stigstrombergsson

Sonsonen Adrian gav diagnosen.

Tonfallet tydde på att han inte gav en komplimang.

Det görs och sägs mycket skoj när barnbarn är på visit. Adrian 8 år med storasyster Tyra 10 for igår efter att ha varit här en vecka som gav en trave lustigheter och klokskaper. Rubriken är bara ett exempel.

Det var varmt. Vi badade i princip varje dag. En eller två gånger. En av kvällarna gick vi till badplatsen några hundra meter från där vi bor i tanken att älvsvattnet svalkar. Bilden visar hur promenaden gick. Klicka på den blir den större utan att promenaden för den skull blir längre.

Längs med älven filosoferade storasysten: Vatten har ingen färg. Det är den blå himlen som gör att det ser blått ut. Och hon fortsatte: När det är mulet är vattnet grått. Hade himlen varit gul skulle vattnet också vara det.

Tösen har givetvis helt rätt och för att stimulera den intellektella verksamheten och kanske flytta tankarna ytterliga ett steg – jag gillar att provikativt tänka utanför lådan – frågade jag: Hur blir det om himlen är randig? Svaret kom: Då blir vattnet det också. Men – sade jag – om vattnet rinner på tvären blir det väl rutigt?

Då kom broderns kommentar som blev blogginläggets rubrik.

Och systern kompletterade: Du är dubbelt så knäpp som pappa!

Som sagt var det inte tänkt som komplimanger men jag tog det som sådana. Så kallad pappa-humor är en speciell genre och att som farfar ha dubbelt upp – pappan är verkligen inte dålig! – är en ren statusmarkör.

Denna bloggning kan ses som sammanhängande fortsättning på förrförra skriveriet som när knapprandet började gavs rubriken överårig kärntrupp? Efter min födelsedag är det då-och-då-skrivet under några varma dagar samtidigt som huset härbärgerat två-tre barnbarn. Som så ofta när tankar ”vilar till sig” blir slutresultatet annorlunda än startimpulsen. Så också nu. Dessutom lååångt!

Vad tänkte jag när jag i god tid söndag 21juni var kommen till kyrkan och avvaktade att gudstjänsten skulle börja – och sedan?

Svar: Spridda frågande skurar om olika halvt sammanhängande ting.

För det första: Är vi månne egentligen en ge-upp-Kyrka? Finns tecken på det? Små? Flera?

Naturligtvis blir reflex-svaret ”Nej!”. Men jag undrar i alla fall.

Vi var 19 personer totalt. Två präster ”i tjänst”, en praktikant, en kyrkvärd, en vaktmästare, en musiker. Det halvdussin ungdomar som jobbar i Sommarkyrkan var åxå där med uppgifter i gudstjänsten. En ur kyrkorådet – som också brukar vara där annars – fanns med för att hälsa en ny-prästvigd medarbetare välkommen. Till dessa var vi sex-sju till i vad som kallas Sommargudstjänst med Nattvard.

Vad man kallar gudstjänster är ingen viktig sak värd att utgjuta näsblod över men jag kan reta mig lite på den hurtiga ”somrigheten” både här och på andra håll. Hur tänker man? Egentligen? Sommargudstjänst och dito -musik kör man med. Jag börjar fundera på när man i konsekvensens namn går över till Vissen Höstmässa och Mörkermöten som beteckning för den kalla vinterns gudstjänster. Finns det språköverenskommelser nationellt eller i kontraktet? Eller för att tala klarspråk: Vad är felet med Mässa och Gudstjänst rätt och slätt? Möjligen med tillägg av kyrkoårsperiod. Kyrkan har ju detta år med sina egna årstider. Har man gett upp ambitionen att hålla i den pedagogiken?

I Gudstjänsten finns hos oss utöver vad Handboken föreskriver ett i början inlagt ett fast moment med barn i fokus. De söndagar då det är söndagsskolesamling – Skatten – är det en sång och en bön barnen, andra söndagar bara bönen. Antalet närvarande barn har minskat och är ofta numera noll men vi har tjurskalligt bett i alla fall – fram till nu när Sommargudstjänstens agenda togs i bruk. Bönen är borta och jag undrar: Varför? Har man gett upp? Om så – varför igen? Och hur var barnkonsekvensanalysen innan man tog bort – eller glömde – saken?

Säkert kan man lokalt och på andra ställen hitta fler stora och små exempel som skapar liknande funderingar kring om vi blivit en ge-upp-Kyrka.

För det andra: Jag anar två med det ovan sagda samspelande synder – missmodig uppgivenhet och hurtig glättighet. Jag kämpar med bägge.

Den missmodiga uppgivenheten – både i och innan Corona-tiden – säger Det är ingen idé. Varianter finns typ Det har vi prövat eller Så har vi inte gjort eller Så kan man inte göra eller Det vill inte församlingen (utan att definiera vilka man då menar) eller Det ger inget. Det händer till och med att man i arbetslag maskerar och ger falsk rumsrenhet åt sådant med tankar kring arbetstidens när och var samt vad man vill och känner. Ibland verkar det nästan vettigt och det är lätt man inte ser den missmodiga uppgivenhetens synd som kan finnas inunder.

Den hurtiga glättigheten kan ibland verka vara rena motsatsen med sitt Det här är bra! och Det här är innovativt! och Det här är att ställa om! och Det här är fantastiskt! Saker kan vara så men inte sällan handlar det om att man inte vill bita i ett äpple som kanske kommer att smaka surt. Utvärdera låter man därför bli. Statistik likaså – i alla fall inte offentlighet åt något negativt. Dåliga nyheter vill man undvika kanske för att inte riskera att hamna i den missmodiga uppgivenhetens dike i tanken att hurtig glättighet är vemodets motsats.

För det tredje: Jag tror paus-tanken måste ses som överspelad. Jag menar det snack och den slogan som ekat genom kyrkorna de sista fyra månaderna med sitt Vi ställer inte in!Vi ställer om!

