stigstrombergsson

Först ett meddelande till min nyfikna och på viktig nyhet träget väntande läsekrets: Orsaken jag angav i förra inlägget till att jag har svårt att fokusera består. Barnbarnet Tyra är – vad jag i skrivande stund vet – ännu inte en nyförlöst storasyster. Med detta sagt och skrivet går jag vidare till vad jag denna dags förmiddag hajat till inför och därmed dela med mig av. Två artiklar i pressen.




minstabröder i paltposten

Långt ner till höger finns länken minstabröder. Länken går till en blogg tillägnad de kristna palestiniernas situation. Bloggaren Egon Berglund och bor i Piteå. Kristet sett är han frikyrklig, noga sagt Pingstvän.

Den kombinationen är intressant. I Pingströrelsens och en del andra delar av svensk frikyrklighet finns hos många mycket starka sympatier för staten Israel, detta oberoende vad den staten gör eller hur den agerar. Kritik av israelisk politik och israeliska militära åtgärder – sådant som också jag kan göra i min blogg – ställer man sig ibland helt oförstående till. Motiven för denna okritiska Israelvurm är nog blandade men inte sällan hänvisar man till en i mina ögon mycket märklig form av Bibeltolkning. På fackspråk kallas den dispensationalism – googla gärna på detta – och är vanlig bland så kallade kristna sionister, främst i USA. Vad kristen sionism är går det också att googla fram mer om.

Det skall sägas att den nämnda främst frikyrkliga okritiska israelvurmen är i avtagande jämfört med för låt oss säga 20 år sedan. Trots detta tror jag att bloggarkompisen Egon ändå är något av en katt bland hermelinerna. Det betyder inte att han har fel. Det betyder bara att han är engagerad. Och nog av många i sitt sammanhang uppfattad som inte ”politiskt korrekt”.

I dag är Egon i tidningen. I dagens Lokala Världsblad alias Piteå-tidningen. På kultursidan. Ett helt uppslag med intryck från en resa han nyligen gjort i Palestina och en konferens han deltagit i där, en konferens med främst frikyrkliga svenskar i möte med palestinska kristna. Lär den artikeln i PT – här om du inte har pappersbladet.

Grattis Egon! God publicitet!

vridning i dagen

Israel skjuter upp rivning av bosättning. 

I dagens Dagen finns en kort notisartikel med den rubriken – här. Läs artikeln och fundera över vilket intryck du får. Är det en domstol – i lägre instans? – som tagit ett felaktigt och orimligt beslut som regeringen nu söker rätta till? Eller vad?

Hos mig ger den kortfattade informationen intrycket att Dagen meddelar sin läsekrets – som per kilo kroppsvikt i genomsnitt är duktigt pro Israel – att regeringen Nethanyahu nu söker ställa ett felaktigt beslut till rätta och att HD gått med på att se mer noga på saken. Men – nu lägger jag orden i munnen på Dagen – att allt ska nog ordna sig för de hjältemodiga bosättarna ska ni se.

Jag brukar titta i tidningarna Haaretz och Jerusalem Post. Dagligen. Då blir bilden en annan.

1. Bosättningen det handlar om är byggd på privatägd palestinsk mark.

2. Högsta domstolen har sedan länge fastslagit detta och i höstas (tror jag det var) beordrat rivning senast idag, sista april.

3. Verkställigheten av lagtolkningen och detta beslut har dröjt, rentav förhalats, trots att rättsläge och beslutsläge är klart.

4. Koalitionsregeringen får (mer) kris om man utmanar bosättarrörelsen genom att låta armén riva – denna gång 5 hus med 30 lägenheter.

5. Regeringen ber om 90 dagars anstånd för att.... Här är det oklart om man vill ändra lagen eller bara vinna tid av inrikespolitiska skäl.

6. Högsta Domstolen ger 60 dagar till rivning och stryker under att regeringen faktiskt skall lyda lagen, alltså följa domstolens utslag.

Bilden jag får när jag läser Haaretz är att det inte är rättsväsendet som gör fel i Israel. Det är bosättarna och regeringen som genom att förhala saboterar det domstolen bestämt, alltså ignorerar lagen. Haaretz är en oppositionstidning som tycker att regeringens fifflande är upprörande. Jerusalem Post är mer regeringsvänlig och värderar inte frågan direkt – men i sak rapporteras alltsammans på samma sätt som Haaretz.

Varför Dagen å sin sida väljer att ge intryck av att vara mer bosättar- och Nethanyahu-trogen än till och med Jerusalem Post är ju något man kan fundera över...

Det finns bara så mycket jag funderar över. Bara så mycket som skulle kunna generera blogginlägg. Men jag kommer som inte till skott. Fixar inte att fokusera på något informativt att meddela läsekretsen. Inte heller något agitativt att reta densamma med.

Jag skulle kunna skriva om hur planeringen framskrider vad gäller höstens verksamhet på folkhögskolan. Om att vi såhär tidigt på våren inte på många många år haft så många ansökningar till Svenska kyrkans grundkurs. Och att platser ändå finns kvar – se här. Men det skriver jag inte om.

Jag skulle kunna skriva i min tänkta serie lokala kyrkohistorier, alltså en serie funderationer jag (kanske) knapprar ur mig innan sommaren 2013 då Älvsby kyrka fyller 200 år. Men det gör jag inte heller.

Jag skulle ävenledes kunna skriva om det märkliga i att ett demokratiskt lands ambassadör – Israels – i ett annat demokratiskt land – USA – kontaktat ett fritt TV-media – CBS – för att i förväg protestera kring ett program man tänker göra. Det är anmärkningsvärt*. Men jag skriver inte om det heller. Räcker med att hänvisa till CBS-programmet som det länkas till här på bloggen mistabröder.

Jag skulle kunna skriva om vårens lätt försenade framfart, att skidföret nu är över. Och att pjäxorna ställts på sommarförvaring. Och att dubbdäcken nu ska av. Men jag kan inte fokusera på sådant.

Jag skulle också kunna skriva mer utifrån vad som kom upp i kommentarena till mitt förrförra inlägg om EFS – ett inlägg som anknöt till vad som skrivits på en annan blogg. Det vore intressant att borra vidare i de sakerna men det gör jag inte heller. Kräver för mycket koncentration – typ.

Och jag skulle kunna skriva om en massa andra saker som att fler och privata apotek först imorgon lyckliggör allmänheten med allt färre medikamenter eller det fifflas och bågas kring svenskt vapenstöd till den fyrbåk för demokrati och mänskliga rättigheter som heter Saudiarabien eller att bilen behöver tvättas eller att äcklarationen sänts in eller att cykeln behöver smörjas eller att...

Jag skulle kunna skriva om mycket men gör det inte. Jag kan inte fokusera!

I veckan var beräknat datum då min lilla tvååriga sondotter skulle befordras till storasyster. Vilket inte skett än! Vad jag vet. Om och hur detta att Tyra nu är endabarn på övertid fyller hennes tankar vet jag inte heller. Den havande kvinnan och barnaföderskan – sonens fästmö tillika tösens mamma – signalerar dock på Facebook och annorstans att hon nu är less att vänta. Vad fadern tänker kan jag bara gissa. För honom är det nog som det var för mig fyra gånger: kompakt känsla av att vara offside och i ett läge då det bara är att go with the flow som fransmännen säger. Och ha bilen tankad.

Och den vandrande farfadern då – alltså jag?
Jo, noble Bloggläsius: Han kan inte fokusera. Han känner sig som bilden visar.

I min glada ungdom – som mina barn menar måste ha varit strax efter det att inlandsisen drog sig tillbaka eller senast ungefär när Moses gick i kortbyxor – hörde jag talas om en motion, alltså ett förslag till någon form av beslutande demokratisk instans från någon som hade rätten att där att komma med förslag, någon vald och utsedd. Minnet är lite dunkelt om huruvida det handlade om ett riksårsmöte för gymnasieskolors elevråd eller en samling på nationell nivå med ledamöter från försvarsmaktens regementes samlade förbandsnämnder i vilka värnpliktiga ingick. Vara vad det vara vill med det. Var motionen motionerades är mindre viktigt. Vad motionen motionerade är saken och det gällde då ungefär hurusom apelsiner i matsalar med kniv skall klyftas – naturligtvis då i matsalar i det sammanhang motionären befann sig. Avsikten var att säkerställa en enligt motionären klyftig klyftning på tvären. Oskicket att följa naturen, alltså apelsinens egen klyftriktning, skulle åtgärdas med motiveringen att det blir saftigare om man skär på tvären – typ.

Näppeligen var inte motionen i alla avseenden helt seriös men egentligen ganska kul. Vad beslutet blev och vilka åtgärder som vidtogs för att genomdriva det beslutade har jag ingen aning om. Troligen begravdes det hela i tystnad. Enda effekten blev att motionären eller motionärerna fick göra sig märkvärdiga en liten stund. Briljera med sin klyftighet på ett fruktsamt sätt.

Till senaste Kyrkomötet – Svenska kyrkans högsta beslutande instans – inkom en åtminstone enligt min mening inte nämnvärt klyftig motion. En ledande sossestyrare och en ledande centerpartipiskiska motionerade om "åtgärder som säkerställer – detta ord är viktigt – att alla Svenska kyrkans präster innehar vigselbehörighet", alltså har Kammarkollegiets förordnande att viga till äktenskap. Ordagrant handlar det om vigselrätten men man behöver ju inte vara raketforskare för att ana att det som i framtiden skall säkerställas är att alla präster skall viga samkönat, inte bara kunna viga.

