stigstrombergsson

Inget läge att skriva alltså. Och ändå behöver något skrivas. Så varför inte lite seriöst.

Fastan är en seriös tid. Och skall respekteras som seriös tid. I eftertanke, fokusering.

Jag höll ett föredrag under veckan och berörde bland annat det. Fastan alltså. Som en tid av fokusering och förberedelse. Ungefär som när idrottsmän reglerar både näring och gärning för att nå formtoppen just när det gäller. Rätt kost, rätta vanor. Sedd så är Fastan i det kristna året perioden när man siktar på formtoppen till Påsk. Fast många gånger kommer ordet fasta mest att innebära att vi tänker på att avstå. Försaka. Plåga sig själv lite. När det i stället handlar om positiv förberedelse.

Och dessutom när det handlar om engagemang. De Bibeltexter som hör samman med fastans start - Askonsdagen - visar tydligt vad fasta är. Läs dem. Jesaja kapitel 58 verserna 4-9, Jakobs brev kapitel 2 verserna 14-17 och Matteus evangelium kapitel 6 verserna 16-18.

Onsdag kväll denna vecka blev på ett speciellt sätt seriös. Askonsdagsgudstjänsten hoppades över för något annat seriöst. Med en massa allvarliga skratt. Seriösa skratt.

Den yngre dottern hade nämligen i julpresent förärat sina kära föräldrar var sin biljett till Ronny Erikssons nya show Rum för rasande. Dessutom hade flickebarnet synkroniserat julklappandet med ett par kompisar som gjort på samma visa vis vis a vis sina föräldrar. Därför ordnades trevlig samordnad resa i minibuss till Piteå. För seriös god underhållning med många allvarliga skratt. För han är ju sån han Ronny - allvarligt kul. Seriös. Därav bilden.

Och så - i denna seriösa tid - lite om de personer jag länkar till till höger. Mina bloggrannar alltså.

Mestadels är de alla mestadels seriösa. Men nu i denna seriösa tid verkar de seriösare än vanligt.

• Ett par av dem - torbjörn lindahl och pär parbring - aviserar avhållsamhet eller åtminstone återhållsamhet med sitt bloggande under fastan. Det är seriöst och jag respekterar deras val fast jag kommer att sakna deras inlägg och funderingar.*
• Bloggaren sven-bertil grahn aviserar också temporärt bloggstopp beroende på sportlovs½veckovistelse utan internet. Han är också ofta seriös. Förnöjer stundom sin läsekrets med omnämnande av sina smarta slagfärdiga barn. Och tankar om tron. Melodifestivalkommenterandet vittnar dock om en brottning...
• Lundateologen fredrik norberg är numera glesinlagd - har alltså glest mellan inläggen. Förr var han flitigare och mer resonerande men nu är hans inlägg så väldigt sällsynta att jag funderar på att kanske ta bort länken.
• Kalixkollegan hanna johnselius är också seriös - hennes näst senaste inlägg bar titeln de gråtande männen - men hon skulle enligt min mening oftare dela med sig av sina tankar.
• Länken sandahl trampar på är en pålitlig väg till en massa seriositeter, inte alltid fria från ironi och småspydighet.
• Hyperbloggaren johnny lestander  är en flitig rackare med kraftig skrivklåda kring en massa saker i samhället. Läsvärd. Men man måste titta till honom ett par gånger om dagen för att inte få en hel drös inlägg att läsa ikapp.
• Pastor simon jonsson berör i sin blogg oftast kristna och (fri)kyrkliga frågor. Läsvärd. Framför allt de ofta långa kommentardialogerna som följer på en del inlägg.

Jag delar inte alla åsikter som förs fram på dessa bloggar. Men jag läser dem. Det skolprästen vid Älvsby folkhögskola för fram på bloggen preatcherteacher håller jag dock alltid med om till 100%. Ibland så till den milda grad att jag finner det onödigt att här skriva det jag funnit blivit skrivet där. Och de gångerna hänvisar jag bara.

Idag går kräkelfäktningen vidare. I och för sig är det idag inte biskopar mot biskopar utan i stället är det 4 biskopar av de 9 som i SvD bemöter den kyrkopolitiska rödgröna s+c-rörans stolligheter. I sak gäller frågan fortfarande om kyrkan skall eller bör ägna sig åt myndighetsutövning - alltså ha juridisk vigselrätt (och därmed i förlängningen vigselskyldighet).
De artikelskrivande biskoparna har givetvis helt rätt.

Men under eller bakom saken kan jag ana en annan spänning eller konflikt i och för Svenska kyrkan. Det handlar då inte bara om äktenskapsadministrationen utan om en underliggande faktor som blommar upp både här och där. Det handlar om relationen mellan vad jag vill kalla episkopalism och förtroendemani-sm. Först en del bakgrundsinformation:

Svenska kyrkan beskrivs i sitt eget regelverk - och i ramlagen om Svenska kyrkan - som Evangelisk-Luthersk, Episkopal, Demokratisk och Rikstäckande.

Med Evangelisk-Luthersk menas att hon tillhör den del av det kristna familjeträdet som bejakar och ansluter sig till arvet av 1500-talets reformation i Tyskland med Martin Luther som främsta representant. Här ligger också en avgränsning eller profilering som säger vad hon inte är: inte Romersk underställd påven. Inte heller Reformert med den uppdelade andlighet som kommit från de Schweiziska reformatorerna Zwingli och Calvin. 

Med Episkopal menas att Svenska kyrkan har en självständig ämbetslinje där biskopar, präster och diakoner vigs till sina ämbeten. När de utövar dessa har de att verka efter vigningslöften, inte enbart enligt styrelsers eller andras beslut. Denna episkopala sär-roll yttrar sig bland annat i att kyrkoherden är självskriven ledamot i församlingens styrelse (inte bara adjungerad som tjänsteman), biskopen är självskriven ledamot och ordförande i stiftsstyrelsen och ärkebiskopen på samma sätt i centralstyrelsen.

