stigstrombergsson

Det är torsdag kväll och jag sitter på tåget ilandes genom oktoberkvällen. Om en tre kvart ungefär är jag hemma. Läsaren förstår av detta att de i senast föregående inlägg omtalade lärardagarna nu är tilländalupna.

Egentligen lät jag det ända 1½ timme innan slutet då jag tog bussen norröver. Rullade in i Umeå vid 14-tiden där möte var stämt med därboende äldsta dottern. Sent-på-eftermiddagen-lunch alltså med lång trevlig pratstund. Dessutom besök i två bokhandlar där hon tydligt och påtagligt förevisade sådant hon kan tänka sig få i julklapp.

Vid pass 17.18 startade tåget hemåt och på detta har en massa eftersläntrande arbete arbetats. För det är ju faktiskt vad som händer när det händer att man får annat för händer – alltså reser bort i jobbet. En massa jobb blir ojobbat och ligger kvar för att tas tag i när hemkomst till arbetet sker. Faktiskt ganska jobbigt. Men en hel del eposteri och uppdateringsläsning har hunnits med på tåget.

Lärardagarna då?

Jo, de är intressanta men samtidigt både tanke- och lite oroväckande. Många var vi. 30 stycken från några grundkurskolor, diakon- respektive pedagogutbildningar, pastoralinstitut och kyrkokansliet i Uppsala. 21 kvinnor och 9 män som alla arbetar med utbildningar för framtida medarbetare i en och samma kyrka. Och då det är så är det viktigt med samråd och gemensamma tag. Men åxå svårt. Visserligen är det en kyrka men den är ju inte enformad – många gånger inte heller enig – och jag tycker nog att mångfalden inte ges tillräckligt utrymme. Det spänner som inte till någon gång. Alla problematiseringar blir i relationen ett synsätt och en verklighet, inte mellan flera synsätt och flera verklighetsbeskrivningar. Lite tamt, lite snällt, lite givet, lite ytligt. Även om det handlade om fördjupning.

Funderar alltså om jag hör hemma där – känslomässigt alltså.
Och samtidigt gör jag ju det - typ.

PS: Dålig internetkontakt just nu. Publicerar senare i kväll.