stigstrombergsson

Två avlånga saker...
Men om vad?
Föreslå gärna!

Den 13 augusti 2009 skrev jag - här - om en DVD jag av en ren slump råkade komma över vid ett godisbutiksbesök. Filmen In my country har sedan dess regelbundet fungerat som arbetsmaterial på folkhögskolan. På Svenska kyrkans grundkurs, Volontärlinjen, Allmänna linjen och i en del andra sammanhang har den ett par år legat till grund för diskussioner om stora och små konflikter och hur man kan lösa sådana. Det sydafrikanska ordet ubunto är centralt i filmen.

Ubunto - googla gärna på ordet - bygger på insikten att man fast man kan vara på motsatta sidor i en konflikt innerst inne och ytterst ute ändå hör ihop och att den skada man tillfogar någon annan också skadar en själv. Varje ond cirkel av hämnd, åtskillnad eller diskriminering behöver brytas med verktygen Sanning, Försoning och Rättvisa – för att nå Fred. Detta gäller i familjerelationer såväl som mellan stater och folkgrupper liksom mellan människa och Gud.

Med ubunto som grundtanke arbetade man i Sydafrika efter det att apartheidsystemet avskaffades i så kallade sanningskommissioner för att försöka åstadkomma en försonad gemensam framtid. I samma anda sker arbete i Rwanda och Burundi. Det så kallade Kairosdokumentet som de palestinska kristna publicerat argumenterar utifrån evangeliet och kristen tro för samma tillvägagångssätt även om man inte där använder själva ordet ubunto. När jag läst debattartiklar i israelisk press – oppositionstidningen Haaretz – finner jag liknande tankar och brukar ibland som en språkövning översätta material som jag publicerar här på bloggen.

Och får ovett i kommentarerna!!

För det är vad som händer. Ytterst sällan argumenteras mot vad artiklarna faktiskt innehåller. Berör man dem handlar det mer om varifrån de är hämtade eller vilka som skrivit artiklarna och jag anklagas för att bara bruka vänsterextremistmedia och debattörer som näst intill beskrivs som israeliska landsförrädare. Och ibland urartar ”debatten” – efter en och annan någotsånär argumenterande omgång - till anklagelser om illegimisering och demonisering av Israel, rentav att jag skulle vara antisemit och liknande.

Så jag tänkte:
Vad händer om jag letar material på annan plats och av andra aktörer?
Hur blir det om jag använder källor som de kommentarvreda inte kan avfärda som vänster-extremism eller något annat de tycker är äckligt?

Den 26 november 2011 letade jag därför upp Jerusalem Post på nätet. Den tidningen är mycket större än Haaretz och stödjer den högerkoalition som styr Israel. Jag fann en artikel av en debattös som beskriver sig själv som sionist och tyckte den var intressant. Utifrån samma översättningsprocedur som jag brukar använda – google med egen putsning – nådde jag följande långa text. På engelska kan Reeva Formans artikel den 25:e om ubunto som väg framåt läsas här. Hon är vice ordförande i den sydafrikanska Zionistfederationen.

Min källa denna gång är alltså en bekännade sionist i en högertidning.


KAN "UBUNTO" HJÄLPA DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN?

Släktskapet och samarbetets filosofi skulle kunna bana väg för en tvåstatslösning.

Som sydafrikan är jag stolt över vårt ubuntu-arv och de mänskliga värderingar som ligger till grund för vår nya demokrati. Ubuntu, ett afrikanskt ord, beskriver en filosofi om släktskap som för människor samman för ett gemensamt syfte.
Samtidigt, som sionist, är jag djupt bunden till Israel och till att söka tecken på Ubuntu och samarbete mellan Israel och den Palestinska Myndigheten som kan leda till en tvåstatslösning.

Jag håller inte på långa vägar med om en politisk analogi mellan apartheid och Israel-Palestina-situationen. I denna konflikt talar vi om två separata nationer till skillnad från den sydafrikanska situationen som gällde en nation. Därför är det verkningsöst att använda Syd-Afrikas politiska paradigm som ett försök att lösa krisen.
Men – i attityden hos de flesta människor – politiker, det civila samhället och enskilda organisationer på båda sidor – ser jag en analogi som är tillämpbar för lösningen av konflikten, något som också präglade i upptakten till ett demokratiskt Sydafrika.
Med denna övertygelse besökte jag som en i en grupp Israel och de palestinska områdena. Vi mötte politiker, det civila samhället och frivilligorganisationer som i verkligheten kunde ge oss förstahandsinformation om synpunkter och åsikter hos båda sidorna i konflikten.
Detta visade inte bara de djupa motsättningar och brist på förtroende som finns mellan dessa två folk utan också likheterna i svaren på båda sidor. Högtalare på båda sidor av skiljelinjen anklagar de andra för att stoppet i förhandlingarna men uttrycker likartad uppriktig önskan om en tvåstatslösning och en fredlig samexistens.
Dessa majoritetssynpunkter innefattar emellertid inte synpunkter från ytterligheterna på högerkanten, likartade hos extremistiska grupper i både de israeliska och palestinska lägren. Ingen av dessa fraktioner förespråkar en tvåstatslösning och fred utan vill ha en enstatslösning och därmed ett faktiskt utplånande av den andra parten.
Exempel på detta på den israeliska sidan är borgmästaren Shaul Goldstein i bosättningen Gush Etzion som förespråkar en biblisk definition av Israel innefattande Judéen och Samarien (Västbanken). Bland palestinierna uttrycks den extrema åsikten idag av Hamas stadgar som kräver total förstörelse av den judiska staten Israel.
"Israel kommer att existera och kommer att fortsätta att existera till dess islam utplånar det, precis som Islam utplånade andra före det" säger stadgan.
Andra extremister förnekar också att det judiska folket av idag är ättlingar till de judar som bodde i landet i biblisk tid.
Båda dessa extrema röster är enligt min mening kätterska och kommer inte bidra till något i en dialog mellan de två nationerna.

"Dialog" är ett underförstått och heligt ord i vår etiska grundsyn ubuntu, det som innebar en fredlig utveckling mot demokrati. I det sydafrikanska sammanhanget blev extremistiska röster inom Nationalistpartiet, African National Congress (ANC) och andra överflyglade och slutligen tystade av den dialog som majoriteten på båda sidor, politiker och medborgare trodde på.
Inspirerationen av ubuntu – en humanitär hållning förankrad i ledningen av ANC och personifierad av Nelson Mandela, Oliver Thambo, Walter och Albertina Sisulu och många andra – kom extremisterna på båda sidor att dela dinosauriernas öde, dömda till undergång.

Jag tror att man måste leta efter en humanitär lösning på konflikten.
Med humanitär menar jag att man med hopp inför framtiden förhindrar förluster av liv på båda sidor medans man söker en lösning och när man söker lösningen är det två metoder man kan använda för att ställa till rätta upplevda orättvisor på båda sidor:

1. Lyfta fram i ljuset, kritisera och fördöma de misstag eller fel varje sida upplever. Detta skulle också gälla strategin bojkotta eller Russell-Tribunalen, en strategi som oavsett vilken sida som använder den leder till vidgande av den klyfta som redan finns och gör dialog och förhandlingar ännu svårare, om inte omöjliga, samt bara förstärker den rådande misstron och motviljan.
2. Samtidigt som man fullt ut måste kännas vid misstag och felaktiga handlingar från bägge sidor är det nödvändigt att leta efter det gemensamma och att identifiera de viktigaste tendenserna – politiska, samhälleliga och hos icke-statliga organisationer. Och viktigast av allt: erkänna den andres rädsla.
Inbyggt i detta tillvägagångssätt erkänner man möjligheten och förhoppningsvis genom-förbarheten av en tvåstatslösning. Inbyggt i denna metod ligger dialog och inte isolering. Jag betonar än en gång att det var dialog som ledde till ett demokratiskt, fredligt Sydafrika med ubuntu-förståelse för ”den andre" i konflikten.

I vårt mål att leta efter ubuntu-faktorn i denna konflikt vill jag ge en eloge till både den israeliska och palestinska ambassaden i Sydafrika och deras respektive regeringar i Jerusalem och Ramallah som underlättade vårt besök i båda regionerna. Den värme och älskvärdhet som vi mottogs av på båda sidor visar hur lika tron är inte bara på demokrati, utan också hur lika önskan är om en tvåstatslösning och fred för båda nationerna. De politiska ledarna på båda sidor och de väljare de representerar visar att en stor majoritet på båda sidor accepterar en tvåstatslösning och samexistens.
Jag hoppas att detta initiativ kommer att bli början på en anda av öppenhet som gör att en lösning kan hittas i vilket de två folken genom förståelse och dialog blir två stora nationer sida vid sida i fred.

För att få de ting antydda i rubriken i rätt prioritet börjar jag med en direkt plankning. Kompisen, kollegan och medbloggaren Torbjörn Lindahl accentuerar i sitt senaste inlägg var vi är i den kristna Kyrkans det årliga återberättande av hur Gud genom sin mest bastanta insats, alltså Jesus, räddade världen. Jag kopierar rätt och slätt det inlägg han gav rubriken Advent:

Gå Sion din Konung att möta, Jerusalem gläds åt din Gud
Strö palmer på väg för Messias, bered dig som väntande brud
Vak upp, vak i jublande sånger brist ut
Vak upp, vak upp, och glad till hans skara dig slut

Han kommer från eviga fröjder, han lämnar sin tron av kristall
sin ära i ljusets palatser och lägges på strå i ett stall
Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud
Var glad, var glad och hylla din konung och Gud

Han kommer till jorden att bringa ett offer på korsträdets stam
att dö för vårt syndiga släkte och föra rätt färdighet fram
För dig, för mig Han trampade smärtornas stig
För dig, för mig på korset han offrade sig

Han kommer ur graven med byte och skuggornas boning blir ljus
och gravarnas slumrare väckas till liv utur seklernas grus
Vad ljus, vad ljus från graven det nu strålar ut
Vad liv, vad liv! O död, nu ditt välde är slut

Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt
Han kommer i makt att regera tills Gud uti alla blir allt
Hans makt, hans prakt hans eviga välde besjung
Hans makt hans prakt som världarnas Herre och kung

(Sv Ps 108 med undantag för textvariationerna i omkvädet som är hämtat från Sions Toners texttradition) 

Med uppdragna persienner konstaterar jag att snöen kommer!*
Barmark har rått praktiskt taget i hela nationen ända fram till nu.
Nu verkar ändringen komma. I alla fall i Östersund. Snö vräker ner.