Demokratisk innebär att de som tillhör kyrkan ges en rimlig möjlighet att tillsammans med den episkopala linjen ta och ha ansvar. I olika skeden av kyrkans historia har detta utformats på olika sätt och i vår tid organiseras det demokratiska väldigt likt hur demokratin fungerar i Sverige. Alla (döpta) kyrkotillhöriga över 18 år kan väljas till fullmäktigeförsamlingar och styrelser. Dock är det mestadels (fortfarande) så att de "vanliga" politiska partierna är de som flitigast gått in för att få fram folk till de olika förtroendemannauppdragen.

Rikstäckande förklarar sig självt. Hela Sverige är Svenska kyrkans arbets- och missionsfält. Och hela folket.

Så långt om bakgrunden till mina tankar.

Den debatt vi nu ser är ett exempel på spänningen mellan punkterna Episkopal och Demokratisk. Förhållandet mellan dessa har de sista 40 åren förändras så att biskops- och prästmakt på många fält överflyttats till de demokratiskt valda. Många har gillat denna utveckling. Politiska krafter givetvis. Aktiva (ofta lågkyrkliga) lekmannarörelser i kyrkan också då utvecklingen inneburit ett bemyndigande av den kristne. Frikyrkliga som stått i motsats till prästvälde har också bejakat skeendet.

Nu, kamrater och bloggläsare, kan vi se vart denna aningslöst oheliga allians mellan fri-, låg- och folkkyrko-krafterna fört oss: ledande socialdemokratiska och centerpartistiska förtroendevalda kan i total(itär) förtroende-mani anse att biskoparna - alltså det episkopala i kyrkan - inte skall uttala egna självständiga meningar utan som lydiga tjänstemän i stället rätta in sig i vad det demokratiskt utsedda kyrkomötet och dessutom den sekulära riksdagen anser. De kan påstå sådant och anses säga något listigt.

Vad det innerst inne betyder är att Svenska kyrkans Episkopala karaktär angrips än en gång. Och därmed också hennes teologiska Evangelisk-Lutherska identitet. Och vi löper risken att av kyrkan blir bara blir Folk och Rike kvar.
Även om jämförelsen kan kännas osmakligt överdriven är det i dagens läge ändå bra att påminna sig hur man i en tidigare kyrkokamp kväste präster och bagatelliserade teologi i sin kampen för Ein Volk, Ein Reich, Ein Führer.

I brist på LOSTavsnitt på TV - jag ids inte räkna minuterna ikväll - for jag och yngste sonen på hockey i Luleå. Kompisen tobbe lindahl hade under veckan föreslagit arrangemanget samt fixat fram biljetter till platser nära det mål i vilket Luleå under två av de tre perioderna skulle skapa nätrassel. Mycket sådant blev inte. Men tillräckligt.

0-0 efter första perioden. Totaldominans för Luleå vad gäller skott mot mål.

0-1 i numerärt överläge i period 2. Ett skitmål.

1-1 i samma period. I andra ändan av arenan.

2-1 i tredje perioden. Och bud på mer men inte. Det LOSTnade inte riktigt.

Den första bilden är en av flera från det läckra ljusspelet innan avsläpp.

Sedan kan läsaren beskåda Tobbe på hockey! Således ett tydligt bildbevis! Kolla särskilt hans spända sammanbitna anletsdrag. Luleåhalsduksynglingen bortom är min son.

Till sist 2-1-målet. Eller strax efter. OBServera Luleåspelarna med händer i luften och HV-målvaktens LIV-lik-a kroppsspråk.

Jörgen skrev - direkt kopierat:

Hej Stig. Lek med tanken att du själv bodde i ett jätte litet land typ småland, hos alla grannar runt omkring dig, utom en sida där det är hav finns en stor majoritet som högst upp på sin agenda vill utrota dig både som land och folk. Man skickar självmordsbombare skjuter raketer, anväder till och med sina egna, som männskliga sköldar för att vi skall sitta hemma i våra soffor och förfasas. Vart vill jag komma med det här? Jo när Israel till slut reagerar och gör något för att få stopp på detta med bla murar, stängsel, passage kontroller och till slut efter varningar går ut i krig för att få stopp på detta så pratar du om övervåld mm. och visst är det tragiskt, hemskt och olyckligt med så många civila och oskyldiga som drabbas. Men vars är din och andras röster när det sker så otroligt mycket värre saker i vår värld. Det finns säkert 10 platser just nu i världen där hela folkslag mördas eller tvingas svälta till döts bla i länder i Afrika och på många andra platser på vår jord. Detta måste vara ett av dom största bevisen på att Israel och Judarna är Guds utvalda folk.Det skrivs och tycks alltid, dagligen, jämt om detta land, men om allt annat hemskt som händer runt om oss bryr du, media oss alla andra knappt om. Bara några korta inslag i typ rapport, aktuellt sen har vi glömt det.

Tack än en gång för din frimodighet Simon att våga stå upp för din övertygelse och tro när det blåsr hårt runt omkring, detta är dock bara en liten vindpust mot vad vi kommer att få uppleva i framtiden tror jag när vi vill stå upp för Bibeln och Jesus.

Kom bara på just nu när jag skulle avsluta att dom har nästan dessutom provat på att bli utrotat en gång tidigare. "Judarna alltså"

Det var allt från/Hortlax (den 21 februari 2009 00:30)

Denna bild har från och till framförts när man på bloggar och annanstans framfört åsikter om den senaste urladdningen mellan Israel och Gaza. Allt bygger på att man skall identifiera sig med smålänningarna kringrända av aggressiva grannar som man måste hålla i schack. Och så fungerar ju bilden.

Vänder man perspektivet får man en annan bild - av samma "Småland". Typ detta:

Efter andra världskriget be-slöt man att ett område i Sverige skulle upplåtas åt de under kriget hårt drabbade polska folket - 2,5 miljoner utrotade i Förintelsen.
Området blev delar av Småland dit många polska flyktingar tidigare sökt sig.

Grannländerna Östergötland, Västergötland, Skåne och Blekinge motsatte sig detta.
Med stöd från Hälsingland, Dalarna och Värmland angrep man men besegrades.
Under det kriget flydde och fördrevs många smålänningar till kommunerna Västervik, Vimmerby, Eksjö och Kalmar där de av världen fick status som flyktingar - alltså tillfälligt boende med rätt att med tiden flytta hem.

