fåfänga steg?
När tävlingen var slut fortsatte jag att noga dokumentera mina mått och steg. Jag gjorde det varje dag. Annan rörelseaktivitet typ cykling eller skidåkning schabloniserades in till ett värde av 7000 steg/timme. Varje kväll skrev jag in resultatet i en fil i det OpenOffice-program som närmast motsvarar Windows´ Exel så som Bill Gates gett oss det. OpenOffice är inte lika avancerat men har det jag bemästarr så sammanräkning skedde varje månad, snitt per dag togs fram och multiplicerades antalet steg med 0,8 kom distansen sådär på ett ungefär. Frid och fröjd i ett år drygt.
Så igår kväll när jag skulle skriva in söndagens fotvandringar öppnades inte filen. Meddelandet i bilden kom i stället. Tragik! Allt traskande rent fåfängt – eller?
Jag hittade ett fel-i-filen-reperations-programs-demo på nätet men det fixade bara halva innehållet. 17 dollar kostar det att (kanske) få allt. Därför kvider jag nu en vädjan till alla datanördar i läsekretsen: Vet någon hur man g r a t i s kan fixa till det? Jag är tacksam för tips.
* Kyrkoherden var med och kom trea. Ursäkterna för de två andra prästerna som fegade ur vara bara så dåliga. Jag hittar inte min stegräknare! sa Brunetten. Jag vet inte hur man byter batteri i min! sa Blondinen. Slappisar! sa Måns – alltså jag.
så spännande!
Jag har läst en annons för ett oerhört spännande jobb.Kolla bara vad de letar:
Vi vill att du:
- är öppen för visioner och idéer som du tillsammans med arbetslaget vill utveckla
- har erfarenhet av själavård och psykosocialt arbete
- kan undervisa med inspiration, kreativitet och pedagogisk förmåga
- ser arbete i arbetslag som en förutsättning för att skapa goda resultat
- är intresserad av skolans och Luleå stifts internationella kontakter och verksamhet
- är väl förtrogen med olika traditioner i Svenska kyrkan och svensk kristenhet
- är prästvigd i Svenska kyrkan
- ansvarar för skolans gudstjänst- och andaktsliv
Det är nästan så att jag funderar på att söka det själv men avstår nog i alla fall. Allt har sitt bäst-före-datum – även min tid i det uppdraget. Men jag rekommenderar det varmt och vrålar genom att skriva med versaler:
DU SOM ÄR BEHÖRIG – SÖK DIG TILL FOLKHÖGSKOLAN!!
Mer info finns här.
trefaldig predikant
Det har ju blivit som en serie detta med att jag haft förtroendet att förkunna i gudstjänsten i Älvsby kyrka tre söndagar på raken. Det är uppgiftsbyten med kollegor som gjort att församlingen belastats med denna enformighet. Nu vänder det och bytena får effekt i motsatt riktning. Serien är slut och jag kommer att vara förkunnelseledig två helger innan jag återvänder till uppdraget på Långfredagen.
Idag på Midfastosöndagen firades Högmässa – fattas bara annat när temat är Livets bröd. Det jag sa utgick från Johannesevangeliet kapitel 6 verserna 48-59 – tredje årgångens text. Innan predikan, i början av gudstjänsten, lät jag delar av texten ur Gamla testamentet – Ordspråksboken kapitel 9 verserna 1-6 – prägla Beredelseordet innan Syndabekännelsen.
Beredelseord
”Du som är okunnig – kom!”
Till dig som är oförståndig säger Gud: ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag blandat.”
Orden är ur dagens text ur Gamla testamentet. Från Visheten – ungefär samma sak som Gud själv. Orden visar hur Gud är vänd. Att Gud omvänt sig. Till folk. Till människor.
Att människors själviskhet, kallsinne och annan ondska fått Gud att vända sig bort är lätt tänkt. Och rätt tänkt. Snart har en storfilm – om Noa – premiär. Den berättelsen visar hur Gud vände sig från de gudsfrånvända.
Men så är det inte nu! Gud beslöt sig för att vända sig åt andra hållet – inte bara från det onda. Gud beslöt att omvända sig – eller hade planerat det hela tiden.
Gud omvände sig och blev människa – Jesus. Så ordnade Gud gemenskap med oss. Och säger därför: ”Du som är okunnig – kom!” och ”Kom! Ät mitt bröd och drick vinet jag blandat.”
Det är en ren uppmaning till Nattvard.
Vi får komma. Vi kan komma. Vi får berätta vårt läge och vår längtan – vår själviskhet, otro. Vi kan göra det därför att Gud omvänt sig till oss och ger oss förlåtelse. Kom! Låt oss omvända oss till Gud och be om den.
Förkunnelsen/Predikan - efter Evangelieläsning: Joh 6:48-59
Du blir vad du äter säger man ibland. Det är inte riktigt sant. Jag blir inte en fisk bara för att jag äter fisk. Eller en gris. Eller en palt. Det är inte sant när det gäller vanlig mat.
Men när det gäller brödet från himlen – det jag läste om – är det sant.
Det bröd som är Jesus själv. Med det är det på annat sätt.
Innan texten läste har Jesus av fem bröd och två fiskar gett mat till 5000. Efteråt pratar han och folk om saken. Då kallar Jesus sig Livets bröd, brödet från himmelen. Han är Guds gåva. Guds näring.
Han tittar tillbaka i tiden. Han liknar sig vid det gamla brödet från himmelen – det Gud gav israeliterna på Moses tid. När de lämnat Egypten. Guds försörjning, stöd då. Det var alldeles nödvändigt då – för dem. Utan manna fick man stanna – om man säger så. Den som inte åt det brödet gick under direkt.
Och Jesus liknar sig vid det brödet. Särskolt i Johannes berättelse.
Johannes berättar inte att Jesus kvällen innan sin död instiftade, startade, Nattvarden. Hos Johannes är det jag läste – kapitel 6 efter brödundret – som är nattvardstexten. Händelsen blir ”nattvardig” när Johannes berättar den 60 år senare.
Och hans berättelse handlar om den måltid vi strax firar. Måltiden som sedan den första kristna tiden firats i princip varje söndag överallt i den kristna kyrkan. Men ibland har det glömts. Ibland har man hoppat över Nattvarden/Mässan. Särskilt protestantiska kyrkor har slarvat med detta. Men det ändras. Långsamt men säkert. nattvard/Mässa dukas oftare och oftare. Så också numera i Älvsby kyrka där bordet dukas varje söndag. Som idag.
Jesus är väldigt konkret, nästan brutalt konkret. Så obehagligt konkret att människor blir arga. Han säger: Om man äter Människosonens kött – i formen av bröd – och dricker hans blod – vinet – har man evigt liv.
Det är det viktiga. Vad Gud ger. Vad vi får.
Att man inte har Livet om man avstår är den mörka baksidan. Lika sant som Utan manna fick man stanna – men inte poängen. Det är möjligheten, gåvan, Livet som är det viktiga.
Behöver då alla nattvarden? Utifrån det Jesus säger i texten: Ja!
Som han på annan plats – också hos Johannes – säger att dopet behövs.
Men Inte för Guds skull. Alltså för att få Gud på gott humör, för att få Gud att vända sig till oss, för att få Gud att omvända sig. Nej! Inte det. Gud är redan omvänd! Gud behöver inte att vi tar emot Jesus i Nattvarden/Mässan.
Men vi behöver det! För vår skull dukas altaret. För vår skull delas Jesus kropp och blod ut – i bröd och vin. För att det skall bli lättare att tro.
Det är ju så att man lätt kan undra om man verkligen har tron på Jesus rätt i sitt inre, om man ordentligt – som det brukar sägas – tagit emot Jesus i sitt hjärta. Det blir lätt lite vagt.
Nattvarden/Mässan gör att det blir konkret.
Jag vet ju att jag svalt. Att jag tagit mot. Att Jesus är i mig.
Kristi kropp för dig utgiven sägs det ju.
Kristi blod för dig utgjutet också. Och:
Ni har tagit emot Kristi kropp och blod. Han bevarar er till evigt liv.
Livets bröd är temat för idag.
Att Gud har omvänt sig till människorna och ger sig till oss är klart.
Och vi – för första eller 50-11:e gången – får omvända oss och ta emot brödet från himlen som är Jesus, Guds gåva som innehåller Livet.
Amen.
Om gudstjänsten i övrigt kan sägas att den samlade ca 45 personer. Av dessa tillhörde 8 två sorgehus, ett 10-tal var invandrare och 8-9 konfirmander.
De psalmer som sjöngs var: Ingång: 234:1-2, Kyrie: 765, Graduale: 738, Litanian 700:1 (kantorn), Offertorium: 393, Slutpsalm: 288. Kantorn sjöng även Prefationen.
tvåfaldig predikant 2
I mitt förra inlägg, högvälborne Bloggläsius, berättade jag om förra söndagens gudstjänst klockan 11 på EFS i Älvsbyn. Senare samma dag stod jag inför en annan och rejält annorlunda uppgift: Familjegudstjänst i Älvsby kyrka 16.00. Att återanvända förmiddagens predikan var bara inte möjligt. Sammanhanget innebar en helt ny situation med många barn och – för så är det vid familjegudstjänsterna – en icke svenskfödd majoritet i gudstjänsten.Planerat var att Pippi-kören skulle sjunga sånger med Astid-Lindgrenursprung. Den kören var en alldeles nyligen framstampad barnkör med lågstadiebarn men tyvärr imploderade det hela veckorna innan ”första framträdandet” i just denna gudstjänsten. Men vi behöll temat och inledde efter lovsången Måne och sol (psalm 21) med lite Pippi-allsång. Sedan var det min tur och i referat berättar jag nu hur jag använde tillfället.
