påsknyheter

 

 

Vi hade huset fullt av folk under storhelgen. När barnbarnen är på plats läger Tyra, 7 år, för sina omfattande pysselaktiviteter beslag på farfars – det är jag det – hemmaarbetsplats och dess tillträde till skrivaren. Således valde jag att spara mitt manus som en pdf-fil och eposta den till min dator i Församlingsgården. Där skrev jag ut det som fusklappar strax efter 9 på morgonen innan Påskdagens Högmässa.

 

När allt var hopplockat och klart hade jag några minuter över innan det var dags att gå över till kyrkan för de sista närförberedelserna. Då Påskaftonens gästeri omöjliggjort seriöst nyhetsintag gick jag denna korta paus ut på Sveriges Televisions hemsida för att se om något hänt i stora världen. Bilden ovan är en skärmdump av vad som visades. Kanske inte den mest aktuella nyheten rent medialt men ändå vad SVT valde att ha som head-line – Jesus!

 

 

Vad sa jag i predikan då? Detta – som gör inlägget väldigt långt:

 

Efter Vad ljus över griften två verser (nr146), Skattensången och bönen för barnen kom detta Beredelseord innan Syndabekännelsen.

 

Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Så står det i den Episteltext som blir läst längre fram i gudstjänsten.

 

Uppståndelsen – dagens stora anledning.

Och Synd – det många inte vill kännas vid, till och med säger inte finns. Samtidigt som man menar att den gör det – åtminstone hos andra.

Uppståndelse och Synd – tätt kopplade saker.

Då Jesus Uppstått börjar gudstjänsten med Synd. Syndabekännelse, bön om förlåtelse och befrielse. Vi vågar göra så eftersom Jesus lever.

 

För en hel del år sedan fick jag vara med på en resa till Centralamerika. Vi besökte och bodde i en by. Indianby. Och firade gudstjänst med dem där – med dem som mestadels var analfabeter.

Efter att man allra först sjungit, alltså ungefär här i gudstjänsten, frågade prästen: Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

 

Det var ju ingen dum fråga – så jag ställer den nu. Till er. Som får göra som de analfabetiska mayaindianerna gjorde. Ge exempel. Alltså svara. Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

Ordet är fritt! [… Inga svar kom – men det tänktes nog...]

 

Jesus gav sitt liv och uppstod från de döda för att vi inte skall behöva vara kvar i just de synderna. Därför bekänner vi dem, får dem förlåtna och blir fria att med full kraft bekämpa dem – i och omkring oss. Vi ber.

 

Gudstjänsten gick vidare i brukliga banor. Som Gradualpsalm sjöngs 147 och sedan blev det Evangelieläsning Markus 16:1-14 – och predikan.

 

Idag blir det tre U. Först Uppståndelsen.

 

Markus är bara SÅ tråkig! I sitt sätt att berätta. Ibland.

Jag vill inte varna er för att läsa Markusevangeliet. Långt därifrån.

Kanske är det rentav en bra sak hos honom, detta att han är så kortfattad.

Han berättar bara vad som hände. Inga utflykter till Då tänkte den si eller Då kände den så. Bara fakta:

Kvinnorna till graven. Problem med stenen? Öppen grav? Ängel (=ung man). Besked. Order. Och att de teg...?

Det är alltså fakta kvinnorna och vi ställs inför! Inte människors reaktioner.

Fakta att ta ställning till. Alltså besked → sanna eller falska!

 

På grund av de nämnda kvinnornas tidiga morgon säger sedan dess den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, först och främst:

  • Det är sant att Jesus blev levande.
  • Det är sant att graven var tom!
  • Det är sant att döden är dödad!

Den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, säger också annat.

Vi skall älska varandra. Vi är värdefulla, unika. Vi ska vara nyttiga för andra. Och mycket annat. Som att vårda traditioner, kultur, ta socialt ansvar.

 

Men allt sånt är faktiskt andra-hands-saker. Många andra säger ju också sånt. De är inte oviktiga. De är bara inte det viktigaste. Den viktigaste är: Det är sant att Jesus blev levande.

 

Det andra U-et: Utmaningen

 

Sanningar är besvärliga saker – egentligen. Det vore bättre om det var sannolikt. Eller möjligt. Tänkbart. Kanske.

Inför sånt, när folk säger kanske, kan man ju vara lite fram-och-tillbaka, lite obestämd, ha alla dörrar öppna, hålla ½-distans.

Men inför klockrena besked måste det bli Japp eller Näpp. Då handlar det om att tro det eller inte.

Det var kvinnornas situation – och är vår.

Det var två U – Uppståndelsen och Utmaningen.

 

Det tog en stund för kvinnorna att smälta saken. Också männen de berättade det för blev förvirrade. Till att börja med. Och det säger lite om vad Tro är – deras och vår.

 

Utvecklingen – tredje U-et.

 

Jag kommer nu att leka lite med ord. Har gjort det förr så någon kan ha hört det tidigare. Eller från någon annan. Eller kommit på det själv.

 

Tro handlar om Åsikt.

Det är ju ganska självklart. Åsikten att Jesus grav var tom, att han lever. Och så är det ju med tro. Det är en åsikt. Men det är inte det första. Eller det största. Detta att anse, tycka, något.

Men! Fundera gärna över dina åsikter om till exempel det som uttalas i Trosbekännelsen. Men gräv inte ner dig i tveksamheter. Se inte snett på folk som har andra åsikter än dina. Men prata gärna om det. Helt ofarligt.

 

Tro handlar om Insikt.

Det är också självklart. Insikt, alltså att man riktigt förstår vad saker riktigt innebär eller betyder. Men det måste ha varit väldigt tunt hos kvinnorna den där morgonen. Kom med tiden. Och olika. Och inte Så avgörande.

Deppa inte över att du kanske inte inser så mycket - än. Se inte ner på troende som inser mindre än du. Men dela gärna dina insikter. Och sök fler. Det är helt ofarligt!

 

Tro handlar om Avsikt.

Den fanns hos kvinnorna innan de fick åsikten att Jesus levde! De hade avsikten att vara nära Jesus. I vått och torrt.

Och egentligen är det vad som din tro – din avsikt. Det du vill, önskar, längtar efter. Mer än vad du vet eller fattar om Jesus.

 

Han lever! Han är i Galileen.

Galileen är beskedet att han lever, Ordet.

Galileen är Nattvarden där han ger sig till dig.

Galileen är här där du som vill, avser, att vara hos honom också är hos honom.

 

Amen.


fler tankar v15

Som jag nämnde i förrförra inlägget verkar det som om Piteå-Tidningen gick på mitt förslag om två betraktelser denna vecka. I dagens avisa fanns därmed följande text.

 


 

Påskdagen – Kristus är uppstånden

 

Då vände historien…

 

Kvinnor var på väg. Till en grav. De var medtagna. Och mättgråtna. De var på väg att göra färdigt.