Resten av Småland gavs namnet Pål-land och erkändes av alla betydande länder och internationella organisationer. Och till det folktömda - inte folktomma - landet flyttade allt fler polacker in.

Ryssarna hade tillsammans med många andra, främst tyskar, under hundratals år deltagit i förtrycket av polacker, ställer sig förbehållslöst på Pål-land sida och beväpnar den nya staten till tänderna. Också andra stormakter gör detta om än mer passivt.

Mindre än tio år efter att Pål-land bildats angriper man Västergötland i samarbete med Danmark och Norge. Det kriget avblåses. Ytterliga drygt 10 år senare blev det ånyo spänt mellan Östergötland, Västergötland och Skåne å ena sidan och Pål-land å den andra. Pål-land slog till först och besatte delar av grannlandskapen samt de övriga Smålandskommuner dit många andra smålänningar flytt. Sedan har man successivt i utbyte mot fred återlämnat det mesta av grannlandskapens områden.

De som beslöt att Pål-land skulle bildas håller fast vid sitt beslut om att det i gamla Småland skall finnas två stater: Pål-land och uppdelat Rest-Småland - alltså Västervik, Vimmerby, Eksjö och Kalmar. Pål-land uppmanas därför att lämna Rest-Småland men vägrar detta. I stället låter man allt fler polacker flytta in i det ockuperade området. Man lämnar dock Kalmar men beslutar sig för att hålla alla gränser stängda och spärra av området för all trafik både till lands och vatten.

Vad skall smålänningarna göra?

Kan man verkligen kräva att de skall gilla Pål-land?

En del smålänningar vägrar att gilla läget och svagt beväpnade angriper de Pål-lands soldater men också - mestadels resultatlöst - civila polacker som bosatt sig på områden smålänningarna tycker att de stulit. Pål-land får nog och väljer att ösa in bomber och granater över Kalmar med 1300 döda som resultat.

Och frågorna kan ställas på nytt:

Vad skall smålänningarna göra?

Kan man verkligen kräva att de skall gilla Pål-land?

Så det hela hänger på vem man i sin liknelse låter vara smålänning...

I förra inlägget berörde jag en del funderingar utifrån den Internationella konferensen i Haparanda den gångna helgen. Väldigt många fler funderingar finns givetvis. Fler ges i detta inlägg publicerat mitt på dagen den 18/2. Dock skrevs aktstycket runt midnatt 12 timmar innan då utetemperaturen var -31.

Om Internationella konferensen tycker jag till att börja med att fler bör åka. Visserligen är konferensen stor som den är - ca 350 personer - men jag tycker ändå att ännu fler personer skulle möta upp. Och att fler församlingar inte bara skulle skicka ett par utsedda ombud utan i stället gripa tillfället och resa lite mer manstarkt. Några församlingar gör så. Betraktar konferensen som vad den faktiskt i realiteten är - Luleå stifts stiftsmöte. Perfekt inslag för ett kyrkoråd, Bibelgrupp eller ungdomsgrupp. För att fira gudstjänst, ta del av seminarier, möta andra, få hjälp att kika över kanten på den ankdamm man befinner sig i.

På konferensen står de internationella gästerna för den stora injektionen. I Haparanda fanns speciellt inbjudna eller inresta från Etiopien, Tanzania, Serbien, Peru och Palestina. England, Island och Finland känns väl inte riktigt lika internationellt men ändå - de var också där. En del av dem syns på bilden.

Vid ett av de seminarier jag var på - i egenskap av seminarievärd - avhandlades missionsteologi. Det var en svensk som höll i trådarna och gav en del "modeller" för missionstänkande. Hans modeller kopplades ihop med olika Bibelpersoner - typ Abrahams-mission, Jona-mission, Josef-mission osv. Riktigt intressant. Själv kom jag att fundera över något han inte hade med - Elia-missionen. Alltså ett missionstänkande i relation till ett folk som varit (rätt) troende men lämnat sin tro för något annat.

Efter modellandet visade han en del diagram utifrån en undersökning som gjorts i växande främst frikyrkliga församlingar. Staplarna berörde i vilka sammanhang människor gjort sina (succesiva) ställningstaganden och gått från en punkt i livet där de inte (vågat) bekänna sin tro till en punkt då de faktiskt gör det. Gudstjänster är viktiga sådana punkter*.

När han var klar reste sig gästen från Nakamte i Etiopien. Han hade hört framställningen simultantolkad av en följeslagare och frågade om han kunde berätta lite om hur man ser på sakerna i hans land. Givetvis fick han ordet och höll det i 17 minuter**. Han sa att i hans land har man inte så många undersökningar, diagram och sociologi. Men en enorm församlingstillväxt. I en kyrka som är grundad, som han sa, av era förfäders mission. Där kommer idag många till tro eftersom vi - min översättning - i den Helige Andes kraft berättar för människor om Jesus.

Intressant språkbruk tycker jag: i den Helige Andes kraft berättar för människor om Jesus.

Intressant också att han tyckte att vi svenska kristna verkade trötta.

Domprosten i Norwich, England, sa när vi samtalade om våra respektive sammanhang ungefär såhär: I think that the Church of England today, more than the Church of Sweden, lives more close to the heart-rythm of the Holy Spirit - jag tror att engelska kyrkan idag, jämfört med den svenska, lever närmare den Helige Andes hjärtrytm.

I vår kyrka talar vi sällan om att ledas av Anden. Eller om att avgöra sig för Jesus.

Vi förefaller gärna avstå från tockna fromma ord. Typ.

Varför?

Eller säger vi samma sak fast med andra ord?

Eller har vårt val av andra ord gjort att vi (ofta) kastat ut barnet med badvattnet?

Så att både Andens ledning, kraft och hjärtrytm tappats bort?

Och Jesus som Vägen, Sanningen och Livet?

Och ersatts med ganska vagt snack om Gud sådär i största allmänhet?

Och en sak till:
Om barnet flugit ut med vattnet - vilka krafter, instanser, företeelser påverkar åt det hållet?
Och åt motsatt håll? I Svenska kyrkan? och min roll? Och folkhögskolans?

