stigstrombergsson

Detta inlägg blir det sista jag har kontroll över vad gäller om jag kan publicera det ungefär när det skrivs. I kväll reser jag till Arlanda för övernattning för att i morgon bitti flyga till Palestina-Israel. Jag vet inte hur det där kan komma att fungera med Internet-uppkopplingar och annat. Visserligen har jag en mobil uppkoppling typ telefon i min lilla läpp-tipp men folk har sagt mig att det kostar skjortan att där surfa genom att använda abonnemang man har här. Givetvis för jag min resedagbok och om inte annat kommer den efter hemkomsten att publiceras under kategorin Speciella resor.

Jag lämnar med mitt resande alltså bloggandets uppmärksamhet kring de debatter och de ”debatter” som följt på tjyrkomötets beslut om att förändra äktenskapet. Jag konstaterar att man utfäst att de som i jämförelse med majoriteten har en annan uppfattning inte gör fel i att ha den och agera utifrån den. Samtidigt konstaterar också jag att debattelefanter som till exempel Helle Klein med Aftonbladet som manege börjat agitera för likriktning redan innan bläcket på kyrkomötesprotokollet hunnit torka. Förhoppningsvis kommer väl tjyrkomötests ordförande, diverse gruppledare med (s)Burell i spetsen, ärkebiskpen och den nya lokala huvudkommuns-biskopen att markera för redaktösen att hon som präst bör ansluta sig till vad beslutat blivit så att lokala arbetsgivare och andra inte börjar tillämpa annat regelverk än det som faktiskt finns. Det är nog viktigt att överhuggarna markerar sådant tydligt. Att jag skriver det på min blogg blir bara en fis i rymden*.

En annan ”debatt” i media och bloggeri som bara får mig att sucka tungt är den storm i ett vattenglas som utbrutit sedan Dag Sandahl låtit käften löpa på ett i många örons plumpt sätt. Visst var det onödigt att han sa som han sa men den språkpuritanism som nu svingar sig upp till oanade höjder är märklig. Många som är liberala, rentav frigjorda, vad gäller sexualetiska frågor förfasar sig över att två så kallade runda ord används – eller kanske är det ett. Givetvis är det egentligen frågan om en fis i rymden* försåvida men inte – vilket jag tror – tar tillfället i akt att kasta sig över Sandahl för att flå honom med en slö skridsko. Alla gör inte så men är i stället bara så kristligt pryda vad gäller språket, i vart fall prästers.

Jag far alltså till Palestina-Israel som kursledare. Syftet är att skaffa kunskaper och rustas för engagemang här hemma för fred och försoning där - och här. Detta är inte lätt eftersom konflikten med ockupation, stenkastning, murar och allt är så stor och komplicerad. Tanken att det vi kan göra bara blir en fis i rymden* inställer sig onekligen. Dock tänker jag att även om en liten grupps insats eller min egen bara kan bli en fis i rymden* är det viktigt att själv få fisa, att för egen del jämna ut trycket – typ.

Det jag möter kommer jag att berätta om i urval samt söka beledsaga med bilder. Allt skrivs givetvis inte men för egen del planerar jag att ha ett stort anteckningsprojekt utifrån en arbetsmetod vi också annars använder på skolan. Metoden kallas Exposure och går ut på att träna det seende ögat och förmåga att förstå andras situation.
Tekniskt genomförs detta i tre steg.

Vad hände? noteras noggrant och separat i slutet av varje dag. Utmärkt minnesträning.
Vad kände? jag inom mig när det som hände hände skrivs sedan ner under egen rubrik.
Vad tänker jag? utifrån både händelserna och känslorna blir ett tredje varv.

Hur handla eller agera? kan sedan bli ett fjärde steg.

Gissar att inläggen kommer att följa den mallen.