 

I skymningen på fredagen hade andra gjort en snabbegravning. Det hade gått fort innan också. Någon gång under torsdagseftermiddagen hade kvinnorna skiljts från Jesus och hans innersta krets som skulle fira helgen tillsammans för sig. På natten mot fredagen hade nyheten kommit att Jesus arresterats. Under dagen följde de sedan händelserna på håll – rättegången, dödsvandringen, avrättningen, döden, snabb-begravningen.

 

Natten blev nog tung. Lördagen i gråt, chock, ilska, vanmakt. Kanske fick nästa natt några sovtimmar innan gryningen då de med mobiliserade krafter gick för att göra begravningen rätt. Och färdig.

 

Då vände historien! Kvinnornas och världens.

 

För kvinnorna blev det till att börja med kaos. Plötsliga förändringar skapar förvirring. Det mötte ju oåterkalleliga fakta: Graven är tom och kroppen borta! Bara svepningen är kvar! Och de fick ett besked: Han har uppstått! Han lever! Berätta det!

 

För världen – och oss – blev det från den tidpunkten andra villkor. Döden är dödad, vägen med Gud är röjd, förlåtelse och liv en möjlighet.

 

På Påskdagen sjungs Livet vann, dess namn är Jesus!

Och vi minns det han sagt innan sin största insats:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

(Johannes 11:25)


tankar v15

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Inför Stilla Veckans stora kontraster mellan Långfredag och Påskhelg föreslog jag att tidningen skulle publicera två andakter, en på Skärtorsdag 13 april och en på Påskafton 15 april. Eftersom denna text fanns i bladet i morse har bladet av allt att döma valt att göra som jag föreslog.


 

Långfredag – Korset

 

Gud och människa hör ihop. Det självklart! Gud har, som Martin Luther säger i Lilla katekesen, ”skapat mig och alla varelser”. Det är enkelt. Eller?

Fast krångligare. Många tycker att Gud inte passar för dem. En del tycker Gud verkar för krävande och petig. Vill att Gud skulle vara mer tolerant och överseende. Eller tvärt om.  Vara rättvisare för folk som har det svårt och barskare mot de elaka. Om jag nu inte själv är den elake, förstås.

 

Så – hur är det?

 

En sak är säker: Gud vill ha det perfekt! Eller rättfärdigt om man tar ett klassiskt kristet ord. Godhet skall råda! Överallt, hos alla, från alla och i alla.

Men vill Gud ha det så kan väl Gud ordna det. Gud kan väl rensa upp. Eller inte vara så noga. Förlåta allt – typ. Det vore ju enkelt – för Gud.

 

Ibland är det som verkar enkelt ganska marigt. Det gäller trasiga motorer såväl som kärva relationer. Vägar till lösning blir svårare än man ofta tänkt sig.

 

Så är det också mellan Gud och människor. Vägen Gud valde visar det. Korsets väg var ju ingen enkel väg för honom som gick den. Jesus. Han är sättet Gud valde för att nyskapa förhållandet mellan sig och oss, det som var skadat så att människor tycker att Gud inte passar dem – och så i olag att människan inte passar in på Gud som vill att allt skall vara perfekt gott.

 

Långfredag är en stilla lågmäld dag med Jesus och korset i centrum, att han gav sitt liv, blödde för mänskligheten och på så sätt älskade världen tillbaka till Gud.


tankar v14

 

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Jag har inte kunnat kontrollera hur det blev igår, om tidningen valt att göra några strykningar eller annat . Det är mitt ursprungliga manus som publiceras här.  


 

Palmsöndag – Vägen till korset

 

Hosianna, Davids son…

 

Det är som till Första Advent. Samma sak är i centrum. Jesus rider på en lånad åsna in i Jerusalem. Folk sjunger och vinkar med avskurna palmblad. Fast nu har samma händelse också gett namn åt söndagen – Palmsöndag.

 

Advent betyder ankomst. Första Advent syftar in mot julen som sätter Guds ankomst i världen i centrum. Jesus föds och Gud blir med oss. Han kallas också Immanuel som betyder just det – Gud med oss.

Nu drar det mot Långfredag och Påsk i kyrkorna. Samma berättelse om åsneritten finns där och klangen blir lite annorlunda. Jesus, Gud med oss, är på väg mot sitt lidande och sin död för oss. Nu går vägen till korset.

 

Jesus vet vad som skall hända! Och låter det ske! Och det är väldigt viktigt.

Jesus är inget offer drabbat av nyckfulla personers dåliga sidor just då. Han är inte heller någon att främst tycka synd om. Inte ens främst en martyr som dör för sin övertygelse – typ.

Jesus är Gud med oss på väg att reparera skadan mellan oss och Gud. Inte bara polera relationen utan reparera det trasiga.

 

Med Palmsöndag börjar Stora veckan. Stilla veckan kallas den också men är egentligen inte alls stilla. I Bibelns berättelser – evangelierna – följer vi Jesus dag för dag i de olika händelser, samtal och konflikter som leder till korsfästelsedagen, Guds mest bastanta insats i att vara Gud med oss.


tankar v13

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 28 mars om uppdraget att i april skriva den lilla betraktelse som Lokala Världsbladet har inför varje helg. Det är inte april än men på söndag är det så och därför var mitt alster med porträtt infört i tidningen jag läste i morse. Om det var exakt som jag skrev det skall jag ha osagt men viktiga ändringar fanns inte – ser inget behov att detaljgranska. I vart fall är det mitt manus som kommer här och då som ett experiment. Klockan är mitt på dagen och jag tidsinställer publiceringen till senare idag – 17.00.


 

Femte söndagen i Fastan – Försonaren

 

Det här med Jesus…

Jag skall sova på saken!

 

Så kan inte en man som hette Nikodemos ha tänkt. Han sov inte utan sökte upp Jesus natten evangelisten Johannes berättar om i det tredje kapitlet. Nikodemos valde att vara vaken. För att tänka. Och byta tankar.

 

Natten ger honom besked. Eller rättare sagt: Jesus ger honom besked. Talar om hur det är: Gud sände sin son – Jesus – till världen för att världen skall räddas genom honom och för att den som tror på honom skall ha evigt liv.

 

Just detta är en grundtanke, själva grundtanken, i kristen tro.

Att det var Gud som gjorde det! Att Gud gjorde Jesus till Försonaren, till den som reparerade relationerna mellan Gud och oss människor.

Och lite till: Att det var Gud själv som var Jesus och reparerade, försonade.

Den sanningen är värd både en och flera nattliga funderingar.