Det är tankar som kommer Internationell konferens. Tankar att blogga om.

Jag har varit borta över helgen.
På Internationell konferens
Arrangerad av Luleå stift, Haparanda församling, studieförbundet SENSUS samt Älvsby folkhögskola - alltså i jobbet.

Det var bra!! Intressant och tankeväckande. På flera vis.

Till att börja med själva parollen Hela Världen.

När den lanserades tänkte jag inte mycket på det. Tog som för givet att det bara var frågan om en blajig paroll lämplig för något. Utan tanke. Nu är det ju så att det mesta man inte tänker på blir föga genomtänkt. Och om man utan att tänka avfärdar en sak som otänkt är man ganska tanklös. Om man tänker efter - typ.

Hela världen är det nya gemensamma namnet på de sammanslagna enheterna Svenska Kyrkans Mission (SKM) och Lutherhjälpen. Dessa gamla beprövade varumärken gjorde i mångt och mycket samma sak men var ändå olika. SKM stöttade långsiktigt bistånd och kyrkligt arbete i främst vad vi kallar tredje världen. Lutherhjälpen var inriktad på långsiktigt bistånd och katastrofhjälp, mestadels också i tredje världen.

För svenska förhållanden passade uppdelningen bra eftersom vi har en inskränkt tendens att separera evangelisation och församlingsbyggande å ena sidan från nödhjälp och jordbruks-utveckling å den andra. En del gillade SKM-linjen bättre då den syftade till att folk skulle börja tro och växa i tro. Andra var mer Lutherhjälpare och ville bistå sina medmänniskor utifrån deras behov och lite mindre religiöst profilerat.

Detta var korkat. Åtminstone teologiskt och i våra systerkyrkors ögon.

Den kristna Kyrkan gör ju inte teologisk boskillnad mellan sitt vittnesbörd, sitt besked till världen - på grekiska martyria - och sitt stöd till människor som behöver stöd - diakonia. Det är två sidor av samma mynt, två åror i samma eka, två händer på samma kropp. Martyria och diakonia ses som ett av andra kyrkor och det blir logiskt att man också i Svenska kyrkan följer det enighetstänkande som präglar våra samarbetspartners. Och enar allt under parollen Hela världen.

Hela världen blir då fiffigt dubbeltydigt.

Det handlar om Svenska kyrkans aktionsradie som inte bara är ett knätofsigt inskränkt hemlandtänkande utan ett uppdrag till eller för hela världen - the whole world om man pratar utrikiska.

Och det handlar om att hela världen - heal the world - från dess skador. Det gäller då beskedet att den skadade relationen till Gud blivit reparerad genom Jesus Kristus och att alla människor genom honom kan få förlåtelse och liv. Och utifrån detta också uppdraget att hela alla de skador som grundskadan gett upphov till: sjukdom, segregation, förtryck, svält, hat och allt möjligt.

Detta kom jag på på konferensen!
När en präst från Palestina predikade. Om försoning. Och helande. För hela världen.

Lite korkad kände jag mig som inte tidigare sett dubbelbetydelsen - eftersom jag inte tänkt.

• Detta var det första jag ville berätta från den internationella konferensen.
• En annan viktig sak därifrån vill jag också nämna men det blir i ett inlägg i morgon.
• "Ledande" kyrkopolitikers dumheter kräver också ett inlägg endera dagen.

Så till en helt annan sak i detta inlägg.

Lokala Världsbladet gjorde denna morgon mig på gott humör. Inte flabbigt fnittrig utan mer förnöjsamt glad och mysigt belåten. I en stor artikel och med ett enormt porträtt mötte jag kollegan Sven-Bertil Grahn - till hans blogg länkas här till höger. Allt handlade om erfarenheten av depression och vägen i och efter den. Och i sammanhanget berättar SvBG enkelt och trovärdigt om vilken betydelse Gud, Jesus och alltsammans haft och har i hans liv.

Och jag säger som man i min ungdom sa i väckelsesammanhang: Gud välsigne vittnet!

Efter tre dagars inläggsoutläggning återkommer jag korteligen, innan jag lubbar iväg på ett möte med den lokala socialakrobatiska kyrkofullmäktige-truppen, med ett litet inlägg vilket lyder som följer:

En nördig årsbok till klämd!!

Svensk Exegetisk Årsbok årgång 69 från 2004 nämligen!

Med undertiteln Bibeltolkning och antisemitism.

Och som en tidigare bebloggad årsbok var den innehållsrik.

• Åtta artiklar varav två på engelska inleder. Artiklarna är föredrag och responser från exegetiska dagen 2003 och fyller ca 150 sidor.
• Sex andra artiklar - en på engelska - i olika ämnen fyller sedan ungefär 100 sidor.
• 27 presentationer och recensioner av nyutgiven Bibelvetenskaplig litteratur fyller de sista 70 sidorna. De är skrivna på svenska men den litteratur som kommenteras är både på svenska, andra nordiska språk, engelska och tyska.

Läsvärd bok. Och riktigt aktuellt. 

Utgivare är Svenska Exegetiska sällskapet. På hemsidan läser man: Svenska Exegetiska Sällskapet är en sammanslutning av akademiska lärare, studenter och andra personer med ett genuint intresse för bibelvetenskap i dess skilda former. Jag har i de tidigare inläggen mail om planer, exe-get-isk dag , exe-get-isk dag 2, och på senare tid årsböcker och seå 73 berört både sällskapets existens, verksamhet och årsbokeri.

Josinubörjardetgnällasiledet!!

Det märks tydligt.

Skriverduintesnartslutarjagkolllapådinbloggdinjubeltorsk!!
Genom kommentarer med denna ungefärliga innebörd tilltar hotbilden.
Och till detta börjar olika kommenterare diskutera min tystnad.
På min blogg som om jag inte fanns.

Så jag finner att det är dags att meddela att jag efter tre dagars tystnad återkommer in i den bloggande hetmosfären. Jag väljer alltså att, på mitt vanliga ödmjuka, tjänande och inställsamma vis, ge akt på de förtvivlade ropen och tillmötesgå önskemålen - kanske rentav utan överdrivna LOSTifikationer.

