enfaldig predikant 1

Det är sent tisdag kväll och något måste jag ju skriva på bloggen – typ. Säger inte att jag har prestationsångest men siffrorna talar sitt tydliga språk. Besökssiffrorna alltså. Skriver jag inget är det få som läser, skriver jag mer blir det fler. Och nu är det några dagar sedan jag skrev – här alltså.
Men annat har jag skrivit. Igår måndag förbrukades skrivklådan till ytterligare insändare i Lokala Världsbladet.om konfirmandarbetet i församlingen. Kanske återkommer jag i den saken här när den publicerats i papperstidningen.
Idag – alltså tisdag – gick så tiden till förberedelser, sång- och pratsamlingar tillsammans med en av musikerna på två avdelningar på ett äldreboende, kort affischerande promenadbesök på gymnasiet, högstadiet och folkhögskolan, mer förberedelser, en konfirmandföräldraträff och allra sist en snabbintitt till ett gäng ensamkommande flyktingbarn som hade en träff i församlingens lokaler.
 
Ser jag bakåt till närmare förra inlägget skrev jag strax före 01.00 natten mot söndag denna text på Facebook:
Såja! Förkunnelsen för i morgon i Älvsby kyrka 1100 – Högmässa – skriven och klar. Får nu bara se om de närvarande får del av den eller om de tycker vi skall prata om något annat vettigt utifrån texterna och söndagens tema. Jag har ju liksom tagit för sed att förklara "Ordet fritt" och då kan man ju inte alltid vara helt säker på vart det bär av.
 
Hur blev då förkunnelsen? Svar: Ungefär enligt detta manus – inklusive ordet-fritt-tankar.
 
Beredelse.
 
Psalmen vi sjöng (764) var en bön – Håll om mig tills jag ser dig, min Gud.
Man ber inte vem som helst hålla om en. Oftast väljer vi någon vi litar på.
Det kan duga med nästan vem som helst som är starkare än en själv när man halkat omkull och slagit skallen men oftast tar vi någon vi har anledning att lita på, som tidigare visat att den är pålitlig.
Gud är pålitlig. Gud kan man lita på. Till Gud kan vi säga Håll om mig tills jag ser dig, min Gud.
 
Varför? Hur kan vi veta att Gud är pålitlig?
Tredje versen innehöll svaret: Dina händer bär sår...
Gud vet vad vad det är att vara människa. Av egen erfarenhet. I Jesus. Han har sår som vi.
Gud arbetade för oss människor. Det var så Gud fick sina sår. Som Jesus fick Gud sår för att hela oss. Som Kristus fick Gud sår för att öppna väg för oss till sig.
 
Därför är Gud pålitlig. Därför kan vi ge oss åt Gud. Därför kan vi be också om förlåtelse för de sår vi gett andra – med det vi gjort och inte gjort, sagt och inte sagt. Syndabekännelsen är en variant på bönen Håll om mig tills jag ser dig, min Gud. Vi ber.
 
Predikan
 
En hel gudstjänst har tre ben. Precis som livet. Det blir extra tydligt i den hela gudstjänsten. Gud säger något till oss. Gud vill oss något. Gud har något på hjärtat. Det finns i Bibelns texter vi läser – i Biblar hemma, i avsnitt här. Vi har hört två hitintills.
Vi säger något till Gud. Vi vill något. Vi har något på hjärtat. Andra benet. I bön – enskilda och gemensamma – kommer det fram. I Litanian – 700:1 – tas nästan allt vi människor har på hjärtat upp. Litania lär betyda ivrig bön – och den ber vi sen.
Vi förenas med Gud. Tredje benet. I Mässan, Nattvarden. Där Gud ger det Gud gjort för oss – Jesus.
Predikan – eller vad det nu är vi håller på med nu – är inget eget ben. Men den hör ihop med det första: Bibeltexterna. Därför läser jag nu den tredje texten.
 