 

Vi är nu på väg mot Långfredag och Påsk. Det återstår bara ett par veckor innan ett helt system av helger som kan koncentrera både våra nattliga och dagliga tankar in emot vad Gud gjorde för oss. Det var långt borta – i Palestina/Israel. Det var för länge sedan – nästan 2000 år tillbaka. Då och där gjordes det, det var och en får tro på.

 

En Bibelmening sammanfattar saken. Den kallas Lilla Bibeln och finns i nattmanglingen mellan Nikodemos och Jesus. Och det var Jesus som sa det:

Så – det är på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.


fem meningar

I nästa inlägg – som jag skrev innan men publicerar efter detta – kommer jag att berätta om begivenheten igår då gudstjänsten i Älvsby kyrka firades som Högmässa med Kyrkoherdemottagning.

 

Förra veckan gjorde jag reklam för saken både vid konfirmandsamlingar och på Kyrkans Unga. Uppmuntrade alla att komma – det sker ju bara vart 15:e år ungefär.

 

Blir det långt? var tonåringarnas reflexmässiga misstänksamma fråga.

Något längre än vanligt – annat vore att ljuga var det ärliga svaret. Till ½1 ungefär.

Varför? Vad kommer att hända? Lätt misstänksam ton som fick svaret:

Biskopen först och en del ord, bön osv kring Anna-Karin.

Hur många minuter det tar vet jag inte exakt men vi justerar med annat i gudstjänsten.

Inga långa psalmer. Anna-Karins predikan kortare än annars. Och jag – jag skall prata ni vet i början strax innan bönen om förlåtelse – kommer bara att säga fem meningar.

 

DU KAN INTE BARA SÄGA FEM MENINGAR!!!!! var den samfällda domen.

 

Därför publiceras Beredelseordet från gårdagens Högmässa med Kyrkoherdemottagning  

  1. Jag har fallit men reser mig igen” står det i en av dagens texter.*
  2. Därför finns Syndabekännelse, bön om förlåtelse och Förlåtelsen i början av gudstjänsten.
  3. Vi har fallit – gjort, sagt, tänkt, varit som Gud inte vill, självupptagna, råa, kärlekslösa, egoistiska.
  4. Vi reser oss igen med att vända oss till Gud som gett oss Ljuset i mörkret – Jesus.
  5. Vi reser oss igen genom att böja oss och be och bekänna…

 


*  Del av Mika 7:8, 3:e årgångens gammaltestamentliga text på Kyndelsmässodagen. För varje mening räknade jag upp på handens fingrar.


kort förkunnelse

Runt midnatt mot söndag skrev jag dessa rader på Facebook – min egen och på församlingens:

 

Nu har jag skrivit klart mina fusklappar inför Högmässan i morgon. Älvsby kyrka 11.00. Ungdomskören skall sjunga så jag blir nog lite mer kortfattad än vad jag brukar vara. Viktiga saker dock: ”Vad Gud vill”, ”Vad Jesus gör” och ”Vad vi får”.

 

I Älvsby kyrka firades ingen huvudgudstjänst på Alla Helgons dag. Om det tycker jag Tyvärr! – men man får inte alltid som man önskat. Körer och alla fokuserar så hårt på Minnesgudstjänsterna. Därför söker vi i stället att i gudstjänsten på Alla själars dag – söndagen – väva in tankar från bägge helgdagarna.

 

Jag förkunnade – ogillar det begränsande ordet predikade fast det var vad jag i praktiken gjorde – kortare än vanligt. ungdomskören skulle sjunga. Gospelinspirerat. Och då behöver volymen av annat ses över. Så pre – förlåt: förkunnelsen – blev bara en kvart. Ungefär.

 

Hur blev då gudstjänsten?

 

Efter Ingångspsalm 235 – kören hade bestämt tre psalmer av fyra – sjöng kören en sång med temat och orden Hold on. Sedan uppskattande applåder klingat av uttryckte jag följande tankar som beredelse inför syndabekännelsen:

 

Kören sjöng Hold on – Håll i! eller Håll ut!

Samma tanke finns i en av texterna för igår, Alla helgons dag.

Hade vi haft gudstjänst kl 11 då hade detta blivit läst:

 

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

 

Håll ut, fokusera på Jesus och det han gjort!

Det är det, det som Jesus gjort, som skapar Livet med Gud. Här och nu. Sedan där och då – i himlen alltså.

 

Förlåtelsen är nyckeln till det livet. Därför börjar vi varje gudstjänst där. Med att ta emot förlåtelse.

För det som blev fel. Det som är fel. Hos oss och i oss. Det som inte är kärlek, generositet.

Det förlåter Gud! Därför ber vi och bekänner...

 

Efter tackbönen,sjön kören på platsen för Introitus Göm mig i dina vingar med den upprepade bönen Herre förbarma dig. Hela församlingen sedan på Kyrkans internationella språk Kyrie eleison följt av lovsång, textläsningar, psalm 62 verserna 1-3.

 

Sedan centrum: Evangelium:Johannes 6:37-40. Följt av detta:

 

Jag skall kort prata om tre saker: Gud vill, Jesus gör och Vi får.

Och jag har saker i ”skatten-kistan – fast det inte är söndagsskola idag,

 

Först: Gud vill. [illustrerad med stor burk plastpärlor ur kistan]

 

Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad. Det är Guds vilja.

På ett annat ställe står det: Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. (1 Tim 2:3-5)

 

Det är Guds innersta önskan. Det som driver Gud. Det Gud driver. Det är Guds kärlek!

Enkel slutsats: Gud vill Dig. Vill höra ihop med dig. Inget annat!

 

Ibland är vi människor rädda för Gud. Konstigt nog. Rädda för en sträng, krävande, allvarlig, kritisk Gud.

Helt rimligt! Gud är ju så. Sträng, krävande, allvarlig, kritisk. Mot sånt som gör att vi kommer bort. Mot att vi är borta.

 

Varför? Jo: Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad.

 

Andra saken: Jesus gör. [Illustrerad med sakristians krucifix ur kistan]

 

Jesus gör Guds vilja. Inget annat.

 

Man kan till och med säga att Jesus är Guds vilja. In action, i handling.

Jesus är Gud in action som gör det möjligt för oss att inte gå förlorade.

Jesus visar hur Gud är. Och Jesus gör det som behövs för oss.

 

Det andra Bibelstället igen: Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.

 

Genom att ta på sig oss – för så är det – och ge sitt liv för oss – för det gjorde han – befriades vi.

Så, på det sättet,skapade han friheten att inte vara förlorad.

 

Genom sin död och sin uppståndelse öppnade Jesus fängelset som höll och håller människorna borta från Gud. Bojor som hindrar låser han upp. River sönder. När jag pratat färdigt sjunger kören om det.

 

Det gjorde Jesus. Först och främst.

 

Tredje saken: Vi får. [På slutet illustrerad med stor oblat ur kistan]

 

Hur stod det i slutet av texten? Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

 

Vi får Se, Tro och Uppstå.