Flera tankar kan jag då tänka mig trevande betänka.
Alla kring tre då tre är viktigt. På flera vis.

Det var alltså tre dagars bloggstiltje som skapade kraven.  Jag har också märkt - på denna blogg och andras - att det är det senaste eller maximalt de tre senaste inläggen som kan provocera till någon form av kommenteraraktivitet. Äldre än det tredje hamnar nästan undantagslöst under horisonten, läses av knappast någon, kommenteras av ingen.

Tre olika partier kom att dominera resonemangen i det Israeliska valet. Ett mittparti som ingår i den nuvarande regeringskoalitionen, ett högerparti och ett ännuhögrareparti. Vad det verkar kommer Nethanyahu - högern - att bli regeringsbildare även om mittpartiet blev något större.

Låt mig i detta sammanhang repetera några förutsättningar som hittills gällt när man bedömt skeenden i Mellanösten:

• Hamas erkänner inte staten Israel.
• Hamas önskar inte en tvåstatslösning.
• Hamas bekämpar Israel med våld.
• Hamas vinner ett demokratiskt val i Gaza.
• Gaza sätts under ekonomisk bojkott av USA och EU.
• Många kristna i Sverige tycker detta är helt OK.

Följande bör rimligen gälla nu om anständighet skall råda och man inte har anseende till person.

• Nethanyahu/likud erkänner inte staten Palestina.
• Nethanyahu/Likud önskar inte en tvåstatslösning.
• Nethanyahu/Likud bekämpar Palestin med våld.
• Nethanyahu/Likud vinner ett demokratiskt val i Israel.
• Israel sätts under ekonomisk bojkott av USA och EU - ????
• Många kristna i Sverige tycker detta är helt OK - ????

Tre bloggar i min omgivning har de senaste dagarna berört biskoparnas kräkelfäktning kring vigselrätten samt hur representanter för de olika kyrkopolitiska nomineringsgrupperna ställer sig. Jag refererar inte ärendet mer. Konstaterar att olika åsikter kring vigselrätten finns mellan biskopar och kyrkopolitiker - vilket inte i sig är något oväntat och i tidigare inlägg antytts.
Dock övertrampar socialakrobatledaren å det mest befängda.  Själv (s) på lokalplanet blr jag grinig över partipampens plumpheter. Den kritik jag har finns formulerad bra hos pär parbring, och tobbe lindahl.

Trettio grader kallt har det vissa nätter varit de sista tre dygnen. Lite onödigt mycke!

Tre timmar är det nu kvar till jag reser på Internationella konferensen i Haparanda i tre dagar med mer än trehundra deltagare. Återkommer i ärendet efter helgen - kanske under..

Tre personer är vi som nu bestämt resa tillsammans till Uppsala i mars.

Du har blivit så seriös!! På bloggen alltså!!

Det är ord jag har fått höra den senaste tiden.

Och knepig att fatta med krångel och inlindande meningar.

Så har fortsättningar låtit.

I telefon med äldsta dottern muttrade jag över detta och hon höll med.

Far till Kanisbacken, sätt på dig slalomskidorna, åk som tusan, vurpa, låt någon ta ett kort, lägg ut det på bloggen! Det lättar upp! var vad hon ansåg vara ett bra förslag.

Va! sade jag.

Bild på vurpad pappa är väl inte att gå från allvar till lättsamt!
Det är ju vägen från seriositet till tragik!

Tisdagen den 24:e mars händer det!

Klockan 22.40 börjar LOST om.

Gamla tiden onsdag 21.00 har ändrats eftersom tittarsiffrorna sjunkit i USA. De beräknas bli lägre också här. Tacka katten för det! Klart det inte blir några tittarsiffror när programmet aldrig sänds!!

Nu är det bara 61919 minuter kvar.

Det kan ligga något i hans "råd". Ekumeniken skulle kanske vinna på det. Svenska kyrkan skulle nog vinna på det. Folket skulle vinna på det.
Ändå är det något som skorrar, något som gör att jag reagerar och känner dålig smak av Sjöbergs utspel.

Det han gör är nämligen ytterligare ett exempel på en då och då återkommande utomkyrklig fason som verkar gå ut på att den utomkyrklige vill få kyrkan att bli lik sig själv - den utomkyrklige alltså. Påståendet kan verka tillspetsat och skjuter sannolikt någo över målet men känslan finns där. Alltså känslan av att Svenska kyrkans samarbetspartners ofta vill att Svenska kyrkan, för att hon skall gå att samarbeta med, skall vara likadan som samarbetspartnern. Jag ser det nu, jag har mött det förr både i stora och lokala sammanhang. Och finner tilltaget egendomligt. Och rejält förmätet. Som när en schackspelare vill bestämma både sina egna drag och vilka drag den andre spelaren skall göra.

Jag tror att det är så att kyrkliga portalpersoner sannolikt har åsikter om till exempel vilka personer som de tycker skulle leda en frikyrka eller andra rörelser eller hur rörelser av skilda slag skall agera - på lokala, regionala och nationella plan. Åsikter finns säkert . Men man tiger och låter samarbets- eller motparten välja att ha det som den vill ha det. Och sedan gillar man läget och jobbar utifrån det. Som ett exempel på detta har det inte märkts någon central kyrklig åsikt om vilken missionsföreståndare EFS borde välja som ersättare för den som slutar. Den saken har EFS fått sköta självt och med respekt för utfallet kommer man sedan från kyrkans sida att samarbeta vidare.

På detta sätt gör dock inte Stanley Sjöberg. Tidigare passade stockholmsdomprosten Åke Bonnier inte för Sjöbergs fina galoscher. Sjöberg valde att, i stället för att arbeta tillsammans kring en framtida gemensam Jesusmanifestation, fokusera på gamla åsiktsskillnader - en dålig konstutställning - vilket ledde till att Bonnier lämnade Jesusmanifestationens ledningsgrupp.