Jag kan förstå att man tänkte så när man under vårvintern ställde om och pausade mycket kyrkligt arbete. Det var och är begripligt. Men är det rimligt nu? Hur lång är en paus innan den i praktiken blir en nedläggning?

Så mitt dysterkvistande fortsätter när jag stilla undrar: Kommer 70-75-80+arna och andra många menar vara något av kyrkans kärntrupper att ”återvända” om och när det finns skäl att inte längre känna Covid-rädsla. Kommer rädslor hos riskgrupper och andra sitta kvar längre än riskerna? Just nu är det väntans tider men: Hur blir hösten? Som förr? Eller?

I klartext: Kommer man i september-oktober och framöver att kunna samlas till Gudstjänst, Undervisning och Mission/Evangelisation som tillsammans med Diakoni är Församlingens grundläggande uppgift?Öppnar äldreboenden och liknande för besök? Kan körerna öva? Kommer ”uppskjutna” dop att bli ”sena dop”? Och fler frågor av samma slag.

Hittills har man som så ofta förr väntat på och kanske planerat för det bästa och undvikit att konfrontera sig med tankar på värstalägen. Jag tror det är dags att skippa den linjen för att i stället hoppas på det bästa men planera för det värsta.

Det kan till exempel betyda att börja bygga församling ungdomifrån i stället för att vänta in dem som nu är hemma för att fortsätta med det invanda att arbeta ålderifrån. De tonåringar som i söndags med sitt engagemang i Sommarkyrkan kan faktiskt och bör kanske vara dem som man ska se som gudstjänstförsamlingen i oktober. Eller andra? Eller inga alls? Hur som helst ligger – som jag ser det – den grundläggande uppgiften Gudstjänst i stöpsleven vad gäller fler eller färre, platser, tider, innehåll osv.*

Undervisning, som är en annan grundläggande uppgift vars verksamhetsformer Covid-påverkats, finns i samma slev. Konfirmander och unga kan nog starta upp efter sommaren – som pensionär inhoppar jag inte där men sakerna ligger mig varmt om hjärtat. Vad gäller vuxna finns jag dock – som det ser ut idag – med på ett hörn. Jag tänker och frågar mig kring det pausade eller omställda Bibelstudiet: När? Var? Hur? Upplägg? Vad? Varför? Fortfarande tisdagar udda veckor? Troligen. Ska det bli start, ny-strat eller om start? Gäller första udda i september? Kyrkan? Om onsdagarna jämna veckor efter Mässan finns samma frågebatteri plus Information om? Till vilka? ”Målgrupp/grupper”?

Som synes är de vuxna jag tänker på inte de så kallat daglediga utan i stället personer vars yrke och livssituation innebär att präster har att ”jobba” inte främst vardagar mellan 9-16 utan snarare 13-21 nästan vilken veckodag som helst.

Lite till: Dop-strategier? Dopet är ju en speciell sak då det är startat av Jesus och på Bibelns grund enligt Svenska Kyrkans tro, lära och bekännelse är nödvändigt för saligheten. Hur man ska hantera detta faktum är ingen ny sak men blir speciellt nu när seden fått sig ytterligare en knäck. Med vigslar och begravningar är det på samma vis men de är inte lika viktiga.

När jag hade mitt uppdrag som präst och lärare vid Älvsby folkhögskola brukade vi inom ramen för Svenska Kyrkans Grundkurs söka bygga Dyträsks församling. Dyträsk var en ny fiktiv ort på 5000 innevånare bildad kring en tänkt gruvetablering mitt mellan obygden och ingenstans. Ett område för en kyrkolokal fanns liksom ett arbetslag om präst, musiker, pedagog och diakon – sådant som eleverna gick kursen för att kanske bli. Deras uppgift var att arbeta med tankarna Vilket arbete skulle bedrivas i Dyträsks församling i Vankelmoda pastorat? Inga traditioner fanns. Inga rutiner, inget invant, inget självklart. Rent pionjärarbete.

Som tankemodell är Dyträsk intressant och att göra något av ett ”krigsspel” med sådana förutsättningar kan ge idéer för en värsta-situation bortom coviden då även jag kanske blivit hemmasittande 70+are.

* I växande församlingar – sådana finns! – spelar de förtroendevalda i rollen just av förtroendevalda ingen roll för växten. Tanken att bygga fullmäktigeifrån är så befängd att bara de mest envetna systemförsvarande kommunalkyrkliga vågar i smyg hålla fast vid den och arbeta utifrån ett sådant synsätt. Trots detta har de den formella makten, styr prioriteringarna, väljer inriktningar och anställer folk.

Värmeböljan är stabil. Så stabil att den inte böljar alls.

Inte just nu men för några dagar sedan var Älvsbyn varmast i landet och hade om måndagen säsongens högsta temperatur sett till hela riket. Nu är det ett par grader mindre och en och annan annan ort har nått samma nivåer men varmt är det fortfarande.*

Sådant väder och barnbarn i fastigheten påverkar mitt bloggande. Tiden fylls av bad och annat samtidigt som celsiusmätarens nivå ger härdsmälta i hjärnkontoret. Har jag fattat terminologin rätt innebär en härdsmälta att aktiviteten i sammanhanget ökar men att kontrollen över det hela gått förlorad. I så fall är beskrivningen exakt. Tankeapparaten fungerar med högt varvtal men längre funderingskedjor och argumentbyggnad spårar ur i solkurvorna.

Därför finns i telefonens funktion Anteckningar ett längre skrivstycke som började som en direkt följd av förra inlägget. Successivt har det vuxit under veckans lopp till klart blogginläggssprängande omfång. Får se om det blir ett, två eller inget inlägg.

I samma telefon finns också en notis med tankar som väl startade med en dubbel pappa-humorsfrågekvalitet till sonsonen men sedan i mina världar drog iväg till djup jag i värmen inte helt bemästrar.

Så vi får se hur det blir.

Imorgon åker barnbarnen hem.

* Men jag klagar inte. För läng länge sedan berättade jag här om ett repmöte imycket sträng kyla. Då lovade jag att såframt jag befinner mig i fosterlandet eller frivilligt utstår vistelse på annan plats aldrig skall klaga över värme. Jag har hållit och håller mitt löfte.

