stigstrombergsson

Fullt upptagen med den andra omgången ungdomar stjäl jag mig ytterligare lite tid att skriva om händelser och tankar kopplade till den första gruppen.

På måndagen efter besöket i Marias hus bar det av till en keramikfabrik och sedan till där man grävt ut huvudgatan i Efesos. Som besökare kommer man in ungefär där Paulus bör ha kommit den gång han anlände landvägen för att sedan vistas där några år. Av hans kraftfulla verksamhet växte församlingen för att vad det led upplevas som ett hot av företrädare för den religiösa ekonomin kopplad till Artemis-templet. Om allt detta kan läsas i Apostlagärningarna kapitel 19.

Så här långt komna under dagen var ungdomarna ganska trötta och det var varmt. Guiden var ganska osäker och inte vidare påläst men alltsammans gjorde ändå intryck, inte minst utifrån sin storslagenhet. Vi medföljande ledare lade till en del information men till syvende och sist blev det i år som förra året: Marias hus var det som fascinerade mest.

Tillbaka vid hotellet middag och en del andra aktiviteter innan aftonbön.

Det händer mycket i en grupp, mellan deltagarna och mellan deltagare och ledare. Inte minst det sista fick jag erfara dagen efter under turen till Samos. Där är programmet enkelt till sitt innehåll. Hämtning vid hotellet 08.00, passkontroll och avgång med båt 09.00. En del väljer soldäck, andra salongen under tak. Gruppen väcker uppmärksamhet – positiv sådan – och som prästskjorteförsedd* ledare fick jag berätta för flera medpassagerare vilka vi var, varför vi var där osv. Positivt. Värrry lövvly kids! Värry lövvly! mässade några äldre irländska damer på både dit- och returresan. Och sånt är kul att höra.

Det blev samtal på båten mellan några av ungdomarna och mig. Innehållet skall jag naturligtvis inte berätta här men det kan jag säga att det var samtal och förtrolighet som gör att jag vill stå till förfogande som deras och andras präst ett år till. They made my day! Och jag lånar gärna de irländska tanternas mantra: Värrry lövvly kids! Värry lövvly!

På kvällen aftonbön som vanligt och sedan, 20 minuter senare, en möjlig mässa nere nära stranden för dem som ville. Bröd nallat ur matsalen, vin ett speciellt ”kyrk-vin” köpt på Samos. Några konfirmander valde att delta – samt ledarna.

*  Detta att vara prästskjorteförsedd är ganska kul. Irländare, belgare och andra fanns på båten liksom i stort antal på hotellet där också gruppen svenska tonåringar väckt positiv nyfikenhet. Att efter det att jag berättat att jag är präst i förbigående nämna att jag hemma i Sverige har en fru, fyra vuxna barn och två barnbarn får liksom ögonen att poppa ut ur skallarna på den som av vana tänker romerskt-katolskt. Och det ger anledning till mer prat.

Titeln låter mer dramatiskt än verkligheten och är definitivt ett avsteg från den serie inlägg jag skriver från min vistelse i Turkiet tillsammans med ett par hopar tonåringar från Älvsbyn.

Jag har tappat mina glasögon.

Förlagt dem. Någonstans. Någongång.

Det är ett mer irriterande än allvarligt problem. Jag har vad man kallar progressiva glas som konpenserar för en liten närsynthet vad gäller tingen i fjärran men det är inget problem. Utan glasögon blir jag i den aspekten bara fortare trött om jag kör bil eller tittar på TV – vilket jag inte gör här. Värre är det att sakna glasögonens verkan i förhållande till den med åren tilltagande framsyntheten som gör att armarna vid läsning blivit för korta. Det är samt och synnerligen irriterande att inte kunna läsa.

Idag inne i Kusadasi köpte jag läsglasögon. 20 €uro-pengar. Det var säkert en dålig affär men nödvändig ändå. Märklig design. Hel runtskallenbåge med magnetsammanhållen fog på näsroten.

