halvblind på dödens väg
Titeln låter mer dramatiskt än verkligheten och är definitivt ett avsteg från den serie inlägg jag skriver från min vistelse i Turkiet tillsammans med ett par hopar tonåringar från Älvsbyn.
Jag har tappat mina glasögon.
Förlagt dem. Någonstans. Någongång.
Det är ett mer irriterande än allvarligt problem. Jag har vad man kallar progressiva glas som konpenserar för en liten närsynthet vad gäller tingen i fjärran men det är inget problem. Utan glasögon blir jag i den aspekten bara fortare trött om jag kör bil eller tittar på TV – vilket jag inte gör här. Värre är det att sakna glasögonens verkan i förhållande till den med åren tilltagande framsyntheten som gör att armarna vid läsning blivit för korta. Det är samt och synnerligen irriterande att inte kunna läsa.
Idag inne i Kusadasi köpte jag läsglasögon. 20 €uro-pengar. Det var säkert en dålig affär men nödvändig ändå. Märklig design. Hel runtskallenbåge med magnetsammanhållen fog på näsroten.
Jag räknar steg. Varje dag.
Arbetsplatsen deltar i en fem veckors stegtävling. Rent individuellt har jag sedan starten traskat i en omfattning som översatt i konkret vägsträcka startar i vår egenägandes fastighet i Älvsbyn och nu nått sjön Madejärvi vid ”Dödens väg” mellan Gällivaare och Kiruna.
Att bo på åttonde våningen ger 200 steg bara att ta sig ner till frukost. Hotellet stranden tur och retur är 500 steg – ca. Att bara strosa här blir betydligt mer än en mil om dagen – faktiskt.
Jag har inte bloggskrivit färdigt om den första lägeromgångens eskapader och intryck. Mycket återstår att berätta och nu har ju dessutom andra varvet börjat. Lite av ett dilemma – men litet.