Vad har Pippi för färg på håret? Frågade jag. Och fick omgående svaret: orange!
Sedan – i samtal med barnen – plockade vi upp Pippi-egenskaper.
Stark, rik, häst, apa kom direkt. Omåttligheten i hennes pepparkaksbak kände barnen igen när jag nämnde det. Likaså att hon säger sanningen, är rättfram. Och snäll – mot den som mobbas och mot bovarna. God – men inte lydig. Har vänner – Tommy och Annika. Och en del annat.
Men Pippi är också ensam på två sätt. Dels finns det bara en Pippi, dels är hon ensam med pappa långt borta och en mamma som är död. Alldeles själv.
Pippi är en saga. Och sagan är bra.
Vill man kan man – fast det kan verka lite konstigt – faktiskt jämföra henne med Jesus.
Om man kommer ihåg att Jesus inte är en påhittad saga utan en riktig som man berättar om.
Jesus är också annorlunda!.
Stark. Mäktig. Omåttlig – 5000 får äta. Rättfram. God – men inte lydig. Generös. Förstående också mot ”bovar”. Gjorde en del arga.
Idag handlar Bibelberättelserna om när Jesus mamma fick veta att hon skulle bli mamma till Jesus. Vi ska tillsammans sjunga en sång om henne. Psalm 480 – Var hälsad, Herrens moder....
Efter psalmen lästes Bebådelseberättelsen på arabiska och svenska. Sedan fortsatte jag:
Här framme har jag en massa teckningar. Barnen har ritat dem. Ritat av sig själva. Självporträtt. Svårt – men fina teckningar.
Här har jag en bild till . Den föreställer Jesus som liten och hans mamma. Det är en ikon. Med den menas inte att att Maria såg ut såhär. Eller Jesus. Men de vill ända visa oss på dem. För de är viktiga. Och det som hände dem är viktigt. Varför? Jo...
Jesus är Guds ”självporträtt” – typ.
Ingen har ju sett Gud – men Jesus visar oss hur Gud är. Stark. Mäktig. Rättfram. Säger sanningen. God. Generös. Förstående också mot ”bovar”.
Och så Trosbekännelsen – egen bön med sång och tillfälle till ljuständning – Förbön – Fader Vår – Välsignelsen och ”Han håller hela vida världen” som slutsång.
Ca 110 var i kyrkan. Av dem var15 konfirmander, ungefär ett dussin ”etablerat kyrkfolk”, några svenska familjer med barn i vardagsverksamheten och mer än hälften kristna från andra länder än Sverige, något som omedelbart ger utslag i stearinljusförbrukningen.
Efter gudstjänsten gemensam middag i Församlingsgården med ännu mer folk.
Jag gillar Familjegudstjänster! De är så underbart oprognosbara.
Just nu pågår Skavlan för fulla muggar. Barnbarnen sover vilket ger en speciell atmosfär åt begreppet fredagsmys. I morgon är det en Dopgudstjänst, också en på söndag. På söndag dessutom Högmässa i Älvsby kyrka klockan 11. Såhär skrev jag på Facebook i gruppen Älvsbygudstjänster tidigare i veckan om den gudstjänsten:
Kommande söndag är det Midfastosöndagen med tema "Livets bröd".
De Bibeltexter som är på tapeten är Ordspråksboken 9:1-6, Första Korinterbrevet 10:1-6 och framför allt Johannesevangeliet 6:48-59.
Titta gärna på texterna i en Bibel eller på www.bibeln.se.
Som jag tänker sent onsdag kväll kommer jag nog i Högmässan i Älvsby kyrka att tala om ”Omvändelse - Guds omvändelse och vår”.
Skriv gärna tankar, funderingar, tips och frågor.
Kommentarsfältet nedan går också att använda.
tvåfaldig predikant 1
I slutet av denna vecka återknyter jag till de stereotypa rubriker som jag gett en del senare inlägg. Där kom enfaldig predikant på ett eller annat vis berörde gudstjänster och förkunnelse helgen för 1½ vecka sedan, den första av tre tjänstgöringshelger på raken. Den andra av helgerna, senaste veckoslutet, hade jag i uppdrag att vid två tillfällen förkunna och blev med det i dubbel mening en tvåfaldig predikant. Ett inlägg fick den titeln med tillägget 0 då det ju handlade om något annat. Nu kommer 1an – alltså en av predikningarna sistlidna söndag.Det var EFS i Älvsbyn som var platsen. Miljön var en vanlig ordinär gudstjänst – också kallat möte – där. Älvsby kyrkokör gästsjöng och en av prästkollegorna i församlingen var ombedd att tala. Hon ersattes av mig. Förutom de 25 i kören firade drygt 60 personer gudstjänsten. Knappt hälften av dem var utlandsfödda med beviljat uppehållstillstånd – eller inte. Ungefär detta blev sagt rekonstruerat från mitt handskrivna manus, lätt bearbetat för läsning, inte sägning:
Det är Jungfru Marie Bebådelsedag idag.
Vi har som sång av kören hört det dagens huvudtext berättar – om ängeln Gabriels besök hos Maria med beskedet att hon skulle bli mamma till Guds son. Och så har vi hört en av texterna läsas – Marias lovsång, Magnificat som är en av Bibelns mest bedda texter – i Vespern, den dagliga bönegudstjänsten vid solnedgången. Magnificat visar en aktiv Gud, en ingripande Gud, en Gud som ingriper till förmån för andra, för de ”under”, för rättfärdigheten, för rättvisa, för Liv.
Om det inte varit JMB idag hade det varit 3:e söndagen i Fastan med temat ”Kampen mot ondskan”. Vi hade då läst berättelsen om när Jesus botar en besatt pojke, ett fruset ögonblick i ”kampen mot ondskan”, i Guds kamp.
JMB visar också på hur Gud kämpar mot ondskan, på det avgörande, det ängelns budskap till Maria berättar. Men dagen har också texter som berättar saken mer summerande, mer principiellt. 3:e årgångens epistel är en sådan text. Den visar hur Jesus är, vad Jesus gjort och avsikten med Jesus. Jag läser den men också några verser innan.
Textläsning: Kolosserbrevet kapitel 1 verserna 9b-14+15-20.
Här ser vi vem Jesus är, vad Gud gör – och inte gör.
Jesus är mer än en profet/lärare.
Gud sände sådana många gånger. Lärande personer. Vägvisare. Många tänker så också om Jesus – att han är en i högen som kom för att lära oss ett kärleksbudskap att vi skall älska varandra, att det är Guds väg. Så sett blir han lik Jesaja, Buddha och Muhammed – personer man i olika religioner menar vara vägvisare från Gud.
Och nog gör Jesus det – alltså visar och lär oss älska varandra. Han uppmanar till det. Och ger exempel, är ett föredöme, en modell. Det är inte det. Nog är han en profet.
Men det fungerar ju inte! Vi människor lyder ju inte Vägvisarna!
Hur mycket än så många profeter än uppmanar så älskar vi inte andra som oss själva.
Uppmaningar ”rotrycker” inte ondskan! Och när vi märker det söker vi utvägar ur dilemmat.
En utväg kan vara att ställa ner Guds önskan till vår nivå i tanken att Gud inte kan kräva det orimliga. Det ger en gud med samma medelklassiga småborgerliga värderingar som vi själva har. Och vi ”klarar oss” eftersom vi devalverat Guds vilja till vår förmåga.
Det som sker när vi så menar att vårt bästa räcker är att vi dövar samvetet och låter egenrättfärdigheten härska. Alltsammans blir en präktighetsreligion. En vanlig utväg.
En annan utväg att vi ger upp – med mer eller mindre förtvivlan.
Vi fixar ju inte Guds standard så det är lika bra att ge upp tanken.
Det blir våra reaktioner på profeter med kärleksbudskap som viktigaste ärende. Vi blir halvgoda, självgoda eller lägger ner. Det löser inte upp situationen. Det bekämpar inte ondskan på djupet, lindrar möjligen på ytan.
För att ”rotrycka” ondskans grepp i världen agerar därför Gud med mer än en profet.
Gud sänder sin Son. Kommer själv. Det är var Paulus skriver om i texten jag läste.
Kristus är Sonen av evighet.
Han är det Ord som skapade världen. Han är Gud själv.
Kristus friköper – agerar till förmån för andra. Begär inte vårt agerande. Agerar själv!
Kristus betalar på korset det vi inte kan betala, priset för vår kärlekslöshet. Detta är sagt 1000 gånger och förtjänar att sägas 1000 gånger till.
Kristus har betalat och inbjuder oss förlåtelse, erbjuder oss fritt samvete.
