stigstrombergsson

I förrförra inlägget aviserade jag att det skulle kunna komma ett inlägg med rubriken det är grått. Och nu gör det det men med ändringen till det var grått – men Dagen cyklar fortfarande.

Det är i alla fall vädret detta inlägg handlar om och läsaren ombedes att besinna att jag vid skrivandet inte är helt och enbart seriös då man ju inte sålänge man bor i Sverige kan se vädret som ett problem av vikt som hotar ens tillvaro. Däremot kan det reta en lite till humöret. Till syvende och sist är det dock en bagatell.

Dock har bagatellen faktiskt varit en urdålig regnig grå dmmig höst då molnen gått så lågt att man nästan inte sett talltopparna. Hur länge skall dethär urusla vädret bestå? var nyhets-uppläsarens passningsreplik till vädersnubben i förrgårkvällens regionala TV-nyheter. Det var ord och inga visor. En underbar klimatologisk diagnos från en frustrerad norrbottning och fjärran från den kärlek som man i riksmedia verkar hysa till plusgrader och regn. Uruselt har det varit, sa Bill. Dåligt, sa Bull.

I och för sig hade tisdagsmorgonen ingett ett visst hopp med en verkligt vacker soluppgång – som bilden visar – men klockan 10 på förmiddagen var det tätt igen så på kvällen rådde sedvanligt vädermissmod.

Och jag som ändå hade hängt upp skylten.

Alltså den skylt jag de två senaste höstarna hängt upp i korridoren invid lärarnas arbetsrum på folkhögskolan. Måndagen första hela veckan i oktober sitter den där och 2009 snöade det för fullt på onsdagen samma vecka. I april ½året senare krävde folk att jag skulle ta väck den. Förra hösten gjorde jag likadant men det dröjde ett par tre veckor innan det vita kom fast det höll i sig länge på våren och tågen krånglade hela vintern – liksom vintern innan.

Fasthållande vid ordningen sattes skylten på sin plats för över en månad sedan. Men i år har inget hänt annat än att det bara varit grått. Å grått å grått å grått. Fast idag har det varit under noll och solsken.

Det sedelärande i detta är att skylten verkar det förvisso icke. Alltså typ styr vädret magiskt. Det har jag aldrig heller trott fast jag kan inte helt frigöra mig från att andra kan ha tänkt i de banorna – på ½skoj. Typ.

Och ett spår - kanske sedelärande - har mina tankar glidit i:
Kan det vara så att lika lite som att skylten ensam skulle skapa en snöstorm – lika lite räcker tanken Det räcker med att andra ber eller tror eller att det finns en kyrka eller ett kapell att gå i om man skulle vilja fast man inte vill men det är bra att vara döpt och håller litegrann på en del traditioner för då är man nog så att säga Gudsförsäkrad i alla fall tack vare dedär andra och dedär sakerna som är lite mer tydliga fast det som inte är för mig för man vet ju som inte om det är sant åoch jag vill nog inte säkert veta heller men det är bra att det finns om det finns utifall att...

Tänk om man behöver ta tag i saken själv. Och jag menar som sagt inte Pray for snow på folkhögskolan utan snarare den avgörande saken: Var står jag? Vad tror jag? Hur ber jag? Ber jag över huvud taget? På vilken grund lever jag? På vilken grund möter jag evigheten? Räcker det med "en skylt" - ellen något annat?

Sådana funderingar får skolprästen av en snölös oktober - och bloggar om.