Just det. Vi befinner i Östersund oss denna söndagsmorgon med avsikten att vara hemkomna till Älvsbyn åt kvälln som man säger här i norr. Jag och madammen har under veckoslutet besökt äldsta dottern som vid Storsjöodjurets hemvistspöl tillbringar sitt liv undervisandes gymnasister i svenska och engelska språket. Här har hon bott sedan höstens start och nu blev det tillfälle för oss att hälsa på – och dessutom möta en för henne signifikant person som vi inte mött förr.

Strax skall vi åka hem. Hela dagen i bil. Resa alltså.

Så firar vi vår snöreseadvent.

Då och då brukar jag bli tillfrågad om att komma någonstans och predika eller hålla ett föredrag eller nåt sånt. Sammanhangen kan vara lite olika. På Lions har jag hållit föredrag om Förintelsen med bilder från Auschwitz, i olika sammanhang har jag predikat om både det ena och det andra och om någon vecka skall jag till Älvsby-lottorna och berätta om Betlehem.

På tisdag nästa vecka skall jag på SALT.

SALT är i detta fall en ungdomsgrupp i Bergsviken strax utanför Piteå. Det tema de önskar jag skall belysa är Bibeln- hur bokstavlig ska den läsas? och nu har jag fått fler del- och underfrågor att bita i. Jag gillar att ”beställaren” tar initiativet och formulerar sig så jag måste ”läsa på”. Listan i mailet löd: 

• Hur man kan läsa och tolka GT jämfört med NT?
• Varför gäller inte alla regler i GT oss?
• Vad i NT är riktat direkt till oss kristna idag?
• Ska vi kvinnor tiga i församlingen? Varför inte?
• Hur kan jag leva mitt liv som Bibeln lär?
• Hur gör jag för att tolka Bibeln så rätt som möjligt när jag läser den?
• Vad tror du Gud har tänkt att vi ska använda Biblen idag?
• Med tillägget: Känn dej fri att ta upp det du tycker är viktigt i det här ämnet.
  
  Tisdag kväll 19.00 på Begsvikens EFS.

Sannolikt kommer det jag nu skriver inte att vara klart för publicering före midnatt. Det betyder att inlägget inte kommer på den 23 november som det borde, men det är inget att göra något åt. TV-tittande denna kväll tog för mycket tid*.

För 50 år sedan startades TV-sändningar i Norrbotten i och med att Älvsbysändaren slogs igång. En kanal svartvitt material ca 6 timmar varje kväll. Barnprogrammen i radions P1 fick en ersättning.

Jag hade sett TV innan – faktiskt. Julen 1960 firades hos moster och morbror och kusiner i Skellefteåhamn och det blev första gången jag såg film i ett vanligt vardagsrum – en stund. Året efteråt blev det det nordligaste länets tur – erkannerligen bara 4-kantsområdets.

Just då betydde det inte så mycket men sett med perspektiv går det nog inte att överskatta den betydelse som den nya informationsförmendlingen fick. Till att börja med var det städad så kallad Public Service vilket innebar en balans mellan relativt neutrala sakliga nyheter, information, kultur, sport osv. Gradvis växte det med ett par kanaler till både i radio och TV för att för några år sedan genom digitaliseringen formligen explodera till en mängd alternativ med i sanning blandad kvalitet. Likaväl som man nu kan se sakliga och vinklade nyheter hela tiden från hela världen är det möjligt att fylla hela dygnet med allmänbildande program specialiserade på historia eller natur alternativt en inbillad verklighet som skapas av serier, Big brother eller andra blajprodukter från den amerikanska propagandaapparaten Hollywood.

Var det bättre innan?

Jag tycker inte det. Men jag tror inte folk var dummare då. Eller mindre allmänbildade. Den mängd information som nu finns tillgänglig är en enorm tillgång men samtidigt kan den paradoxalt nog leda till att man väljer att inte veta något alls.

När jag var barn fick jag läsa stickbeskrivningar för min mamma. Hon var synskadad och kunde inte själv läsa hur tröjframställningen var arrangerad men sedan hon väl blivit informerad satt saken i fingrarna och stickorna slamrade mot varandra.
Lägg upp 36 meter på stickor 3½ kunde jag säga när jag läste.
Meter? Det är maskor! sade min hulda moder.
Bokstaven m är väl meter! envisades jag.
Jaja! Läs vidare! - suckande.
Då gjorde jag det: en avig, tre räta, en avig tre räta, två aviga en rät i tolv varv – typ.
Just detta monotona avig-rät-avig-rät-avig-rät har satt sig i skallen.

I morse var jag med om något lite avigt men som på ett förunderligt sätt var så rätt. Detta fast jag aldrig varit med om det förr trots att jag är 58 år ung och varit präst sedan jag var 25 och dessutom under hela den tiden alltid tyckt om att vrida lite på saker och ting. Jag älskar att flytta om tankar till oväntade sammanhang eller medvetet vinkla ord och saker lite bakvänt eller eljest. Ett exempel på sådant är min oböjliga lust att för gudstjänster runt Midsommar välja psalmer med text och/eller melodi med julklang*. Att föreslå stilla-veckan-psalmer till Första Advent svarar mot samma drift. En bister sanning är att jag inte alltid, egentligen väldigt sällan, faktiskt nästan aldrig, fått musikernas gehör för sådan takt och ton.

På 58 respektive 33 år har psalmen 190 – Bred dina vida vingar – i min värld alltid varit något som sjungits på kvällskvisten. I gamla psalmboken fanns den – men med nummer 451 – under rubriken Afton och i den nya psalmboken från 1986 är det på samma vis. Gonattpsalm i hemmet, vid sammankomster i församlingen och aftonböner och nattningar på läger – typ. Men också en begravningspsalm. Faktiskt. Under den tid jag var församlingspräst slog den inte på något vis anhöriga-önskar-rekordet som Lina Sandell hade med sin Blott en dag, ett ögonblick i sänder, men Bred dina vida fanns i alla fall på sorgehusens topp tio – om man får uttrycka sig så vanvördigt.

Kvällar och begravningar är avslutningslägen – typ. De är den psalmens kontexter, ett teologiskt pretto-ord som betyder sammanhang. Eller Sitz im Leben som det skulle heta på exegetiska, en annan speciell teologisk-akademisk dialekt, och mena samma sak. Livsmiljö - typ.

Och så i morse har en av grundkursens elever valt 190 till morgonpsalm. Så bakvänt! Vilken avig tanke – om man talar stickbeskrivningska. Och vilken rät(t) mening den då fick!! Den blev klockrent en tonsatt bön för att leva dagen under Guds beskydd, i trygghet, i Guds nåd, i förlåtelse, med en god vilja tills det är dags att genom sömnen hämta kraft till en ny dag.

Psalm 190 är en morgonpsalm!
Bara så ni vet!!

Ibland brukar det sägas att Israel är Mellanösterns enda demokrati. Det påståendet är numera inte helt sant då demokratiska val hållits i Libanon, Palestina och Irak – för att nämna tre länder i regionen. Dessutom är det – Gud give! – val och demokrati på gång i Egypten med fler länder.

Ändå är påståendet om Israel nästan sant. Landet är regionens äldsta och framför allt bäst fungerande demokrati med yttrandefrihet, organisationsfrihet, pressfrihet osv. Detta kan sägas än så länge. Säkert också för påtaglig tid framåt trots att man nu kan se illavarslande tecken på att utvecklingen i Israel går i motsatt riktning jämfört med en del grannländer. Just i dagarna antar Knesset nämligen flera lagar som till sin effekt beskär pressfrihet, regimkritik, domstolarnas självständighet och den arabiska minoritetens ställning i landet – jag talar här om de araber som lever väster om den så kallade ”gröna linjen” och är israeliska medborgare.

Om detta debatteras flitigt i Israel. I tidningen Haaretz läste jag till exempel en artikel om vilken roll så kallade NGO-organisationer – Amnesty International är ett exempel – har i demokratier respektive diktaturer.

En bloggkrönikör i Haaretz – Carlo Strenger – har skrivit en annan artikel jag också fann intressant. Och lång. Till sitt innehåll är den ”lite smal” och till sin uppbyggnad sådan att man nog för att fatta alla finesser borde ha god kunskap – vilket jag inte har – om vem som är vem i israelisk politik och debatt. Vinklingen är lite speciell genom att han tar upp de effekter den nuvarande israeliska regeringens nuvarande åtgärder får hos den del av det judiska folket som inte bor i Israel. Om sådana judar brukar sägas att de lever i Diasporan – förskingringen. Den största gruppen är givetvis judar i USA.

Carlo Strenger har jag presenterat tidigare – här.
På engelska kan Strengers artikel läsas här.
Artikeln om NGO:s på engelska finns här.


ISRAELS PARLAMENTARIKER SPLITTRAR DET JUDISKA FOLKET

Av tragedier i den judiska historien har majoriteten av diasporans judar lärt sig att mänskliga rättigheter måste respekteras när som helst och var som helst. De anti-liberala lagförslagen är tvärtemot denna övertygelse.

Det är svårt att undvika intrycket att Knessets parlamentariker nu kastat sig in i en våldsam konkurrens vad gäller chauvinism och anti-liberalism.
Koalitionens medlemmar har tagit initiativ till de flesta av de senaste anti-liberala lagarna med Likuds Ze'ev Elkin och Yariv Levin i nära samarbete med Yisrael Beitenus David Rotem uppbackade av justitieminister Yaakov Ne'eman i ett försök att ta över rättsväsendet. Kadima, det största oppositionspartiet, deltar också i denna chauvinistiska festival.
Tzipi Livni har högljutt kämpat mot vågen av anti-liberala lagar men uppenbarligen delas inte hennes värderingar av alla hennes Knessetledamöter. Några av dem hör till den ideologiska högern, som Otniel Schneller, och andra, som Dichter, verkar vara rädda för att om de inte deltar i tävlingen i att få patriotiska vitsord kommer de att förlora populariteten hos väljarna.

