkan nästa och näst-nästa vecka. Nu uppmanas man fundera över sådana resor, framför allt om man är nollåtting*.

Vi reser dit på fredag eller lördag. Att after-ski-historier inte finns i år påverkar inte ett dugg. Vi brukar inte mingla där mer än någon enstaka gång. Vi är friska, reser i egen bil och bor i egen stuga med eget hushåll – alltså precis som hemma. Blir vi krassliga där – ingen av oss har hjärt- eller lungproblem – tror vi att vi kan hjälpas åt att köra de tre timmar det tar att komma hem till den vanliga stugan med eget hushåll.

Hur det blir med verksamheten i Hemavankyrkan får vi se. Jag var fjällpräst för en generation sedan och hade då ansvar för någon form av sammankomst fem kvällar i veckan. Förra året när vi på nytt var där fann vi att antalet reducerats till tre och att besökstalet var knapert med undantag för en kväll då en hel släktgrupp från Österbotten mötte upp.** Detta år har Finland stängt gränserna så österbottningar kommer näppeligen inte att vara i Hemavan. Norge har också stängt vilket betyder ett annat stort turistbortfall. Stockholmare är hur som helst få i Tärnafjällen även om det går/gick direktflyg. Avståndet för långt.

Vi har enligt Folkhälsomyndighetens anvisningar funderat och konstaterar att vi reser från glesbygd till glesbygd och kan i egen regi återvända hem om hälsan sviker eller myndigheten ger andra påbud. De sociala kontakterna är små även om jag nog avser att i Stilla veckan som ju är speciell låta något ske i Hemavan-kyrkan varje kväll – om jag så är ensam.

* Med nollåtting avses stockholmare, alltså dem vi ute u provinserna kallar 99-or eftersom de inte är riktigt 100.

** Tärna-regionen på den svensk-norska gränsen är faktiskt närmaste fjällområde för österbottningar. Bilfärja från Wasa till Umeå och sedan Blå vägen bara några timmar.

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 24 mars. Under förmiddagen idag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. SMSet löd:

Kamrater och Bibeldeltagare!

Jag gissar att inte någon missat att nu är i Coronatider. Någon allmän smitta som löper amok finns inte (ännu?) i Norrbotten men man rekommenderar ändå vissa försiktighetsåtgärder. På tisdag 24 mars kl 18.30 kommer därför detta att ske:

Jag - Stig - kommer att vara i Församlingsgården beredd för Bibelstudium tillsammans med dem som möter upp. Vi placerar oss lite glest och då köket är stängt struntar vi i fikat men annars som vanligt.

Samma tid – 18.30 – publiceras på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se något som du som väljer att vara hemma kan använda för att vara vara med på distans. Kolla där!

Så långt det meddelandet. Det som nu kommer är ett försök att med en ”lathund” underlätta att delta fast man inte är på plats. Jag ger lite instruktion och ställer en del frågor. Tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat kan du ge genom att kommentera här på bloggen eller skicka ett SMS till 070-6862466. Jag har alltså telefonen igång.

Detta ett experiment på distans-Bibelstudium som första hand är till för dem som brukar vara med på tisdagskvällarna. För dessa är det ett direkt-distans-Bibelstudium. Är du en annan bloggbesökare är du givetvis välkommen att använda ”lathunden” och ge kommentarer etc men det är bra – för att kunna förstå hur experimentet faller ut – om just du väntar med kommentarer och liknande till när som helst efter 20.30 den 24 mars 2020.

En sak till innan själva ”lathunden”.

Denna min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet som jag denna dag i Coronatider lånar ut för ett experimentet i församlingen. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 24mars 2020 för distans-Bibelstudium kring Första Petrusbrevet kapitel 3 vers 11 till och med kapitel 4 vers 6.

1. Kort inledning

Under de tidigare samlingarna kring Petrus första brev har vi märkt hur Petrus väver sin framställning för dem han tänker sig skall höra hans text läsas. I början, efter hälsningen i de två första verserna varvar han fram till och med vers 12 uppmuntran med undervisning om Kristus. I kapitel 1 vers 13 blir det annat som varvas – uppmaning och undervisning. Han håller på så och väver på det sättet ihop läroteori om Kristus, Frälsningen, Kyrkan och annat med anvisningar om hur man i den situation man är praktiskt skall leva och fungera som Jesus-följeslagare. Från och med kapitel 2 vers 11 till och med 3 vers 12 är det ett långt avsnitt av just sådana anvisningar. Det ägnade vi de två sista träffarna åt.

Då kom bland annat upp att det han skriver kan synas omodernt och vanskligt att tillämpa idag. För den skull behöver man försöka förstå vad han menade när han skrev och sedan, när man har kläm på vad det var han ville åt, fundera över hur hans intention – som ju rimligen ännu måste vara densamma – skall komma till uttryck i vår tid och våra sammanhang. En bokstavlig överföring fungerar ibland men kan också slå slint. En avsiktstrogen tolkning behövs men kan till och med ibland verka hamna i konflikt med ”bokstaven”. Det gör att kristna kommer till olika slutsatser också av samma texter men också att Bibeltolkning är en intressant men underskattad kampsport.

2. Läs nu kapitel 3 vers 11 till ochmed kapitel 4 vers 6. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20 minuter.

Kom någon Aha-upplevelse?

Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Fanns det i avsnittets uppmaningar, i vad som sas om Jesus? I annat? Petrus väver och varvar ju fortfarande på samma blandade sätt.

Dela det gärna dina Aha! som kommentar nedan eller i ett SMS så försöker jag lyfta in det. Ange ditt förnamn.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta?

Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: försök att se hur Petrus varvar uppmaningar med undervisning och beskrivningar. Och dela dina Åhå som kommentar eller SMS.