Många ansåg inte motionen vidare klyftig och ställde frågor som
Vilka åtgärder skall vidtas för att "säkerställa"?
Hur skall saken som det heter: implementeras?
men givetvis antog Kyrkomötesmajoriteten förslaget och menade sig med det ha gjort något saftigt viktigt. Och den stackars Kyrkostyrelsen fick i uppdrag att fundera över "åtgärder som säkerställer”.
Det har man gjort nu. Och kommit fram till att det inte är så enkelt. Svårt att veta vad som är klyftigt att göra. Alltsammans blir ganska sormigt – faktiskt.

Om detta – alltså kyrkodilemmat, inte apelsinerna – berättar tidningen Dagen här. Någon jättesak är det inte. Men lite spännande skall de bli att se hur man väljer att gå vidare, hur man hanterar det knappa tjoget präster i kyrkan som antingen avböjt vigselrätten eller genom slarv blivit avtagen den. Skall de skäras bort och i så fall på vilket sätt. Och framstår det klyftigt?

Om man här på bloggen skrållar nedöver hittar man långt ner till höger länken sandahl trampar på. Där skrivs det ofta skarpsinnigt om stort och smått i det kyrkliga hanket och störet. I inlägget Läsefrukter från i fredags morse ledde texten över till ett resonemang om vilken roll EFS har, inte har och kanske skulle kunna ha och ha haft i kyrkan och Dag Sandahl skriver då bland annat: För egen del tror jag att EFS till sist inte är så mycket att ha. Skitviktigt fromsint, naturligtvis, men vad håller EFS för i det som kallas kyrkokamp?

Jag minns att jag hajade till när jag läste denna faktiskt ganska is-ande diagnos. Jag tänkte: Detta får Dag på skallen för! Detta kommer att väcka reaktioner!
Som vanligt fick jag rätt*. Nitton kommentarer ramlade in av vilka några andas akut stötthet. I inlägget Lågkyrklighet tidigt i går morse förklarar Dag Sandahl sig vidare och det renderar också en serie kommentarer – sju stycken på bara någon dag. Det är ju måndag nu.

Jag rekommenderar inläggen och kommentarerna. De stämmer verkligen till eftertanke om saken i sig men också om förbipratandets och kränkthetens dunkla vägar.

Saken i sig
gällde inte EFS roll och funktion generellt vare sig i Svenska kyrkan eller annorstans. Saken i inlägget var trebokstavsrörelsens relation till den så kallade högkyrkligheten som man enligt en del – bland annat mig – onödigtvis markerat (och markerar) lucka mot. I detta tror jag att det lågkyrkliga EFS genom åren spelat sig självt ett stort spratt och skjutit sig i foten. Man har känt sig mer hemma med eller åtminstone lite närmare de delar av Svenska kyrkan som i formen varit mälardalskt oceremoniella och lite mer fritänkande vad gäller mässa, ämbete etc. Man har dragit sig undan dem som haft mer katolism** i tanke och åthävor – alltså högkyrkligheten – trots att man faktiskt i centrala frågor om Jesus, försoningen, Bibelsyn och annat teologiskt har mer gemensamt med di högkyrkliga än med mälarliberalerna. Lågkyrkligheten som inte tillmäter trons former så stor betydelse har låtit just frågan om trons former, inte trons innehåll, varit vägledande.

Förbipratandets
egenskaper blir också tydligt i kommentarerna till Dags inlägg. Han talar om den roll som lågkyrkligheten inte spelat i att försvara andra som motarbetas av det politiska system som EFSare åtminstone säger sig inte gilla. Kommentarerna talar om hur välsignat det är att tro lågkyrkligt. Klassisk förbipratenhet – typ.

Kränktheten
lyser också igenom, en kränkthet jag mött förr hos i övrigt finfina människor som tillhör EFS. I detta stycke visar man samma drag som i frikyrkliga sammanhang där det blir ännu tydligare. Man gillar inte, verkligen inte, att det man står för och gör ifrågasätts av någon utomstående. Själva kan man dock förhålla sig tämligen frostigt kritisk och rentav iskallt raljant till Svenska kyrkan men framställer sig som huvva oförstående när man själv drabbas av 10% av den kyla man ibland kan bestå andra med.

Så lite dag-is om EFS gör som inget…

Sverige leds av en demokratiskt vald regering bestående av fyra partier. De har kommit överens om att jobba tillsammans. Ibland gnisslar det och man kan se att partierna drar åt olika håll i olika frågor. Oppositionen i landet består av tre partier som gick till senaste valet tillsammans men nu agerar självständigt. Gissningsvis behöver de sluta sig någotsånär samman inför nästa val. Samma fenomen uppkommer då också på den kanten i det att samsynen ibland kan gnissla något. Detta kan vi se hemma i Svedala men våra ”spänningar” verkar ändå vara en mild västanfläkt jämfört med regeringskoalitioner på andra håll i världen.

I en icke publicerad kommentar till ett tidigare inlägg – jag hade satt streck i den debatten – uppmanades jag att för att följa vad som sker i Mellanöstern inte enbart läsa oppositionstidningen Haaretz utan också till exempel den mer regeringstrogna Jerusalem Post. Från och till brukar jag göra det men på anmodan har det nog nu blivit lite oftare än förr – sex gånger i veckan typ Haaretz-frekvens i stället för kanske två.

En nyhetsartikel idag väckte mitt intresse. I sanning skall sägas att jag inte fattar alla detaljer och framför allt säger alla nämnda namn mig inte alltid något. Jag valde att ändå översätta den och publicera min översättning här för att ge dig, ädle Bloggläsius, ett hum om hur det kan stå till i en regeringskoalition som med förlov sagt verkar ha det rörig. Lite stillsamt undrar man om den regering som säger att man vilken dag som helst vill förhandla om fred med palestinierna är förhandlingsduglig. Dessutom är det val i Israel nästa ås så förpostfäktningarna kan nog anses börja nu – i alla fall i ting där man vill profilera sig.

På dem palestinska sidan är man ju förresten inte heller ense. Många där – förutom Hamas – menar att Abbas kryper för ockupationsmakten och motsatte sig ett brev till Nethanyahu för någon vecka sedan. Det berättar en annan Post-artikel.

Den översatta artikeln – via Google och min bearbetning – ger en inblick i situationen. Undrar läsaren vad jag tycker så tycker jag att man inte skall uppföra israeliska bosättningar i omstridda områden över huvud taget och definitivt inte på mark andra äger. I det sista är jag överens med Israels Högsta domstol.

Läs och begrunda.
Eller låt bli om saken inte intresserar dig – men då borde du få en snigel i ögat.


Högerministrar samlar sig mot Barak när det gäller bosättningar

Inför säkerhetskabinettets möte ansluter sig Gilad Erdan till kritikerkören mot försvarsministeriets direktiv att riva utposten Ulpana. 

Miljöskyddsminister Gilad Erdan (Likud) begärde på söndagen att försvarsminister Ehud Baraks auktoritet över bosättningar på Västbanken skulle tas från honom och överföras till ett ministerutskott.
Erdan kommentar anslöt sig till en växande kör av ilska mot Barak på grund av regeringens plan att riva 30 hem i Ulpana, en utpost i anslutning till bosättningen Beit El.
Före påsk sa premiärministern att han skulle be riksåklagaren Yehuda Weinstein hitta en lösning som skulle förhindra den rivning av 30 lägenheter i Ulpana som beordrats av Högsta domstolen och bekräftats av försvarsdepartementet.
Ministrarna har uppmanat Netanyahu att stödja en lagstiftning som retroaktivt under vissa omständigheter legaliserar utposter på privat palestinsk egendom, sådana som Ulpana.
I Israels Radio sade Erdan att han trodde Baraks instruktioner att förstöra hem som byggts på palestinsk egendom inte var i enlighet med premiärminister Benjamin Netanyahus synpunkter.
Erdan ansluter sig till en växande kör av Likudstämmor som talar mot Barak. Vice premiär-minister Moshe Ya'alon (Likud) sade på lördagen att försvarsministern har använt onödigt våld för att evakuera bosättare, för att "se till att vänstern förstår vem dess ledare är" och för att Baraks Självständighetsparti ska kunna passera 2-procenttröskeln för att komma in i Knesset i nästa val.
"Det finns inget sätt att Ulpana kommer att evakueras under denna regering". Ledaren för partiet Habayit Hayehudit och ministern för vetenskap och teknik Daniel Herschkowitz sade i söndags. "Om vi inte lyckas stoppa vräkningen kommer frågan bryta upp koalitionen och leda till nyval."

Vänsterledare slår under tiden mot högern. Meretz säger att den regering som inte tar hänsyn till Högsta domstolen utan stöder rån bör upplösas.
"Det är omöjligt att än en gång, som det var med huset i Hebron, att när det gäller hilltops-utposten Ulpana ledande ministrar öppet ropar på en revolt mot rättsstaten" sa Meretz ordförande Knessetledamoten Zehava Gal-On, med hänvisning till regeringens beställda av-hysning av en judisk familj från ett hem i mitten av en palestinsk stadsdel tidigare denna månad.
"En regering som vill ignorera lagen och stödja rån bör upplösas", sade hon.
Gal-On uppmanade riksåklagaren att "bryta sin tystnad", och förbjuda ministrar att visa förakt för domstolen och ignorera dess avgöranden.
På lördagen svarade Baraks kontor Ya'alons skäggisar* med att säga att vice premiärministern har fått ett allvarligt fall av "Feiglinism", en hänvisning till Feiglins Manhigut Yehudit**.
"Feiglinism är inte bra för landet, dess säkerhet, dess framtid, eller för allmänheten" replikerade Barak spydigt. "Jag hoppas, för allmänhetens skull, att Feiglinism inte smittar."