Dichter har föreslagit en grundlag som definierar Israel som det judiska folkets nationalstat. Den erfarne statsvetaren och tidigare chefen för Utrikesdepartementet Shlomo Avineri har starkt kritiserat denna lag. Han har bland annat påpekat att punkt 7 i den föreslagna lagen i princip är tom, då den inte har något konkret innehåll. Den säger: "Staten skall agera för att stärka banden mellan Israel och judarna i diasporan".
Denna lag kommer att leda till det exakt motsatta. Antas den kommer det inte bara att inte stärka banden mellan Israel och judarna i diasporan utan sannolikt än mer fjärma de flesta diasporajudar som redan känner att den nuvarande regeringen pressat Israel bortom gränsen till vad som är acceptabelt för dem.
Naturligtvis finns det en högljudd minoritet på högerkanten, mestadels ortodoxa Diasporajudar, som lockas av den nuvarande koalitionens chauvinism. Vissa av dessa har gått så långt som att kritisera Netanyahu för Shalit-uppgörelsen som med deras ord "dragit skam över Israel och hela den judiska nationen". De kommer sannolikt att applådera Dichters lag och andra försök att stänga av Israels opposition, människorättsorganisationer och göra intrång i pressfriheten. Men även om denna grupp skapar många rubriker är den en minoritet av judenheten i diasporan.

Visst är Israel en suverän stat. Medborgarna kan välja vem de tycker passar för att leda landet, till och med om detta ledarskap driver Israel in i en aldrig tidigare skådad isolering. Men lagstiftare som Dichter som tror att de vet hur man kan stärka banden med diasporans judar avslöjar en djupgående brist på förståelse - inte bara av internationella frågor utan också av dagens judenhet.

Sommaren 2010 blev Peter Beinart, en ledande amerikansk judisk journalist av den yngre generationen, en anledning till het diskussion. Han kritiserade kraftfullt det amerikanska judiska etablissemanget för att skapa normen att vara en vän till Israel betyder att man stödjer varje policy hos varje israelisk regering, även om denna policy i grunden går emot liberala demokratiska värderingar. Detta, hävdade Beinart, har gjort att de flesta unga judar känslomässigt kopplat av Israel och att de inte längre känner att landet är centralt för deras identitet och vägrar försvara de Israeliska handlingar som strider mot deras grundläggande värderingar.

Majoriteten av diasporans judar har mycket starka övertygelser. De identifierar sig djupt med det universella värdesystem som växte fram under den europeiska Upplysningen och som gradvis befriade judarna från diskrimineringens och ghettoiseringens bojor – naturligtvis starkast i USA.
För dem är den viktiga lärdomen av den judiska historiens tragedier den att mänskliga rättigheterna måste respekteras när som helst och var som helst. Det var därför judarna fanns i spetsen för medborgarrättsrörelsen i USA och det var därför liberala judar i Europa (som Bernard-Henri Levy) hörbart gav sitt stöd i humanitära frågor överallt – i Bosnien, Kosovo och Libyen.
För dessa universalistiska judar är Dichters lag en förolämpning och en hjärtesorg. Medan judar som Bernard-Henri Levy och Beinart högljutt försvarat Israels rätt att försvara sig, är de fullt medvetna om att grundandet av Israel innebar en tragedi för det palestinska folket. De tror att denna tragedi måste erkännas även om den inte kan göras ogjord eller helt åtgärdas. Men att göra intrång på rättigheterna för Israels arabiska medborgare genom att förneka dem deras speciella minoritetsstatus är fullständigt oacceptabelt för dem.

Till detta ansluter sig före detta försvarsminister Moshe Arens (Likud) i en artikel med rubriken "Israels skamliga attack på arabiska språket måste stoppas".
Arens är en pålitlig revisionist och representerar arvet från Jabotinsky och Begin. Samtidigt som Arens är en hök vad gäller säkerhet är mänskliga och medborgerliga rättigheter heliga för honom. Vänstersympatiserande liberaler kanske inte håller med honom i politiska frågor men känner stark samhörighet med hans kompromisslösa försvar av medborgerliga rättigheter för araber och med hans starka fördömande av Dichters förslag att ta bort arabiskans status som ett av Israels officiella språk. Även Arens är på denna punkt chockad av den anti-liberala andan i den nuvarande koalitionen.

Den nuvarande sessionen i Knesset skapar gradvis en klyfta bland världens judar. På mina resor möter jag många judar som varit aktiva för Israel, ibland i decennier. De försöker ängsligt att begripa vad i hela världen det är som händer med det land de älskat och stött hela livet. De förstår inte varför den styrande koalitionen gör det allt svårare för dem att känna närheten till landet.
Till dem kan jag tyvärr bara säga att deras känslor delas av Israels liberala medelklass som bär landets ekonomiska börda samtidigt som känslan av att det land som de stöder och tjänar gradvis upphör att vara ett hem för dem.

Jag brukar inte läsa Expressen!
För säkerhets skull säger jag det igen:
Jag brukar inte läsa Expressen!!
Och så det sjunker in:
Jag brukar inte läsa Expressen!!!

Inte ens på nätet. Inte Aftonbladet heller! – skall tilläggas.

Jag har inte i dessa blaskor funnit läsvärdhet i den grad att det föranleder regelbundna webb-sides-besök, än mindre lös-nummers-inhandling. Tur därför att andra oftare än jag tittar till publikationerna. Ibland finns det ju läsvärt material. Tur och bra är det också att sådana personer via länkning ger tips som jag kan följa.

Det läsvärda jag tipsades om – via Facebook – är den krönika jag länkar till här. Marcus Birros var för några dagar sedan bara så skarpsynt i sin analys av Svenska folkets nuvarande öden och äventyr vad gäller värderingar och uppfattningar. Hans tes skulle kunna sägas vara att när Gud och Liv åker ut så kommer Mammon och Död in. Exemplen denna gång gäller hur vi låter människor ha det i slutskedet av det mänskliga livet men kan lika väl gälla början.

Läs Birros krönika i dess helhet. Slutet citerar jag:

När slutade vi värdera mänsklighet högst?
När rasade vi nerför den här branten av förnedring och tyranni?
Jag vet inte. Men jag vet att enda vägen tillbaka till någon form av anständighet är vägen tillbaka till Gud. Och inte den publika, menlösa Guden som Jonas Gardell och de andra försöker göra till en sorts lallande fåne på ett moln.
Vägen tillbaka till medmänsklighet ­­går via en rättvis, konsekvent, tydlig, dömande, men ändå alltid förlåtande Gud. I sanningens namn skall det erkännas. 

Definitivt ett budskap på Domsöndagen!

En annan tidigare Birro-krönika hade följande slutkläm som också är bra:

Jag är kräktrött på denna ständiga slentrian­mässiga nonchalans som visas miljoner människor som inte anpassat sig efter den gud- och normlösa tillvaro som känne­tecknar Sverige. Jag har försökt vara en sorts motvikt mot allt det. Samtidigt är det så att människors andliga längtan 2011 är så stark, så oerhört grund­läggande, att ni skulle förundrats över med vilken hög stämma deras tal hade ljudit om de någon gång vågat lämna sina trygga, stilla rum.

Det är lördag idag.
Lördagar brukar jag blogga.
Blogga är att skriva.
På bloggen.
Som nu.
Om vad?
Vad att beblogga?
Vad på tapeten?
Vad vill läsaren jag skall berätta?
Eller tycka om?
Eller tycke till om?
Andra bloggare bloggar.
Tobbe Lindahl är en.
Har skrivit om omdop.
Här.
Mycket intressant.
Läsvärt!
Håller med honom helt och fullt.
Dag Sandahl likaså.
Bloggar alltså.
Skrivit om en annan sak.
Träffsäkert!
Här.
Håller helt med.
Själv läser jag en bok.
Irriterad.
Berättar om den senare.
Höll föredrag i veckan.
På onsdag.
Om vad som är reformert.
Och inte.
Blev likt vad jag skrivit förr.
I slutet av augusti.
Om reformert hot.
Fortsatt terror i Syrien..
Andra arabländer trevar demokrati.
Framåt.
Israel backar.
I demokrati alltså.
Genom nya lagar.
Tyvärr.
Bygger bara nytt.
Olagligt.
Ingen vinter i sikte.
Än.
Ids inte ens klaga.
Äldre vanvårdas.
Skattemedel tas ur landet.
Kapitalet profiterar.
Regeringen kovänder?
Hum-hum tro´t!
Berlusconi har avgått.
Reinfeldt sitter kvar.
Hmm…  .
Jag sitter också.
Snarare satt.
En stund.
Elev tog bild.
La den på Facebook.
Var lugn.
Jag spelar inte!

Ikväll har jag haft kul. Känner mig enormt glad och stolt. Denna gång handlar det dock inte om mina barn eller mitt barnbarn. Jag är glad och stolt ändå över att få ha att göra med de människor som fixat till kvällen med temat Våga älska mångfald som blev en toppenkväll!!

Våga älska mångfald var (ännu) en mångkulturell och mångnationell grej på folkhögskolan. Vi försöker ha mycket sån´t men denhär gången var allt påhittat och planerat av en grupp elever som utifrån kontakter med organisationen Peaceworks (som bland annat arbetar med volontär-kontakter kors och tvärs i världen) tagit initiativ till att bilda en förening som hakat på projektet Sprid. Med egen motor och givetvis med skolans uppmuntran arrangerade de ett lokalt antirasistiskt och integrationsfrämjande party som drog mer än 60 pers – jag gjorde en snabbräkning.

Hur det var tänkt kan du läsa här (tills folkhögskolans webbsida byter förstainnehåll).
Hur det blev kan du se – med många läckra bilder! – och läsa här.
Piteå-tidningen var också på plats men till den kan jag länka tidigast i morgon.