Evangelieläsning Mark 14:3-9
 
Vad tänker vi nu? Om den här texten? Och temat Den kämpande tron? Ordet är fritt.
[…] → [samtal utifrån vad som kanske kommer – detaljer i texten, kvinnan osv. Kanske som exempel på en kämpande tro för egen del, för Jesus...]
 
När det handlar om den kämpande tron kan man tänka några håll.
 
Människors kämpande tro. Det är det ena. Att människor kämpar.
Ibland mot tvivel. I tanken. Teoretiska. Kan Gud finnas när Gud inte syns? Kan Gud finnas och om Gud finns vara god när det finns krig? Tankekamp – typ. Tvivel i huvudet. En kämpande tro som frågar.
Ibland är det mer i magen, i alla fall inte teori och tanke. Saker som Hur kan det bara vara med Gud när jag blir så drabbad? Eller andra nära mig? Sjukdom! Tidig död! Ångest, oro, meningslöshet, värk, att jag är i livsfara och måste fly. Att jag inte får vara trygg. Att mamma och pappa bråkar. Eller bara inte finns.
Det är inte tankar utan något mer. Det är inte en kämpande tro som frågar utan som skriker: Min Gud, min Gud! Varför har du övergett mig?
Det är människors kämpande tro. Vår – i olika mån och utsträckning.
 
Det finns en psalm – vi sjunger den inte idag – som börjar: Han gick in i din kamp på jorden, Gud tog plats i din egen gestalt. Nummer 870 har samma anda och talar om vad Gud gjort för oss som kämpar. I Jesus. Hos honom blir den kämpande tron är inte bara människornas väg – den är också Guds väg, Jesus väg. Bibeltexten jag läste säger det. Den visar på vad som är på gång.
 
Kvinnan smörjer Jesus för hans begravning. Det är därför man minns henne. Inte för att hon vräkte ut en årslön utan för att hon satte fokus på det avgörande – att Jesus skulle i kämpande tro gå in i alla människors lidande och skapa en väg för oss till Gud. Därför finns texten under fastetiden när vi i tanken följer Jesus på vägen till korset – och uppståndelsen.
 
Jesus kämpade med sin tro – kanske teoretiska funderingar som frågar men i alla fall med det nödställda ropet. Han fylldes av ångest natten innan sin död. Han bad att få slippa och i två av de fyra berättelserna ropar han när han dör: Min Gud, min Gud! Varför har du övergett mig?
 
Hans kämpande tro var inte bara en kamp för egen del. Den var en kamp för oss. Så är det med tro – den kämpar för andra, inte bara för en själv. Så var det hos Jesus för oss. Så skall det också vara hos oss för andra.
 
Vi skall strax be. Litanian. En bön för andra.
Det är ett sätt att kämpa i tro. Hela uppräkningen kan kännas främmande och kanske opersonlig men den blir total. Jesus kämpade för alla och allt, vi ber för alla och allt.
 
Och så får vi fira Mässa/Nattvard.
Där får var och en som kämpar och så önskar ta emot honom som kämpade. Han som kämpade trons kamp och vann. Och som genom sin begravning för oss, dig, skapade en öppen himmel och ett evigt liv på andra sidan vår, din, begravning.
Amen.
 
Så långt "predikan". För dem som är intresserad av detaljer kan nämnas att alltsammans började med Körsång, Ingångspsalm 764, Kyrie psalm 765, Gradualpsalm 137, efter predikan 870, Litanian (kantorn sjöng den liksom Prefationen, Offertorium då kören sjöng ett afrikanskt O Guds Lamm och Slutpsalm 288 och sist en sång av kören. 97 personer firade gudstjänst i Älvsby kyrka.
På seneftermiddagen sade jag samma sak vid gudstjänst utan Mässa i bönhuset i Vistträsk men infogade då en del utvikningar kopplade till dagens två andra texter – Jesaja 61:1-3 ur Gamla testamentet och Episteln från Hebreerbrevet 11:23-27. Knappt 30 firade den gudstjänsten som på grund av tidskrock gjorde att jag missade att medverka i eller åtminstone vara på musikgudstjänsten Sånger för sorgsna själar i kyrkan på kvällen – men 127 andra var där.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0