Ya'alon varnade också för att koalitionen skulle falla isär om regeringen genomförde sitt löfte att riva de 30 hemmen i Ulpana.
Han var bland de ministrar som under helgen starkt talade till förmån för utposten. Transportminister Yisrael Katz (Likud) besökte familjerna där på fredag morgon.
Kultur-och idrottsminister Limor Livnat samt Knessetledamöterna Ofir Akunis, Ze'ev Elkin, Tzipi Hotovely, Miri Regev, Danny Danon, Yariv Levin, Carmel Shama-Hacohen och Tzion Pinyan – alla från Likud – väntas delta i ett möte i Ulpana på söndag kväll tillsammans med hundratals ledamöter i Likuds centrala kommitté.
Söndagens evenemang organiserades av Ulpana-områdets innevånares aktionsgrupp – som inkluderar Harel Kohen, en assistent för nationell unionens ordförande Ya'acov Katz – så väl som Moshe Feiglins Manhigut Yehudit grupp och National Camp i Likud.
Likudkällor uppgav att andra ministrar hade planerat att närvara vid evenemanget men inte kunde. Premiärminister Benjamin Netanyahu kallade till ett säkerhetskabinettsmöte samma tid, ett drag som av vissa ses som ett försök att sänka händelsens profil.

Sex dagar i veckan hämtas Lokala Världsbladet in från brevlådan för en snabb genomtittning av den ganska tunna publikationen. Det är handlar om Piteå-tidningen som enligt egen beskrivning är den dominerande tidningen i södra Norrbotten. Upplagan är på knappt 17000. Från Piteå vid Bottenviken till norska gränsen, knappt 40 mil efter 95an, sträcker sig spridningsområdet. Ordet dominerande är bara halva sanningen. Paltposten – ett annat smeknamn – är i realiteten den ENDA tidningen i södra Norrbotten, alltså Piteå, Älvsbyns, Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner. Visst finns det enstaka själar som envisas med att ha Norrbottens-Kuriren – jag känner en sådan i Älvbyn – men det är först uppåt fjällvärlden som Norra Västerbotten med centrum i Skellefteå seglar upp som ett alternativ*.

Piteå har ett genom generationer nedärvt kroniskt kraftigt lillebroskomplex till min födelsestad som är stifts-, residens- och hockeystaden Luleå dit det är 5½ mil längs E4an. Vänds blicken åt andra hållet är man även mindre än den västerbottniska hockeymetropolen Skellefteå dit det är 8 mil längs samma väg.  När det gäller ishockeysympatier är bladets läsekrets därmed kluven. Tidningens sportredaktion kan därför inte som kollegorna i Norrbottens-Kuriren, Norrländska Socialdemokraten eller Norra Västerbotten – för all del: även Arbetarbladet i Gävle – helhjärtat placera sina sympatier på ett ställe.  Är man Luleåpositiv gormar halva läsekretsen. För mycket åt andra hållet gnyr den andra halvan. Redaktionen måste på en lina kryssa som en slak åsna mellan två hötappar – typ.

Balansakten har man klarat hyfsat även om jag personligen tycker att man inte behövt fjäska så mycket för fansen till laget från Värsterbotten**.  Att Luleå vann själva serien och Skellefteå kom tvåa myste man över till lika fördelning. Tanken att de två lagen*** teoretiskt skulle kunna ställas i final mot varandra var kittlande men så blev det ju inte. Luleå visade sig inte räcka till. Då många Luleåsympatisörer ser Skellefteå som ett vettigt i-brist-på-annat-alternativ – en sådan är jag själv – kunde sportredaktionens heja-på-attityd då obehindrat riktas 8 mil söderöver.

Inte heller Skellefteå orkade dock gulda – tyvärr.
Hur gör man då i Lokala Världsbladet i en stad som ser sig själv som medelpunkten i tillvaron?
Skriver man därför-förlorade-vi-artiklar?
Författar man vi-får-ta-nya-tag-krönikor?

Näpp!! I dagens Paltpost skriver man här om Brynässpelaren Lavander och betonar att han ursprungligen kommer från Piteå. Man nämner tidigare år Brynäs vunnit då de haft Piteåfödda i laget men förtecknar inte lagets övriga segrar.

Detta, käre Bloggläsius, är den Pite-anda som säger
Vi förlorar aldrig! Vi vinner jämt! På nåt sätt!
Här är elithockeyn lokal! Sådetså!****

Jag gillar att leka med språk och formuleringar på ett sätt som kanske både förmedlar och väcker känslor och associationer utöver de skrivna eller talade ordens rent konkreta innehåll. Stundom uppskattas sådant av läsekretsen och andra. Ibland har jag fått på skallen. Rubriken snedglodda kedja är en sådan språklek. Vilken känsla som väcks vet jag ju inte – än.

Organisationen eller nätverket eller sammanslutningen Seglora smedja är några personer som bland övrig verksamhet har en hemsida jag inte regelbundet betittar. Jag kan därför inte på ett träffsäkert sätt beskriva vad som där yttras rent generellt. Genom en annan blogg kom jag dock i kväll att se att man i smedjan skrivit om strulet med varumärke och domäner och ho vet allt kring beteckningen Dagens kyrka - här.
I förbigående nämns då att Dagens kyrka är namnet på en bloggportal med konservativa kristna bloggare som Dag Sandahl och Håkan Sunnliden. Observera här ordet som. Placeringen av den glosan gör att alla vi aderton, förlåt tolv, som finns i Dagens-kyrka-portalen klassas som konservativa. Två namnkunniga exempel nämns.

Är detta rätt buntat?
Vad betyder orden konservativa kristna?
Är det så kallade högerkristna med amerikanska förebilder? Eller det mystiska utkantskatolska sammanhanget Uppdrag granskning lyfte fram för några år sedan?
Menar man politiskt eller teologiskt konservativ?

De ovan nämnda personerna kan nog med fog kallas konservativa i en del teologiska avseenden. I andra teologiska avseenden – församlingsbygge, prioriteringar, verklighets-uppfattningar – är de två väldigt radikala i jämförelse med den stockkonservativa rödgröna röra som bildar majoriteten i Kyrkomötet – socialdemokrater, centerpartister och moderater. Var de står politiskt vet jag inte. Personerna alltså.

Men vad vet Seglora om oss andra aderton, förlåt: tolv?
Har man sett efter om också vi är konservativa? Och i vilka avseenden?
Har Seglora glott så man ser rakt? Eller har man blivit snedglodd?

För egen del har jag genom åren fått uppskattning och skäll för att vara både konservativ och radikal. Jag har etiketterats som homofob och kommunist, som nostalgisk bakåtsträvare och vildsint revolutionär. Och för samma saker. Och olika. Därför betackar jag mig för att jag – och andra – ytligt och slagordsmässigt skyfflas in i något av demagogiska skäl lämpligt valt beteckningsfack. Ett oskick är vad det är!

Men givetvis uppskattar jag att Dagens kyrka på detta sätt getts extrareklam. Om jag framledes finner anledning att beblogga Seglora kommer jag dock att med förtjusning använda detta inläggs rubrik som beteckning på företeelsen ifråga.

Många ofattar värdet av de nordsvenska o som vi här upp kan sätta före allt möjligt. Jag menar det där o-et som ofta ersätter det mer centralsvenska inte. Inte plogade vägar i Mälardalen är oplogade här i norr men av någon märklig anledning ändå här fullt farbara. Trafikproblem syd upplever ouppstår i norr även om snö också här är kristalliserat vatten. Lite halkigt tyckte en del pendlande arbetskamrater det var i morse. I en del fall sommardäcksförsedda hade de i det slippriga föret ändå nått arbetsplatsen. Vintern har gjort motstöt med snö, en och annan minusgrad och hård vind men detta ohindrade dem ändå.

Vad gäller motstöten känner jag mig lite skyldig. Faktiskt. Jag vet i skallen att jag oförorsakar vädret men ändå gnager frågan: Är det min längtan i lördags som skapat detta? Jag åkte nämligen skidor då. En skön tur i sisådär 8 plusgrader. Trekvarts mil. Jag nämnde detta i förbifarten i inlägget svära i kyrkan där jag även uttalade följande ord: Mer snö och mer kyla är vad jag önskar!
Redan lördag kväll var jag önskehörd. Blötsnön vräkte ned. Det lugnade sig och vädret blev mer vackert vårvintrigt så igår blev det ytterligare en mil på samma tröga skidor. Jag väljer de tröga då deras egenskaper garanterar obakhalthet när snön är växelvis blöt eller frusen. Mycket njutbar tur.
Och nu snöar det igen…

Varför skriver jag om detta?
Svar: Det ofinns annat att skriva om. Det har helt enkelt ohänt något.
Den sista meningen blir till sin nyans lite lurig. För att något speciellt inte har hänt eller att det inte över huvud taget hänt något alls är det nordsvenska idiomet ohänt riktigt bra. Med ett enda ord fixar man innebörden i två meningar. Språkekonomi! Tilläggas skall dock att ohänt också kan betyda att något speciellt ännu inte hänt eller att det inte hänt något alls ännu. Det finns alltså också en temporal nyans i begreppet. Det enda ordet kan alltså ersätta fyra påståenden. Det, käre Bloggläsius, är språkekonomi!