Och som sagt: Det var en elevgrej med ett 20tal inblandade från flera undervisningsgrupper som på egna initiativ valt att jobba extra med saken mycket utöver schemat.
Sådant är hoppingivande, glädjande och boostar stolthet.

Succé!!

Nog är jag som förmögen!
Fyra barn och ett barnbarn!
Kändes igår när det var fars dag.

Fars dag blev en god anledning till att träffas eller prata i telefon eller så. Äldsta dottern – Snuppan som liten – bor i Östersund och hade ganska tidigt under dagen telefonerat in sin högaktning för sin fader. Vid 14-tiden for jag och yngste sonen – Heffaklumpen som grattat mig redan på lördagen – till Kallax för att hämta upp madammen som besökt moder och syskon med flera södderövver i landet. Väl på plats i Luleå åts middag med (icke nödvändig men ändå rolig) gåva hos den yngre dottern – Snorvan - med sambo och sedan bar det av till den äldre av pojkarna – Hattifnatten. Där skulle det farsdagsfikas alldenstund det är han som är Tyras pappa genom hennes mamma.

Och där var vi många. Tyras mormor och morfar och morbror och gammelmormor och gammelmorfar var också på plats. Den lilla – Tyra alltså – hade gott om lek- och läskompisar hela tiden. Själva tårtandet gjorde henne väldigt fokuserad trots att vuxna runtom pratade om allt möjligt men sedan blev det full fart. Och lugn och ro.

Jag filmade en del. Blev material för två så kallade Tyra-filmer. Faktiskt. Först ett reportage om ca 2 minuter med blandat innehåll. Sedan en sagostund då farmodern i relativt lugn och ro i 4½ minut tillsammans med Tyra läser rysaren Totte bakar och samtalar om vispar, varma spisar och annat som tillhör ämnet. Bägge filmerna är oaktat ännu inte Oscarsnominerade sevärda.
De återfinns på ANDRA BLOGGEN dvs här.

Idag måndag har jag börjat om att arbeta. Förrförra veckan var det lov. Förra veckan kompade jag. Riktigt skönt har det varit att varit avslagen en tid. Men nu är jag igång igen med lektioner, studie-coachning via nätet, planeringar osv. Påslagen – typ. Funderar bara lite på hur på jag skall tillåta mig vara. Ibland kan det bli så att om man är för påslagen kan man lätt komma att känna sig nedslagen.

Tog en längre promenad idag om lördagen – noga räknat igår. Den kortare av våra vanliga rundor men med en liten omväg och åt andra hållet. Vad gör man inte för att vara lite vajldändkräsi. Alltså in på samhället och vidare till kyrkogården för att se hur mamma och pappas grav ser ut såhär efter ett par dygn med minusgrader som fryst ned luftfuktigheten till markiskristaller. Det är fint på kyrkogården.


Sedan upp i skogen bakom begravningsplatsen. För ett par år sedan råkade en joggare ut för ett björnmöte just där men det hindrar inte mig. Särskilt som nallarna vintersussar nu. Går man då ostlig riktning med vridning sydvart kommer man snart – vid en mast – upp på kammen av en skarp rullstensås som går ganska parallellt med älven. Jag gick inte där. Vred av åt höger lite tidigare på en annan skogsbilväg och kom att gå nedanför åsen men inte på älvsidan utan andra sidan – den västra. Där finns en sjö som minusgraderna frusit till. Och alldeles tyst.

Och så upp på åskammen vidare lite söderöver men vände efter ett tag. Gick ner för branten – med druttande på arschlet – så jag kom till landsvägsbron för att följandes älven gå hem och dricka kaffe. Avslappnande meditativ och tankefylld promenad – indeed.

I våras började den datamaskin – bärbar sådan – arbetsplatsen försett mig med sedan några år tillbaka att bli slö, trött, slapp och likgiltig. En bit in i hösten fick jag en ny pigg, alert och engagerad lapptopp. Bra.

Men för ett par dagar sedan la den bara av. Här hemma alltså. Det var inte så att den inte startade men när jag gett rätt svar i de rutor som dyker upp nät jag tryck ctrl+alt+del så sa den nåt om nån juserprofil som inte hittade nåt – typ. Missmodet slog till. Mitt missmod alltså. Min kära e-post! Mina intelligenta dokument! Min kalender! Hjälp!!

Stack till skolan för att testa manicken där. Kanske saknade den sin särrver-mamma och sina nätverkskompisar. Samma resultat. Kontaktade vår data-snubbe och fick en bakväg in i lådan – administratör och ett kryptiskt lösenord. Kom in och fipplade lite utifrån hans instruktioner och tips. Det gick inte till sig. Gav upp.

Men så idag fick jag en egen självgående idé: Kanske behöver den en återställare, ni vet det där som bakisar tycker sig behöva för att de ska komma till sig och bli som förr. Så jag tog mig administratör-vägen in i datorn igen och letade upp återställarfunktionen. Såg då att maskinen gjort nån uppdatering ungefär när den gick i baklås. Sökte upp en datumsatt punkt för sådär en vecka sedan och bad apparaten bli som den var då. Snälla!!

Det tog ett tag men vips var Tyra där – samma bild som i inlägget liten tant. Och alla mina genvägar och allt annat på skrivbordet. Och e-posten och kalendern. Sweet som ungdomen säger. Najs. Supernajs.

När jag sedan kommenderade avstängning talade skärmen om för mig att det innan ljuset skulle gå skulle installeras fem uppdateringar. Panik! Det var ju i ett sånt sammanhang – tror jag – som den la av. När allt slocknat startade jag den igen. Skärmen meddelar konfigurerar vinndåvvs eller nåt i den vägen och till paniken adderades nagelbitning.

Allt funkade. Återställaren alltså. Funktionen som gör datorer – inte bakisar – alerta igen.

I förrförra inlägget aviserade jag att det skulle kunna komma ett inlägg med rubriken det är grått. Och nu gör det det men med ändringen till det var grått – men Dagen cyklar fortfarande.

Det är i alla fall vädret detta inlägg handlar om och läsaren ombedes att besinna att jag vid skrivandet inte är helt och enbart seriös då man ju inte sålänge man bor i Sverige kan se vädret som ett problem av vikt som hotar ens tillvaro. Däremot kan det reta en lite till humöret. Till syvende och sist är det dock en bagatell.

Dock har bagatellen faktiskt varit en urdålig regnig grå dmmig höst då molnen gått så lågt att man nästan inte sett talltopparna. Hur länge skall dethär urusla vädret bestå? var nyhets-uppläsarens passningsreplik till vädersnubben i förrgårkvällens regionala TV-nyheter. Det var ord och inga visor. En underbar klimatologisk diagnos från en frustrerad norrbottning och fjärran från den kärlek som man i riksmedia verkar hysa till plusgrader och regn. Uruselt har det varit, sa Bill. Dåligt, sa Bull.

I och för sig hade tisdagsmorgonen ingett ett visst hopp med en verkligt vacker soluppgång – som bilden visar – men klockan 10 på förmiddagen var det tätt igen så på kvällen rådde sedvanligt vädermissmod.

Och jag som ändå hade hängt upp skylten.

Alltså den skylt jag de två senaste höstarna hängt upp i korridoren invid lärarnas arbetsrum på folkhögskolan. Måndagen första hela veckan i oktober sitter den där och 2009 snöade det för fullt på onsdagen samma vecka. I april ½året senare krävde folk att jag skulle ta väck den. Förra hösten gjorde jag likadant men det dröjde ett par tre veckor innan det vita kom fast det höll i sig länge på våren och tågen krånglade hela vintern – liksom vintern innan.

Fasthållande vid ordningen sattes skylten på sin plats för över en månad sedan. Men i år har inget hänt annat än att det bara varit grått. Å grått å grått å grått. Fast idag har det varit under noll och solsken.

Det sedelärande i detta är att skylten verkar det förvisso icke. Alltså typ styr vädret magiskt. Det har jag aldrig heller trott fast jag kan inte helt frigöra mig från att andra kan ha tänkt i de banorna – på ½skoj. Typ.

Och ett spår - kanske sedelärande - har mina tankar glidit i:
Kan det vara så att lika lite som att skylten ensam skulle skapa en snöstorm – lika lite räcker tanken Det räcker med att andra ber eller tror eller att det finns en kyrka eller ett kapell att gå i om man skulle vilja fast man inte vill men det är bra att vara döpt och håller litegrann på en del traditioner för då är man nog så att säga Gudsförsäkrad i alla fall tack vare dedär andra och dedär sakerna som är lite mer tydliga fast det som inte är för mig för man vet ju som inte om det är sant åoch jag vill nog inte säkert veta heller men det är bra att det finns om det finns utifall att...

Tänk om man behöver ta tag i saken själv. Och jag menar som sagt inte Pray for snow på folkhögskolan utan snarare den avgörande saken: Var står jag? Vad tror jag? Hur ber jag? Ber jag över huvud taget? På vilken grund lever jag? På vilken grund möter jag evigheten? Räcker det med "en skylt" - ellen något annat?

Sådana funderingar får skolprästen av en snölös oktober - och bloggar om.

Vill fästa uppmärksamhet på programmet Korrespondenterna av ikväll den 10 oktober. Läs om programmet här. Missade du det se det på svtplay här.

I tre reportage beskrivs tre förföljelsesituationer mot kristna i världen av idag. Första är ett exempel på den Koptiska kyrkans situation i Egypten – något jag bloggade om här förra månaden. Hinduiska fundamentalisters agerande mot en grupp kristna i Indien skildras i det andra reportaget och hur en evangelisk församling motarbetas av Ryska ortodoxa kyrkan det tredje.

Programledarens 2-3 sista meningar är lysande i sin sammanfattande tydlighet.