4. Andra tankeuppslag.

• Kapitel 3 vers 18 är värd att lära in utantill. Med det som bakgrund: Hur ”farligt” är det att vara orättfärdig – egentligen? Varför värjer vi oss så flitigt mot anklagelser att vara orättfärdiga – egentligen? Borde vi inte – särskilt i denna bot- och Fastetid – välkomna och omfamna varje ny insikt om att vi inte är speciellt bra?
• Noa och Dopet – kapitel 3 verserna 20-22. Hur nödvändig var arken för att Noa och de med honom skulle överleva – berättelsen finns i första Mosebok? Om Petrus nu ställer arken och floden som typ för dopet kommer ju frågan som ett brev på posten: Hur nödvändigt är Dopet för att en människa skall räddas? Finns annat nödvändigt?
• Till sist vers 14 i kapitel 3. Hur svarar du dem som ber om eller kräver besked om ditt hopp? Vad finns för svårigheter i detta? Möjligheter?

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Du övertänker saker! har det ibland sagts mig. Lite kritiskt har det då varit och man har upplevt det lite besvärande att jag påtalat detaljer eller konsekvenser man inte sett eller tycker är viktiga. Ibland ligger det nog något i klandret, ibland inte.

Jag tänker över saker och ting och det ganska mycket. På daglig basis går jag inte längre till någon tjänstgörings spring och skubb så jag har ju tid. Dessutom finns det mycket att tänka över i tanken att vare sig det är åsikt eller handling skall det bli övertänkt. Ibland rör det sig rentav om att jag tänker över något och kommer fram till annan hållning än jag tidigare tänkt.

Vad tänker jag då över denna sena söndagskväll i mars i nådens år 2020?

Svar: Flera saker av stor och liten betydelse. Låt mig ge några exempel.

1. Babbel-studiet, förlåt Bibelstudiet, nu på tisdag är en sak.

Har du, noble Bloggläsius, tidigare och flitigt läst min blogg och memorerat dess innehåll vet du att jag är involverad i sådant tisdagkvällar udda veckor kl 18.30 i Älvsby församlingsgård. Du kanske rentav kommer ihåg att vi brukar vara 15-20 personer och att vi för närvarande brottas med Första Petrusbrevet i Nya testamentet.

Det jag nu tänker över men ännu inte kommit fram till något övertänkt kring är om och hur jag och de som brukar vara med skall hantera att de flesta i gruppen är 70+ och därför kanske kommer att utebli i övermorgonkväll. Ska vi göra på något speciellt sätt förutom att sitta glest och stryka fikat? Alla – tror jag – nappar nog inte på att på något vis köra över nätet. Man har inte grejer och framför allt inte vana att Bibel-babbla i chatforum eller på annat vis.

Det jag övertänkt vet är att jag,om jag inte fått hosta och/eller feber, kommer att gå dit förberedd kring kapitel 3 vers 13 till och med 4 vers 5 och där på plats också rådslå med de 70-minusar (och +are) som mött upp hur vi ska gå vidare.

2. Gudstjäntframtiden är en annan sak.

Idag var vi 18 i Älvsby kyrka varav 5 så att säga ”bemannade” gudstjänsten. Effekten av maningen att undvika sociala kontakter är påtaglig.Jag började tänka över om det som nu sker är ett ctrl+alt+del för ordinarie gudstjänster. Kommer de som nu väljer att vara hemma – jag kritiserar inte det valet! – att komma tillbaka när (och om) coronasmittan klingar av? Eller förblir det åldersspannet borta? Hur då omstarten kan tänkas se ut är nog en sak värd att tänka över. Hur hemmasittarna idag och framöver via hemsidor och annat skall stimuleras till någon sorts lokalt församlingsanknutna husandakter ellerliknande kan man också tänka över. Kanske.

3. Samos bokas av.

Det jag nu syftar på är inte församlingens resa med ungdomar i maj – som också är avbokad – utan min egen och min svågers helt privata tripp veckan innan. UD avråder och reseföretagen står still. Att riskera att fastna i Grekland verkar inte övertänkt. Då TUI erbjuder gratis ombokning skall jag imorgon skjuta vår resa ett år fram i tiden – ungefär.

4. Och så en sak till – och här må man tycka att jag övertänker saker och ting.

När jag växte upp kungjordes dödsfall i kyrkorna med följade formulering ur 1942 års Kyrkohandbok: En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännagives att följande medlemmar av vår församling hava avlidit. Efter det att namn, år, månad och dagar lästs kom så Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi skola skiljas från detta förgängliga livet vi må vara beredda till en salig hädanfärd.

I försöksordningen av 1976 sas samma sak men hava och skola hade blivit har och skall.

Tio år senare i 86-an var andra ledet ändrat till: Herre, skänk dem som sörjer din tröst och ditt ljus och låt oss alla en gång få gå in i din eviga glädje. Jag tänker över om den formuleringen innebär en liten glidning till lite mindre kantighet vad gäller om hädanhärden blir salig eller o-detsamma?

Har i Kyrkohandbok 2017 denna eventuella glidning glidit vidare? Nu föreslås: Gud, din nåd bär i liv och död. Vi minns och tackar för dem i vår församling som genom döden tagits ifrån oss... Och andra ledet: Gud, vi ber för alla som sörjer. Omslut dem med din tröst. Låt evighetens ljus lysa för levande och döda.

Den egna döden verkar inte vara något att tänka över. Inte heller utgången. Varför?

Är det övertänkt? Eller övertänker jag?

Så säger Herren, Herren, Israels Helige: 'Om ni vänder om och är stilla, skall ni bli frälsta. Genom stillhet och förtröstan blir ni starka.'

Citatet är från profeten Jesaja och var en del av den korta bibelläsningen i Tidegärdens, Bön under dagen, Fastan I, onsdag vecka 3 – alltså vid lunchtid idag.* Guds hälsning genom profeten för 2700 år sedan låter inte helt olik det budskap Folkhälsomyndigheten hela tiden kommer med.

