stigstrombergsson

Denna bloggning kan ses som sammanhängande fortsättning på förrförra skriveriet som när knapprandet började gavs rubriken överårig kärntrupp? Efter min födelsedag är det då-och-då-skrivet under några varma dagar samtidigt som huset härbärgerat två-tre barnbarn. Som så ofta när tankar ”vilar till sig” blir slutresultatet annorlunda än startimpulsen. Så också nu. Dessutom lååångt!

Vad tänkte jag när jag i god tid söndag 21juni var kommen till kyrkan och avvaktade att gudstjänsten skulle börja – och sedan?

Svar: Spridda frågande skurar om olika halvt sammanhängande ting.

För det första: Är vi månne egentligen en ge-upp-Kyrka? Finns tecken på det? Små? Flera?

Naturligtvis blir reflex-svaret ”Nej!”. Men jag undrar i alla fall.

Vi var 19 personer totalt. Två präster ”i tjänst”, en praktikant, en kyrkvärd, en vaktmästare, en musiker. Det halvdussin ungdomar som jobbar i Sommarkyrkan var åxå där med uppgifter i gudstjänsten. En ur kyrkorådet – som också brukar vara där annars – fanns med för att hälsa en ny-prästvigd medarbetare välkommen. Till dessa var vi sex-sju till i vad som kallas Sommargudstjänst med Nattvard.

Vad man kallar gudstjänster är ingen viktig sak värd att utgjuta näsblod över men jag kan reta mig lite på den hurtiga ”somrigheten” både här och på andra håll. Hur tänker man? Egentligen? Sommargudstjänst och dito -musik kör man med. Jag börjar fundera på när man i konsekvensens namn går över till Vissen Höstmässa och Mörkermöten som beteckning för den kalla vinterns gudstjänster. Finns det språköverenskommelser nationellt eller i kontraktet? Eller för att tala klarspråk: Vad är felet med Mässa och Gudstjänst rätt och slätt? Möjligen med tillägg av kyrkoårsperiod. Kyrkan har ju detta år med sina egna årstider. Har man gett upp ambitionen att hålla i den pedagogiken?

I Gudstjänsten finns hos oss utöver vad Handboken föreskriver ett i början inlagt ett fast moment med barn i fokus. De söndagar då det är söndagsskolesamling – Skatten – är det en sång och en bön barnen, andra söndagar bara bönen. Antalet närvarande barn har minskat och är ofta numera noll men vi har tjurskalligt bett i alla fall – fram till nu när Sommargudstjänstens agenda togs i bruk. Bönen är borta och jag undrar: Varför? Har man gett upp? Om så – varför igen? Och hur var barnkonsekvensanalysen innan man tog bort – eller glömde – saken?

Säkert kan man lokalt och på andra ställen hitta fler stora och små exempel som skapar liknande funderingar kring om vi blivit en ge-upp-Kyrka.

För det andra: Jag anar två med det ovan sagda samspelande synder – missmodig uppgivenhet och hurtig glättighet. Jag kämpar med bägge.

Den missmodiga uppgivenheten – både i och innan Corona-tiden – säger Det är ingen idé. Varianter finns typ Det har vi prövat eller Så har vi inte gjort eller Så kan man inte göra eller Det vill inte församlingen (utan att definiera vilka man då menar) eller Det ger inget. Det händer till och med att man i arbetslag maskerar och ger falsk rumsrenhet åt sådant med tankar kring arbetstidens när och var samt vad man vill och känner. Ibland verkar det nästan vettigt och det är lätt man inte ser den missmodiga uppgivenhetens synd som kan finnas inunder.

Den hurtiga glättigheten kan ibland verka vara rena motsatsen med sitt Det här är bra! och Det här är innovativt! och Det här är att ställa om! och Det här är fantastiskt! Saker kan vara så men inte sällan handlar det om att man inte vill bita i ett äpple som kanske kommer att smaka surt. Utvärdera låter man därför bli. Statistik likaså – i alla fall inte offentlighet åt något negativt. Dåliga nyheter vill man undvika kanske för att inte riskera att hamna i den missmodiga uppgivenhetens dike i tanken att hurtig glättighet är vemodets motsats.

För det tredje: Jag tror paus-tanken måste ses som överspelad. Jag menar det snack och den slogan som ekat genom kyrkorna de sista fyra månaderna med sitt Vi ställer inte in!Vi ställer om!

