stigstrombergsson

Onsdagen denna vecka var full ”arbetsdag” men jag sätter arbetsdag inom klösmärken. Den var en annorlunda arbetsdag för att vara onsdag. I stället för morgonbön/mässa följt av kollegium och olika planeringar under förmiddagen, konfirmander på eftermiddagen och Mässa plus Kyrkans Unga på kvällskulan fylldes för- och eftermiddagen av det informationsmöte med kyrkofullmäktige som jag nämnde i förra inlägget. Mötet med konfirmanderna blev därför inställt medelst meddelande på Facebook – ett bra infoverktyg. Skall jag vara ärlig så tycker jag det är roligare med konfirmander än fullmäktige men ibland måste vissa offer göras*.

Torsdag var jag prostledig. Jag hade en prostdag. Det betyder inte att jag var prost, inte heller att jag var ledig från prosten. Det är bara ett speciellt namn på ett antal lediga dagar präster kan ta ut under året som en form av tidkompensation för att vi arbetar inte bara många vanliga veckoslut utan dessutom stor- och extrahelger. En prostdag är lika lång som och känns på samma sätt som en ordinarie tjänstefri dag. Den har bara ett annat namn.

Sedan jag den dagen skjutsat madammen i mitt liv till flyget i Luleå kom jag att under eftermiddagen – och då utan att inkräkta på mitt nuvarande jobb – i någon mening slutbehandla mitt tidigare uppdrag på folkhögskolan här i samhället. Där var jag – detta kan vara repetition för återfallsläsare men informerar kanske någon som inte vet – i över 1½ årtionde skolpräst och lärare men när församlingen för drygt ett år sedan sökte en visstidsanställd präst sökte jag tjänstledighet från skolan för att hoppa in i det uppdraget. Under hösten 2012 beslöt församlingen att behålla sin fjärde prästtjänst som man erbjöd mig och jag valde att förbli i församling och inte återvända till skolan. Men under hösten var jag där i alla fall för att tim-vikariera på delar av mitt gamla jobb – i Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans. Nu har skolan för våren fått till en bättre lösning med en pigg nypensionerad prälle som kan vikariera som skolpräst på halv tid. Denne tar nu lektionsuppgifterna vilket innebär att mina direkta engagemang och inhopp på platsen inte längre är nödvändiga. För att knyta ihop säcken kring kurser, erfarenheter och annat blev det därför på torsdagseftermiddagen vad man skulle kunna kalla ”ett slutsamtal” i min ”gamla arbetsenhet” och när det var klart kunde jag reducera antalet nycklar i min knippa med en tredjedel – därav rubriken**.

Fredag var en vanlig ledig dag – dessutom gräsänkling. Med undantag av ett par tjänstetelefonsamtal passiviserade storm å blåst å elände dagen till läsande och surfande stugsitteri. Dock: enär innehållet i snusdosan nått skrämmande låg nivå och soptunnorna blåst huller om buller tvingades jag ut! Jacka och mössa på! – typ. Utepyssel. Promenad till cooperativabutiken. Annars inget.

Idag lördag är jag inte ledig. Jag är i tjänst men ”har inget”. Så brukar man säga. Det fanns fem förbokade begravnings-, vigsel- och dopgudstjänsttider jag hade ”jour” att ansvara för denna dag men ingen har tagits i bruk. Och jag kan ju inte hoppas att folk skall dö bara för att jag skall få jobba. Fullt så morbid är jag inte. Så vad skall jag göra?

Att jag nu en stund bloggat på arbetstid bekommer mig inte särskilt mycket. Så kallade "lediga dagar" både läser och tänker jag knutet till mitt uppdrag så det jämnar definitivt ut sig till vinst för arbetet.

En del telefoneri har gjort att bloggskrivandet pausats lite och senare idag och i kväll skall jag förbereda mig inför 2-2½ gudstjänst i morgon. Det handlar om Högmässa klockan 11 i Älvsby kyrka då Kyrkokören sjunger och konfirmanderna har kyrksöndag och sedan en Gudstjänst i Vistträsk klockan 17. Få se om jag hinner kika in till slutet av Sånger för sårade själar med kören Nya Toner. Den gudstjänsten börjar klockan 18 i Älvsby kyrka.

Nu skall jag i alla fall med morgondagens texter, teman och psalmer vridandes i huvudet ge mig ut på en längre friskvårds- och tankepromenad med Kanisbergets friluftsområde som mål. Gissningsvis finns en hel del människor där och jag kan göra det jag tycker är kul och tror är nyttigt: drälla omkring i prästskjorta och prata med folk, dricka kaffe och kanske ute i solen – fast det mulnar nu – skriva predikan. Om inte annat är det nyttigt för att jag är ute i friska luften.

*  Känner jag fullmäktigeledamöterna rätt tror jag de allra flesta av dem inte alls känner sig kränkta och trampade på tårna av att jag värderar på det sättet utan snarare i själ och hjärta sympatiserar med prioriteringen.

**  Att det kanske skulle bli svårt för skolan att få en vikarierande skolpräst för knappt ett år kunde jag ana men att ingen sökt tjänsten nu sedan man under hösten utlyste den permanent gör mig bedrövad och lite chockad. Att vara skolpräst vid en kyrklig folkhögskola är ett alldeles utmärkt och förträffligt uppdrag för var och en som vill läsa sig något, som kan ta till sig att man måste läsa på och förkovra sig, som vill kontinuerligt möta främst unga vuxna som kanske inte alltid haft det så lätt, som vill prata om Gud och tro med ”vanligt folk” varje dag, som vill...

Läs gärna blogginlägget ryggmunkar.

http://stigstrombergsson.blogg.se/2014/january/ryggmunkar.html