Jag utlovade i inlägget lojalitet & lojalitet en del tankar som jag nu går vidare under den snarlika rubriken lojal & lojal. Det jag skriver är inte direkt föranlett av Corona eller något annat speciellt aktuellt nu utan generella ting. På väg mot 70 har jag varit med om en del och meddelar ett par tre teser sådant jag tror är tillämpbara på arbetsplatser, i föreningar, i samhället (också internationellt), likväl som i familjeroch andra smärre sammanhang.

1: Man är lojal när man agerar enligt med tagna beslut, anvisningar och överenskommelser.

Det kan och ska chefer, styrelser, myndigheter och medmänniskor räkna med. Man kan kräva att man agerar lojalt. Sagt är sagt! Pojken ska ha grisen! är ord från Emil i Lönneberga som gäller än, också om det man själv lovat.

För att ta några exempel – det första lite banalt:

Överheten har i sin hulda vishet förordnat att maxhastigheten mellan Älvsbyn och Luleå fram till E4-an i Antnäs varierar mellan 90, 80 och 60 kilometer i timmen. Att hålla siffrorna är att vara lojal och märkligt nog finna sig bli omkörda av illojala trafikterrorister.

När ett arbetslag eller en ledning beslutar att vissa vägar skall väljas och vissa saker skall utföras är alla skyldiga att agera så. Den som betalar ens lön eller gett en förtroende har rätten att kräva att man agerar lojalt. De har också rätt att klandra, varna och till och med avskeda folk som inte gör så.

Man kan trava fler exempel men jag avstår. Jag tror min poäng är klar. Det är i att agera man utövar lojalitet. Agera lojalt räcker!

2: Man brister inte i lojalitet om man anser vägvalet eller beslutet inte är det bästa tänkbara.

Jag tycker detta är viktigt. Jag har genom åren mött situationer då detta grumlats så att man – i några fall gäller detta (då ganska smärtsamt) mig själv – behandlats som illojal fast jag agerat eller lovat agera enligt beslut. Det man hakat upp sig på är att jag hävdat och hävdar att annat vägval vore bättre. Visst kan det vara irriterande att veta att någon inte är nöjd men en ledning eller ett sammanhang kan inte hävda att åsikt är frågan om illojalitet.

Anknutet till mina exempel får jag väl om jag vill tycka vad jag vill om begränsningarna i hastighet på allmän väg och även hävda och verka för andra siffror. Sådant är inte illojalt bara jag kör efter vad som (för närvarande) gäller. Man måste inte anse, bejaka, att det beslutade är det bästa. Man måste inte kyssa marken framför fötterna på dem som bestämmer – fast man lojalt följer deras eller gemensamma beslut.

3: Det finns inga lojalitetskonflikter som inte har en lösning.

Det är också sant. Om det jag är i kräver något jag anser SÅ skilt från vad jag anser rätt och rimligt finns lösningen. Det är bara att packa ihop och lämna sällskapet. Det kan också vara så att sammanhanget inte kan tolerera läget och lyfter bort mig. Krångligare än så är det inte.

Till sist – en Corona-tillämpning av det ovan sagda.

Jag tycker fortfarande inte det är en bra och riktig lösning att ställa in gudstjänster eller helt sluta ha Nattvard i dem. Man gjort så här och var i landet men tack och lov inte här – mer än på äldreboenden enligt Folkhälsomyndighetens och boendepersonalens information. Jag tycker och tycker fortfarande inte att det är den bästa och mest riktiga lösningen om enskilda präster påbjuder obligatorisk intinktion, alltså att man doppar sitt bröd i bägaren. Mina åsikter har inte ändrats sedan den 8 mars då jag skrev inlägget fingrar i bägaren. Nu finns dock gemensamt tagna beslut för denna Corona- tid och i förhållande till dessa kommer jag naturligtvis att agera lojalt. Intinktion är det nu allmänt uppmanat till och då agerar jag lojalt fast det enligt min åsikt är en näst-bästa-lösning. Jag är fast övertygad om – tills någon lägger fram empiriska bevis – att den gemensamma bägaren med Kristi blod inte är en smitthärd.

Jag var på arbetslagsträff i Älvsby församling idag. Vägvalen och agerandet vad gäller verksamheten i stort och smått är i rådande läge vettiga. Se församlingens hemsida.

Tidegärden förresten: Antifonen innan Psaltarpsalmerna vid lunchtid löd:

Så sant jag lever, säger Herren,  jag vill inte se syndarens död, utan att han vänder om från sin väg, och får leva.

* Man kan ladda ner Tidegärden somgratis-app. Då får man tillgång till fyra olika dagliga böne-gudstjänster i fyra veckor som dessutom anpassas till Kyrkans år. Skulle man använda Tidegärden konsekvent ber man hela Psaltaren – bönboken Jesus och de första kristna använde – på en månad, 12 gånger på ett år. Håller man på i 10 år kommer man att kunna den utantill och klarar inte av att sluta be.

Jag är en sporadisk tidegärdare.

I förra inlägget skrev jag att jag i helgen inte haft tid att skriva något – vilket inte var helt sant. Jag skrev ju ett manus för förkunnelsen i samband med Högmässan – här kallad Gudstjänst med Nattvard – i Älvsby kyrka igår. I lätt modifierad form kommer den texten strax.

Vi var inte så många som firade gudstjänsten igår. 27-28 bara. Två tankar rann upp i min hjärna.

Ett: 10 i kyrkan är konfirmander. Av knappt 30, vanligtvis ca 40. Vad spelar detta återkommande faktum för roll när man generellt och speciellt tänker gudstjänst? Jag försöker ha det i åtanke men kunde under mina aktiva år sakna gemensamma rådslag i saken. Faktiskt.

Två: Corona-nervositeten eller ishalkan? Vad orsakar ”frånfället”? Eller var det att man i annonseringen hunnit med att det var jag som inhoppare som skulle leda gudstjänsten?