Jag närmar mig. Riskgruppen 70+. Men inte än. Bara 67 idag. Viss folkanhopning fram på eftermiddagen. Närboende barn med familjer bröt in i tillvaron och förväntar sig mat. Den fjärrboende dottern med familj titta-pratade jag med i telefon.  

 På Midsommarafton flyttade vi den äldre av sönerna med familj och bohag. De har köpt nytt större hus och således sålt det de hade. Ganska färdiga for vi hem om kvällen och hade barnbarnen Tyra (10) och Adrian (8) i baksätet. Föräldrarna avsåg att fortsätta utflyttning och urstädning utan "assistans". 

Lördag fick barnen bada. I en sjö. Idag söndag i älven. 15 grader i vattnet, lufttemperatur nära det dubbla. Barn badar. 

Så har de andra nämnda kommit och jag sitter ensam och isolerad vid grillen. Passar en lammstek som skall upp i 60 grader intern temperatur. Sönerna monterar samtidigt den födelsedagspresent Primärhustrun tyckte vi två skulle ge mig och henne – hon fyller år i augusti – detta år. Nytt ljudsystem till TVn. 

Om förmiddagen var jag i Kyrkan vilket skapade rubriken för detta inlägg. Själva texten i tre prydligt predikoaktiga delar får dock vänta enär ovanstående inledning blev ganska lång. 

Jag skrev på ett blogginlägg tidigare idag. Rubriken var kyrkopolitiskt vanstyre? Mina reflektioner rörde sig om att de som numera styr, ställer och leder Svenska kyrkan med berått mod underlåtit att agera och då skapat den massaker på gudstjänstlivet som siffrorna åren 2015-2019 visar – alltså innan Coronan.*

Ställer du ut möblerna så börjar jag med lunchen!

Primärhustrun yttrade de orden när jag just nått fram till att publicera min drapa. Alltså paus med mat och eftertanke. En eftertanke före – typ.

Eftertanken gav: Vilken effekt får affekt?

Vilka affekter ger effekter? – om man pluraliserar sakerna.

Det är min eftertänkta filosofiska fundering såhär i eftermiddagstid.

• Det kan kännas skönt att affekta av sig. Den effekten skall inte förnekas. Dock är den kortvarig och leder oftast inte vidare.
• Det man yttrar sig över i affekt förändras knappast alls av utbrottet. Vädret ändrar sig inte om jag skäller om det och inte många människor heller. Osar man affekterat kryper ofta den eller dem det kan gälla i tystnad bara djupare ner i sina avgränsade hål högst upp i hierarkiernas och maktpyramidernas torn. Samtal, analyser och debatter värjer sig många med ansvar emot.**
• Besöksstatistiken på en blogg kanske skulle öka.Knappast tankevärdet. Att skriva affekterat bara för att nå den effekten känns billigt och lockar mig inte.

Vad fick mig till att skriva kyrkopolitiskt vanstyre? som jag då inte publicerar i sin helhet?

Svar: Pappersvarianten av Kyrkans Tidning. Bilderna är därifrån. Webb-varianten har vad jag sett inte den avslöjande artikeln utan fokuser med prästcentrering på betydligt banalare ting runt kyrkobyråkrati den kommande hösten och att pappersvarianten har 100000 läsare i veckan.

Egentligen är det skrämmande att det som nyhet berättas tendenser jag såg, visste och surrade kring redan för 25 år sedan men som kyrkoledningar på nationella, regionala och lokala nivåer varken då eller senare verkar varit nämnvärt bekymrade över. Andra präster jag pratat med suckar också över ”nyheten” med orden: Detta har vi ju vetat länge!

Att tidningen i alla fall vinklar det negativa i positiv tonart visar bara på hur lydig den är mot makten. Det gäller att till varje pris inte bita den hand som föder en – alltså dem som beställer grupp-prenumerationerna till sig själva och kyrklig personal.

Siffror och kurvor är intressanta i dessa yttersta tider. Det jag fotade ur Kyrkans tidning också. Någon Församlingshälsomyndighet med kunskap och erfarenhet finns inte. Ledningsorganen verkar inte bekymrade alls. Då kommer tankar kring kyrkopolitiskt vanstyre? – med eller utan frågetecken. Och undran om mina affekter kan få några effekter?

* De kursiva orden är vad två högerpopulistiska affektister nyligen yttrat i ett helt annat sammanhang – ebbatören EbbaB och jämmer-jamaren JimmieÅ.

** Vem trodde det? Att det överst finns hålor att gömma sig i när det rimligt och rätt blåser snålt kring maktens tinnar. Inte här och inte nu listar jag de exempel i både kyrka och samhälle jag har i tankarna.

I övermorgon kväll har jag på nytt fått förtroendet att leda Veckomässan i Älvsby kyrka 18.30. Det blir den sista under första halvåret 2020. Hur framtiden gestaltar sig i detalj är nog en öppen fråga även om jag såg en preliminär planering med uppgifter om att jag nog skulle bli aktuell som celebrant också till hösten – i viss mån. Församlingen får ju ny(a) präst(er) och då är det ju som sig bör att de allt efter hand mer och mer axlar ansvar för Gudstjänstliv och Undervisning. Någon form av bäst-före-datum skall väl gälla för en gammal goding som jag.

I det perspektivet tog jagmig före att å ett A4-papir pränta några av mina tankar om Veckomässan och ge det till kyrkoherden att göra vad hon vill med – rita en teckning på baksidan eller åtminstone för kännedom sprida det till det nu i tjänst fungerande prästkollegiet. Det är också för kännedom – och lite inblick i hur jag tänkt och tänker – jag alldeles oombedd ger dig, noble Bloggläsius,  möjligheten att ta del av skriveriet som lyder som följer:

Några Veckomässe-tankar

Jag har inget mandat eller någon befogenhet att skriva något sorts PM för Veckomässorna i Älvsby kyrka 18.30 på onsdagskvällarna. Hur dessa skall formas och gestaltas är en fråga för det prästkollegium som har tjänster i församlingen vilket jag inte längre har. Det jag vill med detta papper är bara att snabbt delge tankar jag haft och hur jag gjort genom åren.