 

Vi får Se på Jesus – ha blicken fäst vid Jesus som jag sa redan i början av gudstjänsten.

Vi får Tro att vi tack vare Honom hör samman med Gud.

Och vi får, med den tron, Uppstå till evigt liv.

 

Gud vill det! Jesus gjorde det! Vi får ta emot det!

Som ord att lita på. Som Jesus själv i Nattvardens bröd och vin.

 

På detta Trosbekännelse följt av körsång – Shackles – om bojor, vissa Meddelanden och Offertoriepsalm: 702. Under kommunionen sjöng ungdomarna Hear my prayer och Create in me a clean hart och efter slutpsalmen 333 till sist I´m going home with Jesus.

 

 

Till sist lite ”hårdfakta”: En timme och 15 minuter. 66 personer i kyrkan, 40 kommunikanter.


fan är lös 2

Jag hittar ingen bättre rubrik.

I alla fall inte när jag börjar skriva detta blogginlägg.

Alltså tar jag till knepet att återanvända något – plus en siffra.

 

Egna tankar och andras skulle kunna stå där i stället. Men det låter ju inte spännande alls. Men egentligen är det intressant att se hur någons tankar medvetet eller omedvetet till en del eller i helhet uppfattas, omformas och vidareutvecklas av någon annan. Alltså i princip. Om sända budskap och argument och deras reaktioner.

 

Söndagskvällens partiledardebatt i SVT var i det perspektivet en riktigt jäklig historia. Ingen – säger och skriver INGEN – gav sig i kast med att försöka förstå vad någon annan faktiskt sa. Än mindre svara på någon annans frågor eller utmaningar och sakligt bemöta den andra. Ingen argumentation! Bara en åttarösterskamp i slagdängig agitation.

Jag tröttnade på spektaklet och satte mig vid en gammal dator för att spela ett DOS-baserat spel från jag vet inte när innan den brittiska deckaren Happy Valley – som i sanning inte är någon Lycklig dal. Visst hade jag kunnat skriva på min blogg igår kväll men gjorde inte så. Veckan och helgen hade pumpat det mesta ur skallen så det fick bli Havets vargar.

 

Veckan hade fyllts av både ditt och datt. Inte minst många ungdomar. Och därför många funderingar och en del kommer nog att hemsöka denna bloggs läsare vad det lider. Nu nöjer jag mig med helgen som innebar fem gudstjänster med förkunnelse om vad Gud gjort för oss människor genom att bli människan Jesus.

 

Två Dopgudstjänster. I sådana pratar jag alltid sanningen: För att upprätta kontakt med oss människor valde Gud att bli människa och göra det Jesus gjorde – främst att dö och uppstå. Just det är Guds sätt att skapa förutsättningen för kontakt och harmoni mellan sig själv och oss – en kontakt och harmoni som alltså inte är självklar. Som kopplingssätt till Jesus ger Jesus att vi skall döpas och tro. Alltså – med dopet skapas hos en okopplad en koppling till Jesus som är Kopplingen till Gud.

 

En Vigselgudstjänst. I mina vigseltal berättar jag alltid vad kärlek är – något man gör. Och visar på ett exempel. Exemplet! Läser och utvecklar Efesierbrevet kapitel 5, början av vers 2: Lev i kärlek, såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull. Det gjorde Jesus genom att vara till för andra, offra sig för andra. En passionerad göra-kärlek. Så filmen Passion of Christ är en kärleksmodell – faktiskt. Ha den lidelse för varandra som är beredd att lida – vilket alla hoppas ni ska slippa! Grattis!

 

Efter dessa tre tillfällen med prat för summa 90 personer om vad Gud i Jesus gjort för oss bar det iväg till Luleå. Farfar hade uppdrag!

 

Hela huvva tjocka släkten på barnbarnens pappas sida skulle på sånggruppen Kents avskedskonsert. Då de smås mormor hade 50-årspaty var det farfar – alltså jag – som drog vinstlotten att vaktas av Tyra och Adrian. Det innebar upplockning hos mormor och morfar, resa till lördagsgodisinköpsställe för att sedan njuta i bostaden. Väl använd tid.

 

Då knytena slocknat vid 9-tiden gav jag mig i kast med att skriva vad jag ville ha sagt i söndagens två Högmässor. Det var klart strax före midnatt. Runt ½1 blev jag avlöst och satte mig koffeinladdad bakom ratten för en timmes mörkerkörning – primärhustrun var kvar i stan.

 

Mitt manus för förkunnelsen igår är detta – lätt bearbetat för bloggen.

 

PREDIKAN Matt 15:29-31

2 årg Evangelium Tacksägelsedagen

Älvsby och Vidsels kyrkor 2016

 

Psalmer Älvsbyn: 168, 11:1-2+4, 38, 776, körmedverkan

Psalmer Vidsel: 1:1-3, 65, 393, 1:8-9, körmedverkan

 

I början av gudstjänsten: Beredelseord

 

Vad Tacksägelsedagen handlar om är givet – att Tacka. Vara tacksam.

Psalmerna är tack-sånger. Bibeltexterna vi ska höra handlar om det. Bönerna. Och det jag skall säga. Och främst sedan – Nattvarden. Eller Mässan. Eller – ett speciellt ord: eukaristi. Som betyder Tacksägelse.

I mina prat kommer jag att prata om tacksamhet på tre sätt – tror jag. Tre synvinklar. En nu.

 

1. Tacksam när allt går bra. De rikas tacksamhet. Våran

 

En trappa ner där barnen har sin samling – det är i Älvsbyn – och inte störs av vårt vuxenprat tror jag dom kommer att prata om att vara tacksamma, nöjda, just när man har det bra.

De får höra en berättelse i Bibeln om en man som har det så. En rik man. Bonde. Det går så bra för honom att han måste bygga större förråd. Mer utrymme. För att rymma allt. Och han blir så nöjd. Belåten. Och det är ju inte svårt. Att vara nöjd, belåten, tacksam. När livet går lätt.

 

Men inte ens då är alla tacksamma.

Också när det går som mest väl gnäller en del. Vi.

Gnäller på sig själva, på andra, på Gud. Är otacksamma mitt i framgången.

 

Den otacksamheten ska vi strax bekänna i bönen om förlåtelse.

Girigheten, snålheten, självupptagenheten. Som tar bort uppmärksamheten från Gud. Som blir liksom en annan Gud. Och annat. Strax. Men innan en parentes.

 

När livet går lätt är det bra att öva sig i att vara tacksam. Faktiskt.

Då är man bättre rustad när livet vänder – som det ju gör.

Inte så att man är skyddad från olyckor, lidande, sjukdom. Men det blir kanske inte riktigt lika kompakt svart – om man är övad i att vara tacksam – inte för allt – men kanske kunna göra det, försöka göra det i allt.