På en annan blogg gav jag igår eftermiddag denna kommentar till vad den bloggaren skrivit:

Det finns tre aspekter av Corona i Älvsbyn. En pizzeria heter Tres Corona, blodapelsinerna på COOP likaså. Dessutom lär det finnas ett sånt öl på systemet.

Undrar vilken av varianterna de som valde vara hemma – vi var 27 i kyrkan varav 10 konfirmander – var mest rädd att få från mig eller varandra.

Olika inomkyrkliga undergångsprofeter verkar ha fått effekt.

Nu till gudstjänsten där psalmerna 135, 913, 394 och 49 sjöngs.

Efter den vanliga Bönen för barnen – inga småbarn på plats men väl de 10 konfirmanderna som ju i reglernas mening ännu är barn – detta Beredelseord

”du ger åt alla amnesti” – orden är ur psalmen 913 som vi ska sjunga om en stund. Amnesti är ett modernt ord. Betyder att fångar släpps ut, att människor blir fria. Och inte då bara oskyldiga utan också skyldiga.

Gud ger amnesti. Gud förlåter är det vanliga sättet att säga det.

Vi börjar gudstjänsten med. Att Gud ger amnesti. Eller Nåd.

Varför? För att vi är oskyldiga? NEJ! På grund av vad Jesus gjort.

Egoism, otro, kallsinne, hot, hat, motvilja, förakt och mycket annat gör oss skyldiga. Inspärrade i en skuld till både människor och Gud. Vare sig vi fattar det eller inte. Så ÄR det. Till alla fångar i det skuld-fängelset ger Gud amnesti, förlåtelse, nåd.

Amnestin tar man emot genom att gå ut ur fängelset – som ju bygger ju på att man inser och anser att man är i det skuld-fängelset. Fattar man inte eller förnekar att man är i ”fängelset” blir ju amnestin verkningslös – hur illa man än sitter inne.

Så rent praktiskt: Syndabekännelse och bön om förlåtelse är att erkänna fångenskap och skuld. Förlåtelseorden på grund av vad Jesus gjort öppnar dörren. Att ta emot förlåtelsen är att gå ut i frihet.

Vi ber och bekänner.

Själva Förkunnelsen eller Predikan blev detta:

Tre långa texter har lästs. Alla handlar om Kampen mot ondskan som är dagens tema.*

På fyra sätt, fyra fronter om man vill använda en militär bild. För er konfirmander fyra saker att notera på lapparna. Men först en annan sak.

Panik i huset? Va!? Fyra saker och först nåt annat! Ska han att hålla på länge?

Jag tror inte det. Inte längre än brukligt i vart fall. Jag börjar med den där andra saken.

Bibel och kristen tro är inte en serie sanningar eller en livsfilosofi för tanken. Bibel och kristen tro handlar om Gud och människor av kött och blod. Med händelser och situationer någon gång, någonstans,med någon betydelse. Det är inte teorier utan praktik.

I texterna mötte vi tre sådana situationer. Gemensamt handlar de om Kampen mot ondskan – på fyra fronter.

Första fronten: Kampen mot ondskan är kamp mot Falsk tro.

Texten från Gamla testamentet berättade om en sådan episod. Folket som skulle ha EN Gud började ha flera. Och andra. Det blev en väldig dragkamp runt 870 före Kristus. Berättelsen handlade om en episod i den kampen, kampen mot falsk religion.

Finns så kallade avgudar idag? Hos oss?

Om vi bara tror att det handlar om andra religioner gör vi det lätt för oss som om bara de som tror på Oden eller Krishna eller inte tror på något har falsk religion. Alla tror ju på något! Det du litar på mest, den som styr dig mest, är i praktiken din Gud – säger Luther.

Så vad är det som styr? Vem styr? Där har vi våra avgudar. Det kan vara pengar eller den man ser i spegeln när man borstar tänderna. Hur som helst är det falsk tro, en front i kampen mot ondskan.

Andra fronten finns i Episteltexten. Den Ljumma tron som tonar ner.

Det är att inte riktigt vilja ta Bibel och Kristen tro på allvar, att vilja anpassa till tyckanden, känslor, opinioner, tidsanda eller vad som helst. Den tro som inte märks eller vill märkas är den Ljumma tron – ett viktigt frontavsnitt i Kampen mot ondskan.

Tredje fronten. Och Fjärde. Finns i Evangelietexten jag läste och då alla stod upp. Här blir det svårare – men lika viktigt.

En familj, ett sammanhang, är terroriserat av det onda. En pojke är sjuk.

Dåtida begrepp kallade det att vara besatt och man såg en vilja bakom, inte bara vad vi skulle uppfatta som epileptiska symptom eller djup autism med självskadebeteende.

Vara hur det vara vill med den saken – just i detta fall gick Jesus i kamp mot ondskan och befriade pojken. I kampen mot ondskan finns därför all kamp, hans och vår, mot allt som terroriserar och plågar folk – sjukdomar, krig, fattigdom. Name it!

En familj, ett sammanhang, är terroriserat av det onda. Pappan är drabbad.

Han har en Missmodig tro, Fullt berättigat vanmakt. Och vi ser att Kampen mot ondskan också är kamp mot missmodet som säger Jag tror, vill tro. Hjälp min otro!

Jesus förebrår inte! Han hänvisar till sig själv. Allt förmår den som tror sa han den gången. Jag förmår! menar han. Det är ju han som tror när pappan/vi inte orkar.

Blir då Jesus och tro en kvick-fix i alla lägen? Så att allt ont försvinner?

Uppenbarligen inte då ondska i olika former fortfarande hotar, plågar och terroriserar. Men det ger ett löfte, ett hopp in i missmodet. Gud är med. Gud i Jesus vet hur det är. Och förmår.

Tre fronter i Kampen mot ondskan. Kamp mot Falsk tro, mot Likgiltig tro och Missmodig tro. En sak kvar. Slutet av Evangelietexten berättade om det avgörande slaget i kampen – om man använder militära termer.