Detta om förlåtelsen är viktigt.
- Förlåtelse är inte att döva samvetet, ursäkta samvetet.
- Förlåtelse är inte heller att tömma samvetet till gömska.
- Förlåtelse befriar samvetet!
- Förlåtelse gör att du/jag inte behöver ursäkta det onda, inte ursäkta våra brister, inte fly från ansvaret. Tvärtom! Förlåtelsen gör att jag/vi kan ta emot mer info, mer kunskap om den egna ondskan. Förlåtelsen är ju starkare än allt. ”Om vårt hjärta fördömer oss så är Gud större....” står det någonstans.
- Förlåtelsen ger frihet. Den gör att vi får tjäna befriande – befriade, lösköpta, förenade genom dopet med Honom, som lemmar i kroppen/Kyrkan. Och allt detta för att göra gott.
Allt detta för att Gud beslöt att ställa det så. Därför att Gud vill. Därför att Gud gjorde. Därför att Gud blev människa – det JMB handlar om.
Amen + Nicenska trosbekännelsen följd av psalm 38b.
tjo, tjim & annat
I förra inlägget klagade jag lite över någon sorts bloggtorka vad gäller ämne och frekvens. Så borde jag inte gjort. Ibland säger man: En del straffar Gud genast! Jag tror inte ens det påståendet är sant men faktum är att jag sedan just förra inlägget konfronterats med och mött flera idéer, impulser och uppslag till skriveri. Det känns som om bloggämnen – i och för sig av ganska ensidigt kyrkligt slag – radat upp sig likt höstlågtryck över Brittiska öarna eller som andra kundvagnar framför min på Konsum. Något behöver jag ju skriva – eller!?*Den 15:e februari kom en av mig och en kollega skriven insändare in i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. I blogginlägget insändaren inne kunde man den 17:e samma månad här ta del av texten. Den 16:e februari skrev kompisen Johnny Lestander på sin blogg sina reaktioner på vår insändare – här. Den 4:e mars nämnde han att han den dagen sänt in sin text i rejält bearbetad och förkortad form till tidningen. Där stod den att läsa måndag i förra veckan den 17:e. Vårt svar skickades in dagen därpå och idag den 27:e kunde jag läsa vår text i tryck.
Att skriva insändare är som att skriva Amerikabrev. Jag brukade göra det när jag var i mellan- och högstadieåldern. I början var det brev på svenska till min farbror Sven i Chicago men efter att i årskurs 5-6 av vår framsynte mellanstadielärare brevänskopplatsihop med jämnåriga over there blev det tankeutbyte på mycket enkel engelska. Tålmodig väntan vid brevlådan var dock densamma. Det handlade det om by Air Mail och Par Avion men det tog ände en väldans tid att på det sättet chatta med farbrodern, honom i Virginia, killen i Australien och hon i Japan. Samma väntetid som insändarskriverier – typ.
Nu har i alla fall vår insändare lyckats tränga igenom ett nuförtiden dominerande moln av notiser gällande byskolenedläggningar i Pite kommun och att SSU skandalöst myglat till sig pengar för en del år sedan och rätteligen löpt gatlopp i media. Mirakulöst nog har det in i denna sky av inskränkt lokalfixering kunnat hända att skribenter annorstansifrån och med andra teman lyckas ta sig in – men ofta är det inte. Tidningens geografiska småskurenhet plus de långa handläggningstiderna får mig verkligen att tveka vad gäller insänderi men samtidigt är det ju ett sätt att för en bredare läsekrets än dem som hittat Lestanders och min blogg berätta något.
Så för dig som inte har PT och då inte heller når in i bladet webbvägen kommer nu vår text.
Tjo, tjim & annat
I en tid av Twitter, Facebook och snabba svar i kommentarer på bloggar går det sakta på tidningars insändarsidor. Den 15 feb fanns vårt svar på en insändare från Johnny Lestander fem dagar tidigare. Nu den 17 mars kommer hans svar på vår insändare. Det ger oss anledning att för PT:s läsare berätta mer om hur Älvsby församling tänker kring sitt konfirmandarbete – och annat.
De nykonfirmerades resa till Turkiet sponsras med cirka 75 %, annorlunda uttryckt: allt över egenavgiften 2000 kronor. Ibland blir sponsringen högre, kanske helt, då det finns familjer som av olika skäl inte har råd – fast de önskar att de hade det. Församlingens policy är då: ingen ska behöva bli hemma av ekonomiska skäl! Att göra så är inte att ”köpa själar”. Det är att vara solidarisk. Erfarenheten säger oss att de som har råd tycker det är OK att betala. De tycker också det är OK att dem som inte orkar med kostnaderna ges extra sponsring.
Det tidigare att man som ett obligatorium innan konfirmationen hade ett kort vinterläger i Jäkkvik och sedan på försommaren cyklade på Gotland var en bra arbetsform – inte minst för social träning och sammanhållning. En nackdel var att några skrämdes av vad de tänkte skulle vara alltför strapatsfyllda fysiska aktiviteter och därför avstod från att konfirmeras. Kostnadsmässigt var saken i dåtida penningvärde likvärdigt med den frivilliga resa som nu görs efter konfirmationen. Ur familjesynvinkel hade också den tidigare formen sin egenavgift men form av tillgång till viss personlig utrustning som skidor, sovsäck, matsäck under cyklingen etc. För några år sedan gjordes därför bedömningen att ändra formerna. Resultatet har blivit att det nu är betydligt fler ungdomar som väljer att konfirmera sig.
I slutet av sin insändare kommer så Lestander in på gudstjänsterna i Älvsby kyrka. Han skriver att de på grund av sina former och avsaknad av så kallat ”tjo och tjim” bara lockar pensionärer. De avspeglar inte den glädje som finns i det kristna budskapet. På det begränsade utrymme som här står till buds vill vi bara säga att tjo och tjim inte nödvändigtvis är samma sak som glädje. Kyrkan tänker – liksom till exempel politiken med sina budskap – att det man gör mer handlar om sanning, relevans och framtid än är något med ”drag under galoscherna”. Med det säger vi inte att gudstjänstformerna är oantastliga, bara att tjo och tjim inte är det självklart eftersträvansvärda.
Stig Strömbergsson, Anna-Karin Thorngren-Bergman – präster i Älvsby församling
* Dessutom är vädret vackert denna torsdagsförmiddag vilket i sig pockar på ett par timmars vistelse i fria luften innan det är dags att möta konfirmanderna i Vidsel. Av detta kan en del nu tro att jag bara arbetar halv dag idag vilket kan vara rätt uppfattat. Då många onsdagar går på från 08.00 till ca 22 väljer jag att när det är möjligt flaxa före lunch på torsdagarna – om jag inte skall ha en begravning klockan 10 eller något annat som tidsfixerat behöver göras.
tvåfaldig predikant 0
Rubriken anknyter – som den begåvade läsaren säkert inser – till de två förra inläggens rubriker. Intet att förvåna sig över. Oroväckande nog kan det verka som om att denna min blogg håller på att avveckla sig från att i spridda skurar leverera skriverier av olika kvalitet kring både ditt och datt till att snart förtjäna titeln samlade predikningar af stig strömbergsson eller något liknande. Så får det naturligtvis inte gå även om jag av en och annan fått ta emot tacksamhet över att jag publicerar en del predikomanus. Samtidigt är det svårare nu än förr att hitta saker och ting att blogga om. Vädret som ämne lockar mig inte till tangentbordet. Vad gäller situationen i Mellanöstern som jag brukat skriva om händer inget – vilket i och för sig är upprörande händelser. Konflikten i Syrien pågår i sin oerhört tragiska enformighet och vad gäller överenskommelser mellan Palestina och Israel händer inte heller just nu något påtagligt. Om ett par veckor kanske saker utvecklas då den överenskomna förhandlingsperioden om nio månader tar slut. USA säger sig ha en plan men kommer knappast att motverka en israelisk fortsatt ockupation av Västbanken. Man är ju i Washington helt fixerad vid sanktioner och påtryckningar mot Ryssland som ockuperat Krim och att tänka sig att ockuperande makter och deras företrädare skulle behandlas lika är väl för mycket begärt.
Vad gäller kyrkliga ting händer inte heller så mycket bebloggningsvärt, i vart fall inte på nationell nivå. Visserligen besöker jag regelbundet Dag Sandahls blogg där det noga följs både stort och smått som kan intressanta reflexioner kring en hel del saker. Inte minst i inlägget Postmodernismens känsloliv – eller: Lita på Helle! publicerat den 25 mars 2014 innan tuppen skott sig vi går han skarpt och förödande till rätta med hur det i en del av etablissemang och nomenklatura omhuldade aktörer resonerar. Den politiskt-opportunistiska kyrkliga makt- och överklassen verkar dock inte vilja, kunna eller idas ta debatten. Så mycket för den öppna demokratiska folkkyrkan som menar sig ta välgrundade avantgardistiska beslut en hel världskristenhet skall beundra med saliven rinnande i ena mungipan.