 

Men nu bekänner vi otacksamheterna. Och annat som blivit fel.

 

 

Längre fram i gudstjänsten: Textläsning: Matteus 15:29-31

 

Jag sa att jag skulle prata om tacksamhet ur tre vinklar. Nu den andra.

 

2. Tacksam för ingripande, för befrielse.

 

Förra söndagen handlade ett av Bibelavsnitten som lästes om ett krig i himlen. Mellan änglar. Ett inbördeskrig i Guds värld.

En ängel som heter Mikael och änglar med honom slogs mot Djävulen och hans änglar. Och körde ut dem. Till jorden. Där vi människor fått liv av Gud.

Och där – alltså här – fortsätter kriget, inbördeskriget mellan gott och ont. Om oss, med oss, i oss och för oss.

 

Det är därför det ser ut som det gör – i vår värld.

Lidande, krig, bombningar i Aleppo, taggtråd som stänger gränser, våld, förtryck, lögn, svek, egoism, sjukdomar och död.

Det är för att Fan är lös! Ett vulgärt uttryckt men sant.

Det är för att den onde tagit plats – och fått plats – i och hos oss.

 

OBS! Nu är det INTE så att de som lider, de som drabbas, är ondare eller mer djävulska än andra. Så är det INTE. Ofta är det snarast tvärt om. Ondskan som finns för att fan är lös slår blint. Drabbar hyggliga och ohyggliga. Goda och onda. Liksom välstånd, hälsa och lycka. Slår också blint.

 

I Bibeltexten jag läste – när ni stod – är det drabbade människor man tar till Jesus – lama, blinda, lytta, stumma och andra. Och Jesus botade dem.

Jesus ingrep. Befriade. Arbetade mot det onda.

Och folket prisade, tackade, Gud. För det de fick, det Jesus gjorde.

De var tacksamma för befrielsen. Ganska självklart egentligen.

 

Jesus botade många. Det finns det många berättelser om.

Men inte alla. Och inte för gott. För de som Jesus botat dog ju i alla fall så småningom. Och de tre döda han uppväckte lever ju inte än – de dog.

Så utrensningen av det onda – det som Jesus gjorde – var inte total. Då.

 

Men han visade vem han var – eller rättare sagt VEM HAN ÄR.

Han är Gud som människa!

För att befria människorna.

Från det onda, från den onde.

 

Dels gjorde han det genom att bota där och då. Som i avsnittet.

Men framför allt gjorde han det på ett annat sätt.

Där och då för att totalbota alla – också oss här och nu.

 

Det sätt han då använde...

de som gått mycket i kyrkan har hört detta flera gånger och har man inte gått mycket men kommer att göra det får man höra det ofta. Det är ju så viktigt!

 

Det sätt han då använde... för att totalbota alla – också oss här och nu – var – detta svårt men viktigt!

Att i Guds ögon dra in i sig själv alla människors ondska och lidande.

Och dö av det. Och sedan uppstå från de döda.

För att att människor – du och jag – ska få leva fria från ondskans totala makt, få förlåtelse och evigt Liv. Det Livet kallas Bibeln också Guds rike och hans rättfärdighet

 

Det är den stora anledningen att vara tacksam!

Tacksam inte bara när det går bra – det jag pratade om i början.

Tacksamma inte ens bara när vi upplever Guds befrielse, ingripande – det jag nyss sa.

 

3. Utan framför allt tacksamma för Ingriparen, Befriaren.

Och det var min tredje synvinkel. Tacksam för Gud själv. För Jesus själv..

 

Allra först i gudstjänsten nämnde jag ordet eukaristi, att det är ett namn på Nattvarden och att det betyder tacksägelse.

Om en stund – det skall bli körsång och psalmsång innan – ska vi fira det. Det som är ett av Guds/Jesus sätt att komma till oss med sin befrielse, med sig själv. Till den som vill. Och behöver.

 

I lite bröd och lite vin har Jesus lovat att vara och ge sig själv.

Hur det går till kan jag inte exakt förklara. Bara att det går till. Han har ju lovat.

Där – här – kan vi söka honom. Och hitta honom.

 

I Älvsbyn: Där nere får barnen lära sig en minnesvers. Vi lär oss samma uppmaning.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

 

 

Sammantaget i kyrkorna var det ca 130 personer av olika sorter som mer eller mindre uppmärksamt firade gudstjänst. Idag måndag morgon läser jag här på en kompis blogg om gudstjänsten – och hur hans tankar gått vidare i saken.


evigt liv – hur?

De senaste året har jag inte på bloggen publicerat vad jag sagt när jag haft som uppgift att förkunna – det som kallas predika – i kyrkor eller annanstans. Jag var flitigare med det förr när jag skrev mina fusklappar medelst ordbehandlingsprogram i dator. Nu har jag mest handskrivet och de papiren är inte publiceringsvänliga.

Men för gudstjänsten igår hade jag ett datoriserat manus jag kan dela med mig av – om någon skulle vara intresserad.

 

Gudstjänsten var en vanlig gudstjänst med Nattvard på EFS i Älvsbyn men präglad av en speciell händelse – den jag nämnde i förförförra inlägget inte spirituell alls. Föreningens ordförande talade inledningsvis kring den av alla mycket saknade 59-åriga Margot Lundström vars alltför tidiga sjukdom och död påverkar många starkt – inklusive mig.

Sedan blev det psalm, inledning och en psalm. Sedan var det min tur. Jag sa ungefär:

 

 

Maria sa att Margot lämnat en korg med minnes-pärlor. Det kan man tänka vidare från. Namnet Margot kommer av Margareta som kommer av grekiskans – det är Bibelns språk – μαργαρίτης som betyder just pärla.

 

Om pärlor står inte så mycket i Bibeln. Men Jesus liknar vid ett tillfälle Guds rike vid en dyrbar pärla som en köpman gör allt för att komma över. Guds rike – det är det eviga livet som dagens evangelietext handlar om hur man kommer över. Vi reser oss och lyssnar.*

 

Markusevangeliet kapitel 10 verserna 17-27 lästes.

 

Jesus är på väg att rädda mänskligheten.

 

Det är avsnittets sammanhang i Markusevangeliet.

Efter aktivitet i norra delarna av det Heliga landet, med under, undervisning som gett följeslagarna insikten om vem han är – du är Messias – har han förutsagt sitt lidande och vänt stegen söderut, mot Jerusalem. Där skall han göra det avgörande för att rädda hela mänskligheten. Det är under den resan det jag läste hände.

 

Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Det är den enskilda människans fråga.

Inte mänsklighetens öde och läge inför Gud. Utan individens.

Den ställs som bön, inte som teoretisk läropunkt eller spekulation. Mannen faller på knä inför Jesus – bön – och frågar för egen del: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Den frågan är inte så vanlig idag. Faktiskt.

Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? är vanligare.

 

I söndags nämnde kollegan Jakob i kyrkan att när ungdomar rangordnar viktiga frågor fanns bland topp fem:

Hur blir jag rik? Vad ska jag bli i framtiden? Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?**

Det betyder inte att ungdomar är ytligare än andra. Talesättet som de gamla sjunga så kvittrar de unga gäller. Vuxna och äldre är inriktade på samma sak: Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Resa? Bygga? Köpa? Njuta? Göra?

Jag har inte heller uppfattat att de/vi som är troende i allvarlig mening avviker. Också vi sysselsätter oss mycket med Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Vad ger något? What´s in it for me?

För de flesta har mannens bön Vad skall jag göra för att få evigt liv? hamnat i bakgrunden.

 

Jesus ger sitt svar – det mannen redan visste.

Lev enligt Guds vilja! – som buden säger.

 

Något annat faller inte Jesus in att säga. Som Guds Son kan han ju inte anvisa andra vägar än de Gud anvisat – dagens GT (5 Mos 30:11-16).

Det finns inte någon annan väg – där och då för den bedjande mannen. Här och nu för oss. Lev enligt Guds vilja!

 

Och det har mannen gjort! I yttre mening. Han har inte gett sig själv dispens från gamla bud.

Det finns ingen anledning att betvivla hans ärlighet och uppsåt. Han är säker och ändå har han frågat: Vad skall jag göra för att få evigt liv? Han är osäker.

 

Jesus säger inte: Du kan vara lugn. Du är god. Du har ditt på det torra.

Kanske hade det varit kärleksfullt om han gjort så. Uppmuntrat honom som bad. Bekräftat det seriösa hos honom. Gjort honom glad – typ.

 

Men Jesus gör inte så – varken med honom eller oss.

Jesus kärlek tar en annan väg. En uppmaning: Sälj det du äger! Ge bort! Följ mig!

Och mannen går...

 

Hur det gick för mannen vet vi inte. Bara att han gick. Mer osäker på det eviga livet än innan. Mer osäker på om hans liv enligt Guds vilja räckte. Djupare i tvivlet på sig själv.

Och det är i kärlek Jesus pressar honom dit. Faktiskt.

 

Om Jesus varit sådär uppmuntrande och bekräftande, sagt att han kunde vara lugn, hade han blivit glad. Kanske. Och menat sig vara bra.

Men säg då att han längre fram gjort ett snedsteg – ljugit.

Då kan det ha lett till tankar: Jag är ju i alla fall ganska OK. Och Jesus var ju så generös mot mig. Det är nog bra ändå. Buden är nog inte så allvarliga. Bokstavligt tagna.

 

Snipp, snapp, snut åker alla buden ut.

Och att Leva efter Guds vilja blir samma sak som att följa sin egen.

Som man inbillar sig räcker. För man är ju bra och kan lita på sig själv, sin egen godhet.

 

Därför pressar Jesus kärlek honom åt ett annat håll. Dit där han inte kan lita på sin egen bud-lydnad. Dit där han inte kan rädda sig själv, ge sig själv evigt liv – möjligen bara få ut nåt av livet.

Och vi vet inte hur det gick för honom.

 

Med sina följeslagare funderar Jesus vidare.

Om detta med att vara rik. Att kärleken till pengar hindrar människor från Guds rike. Jesus spetsar till det med bilden av en kamel och ett nålsöga.

Lärjungarna blir ännu mer förskräckta. Vem kan då bli räddad?

 

De känner ju sig själva. Att de också fylls av frågan Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Och att i den finns längtan att bli rik. Eller få status och makt – i kapitlet innan har de bråkat om vem av dem som är störst och efter den här händelsen fortsätter det käbblet.

 

Jesus svar blir ju då så beskt: Du kan inte rädda dig själv! Hur god du än är!

För människor är det omöjligt – men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

 

Jesus var på väg för att rädda mänskligheten. Jag sa det i början.

 

Det var den möjligheten Gud tog. I Jerusalem. Det var Gud gjorde det möjligt för människor – oss – att få evigt liv. Där gjorde Gud det själv.

 

Och det var lika för bud-lydiga och olydiga, för helgon och rötägg, för fattiga och rika, duktiga och slarviga, djupa och ytliga, hängivna och kallsinniga, kärleksfyllda och hatiska.

I de motsatserna är naturligtvis en del bättre än annat. Bud-lydiga fattiga duktiga djupa hängivna kärleksfyllda helgon är ju bättre än olydiga rika slarviga ytliga kallsinniga hatiska rötägg. I mänsklig värdering.

 

Men Guds kärlek tog vägen som gjorde det möjligt för alla att få evigt liv. I Jerusalem dör och uppstår Jesus för världen – inte bara för fromma typer som mannen i texten. Eller oss. För världen.  

  • För att världen – vi – skall leva gav Jesus sitt liv.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sin förlåtelse. Då och där – även om just mannen i texten gick sin väg – liksom här och nu.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sig själv. Då och där. Här och nu med kropp och blod.

Och det omöjliga har gjorts och görs möjligt – vi får evigt liv.

Det är värt att tro. Amen.

 


*  Jag erkänner villigt att den övergångskedjan kan låta näst intill krystad. I den situation som var blev det inte så.

**  Den förkunnelsen finns i förförförförra inlägget skatten.


kyrkoskatten

Som jag berättat är arbetsuppgiftsfri – det andra kallar ledig – detta veckoslut. Det innebar att jag fick möjligheten att likt Fantomen gå i kyrkan som en vanlig människa – fast det var på stadens gator han gick, ofta i hamnkvarteren, alltid i dimma och mörker.

 

Det var församlingens senaste prästnytillskott som ansvarade för gudstjänsten. Jag har inget smeknamn på honom än men han kan beskrivas som en generation yngre än jag,ljus och med skägg. Och lång. Därtill utrustad med god sångröst, fru, barn och nyköpt villa i samhället.

 

Efter gudstjänsten frågade jag honom om han skrev predikan i fulltext eller använde stödord. Då svaret blev fulltext och han använder dator, inte skriver för hand, undrade jag om han kunde sända predikan till mig och låta mig publicera honom som ”gäst-predikant” här på bloggen.* Det är den text som snart följer.

 

Att höra Jakobs – han heter så – förkunnelse och läsa den är inte samma sak även om orden är samma. Jag kan inte på pricken säga vad skillnaden är – i alla fall inte nu – men det är skillnad. Det talade ordet är informativt på ett annat sätt och mer levande om talaren är angelägen – vilket han är!

De Bibelavsnitt som lästes var Predikaren 5:9-15, 1 Tim 6:7-11 och Luk 12:13-21.**

Och detta var förkunnelsen i Älvsby kyrka denna dag::

 

 

Svenska kyrkan har nyligt genomfört en stor undersökning om fjortonåringars frågor och funderingar. Den är en del i den satsning kyrkan nationellt gör på konfirmation, som heter Krafttag konfirmation, och hela rapporten finns att ladda ner från kyrkans hemsida.