Jesus går/gick till Jerusalem. Där dog och uppstod han från de döda.

Han – Gud som människa – delar på så sätt människans, våra villkor.

Han – Gud som människa – möter det onda, själva döden

Han – Gud som människa – gör det för vår skull och i vårt ställe.

Så är det. I Kampen mot ondskan stod ett avgörande slag, den händelse och situation som avgjorde allt. Det var en Påsk i Jerusalem för länge sedan – år 30 eller 33 typ.

Följderna av det finns än.Sanningen finns – för Jesus är Sanningen.Livet finns – för Jesus är Livet att leva med och hängivet formas efter.Vägen finns – Vägen i tro där Han ger sig till oss i Nattvarden. Han själv som mitt i missmod och oro för allt, åxå Corona, ger sig själv, sin kropp och sitt blod in i vår otro.

I Kampen mot ondskan är du/vi alltså inte ensamma. I den kampen finns Jesus/Gud i kött och blod. Och han är med oss inuti men inte alltid undan, kampen. Med sin tro.

* Texterna var Första Kungaboken kapitel 18 verserna 26 till 29 och 36 till 39, Uppenbarelseboken kapitel 3 verserna 14-19 samt Markusevangeliet kapitel 9 verserna 14 till och med 32.

Vad är att vara lojal?

Jag tycker det alltid är en aktuell fråga. Den förtjänar att komma mer i fokus nu i dessa dagar. Vad är att vara lojal i samhället, på arbetsplatser, i kyrkan, i förhållande till styrning och ledning, på annat vis. Den saken skall jag skriva om men inte i detta inlägg. Nu handlar det om något helt annat.

Det har varit en skickelsediger helg. Jag gillar det ordet: skickelsediger. Första ledet – skickelse – är samma saksom händelse. Andra ledet – diger – betyder stor eller omfattande – typ i Digerdöden. Nu var det helgen, inte en pest, som var skickelsediger. Ava var här.

Vi – det är jag och hennes mormor – hämtade henne på förskolan i fredags. Det heter förskola nu och ve den morfar somsäger dagis. Ava som är 1 år och 8 månader reagerar inte men den året äldre kusinen Lisa tycker man skall ha ordning på terminologin. Mamman och pappan var inplanerade på något rajtantajtan och önskade barnfritt på fredagskvällen så det var bara att lojalt ta en kula för laget. Tösen hämtades efter lunch.

Hon är kul! Bläddrar i böcker, skriver (som bilden visar) och surrar hela tiden. Språket är ännu mest många gånger tämligen obegripliga substantiv men faktum är att som morfar språkbada i hennes småbarnspladder kom att leda till att gubben fattade mer och mer.

Efter hennes åkmadrassåkning och annat kom så föräldrarna på lördag eftermiddag och vi kunde triumferande och lite skadeglada meddela att deras älskade dotter inte frågat efter mamma och pappa en enda gång. Igår for familjen hem till Unbyn igen. Tystnaden lade sig i huset.

Vad tycker du om att...? Vad är din åsikt om....? Hur ser du på....? kan vara frågor du, noble Bloggläsius, eventuellt ställer vetandes att jag ofta har mer eller mindre välkomna åsikter om både ditt och datt.

Hallå! Jag har haft barnbarn på besök!

Då finns inte tid för åsikter! I alla fall inte att uttrycka sådana i skrift.

Men nu är vi två pensionärer i huset....

Om man läser min blogg eller i övrigt känner till mig och mitt (vilda?) leverne vet man att jag inte längre har någon tjänst i kyrkan. Jag är ju pensionär – typ. Men en pigg sådan vandrande i vårvintersolen.

På Älvsby församlings hemsida under rubrikerna Personal och Präster står om mig: Pensionerad präst vikarierar i vissa arbetsuppgifter. Så jag ”tjänstgör” lite. Om det är frivilligt eller lite vikarierande för arbetstidsförkortade kollegor är inte helt klart men inte heller viktigt. Jag är ju primärt kristen vilket innebär att jag kan och bör bidra i den församling jag tillhör. Jag är då fortfarande präst och får göra vissa saker icke-präster inte får – leda Mässor till exempel. Jag har genom åren förvärvat kunskaper och erfarenheter som kanske kan vara till nytta. Detta innebär denna vår ett normalläge med en insats en kväll i veckan. Tisdagar udda veckor kl 18.30 Bibelstudium i Församlingsgården, onsdagar jämna veckor 18.30 Veckomässa och 19.15 Ovangeliesamtal – båda sakerna i kyrkan.

Igår ringde herden, hon som jag här på min blogg kallade Brunetten när hon var komminister. En annan av prästerna hade blivit sjukskriven – inte Corona! – och hon hoppades att jag skulle kunna hoppa in kommande söndag. Jag lovade jag att göra så liksom att ta ansvar för Veckomässan imorgon kväll. En inbokad begravning sporde hon mig inte om utan skulle vända sig till en annan på orten boende prästvigd figur.*

På väg ut i vårvintersolen tittade jag in på Pastorsexpeditionen och hamnade i dialog med herden och figuren. Egentligen är hon på ett vis i ett ganska gynnat läge, vår herde. Hon har två personer som hjälptrupp i trängda lägen vilket inte är förunnat alla herdar i glesbygd, inte ens t tätort.

Ikväll är det alltså Bibelstudium.

Samlingarna utgår från Första Petrusbrevet i Nya testamentet. Jag gjorde ett försök här på bloggen att i efterskott skriva om textavsnitten vi samtalar om men den serien – under petruskapsylen – kom av sig. Hur som helst fortsätter vi ikväll med samma lite längre avsnitt som för två veckor sedan: Kapitel 2 vers 11 till och med kapitel 3 vers 12. Kristna i världen är rubriken i Bibel 2000. Kristen livsstil pratade vi om för 14 dagar sedan och ikväll fortsätter vi. Vem som helst får komma.**

I morgon kväll således inhopp i Veckomässa.