Församlingslivet lokalt berättar jag en del om, inte minst gudstjänster men också en del annat. Kanske framställer jag då saker så att det kan uppfattas som överdrivet glättigt men den risken tar jag. Det är främst glädjeämnen jag delar med mig av här. Vad jag tänker kring problem och svårigheter som naturligtvis också finns delar jag med arbetskamrater och andra när jag möter dem i kött och blod till vardags.
Det här inlägget behandlade inte i någon särskild ordning något speciellt ämne* men jag ville ändå skriva det – främst för att väga upp den befarade ensidigheten som dock kommer att förstärkas av två inlägg knutna till den just gångna helgen.
* De kursiverade orden är ett Luthercitat. Den gode Martin skrev förord till de olika Nytestamentliga böckerna och den formulering jag här använde är hans diagnos av Hebreerbrevet. I det fallet tog reformatorn gruvligt miste!
enfaldig predikant 2
Förra inlägget gavs rubriken enfaldig predikant 1. Nu kommer nu 2an.Anledningen till att jag valde rubriken var inte främst att jag ville diagnostisera mig som enfaldig i betydelsen allmänt klenskruvad i huvudet med löst sittande intellektuella reglage. Så kan det mycket väl vara både i största allmänhet och vid speciella tillfällen men det var inte den enfalden jag ville peka på.
Inte heller var det mina predikningars enfald jag tänkte på. Jag har hållit, håller och kommer att hålla enfaldiga predikningar i betydelsen av enkla, banala, intetsägande, korkade. Det mesta i förkunnelseväg genom åren finns sparat och i arkivet finns otaliga pinsamma exempel på enfald i den betydelsen – men det var inte det jag ville fästa uppmärksamheten på.
I stället är det väl så att ordet enfald både i Bibeln och i språket måste haft en grundbetydelse i linje med tvåfalt, trefalt och ett fyrfalt leve för födelsedagsbarnet – eller? Det handlar om något sorts räkneord rätt och slätt. Låt mig ge ett exempel.
Om de första kristna i Jerusalem och deras liv tillsammans står det i den tidigare Bbelöversättningen av konungen gillad och stadfäst 1917: Men alla de som trodde höllo sig tillsammans och hade allting gemensamt; de sålde sina jordagods och vad de eljest ägde och delade med sig därav åt alla, eftersom var och en behövde. Och ständigt, var dag, voro de endräktigt tillsammans i helgedomen; och hemma i husen bröto de bröd och åto med fröjd och i hjärtats enfald, och lovade Gud. Och allt folket vad dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas*.
Orden tillsammans, gemensamt, åt alla, endräktigt, hjärtats enfald fungerar här nästan som synonymer och har definitivt inte betydelsen korkat** I Bibeltexten står enfald som motsats till förvirring, splittring, fragmentarisering, kluvenhet. Det är ett räkneord – typ***.
Det jag åsyfter med rubriken enfaldig predikant är det slumpmässiga faktum att Älvsby gudstjänstfirande församling tre söndagar å rad drabbas av att jag och inte någon av mina kollegor är den präst som figurerar i gudstjänsten. I söndags var det som redovisades i förra inlägget Högmässan i Älvsby kyrka då också Kyrkokören medverkade. Nu på söndag (Jungfru Marie Bebådelsedag) är huvudgudstjänsten i kyrkan flyttad till klockan 16 och firas som Familjegudstjänst. Vem tror du, noble Bloggläsius, skall vara ”förkunnare”. Nästa helg är det Högmässa i kyrkan igen – med gissa vem. Att det blivit så beror på att den kollega som ursprungligen tilldelats gudstjänsten nu till helgen kom att behöva vara ledig. Hon – det är Brunetten jag talar om – hade förutom Familjegudstjänsten dessutom lovat att predika i gudstjänsten på EFS samma dag klockan 11 där också Kyrkokören gäst-sjunger. Men det blev jag i stället.
För egen del lider inte jag alls av sådan ”ojämn” fördelning. Orsakerna att det denna gång fick den slagsidan bland oss fyra präster är helt legitima. Sett över ett Kyrkoår jämnar täta och mer glesa tider ut sig men just nu, tre helger å rad, är det enfaldig predikant som härjar i centralorten. Det är orsaken till rubriken, inget annat.
* Apostlagärningarna kapitel 2 verserna 44-47.
** Om man i nyliberal marknadsfixerad egoistanda tycker en sådan gemensamhet är naiv och korkad kommer ju saken naturligtvis i ett annat läge. Den sortens Mammondyrkan innebär ju att man valt att ställa sig på den obibliska sidan och valt att godta nedbrytande och dödande makter i tillvaron. Den nyligen tillträdde påven har ju yttrat sig intressant i samma riktning.
*** I den nuvarande Bibelöversättningen elimineras problemet i textavsnittet med att enfald inte används. Innebörden att de första kristna höll samman är kvar. I NT1981/Bibel 2000 lyder samma avsnitt: De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.
enfaldig predikant 1
Det är sent tisdag kväll och något måste jag ju skriva på bloggen – typ. Säger inte att jag har prestationsångest men siffrorna talar sitt tydliga språk. Besökssiffrorna alltså. Skriver jag inget är det få som läser, skriver jag mer blir det fler. Och nu är det några dagar sedan jag skrev – här alltså.Men annat har jag skrivit. Igår måndag förbrukades skrivklådan till ytterligare insändare i Lokala Världsbladet.om konfirmandarbetet i församlingen. Kanske återkommer jag i den saken här när den publicerats i papperstidningen.
Idag – alltså tisdag – gick så tiden till förberedelser, sång- och pratsamlingar tillsammans med en av musikerna på två avdelningar på ett äldreboende, kort affischerande promenadbesök på gymnasiet, högstadiet och folkhögskolan, mer förberedelser, en konfirmandföräldraträff och allra sist en snabbintitt till ett gäng ensamkommande flyktingbarn som hade en träff i församlingens lokaler.
Ser jag bakåt till närmare förra inlägget skrev jag strax före 01.00 natten mot söndag denna text på Facebook:
Såja! Förkunnelsen för i morgon i Älvsby kyrka 1100 – Högmässa – skriven och klar. Får nu bara se om de närvarande får del av den eller om de tycker vi skall prata om något annat vettigt utifrån texterna och söndagens tema. Jag har ju liksom tagit för sed att förklara "Ordet fritt" och då kan man ju inte alltid vara helt säker på vart det bär av.
Hur blev då förkunnelsen? Svar: Ungefär enligt detta manus – inklusive ordet-fritt-tankar.
Beredelse.
Psalmen vi sjöng (764) var en bön – Håll om mig tills jag ser dig, min Gud.
Man ber inte vem som helst hålla om en. Oftast väljer vi någon vi litar på.
Det kan duga med nästan vem som helst som är starkare än en själv när man halkat omkull och slagit skallen men oftast tar vi någon vi har anledning att lita på, som tidigare visat att den är pålitlig.
Gud är pålitlig. Gud kan man lita på. Till Gud kan vi säga Håll om mig tills jag ser dig, min Gud.
Varför? Hur kan vi veta att Gud är pålitlig?
Tredje versen innehöll svaret: Dina händer bär sår...
Gud vet vad vad det är att vara människa. Av egen erfarenhet. I Jesus. Han har sår som vi.
Gud arbetade för oss människor. Det var så Gud fick sina sår. Som Jesus fick Gud sår för att hela oss. Som Kristus fick Gud sår för att öppna väg för oss till sig.
Därför är Gud pålitlig. Därför kan vi ge oss åt Gud. Därför kan vi be också om förlåtelse för de sår vi gett andra – med det vi gjort och inte gjort, sagt och inte sagt. Syndabekännelsen är en variant på bönen Håll om mig tills jag ser dig, min Gud. Vi ber.
Predikan
En hel gudstjänst har tre ben. Precis som livet. Det blir extra tydligt i den hela gudstjänsten. Gud säger något till oss. Gud vill oss något. Gud har något på hjärtat. Det finns i Bibelns texter vi läser – i Biblar hemma, i avsnitt här. Vi har hört två hitintills.
Vi säger något till Gud. Vi vill något. Vi har något på hjärtat. Andra benet. I bön – enskilda och gemensamma – kommer det fram. I Litanian – 700:1 – tas nästan allt vi människor har på hjärtat upp. Litania lär betyda ivrig bön – och den ber vi sen.
Vi förenas med Gud. Tredje benet. I Mässan, Nattvarden. Där Gud ger det Gud gjort för oss – Jesus.
Predikan – eller vad det nu är vi håller på med nu – är inget eget ben. Men den hör ihop med det första: Bibeltexterna. Därför läser jag nu den tredje texten.
Evangelieläsning Mark 14:3-9
Vad tänker vi nu? Om den här texten? Och temat Den kämpande tron? Ordet är fritt.
[…] → [samtal utifrån vad som kanske kommer – detaljer i texten, kvinnan osv. Kanske som exempel på en kämpande tro för egen del, för Jesus...]
När det handlar om den kämpande tron kan man tänka några håll.
Människors kämpande tro. Det är det ena. Att människor kämpar.
Ibland mot tvivel. I tanken. Teoretiska. Kan Gud finnas när Gud inte syns? Kan Gud finnas och om Gud finns vara god när det finns krig? Tankekamp – typ. Tvivel i huvudet. En kämpande tro som frågar.