Dagen cyklar och det är grått

Rubriken beskriver mina tankar jag såhär på kvällen denna tisdag då jag inte vet om jag skall skriva ett inlägg om bägge sakerna eller två separata i var sitt ämne. I den bloggosfär som omger mig finns å ena sidan minstabröder där ganska långa inlägg ofta behandlar flera saker och, å andra sidan, kamrat lestander som skriver flera korta inlägg om en sak vardera. I detta sällskap står jag som en hötapp mellan två åsnor – förlåt: åsna mellan två hötappar. Ska jag skriva ett eller två inlägg? Det är frågan.

Denna dag – ledig sådan – började med att jag läste på nätet och mötte en länk till till tidningen Dagens ledare för idag. Och läste den. Och tänkte: Så dumt! Så fegt! Så fel!

Ledaren kritiserar ärkebiskopen som framfört kritik mot regeringen som valde att med en aktiv nej-röst motsätta sig att Födelsekyrkan i Betlehem kan sättas upp på Världsarvslistan tillsammans med Ale stenar, Egyptens pyramider och kyrkstugorna i Gammelstad utanför Luleå. Med Palestina i UNESCO blir det ju möjligt – men det vill inte vår regering utan röstade Nej. Kritik av det beslutet tycker Dagen är opåkallad.

Det är det väl inte! Läser man ärkebiskopens brev till statsministern – här kan man läsa om det samt klicka sig vidare till det – ser man att han går regeringens officiella förklaring så mycket till mötes att han kunnat godta en nedlagd röst som motiverad. En nedlagd röst skulle uppfattats stämma med den officiella förklaringen att tajmingen är dålig och ställa Sverige i sällskap med andra som lite passivt vill avvakta Säkerhetsrådet och Generalförsamlingen, till exempel Danmark. Sveriges aktiva ”nej”-röst tolkas som ett aktivt ställningstagande mot Palestina tillsammans med USA och Israel.

Förstod inte regeringen hur det man gjorde skulle uppfattas? Begrep man inte skillnaden mellan det passiva vi väntar och det aktiva vi vill inte? Om regeringen inte förstod hur det man sa och gjorde skulle tas emot internationellt måste man rimligen börja läsa på. Det man gjort stämmer inte med vad Sverige sagt – nu och tidigare – vilket gör att ärkebiskopens kritik är påkallad.

Dagen säger i sin ledare att ärkebiskopens brev presenterar en uppfattning som många av kyrkans medlemmar inte delar. Jaha!! Och?? Andra medlemmar i kyrkan delar den. Och Dagen brukar inte sällan tycka det är dåligt när Svenska kyrkan lyssnar till vad hennes medlemmar tycker. Fast nu passar inte de väl ingångna galoscherna. Snacka om svepskäl när det i stället för Dagen handlar om den springande punkten att man med viss regelbundenhet måste kasta ett tydligt anti-palestinskt köttben i munnen på ett antal av sina prenumeranter. Annars byter de till Livets Ords blaska som är garanterat anti-palestinsk i alla lägen. Money talks, you know! 

På samma sätt är det med ”Krist”demokraterna som av hänsyn till 4%-nivån inte tydligt markerar tilltron till den så kallade tvåstatslösningen med ett succesivt framväxande självständigt Palestina. Skulle man göra det skulle ytterligare en del av de få väljare man har ta sin mats ur skolan. I Folkpartiet också nära 4% är det väl den anti-palestinska hållningen det enda som återstår av ett gammalt frikyrkofärgat så kallat frisinne. Moderaterna tyckte säkert frågan var av mindre vikt och avstod från att tillsammans med oppositionen köra över sina småpartier. Centern har aldrig begripit sig på utlandet. 

Sammanfattningsvis kan sägas att regeringen cyklade i diket, ärkebiskopen sa: Ni har vurpat? och Dagen cyklar vidare med vingliga argument. Utan lyse.

PS: När jag letade rätt hemsidor att länka till ovan ramlade jag över en annan bra analytisk debattartikel. I Svenska Dagbladet skriver en representant för JIPF här. DS.
PPS: Det blev ett inlägg i ett ämne. Vädret får anstå. DDS.

Vem säger av vilken anledning något om vad till vilka för att nå vad?
är den sammansatta frågan man bör ha malande i huvudet när man tar in information. 

• Vem är det som säger något?
• Varför, av vilken anledning, sägs det?
• Vad av allt som finns att säga sägs?
• Vilka är det som sägs riktat till?
• Vilka effekter önskas det sagda få?

Frågor av denna typ är viktiga i alla möjliga sammanhang. Kallas källkritik. Behövs vare sig det handlar om att genom media ta del av nyheter, läsa böcker och artiklar, ta emot skvaller, analysera Bibeltext eller kolla i bloggar. Analysfrågorna är viktiga så att man fattar rätt och inte går på nitar.

Hur proffsigt mediafolk kan – om de vill – modifiera och tillrättalägga saker och ting fick jag en tydlig inblick i ikväll i halvtimmesprogrammet Medialized i svt1 kl 22.00. Och vilka dilemman de möter både vad gäller det man vill rapportera om och reaktioner och önskemål hos dem man rapporterar för. Utbildningsredaktionen ligger bakom programmet vilket åtminstone borgar för att det kommer att finnas tillgängligt på nätet. Ikväll var det det första i en serie av sju och handlade om rapporteringen från södra Israel och Gaza. På nätet finns det här.

Tro inte för ett ögonblick att jag en tiondels sekund tycker det vore bra om Iran skaffade sig kärnvapen. Riktigt bittert skulle det vara. Det är mer än nog att den typen av massmordsmackapärer finns hos USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan, Israel och Nord-Korea.
Men hur skall man hindra att den klubben får en tionde medlem?
Vilka medel och metoder kan och bör man bruka?
Och med vilken rätt – egentligen?

I den israeliska tidningen Haaretz har det den senaste tiden skrivits en hel del i saken. Israel är mycket oroat av tanken på ett kärnvapenbestyckat Iran vars premiärminister (som jag inte kan uttala namnat på) milt uttryck yttrar sig galet, korkat och idiotiskt både i FN och hemma. Den israeliska oron är begriplig. Helt och fullt.

I sin oro övar man sitt flygvapen för långdistansangrepp. En oenig regering diskuterar om man skall genomföra ett preventivt anfall på Iran eller inte. Ledande USA-militärer uttalar övertygelsen att de sannolikt inte kommer att informeras i förväg om Israel beslutar sig för att slå till. USA självt har angreppskapacitet i området och får i dagarna förstärkning av brittiska enheter.

I Israel är man oense om hur man skall/bör/kan agera. På samma sätt är man oense om hur man skall bemöta den Palestinska Myndigheten. Politiska hökar förordar och genomför ekonomiska sanktioner och utvidgandet av bosättningar som straff för att Palestina var fräcka nog att bli medlemmar i UNESCO. Militära duvor menar att detta är ”för hårda tag” och önskar att man skall vara generösare vis à vis Fatah på Västbanken. Bara motsatsparet politiska hökar och militära duvor kan ju stämma till eftertanke – vilket sker när man får en massa information av att läsa Haaretz.

En styrka hos Israel är att man är oenig inför öppen ridå. Att det finns en offentlig debatt – inte minst i och genom Haaretz. Som dagens översättningsövning valde jag debattören Gideon Levys sin syn huruvida man bör angripa Iran. På engelska finns hans artikel här.


GALENSKAP, INTELOGIK, LEDER ISRAELS LEDNING

De karlakarlar som nu hotar Iran är de verkliga fegfegisarna. De modiga är faktiskt de som försöker omintetgöra vansinnet – från den tidigare Mossad-chefen Meir Dagan till inrikesminister Eli Yishai.

Om Iran vågar genomföra en kärnvapenattack mot Israel, begår Iran ett offentligt och smärtfyllt masssjälvmord. Israel kommer att svara och världen kommer inte att vara tyst. Det vet Jerusalem och vad viktigare är: det vet Teheran. Men i Teheran, som vi får höra från morgon till kväll, kan de "galna" blanda bort korten.

Så Israel hotar att bomba Teheran innan det blir för sent och många israeler är positiva till detta. Men debatten som nu pågår, med skrämmande allvar, om möjligheten att bomba Iran gör att man misstänker att det faktiskt är här, i Israel, som vansinnet råder. Det iranska vansinnet har ännu inte bevisats men i Israel är det klart som dagen.

Israel har inte en rationell ledning. De flesta av dess drag kan inte logiskt förklaras. Det är inte logik som dikterar det fortsatta byggande i territorierna. Det är inte logik som förklarar de krig som Israels regering har proklamerat mot den Palestinska Myndigheten utan hänsyn till vad som kan komma istället. Det finns inte heller logik i Israels Hamas-stärkande åtgärder från den fortsatta belägringen av Gaza till frigivandet av enbart Hamasfångar. Det finns ingen logik i att fortsatt hålla Marwan Barghouti fängslad. Det finns ingen logik i att låta relationerna med Turkiet försämras. Det fanns ingen logik i Operation Gjutet Bly som gjorde Israel mycket mer skada än nytta. Det finns inte heller någon logik i skräckmålningen av den arabiska våren som faktiskt skulle kunna ge Israel några lugna år från länder vars arméer har rasat, vars samhällen är upptagna med inhemska frågor och vars regimer är på fallrepet. Och naturligtvis finns det ingen logik i den fortsatta ockupationen som hotar Israel mer än något annat.

Något annat styr den israeliska ledningen och det kan inte kallas logik. Den israeliska allmänna opinionen kan inte heller för ett ögonblick misstänkas att uppföra sig rationellt: De flesta israeler tror att bomba Iran kommer att utlösa en regional storbrand och ändå är fler israeler för en sådan attack än emot. Om det är förnuft, vad är då galenskap?

Det finns inget sätt att rationellt förklara krigstrummandet mot Iran. Riskerna för en israelisk attack är tydliga och fruktansvärda. Faran av ett Iran som använder kärnvapen är noll och ändå leker Israel med helveteselden. Israeler säger i realiteten att de föredrar en störtflod av tusentals missiler – som bringar blod och förstörelse nu – framför en framtiden tänkbar risk för ett självmordsvapen från "galna" Iran och att de föredrar ett systematiskt vansinne med tydliga hot och öppna förberedelser för vad som kan bli ett israelisk självmordsuppdrag.