Jag räknar steg. Varje dag.

Arbetsplatsen deltar i en fem veckors stegtävling. Rent individuellt har jag sedan starten traskat i en omfattning som översatt i konkret vägsträcka startar i vår egenägandes fastighet i Älvsbyn och nu nått sjön Madejärvi vid ”Dödens väg” mellan Gällivaare och Kiruna.

Att bo på åttonde våningen ger 200 steg bara att ta sig ner till frukost. Hotellet stranden tur och retur är 500 steg – ca. Att bara strosa här blir betydligt mer än en mil om dagen – faktiskt. 

Jag har inte bloggskrivit färdigt om den första lägeromgångens eskapader och intryck. Mycket återstår att berätta och nu har ju dessutom andra varvet börjat. Lite av ett dilemma – men litet.

Ungefär ½9 lokal tid i morse skrev jag denna text på Facebook.

Sitter ensam kvar på ett hotell i Kusadasi, Turkiet. Alla ungdomarna och de andra ledarna (20+2) for strax efter två i natt och befinner sig nu i luften på väg mot Arlanda. På Arlanda landar just nu - om allt gått väl - ett nytt 20-tal ungdomar och tre ledare på väg hit. De två grupperna kommer att se varandra genom ett fönster när hemresenärerna kliver av det plan de som skall hit väntar på att få kliva ombord på. I eftermiddag kommer de nya fram för sin lägervecka som jag också får vara med på.

Jag vaknade kvart över 6 och detta alldeles av mig själv. Faktum är att det var exakt den tidpunkt då de som är på väg hem skulle starta från Izmir och samtidigt som incheckningen skulle pågå för fulla muggar på Kallax i Luleå. Var det därför jag vaknat? Är jag så – för att uttrycka det modernt – inloggad på andra människors göranden och låtanden att jag också passar deras tider? I vart fall klev jag upp och åt frukost före sju.

En sak är uppenbar: Jag ligger efter med Efesos-skrivandet. Igår förmiddag skrev jag på bloggen men mest om något annat. Innan dess berättade jag måndag förmiddag vad som hänt dagen innan. Måndag eftermiddag, tisdag och onsdag är obebloggat såhär ett par timmar innan nya gänget väller in.

Nu sitter jag i alla fall vid tangenterna efter att på förmiddagen tagit en promenad, blivit klippt och badat i havet. Det var någonstans runt 33 grader före lunch, vindstilla och sol. Nu mulnar det och vindar på en del. Ganska skönt faktiskt.

Men jag är trött. Natten blev ju kort. Stillhet och ensamhet är sövande. Skrivandet blir ineffektivt så jag kommer nog att förbli efter. Men det är klart att jag avser berätta om måndags-eftermiddagens besök vid Marias hus och i Efesos. Liksom tisdagens dagstripp Samos tur och retur. Och onsdagens inlämnade skrivna alster och eftersnack till alltsammans. Allt viktigt att ges skriven form för att stanna i minnet.

Såhär långt säger jag bara: flera av dem som konfirmerades för ett par veckor sedan uttrycker i skrift och i muntlig form saker som gör att jag lätt torrögd orkar ett år till. Men till allt sådant återkommer jag.

Bilden? I bägge konfirmationerna – Älvsbyn och Vidsel – döptes två. Ett dop på bild.

Ur en synvinkel skulle detta inlägg kunna ha rubriken έν Έφέσω 5 men jag väljer att inte låta det bli så. Visserligen befinner jag mig fortfarande med ungdomarna i Turkiet och det är därifrån jag skriver men inlägget kommer i huvudsak att handla om något annat. Dock – inledningsvis ändå litet som är Έφέσω-anknutet.