Ibland är det mer i magen, i alla fall inte teori och tanke. Saker som Hur kan det bara vara med Gud när jag blir så drabbad? Eller andra nära mig? Sjukdom! Tidig död! Ångest, oro, meningslöshet, värk, att jag är i livsfara och måste fly. Att jag inte får vara trygg. Att mamma och pappa bråkar. Eller bara inte finns.
Det är inte tankar utan något mer. Det är inte en kämpande tro som frågar utan som skriker: Min Gud, min Gud! Varför har du övergett mig?
Det är människors kämpande tro. Vår – i olika mån och utsträckning.
Det finns en psalm – vi sjunger den inte idag – som börjar: Han gick in i din kamp på jorden, Gud tog plats i din egen gestalt. Nummer 870 har samma anda och talar om vad Gud gjort för oss som kämpar. I Jesus. Hos honom blir den kämpande tron är inte bara människornas väg – den är också Guds väg, Jesus väg. Bibeltexten jag läste säger det. Den visar på vad som är på gång.
Kvinnan smörjer Jesus för hans begravning. Det är därför man minns henne. Inte för att hon vräkte ut en årslön utan för att hon satte fokus på det avgörande – att Jesus skulle i kämpande tro gå in i alla människors lidande och skapa en väg för oss till Gud. Därför finns texten under fastetiden när vi i tanken följer Jesus på vägen till korset – och uppståndelsen.
Jesus kämpade med sin tro – kanske teoretiska funderingar som frågar men i alla fall med det nödställda ropet. Han fylldes av ångest natten innan sin död. Han bad att få slippa och i två av de fyra berättelserna ropar han när han dör: Min Gud, min Gud! Varför har du övergett mig?
Hans kämpande tro var inte bara en kamp för egen del. Den var en kamp för oss. Så är det med tro – den kämpar för andra, inte bara för en själv. Så var det hos Jesus för oss. Så skall det också vara hos oss för andra.
Vi skall strax be. Litanian. En bön för andra.
Det är ett sätt att kämpa i tro. Hela uppräkningen kan kännas främmande och kanske opersonlig men den blir total. Jesus kämpade för alla och allt, vi ber för alla och allt.
Och så får vi fira Mässa/Nattvard.
Där får var och en som kämpar och så önskar ta emot honom som kämpade. Han som kämpade trons kamp och vann. Och som genom sin begravning för oss, dig, skapade en öppen himmel och ett evigt liv på andra sidan vår, din, begravning.
Amen.
Så långt "predikan". För dem som är intresserad av detaljer kan nämnas att alltsammans började med Körsång, Ingångspsalm 764, Kyrie psalm 765, Gradualpsalm 137, efter predikan 870, Litanian (kantorn sjöng den liksom Prefationen, Offertorium då kören sjöng ett afrikanskt O Guds Lamm och Slutpsalm 288 och sist en sång av kören. 97 personer firade gudstjänst i Älvsby kyrka.
På seneftermiddagen sade jag samma sak vid gudstjänst utan Mässa i bönhuset i Vistträsk men infogade då en del utvikningar kopplade till dagens två andra texter – Jesaja 61:1-3 ur Gamla testamentet och Episteln från Hebreerbrevet 11:23-27. Knappt 30 firade den gudstjänsten som på grund av tidskrock gjorde att jag missade att medverka i eller åtminstone vara på musikgudstjänsten Sånger för sorgsna själar i kyrkan på kvällen – men 127 andra var där.
inlämnad nycklamakt
Onsdagen denna vecka var full ”arbetsdag” men jag sätter arbetsdag inom klösmärken. Den var en annorlunda arbetsdag för att vara onsdag. I stället för morgonbön/mässa följt av kollegium och olika planeringar under förmiddagen, konfirmander på eftermiddagen och Mässa plus Kyrkans Unga på kvällskulan fylldes för- och eftermiddagen av det informationsmöte med kyrkofullmäktige som jag nämnde i förra inlägget. Mötet med konfirmanderna blev därför inställt medelst meddelande på Facebook – ett bra infoverktyg. Skall jag vara ärlig så tycker jag det är roligare med konfirmander än fullmäktige men ibland måste vissa offer göras*.
Torsdag var jag prostledig. Jag hade en prostdag. Det betyder inte att jag var prost, inte heller att jag var ledig från prosten. Det är bara ett speciellt namn på ett antal lediga dagar präster kan ta ut under året som en form av tidkompensation för att vi arbetar inte bara många vanliga veckoslut utan dessutom stor- och extrahelger. En prostdag är lika lång som och känns på samma sätt som en ordinarie tjänstefri dag. Den har bara ett annat namn.
Sedan jag den dagen skjutsat madammen i mitt liv till flyget i Luleå kom jag att under eftermiddagen – och då utan att inkräkta på mitt nuvarande jobb – i någon mening slutbehandla mitt tidigare uppdrag på folkhögskolan här i samhället. Där var jag – detta kan vara repetition för återfallsläsare men informerar kanske någon som inte vet – i över 1½ årtionde skolpräst och lärare men när församlingen för drygt ett år sedan sökte en visstidsanställd präst sökte jag tjänstledighet från skolan för att hoppa in i det uppdraget. Under hösten 2012 beslöt församlingen att behålla sin fjärde prästtjänst som man erbjöd mig och jag valde att förbli i församling och inte återvända till skolan. Men under hösten var jag där i alla fall för att tim-vikariera på delar av mitt gamla jobb – i Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans. Nu har skolan för våren fått till en bättre lösning med en pigg nypensionerad prälle som kan vikariera som skolpräst på halv tid. Denne tar nu lektionsuppgifterna vilket innebär att mina direkta engagemang och inhopp på platsen inte längre är nödvändiga. För att knyta ihop säcken kring kurser, erfarenheter och annat blev det därför på torsdagseftermiddagen vad man skulle kunna kalla ”ett slutsamtal” i min ”gamla arbetsenhet” och när det var klart kunde jag reducera antalet nycklar i min knippa med en tredjedel – därav rubriken**.
Fredag var en vanlig ledig dag – dessutom gräsänkling. Med undantag av ett par tjänstetelefonsamtal passiviserade storm å blåst å elände dagen till läsande och surfande stugsitteri. Dock: enär innehållet i snusdosan nått skrämmande låg nivå och soptunnorna blåst huller om buller tvingades jag ut! Jacka och mössa på! – typ. Utepyssel. Promenad till cooperativabutiken. Annars inget.
Idag lördag är jag inte ledig. Jag är i tjänst men ”har inget”. Så brukar man säga. Det fanns fem förbokade begravnings-, vigsel- och dopgudstjänsttider jag hade ”jour” att ansvara för denna dag men ingen har tagits i bruk. Och jag kan ju inte hoppas att folk skall dö bara för att jag skall få jobba. Fullt så morbid är jag inte. Så vad skall jag göra?
Att jag nu en stund bloggat på arbetstid bekommer mig inte särskilt mycket. Så kallade "lediga dagar" både läser och tänker jag knutet till mitt uppdrag så det jämnar definitivt ut sig till vinst för arbetet.
En del telefoneri har gjort att bloggskrivandet pausats lite och senare idag och i kväll skall jag förbereda mig inför 2-2½ gudstjänst i morgon. Det handlar om Högmässa klockan 11 i Älvsby kyrka då Kyrkokören sjunger och konfirmanderna har kyrksöndag och sedan en Gudstjänst i Vistträsk klockan 17. Få se om jag hinner kika in till slutet av Sånger för sårade själar med kören Nya Toner. Den gudstjänsten börjar klockan 18 i Älvsby kyrka.
Nu skall jag i alla fall med morgondagens texter, teman och psalmer vridandes i huvudet ge mig ut på en längre friskvårds- och tankepromenad med Kanisbergets friluftsområde som mål. Gissningsvis finns en hel del människor där och jag kan göra det jag tycker är kul och tror är nyttigt: drälla omkring i prästskjorta och prata med folk, dricka kaffe och kanske ute i solen – fast det mulnar nu – skriva predikan. Om inte annat är det nyttigt för att jag är ute i friska luften.
* Känner jag fullmäktigeledamöterna rätt tror jag de allra flesta av dem inte alls känner sig kränkta och trampade på tårna av att jag värderar på det sättet utan snarare i själ och hjärta sympatiserar med prioriteringen.
** Att det kanske skulle bli svårt för skolan att få en vikarierande skolpräst för knappt ett år kunde jag ana men att ingen sökt tjänsten nu sedan man under hösten utlyste den permanent gör mig bedrövad och lite chockad. Att vara skolpräst vid en kyrklig folkhögskola är ett alldeles utmärkt och förträffligt uppdrag för var och en som vill läsa sig något, som kan ta till sig att man måste läsa på och förkovra sig, som vill kontinuerligt möta främst unga vuxna som kanske inte alltid haft det så lätt, som vill prata om Gud och tro med ”vanligt folk” varje dag, som vill...