Nu fortsätter Sjöberg på den inslagna vägen. När han utifrån vill påverka biskopstillsättnings-debatten i Stockholm lobbar han dessutom inte diskret med brev till de röstberättigade eller likande. Nädå! Artikel i Svenska Dagbladet skall det vara!! För att få fram den samarbetspart eller motpart som passar honom. Ett exempel på evangelikal intolerans* som lämnar dålig smak.

Bildens tankesamband med inläggets innehåll må läsaren fundera över...

Kräkelfäktningen har börjat.

Det börjar gröta till sig.

Smällarna viner över ryggen.

Såhär på lördagen undrar jag om hockey-liknelsen i förra inlägget egentligen var så bra. Den kunde ju ge intrycket att det hela var ett slutresultat. Biskoparnas debatt - och därmed många andras - har dock inte avslutats av något bröl från en hes Fredrik* som tycker att nu skall spelet vara slut. 9-5 skulle då bättre kunna beteckna resultatet efter en eller två perioder men då håller inte hockey-bilden i alla fall. I debatten kan det ju inte bli fler mål - alltså fler biskopar. Möjligen kan resultatet ändras till 8-6 eller 10-4. Eller 14-0 till något ännu inte framsnickrat kompromissalternativ. Fast risken finns också att poblitiken** stormar rinken och ger biskoparna matchstraff samt dömer 0-14.

Fast jag är tveksam om hockey-språkets tillämplighet fortsätter jag att använda det och konstaterar att fem-måls-laget i alla fall verkar ha bytt målvakt. Från att ärkebiskopen som lagkapten stått i hetluften har mitrabäraren i Linköping ställt sig i kassen för att mota puckar. En av de fem syns inte till - ännu - men de andra fyra säger ungefär att det är väldigt kul att spela hockey och att det är en bra match.

Det tror jag inte ett smack på!!

Ville biskoparna ha debatten offentlig hade den kommit förr.

När man för några år sedan tog beslut om offentlig välsignelsegudstjänst för partnerskap - typ.

Eller för drygt ett år sedan hade man offentligare kunna basunerat att man faktiskt kom fram till det sensationella att ordet äktenskap skall beteckna en särkönad relation.

Eller åtminstone senast i höstas när debatten gick som hårdast i regeringen.

Men då kröp det inte efter ryggen för att gå in i offentligheten. Då kröktes i stället rygg.

För de nio verkar det inte ha gått att vara passiva längre. Att bara lägga sig med benen i vädret och avvakta riksdagens totala överkörning och sedan anpassa kyrka och teologi efter detta tedde sig inte möjligt - naturligtvis. Därför skrev de igår - länkar i förra inlägget.

Och idag kom mothugget i Dagens Nyheter. Kyrkans tidning refererar DN samt låter målvakten komma till tals. Dagen rapporterar.

Kräkelfäktningen har börjat.

Det börjar gröta till sig.

Smällarna viner över ryggen.

Förresten: Apropå kräkla försökte jag via Google få fram en bild för inlägget och sökte på kräkla. Från en finlandssvensk*** hemsida kunde bild och tillhörande information hämtas:

En kräkla är en gammaldags grötvisp, tillverkad av en grantopp. Fast kräklan kan förstås användas till annat också - som klädkrok eller ryggkrafsare, till exempel...

**  Medveten nyordsbildning: publik + politik = poblitik.

9-5 skulle som resultat i en hockeymatch mellan Luleå och Linköping vara skrällsiffror. Skapa glädje på visst håll och total förstämning på det andra stället. Lite av det har det väl varit idag fast inte i ishockey.

I den begränsade bloggarvärld jag här till höger har länkar till är det lugnt. På andra ställen har det dock idag tagit lite hus i h. Upprörda känslor råder - Helle Kleins blogg kan stå som exempel - över att nio biskopar av fjorton idag i en debattartikel i Dagens Nyheter uttalat uppfattningen att kyrkan framledes inte skall ha kvar vigningsrätten. De menar alltså att hon inte ska ägna sig åt den myndighetsutövning det innebär att administrera människors civilstånd.

De nios utspel är märkligt. Och bra. Och visar på allvar.

Biskoparna brukar vanligtvis - jämt - uppträda på ett snöre i en rörande trist enighet utåt. I mångt och mycket är det givetvis bra eftersom biskopskollegiet - fjorton jämställda - skall stå för och verka för enheten i kyrkan. Internt i sina egna överläggningar kan de vara - och har rimligen vid en del tillfällen också varit - oense men utåt har kollegiet gått in för att ha samma linje. Detta har gjort att den offentligt mest pratsamme av dem fått stå oemotsagd och allmänheten bibringats uppfattningen att alla biskopar förnekar jungfrufödelsen, vill avskaffa äktenskapet som begrepp eller något annat. Sista tiden har då bilden blivit att hela kyrkoledningen enigt och fast velat införa vigsel av samkönade äktenskap i kyrkan. Allmänheten har kommit att tro så. Bloggare har kommit att tro så. De som vill den reformen har också kommit att tro så och att alla problem skulle vara ur världen och att vi snabbt kan vänta oss en praktiskt taget icke ifrågasatt reform.

Och idag sprack den bilden. Till blandad glädje och besvikelse för dem som i tanken att de själva representerar något de kallar klassisk kristen tro med illa dold förtjusning häcklat kyrkan som tok-liberal. Till förvåning och fasa för dem som önskat och trott att det bara skulle vara marginella så kallade taliban-krafter man skulle behöva köra över.

För många år sedan när jag var student i Uppsala ärvde jag en del böcker av min farmor. Bland dessa fanns Carl Olov Rosenius Samlade skrifter i fyra band*. Alltsammans var skrivet med kruseord dvs gotisk stil eller frakturstil. Listig som jag redan då var klurade jag ändå ut det hela och läste den gamla stilen, den ålderdomliga stavningen och den äldre satsfogningen i band I och halva band II där innehållet mestadels är artiklar ur tidningen Pietisten som sagde C-O var redaktör för 1842-1868. För att kunna skriva vidare på detta inlägg skulle jag nu egentligen behöva volym I men då böckerna ligger i en låda på vinden och det är kol mörkt där väljer jag att fortsätta bygga min redogörelse ur minnet.