Under Fastan följetongsläser och kedjefunderar vi i det sammahanget över det Jesus-berättaren Matteus valde att skriva om händelserna strax innan att Jesus avrättades. Förra onsdagen (som var ”min” Veckomässe-onsdag) lästes kapitel 26 verserna 1-16.Det avsnittet berättar hur alla förberedde sig. Jesus berättar vad som skall hända, etablissemanget i Jerusalem förbereder sina åtgärder, en kvinna smörjer Jesus som (omedveten) förberedelse för hans begravning och Judas gör upp sin affär.

I morgon fortsätter det med Matteusevangeliet verserna 17-29 i samma 26:e kapitel. Det som då sker – Jesus sista måltid med sina följeslagare – återkopplar den kristna Kyrkan till på Skärtorsdagen men egentligen varje gång nattvardsbordet dukas liksom i morgon då den berättelsen är i fokus.

PS: Tisdag kväll fick jag info om att man i morgon, onsdag, har en så kallad SAM-konfadag. Det betyder att alla konfirmander i Älvsbyn och Vidsel samlas till gemensam träff somavslutasmed att de deltar iVeckomässan. Ett gyllene tillfälle för vuxna att ansluta för att fira gudstjänst med härliga tonåringar, stötta dem samt be för och med dem. DS.

Till helgen är det Högmässa 11.00 Älvsby kyrka.

Temat för Tredje söndagen i Fastan är Kampen mot ondskan och vad som då kommer i förkunnelsen är långt ifrån förberett färdigt – jag tog ju uppdraget för 21,5 timmar sedan. Tre ganska långa texter om kamp på tre fronter och ett avgörande slag har jag i alla fall sett att det handlar om. Kanske tänker jag vidare i de spåren. Eller inte.***

Så lite återfall blir det.

* Denna figur är inte som jag pensionerad. Han är en något yngre upplaga som i en omfattning jag inte känner till står i andra uppdrag både på helger och vardagar.

** Inte exakt på klockslag men ändå samtidigt startar vårens Alpha-grupp i angränsande lokaler. Bra grej för sådana som känner sig som nyfikna nybörjare. Eventuella lokalkrockar fixar vi!

*** Texterna har tagits ur Första Kungaboken kapitel 18 om en kamp mot en Falsk tro, Uppenbarelseboken kapitel 3:14-19 om faran med Ljummen tro samt Markusevangeliet kapitel 9:14-32 om Tvivlande tro i kamp mot det ondas terror. Sist i det avsnittet också om Jesus avgörande batalj i den stora Kampen mot ondskan.

Jag har haft några bråda dagar. Barnbarn med pappa på sportlovsbesök, fint vårvinterväder för utevistelse varvar med skidtävlingar på TV har gjort att tid att författa blogginlägg liksom inte infunnit sig. I tanken har rubriken kyrkjuridiskt lustmord skvalpat och var nog i pipeline för denna söndags eftermiddag eller kväll. Så blev inte. Annat plumsade dit i stället.

När jag skriver vad jag tänker kring den lokala församlingens göranden och låtanden tillämpar jag en viss självcensur. Det gör jag när jag skriver om annat också. Jag berättar inte allt som händer och fötter, sker och äger rum. Jag är nog oftast positiv i mina skriverier men inte alltid. Ibland tar jag fasta på vad Nicke Lilltroll sa på ett kasettband barnen hade när de var små för cirka 30 år sedan: Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker.

Med det sagt var jag i kyrkan idag. En ”bra gudstjänst” om man säger så – i stort. Mycket god predikan! Ändå blev jag förvirrad och grubblande: Hur ska man egentligen ska göra som gudstjänstfirare? Hur ska man göra om man vill följa Jesus? Detta dilemma är reellt men kan naturligtvis avfärdas med det då och då använda Nu är du är jobbig! eller snabbt vinkas av med Jag har en annan åsikt!

Nu ÄR det så att Jesus säger om bägaren med sitt blod: Drick av den alla!

Med vilken rätt säger då prästen: Alla ska doppa? Med vilken RÄTT?

Folk är oroliga! blir svaret. För att folk är sjuka i Italien? blir min tanke.

Skall rädsla styra? Och i så fall vilka rädslor? Och vilkas?

Att i Corona-tider säga Drick inte! Doppa! verkar så snällt, vaket och tillmötesgående. Att fast fara inte är på plats köra med säkerhetsbälte, flytväst, krockkudde och hjälm kan vara lugnande – men är det klokt? Vi har myndigheter med ansvar för hälsa och smittbevakning som uppmanar till lugn och saklighet och att vi inte skall låta rädslor topprida. Enligt min ringa obetydliga och säkert ovälkomna mening skall då inte kyrkan ge efter för rädslor och därmed – om än svagt och otänkt – de facto underblåsa oro. Fara och farhåga är inte samma sak, inte heller rädsla och risk.

Dessutom: Blir inte effekten att Nattvarden mottagen så som Jesus – känd för sin hänsyns- och omdömeslöshet? – uppmanade speciellt framställs som en riskbeteende? Är det fornkyrkan kallade Odödlighetens läkemedel något man kanske rentav borde undvika för att inte bli sjuk?

Så jag frågar: Vem har intresse av att folk inte firar nattvard? Vem vill framställa den som olämplig, onödig, rentav farlig? Vem vill, innerst inne och ytterst ute, att vi inte skall ta emot Jesus?

Att personer själva väljer intiktion, alltså att doppa sin brödbit, har jag ingen skarp uppfattning om. Frihet må råda och folk får göra som de vill. För egen del räcker dock inte min fantasi till för att få Drick till Doppa – men det är min sak. Det jag inte gillar är att man utan andra skäl än någon eller någras eventuella ängslan över – än så länge – buor under sängen kommenderar fram ett visst beteende hos alla och dessutom i tanken att det skulle garantera bättre hygien. Jag har sett fingrar i bägaren, neddoppade över nagelbanden.

