stigstrombergsson

I övermorgon kväll har jag på nytt fått förtroendet att leda Veckomässan i Älvsby kyrka 18.30. Det blir den sista under första halvåret 2020. Hur framtiden gestaltar sig i detalj är nog en öppen fråga även om jag såg en preliminär planering med uppgifter om att jag nog skulle bli aktuell som celebrant också till hösten – i viss mån. Församlingen får ju ny(a) präst(er) och då är det ju som sig bör att de allt efter hand mer och mer axlar ansvar för Gudstjänstliv och Undervisning. Någon form av bäst-före-datum skall väl gälla för en gammal goding som jag.

I det perspektivet tog jagmig före att å ett A4-papir pränta några av mina tankar om Veckomässan och ge det till kyrkoherden att göra vad hon vill med – rita en teckning på baksidan eller åtminstone för kännedom sprida det till det nu i tjänst fungerande prästkollegiet. Det är också för kännedom – och lite inblick i hur jag tänkt och tänker – jag alldeles oombedd ger dig, noble Bloggläsius,  möjligheten att ta del av skriveriet som lyder som följer:

Några Veckomässe-tankar

Jag har inget mandat eller någon befogenhet att skriva något sorts PM för Veckomässorna i Älvsby kyrka 18.30 på onsdagskvällarna. Hur dessa skall formas och gestaltas är en fråga för det prästkollegium som har tjänster i församlingen vilket jag inte längre har. Det jag vill med detta papper är bara att snabbt delge tankar jag haft och hur jag gjort genom åren.

Det har blivit så att jag sedan 2013/14 varit celebrant vid betydligt fler än hälften av dessa mässor. Några år tillbaka ledde jag nästan alla och ser man bara till första halvåret 2020 handlar det om 15 av 24. Jag anar därför att flera av dem som brukar möta upp kan i någon mån ha vant sig vid det hela som jag sökt forma det. Jag vill understryka att mitt sätt inte måste eller kanske ens bör förbli på det sättet.jag gjort men jag vill berätta hur jag gjort och tänkt.

Grundtankar och en ”effekt”.

Att fira Mässa är att förkunna Herrens död (och uppståndelse) tills dess han kommer åter. Att konkret ”ställa fram” Kristus bygger församling hur många eller få som än möter upp. Därför menar jag att man skall fira minst en Mässa i veckan förutom den självklara på sön-och helgdagarna. Då människor är upptagna, arbetar, har olika åtaganden ger att flitigt duka fler möjligt att bruka. Den tanken styrks av erfarenheten att dem som brukar möta upp på onsdagarna är färre men i stor utsträckning andra personer än dem som kommer på söndagarna – dessa Corona-tider oräknade. Onsdagskvällarnas församling är således i någon mening en annan än söndagarnas.

Ett rum i rummet.

Jag har flyttat de lösa stolarna längst fram till en öppen halvcirkel och brukar placera agendor i psalmböckerna för de två främsta fasta raderna. Under den mörka årstiden har jag också reglerat ljuset både i lampetter och takkronor och på så sätt söka skapa ett mindre mer intimt rum kring det lilla altaret från sakristian, inte högaltaret, som brännpunkt. Coronan stukar nu denna tanke något.

Då folk då sitter relativt nära och min röst klarar saken använder jag inte mikrofon men fattar att den kanske behövs för andra.

Prästen ensam är kyrkobetjäningen.

Jag tycker det är bra. Finns i kyrkan från ½6 för en del handgrepp och praktiska saker att ordna. Det blir en del av min mentala förberedelse och efterbearbetning. Jag skriver också beredelseordet då men vad gäller sådant arbetar präster olika och folk märker inte av det..

Då jag inte sjunger blir det de närvarande som avgör om det blir psalmsång eller inte och vad som i så fall sjungs. Ibland har jag gett förslag. Psalm 10 som slutkläm är inte ovanlig.

Några liturgiska detaljer.

Jag har valt att som beredelse reflektera över någon av de texter som lästes i gudstjänsten söndagen innan och som inte var utgångspunkt för den dagens predikan – alltså GT eller Episteln. På så sätt hålls veckan ihop tematiskt.

Efter eventuell Offertoriepsalm har jag på grund av min osånglighet hoppat över Lovsägelsen och Prefationen och gått direkt på Nattvardsbönen. Jag har valt långa, omständiga och konkreta alternativ med tydlig anamnes som påminner både Gud/Fadern och oss om vad Kristus gjort, instiftelseordet formulerat som fortsatt bön, epiklesens bön om och nedkallandet av Anden till bröd och vin som bär Kristi kropp och blod till var och en som vill ta emot. I realiteten har jag använt Nattvardsbönerna A och D i 1986 års handbok. Att Nattvarsbön A inte ”överlevde” in i 2017 års handbok där D blev nr 5 är för mig en gåta men har inte hindrat mig att fortsätta att använda den med byte av kalk mot bägare. Jag har också alltid infogat allmän förbön för allt möjligt löst och fast. Både gamla och nya handboken ger den möjligheten. Under Ungdomsprojektets dagar hade vi överenskommelsen att alltid i förbönen speciellt nämna barn och unga och det har jag fortsatt göra. På samma sätt med vårt löfte till vår vänförsamling i England om ömsesidig förbön.

Jag inbjuder inte folk att dela bröd och vin. Ogillar den formuleringen. När sådant serveras vill jag ha ost. Det är ju Kristi kropp och blod vi delar. Bröd och vin är kvar på altaret utanför corporalet.

Efter Mässan.

Det bröd/kropp som blir över på patenen konsumeras. Vinet/blodet likaså eller hälls ut. Vin från kannan tillbaka i buteljen.

Att prästen blir kvar för spontana och/eller planerade samtal är en bra grej.

Så har jag i korthet tänkt och agerat. Det måste inte vara så men har varit så – för kännedom.