Jag är glatt godmodig

Jag befinner mig i en period av glad godmodighet som kommer sig av att dagligt och halvt nattligt ha att göra med 20 nykonfirmerade ungdomar och ett par andra ledare. Inte mycket kan få mig på dåligt humör. Jag menar i grunden på dåligt humör. Visst! Jag suckar uppgivet när tre ungdomar – märkligt nog alltid samma individer – direkt efter att det noga angetts klockslag och plats för en kommande aktivitet ställer frågan: Är vi ledig till middagen? Det är bara att dra allt en gång till. Eller två. Och visst kliar det i hårbotten när de flesta på satt tidpunkt befinner på den angivna platsen men det saknas fyra – också alltid samma individer varav minst en från dem som fick den nyss nämnda extrainformationen. När man då frågar varför de är sena kommer svaret: Vadå! Inte visste vi det! Min känsla blir: Vaddå? Dom har IQ fiskmåsar och minne som guldfiskar! Jag biter snart skallen av någon! Men på dåligt humör blir jag inte*.

Jag är småilsk

Men andra saker irriterar mitt sinne – olika slags styrpersoners attityd till exempel. En sak som finns i kyrka såväl som i samhälle, i debatter och på arbetsplatser. Jag är permanent småilsk över fasonerna ifråga och just nu är det tydligt för mig genom ett inlägg på tobbe lindahls blogg. Inlägget har titeln Avståndstagande och kan läsas här. Gör det!

Det bloggkompisen gör är att han vänder sig mot vad han anser vara en felaktig hållning och orätt agerande hos sin arbetsgivare i samband med Pride-festivalen i Luleå en bit in i juni. Blogginlägget påstår att kyrkan skall dela ut ballonger och kondomer under parollen Störst av allt är kärleken. Om det är texten på både blåsor och gummin framgår dock inte tydligt på Domkyrkoförsamlingens hemsida – här.

Nu står det ju folk fritt att tycka kring dessa ting. Det är inte det jag vill åt. Det jag funderar över är hur de som valt vägar och gjort ställningstaganden hanterar andras avståndstaganden. Alltså hur det upplysta etablissemanget i Svenska kyrkan i Luleå hanterar att en bloggs läsekrets får del av en medarbetares avståndstagande.

För mig är det osannolikt att tänka sig att tobbe lindahl inte innan han bloggat sin uppfattning i saken inte gjort den känd för chefer och andra på arbetsplatsen. Jag förutsätter att blogginlägget ger för en viss läsekrets offentlighet åt något som innan är internt känt, alltså ingen nyhet. Så fungerar bloggar och andra sociala medier som ju representanter för kyrkan uppmuntras att agera via.

Det är också för mig helt osannolikt att inte någon av dem som står för den officiella hållningen fått kännedom om Hertsö-prästens avvikande mening. Även om de inte gillar hans blogg och kanske näst intill föraktar vad som skrivs där gör den klåfingriga nyfikenheten att åtminstone någon av dem ändå gluttar. Jag räknar kallt med att de som genom sitt val av paroll och utdelande av kondomer valt att ge Luleåborna intrycket att Paulus i Första brevet till Korinth kapitel 13 talar om kärlekens sexuella del vet att tobbe för sina läsare (och meningsfränder) på internet proklamerat ett Avstaåndstagande.

Och jag frågar mig:

Varför har inlägget då bara fått en kommentar?

Varför tar inte ”de upplysta” som nyligen fått klart för sig att Gud skapat människan på ett annat sätt än man tidigare trott nu chansen att för tobbes presentera läsare sina djupsinniga och övertygande argument för ny-tron i dessa ting?

Varför väljer man ”tystnad på nätet” när man i andra lägen uppmuntrar ageranden?

Varför?

Eller är det ett maktmönster man ser?