Läs gärna blogginlägget ryggmunkar.
http://stigstrombergsson.blogg.se/2014/january/ryggmunkar.html
ulf ekman mindre viktig
Jag skrev rubriken som jag skrev den bara för att kanske trixa en och annan googlare att titta in. Ulf Ekman är ju kändis i kristna sammanhang och att han alldeles nyss meddelat att han skall bli katolik blev ju någon slags nyhet. Visst kanske för en del blir något man kan kalla Trosrörelsens 11 september men faktum är att jag mobiliserar ingen åsikt – möjligen ett stilla Det var intressant.
Kyrkans Tidnings framsida – bilden – är dock något att ha uppfattningar om. Och i betydligt högre grad. Den beskriver att det läge varenda kyrkligt någotsånär klarsynt tomte eller tomta kunnat se i flera år nu har infunnit sig – dopen är under 50% av dem som föds och antalet kyrkotillhöriga sjunker i allt snabbare takt*. I vissa sammanhang är man nu säkert lika förvirrad som järnvägen blir av att det blir snö på vintern men för jag och andra som åravis sett skriften på väggen har det ju aldrig handlat om huruvida detta läge skall infinna sig utan om när. Och nu är det här.
Visst finns regionala skillnader och en del tryggar sig nog vid det men krasst sett är det en väldigt falsk tröst. Storstadsregionerna leder avvecklingen och i alla andra samhälleliga sammanhang är det så att det som gäller i Stockholm idag kommer till Malmö i morgon. Sundsvall och Luleå får det i övermorgon och glesbygden möter det nästa vecka. Illusionen av en folkkyrka folk känner samhörighet med krackelerar rejält.
Vad blir då Svenska kyrkans respons – nationellt, regionalt och lokalt? Inte gott att veta.
En del vill hänga på i den meningen att om flertalet människor börjar tänka och tro annorlunda än den tro Kyrkan utifrån Bibeln har i sin bekännelse och sitt liv gäller det att omforma bekännelsen och livet så att det kan kollektivansluta de flesta. Anna-Karin Hammars avhandling om dopet – som fått ett tydligt nedslag i förslaget till ny dopordning i den kommande handboken – är ett exempel på den hållningen. Jag gissar att fler exempel finns och att läsekretsen i kommentarer kan ge exempel.
Ofta ansluter sig detta synsätt till en uppfattning av kyrkan som något av en del av den offentliga sektorn typ stat, kommun och landsting med stor tilltro till normalpolitiska krafter i styrning och ledning. Man ser också kyrkan som verksamhet anställda står för med människorna som konsumenter.
Andra vill satsa på evangelisation och profil och vill räkna de människor som samlas kring Ordet, Bönen och Nattvarden som inte bara evangelisationens och verksamhetens målgrupper utan som medaktörer. De – jag skulle kunna säga jag – vill behålla läro- och trosinnehållet intakt men naturligtvis söka nya former och nya arenor för detta. Skall man jämföra med andra företeelser i samhället blir idealet här Kyrkan som folkrörelse där människor tillsammans inte bara tar emot utan också agerar. Både den så kallade högkyrkligheten och de lågkyrkliga väckelserörelserna bär detta på lite olika sätt – med större eller mindre inslag av andliga nådegåvor och annan karismatik.
I onsdags mötte all anställd personal i Älvsby församling det nyvalda Kyrkofullmäktige för en informationsdag kring arbete och verksamhet. I mycket och hos många finn en anda av producent-konsument men den är inte allenarådande. I vevan fick vi dock reda på att sedan millennieskiftet har antalet kyrkotillhöriga i församlingen sjunkit med ca 1700 personer. Orsakerna är i stigande betydelse att fler utträder än inträder, att fler flyttar ut än flyttar in och att fler dör än tas upp i kyrkan genom dopet. Här kan man fördjupa sig i detaljer och exakta siffror om man vill men det behövs inte för att man skall kunna se framtidsuppgifterna klart: de unga måste komma i fokus. Älvsby församlings Ungdomssatsning ligger därför helt rätt i tiden.
* Vill man läsa om detta klickar man här och sedan vidare.
i krimkrisens skugga
Regelbundna och/eller då och då återkommande läsare av denna min blogg märker att världs- och storpolitiska frågor inte får nämnvärt utrymme. Egentligen inte politiska frågor över huvud taget vare sig de utspelar sig på lokal, regional, nationell eller internationell nivå. Det finns en kategori för politik men den är inte ofta använd. 18 av förra årets 182 inlägg hamnade där*. Alla dessa 18 berörde situationen i Palestina-Israel med omnejd. Flera av dem var inget annat än översatta artiklar från den israeliska tidningen Haaretz**.Det betyder inte jag är ointresserad av politik. Långt därifrån. Jag följer ganska noga vad som timar och sker både här hemma och annorstans men jag skriver inte mycket om det. Det blir få inlägg i den kategorin. Inte ens detta inlägg hamnar där.
Imperier – Världsherraväldets logik från Romarriket till Förenta Staterna är titeln på en bok jag fick i julklapp av äldsta dottern, som liten kallad Snuppan. Fast jag fick den inte i julas utan en bra bit efter jul i samband med den allmänna paketdistributionen i samband med att den äldre av hennes småbröder – Hattifnatten – fyllde år i slutet av förra månaden. Med den gåvotajmingen visar tösen att hon väl axlat sin äldsta morbrors roll som klanens senpaketare.
Herfried Münkler heter författaren. Enligt baksidestexten är han professor i statsvetenskap vid Humboltuniversitet i Berlin. Det han skrivit är inte vad jag när jag fick de 300 sidorna i min hand först trodde – en intressant berättelse om olika imperiers uppgångar och fall. Baksides texten ger en aning om innehållet.
Herfried Münkler tecknar ett panorama över världshistoriens olika slags imperier: över sjöriken och landsbaserade imperier, handelsimperier och militära välden, imperier som bygger på territoriell kontroll och sådana som bygger på kontroll av flöden av människor, varor och kapital. Han diskuterar orsakerna till imperiers uppgång och fall, till deras olika grad av varaktighet och stabilitet och försöker destillera fram en »världsherraväldets logik». Mot denna bakgrund analyseras USA som imperiemakt och vad som krävs för att Europa ska kunna hävda sig som en självständig politisk kraft.
Kapitelrubrikerna visar också att det handlar om analyser av orsaker, verkningar, gemensamma och särskiljande drag och annat relevant.
1. Vad är ett imperium? Sid 11.
2. Imperium, imperialism och hegemoni: nödvändiga distinktioner. Sid 31.
3. Stäppimperier, sjöriken och globala ekonomier: en liten typologi över imperier. Sid 67.
4. Civilicering och gränsen mot barbarerna: imperiets kännetecken och uppgifter. Sid 107.
5. Imperiers undergång på grund av de svagas makt. Sid 139.
6. Imperiets överraskande återkomst under den postmoderna eran. Sid 177.
Sedan med start sid 211 nästan 100 sidor kartor, noter och litteraturförteckning.
Jag har ingen aning om hur forskardebatten går i dessa ämnen och inte heller var författaren står i den diskussionen eller politiskt – vilket jag tror spelar en viss roll. Jag fann bara boken intressant i sig. Och extra intressant i skuggan av händelserna i Ukraina och på Krim där – som jag ser det – två imperieambitioner möts: den ryska och den EUiska.
Köp boken! ISBN: 9789171732415 186 spänn på Bokus.
* Som jämförelse skrevs 20 inlägg i kategorin farfar funderar. En del av dessa anknöt till ytterligare 9 filminlägg på ANDRA BLOGGEN men då laddningsapparaturen på ett mystisk sett försvunnit och kameran därmed inte kan laddas upphörde filmandet efter sommaren. Den saken måste ju fixas inser jag nu! Ny kamera....?
** I tidsföljd handlar det om följande inlägg med antalet kommentarer angivet inom parentes: försvaga högern 19 jan (0); högern försvagad 25 jan (0); turkel-kommittén 8 feb (0); vad sker – sker nåt? 25 feb (0); ur annan vinkel 11 mar (0); den nya regeringen 16 mar (1); ditt drag nethanyahu 22 mar (0); ickehändelsehändelse 28 maj (6); rörig regering 18 jun (7); terrorvapen 23 jun (14); gravid med fred? 7 aug (2); konstig logik 10 aug (7); hämnd mot kopterna 19 aug (17); jag gör tvärtemot 24 sep (3); mosa’trampar 18 okt (3); smek & klös 31 okt (13); money talks? 27 nov (21); två artiklar – 30 dec (16).
en lång till
Rubriken skall inte uppfattas som en felskrivning av något sorts ovationsrop som skanderas efter det att jag nått ordet Amen när jag predikar. En gång till får jag aldrig höra. Inte En lång till heller. Kanske dock en vemodig suck med tanke på nästa gång: Bara inte en lång till. Detta vore inte helt orimligt då mina förkunnelser ju innan de är färdigyttrade når ganska många, säkert alltför många, minuter. Förrförra inlägget 9 mil predikan ger syn för sägen.På Askonsdagens kväll inledde vi fastan i Älvsby församling med mässa. Onsdagskvällarna är ordinarie veckomässekväll men just denna dag byggdes gudstjänsten ut med mer innehåll – förkunnelse, mottagande av korsets tecken i aska, Litanian – och sedan själva Mässan. Förkunnelsen blev i längsta laget. Det märks att du arbetat länge som lärare sa herden efteråt. Nog så mycket information i början av predikan.
