iförtidskompledig mm
Runtomkring mig denna iförtidskomplediga tisdag erfar jag att det skrivs, tycks och hålls på. Lite spridda tankeskurar kan jag väl också bjuda på.
Först: Att vara iförtidskompledig upplever jag mer och mer angeläget. Snart 34 års erfarenhet av arbetsliv har gett mig det bestämda intrycket att kompledighet i efterskott är en dubbelt dålig dumhet. Inte så att jag menar att övertid inte skall kompenseras – en sådan streber är jag inte. Dock tror jag att den tänkta efterskottigheten i övertidsuttaget är en tankevurpa. Livet har lärt mig att om man då det är nödvändigt har arbetat extra blir det ofta tjafs i verksamheten när man skall till att kompenseras efteråt– om det över huvud taget går. Det har hänt både titt och ofta att extrainsatstiden helt enkelt kom att brinna inne då den blev omöjlig att ta ut utan macklemang i verksamheten. Det är dumt. Är man lite rå och våldgör sig ledig blir det också dumt då det innebär macklemang för andra som bara plötsligt nödgas konstatera att man inte är på plats av anledningen att man varit där för mycket tidigare. Jag tror att om man planerar saker och ting lite noga och satsar på iförtidskompledighet blir situationen mjukare och inte lika desperat.
Förra veckan skolkade jag helt sonika två halva dagar inför den mycket intensiva Internationella (lör)dagen. Till helgen är det första weekend-träffen för konfafotboll 2012 vilket betyder full kubbning lördag 8-22 minst och söndag 8-15 minst. Alltså är jag iförtidskompledig idag*.
Sedan: En kompis skriver en bok till**. En till kompis skriver också en bok***. En jag känner mer ytligt har också skrivit en bok – såhär i dagarna alltså****. Jag kan bara beundra nitet och flitet. Hur får dom till det? Böcker är ju långa sammanhängande drapor som löper över en jättemassa sidor. Jag får ju knappt till blogginlägg!
Därefter: I tidningen Dagen skrivs det nu massor om tendenser och situationer i Frikyrkan – som om den var en enhetlig sak. Man debatterar kris i framtoning, ytlighet och allt och det är intressant också för en som jag som har mitt andliga hem i Svenska kyrkan. Dock – just av den anledningen att jag är svenskkyrklig – avstår jag från att tycka så mycket och att skriva i saken. Känns inte bra att ”utifrån” kommentera en krisdebatt på annat håll. Kan så lätt fastän jag inte vill vara så göra att jag uppfattas besservissig, kanske rentav skadeglad*****. Hela saken började för en tid sedan med en artikel av en höjdare vid namn Sigfrid Deminger och jag uppmanar intresserade bloggläsare att själva uppsöka tidningens webbsida och följa resonemanget. Ett ex ur samtalet kan läsas här.
Sist: I december skrev jag ett blogginlägg med rubriken undersittarens öde. Inläggen 39 av 292 och ett blogginläggs öde samt gajdlajns och mina svar? i januari kan i olika mån associeras till det först nämnda vilket handlade om att tillsyningsmyndigheten Domkapitlet i Luleå genom att inte tänka sig för formulerat en beslutstext som stämplar en över 80 år gammal sjukpensionerad trotjänarpräst som illojal mot Svenska kyrkan. I saken har det hänt och skrivits en del annorstans. Det intressanta är att den beslutande myndigheten stängt kommunikationen med den berörda prästen själv och sonen som lidelsefullt för sin lidande faders talan.
Jag har av sonen fått mig tillsänt mer skrivet i saken. Inget jag läst där eller annars har fått mig att ändra uppfattning. Kapitlet har valt att inte besvara frågor från dem det gäller om halten i beslutsunderlaget för att i stället sökt stänga saken i vad som förefaller vara tanken att han ändå kommit billigt undan då man inte utmätt någon påföljd. Tyvärr förstår eller bryr sig inte myndigheten om hur kränkande denna tystnad är för den som råkar ut för dem och hur den bara göder ältandet hos dem som drabbats.. Kapitlets tigande stärker inte heller dess egen sak utan verkar bara vara ett ”lägga locket på” som förstärker pinsamheten i dess trubbiga bedömning. Jag menar således fortfarande och än mer att Luleå Domkapitel bör riva upp det beslut som sa att prosten Östlund agerat illojalt, göra om hanteringen och då göra rätt.
Efteråt: Tidningen Dagen igen! En mycket bra artikel om förlåtelse och skuld – här!!
* Ett tydlig belägg för min tanke är att iefterskottskompet för konfalägerveckorna i slutet av sommarlovet 2011 ännu inte gått att ta ut än till ungefär en tredjedel.
** Hanna Johnselius som skrev sorgens änglar är på G.
*** Bloggkompisen Stig Sundström har bloggat i saken - här.
**** Pastorn Simon Jonsson i Kustkyrkan avslöjade igår i Facebook att hans bok gått till trycket.
***** Då och då kan man möta, höra och läsa frikyrkliga utifrånbedömningar av kriser och utvecklingar i Svenska kyrkan. Inte sällan andas då både skadeglädje och kategoriska fördömanden. Som svenskkyrklig präst gillar jag inte att man i eget sammanhang plockar poäng på andras olycka.