Det är svårt att uttrycka vad man menar så att man blir förstådd på det sätt man menade. Det är svårt att veta hur en läsare eller en åhörare uppfattar det man skriver eller säger. Och en som läser eller hör uppfattar annorlunda än en annan som läser eller hör samma sak.
Detta är en allmän erfarenhet och därför givetvis också min. Jag har av den anledningen titt och ofta behövt förtydliga, stundom ta tillbaka och ibland be om ursäkt för att jag uttryckt mig otydligt eller klumpigt. Utifrån detta återvänder jag till inlägget lavskäggighetens väg – eller rättare sagt ett par kommentarer till inlägget.

Först till signaturen Är hon värd att vänta på? som listar upp för och emot att vara kvar i Svenska kyrkan. Vad gäller för-anledningarna skulle jag själv främst ansluta mig till den tredje: Hoppet om en bättre framtid och möjlighet att förkunna evangeliet*.

Hennes många mot-anledningarna kan jag också se och nedslås av. Visst kan man vara less – och tro mig: jag är urbota less!! – på att ibland aktivt marginaliseras och många gånger i olika sammanhang fått köra huvudet i den makthierarkiska madrassen**. Jag är less, men samtidigt ganska härdad, och väljer att försöka igen med samma eller andra grepp och metoder. Jag tänker ju att om jag – som också vill och längtar efter det mesta som Är hon värd att vänta på? talar om – kastar in handduken och lämnar in overallen blir det ju ännu färre som någotsånär bidrar till den positva utveckling vi hoppas på. Lavskäggighetens väg är inte slöhetens utan också envishetens och tjurskallighetens väg.***

Raljant mot unga har jag aldrig avsett att vara och beklagar att jag uppfattats så. Att jag råkat vara det vågar jag inte friskriva mig från. Avsett har jag dock inte. Ledsen därför att jag uttryckt mig klumpigt. Tvärtom är för en gammal man de ungas vilja en stor anledning till hopp – men i och för sig också ibland en liten anledning till oro.

Signaturen Kalle visar också att jag behöver förtydliga mina dunkelt uttryckta tankar något.

Jag menar givetvis inte Svenska kyrkan den enda i världen. Den är dock den form den kristna Kyrkan tagit i mitt liv. Jag döptes i Henne. Hon var den kyrka mina föräldrar tog mig till, som jag konfirmerades i och erhöll både tonårstro och vuxentro i. Det var i Henne vi avgav våra vigsellöften och i Henne bar vi våra barn till dopets förening med Kristus. Hon var också den kyrka som gav mig förtroende att vara präst. På dessa sätt blev hon min kyrka blad alla andra möjligheter. Även om parallellen haltar blev Svenska kyrkan min kyrka ungefär som min mamma blev min mamma. Det hade ju kunnat vara någon annan men det blev hon det blev och det formade mitt liv.

Om min mamma - alltså min mamma-mamma – kan sägas att med tiden blev hon blind. Ett par tre år innan sin död blev hon successivt dement, förvirrad och tog fel på mycket.
Tanken att jag skulle vända henne ryggen och byta ut henne mot en annan mamma föll mig dock aldrig in. Visserligen förskonades jag helt från den utvecklingen att hon slutade känna igen mig eller rentav bara var arg eller elak gentemot mig (sådan demens finns också) men jag hade inte vänt henne ryggen i alla fall - även om jag säkert frestats till det.

Med mamma tappade jag, då ålder och demens inte kan vändas, i och för sig hoppet – men alltså inte kärleken och troheten. För att inte tala om son-skapet.
Med Svenska kyrkan är det annorlunda än med personer runt 80 år. Här finns det all anledning i världen – och i himlen – att behålla sitt hopp. Kyrkans utveckling kan vända! Den kan vändas! Själv vill jag då inte vänta på att Hon vänds av andra utan så länge jag andas vill jag aktivt vara med och försöka vända. I det menar jag mig agera i Luthers anda – inga jämförelser i övrigt – eftersom han inte bröt inte upp och bildade eget utan bedrev sitt vändararbete fram till dess den kyrkliga hierarkins skrivna bannbulla kom och han sparkades ut från Kyrkan. Där är vi inte än.