Det har blivit så att jag sedan 2013/14 varit celebrant vid betydligt fler än hälften av dessa mässor. Några år tillbaka ledde jag nästan alla och ser man bara till första halvåret 2020 handlar det om 15 av 24. Jag anar därför att flera av dem som brukar möta upp kan i någon mån ha vant sig vid det hela som jag sökt forma det. Jag vill understryka att mitt sätt inte måste eller kanske ens bör förbli på det sättet.jag gjort men jag vill berätta hur jag gjort och tänkt.

Grundtankar och en ”effekt”.

Att fira Mässa är att förkunna Herrens död (och uppståndelse) tills dess han kommer åter. Att konkret ”ställa fram” Kristus bygger församling hur många eller få som än möter upp. Därför menar jag att man skall fira minst en Mässa i veckan förutom den självklara på sön-och helgdagarna. Då människor är upptagna, arbetar, har olika åtaganden ger att flitigt duka fler möjligt att bruka. Den tanken styrks av erfarenheten att dem som brukar möta upp på onsdagarna är färre men i stor utsträckning andra personer än dem som kommer på söndagarna – dessa Corona-tider oräknade. Onsdagskvällarnas församling är således i någon mening en annan än söndagarnas.

Ett rum i rummet.

Jag har flyttat de lösa stolarna längst fram till en öppen halvcirkel och brukar placera agendor i psalmböckerna för de två främsta fasta raderna. Under den mörka årstiden har jag också reglerat ljuset både i lampetter och takkronor och på så sätt söka skapa ett mindre mer intimt rum kring det lilla altaret från sakristian, inte högaltaret, som brännpunkt. Coronan stukar nu denna tanke något.

Då folk då sitter relativt nära och min röst klarar saken använder jag inte mikrofon men fattar att den kanske behövs för andra.

Prästen ensam är kyrkobetjäningen.

Jag tycker det är bra. Finns i kyrkan från ½6 för en del handgrepp och praktiska saker att ordna. Det blir en del av min mentala förberedelse och efterbearbetning. Jag skriver också beredelseordet då men vad gäller sådant arbetar präster olika och folk märker inte av det..

Då jag inte sjunger blir det de närvarande som avgör om det blir psalmsång eller inte och vad som i så fall sjungs. Ibland har jag gett förslag. Psalm 10 som slutkläm är inte ovanlig.

Några liturgiska detaljer.

Jag har valt att som beredelse reflektera över någon av de texter som lästes i gudstjänsten söndagen innan och som inte var utgångspunkt för den dagens predikan – alltså GT eller Episteln. På så sätt hålls veckan ihop tematiskt.

Efter eventuell Offertoriepsalm har jag på grund av min osånglighet hoppat över Lovsägelsen och Prefationen och gått direkt på Nattvardsbönen. Jag har valt långa, omständiga och konkreta alternativ med tydlig anamnes som påminner både Gud/Fadern och oss om vad Kristus gjort, instiftelseordet formulerat som fortsatt bön, epiklesens bön om och nedkallandet av Anden till bröd och vin som bär Kristi kropp och blod till var och en som vill ta emot. I realiteten har jag använt Nattvardsbönerna A och D i 1986 års handbok. Att Nattvarsbön A inte ”överlevde” in i 2017 års handbok där D blev nr 5 är för mig en gåta men har inte hindrat mig att fortsätta att använda den med byte av kalk mot bägare. Jag har också alltid infogat allmän förbön för allt möjligt löst och fast. Både gamla och nya handboken ger den möjligheten. Under Ungdomsprojektets dagar hade vi överenskommelsen att alltid i förbönen speciellt nämna barn och unga och det har jag fortsatt göra. På samma sätt med vårt löfte till vår vänförsamling i England om ömsesidig förbön.

Jag inbjuder inte folk att dela bröd och vin. Ogillar den formuleringen. När sådant serveras vill jag ha ost. Det är ju Kristi kropp och blod vi delar. Bröd och vin är kvar på altaret utanför corporalet.

Efter Mässan.

Det bröd/kropp som blir över på patenen konsumeras. Vinet/blodet likaså eller hälls ut. Vin från kannan tillbaka i buteljen.

Att prästen blir kvar för spontana och/eller planerade samtal är en bra grej.

Så har jag i korthet tänkt och agerat. Det måste inte vara så men har varit så – för kännedom.

Innan jag som blogginlägg publicerar en längre text jag skrivit för ett annat sammanhang vill jag ge dig, noble Bloggläsius, en liten väder- och trädgårdsuppdatering.

Det är idag inte lika varmt som igår och i förrgår. Fem grader svalare – typ – dvs ca 25 i skuggan. Vinden har ocksåvänt på nordnordväst och det är lite mulet, kan kanske också komma någon regndroppe. Inte helt fel. Igår när vi om eftermiddagen tog en promenad ned längs med älven fann vi på badplatsen 500 meter bort badande personer. Och icke badande åskådare. Alla badare var barn förutom en av utseendet att döma utlandsfödd tuffing. Åskådarna var vuxna. Vi titta också på. 12 grader i vattnet.

Närmare 30-talet fibblor och maskrosor blev det idag. Nu har det således planat ut på än lägre nivå än när plockningen började. Om det känns tacksamt vet jag inte men lite ler jag i mjugg när jag ser hur ett par grannar, kanske inspirerade av mig och mitt exempel, gett sig i kast med samma projekt. Till och med bloggkompisen tobbe lindahl verkar ha tagit intryck av och inspirerats av mina bloggskriverier. Han ringde idag och vi dryftade ett och annat under den paus han tog i sin fibblefajt.

Fibblekurvan jag skrev om i förra inlägget dyker! Planar inte. Dyker!