Ett mönster bara så vanligt i hierarkier. Mönstret att de som sitter över andra väljer att hantera frågor, protester, åsikter, behov hos dem som sitter under med aktiv tystnad. Den aktiva beslutade tystnadens ovilja att förklara, att berätta, att samtala, att ens försöka om inte övertyga så i alla fall ge argument, blir till en tystnadens terror från dem makten hafver vare sig det är chefer, arbetsledare, trendtolkare eller andra som formellt eller informellt sitter över, översittarna.

Så funderar jag lätt småilsk i Turkiet.

Nu skall jag återvända till mina ”undersåtar” – ungdomarna på stranden.

*  En kväll trodde nog några ändå det. Det var lite stimmigt i korridoren en tid efter det att alla skulle vara på sina rum. Någon ledare äskade tystnad och påtalade att det fanns andra hotellgäster som stördes. Tillfällig dämpning – tillfällig betyder här 3 minuter och 42,7 sekunder. Ny tillsägelse. Visst blev det en liten svacka i larmet men höjningen kom tillbaka likt Medelhavets vågor som hela tiden slår mot stranden. I insikten att om en ½timme kommer jag att vara sur och arg störtade jag in i tonårshögen och väsnades på ett språk de absolut inte förväntade sig. Tyst blev det. Tvärtyst. Om det betydde att de i förskräckelsen flydde till sina rum eller rätt och slätt gick ut skall jag hålla osagt. I vart fall flydde jag och de andra ledarna in på mitt rum för att skratta där. Jag var ju inte arg. Spelade bara innan ilskan kom. Det betydde att jag dagen därpå kunde berätta att jag ändå hela tiden behållit min glada godmodighet.

Men en av gossarna hade kommenterat mitt ”raseriutbrott” för en annan ledare med tanken: Jag undrar om han inte var lite full.

Jag försäkrar: Det var jag inte!

Vad är skillnaden mellan andakt och gudstjänst?

Det var första diskussionsämnet igår. Nere i amfiteatern som vi funnit vara en bra och skuggig plats för Tankeaktivitetstimmen* efter frukost. 

Gudstjänst har Nattvard! sa en. Briljant! Så är det naturligtvis. Om rätt ska va rätt. Inte alltid! sa en annan. Sant. Också när det inte är Mässa kan det räknas som gudstjänst. Man predikar inte i andakt. I alla fall inte lika länge! Onekligen en synpunkt.

Och då det var söndag – Bönsöndagen – byggde vi ut morgonbönen något.

Alla ungdomarna hade dagen innan skaffat sig rejäla erfarenheter av prutandets ädla konst. Därför bliv valet av Bibelavsnitt enkelt. En av Bönsöndagens texter är ur Första Mosebok kapitel 18 och handlar om när Abraham prutar med Gud om hur Sodom skall hanteras. Jag läste den texten och ”predikade” om hur det utifrån en första ”prisuppgift” om att det behövdes 50 rättfärdiga att Gud i sin kärlek skulle hålla tillbaka sitt ur samma kärlek komna hat mot ondskan. Abraham förhandlar och ackorderar ner priset till 10 – ett antal som ändå inte fanns i Sodom. Senare i Gamla testamentet (men jag minns inte på rak arm exakt var) förhandlas det ner till 3 rättfärdiga för att alla skall kunna erbjudas annat än sin egen kärlekslöshets gudomliga konsekvenser.

Så fortsatte jag: I, med och genom Jesus totalprutas det. Och då är det Gud som i sin kärlek blivit människa och prutar med sig själv. Till en enda. One. Uno. Det står ju: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att var och en som tror på honom – singular, ental, Jesus – inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Sedan blev söndagen – som inte är helgdag här – en Kill&Tjej-dag då vi separerade könen en del. Jag hoppade introt av det arbetet och traskade in till centrum för att slutfixa biljetter till Samos på tisdag. Att gå knappa timmen hemma i Älvsbyskogarna är en sak, att på stenlagd väg omgiven av stenhus i + 30 i skuggan (som inte finns) är en annan. Borde räknas dubbelt i en stegräknare.