Även om alla de väl iscensatta uttalandena, manövrarna och rökpuffarna enbart är avsedda som hot saknar de helt visdom. Ett hotat Iran är också farligt. Det kan avfyra ett desperat förebyggande slag mot Israel.

Iran vill ha kärnvapen för att skydda sin regim. Iran såg den förre irakiske ledaren Saddam Hussein och Libyens Muammar Gadhafi bombade och förstår – helt logiskt, bör det sägas – att om man hade nukleära möjligheter skulle världen inte röra dem eftersom den varken rör Nordkorea eller Pakistan. Iran vill också bli en regional kraft i det nya Mellanöstern och vet att ett sätt att bli det är med hjälp av centrifuger. Det skulle vara att föredra, naturligtvis, om Iran inte fick sin önskan igenom. Det skulle vara att föredra att världen utövar påtryckningar så att man inte skaffar kärnvapen, men det är klart för alla att ingen bombning kommer att hålla kärnvapen borta från Iran för alltid.

Den enda slutsatsen av det ovanstående är att det finns en ologisk ledning i Mellanöstern – men inte nödvändigtvis i Teheran. Rädsla, delvis falsk rädsla, bor i Jerusalem som resultat av den skräckmålning och demonisering som alltid är närvarande här om allt från svininfluensa till det iranska nukleära programmet. Till detta finns det storhetsvansinne som säger att Israel kan diktera villkoren i området som man finner lämpligt. De karlakarlar som nu hotar Iran är de verkliga fegfegisarna. De modiga är faktiskt de som försöker omintetgöra vansinnet – från den tidigare Mossad-chefen Meir Dagan till inrikesminister Eli Yishai.

Resumé: I förra inlägget med snarlik rubrik förtalte jag om pendelaktiviterna under denna lovveckas första hälft och hur vattkoppejour och bilskifte kom att fungera på ett väl samordnat sätt. Jag avslutade inlägget med tanken att Tyra om torsdagen skulle sällskapas på annat sätt än genom att faffa inställde sig till tjänstgöring. Han skulle i stället få dagen resfri och möjlig för skräpkörning och annat. Slut resumé.

Det visade sig att torsdagen innebar att jag - Tyras faffa - blev utskrattad av tvenne (minst) kvinnopersoner radikalt yngre än jag själv. Allt började med ett telefonsamtal till den firma där vi har för avsikt att lämna in några garderobs- och rumsdörrar för lackering. Det var överenskommet att så skulle göras. Telefonera alltså. Innan släp hyrdes och dörrar lastades för transport.

Jag fick svar och redogjorde för situationen – tre garderob och två rum.
Vi har jättemycke jobb nu! Och fullt i garaget där vi tar emot grejer. Men nog ryms det. Tror jag.
Hur lång blir väntetiden? sporde jag. Hur länge behöver ni grejerna?
Som det ser ut nu två till tre veckor. Svårt att säga blev svaret.
Hm. Den ena dörren går till toan yttrade jag i bekymrat tonfall.
Ett pärlande skratt blev responsen.

Sedan löstes frågan så att firman ringer när de får ett hål som någotsånär snabbeligen kan fyllas av toadörren. Då kommer vi.

Efter detta samtal bar det iväg till OK där jag frågade tjejerna som jobbar där om vilket släp de ville hyra ut åt mig. Lite avig frågeställning. Det är ju kundens vilja som brukar gälla men då samhället är litet och många ansikten bekanta kan man i trivsamma dialoger vända på givna stekar. Vad vill ni truga på mig? blev frågan och några minuter efteråt for jag med vagn på kulan hem för att tömma garaget. Där var nämligen all renoveringsbråte instaplad.
Massor med kartonger, brädstumpar och annat jox lastades. Samt andra lådor med kasserad elektronik, glödlampor, batterier och jox. Och säckar med löv, ris och kvistar från alla hörn i trädgården. Upp på släpet bara! Och på toppen av tårtan de två gamla sängarna. Inte ramen. Bara sängdynorna. Som lock och bindemedel.

Med lasset rejält spännbandssurrat ställde jag ekipagets färdriktning mot bränngropen. Eller Återvinningscentralen som det numera heter. Körde sakta av rädsla för losskakning fast jag dragit åt allt vad tygen orkade.

Torsdagar stängt. Så löd grindskyltens text.

Jag läste orden tre gånger. Suckade. Tänkte: Här skulle folk som inte fått samma bildade fostran som jag och inte har samma karaktär brista ut i strömmar av svordomar och okvädningsord åkallandes både himmelska och demoniska makter. Och så suckade jag igen. Och vände bilen tänkandes:

Jag tror på Gud – i betydelsen jag litar på Gud. Talar med Gud. Men använder inte Gud som kraftuttryck. Jag tror också på djävulen – i betydelsen anser att djävulen finns. Liksom helvetet. Men använder varken eller som vrångglosor. Ger inte min uppmärksamhet åt det hållet – typ. Men nog är det paradoxalt i att många som varken tror på Gud, himmel, djävul eller helvete dagligen och regelbundligen, stundom rikeligen, pratar om alltsammans av bara farten – eller åtminstone när de råkar ut för ett avbräck typ Torsdagar stängt.

Vidare insåg jag rattandes därifrån orsaken till de bärskogsdumpade kylskåp jag skrev om i slutet av inägget skogsklokig för ett par år sedan. De där omnämnda miljömarodörerna hade sannolikt läst samma skylt som jag. Samma veckodag. Genom mitt huvud for samma tanke som gissningsvis fäste sig i deras skallar: Jag kör lasset till skogs! Men den lilla killen som satt på andra axeln sa: Nej! Så gör man inte! och jag tänkte vidare: Ska jag köra till en grannkommuns bränngrop? Nej! Nu var det latmasken som talade. Hem alltså.

Väl hemma sedan släpet baxats in på gården och bilen parkerades invid telefonerade jag till OK. Svarade gjorde hon som hyrt mig släpet, en tös jag tidigare haft som elev på skolan.

Jag lånade släp av dig för en stund sedan sa jag efter att ha presenterat mig.
Jo, just det svarade hon.
Jag for hem och lastade det fullt och körde iväg. Och fick problem.
Frågande tystnad i luren. Följt av ett oroligt Vadå?
Soptippen var stängd!!

Här kom dagens andra kvinnliga utskrattning. Sedan lät hon min släphyra släpa över till fredagen då allt till sist fixades.

Såja! Nu är det skrivet i ordbehandlingsprogram. Publicering på bloggen får anstå till ikväll då vi skall till Luleå. Tyras faster som bor i Östersund är hos Tyra och vi skall fara dit för att träffa henne. Fastern alltså. Och Tyra.

Och hemkommen från stan publicerades alltsammans.

Det kan knappast ha undgått regelbundna intittare på denna blogg att jag har ett visst intresse för situationen i Mellanöstern, erkannerligen förhållandet Palestina-Israel. För en nytillkommen förstagångsgluttare räcker det att läsa de 10 senaste bloggposterna för att se saken.

När jag söker följa vad som sker gör jag det bland annat genom den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Främst läser jag på nätet ledare och debattartiklar samt rubriker till det mer rapporterande innehållet. Här på bloggen händer det att jag publicerar svenska översättningar av lååånga Haaretz-artiklar. Vid sådana tillfällen har jag låtit Google göra grovjobbet och själv putsat det hela till vad jag menar vara att på någotsånär god svenska återge vad den engelska texten innehåller. God språkövning om inte annat.

Kanske är någon intresserad av denna aktivitet. Att det finns ointresserade vet jag och att det finns irriterade vet jag bestämt. De kommenterar då och då vad jag skrivit och återgett. Irritationen tar sig då flera uttryck. Ibland skrivs vad man tycker jag borde ha skrivit. Ibland tippar kommentarer över till personangrepp. Ibland samtalar man.

I min ”bevakning” av situationen Palestina-Israel har jag har valt Haaretz som min huvudkälla – förutom TT, SR, SVT och ibland BBC. Arabiska nyhetsmedia känner jag till för dåligt och har svårt att bedöma trovärdigheten hos. Den israeliska högerregeringens hållning får jag del av genom vad som faktiskt händer, det som Public-Service-media ger information om. Oppositionstidningen Haaretz visar mig på en möjlig alternativ israelisk hållning som – ehuru israelisk – söker se konflikten också ur motpartens synvinkel.

Jag har ett par intressanta debattartiklar på lager från gårdagens Haaretz. En är en ganska argsint sak skriven av tidningens korrespondent på Västbanken Amira Hass. Rubriken för hennes artikel blir på svenska Palestinierna måste säga nej till förhandlingar med Israel. Den engelska texten kan läsas här.
En annan är skriven av debattören Gideon Levy vars skrivande jag ofta funnit intressanta: De Israeliska ledarnas "prislappskampanj” mot palestinierna. Den kan läsas här. Nämnas bör att ledaren samma dag i mer återhållsam ton delar Levys bedömning av den egna regeringens agerande.

Dock valde jag bort dessa och beslöt mig för att till bloggläsarens glädje, överhoppning eller irritation denna gång ge en inblick i tidningens tonfall på nyhetsplats. Jag översatte därför en vanlig nyhetsartikel i dagens tidning. Rapporteringen är informativ och resonerande på ett sätt jag tycker om. Den visar på hur den interna debatten kan vara i det land i Mellersta östern som (ännu) har den suveränt största yttrande- och pressfriheten – och därmed största utrymmet för trovärdighet. På engelska finns den här.


EFTER UNESCO-OMRÖSTNINGEN: ISRAELISKA SANKTIONER MOT DEN PALESTINSKA MYNDIGHETEN FÖRARGAR USA.

USA: s sändebud säger till premiärminister Benjamin Netanyahus medarbetare att Washington motsätter sig att Israel fryser inne de skatteinkomster som de tar in för palestiniernas räkning.
Av Barak Ravid*.