Men det finns ytterligare betydelser. Åtminstone en så summan blir fem – minst. När en person sägs vara ohänt betecknar det att han – oftast en han – har tummen mitt i handen, är klumpig, opraktisk, inte händig – därav bilden. 

I mitten av en ohändelsevecka blev det ett blogginlägg i alla fall – oinnehållsligt.

Vill inte dra läsintresse från det förra mer mångordiga inlägget utan bara med ett kort meddelande hänvisa till ett film- och textförsett inlägg på ANDRA BLOGGEN.
Bilden är ur filmen och ger handlingen i ett nötskal:
Vackert barnbarn innebär uppståndelse.

I det förra inlägget, noble Bloggläsius, gav mitt barnbarn Tyra en för att vara från en tvååring tämligen brådmogen, rentav lillgammal, redo-görelse för tingens tillstånd den senaste veckan. Snabb uppdatering kommer här.

Precis som hon nämnde blev det igår resa till Luleå för avleverans av den lilla i föräldrahemmet samt en del annat. Väl hemma städades hon undan i den meningen att grinden till trappan hakades av, leksaker krattades ihop och barnstolen bars ned i förrådet innan det blev dags för en dålig sajensfixjon – serien V på kanal 6. Lite knepig upplevelse. Min devis en dålig sajensfixjon är bättre än ingen sajensfixjon utmanas rejält. V är så för dålig att den nästan går att vara utan.

Lilla Tyras närvaro brukar leda till en redigerad filmsnutt på ANDRA BLOGGEN. Så kommer det att bli men inte än. Annat har trängt sig före redigeringsarbetet. Förutom V en artikel från den israeliska tidningen Haaretz är ett exempel. Den kommer nedan. En skidtur likaså. Spåren har inte smält bort än men lite krisigt börjar det bli – bilden. På tungt blötföre och vallningsfria, därmed tröga, skidor förpassade jag i vart fall min lönnfeta kropp runt i skogen i en timmes tid. Mer snö och mer kyla är vad jag önskar!

Slutspelshockey tar också tid. Tycker det vore trist om Gävlarna skulle vinna också tredje matchen. Alliterationsvis leds tankarna därmed in på detta blogginläggs huvudsakliga reflexion med fötternötter och allt – samt en lång artikel läsaren givetvis inte behöver läsa. Gävlarna alltså.

Folk som svär i kyrkan tycker jag om. Förstå mig nu rätt. Givetvis gillar jag inte grovt språk* vare sig i kyrkorummet eller på annan plats**. Sådant tyder på ohyfs och dåligt ordförråd. I bildlig mening är jag dock förtjust i företeelsen att någon uttalar en i sammanhanget olämplig avslöjande ifrågasättande sanning***. Sådant gillar jag.

Gideon Levy är en israel som kan anses svära i kyrkan – kanske skulle det där heta i synagogan. Han skriver i den israeliska dagstidningen Haaretz. Att döma av webb-kommentarer**** till hans debattartiklar ogillar många honom skarpt men andra håller med. I gårdagens Haaretz innehöll Levy-artikeln bland flera kluriga och halvt sarkastiska tankar också lite om svensken Henning Mankell. Det blev extra intressant för mig som svensk – och denna bloggs läsare. Artikeln kan på engelska läsas här. Google gjorde grovgörat, jag putsade översättningen. Läs den gärna fast den är lång.


ISRAELS PARANOIA VAD GÄLLER PRO-PALESTINSKA AKTIVISTER

Israel kommer inte tiga still inför tusentals aktivister som förbereder sig för att komma på söndag. Israel kommer inte att missa ett tillfälle att se löjligt ut i världens ögon.

Vad ska vi skrämma den israeliska allmänheten med inemot den sjunde dagen av Påskens högtid? Hur ska vi ge dem den dos av rädsla som vi för länge sedan blivit beroende av? Efter en veckas lugn och säker semester måste vi hitta något, trots allt. Det iranska hotet har stelnat i förhandlingar, terrorn tiger, även Grad-missilerna har minskat i antal, det syns ingen pest vid horisonten och även omständigheterna kring attacken mot juden i Kiev har inte blivit tillräckligt tydliga.

Men Israel inte har övergivits. Det israeliska sinnet har äntligen hittat något: den pro-palestinska ”flyga-in-provokationen" som det redan kallas. Ministern för den allmänna säkerheten sitter i febriga samråd. Flygbolagen har fått "svarta listor" som utarbetats i förväg av det allvetande säkerhetsnätverket, Kriminalreportrar – detta är naturligtvis frågan om brott, vad annars? – har redan skickats till Ben-Gurions internationella flygplats för att möta den hotande faran.

Israel är förberedd för Dagen D kommande söndag. Man säger att 2500 aktivister kommer att landa i Israel och sprida stor skräck. Även om kriminalreportern förklarade för nationen att aktivisterna inte planerar att bära vapen eller tillgripa våld är ändå styrkorna redan förberedda när det kommer till fara, till terror, till att skrämma inför den stora dagen. Förra gången, för ungefär ett år sedan, slutade det med 127 fångar som omedelbart skulle utvisas, som de förtjänade, och faran kvävdes i sin linda.

Arrangörernas avsikt – ett besök för att visa solidaritet med det palestinska folket, att resa direkt från Ben-Gurion till Betlehem utan våldsamma avsikter – gjorde man genast otydlig och ersatte med den vanliga israeliska anklagelsen om terror och delegitimisering – så som vi anklagar varje fredsälskare och människorättsaktivist.
Hade Israel inte blåst upp historien till sådana skrämmande dimensioner skulle få människor ha uppmärksammat denna oskyldiga protest. Hade Israel varmt välkomnat dem och hjälpt dem på deras väg till Betlehem skulle det ha generat dem och även undergrävt deras mål. Men staten Israel kommer inte att stå overksam. Israel kommer inte att missa ett tillfälle att se löjligt ut i världens ögon. Man kommer omedelbart förklara dem persona non grata, som man gjorde med Gunter Grass, och se dem som ett luftburet hot.

Inresa till Israel är tillåten endast för uttalade vänner. Inte en spansk clown och inte en tysk författare och verkligen inte människorättsaktivister. En okunnig kristen amerikansk höger-extremistist är välkommen. En samvetsgrann europeisk vänsterintellektuell sänds till utvisningscellen. Det är Israel 2012.

När det gäller flottiljer och flyg-in-åtgärder handlar det om aktivister av vilka de flesta menar väl. Den svenska författaren Henning Mankell sa sig till oss innan den senaste flottiljen till Gaza: "Rapportera nu för en gångs skull sanningen. Ser du inte att det har inte handlar om någon krigsförklaring utan i stället om en fredsförklaring?" Naturligtvis nådde hans ord döva öron. Mankell deltog i två flottiljer till Gaza, utvisades vanhedrad två gånger från Israel och publicerade sina hårda intryck i världens ledande tidningar.

Hade Israel inte konfiskerat hans dator och egendom och behandlat honom som terrorist hade hans intryck varit annorlunda. Hade Israel uppmanat honom att presentera sin ståndpunkt skulle kanske hans kritik ha blivit mindre hård. Mankell och hans vänner kommer inte att ge upp. Nu arrangeras ytterligare flottilj i Sverige, denna gång på en segelbåt med blommor i lasten. Vi kommer förmodligen att behandla också den som om det vore ett hangarfartyg på väg att anfalla Israel.

Rötterna till denna paranoia är djupa och tankeväckande. Om Israel var övertygat om att dess väg var rätt skulle det inte uppföra sig på detta sätt. Om Israel verkligen trodde att ockupationen är rättvis och laglig skulle det inte bli skrämt av varje samvetsgrann aktivist som motsätter sig den. Om Israel inte hade någonting att dölja skulle man respektfullt inbjuda till besök.

När marken brinner under våra fötter och eld av tvivel och osäkerhet förtär allt blir enda svaret en våldsam och ohämmad attack. På söndagen då farsen av arresteringar och groteska utvisningar spelas upp än en gång kommer aktivisterna att kamma hem ännu en viktig seger: Återigen kommer de att bevisa att Israel har något att dölja och att det, trots all propaganda, är väl medvetet om sina skelett i garderoben och att alla som vågar komma nära dessa skelett kommer att drabbas av samma öde – utvisning.

Hejsan!

Det är jag som är Tyra.
Jag är två år.

Det är jag som sett till att farfar inte bloggat de senaste dagarna. Ni som brukar titta in har nog märkt det. Att han inte skrivit nåt. Han har haft annat vettigt att göra. Jag har inte gett han en chans faktiskt. Hållit honom fullt sysselsatt. Skriva fiffigt tar ju tid. Fundera ut fifferierna också. Och jag tycker han kan göra annat. Vettiga grejer. Läsa, leka, laga mat, titta på film, läsa lite till, fixa mellanmål, ta mig på sajtsiing i vagn, plocka upp, ta fram, fixa, dona. Bara som exempel. På sånt man kan ha farfarar till.

Egentligen började det i förra veckan. Av ömma föräldrar skjutsades jag till Älvsbyn. Mamma och pappa var kvar till på Annandagen. Spelade ingen roll. Jag var ju med farmor och farfar hela tiden i alla fall. Dom är mycket lättare att ha att göra med. Mer manipelerbara liksom.

Från tisdag var farfar helt i mitt våld. Mamma och pappa hade farit. Och min farbror. En faster fanns i fastigheten så dom växeldrog lite men jag höll dom igång. Farmor – som jag kallar chammo – var inte hemma. Hade smitit. Jobbar. Så mest är det farfar och jag.