Tillbaka till gänget vid lunch och Kill-snack bland grabbarna. Om allt möjligt. Mansroll, ideal, könsroller och en massa annat. Tjejerna hade gjort samma sak med sina ledare tidigare på dagen och sedan dragit in till stan för att handla. Detta gav i sin tur oss män i varierande åldrar ett tydligt exempel på kvinnlig hänsynslöshet. Avtalad tid för att alla skulle återsamlas var 17.00. Vid tidpunkteninte ett kjoltyg i närheten. Vad det led kom de till de den miljö av diverse aktiviteter och tävlingar som planerats och som bilderna ger en glimt av.

Vi blev försenade! Vi handlade ju! sades med ett leende som den alldagligaste sak i världen. Som om tillgången på skor bryter alla ramar och avtal och att man som väntande pojke/man inte alls skall känna irritation. Men jag undrar hur många kvinnor – ålder är här ingen viktig faktor – som om de fått vänta i tre kvart på en mansperson som förirrat sig in på Biltema eller Claes Ohlsson bara stillatigande förväntas ta emot orden: Men jag var ju tvungen att titta. Det fanns ju bara så många muttrar.

Jämlikhet? Knäppeligen!

Halva vistelsetiden har gått – för ungdomarna alltså. En fjärdedel för mig. Det blir mer och mer av kontakt, prat och diskussioner. Liksom trötthet – främst av värmen – och en och annan irritation. Men kul är det. Vi bor på 8:e våningen där vi är näst intill ensamma. Stör inga. Att då sitta på korridorgolvet och prata – det tycker åtminstone jag är meningsfullt och kul.

Jag skriver detta måndag förmiddag. Morgonbön och Tankeaktivitetstimme har passerat. Fri tid till lunch och sedan resa till Marias hus och ruinerna av Efesos. Inför det – främst Marias hus och hur man fann det – pratade vi om i en ”lektion” i morse.

Varför bloggar jag i stället för att sola och bada? Svar: Ryggen!

När man är i vinterfjällmiljö kan man ibland på kvällen och dagen efter en finvädersdag uppleva att ens ansiktes hy strålar som för Moses när han kom ner från Sinai. För mig är hela ryggen idag ett sådant ansikte. Sparar mig därför till eftermiddagen. Sitter på rummet och skriver nära en tavla som i avfotograferad form pryder detta inlägg. Vinterbäck i +30-miljö. Definitivt en paradox!

*  Det är egentligen ett farligt ord – Tankeaktivitetstimme. Kan hos e del vara knappt i alla tre leden. Under den så kallade ”när-man-skall-vara-i-säng-å-hålla-käften-för-att-sova-timmen” är en del ohejdat aktiva både till fots och till rösts. Men på morgonen står många tankar och stämmor stilla. Och man sitter still. Kanske.

Klockan är strax efter 18 på lördagen. Vi har varit här i två dygn och jag är redan efter vad gäller skriverier i min blogg. Förra inlägget έν Έφέσω 2 – snuttsurf började jag på i går kväll men vad det led blev det dags att sova. Denna dag har fyllts med innehåll men det kan jag ju inte berätta innan jag berättat färdigt vad jag skulle berätta i förra inlägget. Alltså stoppar jag tillfälligt detta tredje inlägg för att skriva nummer två klart.

Paus

Nu har jag skrivit det förra inlägget klart men publiceringen går jättetrögt. Segt internet.

Idag – lördag – startade vi med lektioner efter frukost och morgonbön. Bibelordsbyte – alltså att de med varandra böt – eller skulle byta – de bibelhänvisningar vi ledare skrev in i deras Biblar vid konfirmationen . Sedan en del om Paulus och Paulusbreven med utgångspunkt i Efesos.

