stigstrombergsson

Ur en synvinkel skulle detta inlägg kunna ha rubriken έν Έφέσω 5 men jag väljer att inte låta det bli så. Visserligen befinner jag mig fortfarande med ungdomarna i Turkiet och det är därifrån jag skriver men inlägget kommer i huvudsak att handla om något annat. Dock – inledningsvis ändå litet som är Έφέσω-anknutet.

 

Jag är glatt godmodig

 

Jag befinner mig i en period av glad godmodighet som kommer sig av att dagligt och halvt nattligt ha att göra med 20 nykonfirmerade ungdomar och ett par andra ledare. Inte mycket kan få mig på dåligt humör. Jag menar i grunden på dåligt humör. Visst! Jag suckar uppgivet när tre ungdomar – märkligt nog alltid samma individer – direkt efter att det noga angetts klockslag och plats för en kommande aktivitet ställer frågan: Är vi ledig till middagen? Det är bara att dra allt en gång till. Eller två. Och visst kliar det i hårbotten när de flesta på satt tidpunkt befinner på den angivna platsen men det saknas fyra – också alltid samma individer varav minst en från dem som fick den nyss nämnda extrainformationen. När man då frågar varför de är sena kommer svaret: Vadå! Inte visste vi det! Min känsla blir: Vaddå? Dom har IQ fiskmåsar och minne som guldfiskar! Jag biter snart skallen av någon! Men på dåligt humör blir jag inte*.

 

Jag är småilsk

 

Men andra saker irriterar mitt sinne – olika slags styrpersoners attityd till exempel. En sak som finns i kyrka såväl som i samhälle, i debatter och på arbetsplatser. Jag är permanent småilsk över fasonerna ifråga och just nu är det tydligt för mig genom ett inlägg på tobbe lindahls blogg. Inlägget har titeln Avståndstagande och kan läsas här. Gör det!

 

Det bloggkompisen gör är att han vänder sig mot vad han anser vara en felaktig hållning och orätt agerande hos sin arbetsgivare i samband med Pride-festivalen i Luleå en bit in i juni. Blogginlägget påstår att kyrkan skall dela ut ballonger och kondomer under parollen Störst av allt är kärleken. Om det är texten på både blåsor och gummin framgår dock inte tydligt på Domkyrkoförsamlingens hemsida – här.

 

Nu står det ju folk fritt att tycka kring dessa ting. Det är inte det jag vill åt. Det jag funderar över är hur de som valt vägar och gjort ställningstaganden hanterar andras avståndstaganden. Alltså hur det upplysta etablissemanget i Svenska kyrkan i Luleå hanterar att en bloggs läsekrets får del av en medarbetares avståndstagande.

 

För mig är det osannolikt att tänka sig att tobbe lindahl inte innan han bloggat sin uppfattning i saken inte gjort den känd för chefer och andra på arbetsplatsen. Jag förutsätter att blogginlägget ger för en viss läsekrets offentlighet åt något som innan är internt känt, alltså ingen nyhet. Så fungerar bloggar och andra sociala medier som ju representanter för kyrkan uppmuntras att agera via.

 

Det är också för mig helt osannolikt att inte någon av dem som står för den officiella hållningen fått kännedom om Hertsö-prästens avvikande mening. Även om de inte gillar hans blogg och kanske näst intill föraktar vad som skrivs där gör den klåfingriga nyfikenheten att åtminstone någon av dem ändå gluttar. Jag räknar kallt med att de som genom sitt val av paroll och utdelande av kondomer valt att ge Luleåborna intrycket att Paulus i Första brevet till Korinth kapitel 13 talar om kärlekens sexuella del vet att tobbe för sina läsare (och meningsfränder) på internet proklamerat ett Avstaåndstagande.

 

Och jag frågar mig:

Varför har inlägget då bara fått en kommentar?

Varför tar inte ”de upplysta” som nyligen fått klart för sig att Gud skapat människan på ett annat sätt än man tidigare trott nu chansen att för tobbes presentera läsare sina djupsinniga och övertygande argument för ny-tron i dessa ting?

Varför väljer man ”tystnad på nätet” när man i andra lägen uppmuntrar ageranden?

Varför?

 

Eller är det ett maktmönster man ser?

Ett mönster bara så vanligt i hierarkier. Mönstret att de som sitter över andra väljer att hantera frågor, protester, åsikter, behov hos dem som sitter under med aktiv tystnad. Den aktiva beslutade tystnadens ovilja att förklara, att berätta, att samtala, att ens försöka om inte övertyga så i alla fall ge argument, blir till en tystnadens terror från dem makten hafver vare sig det är chefer, arbetsledare, trendtolkare eller andra som formellt eller informellt sitter över, översittarna.

 

Så funderar jag lätt småilsk i Turkiet.

Nu skall jag återvända till mina ”undersåtar” – ungdomarna på stranden.

 

---

*  En kväll trodde nog några ändå det. Det var lite stimmigt i korridoren en tid efter det att alla skulle vara på sina rum. Någon ledare äskade tystnad och påtalade att det fanns andra hotellgäster som stördes. Tillfällig dämpning – tillfällig betyder här 3 minuter och 42,7 sekunder. Ny tillsägelse. Visst blev det en liten svacka i larmet men höjningen kom tillbaka likt Medelhavets vågor som hela tiden slår mot stranden. I insikten att om en ½timme kommer jag att vara sur och arg störtade jag in i tonårshögen och väsnades på ett språk de absolut inte förväntade sig. Tyst blev det. Tvärtyst. Om det betydde att de i förskräckelsen flydde till sina rum eller rätt och slätt gick ut skall jag hålla osagt. I vart fall flydde jag och de andra ledarna in på mitt rum för att skratta där. Jag var ju inte arg. Spelade bara innan ilskan kom. Det betydde att jag dagen därpå kunde berätta att jag ändå hela tiden behållit min glada godmodighet.

Men en av gossarna hade kommenterat mitt ”raseriutbrott” för en annan ledare med tanken: Jag undrar om han inte var lite full.

Jag försäkrar: Det var jag inte!