alla präster måste
Orden i rubriken läser jag i dagens Dagen på nätet – här. Artikeln berättar om att Kyrk-omötet nu bestämt att Centralstyrelsen under ett år skall klura på vilka åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att alla präster har Kammarkollegiets förordnande att sammanviga person till äktenskap. Den rödgröna motion som i sann kommandomentalitet manade till taktfast gång gick segrande genom utskott, debatt och plenum. Tydligen brådskade det att få fram diktaten för att – som någon debattör sa – stämma i bäcken.
Det är faktiskt hela 0,25% av prästerna som skapat denna socialdemokratiskcenterpartistiska åtgärd. Jodå. Läsaren läste rätt. Det handlar om en hel jättelik kvarts procent. 6-7 typer av 3000 präster i aktiv tjänst. Mer behövs alltså inte för att trospolisernas blåslampa skall tändas.
Vad är det då som har hänt? Egentligen?
Fram till år 2000 fick präster automatiskt behörighet att viga folk. Vi var ju i någon mening statstjänstemän. Frikyrkopastorer erhöll då från Kammarkollegiet individuella förordnanden att vara vigselförrättare.
I och med skiljandet Kyrka-stat år 2000 behöll prästerna vigselrätten under en övergångsperiod på 10 år*. Efter den övergången skulle det för oss bli som för de andra samfundens pastorer – förordnande från Kammarkollegiet. Nadas problemas.
I slutet av övergångsdecenniet uppkom en diskussion om kyrkan/kyrkorna skall ha kvar vigselrätten. En anledning till diskussionen var tanken att sekulariseringen nu gått därhän att det vore naturligt att ansluta sig till de många stater som bara har civiläktenskap ingångna inför statliga eller kommunala myndigheter som giltiga. En annan anledning till debatten var den samtidigt genomförda omskrivningen av svensk äktenskapslagstiftning och den efteråt snabbt genomförda kyrkliga anpassningen till Riksdagens tydligen uppenbarelsegivna nylära. Egentligen var och är detta två i princip av varandra oberoende frågor men då de sammanföll i tiden kom de att färga in på varandra å det virrigaste.
Summan av kardemumman blev att staten lämnade frågan om man ville ha vigselrätten kvar till kyrkorna. Svenska kyrkan valde att behålla den – alltså att hennes präster skulle kunna fortsätta att i Vigselgudstjänster ägna sig åt statlig myndighetsutövning – nu med Kammarkollegiets papper i näven.
Prästerna kollektivanslöts till denna statliga funktion**. Det är det statliga myndighetsuppdraget som 6-7 präster i den från staten skilda kyrkan bett att få slippa. Då vår stat är generös beviljade den detta och kommenderar dem inte till vigseltjänst. Staten – alltså Kammarkollegiet – är inte bara generös. Den är också seriös. 7-8 präster som formellt slarvat när de utövat myndighet har man sparkat från uppdraget att förrätta vigslar. De har man tagit ”körkortet” av – typ.
De 6-7 som begärt att bli befriade har prövats av kyrkans egna instanser och har av dessa bedömts gjort något som skadar allmänhetens tillit till präster i den mån att det lett till klander av lägsta graden – en skriftlig tillsägelse med innehållet Det var dumt!*** Det är också dessa 6-7 som provocerat fram de rödgröna politrukernas motion till årets Kyrk-omöte.
Slarvisarna har inte kyrkklandrats. Inte heller motionerats om. Detta måste betyda att nonchalans av lagar och regler till den grad att staten tar tillbaka sitt förtroende inte anses dumt. I alla fall inte av kyrkan eller rödgröna kyrk-opolitiker. Märkligt.
Låt mig summera de kyrkliga maktapparaternas agerande:
De som inte höll låter man vara.
De som inte höll med skjuter man in sig på.
Detta, käre Bloggläsius, är beteendet hos maktfolk som tänker totalitärt!
Vilka åtgärder som skall vidtas för att säkerställa att ingen går i otakt skall bli intressant att se. Min gissning är att hela soppan rinner ut i sanden men att motionärerna med sina partikamrater kan slå sig för bröstet i inbillningen att de gjort något.
Patetiskt!
* I slutet av den perioden kom jag att fundera över om jag hade vigselrätt eller inte. Om detta förtäljde jag i inlägget sistvigseln? av den 19 juni 2009.
** Hur den kollektivanslutningen icke gick till i mitt fall kan begrundas i inlägget jag – en pamp! skrivet den 4 mars i år. Det papper som det handlar om finns nu i mitt arbetsrum på folkhögskolan. Än så länge. Undrar vad som händer om jag skickar tillbaka det...
*** Givetvis då mer omständligt formulerat.