Jag har startat en ny blogg fiffigt hopkopplad till min mobiltelefon.
Avsiketn är att kunna placera bilder och filmsnuttar från kommande veckas resa till Palestina och Israel. Sannolikt kommer texter att skrivas här på min "gamla" blogg och den nya fungera som ett komplement. Om vag sedan i framtiden helt övrgår till den nya vet jag inte.

Länk finns till höger! 

Det råder panik i stugan och förvirring i fastigheten. Inte i kyrkobyggnaderna i sig men väl bland många som vill höra hemma i dem. I Svenska kyrkan* alltså. Bloggare, bloggkommentatörer och kommentatöser, tidningsledare och om ett par tre dagar sannolikt Lokala Världsbladets insändarsidor formligen dryper av känslosvall, lycka, bitterhet, aktionslystnad, uppgivenhet och alla andra känslor i ordboken.

Uppmaningar och slagord haglar:
Gå ur kyrkan!
Avbryt utbildningar!
Det går åt helvete!

Samma sak finns också seriöst i mjukare form som frågor på denna blogg och annorstans:
Ska jag gå ur?
Borde jag avbryta min utbildning?
Hur blir framtiden?

Då jag alldeles i dagarna som tankebefriande rekreation valt att läsa i den många gånger tidigare lästa trilogin Sagan om Ringen har jag funnit min linje som är att gå lavskäggighetens väg. Och jag rekommenderar andra att stilla traska på densamma.

Lavskägge – den gamle enten i Fangorns skog är det äldsta av Midgårds alla levande varelser, säger Gandalf. Han har sett tidsåldrar komma och gå, riken bildas och försvinna, släkten danas och tyna bort. Och i filmversionen säger han flera gånger: Let´s not be hasty!

Let´s not be hasty! är lavskäggighetens väg.

Visserligen har kyrkan valt att förändra sin äktenskapssyn men att allt därmed skulle gå förlorat är en kuslig överdrift. Att ekumeniken kommer att krackelera och den inre splittringen kommer i öppen dag är visserligen sant men den soppan har sossar, moderater och centerpartister kokat och får därför dricka bittert i botten. Själv tänker jag stilla och lugnt likt Lavskägge trampa omkring i skogen och göra mitt vilket är att efter bästa förstånd och samvete förkunna – i mitt fall undervisa – Guds Ord så som det är oss givet i den heliga skrift och som våra bekännelseskrifter därom vittnar. Så löd nämligen den första frågan jag svarade ja på vid min prästvigning.

Och då blir det den ”gamla” äktenskapssynen jag också fortsättningsvis tillämpar. Alltså att äktenskapet är en förening mellan kvinna och man och att den föreningen Bibelteologiskt är given i skapelsen redan innan syndafallet samt tagen för given av en i kristenheten så viktig potentat som Jesus själv. Det var efter syndafallet, alltså utanför Eden, som olika hierarkier som könsmaktsordning, att någon kan äga någon annan etc kom in. Just detta – alltså innan och efter syndafallet – är viktigt eftersom en nutida villfarelse vill göra gällande att man kan parallellställa den grundläggande skillnaden man-kvinna med olika hierarkiska skillnader typ patriarkal mansgris - undergiven tjänarinna eller ägande husbonde – ägd slav.

Så det blir tack vare mitt prästlöfte jag gör som jag gör. Och noggrant sagt utifrån början av löftet: efter bästa förstånd och samvete. Nu är det inte så att mitt samvete är känsligt så att jag för samvetets skull inte vill tillämpa nyläran. Mitt – och andras – samveten kan rymma både ditt och datt. Hos mig är det faktiskt förståndet som är klent. Så klent att jag inte förstår den Bibeltolkning som får Bibelns ord att betyda motsatsen till vad de förefaller betyda. I vart fall när det gäller en så grundläggande tanke som att skapelsen är biologiskt tvåkönad.