Känn ingen oro! säger Jesus. Var modig! menar han.

Att realistiskt se faror och hantera dem är klokt och modigt.

Att till varje pris vilja undvika farhågor är inte mod.

Dallas var en amerikansk TV-serie med Larry Hagman, Patrick Duffy, Barbara Bel Geddes och andra och ses idag som en riktig klassisk såpopera. Handlingen kretsade kring familjen Ewing som gjort sig en förmögenhet i oljebranschen men även bedrev boskapsuppfödning. Första avsnittet kom i april 1978 och 357 avsnitt senare tog det slut i maj 1991. Har jag fattat det rätt görs den nu i ny version.

Jag såg inte alla avsnitt men genren såpopera var ny så det blev som en fluga.* Intressant var att jag redan då kunde notera en värderingsförskjutning som irriterade mig – redan då. Karaktären JiAr var inledningsvis en skrupelfri skitstövel som rufflade och bågade medan hans lillebror Bobby var snäll, hygglig och allt igenom helylle. Två år senare var storebror som han alltid varit men då bufflade och knådade även lillebrodern på storebrors vis men behöll ändå sympatierna i TV-fåtöljerna. Långsamt hade ont och gott urholkats. Jag funderade: Vem är det som tjänar på det? – förutom de som gör serien.

Nu ser vi andra värderingsföskjutningar.

Tidigare otänkbarheter blir rumsrena alternativ.

Håll gränsen! sa dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin 1981 till Överbefälhavaren när det verkade som om den sovjetiska marinen var på väg för att frita den av sina ubåter som i fyllan och villan kört upp på en kobbe långt inne i Blekinge skärgård. Det var säkert rätt i sin tid och har blivit ett bevingat ord.

Öppna era hjärtan! sa den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt – som jag helt oväntat faktiskt numera kan längta efter – då människor flydde från krig, terror och förföljelse. När det sas 2014 var det bara ultrahögerpartiet SD som hade andra värderingar än de då fortfarande anständiga politiska partierna.

Nu hävdar många att samhället kollapsade 2015. Du minns väl, noble Bloggläsius, hur flyktingarna då gjorde att sjukhusen stängde, tågen blev försenade, skatterna rusade upp, betalningsbalansen rasade, lönerna sjönk, att det blev färre sorters chipspåsar i affärerna och att bredbandsutbyggnaden kom av sig?** 2020 gnolar nästan alla partier i SD:s tidigere tonart och vad det verkar är det bara V och C som fortfarande vågar värna internationell humanitär asylrätt framför en allt mer till och med i kristna sammanhang pinsamt rumsren småsvensk och storeuropeiska Festung-tanke med murar, taggtråd och tårgas. Den (hittills) varande höger-blocks-ledaren poserar fritids- och uteklädd i en tom skog för att hävda sina ideologiska SD-kusiners tanke att Sverige är fullt. Tacka vet jag små bistra C-tjejer som kaxar emot!

Vad blir här ”en kristen linje”?

Jesus säger i Matteusevangeliet kapitel 24 verserna 10-13: Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Som jag fattar detta blir budskapet att vända-ryggen-åt-och-ogilla-andra ett tecken på falska profeter. Att kärlek tillmänniskor kallnar till förmån för laglöst förtryck av redan drabbade blir ett avfall.

Det gäller att hålla ut och hålla i sanningen att alla människor är älskade av Gud och därför måste värnas – även om det betyder att man själv tar risker. Gör man på annat vis blir man med Astrid Lindgrens ord bara en liten lort.

Och då har jag ännu inte berört Corona-alarmisternas svammel om att flyktingar på gränsen till Grekland och på Medelhavet kommer att dra viruset hit. Sanningen är ju att det främst är sportlovs-snobbiga Italienresenärer som transporterat hit pesten – eller vad det nu är för en snuva.

Jag har inte heller skrivit om Trumphanyahus lösning ser situationen Israel-Palestina som en ost där Israel ges osten och Palestina hålen – enligt det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter B´Tsalem.

* Fler insekter i svärmen blev Dynastin och Falcon Crest. Med tiden blev de så dåliga att parodierna Lödder och Russindalen blev rena lyften.

** För sökerhets skull: IRONI.

Nedanstående lyriska utgjutelse är ett av de alster som kan komma att ingå i min diktsamling Svammel och Strunt. Det finns inte ett seriöst förlag som kommer att fundera ens fyra sekunder innan de refuserar det jag utan rim och reson ibland i rimmad form resonerar kring. Efter ”dikten” slutar jag i alla fall poeta för denna gång och prosar då vidare.

Vårvintermorgonens köld är hård, snön gnistrar vit på taken.

Då jag kör Volvo och inte Ford, är jag skyddad och varm om baken.

Efter lunchtid då solskenet fått sin effekt och kvicksilvret stigit i röret

och hälften av kallgraderna – minst – farit väck kan blå-Swix appliceras för föret.

Det är just i början av mars som vinter går över i vårvinter, kanske årets bästa tid. Är det då klar molnfri väderlek blir det smällkallt på nätterna men kanske bara 6-10 minus mitt på dagen – och strålande solsken. Inte helt fel som man säger i övre Norrland när man menar att något är riktigt bra.

I den andan blev det skidåkning igår och då på löparskidor. Så mycket till skid-löpare är jag inte men det gick i alla fall utan fall både fortare och lättare än i förra veckan. Då trängde jag på terrängskidor träget fram i spårsystemen. Att berätta att vi då parkerade i Dalen och åkte mot Kanisrundorna men igår i stället startade vid Kanis och åkte ned mot och i Dalen kan för den oinformerade delen av läsekretsen vara en onödig upplysning men lokalbefolkningen förstår vad det handlar om för område. Här vet man också att det är en fantastisk fin skidterräng. Inte så huvvaligen backigt – om man inte vill – och vacker skog och solgassande öppna fält och perfekta spår.