 

En del av denna undersökning var en enkät som gick ut till en stor grupp tonåringar som var dels telefonbaserad och dels webbaserad. Denna enkät tog fram de femton vanligaste frågor som fjortonåringar funderar på. Den femte vanligaste, som 84% av dem svarade att de funderade på var frågan; Hur blir jag rik? Två andra frågor som också var fem i topp var frågorna; Vad ska jag bli i framtiden? Och; Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?

 

Detta är alltså något av det vanligaste man funderar på är egen status och materiella tillgångar. Den egna framtiden, den egna framgången, det börjar man tänka på redan här och många planerar sin väg genom gymnasieåren och universitetsstudier. Hur blir jag rik?

 

Hur blir jag rik inför Gud?

 

Den frågan fanns inte med bland de andra i undersökningen men i dagens tema och texter finns den med som en underliggande röd tråd. Hur blir jag rik inför Gud?

 

Texterna talar uppmanande om att akta sig för världslig rikedom, för saker, för pengar, för att lägga på hög. ”Hopsparad rikedom blir sin ägares olycka.” ”Kärleken till pengar är roten till allt ont.” ”En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” och det sanna ordet som finns hos predikaren ”Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå.” och på samma sätt hos Paulus ord till Timotheus: ”Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den.”

 

Här finns en uppenbar skillnad mellan Guds syn på rikedom och världens syn på rikedom.

Jag vet inte vad ungdomarna söker när de talar om att bli rika, men i mycket tror jag att de söker en världslig rikedom, precis som många av oss vuxna också gör.

 

Skillnaden mellan Guds syn på rikedom och världens syn på rikedom ligger i vad som är rikedomen och vem den är till för.

För världen är det materiella tillgångar, eller digitala också för den delen.

De inomvärldsliga resurser som till stor del avgör hur min materiella tillvaro kan se ut.

För att kunna bo i vissa hus och på vissa platser behövs mer tillgångar.

För att kunna äta viss mat och köra vissa bilar krävs mer tillgångar.

Världens syn är att saker i sig har ett värde och att du och jag påverkas av detta värde.

Vårt eget värde påverkas av detta värde. Därför försöker många förstå hur man ska få mer av detta värde för att kunna vara mer värdefull.

 

Men med Guds rike är det annorlunda.

För Gud är det inte materiella ägodelar och rikedomar som är värdefullt.

De har i sig själva inget värde för Gud. Men det har däremot du och jag.

För Gud är Guds skapelse värdefull och vi människor är skapade till Guds avbild. Vi är en del av Guds skapelse och därför också värdefulla i sig, oberoende av hur mycket saker vi lyckas tillförskansa oss eller inte.

Du är värdefull för att jag har gjort dig säger Gud! Du är värdefull för att du är min! Människor kan säga vad de vill om dig och ditt värde, Du kan säga vad du vill om ditt värde men för mig är du dyrbar!

 

Här har vi som kristna och som människor en stor utmaning, att våga se på varandra och oss själva med Guds ögon.

Om vi börjar det så kommer vi se att de skatter och rikedomar som gör oss rika inför Gud är andra än de som världen talar om.

Gud har skapat oss till att leva i gemenskap med honom och varandra och för att förvalta skapelsen. Vi har ett ansvar att leva med varandra och att ta hand om varandra. Det är därför vi är här. Du finns för att Gud vill det, för att Gud har ett uppdrag just för dig. Du är inte här av en slump utan för att leva i, med och för skapelsen som du själv är en del av.

Det samma gäller den som sitter bredvid dig. Vem sitter just nu bredvid dig?

Vänd er mot varandra, se varandra. Hälsa på varandra, om ni inte redan kan varandras namn så fråga. Och påminn varandra, säg såhär till din bänkgranne: ”Du är värdefull, du är dyrbar, glöm inte bort det!”

 

I det dubbla kärleksbudet blir vi kallade att älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ, all vår kraft och allt vårt förstånd. Vi blir också kallade att älska vår nästa, vår medmänniska så som oss själva. Men det är så många som så djupt föraktar sig själva att deras kärlek till andra också blir ett skämt. Det står inte älska din nästa och hata dig själv. Utan älska din nästa så som dig själv.

Glöm inte bort att du är dyrbar i Guds ögon och glöm inte bort att din nästa, varje människa du möter, är lika dyrbar i Guds ögon.

 

Med detta tänkesätt kan vi börja ana hur vi blir rika inför Gud.

Det är inte genom att samla skatter här till oss själva, för vår eget välmåendes skull, utan det är genom att ta emot de skatter Gud skänker oss och ge dem vidare till andra.

 

Låt oss börja med Guds kärlek, den största gåvan Gud ger oss. Gud älskar oss, Gud älskar dig. Guds kärlek till oss gör att vi kan älska andra, kan älska varandra.

Gud har i sin son, Jesus Kristus gett oss hopp, hopp om evigt liv, om syndernas förlåtelse. Låt oss dela med oss av detta hopp till andra. Gud ger oss regn och sol och skörd så att vi kan äta och leva gott, låt oss tacka Gud och dela med oss av Guds gåvor.

 

Med Guds gåvor och Guds skatter är det annorlunda än med världens.

För när världens skatter tar slut när de delas så blir inte Guds skatter mindre när de delas. Min kärlek tar inte slut ju fler jag delar med mig av den till. Om jag ger någon annan av mitt hopp så blir inte mitt hopp mindre utan ologiskt nog större.

Guds räknesätt i skatter och rikedomar är inte som världens, Gud är orättvis och ologisk. Ingen av oss har förtjänat de skatter Gud ger, det kan vi inte, men Gud ger dem för att han älskar oss. Och när de ges och delas upp till fler förmeras gåvorna istället för att förminskas.

 

Jag vill avslutningsvis läsa ifrån några verser efter evangelietexten, då Jesus fortsätter undervisa om rikedomar och skatter, han säger såhär:

Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar ju hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.”

 

Låt oss söka de skatter Gud ger oss och dela dem med varandra.

Låt oss inte värdera oss själva och andra med världens tänkesätt utan med Guds.

Låt oss ”tacka Herren, vår Gud, av allt vårt hjärta och alltid ära Guds namn.”

Om vi gör det så samlar vi inte skatter åt oss själva utan får ta emot Guds rike och rikedom som bär oss nakna in i livet och ut ur livet genom döden till det eviga livet.

Amen.

 

 


*  Det har ju då och då hänt att jag i kategorin Predikan mm publicerat egna alster men det var ett tag sedan. Jag skriver också i fulltext men i år har det för det mesta blivit för hand. Och då kan jag säga: Opublicerbart! Eller i alla fall oläsbart!