Idag var vi en tur på byn. Dom säger så här. Hemma i Luleå är det på stan. Men i Älvsbyn är det på byn. Innan hade jag varit snögrävling ett tag. Men sedan bar det av. I vagn. Vi skulle köpa ägg. Fast jag somnade ungefär vid kyrkan. Tyckte ändå att jag hörde farfar prata med en annan gubbe om mig. Det här med barnbarneri alltså. Farfar sa nåt typ det händer nåt hela tiden men det händer som ändå inte nåt, blir i alla fall inget gjort. Gubben höll med.
Jag log i sömnen. Låter som jag lyckats. Så är det ju. Och skall vara. Det är ju vi barn som skall utvecklas. Det är vi som ska få nåt gjort. Lära oss saker. Växa. Ha kul. Må bra. Föräldrar ska bara se till att det sker. Underlätta och fixa. Det är det dom finns för. Farmorar och farfarar får vara glada om de kan hänga med. De slet ju ut sig på förra generationen – typ.

Imorgon ska jag visst skjutsas hem. Lilla mamsen och lille pappsen börjar få abstinens. Lånetiden har gått ut liksom. Farfar och farmor ska se till att jag lämnas tillbaka efter en kravlös vecka. Alltså en vecka utan krav på mig.

En sak tll: Om några veckor ska jag få ett syskon. Småsyskon tar visst en väldans tid. För ens föräldrar alltså. I vart fall om man ska döma efter min Emma-film. Jag har boken också. Då är det nog bra att ha välövade och motiverade föräldraföräldrar som tycker om en. Det har jag. Fyra stycken.

Hej då!

Tyra

Nu är Påskhelgen över. Det är Annandagens kväll och det är lite lugnare i huset än tidigare. Barnbarnet sover. Hennes farmor och ena faster glor på TV. Den andra fastern läser. Mamman, pappan och farbrodern har rest till Luleå. Dags att skriva lite blandat smågodis till läsarens förnöjelse – eller inte.

Just det!!
Läsaren fattade det ovanskrivna rätt. Föräldrarna for och barnbarnets farföräldrar är lämnade i barnbarnets våld åtminstone en del av farfaderns Påsklov. Skall bli kul. Ässa bok kommer vi att göra i massor. Och leka. Och mysa. Givetvis också filma – som jag brukar. En solskenssnutt togs idag men den har jag inte redigerat än.

Den tyske författaren och nobelpristagaren Gunter Grass har skrivit en dikt som väckt den israeliska regeringens vrede så till den milda grad att han inte kan få komma in i landet om han skulle vilja. Man önskar visst också att den tyska regeringen skall ingripa. Givetvis en alldeles oproportionerlig överreaktion. Man kan läsa om det i Haaretz - här – men jag ids inte översätta. På liknande vis ville man för något år sedan att den svenska regeringen skulle ingripa mot Aftonbladet som publicerat något man inte gillade. Jag undrar helt stilla om inte de som kallar sig Mellanösterns enda demokrati borde fatta att Västeuropeiska länder har yttrandefrihet och pressfrihet. Att kalla all kritik man får för antisemitism är att ropa Vargen kommer! alldeles för ofta. Grass skrev dikten på tyska och den rotvälskan har jag aldrig studerat. En engelsk översättning kan läsaren ta del av här och själv bedöma om dikten är jude-fientlig eller bara uttrycker oro över att Israel på tyskbyggda ubåtar har de massförstörelsevapen Iran påstås vilja skaffa sig. I själva frågan är min enkla mening i sammanhanget är att alla kärnvapen, vem som än har dem, utgör ett hot mot världsfreden.

En bok har jag fastnat i under helgen. En skönlitterär bok i genren fantasy – om fantasy är skönlitteratur. Och på engelska. Har lånat den av yngste sonen som har hela serien. Jag kommer inte att tugga i mig hela seriens alla 5000 sidor. Inte heller upplever jag att den kvalificerar för kategorin Predikaren 12:12 där jag brukar berätta om intressanta saker jag läser. I alla fall är jag nu i den första boken ikapp och förbi där vars TV-serien A game of Thrones nu befinner sig i handlingen. Lite annorlunda att läsa sådan engelska. Helt annat språk rent språkligt än nyhetsartiklar eller teologisk facklitteratur som jag annars använder mina språkkunskaper till att försöka dechiffrera. Stundom marigt. En helt annan läsupplevelse – typ.

Nu skall jag snart knoppa in.
Madammen jobbar i morgon.
Tack vare den lilla blir det knappast sovmorgon.
Vi måste ju Oka glöt!!

Rubriken ovan – med frågetecken – blev rubriken ovan sedan jag funderat ett tag. Vill ju gärna ha en överskrift som inte behöver mer än en rad i inläggsförteckningen till höger. Hade jag inte haft den viljan skulle detta inlägg om gudstjänster i Påsk blivit ljuset som kommer med invandrarna och nog hade jag gjort som n´siwert – eller nåt åt det hållet.

Igår kväll 23.30 började Påsknattsmässan utanför Älvsby kyrka. Vi samlades vid en värmande brasa på vilken Påsk-ljuset tändes och på det våra egna småljus innan vi gick in i kyrkan. Vi var ungefär 70 personer i några minusgrader och kalldrag*. Väl inne i helgedomen firades då en gudstjänst med klar inspiration från de ortodoxa kyrkorna. Böner och textläsningar ur Gamla Testamentet fram till midnatt, upplysning av hela kyrkan, rökelse, påklädning av altaret, mer textläsningar, evangelieprocession och läsning på fem språk**, predikan***, samling kring dopfunten, lång sjungen växelförbön för allt löst och fast i hela världen****, Trosbekännelsen, förnyelse av doplöften***** och allra sist Mässa. Hemmapromenerad 01.30.

Verkligen en välmatad gudstjänst. Hade allt!! Menar allt!! Peppade, i den mån man kan peppas efter midnatt, till tillit till vad Gud gjort i och genom Jesus död och uppståndelse, till vad Gud gjort med oss i dopet och till vad Gud gör och ger i Mässans kropp och blod. Att visa på vad Gud gjort och gör tänder tro i hjärtat. Läs gärna om denna sista mening och begrunda sanningen i den.

Vi var som sagt ungefär 70 personer mitt i natten. Majoriteten kom utomlandsifrån – Mellanöstern, Afrika, Östeuropa. Tack gode Gud för ljuset som kommer med invandrarna!

När vi promenerade hem sade madammen alias barnbarnet Tyras farmor: DU får kliva upp i morgon! Fullt rimligt då farmodern var den som klev upp strax efter sju på lördagsmorgonen medan farfadern sov till drygt 10. Skiftarbete blir en lämplig lösning enär den lilla tösen sover i vårt rum så de utmattade föräldrarna kan sova ostört. Dessutom föredrar flickebarnet pappans föräldrar framför sina egna. Min tur Påskdagens morgon alltså.

Oka gjöt! ljöd kommandoordet i sovrummet tio minuter i sex. Då hade vi sovit sisådär 4 timmar. Oka gjöt! är ett icke förhandlingsbart ultimatum vilket betydde att vi åt frukost någon minut efter 6. Sedan gick farmor och lade sig på nytt. Farfar och Tyra var vakna, lekte, tittade på film och hade det farfarssömnigt mysigt medan den lågt stående morgonsolens strålar flödade in i fastigheten.

Mellan 9 och 10 vaknade så småningom fler fastighetsinnevånare. Andra ville vara med 2-åringen som nu började bli sömnig på nytt. Själv satt jag stelt stirrande framför mig innan beslutet togs, beslutet att för att inte somna där och var jag var förflytta min lekamen till där vars gudstjänst skulle firas Påsk-dagen 2012.

Det blev ekumenisk gudstjänst på Filadelfia. Alla gudstjänster denna dag var sammanlysta dit. Kyrkokören skulle sjunga, någon pingstvän alternativt EFK-are skulle leda sammankomsten och en annan av samma samfundshemvist skulle predika. En bit in i mötet – det kallas så där – började jag tänka vad jag 20 över 12 när allt var över var helt övertygad om: hade jag varit frikyrklig så nog hade jag gjort som n´siwert. Siwert Öholm alltså. Han som tidigare i veckan skrev en artikel i tidningen Dagen om att han på grund av förytligande inom frikyrkligheten valt att lämna densamma för de andliga djup och det innehåll som garanteras av Svenska kyrkans ordningar. Det var bara så utspätt – men kören var bra.

Jag har inget emot ekumenik – tro inte det. Men jag önskar att den skall kvalitetssäkras. Särskilt en dag som Påskdagen. Har någon sorts känsla av att Påskens huvudperson är Jesus, inte förkunnaren själv eller åhöraren. Snackas det mycket om hur det känns i hjärtat skyms det Gud gjort och gör – faktiskt.
Kanske är det en detalj men i så fall en viktig sådan är hur man talar om och tillämpar talet om Bibelns auktoritet. Jag för min del tror att Jesus menade allvar när ha sa till sina lärjungar att när ni ber skall ni säga – observera ordet skall – och så lärde dem Fader vår alias Vår Fader. Att man i ena andedraget pratar om Bibelns nödvändighet och auktoritet – helt OK – men sedan hoppar över den bön Jesus sagt vi skall be samt därtill Välsignelsen är för mig en gåta. Men så var det. Det var bara en – alltså en med tillägget enda – gemensam sång med Påsk-anknytning av tre gemensamt sjungna.