Lite bad och fritid hanns med innan vi efter lunch for in till centrum med de små dolmus-bussarna. Vi körde i princip samma sak som förra året – en spårbana med saker att fundera över, uppgifter att fråga lokalfolk om och ett studiebesök i en moské. Bilden är på en av ”våra” ungdomar klädd för studiebesöket i moskén – publicerad med tillstånd av tösen ifråga. Efteråt – det tog ett tag – fri shopping och tillbakaresa efter behag – detta utan övervakning av oss ledare.

Vi såg dem i samspråk på engelska med försäljare. Vi fick referat av affärer där de och med triumf i ögonen berättade att de prutat en fjärdedel av priset. Att han som sålde hade kunnat gå ner ännu mer och även såg sig som segrare innebar ju att alla var glada. Hemresa i egen regi till hotellet var också ett äventyr och summa summarum har flera fixat mer än de trodde de skulle fixa.

Men en sorgsen sak präglade dagen. Den drabbade en av arbetskamraterna – en av fritids- och aktivitetsledarna. Han förlorade sin nästan 80 år gamle far i morse – efter en tids sjukdom. Den arbetskamraten åker hem i morgon.

Finns det WiFi?

Hur kommer man åt nätet?

Detta är existentiella frågar av rang. Vad som än händer är uppkopplingen för nätsurf ett ständigt samtalsämne bland ungdomarna på lägret.

Och jag blir mer och mer förundrad och säger:

Måste ni ha telefonerna med när ni badar?

Lämna dem på rummet och lek med de andra barnen!

Sådana ord möter bara lätt nedlåtande blickar. Som om de tänker:

Ge upp! Det är ingen idé att vi förklarar. Du är en neandertalare som inte fattar hur vi i det nya släktet Homo Ajfånis fungerar.

Det är nog sant i viss mån. Att jag inte hänger med i hur stor del av fokus och tid nätsurfande tar när man är 14-15 år. Att spörja Vad letar ni för uppgifter? ger inga bestämda svar. På frågor typ Varför skriver ni till andra när ni kan prata med dom som är här? kommer inte heller några svar utom ett jag fick för en tid sedan i ett annat sammanhang: Det är ju dom här jag skriver till.

Vidare: Intrycket jag får är att surfandet är snuttigt. Korta snabba meddelanden och kollningar. Själv är jag ju av ett helt annat slag. Artiklar och information i diverse ting. Samt givetvis viss kontakthållning med andra och lite notisjakt. Men inte jämt.

Fredagen var första dagen helt här på plats. Hotellet är fint. Egentligen mer än fint. Överfint. Men samtidigt är det bra. Gästgruppen är förutom ungdomarna från Älvsbyn mestadels par i min ålder eller par ungefär trettio år yngre. Andra ungdomsgrupper intresserade av våra eller som våra kan betitta och betutta sig i saknas. Vi är ganska ”ostörda” och stör ingen.

Vad gäller samlingar och lektioner sysselsatte sig fredagens 2 gånger 1 timme med två saker.

1: Lite info om Turkiet av idag och en uppgift att själva genom att prata med folk – personal på hotellet, ungdomar i stan etc – ta reda på så mycket som möjligt.

2: Ett tema ungefär Ung i Efesos med inblick i hur det skulle ha kunnat vara att vara 15 på 0050-talet när Paulus var där – alltså inblick i antiken, Artemiskulten med åtföljande tumult skildrat i Apostlagärningarna mm mm.

Och så morgon- och aftonbön givetvis. Och mycket prat och umgänge.

Nät-tokiga är dom men ack så charmiga. Retas på ett vänligt sätt både med varandra och oss ledare och går att skoja med. Sådana som i höstas när de ville en något stod 1,2 m bort och flackade med blicken tar nu upp samtal och frågor – om än ofta av praktisk natur – på 60 cm avstånd och med klar ögonkontakt. Sådant kan verka banalt i sig men är tecken på att kommunikation och förtroende finns – och det är en viktig sak att odla.