Det gode Carl-Olov skriver minsann inte kortfattat!!

Tvärtom! Nu vill jag korteligen beröra... brukar inte sällan innebära minst 15 finstilta sidor.**

En av artiklarna - en lång - bär rubriken Kristendomens Schibbolet och i den redogör C-O för vad som innerst inne är viktigt, vad som är centrum, vad som skiljer den goda tron från en ofri tro. Rubriken har han valt utifrån en händelse i Gamla testamentet där uttalet av ett ord - egentligen en bokstav i ett ord - avgjorde vilken folkgrupp man tillhörde.*** Hur man sa en sak var alltså helt avgörande. C-O använder den saken i överförd mening kring hur man ser på vad Jesus och det Jesus gjort betyder för en själv - något annat helt avgörande.

Som vanligt en lång och vidlyftig - om än allmänbildande - inledning innan jag kommer till sak.

I dessa yttersta tider verkar det som om det i kristliga svenska sammanhang finns ett schibbolet som avgör allt. Det är den första frågan man ställer - ibland rentav den enda. Svaret på frågan avgör sedan om man godtas eller ratas, om man är the good guy eller the bad guy.

En artikel i tidningen Budbäraren är ett exempel på detta. Artikeln presenterar EFS-rörelsens nye missionsföreståndare, alltså den högsta tjänstepersonen på nationell nivå. Stefan Holmström är hans namn och bland många av hans goda egenskaper och erfarenheter finns att han var samtidigt som jag i Uppsala och aktiv i samma SESG-förening (numera Credo). Därtill har han bott granne med min svåger och svägerska.

Han får snabbt schibbolet-frågan: Skulle du själv, om du blev ombedd, viga ett samkönat par?

Svaret han ger har jag inga invändningar emot. Det är inte det jag nu diskuterar. Men det är just att den detaljfrågan direkt inställer sig som nästintill enda detaljfrågan som gör mig brydd. Och hur avgörande det svaret sedan blir för många som läser. Och detta är bara ett exempel. Tjänstetillsättningar, intervjuer av biskopskandidater och annat vittnar om samma kvickhet att nå Frågan med stort F.

Holmström avstår alltså. Därmed blir han i mångas ögon helt OK. Strunt i allt annat!

Och i andras ögon helt väck. Oberoende av andra uppfattningar, kvalifikationer, gåvor.

Hade han svarat Ja hade han i mångas ögon varit the bad guy - andra egenskaper oviktiga.

Och andra hade sett honom som the good guy - trots vadsomhelst.

Jag repeterar: Jag skriver inte om honom, väger inte honom - nu.

Jag skriver om hur en fråga tenderar att bli allenarådande på alla håll och kanter, i alla åsiktsläger och grupperingar. Det första - och ibland enda - man verkar gå på, bedöma efter.

Och jag funderar:

Är den frågan SÅ avgörande.

Viktig fråga - JA! det tycker jag också.

Men är den SÅ viktig att den skall vara utslagsgivande i alla möjliga sammanhang.

*  De två band - V och VI - som är hans kommentar till Romarbrevet fanns inte hos farmodern.

**  En god vän, andlig farbroder, pensionerad EFS-präst på orten och genom åren mer mentor för mig än vad han anat brukar när han ställs inför omständiga kyrkopolitiska utredningar, promemorior eller annat långrandigt skoja med just orden: Det här är som "Nu vill jag korteligen beröra... " 15 finstilta sidor av Rosenius.

I tidigare inlägg har jag ibland lovprisat det lokala biblioteket som kanal för inlånande av böcker från alla möjliga andra bibliotek. Allt går att beställa men jag beställer inte allt. Bara någon myko bok jag sett i en litteraturförteckning eller liknande. Och då i smala ämnen, oftast Bibelvetenskap*.

I 30 dagar - drygt - har jag nu haft hemlånat A history of israelite religion in the old testament period i två band. Författaren är en ofantlig grundlig tysk - Rainer Albertz - och enligt recension är verket en standardtegelsten i ämnet.

Han utgår från det självklara att berättelserna om händelserna inte skrevs när det hände utan i många fall långt senare. Med det kommer berättelserna inte bara nämna händelserna utan framför allt vara författarnas urval av och bedömning av händelserna. Alltså faktiskt säga mer om berättarnas situationer än om vad som faktiskt hände.

Detta är Bibeltolkningsallmängods - alltså att berättelsen har (minst) två skikt: händelsen och berättandet. Och att vad som hände faktiskt inte alltid går att få ett klart grepp om.

Det Albertz gör är att han till berättelsernas efterhandssyn lägger arkeologi, botanik, annan historieforskning kring politiska och framför allt ekonomiska och sociala förhållanden för att få en bild av olika historiska förlopp. Volym 1 behandlar tiden från Israels början i nomad och ½nomadsamhälle över en lös stam- och klanfederation och införande av monarkin samt hur den på olika sätt utvecklades fram till deportationen till Babylonien och fångenskapen där. I volym 2 jobbar han vidare från fångenskapen och återvändandet till tiden strax före Jesu födelse. Summa summarum rör det sig om 740 sidor.

Tror nu någon att jag hunnit läsa detta under jul och nyår samt januari så är det inte klokt vad man i så fall tar miste. Halva första bandet har jag läst i då jag inte varvat med andra böcker. Funderingen att köpa volymerna över nätet strandade på kostnaden: nästan 800 slantar. För den summan kan jag ju fjärrlåna den 80 gånger och troligen kommer jag att göra det. Inte 80 gånger givetvis. Men vid senare tillfälle. För att läsa igenom noga. Men inte just nu.

Fredag kom påminnelsen från biblioteket att de vill ha tillbaka verket.

Jag lommar dit imorgon måndag - eller senare idag då uret nu är 0100. 

Och lämnar tillbaka ½- och olästa böcker med känslan: Tiden allt för kort!