Jag blev inspirerad av Påsknattens gudstjänst. Svensk-kyrklig ekumenik och öppenhet åt allmänkyrkligt, katolskt och ortodoxt håll innebär fördjupning, innehåll och kvalitet. Ekumenik i frikyrkoriktning är givetvis också också viktigt men om inte ens Påskens innehåll kan kvalitetssäkras när man ekumenikar åt det hållet bör sådant samarbete ske någon anonym söndag i Trefaldighetstiden, inte en stor högtidsdag. 

Dock – till sist denna Påskdagskväll:
Jesus har uppstått från de döda.
Han har öppnat Liv och Gudsgemenskap för världen.
Det är grejer det!

Under någon månads tid har man i Cooperativabutiken härstädes ägnat sig åt rejäla ombyggnationer men nu börjar det vara klart. Positiva förändringar, mer varor, nya frysar och kylar med luckor och dörrar. Fräscht! Det enda marginella och bagatellartade problemet är att man hittar ingenting. Allt har fått andra latser i affären än förr. Var har ni gömt ….? har jag frågat personalen många gånger.

Nu är ju detta i och för sig inget stort problem. Normalt skall det ju handlas bara till mig och madammen i mitt liv. De flesta helger ansluter yngste sonen men mestadels är vi två. Bara. Lappen med förteckningen över vad som skall köpas anger inte fler grejer än att man hade klarat sig utan lapp. Kvittona blir nästan kvadratiska.

Nu är det inte normalt, storhelgen till ära. Yngste gossen anlände om onsdagskvällen. Idag Långfredag kring 12 kom den äldre av sönerna med fästmö och tvåårigt barn – Tyra. Senare på eftermiddagen anlände äldsta dottern, nyss fyllda 29. Fullt hus alltså. Bara den yngre av töserna har annan vistelseort denna helg – liksom flickornas kavaljerer. Fullt hus i alla fall. Därmed full rulle. Inte minst för farmor som punktmarkeras av den lilla.

Med så mycket folk i huset för några storhelgsdagar blev skärtorsdagskvittot från den ommöblerade butiken hela 59 cm långt. En smärre tapetvåd – typ. Och länge länge länge fick vi leta det som lades i vagnen...

Av någon obegriplig anledning vaknade jag vid 6-tiden i morse. Vårvintersolen gassade in i fastigheten. Det var minus 8 ute. Faktiskt funderade jag då att ta mina skidor och ge mig ut på en promenadskidåkningstur i arla morgonväkten. Men funderade bara. Valde att läsa en stund i stället och somnade om vid ½8 och sov i tre timmar till. Med den andravakningstiden och så mycket barn- och barnbarnsrusch på ingång blev det radions Långfredagsgudstjänst i stället för Älvsby kyrka. Radion är visserligen ett surrogat men ändå något. Viss förtröstan har jag ändå i det faktum att kollegan som ansvarade för gudstjänsten – om jag fattat predikoturerna rätt – är den kollega som på sin blogg brukar lägga ut sin predikan. Med lite flax kommer jag – kanske – kunna läsa den där. Fast inte än. Jag kollade nyss.

Till sist: Besöksstatistiken på min blogg har förändrats. Märkbart fler intittare. Jag gissar att det beror på det jag berättade om i inlägget ny länk – dagens kyrka. Välkomna skall ni vara ni som är nytillkomna läsare! Vi 12 som fått vara med i dagens-kyrka-portalen har här och var beskrivits som kyrkliga debattörer vilket nog är mer eller mindre sant. Min blogg har aldrig varit en renodlad kyrktyckblogg utan har innehållit lite av varje. Och så skall det förbli. Detta inlägg visar det. Väl bekomme!

Bilden? Klicka på den så blir den större och ni ser fruktdisken i den nyombyggda affären.

På Facebook där alla nu önskar alla Glad påsk skrev jag tidigare idag:
Nu börjar snart helgerna. Fast det varit så i flera år känns det lite konstigt att som präst inte ansvara för några gudstjänster vid en så avgörande högtid. Tur att det finns andra som håller i. Skärtorsdagsmässa i Älvsby kyrka 18.30 deltar vi i – till att börja med.  Glad Påsk väntar jag med att önska. Påsken blir ju på söndag. Långfredagen i morgon är ju inte enbart happy - eller hur?

Det är alltså lite tokigt att på Skärtorsdag att tjuvstarta Påsken. Den infaller ju enligt det biskopsbeslut år 325 som fortfarande styr ledigheter, resor och matvanor för nutida svenskar hundratals mil från Nicea, en stad i nuvarande Turkiet, först på första Söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Ändå tjuvstartade vi på folkhögskolan redan på Dymmelonsdagen. Mitt förslag att vänta med alltsammans till första veckan efter påsklovet kuggades vederbörligen och grundligen av ett samstämmigt kollegium.

Skolgudstjänsten onsdag morgon fick ungefär följande innehåll. Ordet ungefär är en väldigt exakt beskrivning. Jag har nämligen funnit att det går inte att ha synligt manus vid dessa gudstjänster, alltså papper att titta i eller läsa ur. Stolpar vad jag ska säga har jag på sidan om och memorerar under sångerna vad jag skall berätta. När jag nu skriver här är det mitt körschema jag har framför mig. Alltså pappret med vad jag tänkte säga, inte exakt vad jag sa. Bara ungefär.

Efter ett kort intro om det lämpliga i att slå av mobiltelefoner och liknande sjöng vi de tre första verserna på psalmen 154. Texten fanns på ett blad alla fått. Sedan vidtog mitt första prat enligt följande:

Sången vi sjöng är gjord på en berättelse. Den har ni i den gula rutan på bladet. I alla fyra berättelserna om Jesus, skrivna av Markus, Matteus, Lukas och Johannes, finns den händelsen med. Nu läser jag den. Det är god sed i kyrkliga sammanhang att man för att vara skärp står när man lyssnar till Jesus-berättelserna. Så gör vi nu också.

Matteus kapitel 28 verserna 1-10 lästes. Sedan fortsatte jag:
Det här, att Jesus inte förblev död, är centrum i allt vad kristet är. Utan det, att Jesus lever, är det inget. Ibland tror folk att tro handlar om att det finns en hygglig Gud som vill att vi ska vara hyggliga, älska varandra, och kanske blir sur när vi inte gör det. I och för sig är det sant att Gud älskar oss och uppmanar oss att älska varandra. Ändå är det inte det som är poängen, centrum, i den kristna tron.
Centrum är att en grav blev tom. Ur döden kom Liv. Ett tortyrredskap – kors – blev ett tecken på Guds kärlek. Därför är kristen tro en tvärtom-tro. Inte att kärlekfulla människor förtjänar större kärlek från Gud i någon sorts stege. Det är tvärt om! Kristen tro är en tvärtom-tro.

Ett exempel till på samma sak är denhär ljusstaken. Skolans rektor har tagit med den från Liberia i Västafrika. Där var det inbördeskrig för ett antal år sedan. Då var det här en artillerigranat. Eller rättare sagt tomhylsan efter en. Och nu har man gjort ett kors av hylsan. Ett döden redskap har blivit en ljushållare i ett kapell. Visar på nåt sätt på samma tvärtom-tanke, samma tanke på ett byte.

Vi ska lyssna till en sång med ännu en tvärtomtanke. Sången handlar om Jesus. En rad lyder: you traded heaven for a wooden cross. Ett byte. Ett tvärtom till. Och så finns ordet grace, nåd, med flera gånger.

Här sjöng så min musikaliska kollega den sången för oss alla – och jag fortsatte.
Allt det här – you traded heaven for a wooden cross och att Jesus uppstod ur graven – spelas upp varje år. Det hände år 33 tror man. Över hela världen spelar man upp saken. Fast lite olika å olika platser. I Ryssland hälsar man till exempel varandra på ett speciellt sätt. Man säger vissa ord kopplade till Påsken. Låter hur? Det finns folk här som vet det. Vad säger ni i Ryssland?
De rysktalande SFI-eleverna gav svar och en översättning som fick mig att fortsätta:
Det där är ju grejer det: Kristus har uppstått från de döda! Ja, han har verkligen uppstått! Det är innehåll! Jämfört med vårt lite småtöntiga Glad Påsk.

Detta att det spelas upp finns också här på altaret. I denhär blombuketten jag satt ihop. Gula Påsk-liljor dominerar. På söndag har man massor med gula påskliljor i kyrkorna. Guldgula. Uppståndelsens, livets och festens färg.. Men i buketten finns också en röd ros. På fredag har man i kyrkan fem rosor – enbart. Inga ljus, inga tyger på altaret. Bara fem rosor, en för vart och ett av Jesus fem sår. Och i buketten finns två violetta tulpaner. I kyrkorna betyder violett att det är en allvarlig tid, en tid för eftertanke och förberedelse. Innan Påsk. Nu i Stilla veckan. Buketten spelar upp saken.

Det hände alltså då – troligen år 33.
Det spelas upp jämt – år efter år.
Det handlar om nu.

I den gula rutan finns ord jag inte läste (Matteus 28:16-20). Det handlar om vad allt det där ska leda till, det där med Jesus död och uppståndelse. Så fick han all makt i himmel och på jord. Det är tänkt att varje människa skall tro på det, tro på Honom.

Ibland sägs det tro är att inte veta – och det är alldeles sant. Tro är som ett bungy-jump – se på bilden på bladet. Den som kastar sig ut i det fria vet inte om gummibandet håller. Måste våga. Måste lita på. Och efteråt vet man att det höll. Och håller. Våga kommer före veta. Lita på likaså. Och det är vårt läge nu. Våga lita på, våga dyka, våga tro.
Psalm 45 sammanfattar det här med Jesus. Sista versen är en bön där man vågar, litar, så man vet. Vi sjunger den psalmen.

