stigstrombergsson

I förra inlägget berörde jag en del funderingar utifrån den Internationella konferensen i Haparanda den gångna helgen. Väldigt många fler funderingar finns givetvis. Fler ges i detta inlägg publicerat mitt på dagen den 18/2. Dock skrevs aktstycket runt midnatt 12 timmar innan då utetemperaturen var -31.

Om Internationella konferensen tycker jag till att börja med att fler bör åka. Visserligen är konferensen stor som den är - ca 350 personer - men jag tycker ändå att ännu fler personer skulle möta upp. Och att fler församlingar inte bara skulle skicka ett par utsedda ombud utan i stället gripa tillfället och resa lite mer manstarkt. Några församlingar gör så. Betraktar konferensen som vad den faktiskt i realiteten är - Luleå stifts stiftsmöte. Perfekt inslag för ett kyrkoråd, Bibelgrupp eller ungdomsgrupp. För att fira gudstjänst, ta del av seminarier, möta andra, få hjälp att kika över kanten på den ankdamm man befinner sig i.

På konferensen står de internationella gästerna för den stora injektionen. I Haparanda fanns speciellt inbjudna eller inresta från Etiopien, Tanzania, Serbien, Peru och Palestina. England, Island och Finland känns väl inte riktigt lika internationellt men ändå - de var också där. En del av dem syns på bilden.

Vid ett av de seminarier jag var på - i egenskap av seminarievärd - avhandlades missionsteologi. Det var en svensk som höll i trådarna och gav en del "modeller" för missionstänkande. Hans modeller kopplades ihop med olika Bibelpersoner - typ Abrahams-mission, Jona-mission, Josef-mission osv. Riktigt intressant. Själv kom jag att fundera över något han inte hade med - Elia-missionen. Alltså ett missionstänkande i relation till ett folk som varit (rätt) troende men lämnat sin tro för något annat.

Efter modellandet visade han en del diagram utifrån en undersökning som gjorts i växande främst frikyrkliga församlingar. Staplarna berörde i vilka sammanhang människor gjort sina (succesiva) ställningstaganden och gått från en punkt i livet där de inte (vågat) bekänna sin tro till en punkt då de faktiskt gör det. Gudstjänster är viktiga sådana punkter*.

När han var klar reste sig gästen från Nakamte i Etiopien. Han hade hört framställningen simultantolkad av en följeslagare och frågade om han kunde berätta lite om hur man ser på sakerna i hans land. Givetvis fick han ordet och höll det i 17 minuter**. Han sa att i hans land har man inte så många undersökningar, diagram och sociologi. Men en enorm församlingstillväxt. I en kyrka som är grundad, som han sa, av era förfäders mission. Där kommer idag många till tro eftersom vi - min översättning - i den Helige Andes kraft berättar för människor om Jesus.

Intressant språkbruk tycker jag: i den Helige Andes kraft berättar för människor om Jesus.

Intressant också att han tyckte att vi svenska kristna verkade trötta.

Domprosten i Norwich, England, sa när vi samtalade om våra respektive sammanhang ungefär såhär: I think that the Church of England today, more than the Church of Sweden, lives more close to the heart-rythm of the Holy Spirit - jag tror att engelska kyrkan idag, jämfört med den svenska, lever närmare den Helige Andes hjärtrytm.

I vår kyrka talar vi sällan om att ledas av Anden. Eller om att avgöra sig för Jesus.

Vi förefaller gärna avstå från tockna fromma ord. Typ.

Varför?

Eller säger vi samma sak fast med andra ord?

Eller har vårt val av andra ord gjort att vi (ofta) kastat ut barnet med badvattnet?

Så att både Andens ledning, kraft och hjärtrytm tappats bort?

Och Jesus som Vägen, Sanningen och Livet?

Och ersatts med ganska vagt snack om Gud sådär i största allmänhet?

Och en sak till:
Om barnet flugit ut med vattnet - vilka krafter, instanser, företeelser påverkar åt det hållet?
Och åt motsatt håll? I Svenska kyrkan? och min roll? Och folkhögskolans?

Det är tankar som kommer Internationell konferens. Tankar att blogga om.

---

*  En liknande undersökning pågår med växande svenskkyrkliga församlingsgemenskaper som studieprojekt. Publiceras senare i år om jag minns rätt.
**  De internationella gästerna blir ofta ganska långfattade. I olika sammanhang under konferensen avser man att de skall ge en reflexion i ca 5 minuter men att styra dem till att håla de ramarna är som att mana solen att gå upp i väster.