Vad sedan gäller själva vigslarna har jag fattat att det bara är att tuta och köra enligt gamla vigselritualet när kontrahenterna är av var sin sort. De få enkönade vigslar som sker i landet gissar jag inte kommer till mig och skulle så vara ger både Lag och Kyrka mig odiskutabel rätt att avstå. Och skulle reglerna skärpas får jag väl bryta mot dem skyllandes på ovan nämnda klena förstånd.

Därför: Don´t be hasty!
Utträd inte! – det här går över och om fem, max tio, år har vi civiläktenskap.
Fortsätt utbildningar! – att framledes förkunna Kristus i ord och handling är mer än vigslar.
Tro på framtiden! – Jesus är med oss alla dagar intill tidens slut.

Till sist: En ledare i Dagens Nyheter var ganska lavskäggig – förutom de två sista meningarna då skribenten förhastade sig våldsamt.

Så har då den stora omröstningen hållits med väntat resultat. De ledamöter i kyrkomötet som hör till grupper som samtidigt är vanliga politiska partier har levererat vad partierna beställt och Svenska kyrkan förändrade sin syn på äktenskapet i samstämmighet med den stat hon för knappt tio år sedan skiljdes från.

Förvånad är jag givetvis inte. Egentligen inte speciellt upprörd heller.
Det var ju bara så väntat. Och så uppgjort. Och så debattbefriat.

Igår kväll tittade jag på ”debatten” på webbTV en knapp timme, inte mer. Jag vet inte om jag vill rekommendera andra att titta eftersom åtminstone den timmen inte bestod av debatt i betydelsen argumentväxling mellan personer utan i stället var en deltagarnas parad där man gick fram och sa vad man tyckte. Jag låter andra – tidningen Dagen, Kyrkans tidning med flera – stå för debattreferaten. Läs där.

Fast viss hördes några argument.
Vi får ekumeniska problem! sa de som var mot beslut om enkönade äktenskap nu eller mot enkönade äktenskap över huvud taget. Det får vi inte alls!! sa de som var för.
Det leder till splittring! sa de som nu var mot. Det gör det inte alls!! sa de som var för.
Det har förberetts dåligt! sa de som nu var mot. Det har förberetts tillräckligt!! sa de som var för.

Notera noga denna nyss gjorda beskrivning.
Öppna nu denna länk och läs vad ärkebiskopen som var för säger sedan klubban fallit och beslutet tagits. Läs och begrunda den argumentativa kovändning genom vilken han i sak ger dem som nu var mot rätt på punkt efter punkt.

Och jag undrar stillsamt:
Varför kunde han inte säga detta innan det blev kyrkomöte och dags för votering?
Varför ville han inte se eller säga att han såg vad som komma skulle i det att andra kyrkor tonar ned ekumeniska förbindelser?
Varför ville han inte se eller säga att han såg den hälft av hans medbiskopar i enhetens ämbete som nu skriver bekymrat brev om splittring?
Varför ville han inte se eller säga vad han såg?
Varför?

Eller såg han inte? Eller ville han inte se?
Dock såg jag när han intervjuades i TV något av ett efterblekhetens ansikte.

I ett tidigare inlägg – åtgärd! – har jag berättat om den tankesmedja som hölls av stapeln för en tid sedan och som jag tillsammans med Svenska kyrkans grundkurs var med i. Nu har det försports att sådant jag sade finns med på Kyrkans Tidnings stiftsida förra veckan. Typiskt är att det numret inte som tidigare nummer damp ner i den egenägandes brevlådan utan jag blev tvungen att på webben läsa vad jag sa när reporten intervjuade. Detta kan läsas här. Jag finner att jag är en klok figur.

Skrivandes detta befinner jag mig i Härnösand. Vän av ordning kanske funderar kring vad jag gör där och svaret blir att jag bevistar de så kallade lärardagarna – alltså dagar varje höst då personer från de skolor och utbildningsinstanser som utbildar för tjänst i kyrkan samlas till gemensam fortbildning och upppeppning. Kul alltså. Och lite frustrerande emellanåt alldenstund – fint gammalt ord – synen på kyrkan och på hennes uppdrag understundom – annat fint gammalt ord – skiljer sig åt ganska markant.