Efter psalmen blev det bön, gemensam Vår Fader och från mig Välsignelsen. Gudstjänsten avslutades med psalm 154 igen men nu alla verserna, växelsjunget mellan män och kvinnor – som psalmtexten är tänkt. När man lämnade kapellet kunde man ge kollekt till Aira sjukhus i Etiopien.

Hela gudstjänsten tog ca 40 minuter. Det jag berättat är hur jag sökte lösa den maktpåliggande, alltså mycket viktiga, angelägna, betydelsefulla och ansvarsfulla uppgiften jag detta års stilla vecka hade som skolpräst vid Älvsby folkhögskola.

Mina uppgifter som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola innebär bland annat ansvar för gemensamma skolgudstjänster på lektionstid för alla elever och personal 4-5 gånger varje läsår*. Detta är en maktpåliggande uppgift. Till ordet maktpåliggande ger www.synonymer.se förslagen mycket viktig, angelägen, betydelsefull; ansvarsfull. Idag stod jag inför en sådan mycket viktig, angelägen, betydelsefull och ansvarsfull uppgift.

Vi var väl ca 80-90 i kapellet. Elever och lärare. De allra flesta av dessa brukar inte fira gudstjänst regelbundet om man med regelbundet menar att de brukar gå i någon kyrka en gång i månaden eller oftare. För de allra flesta var nog den samling vi hade i morse faktiskt den enda gången de under kommande helger konfronterar sig med att Jesus uppstått från de döda – typ.

Inemot hälften av de närvarande eleverna är svenskfödda unga vuxna.. Resten är elever på SFI som ännu inte hunnit få del av alla det svenska språkets och det svenska samhällets alla mysterier. Detta innebär att den förkrossande majoriteten av dem som firade gudstjänst i kapellet är ovana att sjunga gemensamt och i det närmaste helt obekanta med psalmer och sånt. Det är den maktpåliggande situationen. Tilläggas skall dock att ”luckorna” inte beror på ointresse eller motstånd, på något sorts aktivt ”nej” från deras sida. Orsakerna finns på annat håll.

Vad gäller de svenskfödda påstår jag fräckt och ouppfostrat att orsaken till deras obekantskap med kristliga ting ligger i att den kyrka som döpt dem (eller enligt egen ambition har avsikten att döpa dem) högaktningsfullt gett katten i att göra det, alltså vägleda döpta vidare och att evangelisera i avsikt att döpa. Utan skick och fason påtalar jag vidare det bisarra faktum att det bara är undantagsvis som det i Svenska (folk)kyrkans församlingar finns vilja, ambitioner, planer och strategier för att söka kontakt med människor för att lotsa från ett läge där och då de inte tror till en position där och då de gör det. Grovt och plumpt menar jag även att detta i sanning är en stor skandal då kyrkan och inte minst hennes politiker alltid brukar brösta sig med självsmickret att vara till för alla. Jag skulle kunna fortsätta att orera vitt och brett vad gäller de svenskföddas försummade situation men låter mitt gnölande stanna här.

Vad gäller de icke svenskfödda – halva styrkan i kapellet – är de oberoende vilken tro de har. vare sig de är kristna, muslimer eller buddister, per kilo kroppsvikt mer troende än ”gammelsvenskarna”. Flera av dem – nu menar jag främst de kristna från Afrika och Mellanöstern – ber, känner Bibelns berättelser och har erfarenheter från och av kyrkor. De har dock ännu inte detta på svenska. Muslimer från samma ursprungsländer har sin tro och sina utifråntankar vis à vis kristen tro. Men ännu inte på svenska liksom buddister från Ostasien som i sin tur har sitt. Östeuropeiska invandrare från gamla Sovjet är tämligen sekulariserade men samtidigt stolta nymornade ortodoxa kristna med starkare Påskmedvetenhet än vad medelsvensson har - fast på ryska.

En folkhögskolegudstjänst innebär alltså en sammansatt församling. Och en annorlunda församling. Kontrasten gentemot ”en vanlig gudstjänst” blir stor. Idag fanns sammantaget 10-15 svenskakyrkliga, EFSare och frikyrkliga på svenska språket kyrkvana där, de som är någotsånär hemtama i en del psalmer och annat. I ”vanliga gudstjänster” brukar ju sådana vara i majoritet – än så länge.

Det maktpåliggande i detta sammansatta läge är att visa på vad som är centralt i kristen tro – Jesus. Detta skall ske på enkel svenska utan att det blir barnsligt. Ett kristet innespråk fungerar inte, inte heller plattityder och banaliteter. Förmågan att tänka finns hos alla på plats. Det är pusselbitarna att tänka kring som saknas hos många. Åtminstone på svenska.

Sådan ser skolprästens mycket viktiga, angelägna, betydelsefulla och ansvarsfulla uppgift ut. Tack och lov finns på skolan en musikbegåvad lärarkollega med samma syn på saken som jag. Hon hittar sånger, psalmer osv och jag får stå för pratet – förkunnelsen. När jag började skriva detta blogginlägg var det nog vad jag sa - förkunnade - som jag tänkte skriva men så blev det inte. Situationsbeskrivningen blev vidlyftig och inlägget därför långt nog men jag sorterade in hela härligheten i kategorin Predikan mm i alla fall.

Kanske återkommer jag med hur det avlöpte…

Tre ting övergår mitt förstånd,
fyra kan jag inte fatta:
örnens väg över himlen,
ormens väg över klippan,
skeppets väg över havet
och mannens väg i kvinnan.

Så djupsinnigt skulle jag inte kunna få ihop det. definitivt skulle jag aldrig kunna närma mig det djup man märker om man lägger till allt annat som finns samlat i Ordspråksboken i Gamla testamentet. Raderna nyss är därifrån – kapitel 30 verserna 18 och 19. Jag är mer plattitydiskt inriktad och inskränker mina tisdagskvällsfunderingar till detta:

Tre ting övergår mitt förstånd,
fyra kan jag inte fatta:
den ena strumpans dunkla öde
ett påslakans fyllning i tvättmaskinen
vårväglerans fäste på bilen
och webbdebatter i Dagen.

Vart den ena delen av ett strumppar tar vägen skall jag inte skriva mycket om. Vet bara att jag delar erfarenheten med många av mina medmänniskor som också upplever att uddastrumpornas antal alltid ökar och att det aldrig beror på att en extra strumpa på något förunderligt sätt anslutit från ett parallellt universum. Sockorna försvinner alltid och ingen vet vart.

Likaledes finns ingen anledning att heller spekulera över hur det kommer sig att sedan man laddat tvättmaskinen med ett underlakan, två örngott, ett par kalsonger och ett påslakan så återfinns alltsammans inuti påslakanet då tvätten tvättat färdigt. För många år sedan sökte jag dryfta ärendet med fadern till de flickor jag och madammen i mitt liv är gudföräldrar åt. Jag fick inte mer vett ur honom än en förvirrad teori om att det nog berodde på antalet kallingar. Kalsongfaktorn är nog väldigt viktig! hävdade han bestämt.

Hur det fungerar med vårväglera och bilen övergår också mitt begränsade förstånd. När vi om söndagen färdades de ca 50 milen från Björkliden till Älvsbyn var det minusgrader hela tiden. 2-7 stycken. Solen sken dock sitt varma drivsmältande vårvintersken mesta tiden men det varvades med blötsnöbyar andra stunder. Smält-, ler- och vägdammsvatten stänkte upp på bilen titt som ofta. Frös fast till ett extra lager på bilens sidor och i hjulhusen och väl framme blev vi nästan tvungna att pressa upp dörrarna för att ta oss ut genom istäcket. Och nu kommer frågan: Varför följer nu inte dyngan med när isen smälter och ramlar av fordonet? Varför lossnar bara det frusna vattnet medans skiten sitter kvar? Det kan jag inte fatta.

Och så det sista: webbdebatter i tidningen Dagen.

Den kände mediaprofilen Siwert Öholm skriver att han lämnar frikyrkan för Svenska kyrkan. Artikeln hittar man här. För någon månad sedan var det en annan frikyrklig nyckelperson som gjorde samma sak och satte med sin artikel igång en av de största Dagen-debatterna någonsin. Jag berörde frågan kort i en del av inlägget ifortidskompledig mm den 14 februari.

Ingen må tro att jag känner någon som helst skadeglädje över att det krisar i frikyrkligheten! Bort det! Ingen må heller tro att jag tycker det skulle varar kul att människor så att säga ”kommer över till oss” eller nåt sånt. Som om kyrkan tagit en eller annan skalp. Men det är klart jag blir nyfiken, fast jag är en utomstående. Och jag blir häpen över webbkommentarerna från Dagen-läsarna, över hur man så skickligt undviker var som är orsaken, över hur en del slår ifrån sig, misstänkliggör både artikelförfattarna och det sammanhang de nu säger de vill ty sig till. Och missar kärnpunkterna i deras kritik.

