schibbolet
För många år sedan när jag var student i Uppsala ärvde jag en del böcker av min farmor. Bland dessa fanns Carl Olov Rosenius Samlade skrifter i fyra band*. Alltsammans var skrivet med kruseord dvs gotisk stil eller frakturstil. Listig som jag redan då var klurade jag ändå ut det hela och läste den gamla stilen, den ålderdomliga stavningen och den äldre satsfogningen i band I och halva band II där innehållet mestadels är artiklar ur tidningen Pietisten som sagde C-O var redaktör för 1842-1868. För att kunna skriva vidare på detta inlägg skulle jag nu egentligen behöva volym I men då böckerna ligger i en låda på vinden och det är kol mörkt där väljer jag att fortsätta bygga min redogörelse ur minnet.
Det gode Carl-Olov skriver minsann inte kortfattat!!
Tvärtom! Nu vill jag korteligen beröra... brukar inte sällan innebära minst 15 finstilta sidor.**
En av artiklarna - en lång - bär rubriken Kristendomens Schibbolet och i den redogör C-O för vad som innerst inne är viktigt, vad som är centrum, vad som skiljer den goda tron från en ofri tro. Rubriken har han valt utifrån en händelse i Gamla testamentet där uttalet av ett ord - egentligen en bokstav i ett ord - avgjorde vilken folkgrupp man tillhörde.*** Hur man sa en sak var alltså helt avgörande. C-O använder den saken i överförd mening kring hur man ser på vad Jesus och det Jesus gjort betyder för en själv - något annat helt avgörande.
Som vanligt en lång och vidlyftig - om än allmänbildande - inledning innan jag kommer till sak.
I dessa yttersta tider verkar det som om det i kristliga svenska sammanhang finns ett schibbolet som avgör allt. Det är den första frågan man ställer - ibland rentav den enda. Svaret på frågan avgör sedan om man godtas eller ratas, om man är the good guy eller the bad guy.
En artikel i tidningen Budbäraren är ett exempel på detta. Artikeln presenterar EFS-rörelsens nye missionsföreståndare, alltså den högsta tjänstepersonen på nationell nivå. Stefan Holmström är hans namn och bland många av hans goda egenskaper och erfarenheter finns att han var samtidigt som jag i Uppsala och aktiv i samma SESG-förening (numera Credo). Därtill har han bott granne med min svåger och svägerska.
Han får snabbt schibbolet-frågan: Skulle du själv, om du blev ombedd, viga ett samkönat par?
Svaret han ger har jag inga invändningar emot. Det är inte det jag nu diskuterar. Men det är just att den detaljfrågan direkt inställer sig som nästintill enda detaljfrågan som gör mig brydd. Och hur avgörande det svaret sedan blir för många som läser. Och detta är bara ett exempel. Tjänstetillsättningar, intervjuer av biskopskandidater och annat vittnar om samma kvickhet att nå Frågan med stort F.
Holmström avstår alltså. Därmed blir han i mångas ögon helt OK. Strunt i allt annat!
Och i andras ögon helt väck. Oberoende av andra uppfattningar, kvalifikationer, gåvor.
Hade han svarat Ja hade han i mångas ögon varit the bad guy - andra egenskaper oviktiga.
Och andra hade sett honom som the good guy - trots vadsomhelst.
Jag repeterar: Jag skriver inte om honom, väger inte honom - nu.
Jag skriver om hur en fråga tenderar att bli allenarådande på alla håll och kanter, i alla åsiktsläger och grupperingar. Det första - och ibland enda - man verkar gå på, bedöma efter.
Och jag funderar:
Är den frågan SÅ avgörande.
Viktig fråga - JA! det tycker jag också.
Men är den SÅ viktig att den skall vara utslagsgivande i alla möjliga sammanhang.
* De två band - V och VI - som är hans kommentar till Romarbrevet fanns inte hos farmodern.
** En god vän, andlig farbroder, pensionerad EFS-präst på orten och genom åren mer mentor för mig än vad han anat brukar när han ställs inför omständiga kyrkopolitiska utredningar, promemorior eller annat långrandigt skoja med just orden: Det här är som "Nu vill jag korteligen beröra... " 15 finstilta sidor av Rosenius.
*** Berättelsen finns i Domarboken kapitel 12 och de gällde om man kunde skilja i uttalet mellan de två bokstäver som syns på bilden. Rätt uttal av dessa skulle vara - från höger till vänster eftersom det är hebreiska - sch eller s. Då en folkgrupp man var i krig med sin dialekt inte sa sch i ordet schibbolet utan bara sibbolet fattade man vilka som så att säga var fel. Alltså ungefär som svenska 08or som inte kan i uttalet kan skilja mellan revben och rävben.Problemet med frågan " skulle du kunna tänka dig viga ett samkönat par" är att svaret som ges på denna fråga ofta nästan alltid är "ja-kankse -nej-vet inte-skall återkomma om detta".
Tror att det är viktigt att Kyrkan och dess fri kyrkor går ut med ett entydligt svar, JA eller NEJ.