Till sist: För den icke nät-snuttige vill jag rekommendera – detta är ett helt annat ämne – två långa artiklar som ger var sin bild av orsakerna till att den nyligen avslutade nio månader långa förhandlingsperioden mellan Israel och Palestina inte ledde någon vart.

Om en intervju med Israels premiärminister kan man läsa här.

Vad amerikanska medlare anser kan man läsa här.

Och sedan kan man fundera över vem man litar på...

Människor är olika. Det är jag också!

Jag minns för en del år sedan medan min hulde fader ännu var i livet att jag vid hans köksbord kvad en klagan över att jag aldrig förmådde logga ut. Den gången använde jag inte begreppet logga ut enär den gamle var till 100% befriad från en dataassocierad världsbild innehållande meggabajter, ram-minnen, hårddiskar och internetuppkopplingar – men saken går ju att beskriva med andra ord: slå av, stänga ner, kasta handskarna, låsa skåpet.

Vad det handlade om var att jag som vid den tiden hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola både i ryggsäck och i tanke bar med mig arbete hem. Inte alltid packades säcken upp. Jag kunde mycket väl dagen därpå konka tillbaka den till skolan exakt i det skick den bars därifrån men det kan sägas att huvudskalleknoppen som mest hela tiden delvis i sitt tankeflöde var kvar på jobbet. Arbetets natur – att forma och dela med sig av tankar, idéer, budskap, kunskap i relation till människor  osv – gjorde att det var så. Det var OK då och är OK idag om än i annan befattning. Men ibland kunde jag känna och fortfarande känna det jag då sa till pappa:

Om jag dög till det, om jag visste mer om snickeri än en tveksam insikt i vilken ände av hammaren man håller, skulle jag vilja jobba på Älvsbyhus! Då skulle jag när fabriksvisslan ljuder kunna lägga från mig alltihop och gå hem!

Jag vet inte om det är en rättvis bild av arbetet i Älvsbyhusfabriken och definitivt anser jag inte att sådana uppgifter är sämre eller har mindre värde än sådana uppgifter jag står i. Men det jag kände var en längtan efter att kunna tagga ner, slå av, koppla bort – eller på datorsvenska: logga ut.

Pappa hade erfarenheter både från manuellt arbete i Valsverket på NJA/SSAB och med tiden manschettuppgifter i produktionsplaneringen på samma företag. Stilla såg han över bordet på sin enfödde son, öppnade sin mun, talade och sade:

Jag förstår vad du menar. Efter tre veckor skulle du illtrivas.

Min pappa var en klok pappa. I flera avseenden. Att inte behöva grubbla, fundera, planera, söka utveckla, formulera tankar, brottas hit och dit med visioner och viljor, mål och metoder, drömmar och iskall verklighet – det vore inte hans son. Alltså jag.

Men den här veckan...

Den här perioden av året....

I övermorgon konfirmeras 41 ungdomar i Älvsby församling. I två gudstjänster rubricerade Mässa med dop och konfirmation. 32 ungdomar (av vilka två döps) i Älvsby kyrka 11.00. 9 stycken (också två som döps) i Vidsel. Veckan har inneburit mycket tid till förberedelser och planering av detta.

Innan är det i morgon en Familjegudstjänst med terminsavslutning i Vidsel 16.00 efter det att det varit en Vigsel och ett Dop i Storforsens kapell tidigare under eftermiddagen.

Två Mässor hade jag ansvar för i onsdags. Och en Ungdomssamling som inte blev av då alla gått på fotboll i stället.

Förutom dylika operativa uppgifter en massa administration. Huvva! Verksamhetsplan för 2015 som...

Här slutar jag förmiddagsskriva på min lediga fredag. Ett par väntade telefonsamtal rörande helgen är nu under skrivandet inkomna. Tur till Återvinningsstationen väntar. Jag återkommer.

Nu är det lördag efter lunch och jag återupptar det avbrutna skrivandet.