Söndag kväll - innan branden - var jag och madammen på bio. Vi såg den omskrivna filmen om församlingen och morden i Knutby för en del år sedan. Filmen är i genren dramatiserad dokumentär och är klart värd att ses. Och tänkas kring. Framför allt eftersom den inte var så fasligt dramatiserad. Visst är det skådespelare som spelar de inblandade men det sker utan spekulativ överdramatisering. Tvärtom! Snarare lågmält redovisande av (en del av) vad folk sagt i förhör och intervjuer. Samt i predikningar inspelade på band - playbackade av skådisarna.

Om den ger en rättvisande bild vet jag inte. Men tror det.

Och som teolog, förkunnare blir jag förfasad över hur församlingsledare kan fungera på ett manipulativt och fullständigt galet sätt. Och hur människor - jag tänker inte bara på den så kallade barnflickan - kan duperas och likriktas när ledarskapet är auktoritärt.

Jag tycker filmen är värd att se.

Inte som en typbeskrivning av svensk frikyrklighet. Absolut inte!

Knutby är inte representativt men är onekligen ett varnande exempel på hur det kan gå om man oreflekterat följer andliga ledarfigurer som utövar makt. Som härskar mer än de tjänar. Och som låter sig lyftas av den fördummande popularitetens svallvåg till total fartblindhet.

Och om den Bibelsyn som kommer fram säger jag: VojVojVoj!

Det ärende jag redan under helgen tänkte bestämt mig för att göra var att gå på biblioteket. Böcker skulle återställas. Om de böckerna har jag skrivit ett inlägg som jag kommer att publicera kanske redan ikväll. Tillsammans med inlägget om filmen vi såg.

Det ärende som inte var planerat i god tid var att i lugn och ro beskåda ruinerna av den brunna skolan. På ren svenska ser det för taskigt ut. Som en krigszon. Typ Gaza. Men bara ett hus. Utan döda.

Orsaken till branden är i vart fall klarlagd: Ungdomligt oförstånd.

I vart fall är det vad vi vet. Om det finns uppsåt att bränna ner skolan eller om tanken "bara" var att elda en soptunna vet vi inte än. Polisen vet nog. Eller anar. Men allmänheten vet inte. Däremot är det många som tror sig veta. Samhället Älvsbyn är litet och många "vet" mycket mer än vad som går att veta. Om många saker. Ingen rök utan eld - om ordstävet ursäktas - brukar de säga som trivs och gottar sig i de obekräftade uppgifternas atmosfär. Inget kan vara mer falskt. Det finns pratsamma rökmaskiner som puffar utan någon som helst eld. I smärre samhällen som Älvsbyn.

Kollar man den "debatt" man kan läsa i anslutning till reportagen på lokaltidningens webb ser man ett antal puff-maskiner som vet exakt vad det hela beror på: föräldraslapphet. Någon enstaka puffar i riktning mot skolan - alltså inte den nedbrunna utan skolan i allmänhet - som en normlöshetens orsak till händelser av denna typ. De flesta andas dock bara vemod, många uttrycker empati med både elever och personal men också med tonåringen som tände på - eller tonåringarna. Fängelse- och skadeståndsskrikare finns givetvis och de är den sort som gör mig mest illa till mods. Nu tänker jag inte på en 7-åring som i sorg över sin skola och alla arbeten hon gjort yrkar på fängelse. Det kan jag ta. Men vuxna som kemiskt rena från empati bara vill nita syndabockar i allmänhet och de aktuella eldarna i synnerhet gör mig rejält illamående. De sticker värre i näsan än den rök som likt en dimma täcker samhället.

Med detta kvällsinlägg sluter jag dagen vad gäller Leken-branden.

Under det horisontella strecket finns inlägget jag skrev i natt om skolbranden.

Morgonpromenaden till arbetet går förbi platsen och tidigare när pojkarna var små brukade vi följas åt på vägen. Bilderna togs strax före åtta i morse när solen inte ens hade gått upp.

Förstämning råder i samhället. Minusgraderna har lagt luftväxlingslock på den gryta samhället ligger i och röklukten känns överallt. Jag är bara - liksom många så vemodig. Och samtidigt tacksam för att det bara blivit materiella skador. Och sörjer å den 15-årings vägnar som att döma förorsakade detta.

I detta vemod publiceras inte idag de andra två runt midnatt skrivna inläggen.

Lekenskolan brinner!

Barnens gamla låg- och mellanstadieskola brinner just när detta skriv strax före 12slaget natten mot måndag. Sammantaget tillbringade familjemedlemmarna 22 skolår i lokalerna (3+6+6+7). Tidningar och andra media berättar om händelsen i sig - alltså branden - så här blir närmast tillfälle till midnattliga nostalgiska reflexioner.

Det var/är en bra skola! Hängiven personal och en trygg miljö.
Dessutom osedvanligt - jämfört framför allt med det senare högstadiet - öppen för föräldrars engagemang och inflytande. När det skulle bildas så kallade brukarråd var Leken på bettet och blev den enda skolan i centralorten som fick till saken. I ett brukarråd fanns valda representanter för personal och föräldrar - ibland också barnen - som gemensamt dryftade olika saker och när möjligheten gavs att konvertera brukarråd till föräldrastyrelse med ett faktiskt mått av självförvaltning och formell föräldramakt hakade Leken på det tåget. Själv fick jag förmånen att vara med som en av föräldrarna och jag tror att vi faktiskt bidrog med en och annan god idé.

Tack och lov brann skolan på helgtid då den - förhoppningsvis - var tom på folk. Givetvis blir de materiella förlusterna stora och en massa krångel uppstår kring hur verksamheten skall fortsätta. Men personskador förskonades vi från - vad som går att veta ikväll. De regelbundna brandövningar man ordnar - i alla fall ordnade förr - behövde inte prövas i ett skarpt läge*.

Stor förlust ändå! Med hög nostalgifaktor!

Nu - söndag kväll runt 22 - händer massor!

• Lekenskolan brinner! Barnens gamla plugg alltså.
• Farc-fånge kanske i frihet! Älvsbybo borta sedan två år kanske bland de frigivna.
• "Vägen hem" sedd! Filmen om församlingen och morden i Knutby.
• Tiden alltför kort! Biblioteket begär böcker i retur.
• Beck-film på TV! Måste ses färdigt.

Skriver mer senare ikväll. Publicerar i morgon.