Redan om lördagen kunde jag mäta en minskad spridning. Visserligen var det färre som blomstrade upp men jag kunde notera en miskning till sammantaget ca 100 gula blomster med intillväxande knoppar att ta bort. Efter jag gjort det klipptes också gräset och idag, söndag, har det (än så länge) bara handlat om ett 20-tal.

Men runtom i terrängen växer det och frodas och när alla de blommorna blir grå bollar av flygfärdiga frön befarar jag en andra våg. Även om vår fastighet med tomt inte är ett äldreboende gällar det också i detta avseende att hålla i, hålla ut och hålla avstånd. Tvätta händerna noga måste man göra efter varje rensning.

Flagrant bloggskryt ägnar sig min kompis tobbe lindahl åt i sin blogg – här.

Jag gjorde en liknande genomgång vad gäller besök och annat på min blogg. Hans resultat blir – om siffror och diagram stämmer – för mig en missgynnad obegriplighet. Hur hans lågfrekventa skrivande av ett inlägg i veckan med ganska enahanda innehåll om gudstjänster i Hertsökyrkan kan anses mindre ointressant än den mångfald av enskildheter jag oftare än han plitar ner är en gåta som jag och till och med änglarna i himlen åstundar att blicka in i – för att travestera Hebreerbrevet.

Bloggverktyget vi bägge använder ger denna rekommendation: Försök att skriva ett inlägg per dag. Dina besökare vill se nytt material när de besöker din blogg.

Jag provade det våren 2018. Funkar inte!

Är jag allvarligt missundsam? Nää! Inte allvarligt.

Nya Fablernas värld varnar jag för! Bestämt.

Det har då och då de senaste 10 dagarna både i radio och TV när man resonerat om kultur nämnts att holländarna börjat göra en ny version av den gamla godingen. Det nya finns på Netflix och om fredagskvällen efter Poldark såg jag och Primärhustrun20minuter av första halvtimmesavsnittet.

En blek avglans av den äkta varan! Pratigt! Profillöst! Nästan disney-tempo, platt språk. Som nya Kyrkohandboken i relation till 86-an fast värre.

Vi fixade inte ett helt avsnitt. Hustrun körde via YouTube 6 gamla femminutare genom TVn. En fröjd för öga och öra!

Simma lugnt.

Ordet i rubriken finns inte. Det är snarlikt defibrillering* men är inte samma sak – även om hjärta och puls berörs. Likt och olikt är det defibblerering jag sedan några dagar ägnar mig åt på ett eget alldeles rotlöst vis.

Det växer maskrosor i gräsmattan! Gula rackare.

De är på sitt viss ganska vackra men i alla fall oönskade och oälskade.

Grannarnas gräsytor och närliggande kommunal allmänningsmark hemsöks också. Allt tyder på att en allmän maskrossmitta finns i samhället.

Fibbleepedemin löper amok.

I denna läge är varken lock out eller lock down verksamma åtgärder. Som villaregent får jag ta hur många beslut som helst om att förbjuda växt och spridning. Ingen myndighetsutövning i världen kan stänga gränserna mot omgivande trakter och grönytor. Det är bara bekämpning som gäller.

Alla försök att gå till roten med problemet är enligt erfarenhet utsiktslösa. Det är spridningen som måste stoppas. Varje blomma måste bort innan den blommat ut och blivit en grå boll med frön som via luften skapar nya angrepp och gulblommeutbrott.

Därför nyper jag blommorna! Varje förmiddag. Tror kurvan börjar peka nedåt. Svagt.

Före lunch igår och i förrgår nöp jag ca 2x130 stycken. Idag knappt 100 lömska rackare som fibblar med mitt tålamod. De ger mig intrycket att efter det jag passerat och varit borta fem minuter så sticker en och annan till upp. Bara för att provocera. Efter förmiddagspasset fick jag vid 13-tiden rycka 20 nya blomster enbart på framsidan för att den på nytt skulle vad som var synligt bli infektionsfri. När det var gjort gick jag till brevlådan. På vägen tillbaka hade ytterligare tre slagit ut.

Vad det är för sorts maskrosor vet jag inte. Tydligen är maskrosor och fibblor nära släkt eller ser i alla fall så lika ut att de mer än 200 arter som finns bara i landskapet Norrbotten – inte hela länet! – gör att alltihopa i mina lekmannaögon är samma sak. Och gulblomstren ska väck! En total defibblerering ska ske även om det för mig leder till defibrillering.

* Det senare är enligt Wikipedia en metod för att skicka en strömstöt genom bröstkorgen för att häva elektriskt kaos i hjärtats retledning.

Det är inte helt obekant för den som tidigare läst min blogg att jag oftast skriver lååånga inlägg som inte röner något allmänt intresse. Jag skulle till och med vilja påstå att lååångrandighet är mitt varumärke – eller åtminstone ett av dem. Men faktum är att jag också kan utan att de röner något allmänt intresse skriva kortrandigt. Nu avser jag ge dig, noble Bloggläsius, ett prov på denna förmåga.

Vi såg Sportnytt på TV, jag och Primärhustrun. Det var ett reportage om en ung gymnast i Stockholm. Han övade och skulle han kunna få till en speciell trippel-krumelur-grunka utan benbrott eller magpladask skulle det vara något ingen svensk man tidigare fixat. Han skulle bli aktuell för att internationellt kunna tävla mot de stora grabbarna.

Vild diskussion utbröt i TV-tittar-soffan!

Vad han är lik sin pappa! sade hustrun.

Det är ju mamman upp i dan! menade jag.

Vi visste alltså vem han och hans familj är och att hans rötter och början var här i Älvsbyn.

Så kom dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen alias Palt-Posten. Likt alla andra dagar fanns några historiskt tillbakablickande notiser om vad som just detta datum stått i blaskan för 100, 75, 50 och 25 år sedan. Vad jag fann kan du läsa på bilden som blir större om man klickar på den. Notisen handlar om nämnda gymnasts föräldrar.