USA protesterade på torsdagen hos premiärministerns kanli mot de sanktioner Israel infört mot den palestinska myndigheten (PA) efter att UNESCO godkänt Palestina som fullvärdig medlem.
David Hale, USA: s särskilda sändebud i Mellanöstern, och ambassadör Dan Shapiro meddelade premiärminister Benjamin Netanyahus medarbetare att Washington motsätter sig att Israel fryser inne de skatteinkomster som de tar in för palestiniernas räkning.

På torsdagen meddelade Netanyahu också att Israel frös bidragen till UNESCO efter det att palestinierna på måndagen beviljades medlemskap. Israel överför varje år cirka 2 miljoner US-dollar till det kulturella FN-organet. En källa hos premiärministern sade att Netanyahu i stället beordrat att dessa medel skall överföras till initiativ som arbetar för regionalt samarbete. Netanyahus beslut följde en rekommendation från finansminister Yuval Steinitz.
"Åtgärder som att acceptera palestinierna i UNESCO kommer inte att främja freden utan bara göra den mer avlägsen" sa Netanyahu. "Det enda sättet att nå fred är genom direkta förhandlingar utan förhandsvillkor".

Tjänstemän hos US State Department sade på torsdagen att Hale och Shapiro till Netanyahus sändebud Yitzhak Molcho, den nationella säkerhetsrådgivaren Yaakov Amidror och den politiska rådgivaren Ron Dermer framfört sitt missnöje med Israels beslut att införa sanktioner mot PA.
Sanktionerna innebär en frysning av skattemedel som Israel samlat in för palestiniernas räkning i oktober och att inte överföra dem till PA. Summan, ungefär 100 miljoner dollar i månaden, används av PA för att betala löner till säkerhetspersonal, regeringsföreträdare och tjänstemän. Att hålla inne pengarna betyder att tusentals palestinska statstjänstemän inte kommer att betalas innan Eid al-Adha, Offerfesten.
Hale och Shapiro sa till Netanyahus medarbetare att pengarna tillhör palestinierna och Israel var förpliktigat i enlighet med ingångna avtal att månatligen överföra dem. De sade att USA förväntar sig att pengarna ska överföras till PA så snart som möjligt för att undvika en kris där.
Netanyahus medarbetare sade ett slutligt beslut om att överföra medlen inte gjorts ännu men kommer att diskuteras inom kort.

Storbritanniens utrikesminister William Hague, som mötte Barak i London på torsdagen, krävde att Israel förmedlar pengarna till palestinierna inom kort. "Detta beslut väcker oro", sa Haag. "Det är inte i någon parts intresse, absolut inte i Israels, eftersom det får omedelbara konsekvenser för PA:s förmåga att upprätthålla ordning och säkerhet på Västbanken."

Haaretz har erfarit att Netanyahu inte kallat stabschef Benny Gantz eller andra israeliska arméofficerare att delta i mötet med åtta ledande ministrar nästa tisdag. Försvarsmakten (IDF) kommer att representeras av försvarsminister Ehud Barak som motsätter sig frysningen av skattemedlen.
Inga IDF-officerare var inbjudna till samtalet, detta uppenbarligen för att IDF motsätter sig en del av de sanktioner ministrarna beslutat om. IDF, i synnerhet Centralkommandot, motsätter sig att man bestraffar PA på ett sätt som kan påverka myndighetens säkerhetssamordning med IDF.
IDF anser att Israel borde göra good-will-gester mot den Fatah-dominerade PA som en följd av den uppgörelse – som stärkt Hamas – att frige den fångne soldaten Gilad Shalit.
På torsdagen sade ledande IDF-officerare att avbrytandet av överföringen av pengar är ett oansvarigt drag som allvarligt skulle kunna undergräva säkerhetssamordningen med palestinierna och även leda till uppflammande våld på Västbanken.
"De tog beslut utan att fråga armén" sa en högt uppsatt officer. "Efteråt blir det vi som kommer att få rensa upp i röran. Vad kommer det palestinska befälhavarna göra när deras soldater inte får betalt? Fortsätta jaga terrorister?"

I ett krig – och också i andra inte lika brinnande konflikter – blir sanningen första offret. Detta kan man se lite överallt både utom- och inomlands. Det mest tydliga aktuella hemmaexemplet är väl moderaternas försök att med rena lögn och historieförfalskning framställa sin historia som något annat än ett evigt motstånd mot frihet, jämlikhet, solidaritet, demokrati och rättvisa. Tagen på bar gärning med fingrarna i desinformationskakburken förefaller partisekreteraren Sofia Arkelsten nu välja att spela dum snygg blondin med tillhörande replik: Det hade jag inte en aaaniing om.

Det tricket är naturligtvis också desinformation och bluff. Inte att hon är blondin – den saken kan man inte veta något om i dessa hårfärgningens tider. Det har dessutom ingen betydelse. I och för sig är hon kanske inte, trots att Sofia betyder Vishet, den vassaste kniven i lådan - vad vet jag - men att hon skulle vara dum, naiv och okunnig om sitt eget partis förflutna går jag inte på. Man brukar inte utse korkat folk till partisekreterare bara för att de är snygga. Så nog visste hon!!

Jag påstår att hon drog en rövare! Detta i tanken att Folk är så dumma och okunniga att vi kan slå i dem att vi i högern alltid varit för det vi nu säger vi är för – frihet för alla, trygghet för alla, utveckling för alla. Vi kör den valsen så att dedär obildade plebejerna som ändå inget fattar förmås att rösta på oss.

Och jag undrar: Om hon ljuger när hon säger att Modé-rattarna var för sånt dåförtiden – hur kan vi veta om hon talar sanning när hon säger att de är för sånt nuförtiden?

Hade hon på ett trovärdigt sätt gjort upp med partiets odemokratiska förflutna – pudlat som det heter – och visat att de Nya Moderaterna skiljer sig från de gamla hade det åtminstone haft ett korn av hederlighet i sig. Men den vägen valde hon inte. Att devalvera de sina, alltså. Hon valde att nedvärdera andra. Fy!

I Piteå-Tidningen av igår – varifrån jag också snodde bilden – finns en lista över Moderaternas historiska meriter.  Klicka här och läs. I en krönika i dagens blaska nämns ytterligare något de kan vara stolta över men den texten går tyvärr inte att komma åt via nätet.

Folkhögskolans elever har lov denna vecka. För oss lärare blir det under-visningsfritt men inte lov hela veckan. 2½-3 dagar skall ägnas åt arbete, sammanpratningar, utvecklingsfrågor och annat. Platsen för detta är Parma och Milano i Italien dit arbetslaget igår for för en knapp veckas vistelse med arbete och fritid mixat. Jag såg när de stack. Någon mil från Älvsbyn kom jag att ligga ett par bilar bakom en av skolans minibussar och drog mig då till minnes att det var på onsdag morgon vid 8-tiden som den gemensamma avgången skulle ske. På en i bussen sittande arbetskamrats telefons mobilsvar talade jag in ett meddelande med önskan om en god tur och körde sedan om.

Jag var inte på väg till Italien. Av skilda skäl och varierande orsaker anhöll jag om befrielse från den turen. Så målet för min resa igår var ett annat. Samma som jag haft morgonen innan. Farfar var i sin vita Volvo på väg till Tyra!! För ni förstår: Tyra har pickar. Flera pickar. På ooten mest. Å på den andra ooten*. Lite härochvar annars också. Å så lite feber. Pickarna handlar om vattkoppor – gissningsvis. Å då ska man inte vara på dagis – typ. Då mamman och pappan inte kan sätta in andra studenter som vikarier för dem själv i examinationer, föreläsningar och annat blev Tyras lovledige faffa en beredvillig resurs.

Tisdag var jag där. Vi lekte, läste och tittade på Bässje i gamla videofilmer från föräldrarnas barndom. Tog det ganska lugnt alltså. Naturligtvis hade jag med min videokamera och filmade lite. Dessutom var den lilla läpp-tippen** medförd för att vi via Skype skulle kunna se-prata med faster Kattis i Östersund. Läpptippens kamerafunktion gav också lite filmmaterial – dock utan ljud. Alltsammans kan i sammanklippt skick betittas här.

Fiffigt med dendär tisdagsresan! hade farfar tänkt. Nu kan vi passa på att byta bilar.

Detta tarvar en förklaring.
Jag är lagligen ägare till två bilar med förfogar bara över en – den nyare. Vår äldre Volvo växelbrukas i Luleå av två av Tyras pappas syskon. Det fordonet är försett med dragkula. Så icke den andra mer Älvsbylokaliserade kärran som därför blir ganska värdelös när det skall köras släpvagnslass till Återvinningsstationen. Och det ska det nu. Vi har renoverat och tapetserat och pysslat. I sovrummet och trädgården. Dessutom köpt nya sängar. Resultatet av förnyelsearbetet är att massor med kartonger och säckar och brädstumpar och annat skall skeppas iväg – för att inte tala om de gamla sängarna. Och dörrar till några garderober och ett par rum skall till lackering. Släp nödvändigt! Takräcke och koffert förslår inte. Därför bilskifte på tisdagen i tanke att skräpköra på onsdagen – lovledig som jag är.

Men Tyra har ju pickar! Flera pickar! På ooten mest. Å på den andra ooten. Lite härochvar annars också. Å så lite feber. Därför blev det resa också på onsdagsmorgonen. Det var då jag körde om arbetskamraterna som var på väg till Kallax. När jag var på väg till Tyra. Igen.

Vi hade kul också på onsdagen – alltså igår***. Hon var lite piggare så det blev mer Bässje-film. Samma som igår med Bässje i trollskogen, på skattjakt och i kontakt med häxan Hia-Hia****. Och på kommandona itt! och ässch! blev det 6 varv Totte badar på en timme. Och Emma Tvärtemot. Och annan litteratur. Med den lillas kommentarer, pekningar, associationer och yttrande av alldeles egna ord – men nu för faffa fullt begripliga då han denna andra dag på raken bättre kommit in i hennes 20-månaders-dialekt.

Två dagar med nytta och nöje kombinerat. Idag skulle dock vattkoppejouren ordnas på annat vis så faffa fick dagen resfri och möjlig för skräpkörning och annat.