Så var det nog. Men här kommer en efterhandsrenskrivning av mitt handskrivna manus.
Fastan börjar idag, Askonsdag. 40 dagar fram till Påsk – om man tar bort söndagarna. Med lila färg.En annan Fasta börjar Första Advent. 40 dagar innan Jul. Den gamla julen. 13-dagen.
Fasta – många gånger går tankarna till avstå. Särskilt i vårt sekulariserade samhälle och bland oss protestanter. Vi vet att fasta finns i alla religioner och vi tänker att det handlar om att välja bort. Och tänker att det är något dystert, något negativt.
Fasta – ser man lite djupare är det något positivt. Enligt dem som fastar. En självklarhet i Bibelns tid. När ni fastar... säger Jesus. Inte Om. Självklart för judar på hans tid.
Och på samma sätt i den kristna Kyrkan. Och i Islam. Och i andra religioner. Är bara annorlunda organiserat. Gemensamt är dock att fasta är något vettigt, något som rustar, fokuserar, laddar, förbereder. Fasta är att välja till, att tillstå.
Fasta handlar alltså om att välja till för att lyssna till Gud, till vad Gud har på hjärtat. Och för att lyssna till sig själv, lyssna till sitt eget hjärta. Då är det vettigt att ta steg tillbaka, välja bort något för att något skall kunna komma till – så att man uppfattar vad Gud har på hjärtat.
Vad Gud har på hjärtat är sin kärlek till oss. Den kärlek som gav Jesus till mänskligheten. Han som gick lydnadens och lidandets väg för oss, bar vår situation, bar världens läge, bar sitt kors. Fastan handlar om att fördjupa sig i det, i Jesus lidande för världen.
Vad Gud har på hjärtat är vår Gudslikhet, alltså att vi följer Jesus, liknar Jesus, tjänar Jesus. Han uttrycker det bland annat genom att säga att vi skall ta på oss vårt kors och följa honom. Ibland förstår vi det som att vi skall acceptera lidande och det kan väl så vara ibland men: Framför allt handlar att ta sitt kors på sig vår uppgift att likna Jesus, att dela, att med-lida, att med-agera för dem Jesus led och agerade för. Att med Jesus lida för människorna, för världen är att följa honom.
Det finns en prototyp för detta. Han nämns i förbigående i berättelsen om när Jesus går till avrättningsplatsen. Simon från Kyrene som rekryteras som korsbärare. Särskilt i Lukas berättelse betonas att han tar korset och går efter Jesus – en prototyp för en medbärare.
[här stängde jag altartavlan så att den kom att se ut som inläggets första bild visar]
På fastetidens altartavla ser vi vad Gud har på hjärtat denna fastetid. Att vi skall vara Simonar och Simonor som hjälper Jesus älska världen.
Askonsdagen är dagen vi får ta på oss korset. Inte bjälkar som för Simon. Men som ett tecken på pannan eller handen. Som ett uttryck för att vi väljer till något, att för en tid förändra livet, att fasta. Hur är din sak, ditt löfte, din affär med Gud.
Att välja bort hör också till. Välja bort det som hindrar. Därför är Fastan en bot- och bekännelsetid, en tid då vi lägger bort det som strider mot Guds hjärta och ikväll gör vi det med hjälp av en bön om förlåtelse – som egentligen är en av Bibeltexterna för ikväll: Manasses bön, Manasses bekännelse.
Manasse var kung i Jerusalem. I 55 år. En dålig kung. Ett riktigt rötägg. Man kan läsa om honom i 2 Kung 21 och 2 Krön 33. Han gjorde alla fel i boken. Införde andra Gudar. Offrade sin son till Molok. Och annat.
Gud straffade honom med fångenskap till det område som är nuvarande Irak. Där ångrade Manasse sig, bad om förlåtelse, fick förlåtelse och en ny start, kom tillbaka och kunde begravas bland sina fäder.
Kunde en sådan ärkebov få förlåtelse av Gud är det möjligt också för oss. Och vi kan låna hans bön som vår syndabekännelse. Vi ber.
Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig att visa din mildhet.
Jag har syndat, Herre, syndat, och jag vet vad jag har brutit.
Jag bönfaller och ber dig: förlåt mig, Herre, förlåt mig,
låt mig inte gå under genom mina lagbrott, vredgas inte för evigt,
låt inte mina olyckor vara för alltid, förvisa mig inte till jordens nedersta djup;
du är ju de botfärdigas Gud, Herre.
Då blir det som händer mig ett bevis för din godhet,
ty i din stora nåd räddar du mig fast jag är ovärdig,
och jag skall prisa dig så länge jag lever.
Dig lovsjunger hela den himmelska hären, och din är äran i evighet. Amen.
grisoffer?
Det är fredag i höjd med eftermiddagsekot. Arbetsveckan nalkas sitt slut. Denna helg är jag arbetsfri, liksom var annan. Egentligen skulle jag varit ledig också idag enär fredagar är min ordinarie fridag men kollegors sportlovsledighetsönskemål gjorde att fridagen flyttades till i måndags. Att barnbarnet Tyra fyllde fyra förra lördagen och att någon präst rimligen ändå bör vara i selen också om måndagarna medförde ytterligare ett flyttsteg av den lediga dagen. Den då uppkomna situationen kunde jag som jag tidigare berättat inte kalasnyttja. Jag var ju förkyld lördag i slutet av förra veckan.Förkylningar är trista historier – och sega. Detta särskilt när man är nära nog trist. Hela denna vecka har jag varit återställd vad gäller feber, huvudvärk och liknande. Snorat har jag gjort. Och hostat. Och varit hes. Synnerligen olämpligt! Arbetet har rösten och den ljuva stämman som sitt primärt exekutiva redskap vare sig det handlar om offentlig förkunnelse eller samtal på tu eller tre man hand. Röstbruket kunde dock minimerades en del av att vi sportlovet till ära hemförlovat både konfirmander och ungdomsgrupp.
Fast nog har de haft att göra i alla fall, di där ungdomarna. Dagens Lokala Världsblad berättar under rubriken Skattjakten slutade i slottet* om ett evenemang som gick av stapeln igår. Tanken med saken var att grupper av ungt folk skulle lubba runt i samhället för att leta upp olika stationer, lösa klurigheter och så få ledtrådar som skulle leda dem till en skatt – alltså vinst. En station i letande var Älvsby kyrka och för tävlingsmomentet blev jag ombedd att göra en frågelapp med åtta blandade lustifikationer och seriositeter. Detta blev resultatet:
Varför firar man påsk i kristna kyrkor?
1 Jesus uppstod från de döda
X Hönsen värper färgglada ägg
2 Moses befriade slavarna ut ur Egypten
I vilka av dessa städer var Jesus minst en gång?
1 Nasaret, Jerusalem, Rom
X Athen, Betlehem, Jerusalem
2 Jerusalem, Betlehem, Nasaret
Vad hette Jesus mamma?
1 Elisabet
X Maria
2 Johanna
Vilket hav delade sig så att slavarna på Moses tid kunde fly ut ur Egypten?
1 Vita havet
X Röda havet
2 Svarta havet
Vad av detta är rätt?
1 Noa byggde en båt för att rädda människor undan en översvämning
X Noa byggde ett hus för att rädda människor undan en översvämning
2 Noa byggde en båt för att rädda djur undan en översvämning
Vad betyder ett kors, ett ankare och ett hjärta tillsammans?
1 Frihet, jämlikhet och broderskap
X Öl, chips och cigaretter
2 Tro, hopp och kärlek
Mamman till Jesus elever Jakob och Johannes kallas för ”Sebedaios söners moder”. Vad hette hennes man?
1 Sebedaios
X Bartimaios
2 Sackaios
Varför finns altaret längst fram i kyrkan?
1 Det är platsen där bröd och vin i gudstjänsten blir Jesus kropp och blod
X Det är platsen där man när det är dop offrar barnet
2 Det är platsen där man varje skottår offrar en gris
Hur svarsutfallet blev har jag ingen aning om.
* Jag ogillar att fler och fler tidningar skapar inloggningströsklar för att man skall kunna läsa dem på nätet. Så är det på Piteå-Tidningens hemsida. Jag bojkottar sådant. Därför ger jag ingen länk till artikeln utan låter det stå läsaren fritt att ta sig in på den webbplats jag tycker fritt, gratis och för intet skall erbjuda fri information för alla.
I detta avseende är tidningen Dagen allra värst. Troligen är den inte dyrast men det man kommer till om man vill läsa är Pärleporten - och den är stängd. Bara den dumheten räcker för att jag inte vill betala mig in.
9 mil predikan?
Samtidigt som Vasaloppet knasalöptes befann jag mig i Älvsby kyrka förkunnande för fulla muggar. Ganska lång så kallad ”predikan” blev det. Inte 9 mil men runt 25 minuter – med textläsningen som stå-upp-paus ungefär i mitten.Jag hade fusklapp! Är inte en så dynamisk förkunnare att jag tar risken att i en huvudgudstjänst bara steppa fram och skjuta från höften – typ. Ibland består fusklappen av en ganska detaljrik mind-map, ibland har jag ett helt och fullt i detalj skrivet manus. Ibland följer förstadier – klotter på post-it-lappar, en bild av anteckningar på en white-board från tankespåningar tillsammans med en eller flera andra eller nåt annat – också med till ambon men det är inte så vanligt. Skrivet är säkrast.