Att jag för 25 år sedan när jag var stiftsadjunkt hoppade in i församlingslivet och vigde ett par jag och familjen kände och där jag drygt 10 år tidigare haft henne som konfirmand känns bara positivt. Att läsa om det ärhelt OK. Det mariga är bara att det är frågan om en historisk notis om forna dagar. Att hamna i historie-skrivningen om vad som hänt lååångt tillbaka får mig att stilla undra: är jag en artefakt?

På Facebook finns allt som oftast mer eller mindre fåniga ”tester” som kan ge upplysning om den som gör dem. Jag tänker nu inte på sådant som åtminstone avser vara seriöst typ väljarbarometrar eller Corona-appar utan mer på dem i lekstugedivisionen Vilken Mumin-figur är du? eller Vem av de sju dvärgarna är du mest lik?*

Idag gjorde jag ett annat test på ett ställe jag tror heter Riddle-punkt-com. Det gällde att jag efter att ha svarat på en del frågor (jag inte helt till fullo begrep) skulle i teologin diagnostiseras som dogmatiker, exeget – alltså bibelforskare – eller kyrkohistoriker. Resultatet blev:

Exeget

Den bästa typen av teolog!

Du blir konstant förvirrad av evangeliernas placering och anser att Markus är äldst och därför borde det vara först! Lukas bör vara sist, eftersom det hänger ihop med Apostlagärningarna!

Du fattar inte riktigt memes utan bibelreferenser, men skrattar med ändå för att inte verka som en inskränkt bibeldogmatiker. Du pratar gärna om Apparatus och vilken version av grundtexten som egentligen var den bästa. Du anser att folk som inte vet hur apparatus funkar är dumma i huvudet.

Sista meningen håller jag inte med om men i övrigt stämmer det.

Någonstans i mitt krypande bakhuvud mal att när jag nu inte ens jobbar hemifrån borde jag ändå ta mig för att ägna mig åt något som är lite jobbigt – alltså lite svårt – men då helt utan tvång från annat håll än mitt eget svällande ego. Vad är då bättre – jobbigare och svårare – än att sätta sig med den grekiska grundtexten till Nya testamentet, försöka knyppla upp den och samtidigt läsa Bibelvetenskaplig litteratur i ämnet?** Som hobby! Inte som arbets- eller resultatkrav. Bara ego-dito.***

Därför läste jag om en bok!

Jag läste inte om en bok i ett referat eller något liknande. Jag läste om i betydelsen läste en gång till en bok jag läst förr en eller flera gånger. Kanske skule dem rikta in mig på att bli flitigare i min hobby. Kanske.

Den var lättläst dendär boken. Jag håller med om allt i den. Jag finner den på nytt vara enkel i språket, informativ och stundom faktiskt lite humoristisk. Samtidigt vet jag att den är nästan helt otillgänglig för en bredare läsekrets då den ju bara finns i 10 exemplar noga utplacerade hos 9 personer utöver mig själv.

Det är alltså ”min egen” bok p minus 100 – 100 dagar innan pensioneringen jag läst igenom för att den vägen komma upp på mitt hobby-spår.

Våren och försommaren 2018 skrev jag här på bloggen serien p minus. Ambitionen var att i 100 dagar varje dag skriva en kort notering om ett Bibelbokskapitel och göra det på ett lätt och grunt Bibelvetenskapligt sätt. Tanken var inte att det skulle bli en tryckt bok utan bara en serie blogginlägg med start i slutet av mars våren innan jag fyllde 65. Funderingar kring att det hela – som blev 69 riktigt p-minus-inlägg – skulle kunna tryckas kom att trycka mig mer framåt hösten det året. Jag gjorde slag i saken, redigerade texterna något och lät 55 andra bloggposter om annat komma med i ett Appendix.

Jag hade inte ekonomi och ego nog att höja mig över publiceringsverktydets miniminivå om 10 exemplar. Jag hade kunna beställa 50 och fått ISBN-nummer och så kallade pliktexemplar till vissa bibliotek men vad i hela fridens dagar skulle jag göra med de 35 som skulle bli över sedan biblioteken, frun, barnen och en och annan annan fått ett? Sälja dem? Vem skulle köpa?

Boken med sitt innehåll är därför otillgänglig för dig, noble Bloggläsius. Det som står i den finns dock här på bloggen den tidsperiod jag nämnde. Jag kommig i alla fall igenom Markus-evangeliet, Lukasevangeliet och Apostlagärningarna. Genomläsningen har nu gett mig inspiration att ta fram andra böcker jag till en del läst men då det begav sig alltför ogrunligt. Bägge på bilden är volym 1 av 2.

*Jag blir alltid Morran i det första – hon som många är rädda för men som egentligen inte är farlig. Disney-varianten resulterar i Kloker eller Butter – kommentarer överflödiga.

**Att ge sig på Gamla testamentets hebreiska skulle inte vara  jobbigare och svårare utan helt omöjligt!

***Jag har – för att skryta lite – många tenterade poäng både i Nya och Gamla testamentets exegetik. Översatt till det sätt man vid akademin räknar idag blir det 135 NT och 45 GT och jag tror det är mer än de flesta präster konkar på. Ändå upplever jag mina kunskps- och förståelse-luckor besvärande stora.

Man kan tänka sig att regniga kalla blåsiga dagar skulle stimulera en hobbybloggare som jag att ge långa och/eller många olika saker om du, noble Bloggläsius, med blandade känslor skulle kunna använda för att slå ihjäl tiden – inregnad, frusen och blåst som du är.

Så blev det inte denna helg – även om vädret som var väl motsvarade beskrivningen. Inget blev skrivet. Det betyder inte att inget blev tänkt. Tvärtom! Tankar kring både ditt och datt stod som spön i backen. Likaså isande reflexioner om både stort och smått, snålblåst i huvudet kring olika saker. Men inget blev skrivet.

Nu är det måndag och vädret är bättre. Rotblötan har tagit bort risken för gräsbränder. Värmen kommer krypande tillbaka. Vinden har vänt på syd. Och jag skriver blogg (och kanske annat).

Jag var i kyrkan igår. Det är inget sensationellt eller anmärkningsvärt. Jag är ju kristen, ju!