Jag har inte björnkoll på exakt alla markägare till skogen spåren går i eller gränserna mellan olika skiften. Naturligtvis finns sådana fakta men jag har inte (ännu) grävt fram dem. Det jag dock vet är att det delvis handlar om kyrk-skog som när Älvsbyn blev kapell-församling under Piteå kom att tillhöra den första prästbostaden.* Det har hänt att jag funderat över att ta reda på exakt var gränserna går så att man kan sätta upp skyltar med texten: Du åker nu in på kyrkans skog. Gud välsigne dig. När man sedan kommer fram till annan markägares territorium skulle det kunna stå att läsa: Du lämnar nu kyrkans skog. Gud välsigne dig i alla fall.

Klockan är nu runt 11 och det har stigit nästan 10 grader sedan i morse. Vid tvåtiden beräknas temperaturen till minus 8. Kanske åker skidorna då på för lite åkning. Eller så inte.

Idag är det den tredje mars som är min pappas födelsedatum. Han skulle idag blivit 96 år om han levat. Blir det inte skidåkning blir det i alla fall en promenad för att ända ett ljus på hans och mammas grav. I vårvintersol.

* Sådan skog förvaltas numera av stiftet. Dock är det så att den dag som idag är kallas den del av samhället där första prästgården, med tiden komministerbostaden, låg för Prästgärdan. Nu ligger där Älvsby folkhögskola som har Luleå stift som (någon sorts) huvudman.

Gårdagen till ära repriserar jag ett gammalt blogginlägg från den 2 mars 2010 – men bild och allt.* Läs och beundra!

I morse skrällde telefonen vid tjugoisjutiden. Samtidigt som madammen som klivit upp tidigare svarade omvandlades jag från halv- till helt osovandes och upp som en raket. Mycket riktigt! Äldre sonen telefonerade in nyheten att vi kvällen innan avancerat till farföräldrar.

En flicka som heter Tyra!

4 kilo! 51 cm!

I morse hade jag innan jag gick till arbetet inte tid att kungöra detta på bloggen. Kom dessutom då inte på något mer intelligent till bloggbeprydande bild än ett mobiltelefons-porträtt av mig själv som nyförlöst farfar. Så ser jag ut. Bättre blir det inte.

Promenerandes till arbetsplatsens andra dag av sportlovspersonalöverläggningar, framtidsplaneringar, strategi- och prioriteringsdiskussioner och allt annat tänkte jag: ”Idag är jag nog inte lätt att få på dåligt humör!”

Någon timme in på förmiddagen blev en helt annan mobilbild aktuell men det är först nu på kvällskulan som det blivit tid att här publicera skönheten.

Alla i den unga familjen mår bra.

Tack Gud!

Senare under mars 2010 kom fler inlägg i saken och med tiden än fler i kategorin Farfar funderar. Tyra fick en lillebror och med tiden två kusiner så kategorin vidgades till Farfar/morfar funderar. Men det var Tyrisen som kickade igång alltsammans.

* Rubriken då var nyförlöst farfar. Nu har jag 10 år på nacken i den branschen.

Som jag sagt tidigare ”annonserar” jag mina blogginlägg på Facebook, både i så kallade uppdateringar och som händelser. Där ser jag att en del ser att jag bloggat och kanske tar beslut om de skall åtminstone börja läsa på bloggen.

Får då den rubrik jag satt någon effekt? Leder lulebiskop i knipa till bortval eller tillslag? Skapar den nyfikenhet och förväntan eller bara en känsla av kyrktristess? Jag vet inte men dristar mig ändå att påtala vad jag i dessa yttersta tider kan ana som lulebiskop i knipa som det gäller att välja rätt eller fel i, tala klartext om eller slingra sig ur.

För ganska många år sedan var den dåvarande biskopen och ungdomskompisen Hans Stiglund i liknande knipa just denna tid på året. Luleå toppade tabellen i vad som då kallades Elitserien i hockey. Skellefteå låg strax efter. Under Internationells konferensen i Skellefteå frågade jag honom i ungefär dessa ordalag:

Jag kan fatta att du kan vara kaxig när du träffar de andra biskoparna. Två topplag i sitt stift kan ingen annan stoltsera. Det jag undrar är vilket av de två hockeylagen du som gammal spelare och hockeyentusiast hejar på?

Det kan vara en lite känslig fråga! svarade han. Lite av ett dilemma. Jag brukar klara mig ur det med att leende hävda att hjärtat nog ändå mest klappar för Asplöven*.

Tabelläget i vad som nu heter SHL är likt vad som då var. Luleå toppar med 97 poäng, Skellefteå är tvåa med 86. Sedan kommer ett mellan- och sydsvenskt moras från 84 och nedåt. Därför ser jag en lulebiskop i knipa och som självutnämnd representant för en vetgirig allmänhet frågar jag:

Vilket av de två lagen har Åsa Nyströms sympatier?

Hennes dom kan innebära ett kapitel för sig.

Egentligen är hennes knipa värre än företrädarens. Skulle hon med rötter i Umeå smita undan med att hävda Björklöven kan hon bli helt rökt i Norra Västerbotten. Enligt folkloren finns fortfarande Skellefteåbor som minns den gamla rivaliteten så kraftfullt att de som bil- eller bussburna passagerare när de på E4-an tvingas åka genom stan väljer att blunda.

Motsvarade rubriken lulebiskop i knipa förväntan? Eller?

* Asplöven är laget i Haparanda där Hans växte upp och spelade juniorhockey – om jag fattat rätt. Han blev sedermera kyrkoherde där och var då också som hockeypappa ordförande för ungdomssektionen i klubben. Det var från allt detta hedervärda han kallades till biskopsstolen i Luleå. Tilläggas kan att när vi några säsonger senare tillsammans med ett par andra präster var på derby i Luleå avslöjade han med både jubelrop och stönanden att Norrbotten är Norrbotten.