Då inte kyrkan och dess frikyrkor under lång ( alltför lång tid) har lyckats gemensamt svara JA eller NEj på denna fråga så måste staten gripa in och lagstadga denna fråga.
JAg är själv emot samkönade äktenskap men samtigt så är det ju så att " störst av allt är kärleken".
Så länge inte kyrkan kan acceptera homosexuella så kommer fördomarna mot dom homosexuella att finnas kvar. Det var inte så länge sedan som kyrkan ej tillät att en vit man gifte sig med en mörkhyad kvinna.
Tror du att Stefan Holmström hade blivit missionsföreståndare om han hade svarat JA på frågan? Jag tror inte det! Just nu blåser det starka evangeliska vindar inom EFS.
Evangeliska? Du måste mena evangelikala. Det är inte nödvändigtvis samma sak.
Just det. Det var evangelikala jag menade.
På EFS:ares fråga har jag inget svar. Jag vet ärligt inte! Jag känner inte finliret i de interna diskussionerna i EFS. Jag har bara ett dunkelt minne av att när EFS-styrelsen för ett antal år sedan tog nåt beslut om hur man skulle ställa sig till välsignelse av partnerskap var styrelsen inte enig. Och att det fanns reservanter som uttryckte tanken att man skulle säga ett tydligare NEJ. Och andra reservanter menade att man skulle säga JA mer förbehållslöst.
Av det drar jag slutsatsen att EFS-rörelsen inte är så homogen som den ibland framställs. Och delar den kluvenhet som finns i Svenska kyrkan mer än man tror. Eller mer än vad som ofta framställs.
Samma kluvenhet kan nog också - även om majoriteten nog är stor - finns hos Evangeliska FriKyrkan (EFK) och Svenska MissionsKyrkan (SMK) som nog bägge har pastorer med olika syn på samkönad kärlek. Hur det är i Pingst vet jag inte heller men gissar att den säger mer homogent NEJ till samkönade vigslar etc. Allra mest enhetliga är nog den katolska och de Ortodoxa kyrkorna.
Hade han utsetts om han sagt JA? Jag tror nog ändå inte det eftersom då skulle de olika åsikterna inom EFS komma i dagen och sammanhållningen skulle få en allvarlig knäck.
Dom flesta vigslar sker i Svenska Kyrkan, så vad frikyrkorna anser i denna fråga har en underordnad betydelse för ett samkönat par som går i giftas tankar.
Det blir lite " min pappa är bättre än din pappa" då man börjar disskutera saker som vad andra kyrkor gör och inte gör.
Mvh Ola
Det märkliga i EFS och i andra friare kyrkor är att man förväntar sig att de som är mer "liberala" skall acceptera att personer i ledande ställning är konservativa i t.ex. bibelsyn och moralfrågor. Men inte tvärtom! Tålerans finns, men bara åt ena hållet. I stort sett släpper man inte fram "liberala" ledare. Skulle någon av dessa "liberala" ledare ändå ta sig fram så får han/hon inta en mycket låg profil i de ovannämnda frågorna och låtsas vara en aning konservativ.
Hur är det i svenska kyrkan? Är det omvända förhållanden?
Jag tror att det i Svenska kyrkan ä något av det omvända förhållandet signaturen EFS:are nämner. Att vara kyrkligt avantgardirdistisk, framåt, nydanande, förändrande, modern och i samklang med tendenser i samhället, ibland rentav populär, blir på något sätt meriterande för "högre" befattningar. Eller i vart fall en förväntan på dem som når "högre" befattningar.
Sedan finns i kyrkan också en tendens att inte vilja skada enheten. Den gör att teologiskt konservativa eller traditionella tiger och framstår därför som färre eller svagare än pratarna - oftast de mest radikala eller liberala. Idag är i detta avseende en annorlunda dag då 9 biskopar av 14 i Dagens nyheter agiterar för att släppa vigselrätten - 9-5 alltså.
Vad "sommarmoln" menade i slutet av sin kommentar förstår jag inte riktigt...
Nu skojar du väl ändå, käre (med-)EFS-are? De två tidigare missionsföreståndarna Birger Olsson och Bertil Johansson var väl knappast konservativa så det störde? Och Anders Sjöberg har ju fått "på måppo" från EFS Västerbotten i stort sett hela sin missionsföreståndartid så där var då toleransen inte särskilt stor.
(Nästan så jag tycker det var tjänligt åt dom att ny mf blev en så pass Sjöberg-liknande person som Stefan Holmström - som dock givit en del oroande, måste jag faktiskt säga, "diplomatiska" signaler om acceptans även för aktuella stolleprovs-åsikter, typ den aktuella queerdogmatiken i äktenskapsfrågan. För att själv få tycka si måste han kompensera det genom att tala om hur mycket han respekterar så-ståndpunkten. Och det man öppnar för, trots avvikande egen åsikt, får man vara beredd på kan ta över när man själv går ut. Så hav tröst gode EFS-are - Stefan går i pension om åtta år!).