Nedan kommer det som var skrivet inför Högmässogudstjänsten i Älvsby kyrka på Fastlagssöndagen. I princip höll jag mig till manus. Värt att notera är markeringen […]. Den betyder att de närvarande ges tid att svara på en frågeställning och/eller komma med en synpunkt. Och det fungerar. Jag har gjort så några gånger så nu vet folk att jag menar allvar – och yttrar sig.
Gudstjänsten började med psalm 135. Som Kyrie sjöng kantorn Herre, du blev vår broder och som lovsång hade vi valt psalm 331 verserna 1-2, 4-5 och 7. Gradualet var nummer 137 och sedan gick jag igång. Psalmerna 96 och 288 sjöngs också. Nu det jag sa:
Nu har vi hört två stycken ur Bibeln.Ett från Höga visan i GT (8:6b-7). En dikt om kärlek. Mellan man och kvinna – men och som en bild för kärleken mellan Gud och mänskligheten. Därför idag när temat är Kärlekens väg.
Ett från ett av Paulus till en församling – andra brevet till Korinth (5:14-21). Inte tvärenkelt. Men berättar om effekten av vad Jesus gjorde för oss – när han gick Kärlekens väg.
Vad är då poängen med detta?
Idag? För oss? Nu? Här?
För att försöka svara på det tar jag en omväg och ber att du/ni funderar över en annan sak?
Vad berättar vårat kyrkorum?
Finns det ett budskap i själva huset?
Och då – vilket? [...]
Om Gud? Om Jesus? Idag? [...]
Tavlan berättar! Jesus lever! Har uppstått från de döda! Kommer ur graven, in till oss. I klivet.
Tavlan berättar det – än så länge. På onsdag byter vi bild men det kommer att märkas då, inte nu.
Jesus har uppstått från de döda! Lever! Är hos oss.
Det är Älvsby kyrkas huvudberättelse.
Men den har mer. Mycket mer i många olika detaljer – men en stor sak. [...]
Korsform! Krucifixet! Fönstret ovanför altaret. Vad? Törnekrona?
Sammantaget om vad som hände innan uppståndelsen. Jesus lidande och död för oss. Idag. Nu. Det är Älvsby kyrkas huvudberättelse.
[hämtar rekvisita]
Alttarkorset tar fasta på fönstret/törnekronan.
Rödförstärkt i mitten, visar på Centrum.
Och fyra figurer – de fyra berättarna om Jesus. Evangelisterna.
Vända mot centrum.
Det Jesus gjorde för oss den sista veckan är centrum i alla fyras berättelse. I mellan 1/3 och 1/4 av vad de skrivet berättar de detaljrikt, dag för dag om Jesus sista vecka. Tidigare har det varit mer av ett hopplock av händelser. Men när Jesus går Kärlekens väg blir man noga. Så att vi nu skall få veta det igen – och kunna tro.
Med evangelietexten för idag startar Markus sin fokusering. Vi sår upp och lyssnar.
Evangelieläsning: Mark 10:32-46
Det var evangeliet från Markus. Om Jesus när han går till Jerusalem för att göra vad han ska. Om hans Kärleks väg för vår skull. Det som är huvudsaken.
En liten parentes: Ibland talas det som om Bibeln och kristen tro främst skulle handla om att vi skall älska varandra. Att det skulle vara huvudsaken. Men så är det inte. Viktigt är det – att vi skall älska varandra och alla medmänniskor. Inget snack om den saken. Viktigt i kristen tro liksom i Islam, i Buddism och i vanlig mänsklig hyfs och hygglighet. Viktigt – men faktiskt inte huvudsaken.
Det viktiga, huvudsaken, är Guds kärlek till oss, till dig, den som gjorde att Jesus gjorde det han gjorde. För oss, för dig.
Men varför gjorde han så?
Varför lät han sig dödas? Torteras?
Man frågar som en rumpnisse: Vafför då då? Vafför på detta viset?
Det är inte så enkelt att svara på – faktiskt.
Mer än att: Om det funnits en enklare väg för Gud att rädda oss skulle väl Gud rimligen ha tagit den – eller?
Att det var detta som måste till för att Livet skulle segra över döden, för att Förlåtelsen skulle segra över skulden och för att Gemenskap med Gud skulle besegra att vi – du, jag och alla – kommit bort.
Man använder Försoning som ett ord för det som Jesus gjorde. Offer och Betalning går också bra som termer för att han tog vårt läge – skuld, död – för att vi skull få hans – förlåtelse, Liv.
Och det gratis! Utan att förtjäna det. Bara få – och ta emot.
Det är vad det betyder för oss. That´s what in it for us!
Just den frågan – What´s in it for me? – ställer man sig ofta?
Vad får jag ut av det? Vad ger det mig – det här med Jesus och tro?
Den frågan är lite självisk – faktiskt.
Men Jesus har mött den förr. I berättelsen jag läste. När två av lärjungarna ville skaffa sig fördelar, bli stora, tjäna på Jesus – typ. Och att de andra då blev avundsjuka, arga, snåla. Jesus är van vid sånt folk – vanligt folk. Oss.
Så han visar dem rätt. Oss rätt.
Visar på en sorts omvändelse – faktiskt.
Den/du som vill vara stor skall leva för andra.
Den/du som vill vara först skall vara till för andra.
Du som vill följa Jesus får tro att han av eget val gick Kärlekens väg för din skull och gav sitt liv till lösen för dig. Det är din stora gåva.
På onsdag tar vi fram en annan bild. Fastan börjar och i de vanliga gudstjänsterna och speciellt i Veckomässorna på onsdagskvällarna 18.30 följer vi Jesus på hans Kärleks väg – som Lukas berättar den.
Men idag njuter vi av tavlan med Älvsby kyrkas huvudberättelse: Jesus lever – är hos oss idag!
skulle blivit 90
Om min pappa levt skulle han blivit 90 idag.Han blev inte 90. Bara 81½. Kanske låter det känslokallt men jag tycker faktiskt att pappa – liksom mamma två år innan och ett år yngre – fick dö i rättan tid. Visst var det trist när döden kom men sett till livets värdighet och kvalitet blev det faktiskt liksom bra. Pappa hade kvar tanke, sinne och minne men de sista åren var han rejält trasig i kroppen. Med smärta, orörlighet, fysisk svaghet och ständigt lite pain-killer-bedövad kunde han ändå bo kvar nära oss. Han vaknade i sin egen säng sista dagen i livet och var så att säga kvar tills han gick. Det passade in på honom.
90 år skulle han alltså blivit idag och ljus brinner på graven.
knasalöpet...
Jag är ännu inte helt frisk!Alltså när det gäller det som man kan tillfriskna från.
Ålder, åsikter, egenskaper och karaktär – sånt är hopplöst.
Men feber, halsont och snuva kan ju faktiskt bli bättre – och det har det blivit.
Men ohälsan innebar ett stort offer igår lördagen den första mars. Farfar – alltså jag – led alla kval och mätte upp min självömkan till helt oanade nivåer. Jag var ju så förkyld att jag inte kunde följa när lilla Tyras farmor for till Luleå för att med alla andra släktingar fira barnbarnets fyraårskalas. Det blev ingen tårta* och ingen bamsekram. Men det är bara att bryta ihop och gå vidare. Den lilla tösen blev i alla fall rejält uppvaktad av de andra.
Vasaloppet har gått av stapeln denna grådaskiga söndag. Knasalöpet vore ett bättre namn. Inga spår höll. Mulet, blötsnö, vatten och tjafs gjorde att det liksom spårade ur över hela linjen. Men enligt TV är de flesta ändå på gott humör. 10000 är kvar i spåret såhär strax inemot klockan 3.
Jag funderar dock i min stillhet och stelhet: Om vädret den gången dalkarlarna skidade ikapp Gustav Eriksson Wasa när han beslutat sig för att dra till Norge hade varit som idag hade vi alla varit danskar. Jag gissar att Moraborna om de sett ut ut genom fönstret och funnit vädret varit som idag hade kommit fram till det enda intelligenta: Näää gubbar! Det här skiter vi i. Han får fara.
Och så säger folk att vädret inte spelar roll...
I morse slog jag i vart fall ner min lätta feber med ett par Alvedon och gick till kyrkan för att leda dagens Högmässogudstjänst. Rösten höll – nästan. Dubbleringsgudstjänsten på äldreboendet Fluxen omhändertogs dock av en trofast kollega – här på bloggen kallad Brunetten – som hann ner till den efter att ha ansvarat för Högmässa i Vidsel.
Det var inte så mycket folk i gudstjänsten i Älvsby kyrka – 34 stycken ”bara”. Och nästan hälften var så kallade ”nysvenskar” plus några konfirmander. Kanske bearbetar jag mina fusklappar något och återkommer i ett eget blogginlägg med dagens förkunnelse. Den som läser får se.
* Bilden är Tårtan med stort T. Barnets morbror är en fena på dylika konfektyrer. Som synes.