Det var Högmässa med fem personer på plats förutom ”kyrkobetjäningen” som också var fem till antalet. Inga 70-plussare var där med undantag av en.

I detta fylls jag av funderationer kring både det ena och det andra som självcensuren får mig att nästan helt lägga åt sidan – eller i alla fall skjuta in i en oviss framtid. klart är ändå att frågorna gnager.

• Varför representerar sig inte de flesta förtroendevalda – som annars menar sig ”representera församlingen” – när församlingen samlas till gudstjänst?*
• Hur kommer det sig att anställda – som ofta har attityderna ”vi i församlingen” och ”välkomna till oss och vår verksamhet”– inte möter upp för att med församlingen be till Gud, sjunga, lyssna till Ordet och dela Bordet?

En praktikant stod för förkunnelsen! En ung kille som utbildar sig till präst. Bra!

Under min tjänsteaktiva tid brukade jag ofta (men inte alltid) här på min blogg publicera vad jag själv sagt när jag fått förtroendet att leda gudstjänst. Det har hänt men hänt sällan att jag bett någon kollega om hans eller hennes manus och tillstånd att lägga ut det på min blogg. Väldigt sällan, faktiskt. Men ibland.

Jag gjorde så igår. Tyckte innehållet var bra. Och framfört redigt och tydligt. Klar tumme upp!

Praktikanten rörde sig kring två av texterna på Heliga Trefaldighets dag – Första Moseboken kapitel 18 verserna 1-8 och Johannesevangeliet kapitel 11 verserna 18-27. Om du, noble Bloggläsius; läser de texterna innan du fortsätter läsa här är du på samma fläck som vi som var där var när han började predika.

Om du hade varit här hade min bror inte dött.

Det är det Marta säger när hon träffar Jesus.

Det finns en känsla av hopplöshet hos Marta, och under det hon säger anar vi brinnande fråga:

Var är Gud?

Om du hade varit här hade min bror inte dött. Kom Jesus försent?

När vi läser vidare i gamla testamentets text så säger Herren till Abraham, han som fått löftet om att hans ättlingar ska bli lika många som stjärnorna. Herren säger att hans fru Sara ska få en son.

Sara bara ler, det är ju omöjligt, både hon och Abraham är för gamla. Kom Herren försent?

När Jesus dör på korset och blir begraven, gömmer sig lärjungarna. Han som var deras vän och mästare, Han som skulle härska över hela världen. Nu låg han död i en kall klippgrav.

Nu var det över. Hade Gud kommit försent?

I våra tider behöver man inte leta länge för se att världen är full av både sjukdom och ekonomisk kollaps. Människor förlorar sina jobb, vi är rädda för träffa nära och kära för sjukdom och död verkar vara runt hörnet varje dag. Var är Gud? Kom Gud försent?

När Marta säger detta till Jesus så ursäktar han sig inte, han skyller inte ifrån sig eller något liknande. Nej, Jesus säger: Jag är Uppståndelsen och Livet. Den som tror på Mig, skall leva om än han dör.

Vi kanske är frustrerade som Marta, Lasaros är död, var var du?!

Vi kanske har väntat så länge att vi gett hoppet, som Sara som bara uppgivet log när hon fick höra att hon skulle få barn.

Vi kanske är som lärjungarna vettskrämda, inlåsta, det vi trodde på är ju omöjligt.

Här utmanar texten oss, och ställer en motfråga. Finns det något som är omöjligt för Herren?

Lasaros uppväcks från det döda. Sara blev havande trots sin ålder. Jesus uppstod från det döda

Gud kommer Aldrig försent. Gud kommer när tiden är inne.

Det är likadant idag

Världen kan vara grym, världen kan vara mörk. Men jag tror på en Gud som lovat att ljuset kommer att besegra mörkret.

Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror ska finna, löftena de står kvar. /Den psalmen hade vi sjungit – red anm/

Kanske är det idag som Gud har bestämt att tiden är inne för dig.

Kanske är det idag som Gud har valt att komma till dig.

Så att du kan ta itu med världen.

Ära vare Fadern och Sonen och Helige Ande. Såsom de var i begynnelsen, nu är och skall vara från evighet till evighet. Amen.

* Här skall i sanningens namn sägas att många förtroendevalda är 70-plussare och därför – nu men inte annars – kan anföra vad som i min gamla betygsbok från lågstadiet kallades Frånvaro med giltigt förfall. I den betygsboken fanns också posten Frånvaro utan...

För 10 år sedan skrev jag den 3:e juni denna text som jag nu uppdaterar.

32 42år

har madammen i mitt liv och jag denna dag varit gifta. Det har varit 32 42 trevliga år. Vi har skonats från större motigheter under resans gång och definitivt har vi inte mött motigheter som frestat på relationen. De negativa saker vi mött har främst varit våra föräldrars åldrande och att tre av dem alla fyra nu är döda och de skeendena fungerade väl närmast som samman-svetsning. Vi har fått vara friska och både hon och jag har hela tiden haft jobb. Fyra barn har varit friska och skötsamma och är källor till stolthet och glädje även om ett och annat raseriutbrott skett under årens gång. Denna vår har så ett Sedan 10 år tillbaka har fyra barnbarn blivit rosen på tårtan. Största problemet är väl – och har under många år varit – att vi har mossa i gräsmattan och att ett par av rummen skulle behöva nya tapeter.

Goda 32 42 år alltså. Kanske lite fantasilösa men goda. Åtminstone som jag ser det.

Lilla Ava

var här några dagar. Hon kom i lördags med sin mor och far som lämnade mormor och morfar – mojjo och mojja – i hennes våld när de for om söndagskvällen. Igår kom modern tillbaka och hämtade hem tösen. Den lilla fyller 2 längre fram i sommar.

Och sommar har det varit. Jättesomrigt. Varmast i landet vissa klockslag. Lek-fika ute lämpligt skyddade av ett bärbart tygtak är inte dumt. Vi ägnade tiden åt viktiga samtalsämnen om förbipasserande bilar, bussar, hundar och annat. Det är inte så tokigt att som pensionär inte jobba ens hemifrån utan ha tid för viktiga ting.