Jag kom hit igår kväll sedan måndagen tillbringats i kungliga huvudkommunen. Hemmet hade lämnats 05.10 om måndagsmorgonen för resa till Folkbildningsrådet* i Stockholm där en projektledarutbildning gick av stapeln. Jag är nämligen en sådandäringa projektledare kring en grej på jobbet och alla sådana skulle samlas till insiktsbringande tankebyte kring lärande och sociala medier – alltså fäjsbåck och annat man kan hitta på nätet.

Klockan 16.30 efter intitt i Klara kyrka på eftermiddagsandakt** tågreste jag till Sundsvall för vidare bussbefodran till Vårsta i Härnösand där lärardagarna startade idag vid lunchtid. Vi talar om andlighet och bildning och ibland svävar vi ut i akademismer så att himmelens änglar gråter. Eller i alla fall blir förvirrade. Men ibland är vi så kloka och så insiktsfulla så att sagda änglahopar om inte fröjdar sig så i alla fall nickar instämmande – tänker jag.

Kvällens program var middag vid Högakustenbron samt jazz i ett bergrum där man kan se hur bron är förankrad i hälleberget. I skrivande stund har jag inte möjlighet att placera tagen bild till detta inlägg men jag kommer att göra det när jag väl är hemma vid en annan dator med det bildredigeringsprogram jag tycker jag behöver.

Till sist: Om söndagen då vi reste till Skellefteå belyssnade jag och madammen radiogudstjänst från Oslo. Intressant var hur man i den temamässan fokuserade på andlighet i den stora staden och på centrala punkter i kristen tro – alltså Jesus. Lyssna på den gudstjänsten här.

Idag runt 11 om förmiddagen rattades bilen söderöver. I den befann sig förutom jag själv också madammen i mitt liv och resmålet var staaan – uttalat genom näsan. Dit var jag och fyra andra distingerade gentlemän med hustrur sammankallade för att fira vår mosters/fasters* 80-årsdag. Denna jubilös – för mig är hon moster – är den yngsta i min mammas syskonskara och den enda som av den generationen ännu finns kvar. Själv barnlös har hon alltid haft ett stort engagemang för sina sju syskonbarn med fruar och barn och barnbarn för att inte tala om hennes egna kusiner med barn osv. Hon är alltså lite av en släktmatriark. Och inte så lite faktiskt.

Så – för att fira sin 80-årsdag reste hon själv från Ö-vik till Skellefteå där fyra av mina kusiner bor. Två bor så långt ner i Svärje att de inte kunde komma men för mig handlade det ju bara om 1½ timme i bil, vilket var väl använd tid.
Det var jättekul att träffa henne. Det var också jättekul att träffa kusinerna och finna att även om vi träffas oerhört sällan så är det som om vi möttes bara för ett par veckor sedan. Inget försiktigt kontakttrevande utan pang på i samtalet.

Bild av jubilösen och de fem herrarna kommer kanske vad det lider.
Kom vad det led 17 oktober.

I månadsskiftet oktober-november kommer jag att resa till Palestina-Israel. Vi är ett helt gäng som far. De flesta är utsedda internationella ombud från olika församlingar i stiftet men några av oss är kursledare under en utbildningsresa arrangerad i samverkan mellan Stiftskansliet i Luleå, Missionsrådet och Älvsby folkhögskola. I sammanhanget är det tänkt att jag skall fungera som någon typ av utbildningsledare.


Betyder det att jag vet mer än alla de andra om regionen, problematiken etc?
Nej!! Givetvis vet jag inte mer!!
Men det är ju inte nödvändigt heller då det handlar om folkhögskola. Om folkbildning.

