stigstrombergsson

 

Den 15:e februari kom en av mig och en kollega skriven insändare in i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. I blogginlägget insändaren inne kunde man den 17:e samma månad här ta del av texten. Den 16:e februari skrev kompisen Johnny Lestander på sin blogg sina reaktioner på vår insändare – här. Den 4:e mars nämnde han att han den dagen sänt in sin text i rejält bearbetad och förkortad form till tidningen. Där stod den att läsa måndag i förra veckan den 17:e. Vårt svar skickades in dagen därpå och idag den 27:e kunde jag läsa vår text i tryck.

 

Att skriva insändare är som att skriva Amerikabrev. Jag brukade göra det när jag var i mellan- och högstadieåldern. I början var det brev på svenska till min farbror Sven i Chicago men efter att i årskurs 5-6 av vår framsynte mellanstadielärare brevänskopplatsihop med jämnåriga over there blev det tankeutbyte på mycket enkel engelska. Tålmodig väntan vid brevlådan var dock densamma. Det handlade det om by Air Mail och Par Avion men det tog ände en väldans tid att på det sättet chatta med farbrodern, honom i Virginia, killen i Australien och hon i Japan. Samma väntetid som insändarskriverier – typ.

 

Nu har i alla fall vår insändare lyckats tränga igenom ett nuförtiden dominerande moln av notiser gällande byskolenedläggningar i Pite kommun och att SSU skandalöst myglat till sig pengar för en del år sedan och rätteligen löpt gatlopp i media. Mirakulöst nog har det in i denna sky av inskränkt lokalfixering kunnat hända att skribenter annorstansifrån och med andra teman lyckas ta sig in – men ofta är det inte. Tidningens geografiska småskurenhet plus de långa handläggningstiderna får mig verkligen att tveka vad gäller insänderi men samtidigt är det ju ett sätt att för en bredare läsekrets än dem som hittat Lestanders och min blogg berätta något.

 

Så för dig som inte har PT och då inte heller når in i bladet webbvägen kommer nu vår text.

 

 

I en tid av Twitter, Facebook och snabba svar i kommentarer på bloggar går det sakta på tidningars insändarsidor. Den 15 feb fanns vårt svar på en insändare från Johnny Lestander fem dagar tidigare. Nu den 17 mars kommer hans svar på vår insändare. Det ger oss anledning att för PT:s läsare berätta mer om hur Älvsby församling tänker kring sitt konfirmandarbete – och annat.

 

De nykonfirmerades resa till Turkiet sponsras med cirka 75 %, annorlunda uttryckt: allt över egenavgiften 2000 kronor. Ibland blir sponsringen högre, kanske helt, då det finns familjer som av olika skäl inte har råd – fast de önskar att de hade det. Församlingens policy är då: ingen ska behöva bli hemma av ekonomiska skäl! Att göra så är inte att ”köpa själar”. Det är att vara solidarisk. Erfarenheten säger oss att de som har råd tycker det är OK att betala. De tycker också det är OK att dem som inte orkar med kostnaderna ges extra sponsring.

 

Det tidigare att man som ett obligatorium innan konfirmationen hade ett kort vinterläger i Jäkkvik och sedan på försommaren cyklade på Gotland var en bra arbetsform – inte minst för social träning och sammanhållning. En nackdel var att några skrämdes av vad de tänkte skulle vara alltför strapatsfyllda fysiska aktiviteter och därför avstod från att konfirmeras. Kostnadsmässigt var saken i dåtida penningvärde likvärdigt med den frivilliga resa som nu görs efter konfirmationen. Ur familjesynvinkel hade också den tidigare formen sin egenavgift men form av tillgång till viss personlig utrustning som skidor, sovsäck, matsäck under cyklingen etc. För några år sedan gjordes därför bedömningen att ändra formerna. Resultatet har blivit att det nu är betydligt fler ungdomar som väljer att konfirmera sig.

 

I slutet av sin insändare kommer så Lestander in på gudstjänsterna i Älvsby kyrka. Han skriver att de på grund av sina former och avsaknad av så kallat ”tjo och tjim” bara lockar pensionärer. De avspeglar inte den glädje som finns i det kristna budskapet. På det begränsade utrymme som här står till buds vill vi bara säga att tjo och tjim inte nödvändigtvis är samma sak som glädje. Kyrkan tänker – liksom till exempel politiken med sina budskap – att det man gör mer handlar om sanning, relevans och framtid än är något med ”drag under galoscherna”. Med det säger vi inte att gudstjänstformerna är oantastliga, bara att tjo och tjim inte är det självklart eftersträvansvärda.

 

Stig Strömbergsson, Anna-Karin Thorngren-Bergman – präster i Älvsby församling

 

---

*  Dessutom är vädret vackert denna torsdagsförmiddag vilket i sig pockar på ett par timmars vistelse i fria luften innan det är dags att möta konfirmanderna i Vidsel. Av detta kan en del nu tro att jag bara arbetar halv dag idag vilket kan vara rätt uppfattat. Då många onsdagar går på från 08.00 till ca 22 väljer jag att när det är möjligt flaxa före lunch på torsdagarna – om jag inte skall ha en begravning klockan 10 eller något annat som tidsfixerat behöver göras.