(to be continued…)

Bilden invid använder jag då och då för inlägg kopplade till konflikten Palestina-Israel. För en del läsare fungerar den som hoppa-över-signal, för andra som intresseväckare. So be it!

Carlo Strenger heter en professor som då och då brukar skriva under rubriken Strenger than Fiction i den israeliska tidningen Haaretz. Jag fann nedanstående tankegång intressant och körde härligheten genom Google och putsade till det hela efteråt. På engelska kan texten läsas här och mer om vem han är hittar man här.


MAHMOUD ABBAS VIKTIGA BUDSKAP TILL ISRAEL 

Två viktiga uttalanden av palestinska presidenten Mahmoud Abbas markerar en stor förändring av den palestinska berättelsen om Israel-Palestina-konflikten.
Mahmoud Abbas har successivt gått från att vara en relativt blek figur till en ledare med hållning. Han har inte gjort detta bara genom mycket seriösa förhandlingar med Ehud Olmert 2007 och 2008 som var mycket nära att leda till en överenskommelse. Han har även gjort det med två viktiga uttalanden som signalerar en stor förändring av den palestinska berättelsen.
För nästan två år sedan sade Abbas att den Andra intifadan var det största misstag som palestinierna någonsin gjort. Det medgivandet är tyvärr alltför sant: den Andra intifadan gjorde de flesta israeler djupt ovilliga att ta några risker för fred. De undrar återigen varför de borde hysa tillit palestinier som sprängt hundratals israeler när fredsprocessen avstannade efter det misslyckade toppmötet i Camp David.
I sin intervju med Henrique Cymerman, sänd för några dagar sedan på Israels Kanal 2, tog Abbas ett andra steg av eventuellt ännu större betydelse. Han sade uttryckligen att arabvärlden och palestinierna genom att avvisa FN: s delningsplan 1947begick ett avgörande misstag.
Genom att säga så är Abbas den första palestinska ledaren som ändra en näst intill helig del av den palestinska berättelsen: att se sig själva som enbart offer. Palestinierna har alltid talat om fördrivandet av mer än 700.000 av sina landsmän år 1948 som Nakba, katastrofen som drabbade dem.
Även om det vore både omänskligt och dumt att förneka den palestinska tragedin har palestiniernas vägran att ta något som helst ansvar för sitt öde inte tjänat dem väl utan bidragit till att konflikten varit olöslig. Förkastandet av delningsplanen 1947 var ett i en serie av katastrofala misstag från deras sida. Det första av dessa var att välja den oförsonliga Husseini-klanen som ledare i början av 1900-talet och det senaste var beskjutningen av södra Israel efter tillbakadragandet från Gaza år 2005 där palestinierna har gett prov på ringa politisk visdom.
Abbas erkännande att det palestinska folkets öde kunde ha blivit dramatiskt annorlunda om de hade fattat klokare beslut är ytterst viktigt då det palestinska förnekandet av ansvar för sitt eget öde har lett till att läget förblivit fruset. Istället för att kompromissa med Israel har för många palestinier väntat alltför många år på en omkastning av historien. De glömmer att de anslöt sig till ett krig mot Israel 1948 och att de måste acceptera konsekvenserna av sina beslut.
Konflikten i Mellanöstern har mästerligt beskrivits i Benny Morris "Righteous Victims”. Bokens titel sammanfattar en av konfliktens grundläggande aspekter. Båda sidor hävdar att de är rättfärdiga. Båda sidor hävdar att de är offer som tvingats till sina gärningar av den andra sidans omänsklighet, grymhet och oförsonlighet.
Abbas erkännande av palestiniernas misstag och hans accepterande av del i ansvaret för deras öde är av stor vikt. Utan det kommer palestinierna aldrig att kunna sörja förlusten av sina ursprungliga hem 1948 och röra sig mot en kompromiss som bygger på 1967 års gränser. Inte alla palestinier hälsar Abbas erkännande med glädje men det kan vara ett viktigt steg för att förändra konfliktens oförsonliga retorik.
Det är också ett verkligt avgörande steg. Positionen att vara ”rättfärdiga offer” som båda sidor låsts sig vid har gjort verklig dialog omöjlig. Båda sidorna har varit låsta i sin tanke att varje verklig erbjudande till den andra sidan, i själva verket varje erkännande av den andra sidans mänsklighet, skulle få svåra konsekvenser genom att bryta rollen av att vara "absolut rättfärdig".
Enligt Henrique Cymerman såg Abbas personligen till att hela 40-minutersintervjun sändes "i undervisningssyfte" på bästa palestinska TV-tid. Detta är också ett mycket viktigt steg. Israelerna har i flera år klagat över att palestinierna talar mycket olika till sin egen valmanskår jämfört med till omvärlden. I det här fallet ville Abbas vara säker på att tittarna på Israels mest visade kanal skulle se exakt samma sak som hans palestinska väljare.
Abbas sa också uttryckligen att han ser ett avtal med Israel som slutet på konflikten. Vad gäller flyktingfrågan berättade han för Cymerman att det stod klart för honom att Israel inte kan inlemma ett stort antal palestinier och att han godkänt den hållning som finns i Arabförbundets fredsförslag – Israel skall kunna inlägga veto mot varje palestiniers återkomst till Israel.
Netanyahu och Lieberman har gång på gång försökt att utmåla Abbas som fredsvägrare men deras argument för denna ståndpunkt är allt svagare. Det är därför Lieberman nyligen har valt att lufta ett av hans älskade odiplomatiska uttalanden och säga att Abbas är det största hindret för fred. Abbas är ett hot mot Lieberman och den israeliska högern eftersom han försvagar deras argument för påståendet att det inte finns någon palestinsk partner för fred, ursprungligen formulerat av Ehud Barak. Lieberman vet att Abbas menar allvar med fred och att endast Olmerts avgång förhindrade undertecknandet av ett avtal.
Abbas har nu gjort sin position klart för den Israeliska allmänheten. Han har gjort det högt, tydligt och utan förbehåll. Det är dags att den israeliska allmänheten frågar sig om man vill ha en regering som vägrar att samarbeta med Israels bästa chans att få slut på Israel-Palestina-konflikten.

Orden i rubriken läser jag i dagens Dagen på nätet – här. Artikeln berättar om att Kyrk-omötet nu bestämt att Centralstyrelsen under ett år skall klura på vilka åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att alla präster har Kammarkollegiets förordnande att sammanviga person till äktenskap. Den rödgröna motion som i sann kommandomentalitet manade till taktfast gång gick segrande genom utskott, debatt och plenum. Tydligen brådskade det att få fram diktaten för att – som någon debattör sa – stämma i bäcken.

Det är faktiskt hela 0,25% av prästerna som skapat denna socialdemokratiskcenterpartistiska åtgärd. Jodå. Läsaren läste rätt. Det handlar om en hel jättelik kvarts procent. 6-7 typer av 3000 präster i aktiv tjänst. Mer behövs alltså inte för att trospolisernas blåslampa skall tändas.

Vad är det då som har hänt? Egentligen?

Fram till år 2000 fick präster automatiskt behörighet att viga folk. Vi var ju i någon mening statstjänstemän. Frikyrkopastorer erhöll då från Kammarkollegiet individuella förordnanden att vara vigselförrättare.
I och med skiljandet Kyrka-stat år 2000 behöll prästerna vigselrätten under en övergångsperiod på 10 år*. Efter den övergången skulle det för oss bli som för de andra samfundens pastorer – förordnande från Kammarkollegiet. Nadas problemas.

I slutet av övergångsdecenniet uppkom en diskussion om kyrkan/kyrkorna skall ha kvar vigselrätten. En anledning till diskussionen var tanken att sekulariseringen nu gått därhän att det vore naturligt att ansluta sig till de många stater som bara har civiläktenskap ingångna inför statliga eller kommunala myndigheter som giltiga. En annan anledning till debatten var den samtidigt genomförda omskrivningen av svensk äktenskapslagstiftning och den efteråt snabbt genomförda kyrkliga anpassningen till Riksdagens tydligen uppenbarelsegivna nylära. Egentligen var och är detta två i princip av varandra oberoende frågor men då de sammanföll i tiden kom de att färga in på varandra å det virrigaste.

Summan av kardemumman blev att staten lämnade frågan om man ville ha vigselrätten kvar till kyrkorna. Svenska kyrkan valde att behålla den – alltså att hennes präster skulle kunna fortsätta att i Vigselgudstjänster ägna sig åt statlig myndighetsutövning – nu med Kammarkollegiets papper i näven.

Prästerna kollektivanslöts till denna statliga funktion**. Det är det statliga myndighetsuppdraget som 6-7 präster i den från staten skilda kyrkan bett att få slippa. Då vår stat är generös beviljade den detta och kommenderar dem inte till vigseltjänst. Staten – alltså Kammarkollegiet – är inte bara generös. Den är också seriös. 7-8 präster som formellt slarvat när de utövat myndighet har man sparkat från uppdraget att förrätta vigslar. De har man tagit ”körkortet” av – typ.

De 6-7 som begärt att bli befriade har prövats av kyrkans egna instanser och har av dessa bedömts gjort något som skadar allmänhetens tillit till präster i den mån att det lett till klander av lägsta graden – en skriftlig tillsägelse med innehållet Det var dumt!*** Det är också dessa 6-7 som provocerat fram de rödgröna politrukernas motion till årets Kyrk-omöte.

Slarvisarna har inte kyrkklandrats. Inte heller motionerats om. Detta måste betyda att nonchalans av lagar och regler till den grad att staten tar tillbaka sitt förtroende inte anses dumt. I alla fall inte av kyrkan eller rödgröna kyrk-opolitiker. Märkligt.

Låt mig summera de kyrkliga maktapparaternas agerande:
De som inte höll låter man vara.
De som inte höll med skjuter man in sig på.
Detta, käre Bloggläsius, är beteendet hos maktfolk som tänker totalitärt!

Vilka åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att ingen går i otakt skall bli intressant att se. Min gissning är att hela soppan rinner ut i sanden men att motionärerna med sina partikamrater kan slå sig för bröstet i inbillningen att de gjort något.

Patetiskt!