stigstrombergsson

Detta inlägg blir det sista jag har kontroll över vad gäller om jag kan publicera det ungefär när det skrivs. I kväll reser jag till Arlanda för övernattning för att i morgon bitti flyga till Palestina-Israel. Jag vet inte hur det där kan komma att fungera med Internet-uppkopplingar och annat. Visserligen har jag en mobil uppkoppling typ telefon i min lilla läpp-tipp men folk har sagt mig att det kostar skjortan att där surfa genom att använda abonnemang man har här. Givetvis för jag min resedagbok och om inte annat kommer den efter hemkomsten att publiceras under kategorin Speciella resor.

Jag lämnar med mitt resande alltså bloggandets uppmärksamhet kring de debatter och de ”debatter” som följt på tjyrkomötets beslut om att förändra äktenskapet. Jag konstaterar att man utfäst att de som i jämförelse med majoriteten har en annan uppfattning inte gör fel i att ha den och agera utifrån den. Samtidigt konstaterar också jag att debattelefanter som till exempel Helle Klein med Aftonbladet som manege börjat agitera för likriktning redan innan bläcket på kyrkomötesprotokollet hunnit torka. Förhoppningsvis kommer väl tjyrkomötests ordförande, diverse gruppledare med (s)Burell i spetsen, ärkebiskpen och den nya lokala huvudkommuns-biskopen att markera för redaktösen att hon som präst bör ansluta sig till vad beslutat blivit så att lokala arbetsgivare och andra inte börjar tillämpa annat regelverk än det som faktiskt finns. Det är nog viktigt att överhuggarna markerar sådant tydligt. Att jag skriver det på min blogg blir bara en fis i rymden*.

En annan ”debatt” i media och bloggeri som bara får mig att sucka tungt är den storm i ett vattenglas som utbrutit sedan Dag Sandahl låtit käften löpa på ett i många örons plumpt sätt. Visst var det onödigt att han sa som han sa men den språkpuritanism som nu svingar sig upp till oanade höjder är märklig. Många som är liberala, rentav frigjorda, vad gäller sexualetiska frågor förfasar sig över att två så kallade runda ord används – eller kanske är det ett. Givetvis är det egentligen frågan om en fis i rymden* försåvida men inte – vilket jag tror – tar tillfället i akt att kasta sig över Sandahl för att flå honom med en slö skridsko. Alla gör inte så men är i stället bara så kristligt pryda vad gäller språket, i vart fall prästers.

Jag far alltså till Palestina-Israel som kursledare. Syftet är att skaffa kunskaper och rustas för engagemang här hemma för fred och försoning där - och här. Detta är inte lätt eftersom konflikten med ockupation, stenkastning, murar och allt är så stor och komplicerad. Tanken att det vi kan göra bara blir en fis i rymden* inställer sig onekligen. Dock tänker jag att även om en liten grupps insats eller min egen bara kan bli en fis i rymden* är det viktigt att själv få fisa, att för egen del jämna ut trycket – typ.

Det jag möter kommer jag att berätta om i urval samt söka beledsaga med bilder. Allt skrivs givetvis inte men för egen del planerar jag att ha ett stort anteckningsprojekt utifrån en arbetsmetod vi också annars använder på skolan. Metoden kallas Exposure och går ut på att träna det seende ögat och förmåga att förstå andras situation.
Tekniskt genomförs detta i tre steg.

Vad hände? noteras noggrant och separat i slutet av varje dag. Utmärkt minnesträning.
Vad kände? jag inom mig när det som hände hände skrivs sedan ner under egen rubrik.
Vad tänker jag? utifrån både händelserna och känslorna blir ett tredje varv.

Hur handla eller agera? kan sedan bli ett fjärde steg.

Gissar att inläggen kommer att följa den mallen.