Det blev två svängar till Återvinningen – vi har ju inget släp, inte ens dragkrok – och en tripp till ett förråd för magasinering av vinterdäcken. För att undvika det jag nämnt som mitt problem – att jag aldrig släpper tankar och funderingar – undvek jag medvetet också resten av gårdagen att grubbla ner mig i funderingar av skilda slag. Dålig science-fiction på TV, ett töntigt dataspel, helghandla ost och en del andra livsuppehållande produkter, mer TV blev alltsammans verktyg för att hålla huvudet från arbetsuppgifter eller annat begrubblansvärt.

Idag om lördagen kom då mitt återfall. Det betydde gång till Pastorsexp på förmiddagen i akt och mening att förbereda helgens insatser. Vilket gjordes. Ett telefonsamtal kom som flyttade tankarna till en alldeles nyligen till Irak utvisad familj som bott i samhället i sju år – blir anledning att återkomma i den saken! Sedan diverse plock kring framtida uppgifter samt färdigskrivning av detta blogginlägg – som definitivt fick en annan riktning och ett helt annat innehåll än vad jag hade i åtanke när jag inledningsvis satte rubriken.

Bloggarkompisen tillika barn- och ungdomskumpanen tillika prästkollegan tobbe lindahl filosoferar på sin blogg – här – kring vad som får en del att uppfatta vissa saker på vissa platser och vid vissa tillfällen som högkyrkligt samtidigt som samma saker på andra platser vid andra tillfällen av andra inte alls uppfattas så. Han har en del teorier som jag inte avser att rida spärr mot speciellt men jag tror att han glömmer eller utelämnar ett par viktiga faktorer.

Fördom är en viktig faktor. Med bindestreck: alltså för-dom. Jag menar den åsikt eller förförståelse bedömaren har innan. Om man till exempel menar sig veta att en präst kallas eller kallar sig högkyrklig uppfattar man det han eller hon gör – det finns också hon-or – som högkyrkligt vad han eller hon än gör. På samma vis uppfattas den som är känd för att vara lågkyrklig. En sådan kan bära sig åt exakt som den högkyrklige men uppfattas ändå som låg. Vad man tycker är positivt respektive negativt är i detta avseende irrelevant. Det är den dom man avgett i förväg som styr.

Men sedan finns det nog en glidning också. Jag tror man numer tenderar att uppfatta präster som underordnar sig den tro och ordning som uttrycks i Kyrkohandboken – manualen för Svenska kyrkans gudstjänstliv – som högkyrkliga och det mer än förr. Präster som ger sitt eget tycke och sin egen smak rejält med livsrum tycker man är friare, lågkyrkliga och rentav folkliga.

Egentligen är detta en mycket märklig paradox. I högkyrklighetens teologi är ju prästämbetet viktigt och principiellt något som näst intill konstituerar kyrkan men låg- och folkkyrkligheten – som inte är samma sak – har en mer funktionell syn där ämbetet inte är lika omistligt. Inte sällan agerar man dock som om det vore tvärt om. Högkyrkoämbetsbärarna kliver ner från piedestalen och underordnar sig den gudstjänstfirande kyrkans ordningar – är alltså kyrkliga. Låg- och folkkyrkofunktionärerna å sin sida styr och ställer, uppfinner, hittar på och varierar efter eget fritt taget tycke och smak – något som i praktiken faktiskt innebär att de ger sig själva en individuellt stor kyrkofrämmande betydelse där de sätter sig på ganska höga hästar.

Bloggarkompisen tillika barn- och ungdomskumpanen tillika prästkollegan tobbe lindahl skaffade sig för ett antal år sedan vad jag kallar en anabol moped. Gubben började köra MC. Idag körde han i kyla, snålblåst och snöbyar den så kallade Maj-rundan. När de 600 knarrarna stannade till på Storgatan här i byn var jag där och vi fick ett kort snack. Det är han som är knutten i den vita hjälmen.