Folkbildning – alltså folkhögskolors och studieförbunds kurser och utbildningar – behöver inte alltid vara byggda så att kunnig överför kunskap till okunniga. Visst är det ofta så. Och måste så vara. I ämnen som engelska eller matematik på folkhögskolornas allmänna linjer är det självklart att lärare som kan ämnet handleder dem som inte kan till kunskap.
Men i andra sammanhang kan folkbildningen faktiskt vara att ett gäng okunniga gemensamt söker insikter ingen av dem ännu har och det är läget inför den resa jag skall på. Jag är inte kunnigast men har till uppdrag att med min erfarenhet av lärande söka bistå allas lärande. Jag skall alltså smörja det man brukar kalla för den pedagogiska processen.*

En viss bokläsning hör till reseförberedandet. Då våra värdar är den lutherska församlingen i Betlehem bjuder all artighet att vi söker så mycket insikt som möjligt i deras, de palestinska kristnas, situation.

Därför är boken I skuggan av ockupationen – palestinsk kamp för mänskliga rättigheter med Göran Gunner som redaktör läst och också förberedd genom att resenärerna via e-post bistått varandra med tankar och funderingar kring var sina kapitel. Att vi kunnat dela den så beror på att boken är en antologi på knappt 400 sidor och består av 20-talet av varandra fristående kapitel skrivna av olika författare.

Jag rekommenderar boken som dock har ett par begränsningar.
Först: Den har fem år på nacken vilket gör att situationerna den beskriver inte är helt aktuella. Men bakgrundsteckningen är bra och aktualiseringen fram till dags dato kan man få på annat sätt. Fast den aktualiseringen gör en lite deppad för det är inte mycket som förbättrats.
En annan begränsning är att den visserligen är saklig men också partisk – fast sticker inte under stol med detta. Vill man ha ”den andra sidans” – alltså den Israeliska ockupationsmaktens – synvinkel får man leta på annat håll. Det blir ju dock inte något nämnvärt komplicerat letande då det på nätet och annorledes finns ett otal tydligt pro-israeliska opinionsbildare. Dessa kan vara av mer eller mindre vederhäftigt slag från tidningen Dagen som är sakligt pro-israelisk till bloggare och bloggkommentatorer som ibland hemfaller till oanade serier affekterade utfall och kallar all tveksamhet till Israels politik och maktutövning för antisemitism.
Och i det sammanhanget blir I skuggan av ockupationen en god och nyttig läsning.

Det fanns inte plats för dem... är en 70sidig småskrift utgiven av Svenska kyrkan. Den handlar om den grupp som också bland kristna som intresserar sig för Palestina-Israel ofta helt glöms bort – de kristna i det heliga landet. Boken är informativ och kan beställas från kyrkokansliet i Uppsala eller laddas ner här.

Annan litteratur och tankar med bäring mot denna resa har jag nämnt i tidigare inlägg till exempel: slut och start, rop hörs i Rama, rop hörs i Rama 2, ”ja” på bägge, rop hörs i Rama 3, apartheidstat, joh 8:32.

Inte vassaste kniven i lådan.
Hissen går inte ända upp.
Alla getter inte i kätten.
Inte många indianer i kanoten.
Nallta lengrädde.
Knappast Nobelpristagare.
Inte riktigt hundra.
Branå kleinskruve.
Inte alla spjälor i staketet.
Lindrigt dubbad.

Detta var tio snabba synonyma begrepp* jag tycker kan beskriva råneriet från igår samt den fortsatta utvecklingen av dramat. Det gick verkligen kvickt att få fast personer att misstänka då man redan på kvällskvisten själva rånardagen plockade in ytterligare två misstänkta skogsdrullar som inte verkade gjort någonting rätt.

Jag menar:

Hur smart är det att söka gå under jorden och hålla sig gömd ute i skogen den tid på året då tassemarkerna formligen kryllar av jägare med blicken fäst i nyfallen spårsnö? Och vid mötet med bössgubbarna dilla om att man är fågelskådare från Göteborg? I lågskor?
Snacka om pippi så ända in i hissingen och ingen förare i spårvagnen!

För underbar mångartiklad rapportering - kolla t ex detta i Världsbladet.