lavskäggighetens väg - II
Det är svårt att uttrycka vad man menar så att man blir förstådd på det sätt man menade. Det är svårt att veta hur en läsare eller en åhörare uppfattar det man skriver eller säger. Och en som läser eller hör uppfattar annorlunda än en annan som läser eller hör samma sak.
Detta är en allmän erfarenhet och därför givetvis också min. Jag har av den anledningen titt och ofta behövt förtydliga, stundom ta tillbaka och ibland be om ursäkt för att jag uttryckt mig otydligt eller klumpigt. Utifrån detta återvänder jag till inlägget lavskäggighetens väg – eller rättare sagt ett par kommentarer till inlägget.
Först till signaturen Är hon värd att vänta på? som listar upp för och emot att vara kvar i Svenska kyrkan. Vad gäller för-anledningarna skulle jag själv främst ansluta mig till den tredje: Hoppet om en bättre framtid och möjlighet att förkunna evangeliet*.
Hennes många mot-anledningarna kan jag också se och nedslås av. Visst kan man vara less – och tro mig: jag är urbota less!! – på att ibland aktivt marginaliseras och många gånger i olika sammanhang fått köra huvudet i den makthierarkiska madrassen**. Jag är less, men samtidigt ganska härdad, och väljer att försöka igen med samma eller andra grepp och metoder. Jag tänker ju att om jag – som också vill och längtar efter det mesta som Är hon värd att vänta på? talar om – kastar in handduken och lämnar in overallen blir det ju ännu färre som någotsånär bidrar till den positva utveckling vi hoppas på. Lavskäggighetens väg är inte slöhetens utan också envishetens och tjurskallighetens väg.***
Raljant mot unga har jag aldrig avsett att vara och beklagar att jag uppfattats så. Att jag råkat vara det vågar jag inte friskriva mig från. Avsett har jag dock inte. Ledsen därför att jag uttryckt mig klumpigt. Tvärtom är för en gammal man de ungas vilja en stor anledning till hopp – men i och för sig också ibland en liten anledning till oro.
Signaturen Kalle visar också att jag behöver förtydliga mina dunkelt uttryckta tankar något.
Jag menar givetvis inte Svenska kyrkan den enda i världen. Den är dock den form den kristna Kyrkan tagit i mitt liv. Jag döptes i Henne. Hon var den kyrka mina föräldrar tog mig till, som jag konfirmerades i och erhöll både tonårstro och vuxentro i. Det var i Henne vi avgav våra vigsellöften och i Henne bar vi våra barn till dopets förening med Kristus. Hon var också den kyrka som gav mig förtroende att vara präst. På dessa sätt blev hon min kyrka blad alla andra möjligheter. Även om parallellen haltar blev Svenska kyrkan min kyrka ungefär som min mamma blev min mamma. Det hade ju kunnat vara någon annan men det blev hon det blev och det formade mitt liv.
Om min mamma - alltså min mamma-mamma – kan sägas att med tiden blev hon blind. Ett par tre år innan sin död blev hon successivt dement, förvirrad och tog fel på mycket.
Tanken att jag skulle vända henne ryggen och byta ut henne mot en annan mamma föll mig dock aldrig in. Visserligen förskonades jag helt från den utvecklingen att hon slutade känna igen mig eller rentav bara var arg eller elak gentemot mig (sådan demens finns också) men jag hade inte vänt henne ryggen i alla fall - även om jag säkert frestats till det.
Med mamma tappade jag, då ålder och demens inte kan vändas, i och för sig hoppet – men alltså inte kärleken och troheten. För att inte tala om son-skapet.
Med Svenska kyrkan är det annorlunda än med personer runt 80 år. Här finns det all anledning i världen – och i himlen – att behålla sitt hopp. Kyrkans utveckling kan vända! Den kan vändas! Själv vill jag då inte vänta på att Hon vänds av andra utan så länge jag andas vill jag aktivt vara med och försöka vända. I det menar jag mig agera i Luthers anda – inga jämförelser i övrigt – eftersom han inte bröt inte upp och bildade eget utan bedrev sitt vändararbete fram till dess den kyrkliga hierarkins skrivna bannbulla kom och han sparkades ut från Kyrkan. Där är vi inte än.
* Den fjärde anledningen – Stig Strömbergsson har sagt det och han har alltid rätt ;-) – är för mig givetvis också viktig.
** Jag skriver madrassen eftersom det sällan är en hård vägg man stöter in i om man vill förändringar, visioner, fler mässor eller vadsomhelst. Det är en madrasserad vägg som fångar upp det man kastar fram eller det man vill utan att det på något sätt tillåts studsa tillbaka. Makthierarkins madrassenstrategi är att dämpa, låta fall till marken, inte bara blir av.
*** För fyra år sedan då partnerskapsvälsignelsen gick igenom skrev jag ett inlägg som är värt att återvända till. För att använda sig av bildspråket i det inlägget har vi väl släppt in en puck till i höst. Det kan rentav verka som matchen är förlorad men i så fall får vi ta dem i returmatchen.
Senare, i nedgångens stund, böt Rehnberg eftersom han bara ville spela i medgång. Åxå lärorikt.
Tack för dina förtydliganden. Det där med "envishetens och tjurskallighetens väg" gillar jag på ett sätt, det ligger för mig. Så även min faster. Hon blev mobbad på sin arbetsplats men hon gav inte upp hon inte. Hon hade rätten på sin sida där hon satt och gjorde meningslösa administrativa uppgifter som hon tilldelats för att man inte fann några skäl att avskeda henne. När hon gick i pension blev hon psykotisk. Det blev en tankeställare för mig. Det finns situationer där det faktiskt kan vara rent farligt att stanna kvar. Inte minst i destruktiva andliga sammanhang. Där är vi inte ännu, inte överallt åtminstone. Men behovet av mycket husandakt eller liknande ökar ju när man oftast går nedslagen från gudstjänsterna. I den mån jag lät pessimistisk i min uppräkning så är väl den pessimismen i sig ett tecken på att jag, som är en väldigt positiv person normalt sätt, tar skada av detta. Jag är beredd att stanna och kämpa, inte minst för att det annars blir svårare för dem som är kvar. Men "skadan" är redan skedd, eftersom ingen rimligtvis längre kan lita blint på en sv K biskop i lärofrågor. Men det var ju en god läxa! Delar av sv K är kanske sig själv mindre nog nu än före beslutet egentligen, eftersom var och en som vill göra Guds vilja måste snegla på vad Påven mfl internationella kyrkoledare säger om saken för att få något pålitligt besked. Kanske är kyrkans synliggörande på de övriga nivåerna en tänkbar positiv effekt av detta: D v s bönegemenskapen i hemmen och den världsvida kyrkan.