Hon for som sagt igår – och med henne for värmen men förhoppningsvis inte för gott. Det är svalare idag och vi får ett mycket välbehövligt regn på den nysatta potatisen.

...vilket fyller mig med obehag och en del frågor. Det handlar inte om Covid 19. Det handlar inte heller om någon eller några tumörer och inte om nåt vajsing på hjärt- och lungapparaten. Det är inte ens så att någon har undersökt mig. Ändå har jag blivit diagnostiserad som psykiskt sjuk och av så allvarlig art att fortsatt existens kanske inte bör komma ifråga.

Diskussionsämnet är inte stort men det berör mitt humör en del.

Ta därför, noble Bloggläsius, detta inlägg som en Stig-skriver-av-sig-text, inte mer.

Det finns något som heter fobier. Man kan hitta massor med information saken på nätet. Jag googlade lite och fann en lista på 500 fobier – och då menar jag sådant som vetenskap och terapi kallar fobi.* På www.1177.se kunde jag mer vederhäftigt under rubriken Symtom på fobi läsa:

När du har en fobi får du starka symtom vid kontakt med det du är rädd för. Enbart tanken på det du är rädd för kan sätta igång symtom. Vilka symtom du får kan variera beroende på vilken fobi det är, och kan även skilja sig från person till person.

Du kan få något eller några av följande symtom, om du har en fobi och kommer i kontakt med det som du är rädd för:

• Panikångest, alltså stark ångest som kommer plötsligt.
• Hjärtklappning eller ett tryck över bröstet.
• Svårt att andas.
• Muntorrhet, illamående eller yrsel.
• Svettningar, darrningar eller svaghet i musklerna.

Symtomen beror på att mer stresshormoner än vanligt kommer ut i blodet när du blir rädd, vilket gör att blodtrycket stiger.

Inget av detta upplever jag! Nada!

Ändå har jag fått diagnosen fobiker.

Diagnosen är dessutom ställd blott och endast utifrån att jag uttryckt tanken att det var rätt att Svenska kyrkans Överklagandenämnd upphävde Luleå Domkapitels beslut att avkraga en kollega. Nämnden fastslog också hennes rätt att ha en från Kyrkomötesmajoriteten avvikande traditionell uppfattning och att agera utifrån den.

Då ryter nyspråks-apostlar på nätet: Homofob!

Då jag i sak delar kragskiftarens syn blir också jag diagnostiserad med en sjukdom kyrkan enligt samma tyckare borde rensa ut ur sina led.

Jag kan ta emot kritik och invändningar. Jag kan också gå med på att kallas både för det ena och det andra. Det jag vänder mig kraftfullt mot är ofoget att kalla uppfattningar för fobier. Det är en skymf mot alla som lider och får sin tillvaro störd eller förstörd av verkliga fobier. Det är, hur allmänt och salongsfäigt det än blir, lika lågt som att skrika CP-skalle! eller Mongo! till någon man förargar sig på eller är oense med. Botten!

Men tänk om det är så att folk utan en enda tenterad poäng i psykologi eller psykiatri bara på grund av någon annans uppfattning kan ställa psykiatrisk diagnos?. Redan i november 2005 skrev jag här på min blogg att en sådan psykiatrisk kompetens borde komma svensk mentalvård tillgodo. Eller är det frågan om den urgamla totalitära tendensen att psyk-sjuk-förklara uppfattningar man inte gillar? Stalin höll på med sånt om jag minns rätt.

Jag funderar fram och tillbaka över mitt ”brotts-register”.

Jag konstaterar jag att jag på min blogg genom åren skrivit väldigt lite om homosexualitet, samkönade äktenskap och liknande. Sökfunktionen till höger gav förvånandsvärt lite.

I praktiskt arbete både som skolpräst och lärare på folkhögskola och som församlingspräst har jag besvarat frågan om och när den kommit – vilket inte är så ofta.

Kanske – men det är verkligen ett kanske – har jag ”avstått” en vigsel. En kollega böt på sitt initiativ en gång en vigseljoursdag med mig. Om hen ville viga de två eller för att hen ville curla för mig vet jag inte. Kanske bägge.

Och framöver?

På grund av en åsikt är jag alltså diagnostiserad som fobiker. Samma person/er tycker den smittan borde amputeras bort ur kyrko-kroppen eller åtminstone ur präst-kåren.

Hur skall jag förhålla mig till det? Skall jag säga Nej! när lokala kyrkoherden vill att jag skall hoppa in eller till och med uppehålla vissa uppgifter i församlingen? Ska jag lämna prästämbetet? Pension har jag så jag kostar ju inget att jaga ut och jag hamnar ju inte på bar backe?

Jag tycker att frågor kan debatteras utan att man sjukdomsstämplar dem
som tycker annorlunda.

Jag tycker att de som har majoritetsåsikten skall hjälpa till att hyfsa språket så att inte verkliga fobikers svårigheter blir okvädningsord i ”debatter”,hur i övrigt fräna de än är.

Slut på denna Stig-skriver-av-sig-text.

* Jag fann en hemsida – denna – som listade 500 fobier. Bland dessa fann jag Ephebifobi som är rädsla för tonåringar. Jag undrar om det är vad som drabbat många präster som inte vill arbeta med konfirmander och ungdomar. Hellenologofobi är rädsla för grekiska termer eller andra komplexa vetenskapliga termer och det kan ju vem som helst känna en släng av. Octofobi är rädsla för siffran 8 men det finns också  Hexakosioihexekontahexafobin, rädsla för numret 666. Homilofobi, rädsla för predikan, har jag ibland känt men inte Theologicofobi, rädsla för religiösa budskap i den grad som Skolverket brukar visa i avslutningstider. På 500-listan fanns Homofobi, rädsla för det som är lika, homosexualitet, eller att själv bli homosexuell men den fobin saknades i listan på Wikipedia som nog bör anses mer vetenskaplig och seriös.