Jag tror att frikyrkans kris – som jag bara ser utifrån – både liknar och oliknar den identitets- och innehållskris jag ser i Svenska kyrkan – som jag dock ser inifrån. Bägge kriserna – särskilt viktigt att nämna i Stilla veckan – är det man brukar kalla det Andra Trosartikeln, alltså Jesus och Jesus försoningsofferdöd och uppståndelse, kommer på undantag. I Svenska kyrkan sjunker i förkunnelsen goa ord om Jesus inte sällan tillbaka för ett allmänt prat om Första Trosartikeln om skapelsen, miljön, freden och att Gud vill att vi ska älska varandra. Visst vill Gud det och visst är sådant viktigt men det är inte det som är kärnpunkten i kristen tro. Kärnan är Jesus och syndernas förlåtelse till alla folk. Dock finns, när förkunnelsen tunnas ut, i Svenska kyrkans gudstjänstordningar fasta innehållsrika kärnfulla formuleringar som balanserar upp saken någotsånär.

Frikyrkans kris – som jag alltså ser utifrån – uppfattar jag som att man också tappar Andra Trosartikeln men där till förmån för den Tredje, alltså om (lokal)örsamlingen, gemenskapen, entusiasmen, friheten och att man i den processen inte har innehållsrika ordningar som någon sorts kvalitetsgaranti.
I vart fall fattar jag artikelskrivarna i Dagen så – fast jag inte begriper mig på debatterna.

I morgon bitti är det skolgudstjänst på folkhögskolan. Jag återkommer.

Vi är hemma nu! Tillbaka i Älvsbyn efter en vecka i Björkliden där första veckohalvan innebar betydligt sämre väder än andra halvan – som faktiskt blev helt OK. Dock åkte jag aldrig slalom, bara turskidor. Kanske blir denhär vårvintern helt slalomlös. Vem vet. Än så länge är det dock bara första april.

Ehuru detta – att det idag är första april – behåller jag den marsmånadsanknutna rubriken och anger att detta är det 11:e inlägget som skrivs om eller under min speciella resa den 3:e månaden år 12 med ett underförstått tvåtusen innan.

I det första reseinlägget nämnde jag att jag i somras på fjälltur gav efterskottsbloggreflexioner utifrån läsning av Paulusbrev i kronologisk ordning. Jag gick inte vidare – som ju läsaren märkt – i det projektet denna gång. Den stugsittande tiden lät jag om inte helt fyllas av så i alla fall till en del innehålla färdigläsningen av den bok jag berättade om i förra inlägget. Den läsningen har verkligen inneburit ett motlut i jämnkraft med vilken skidtur som helst. Och samma välbefinnande och samma njutning och samma efterutpumpenhet.

En ny sak är dock att jag kanske måste fundera lite över hur jag mäter det jag mäter på min blogg. Tidigare har det varit så att det faktiskt varit en poäng för mig att på en lista notera de datum då människor kopplande till fler än 50 IP-adresser behagat glutta in här. De dagarna avvek från normalantalet. Detta var innan den nya bloggplattformen http://dagenskyrka.se. Sedan den dagen den gick igång har varje dag varit en 50plusdag. Ett par dagar rentav 50plusplus. Att byta brytpunkt för min lista kanske blir aktuell.

Att byta synpunkt eller avsikt utifrån den eventuella läsekretstillväxten blir dock inte aktuellt. Jag kör på som vanligt med både ditten och datten och nämner därför helt korteligen att jag nu emotionellt befinner mig i ett tillstånd av lätt krypig obalans. Orsakeskedjan till detta är att jag i morgon 08.20 skall å ortens Vårdcentral tappas på blod för de kunniga därav skall kunna klura över mitt allmänna hälsoläge. Inget har hänt och krasslig känner jag mig inte alls så jag ar inte ett dyft orolig. Provtagningen handlar om att liksom bilen besiktigas varje år kan jag ju hälsokollas vart annat – inget annat. Det mariga är att från 20.00 ikväll får jag inte äta eller dricka eller – och detta är det värsta! – tugga snus. Jag skall som det heter vara fastande fram till dess att de i morgon bitti fyllt sina rör. Först efteråt kan prisen läggas i min mun.

Jag pryder detta sista reseinlägg med samma förraåretbild som det första.
Så var nämligen vädret i förrgår, igår och idag.

I vetenskapliga sammanhang betyder nya böcker och nya forskningsrön ofta att man fått nya data att ta ställning till och försöka förstå. I ämnesområden som fysik och medicin är det så. Inte sällan också till exempel i historia, i vart fall modern sådan där nya rön kan komma ur ny tillgång till exempelvis nyöppnade arkiv.

Vad gäller Bibelvetenskap är det inte riktigt så att nya böcker nödvändigtvis måste betyda att något nytt framkommit. Det är sällan exegetterna får nytt material att sätta tänderna i. De sista påtagliga materialtillskotten kom i slutet av 1940-talet. I Egypten gjordes då fynd av gamla papyros på ett ställe som heter Naq Hammadi och de gav inblick i den idévärld som omgav den första kristna kyrkan. I Qumran vid Döda havet hittades också en massa skriftrullar som ger förståelse för situationen i Palestina ungefär på Jesus tid. Översättningen och tolkningen av detta material har tagit tid men ett faktum är ändå att det sista halvseklet har inga stora mängder nya data tillkommit. Inte sällan beror därför den stora nyproduktionen av avhandlingar, kommentarer och monografier på att det finns nya män och kvinnor som för att kunna publicera sig upplever att de måste skriva något nytt kring de gamla texterna, inte egentligen på att det finns nytt att beforska. Att säga detta innebär ingen anklagelse, bara en beskrivning av läget.

En viktig konsekvens av detta är att det inte är säkert att det senaste är bäst. Så är det nog i medicin men inte vad gäller Bibelvetenskap, exegetik. Kvaliteten består i något annat. Oftast.

För låt oss säga 100 år sedan var de flesta universitetsforskare kring Bibeln verksamma i protestantiska miljöer där de genom den forskning de menade sig bedriva ökade vetandet och frigjorde vetandet från kyrkliga dogmatiska tvångströjor. Det var det atmosfär i vilken de verkade som någon sorts självupplevda ljusets apostlar i en mörk småskuren dogmatisk tid. Läser man om dessa banbrytare är det inte svårt att lägga märke till att deras forskning färgades på ett ibland nästan pubertalt sätt av upproret mot kyrkliga auktoriteter och en ganska naiv tro på att framsteg och utveckling bara leder till positiva resultat.

På katolskt område var det inte lika fritt. Påvekyrkan höll sina bästa Bibelhjärnor i strama tyglar men när proppen väl gick ur runt 1970 tog Bibelforskningen några rejäla kliv. Situationen kan liknas vid den att yngre syskon inte behöver gå samma match mot strama föräldrar som den som är äldst i barnahögen. En del murar är rivna, en del strider stridda och en del staket nedtrampade. Så tror jag det blev för katolikerna efter Andra Vaticankonciliet i slutet av 60-talet.

En sådan anmärkningsvärd katolsk forskare var Raymond E Brown. Han gav 1970 ut sin stora kommentar till Johannes evangelium i två band. Jag läste det grundliga materialet under studierna i Uppsala. Sedan har jag tagit del av andra böcker som helt frankt konstaterat att vad gäller Bibelforskning, dess metod och dess infallsvinklar kan man tala om ett före och ett efter Browm. Så gediget är hans arbete!

1977 kom av samme författare The Birth of the Messiah – a commentary on the infancy narratives in the gospels of Matthew and Luke. Det handlar om ungefär 600 sidor om fyra Bibelkapitel. Jag tog hem boken via fjärrlån på biblioteket någon gång i mitten av 80-talet och minns hur jag låg och läste innan jag somnade. Jag minns min slutsats: Denhär boken hinner jag inte igenom innan lånetiden går ut. Men bra är den. Skall köpas någon gång. Och läsas sakta och eftertänksamt.

1980-talet innebar att studiekammaren i bostaden invaderades av barn – ett, två, tre och på 90-talet nummer fyra. Läsa Brown var som inte lönt under den tiden av livet. Studier av det slaget fick till stor del anstå vilket inte gör så mycket. Det är ju samma Bibeltexter som nya forskare söker ge nya tankar kring och det en lite tidigare forskare sagt kan mycket väl stå sig – om arbetet är gediget. Och Brown är som sagt gedigen.

Emellan, innan The Birth of the Messiah, kom jag att läsa hans The death of the Messiah i två tjocka band samt en bok som jag tror hette Mary in the New Testament. Dock kom jag för ett par år sedan i Norwich i en butik för teologisk secondhandlitteratur för 16½ pund att ramla över Browns Birth of the Messiah. Det jag fann var då inte det som utgavs 1977 utan en new uppdated edition utgiven ca 15 år senare med ytterligare 150 sidor gedigen text där Brown diskuterar och bemöter reaktioner på boken i dess första form.

Nu, vid fjärde angreppet på den luntan, har jag läst den. Äntligen. Jag har också läst hans åsikt om andra forskare som i vissa fall verkar ha hittat på nåt nytt kring de gamla texterna just bara för att ha hittat på nåt nytt. Brown står rycken och hans slutsats att Matteus och Lukas som skrev om Jesus födelse faktiskt var övertygade om att Herrens moder inte varit i lag med någon man som orsaken till sin graviditet. De – evangelisterna alltså – levde i den tron och gav uttryck åt den tron när de på olika sätt och oberoende av varandra försökte berätta om den uppståndne Jesus tillkomst. Det är nämligen så man skall se berättelserna – som beskrivningar av den man vet är Guds son som uppstått från de döda. Julens berättelser och händelser hör alltså ihop med och är till och med sprungna ur påskens stora händelse.

...avlad av Den Helige Ande, född av jungfrun Maria... 

Så står det i Trosbekännelsen. Bibelvetenskap av högsta kvalitet ändrar inte detta utan bekräftar det snarare. Exe-get-ik är uppbyggligt!!!