Jag kan förstå att man tänkte så när man under vårvintern ställde om och pausade mycket kyrkligt arbete. Det var och är begripligt. Men är det rimligt nu? Hur lång är en paus innan den i praktiken blir en nedläggning?

Så mitt dysterkvistande fortsätter när jag stilla undrar: Kommer 70-75-80+arna och andra många menar vara något av kyrkans kärntrupper att ”återvända” om och när det finns skäl att inte längre känna Covid-rädsla. Kommer rädslor hos riskgrupper och andra sitta kvar längre än riskerna? Just nu är det väntans tider men: Hur blir hösten? Som förr? Eller?

I klartext: Kommer man i september-oktober och framöver att kunna samlas till Gudstjänst, Undervisning och Mission/Evangelisation som tillsammans med Diakoni är Församlingens grundläggande uppgift?Öppnar äldreboenden och liknande för besök? Kan körerna öva? Kommer ”uppskjutna” dop att bli ”sena dop”? Och fler frågor av samma slag.

Hittills har man som så ofta förr väntat på och kanske planerat för det bästa och undvikit att konfrontera sig med tankar på värstalägen. Jag tror det är dags att skippa den linjen för att i stället hoppas på det bästa men planera för det värsta.

Det kan till exempel betyda att börja bygga församling ungdomifrån i stället för att vänta in dem som nu är hemma för att fortsätta med det invanda att arbeta ålderifrån. De tonåringar som i söndags med sitt engagemang i Sommarkyrkan kan faktiskt och bör kanske vara dem som man ska se som gudstjänstförsamlingen i oktober. Eller andra? Eller inga alls? Hur som helst ligger – som jag ser det – den grundläggande uppgiften Gudstjänst i stöpsleven vad gäller fler eller färre, platser, tider, innehåll osv.*

Undervisning, som är en annan grundläggande uppgift vars verksamhetsformer Covid-påverkats, finns i samma slev. Konfirmander och unga kan nog starta upp efter sommaren – som pensionär inhoppar jag inte där men sakerna ligger mig varmt om hjärtat. Vad gäller vuxna finns jag dock – som det ser ut idag – med på ett hörn. Jag tänker och frågar mig kring det pausade eller omställda Bibelstudiet: När? Var? Hur? Upplägg? Vad? Varför? Fortfarande tisdagar udda veckor? Troligen. Ska det bli start, ny-strat eller om start? Gäller första udda i september? Kyrkan? Om onsdagarna jämna veckor efter Mässan finns samma frågebatteri plus Information om? Till vilka? ”Målgrupp/grupper”?

Som synes är de vuxna jag tänker på inte de så kallat daglediga utan i stället personer vars yrke och livssituation innebär att präster har att ”jobba” inte främst vardagar mellan 9-16 utan snarare 13-21 nästan vilken veckodag som helst.

Lite till: Dop-strategier? Dopet är ju en speciell sak då det är startat av Jesus och på Bibelns grund enligt Svenska Kyrkans tro, lära och bekännelse är nödvändigt för saligheten. Hur man ska hantera detta faktum är ingen ny sak men blir speciellt nu när seden fått sig ytterligare en knäck. Med vigslar och begravningar är det på samma vis men de är inte lika viktiga.

När jag hade mitt uppdrag som präst och lärare vid Älvsby folkhögskola brukade vi inom ramen för Svenska Kyrkans Grundkurs söka bygga Dyträsks församling. Dyträsk var en ny fiktiv ort på 5000 innevånare bildad kring en tänkt gruvetablering mitt mellan obygden och ingenstans. Ett område för en kyrkolokal fanns liksom ett arbetslag om präst, musiker, pedagog och diakon – sådant som eleverna gick kursen för att kanske bli. Deras uppgift var att arbeta med tankarna Vilket arbete skulle bedrivas i Dyträsks församling i Vankelmoda pastorat? Inga traditioner fanns. Inga rutiner, inget invant, inget självklart. Rent pionjärarbete.

Som tankemodell är Dyträsk intressant och att göra något av ett ”krigsspel” med sådana förutsättningar kan ge idéer för en värsta-situation bortom coviden då även jag kanske blivit hemmasittande 70+are.

* I växande församlingar – sådana finns! – spelar de förtroendevalda i rollen just av förtroendevalda ingen roll för växten. Tanken att bygga fullmäktigeifrån är så befängd att bara de mest envetna systemförsvarande kommunalkyrkliga vågar i smyg hålla fast vid den och arbeta utifrån ett sådant synsätt. Trots detta har de den formella makten, styr prioriteringarna, väljer inriktningar och anställer folk.