stigstrombergsson

Tre ting övergår mitt förstånd,
fyra kan jag inte fatta:
örnens väg över himlen,
ormens väg över klippan,
skeppets väg över havet
och mannens väg i kvinnan.

Så djupsinnigt skulle jag inte kunna få ihop det. definitivt skulle jag aldrig kunna närma mig det djup man märker om man lägger till allt annat som finns samlat i Ordspråksboken i Gamla testamentet. Raderna nyss är därifrån – kapitel 30 verserna 18 och 19. Jag är mer plattitydiskt inriktad och inskränker mina tisdagskvällsfunderingar till detta:

Tre ting övergår mitt förstånd,
fyra kan jag inte fatta:
den ena strumpans dunkla öde
ett påslakans fyllning i tvättmaskinen
vårväglerans fäste på bilen
och webbdebatter i Dagen.

Vart den ena delen av ett strumppar tar vägen skall jag inte skriva mycket om. Vet bara att jag delar erfarenheten med många av mina medmänniskor som också upplever att uddastrumpornas antal alltid ökar och att det aldrig beror på att en extra strumpa på något förunderligt sätt anslutit från ett parallellt universum. Sockorna försvinner alltid och ingen vet vart.

Likaledes finns ingen anledning att heller spekulera över hur det kommer sig att sedan man laddat tvättmaskinen med ett underlakan, två örngott, ett par kalsonger och ett påslakan så återfinns alltsammans inuti påslakanet då tvätten tvättat färdigt. För många år sedan sökte jag dryfta ärendet med fadern till de flickor jag och madammen i mitt liv är gudföräldrar åt. Jag fick inte mer vett ur honom än en förvirrad teori om att det nog berodde på antalet kallingar. Kalsongfaktorn är nog väldigt viktig! hävdade han bestämt.

Hur det fungerar med vårväglera och bilen övergår också mitt begränsade förstånd. När vi om söndagen färdades de ca 50 milen från Björkliden till Älvsbyn var det minusgrader hela tiden. 2-7 stycken. Solen sken dock sitt varma drivsmältande vårvintersken mesta tiden men det varvades med blötsnöbyar andra stunder. Smält-, ler- och vägdammsvatten stänkte upp på bilen titt som ofta. Frös fast till ett extra lager på bilens sidor och i hjulhusen och väl framme blev vi nästan tvungna att pressa upp dörrarna för att ta oss ut genom istäcket. Och nu kommer frågan: Varför följer nu inte dyngan med när isen smälter och ramlar av fordonet? Varför lossnar bara det frusna vattnet medans skiten sitter kvar? Det kan jag inte fatta.

Och så det sista: webbdebatter i tidningen Dagen.

Den kände mediaprofilen Siwert Öholm skriver att han lämnar frikyrkan för Svenska kyrkan. Artikeln hittar man här. För någon månad sedan var det en annan frikyrklig nyckelperson som gjorde samma sak och satte med sin artikel igång en av de största Dagen-debatterna någonsin. Jag berörde frågan kort i en del av inlägget ifortidskompledig mm den 14 februari.

Ingen må tro att jag känner någon som helst skadeglädje över att det krisar i frikyrkligheten! Bort det! Ingen må heller tro att jag tycker det skulle varar kul att människor så att säga ”kommer över till oss” eller nåt sånt. Som om kyrkan tagit en eller annan skalp. Men det är klart jag blir nyfiken, fast jag är en utomstående. Och jag blir häpen över webbkommentarerna från Dagen-läsarna, över hur man så skickligt undviker var som är orsaken, över hur en del slår ifrån sig, misstänkliggör både artikelförfattarna och det sammanhang de nu säger de vill ty sig till. Och missar kärnpunkterna i deras kritik.

Jag tror att frikyrkans kris – som jag bara ser utifrån – både liknar och oliknar den identitets- och innehållskris jag ser i Svenska kyrkan – som jag dock ser inifrån. Bägge kriserna – särskilt viktigt att nämna i Stilla veckan – är det man brukar kalla det Andra Trosartikeln, alltså Jesus och Jesus försoningsofferdöd och uppståndelse, kommer på undantag. I Svenska kyrkan sjunker i förkunnelsen goa ord om Jesus inte sällan tillbaka för ett allmänt prat om Första Trosartikeln om skapelsen, miljön, freden och att Gud vill att vi ska älska varandra. Visst vill Gud det och visst är sådant viktigt men det är inte det som är kärnpunkten i kristen tro. Kärnan är Jesus och syndernas förlåtelse till alla folk. Dock finns, när förkunnelsen tunnas ut, i Svenska kyrkans gudstjänstordningar fasta innehållsrika kärnfulla formuleringar som balanserar upp saken någotsånär.

Frikyrkans kris – som jag alltså ser utifrån – uppfattar jag som att man också tappar Andra Trosartikeln men där till förmån för den Tredje, alltså om (lokal)örsamlingen, gemenskapen, entusiasmen, friheten och att man i den processen inte har innehållsrika ordningar som någon sorts kvalitetsgaranti.
I vart fall fattar jag artikelskrivarna i Dagen så – fast jag inte begriper mig på debatterna.

I morgon bitti är det skolgudstjänst på folkhögskolan. Jag återkommer.