bli som vi!
Pingstpastorn Stanley Sjöberg har idag i Svenska Dagbladet (refererat i Dagen)formulerat sitt råd till Svenska kyrkan i Stockholms stift. Riskera inte ekumeniken med liberal biskop!
Det kan ligga något i hans "råd". Ekumeniken skulle kanske vinna på det. Svenska kyrkan skulle nog vinna på det. Folket skulle vinna på det.
Ändå är det något som skorrar, något som gör att jag reagerar och känner dålig smak av Sjöbergs utspel.
Det han gör är nämligen ytterligare ett exempel på en då och då återkommande utomkyrklig fason som verkar gå ut på att den utomkyrklige vill få kyrkan att bli lik sig själv - den utomkyrklige alltså. Påståendet kan verka tillspetsat och skjuter sannolikt någo över målet men känslan finns där. Alltså känslan av att Svenska kyrkans samarbetspartners ofta vill att Svenska kyrkan, för att hon skall gå att samarbeta med, skall vara likadan som samarbetspartnern. Jag ser det nu, jag har mött det förr både i stora och lokala sammanhang. Och finner tilltaget egendomligt. Och rejält förmätet. Som när en schackspelare vill bestämma både sina egna drag och vilka drag den andre spelaren skall göra.
Jag tror att det är så att kyrkliga portalpersoner sannolikt har åsikter om till exempel vilka personer som de tycker skulle leda en frikyrka eller andra rörelser eller hur rörelser av skilda slag skall agera - på lokala, regionala och nationella plan. Åsikter finns säkert . Men man tiger och låter samarbets- eller motparten välja att ha det som den vill ha det. Och sedan gillar man läget och jobbar utifrån det. Som ett exempel på detta har det inte märkts någon central kyrklig åsikt om vilken missionsföreståndare EFS borde välja som ersättare för den som slutar. Den saken har EFS fått sköta självt och med respekt för utfallet kommer man sedan från kyrkans sida att samarbeta vidare.
På detta sätt gör dock inte Stanley Sjöberg. Tidigare passade stockholmsdomprosten Åke Bonnier inte för Sjöbergs fina galoscher. Sjöberg valde att, i stället för att arbeta tillsammans kring en framtida gemensam Jesusmanifestation, fokusera på gamla åsiktsskillnader - en dålig konstutställning - vilket ledde till att Bonnier lämnade Jesusmanifestationens ledningsgrupp.
Nu fortsätter Sjöberg på den inslagna vägen. När han utifrån vill påverka biskopstillsättnings-debatten i Stockholm lobbar han dessutom inte diskret med brev till de röstberättigade eller likande. Nädå! Artikel i Svenska Dagbladet skall det vara!! För att få fram den samarbetspart eller motpart som passar honom. Ett exempel på evangelikal intolerans* som lämnar dålig smak.
Bildens tankesamband med inläggets innehåll må läsaren fundera över...
* I tidigare inlägg har jag utvecklat vad jag menar med evangelikal intolerans.
Åja, gamle kamrat! Nog gör du det väl lite väl enkelt för dig när du kallar detta evangelikal intolerans. Jämförelsen med kyrklig tystnad inför EFS-valet håller inte heller. Svenska kyrkan är landets största samfund. Vad detta samfund gör, vad dess representanter säger och vem som representerar det påverkar alla andra samfunds situation i landet mycket mer än motsatsen - det är ofrånkomligt. Det är därför i allra högsta grad mer rimligt att de mindre har åsikter om den större (och för alla mer dominerande) än tvärtom. (Jag uttalar mig här principiellt och kan ej ta ställning till enskildheter i Sjöbergs artikel eftersom jag ej läst den)."Alla" har åsikter om vem näste påve bör bli men vatikanen har inte synpunkter på varenda "missionsföreståndartillsättning" i den avangelikala delen av kristenheten!Och så kan det få vara.
Om jag får fråga nåt - som jag törs dels med tanke på din egen lagom raljanta stil i förhållande till dina antagonister och med hänvisning till att du är min "gamle kamrat" - så undrar jag hellre om den dåliga smak du känner möjligen beror på att du råkat äta nå't surt?
Nu har jag läst Sjöbergs artikel och tycker väl kanske att omdömet evangelikal intolerans kan ifrågasättas också utifrån det faktum att Sjöberg inte alls i sin artikel hänvisar till de evangelikalas synpunkter utan till katolska och ortodoxa kristna.
Å andra sidan är det kanske lite överydligt politiskt taktiskt, alternativt fegt, av Sjöberg att gömma sig bakom invandrarna när han framför åsikter som mycket väl finns även hos de avngelikala
Jag förnekar inte att 30 år i trädgården inneburit att jag fått bita i en och annan sur frukt och att detta sannolikt påverkat mig till att i ärendet då och då bli något av ett temporärt surkart. Så har jag genom åren häpnats över att evangelikala personer jag mött blivit jätte-sura - rentav "kränkta" - när deras sammanhang kritiseras med 10% av den kritik de själva levererar mot den kyrka de valt att ställa sig vid sidan av.
Din sista mening i andra kommentaren tänkte jag också - men skrev den inte.
Då jag bodde i Älvsby så var jag med i EFS kyrkan från 1990, till det att jag flyttade ned till Västerås 2007.
Under samma tid så var jag även med i den Svenska kyrkan.
Att vara medlem i EFS, Missionskyrkan, Korskyrkan innebär inte att man tar avstånd eller som du säger Stig " ställer sig vid sidan av den Svenska kyrkan, så var det inte för mig i alla fall.
För gemene man så är inte kyrkan politik, Stig, utan det är en plats där man får ta del av guds ord, gemenskap, glädje och tröst i sorgen.
Allt detta får man ta del av oavsett om kyrkan heter EFS, Missionskyrkan, Korskyrkan, Filadelfia, Svenska Stadskyrkan etc etc...
Kyrkan och dess frikyrkor är inte politik Stig, utan kyrkan är en helig plats där jag kan finna lugn och ladda mina batterier och höra gudsord.
/ Ola
Naturligtvis vet jag att kyrkan inte är politik.
Men det jag också vet är att personer i frikyrkan - till och med EFS - valt att lämna Svenska kyrkan. Inte bara i praktiken genom att aldrig delta i kyrkans verksamhet utan också i teorin genom konkreta utträden. I större eller mindre utsträckning ställer man sig då "på sidan om", betraktar kyrkan "utifrån". En del av dessa - Stanley Sjöberg är ett inflytelserikt exempel - förvånar mig genom att ägna mycket energi åt kritik av vad man redan tagit ut avståndet till. Detta bäddar definitivt inte för god ekumenik.
Fingarna har defintitivt grävt i mogna blåbär. Det bästa medlet att ta bort bärfärgen från fingrarna är att gnugga dem i sura röda vinbär.
I övrigt kan det vara både klädsamt och talande att ha blåa fingrar. Då vet omgivningen vad man tycker om och vad som man har gjort.
Tolka det den som kan...
Ja kyrkvärd, det är mkt som verkar svårtolkat.
Ett sätt att ha vägarna öppna åt alla håll utan att stöta sig med någon.
Mvh Ola