**  På webb-platsen www.bibeln.se kan du, noble Bloggläsius, skriva in förkortningar och siffror för de olika textavsnitten. Och Vips! så kan du läsa Guds-orden direkt. Fiffigt!


ingen läsarstorm

I förra inlägget nömnde jag att söndagens förkunnelse i Älvsby kyrka kanske skulle kunna publiceras här. På ingens enträgna begäran kommer här en lätt bearbetad version av vad som stod i mitt manus för den 6:e söndagen efter Trefaldighet.

Det var den 2:a årgångens texter som var på tapeten. Jag tog några rader ur Episteln som utgångspunkt för det Beredelseord jag tyckte kunde vara en väg till Syndabekännelsen och bönen om förlåtelse.

För själva predikan – ett ord man använder för förkunnelse i monologform – var Evangelietexten startpunkten – alltså detta avsnitt:

 

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. (Matt 16:24-27)

 

Märkte ni vad jag gjorde under psalmen? Stängde altartavlan.

Och så läste jag texten. Vad kan jag ha tänkt? Det skall jag försöka berätta.

 

Tavlan föreställer...?

Ett fruset ögonblick från när Jesus går till avrättningsplatsen.

Jesus orkar inte själv. Simon från Kyrene rekryteras.

Markus berättar det. Liksom Matteus. Och Lukas. Som förändrar och betonar. Han bar korset efter Jesus. En efterföljarprototyp. Simon visar vad det är att följa Jesus. Vad Efterföljelse är. Vad att ta sitt kors på sig är.

 

Jag skall försöka berätta det. Jag ska prata om tre saker.

1: om vad det är att följa Jesus,

2: om att följa Jesus är ett måste,

3: och om att vinna/köpa tillbaka sitt liv.

 

1: Vad är det att följa Jesus – detta att ta sitt kors på sig och följa?

 

Ibland pratar man om det som om det handlar om att tåligt utstå allt slags elände – sjukdom, läckande tak, dyra räkningar, knepiga släktingar. Kan vara rätt men ändå inte – faktiskt.

Om Simon från Kyrene är typen för det blir det mer:

 

1a: Att följa Jesus är att dela Jesus uppdrag.

 

Medverka i det Jesus gör för världen. Alltså: Dela Jesus Liv – för andra. Vara en Jesus-fortsättning. Det är de kristnas/troendes/vårt uppdrag.

Så som min Fader sänt mig, så sänder jag er sa Jesus till sina följeslagare.

Alltså fortsätta Jesus uppdrag att leva för och offra sig för andra.

 

1b: Att följa Jesus är att dela Jesus död. På två sätt – kanske.

 

Det ena sättet nödvändigt. Att bli sammanfogad med Jesus död. Att vara en som Jesus död gäller för. Och i Bibeln sker det i Dopet.

Att döpas är att dela Jesus död – bland annat Paulus talar om det. I dopet räknas man som död med Jesus. I dopet delar man Jesus död. Och från dopet följer man Jesus som korsbärare.

Det andra sättet är att verkligen dö, dödas på grund av Jesus. Martyriet. För Bibelförfattarna är det högst aktuellt. För oss i trygga Sverige inte speciellt aktuellt. Men för många andra är det dagens verklighet. Förföljelser för att man är kristen. Pakistan, Syrien,Nordkorea, norra Nigeria osv. Där är dö med/för Jesus en realitet. Idag. Vårt risktagande är i kontrast till det i praktiken noll. Eller i vart fall litet. Lite fniss, tråkiga ord, inte bjudas på kalas – typ.

 

1c: Att följa Jesus är att dela Jesus uppståndelse. På två sätt!

 

Samma som med att dela Jesus död. Sammanfogningen i Dopet. Då man räknas som uppstånden med Jesus. Då man blir en del av Jesus – som ju har uppstått.

Och som vi kommer att göra: Jesus sa ju: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han eller hon än dör.

 

2: Att följa Jesus är ett måste.

Texten sa så. ...måste förneka sig själv och ta sitt kors på sig.

Det låter strängt – liksom alla måsten. Men det är så.

Att förneka sig själv är knepigt. Det är att sätta sig själv i andra hand. Inte först. Inte den enkla vägen – att tro att man förnekar sig själv genom att anse sig usel, oduglig, ynklig. Ibland har man trott så. Som om att det skulle vara att tänka lite OM sig själv. Fel! Fel! Fel!

Att förneka sig själv är att tänka lite PÅ sig själv. Sätta annat före sig själv. Andra före sig själv. Som Jesus gjorde. Han som – Paulus skriver detta – inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte han måste behålla utan ödmjukade sig … till döden på korset.

 

Nu En sak kvar:

 

3: Att vinna/köpa sitt liv. Att köpa tillbaka sitt förlorade liv.

För så är det ju. Ser vi till ”mallen” texten pratar om har vi så försökt vinna våra liv att vi faktiskt förlorat Livet med stort L. Hur då ”köpa tillbaka” det?

Det kan vi inte. Inte vi. Men Jesus kunde.

Med SIN död och uppståndelse. För alla. För Dig.

Han vek inte undan från sin uppgift att följa Faderns vilja.

Han levde rätt– förnekade sig själv för andras skull.

Han vann sitt liv – och gav bort det!

Han blev köpeskillingen, betalningen, för våra liv, för ditt liv.

 

Därför – för att du och jag trots allt är köpta, betalda, inbjuds och utmanas vi igen att likt Simon från Kyrene axla korset. Det är att inte bara dra nytta av vad Jesus gjort för oss – få förlåtelse, del av Honom i Nattvarden strax, evigt liv och allt. Det är också att hjälpa Gud/Jesus älska de människor och den värld som ofta inte bryr sig. Det är att ta på sig sitt kors och följa Jesus. Amen.

 

Nu öppnar jag tavlan och vi bekänner tron på den uppståndne.


riksdagen mot Gud

Det är bloood på min födelsedag!!

 

Lotta på Bråkmakargatan skriker så efter cykelvurpan.

Astrid Lindgrens berättelse har vi både i bok och på film.

Det är ett sätt för mig att starta detta blogginlägg.

 

Ett annat är:

Det är då ett jävla sätt!

Att Riksdagen tog beslut rätt mot Guds vilja.

Och fått blod på händerna – på min födelsedag!

 

Dagen efter min födelsedag var det Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30. Jag skulle vara celebrant liksom de flesta onsdagsmässor. Jag brukar gå upp till eller över till kyrkan vid ½6.tiden för att ställa i ordning allt* och förbereda det Beredelseord som på ett rimligt sätt skall landa i Syndabekännelse och Bön om förlåtelse. I de tankar jag delar brukar jag återvända till någon av de texter som söndagen innan lästs i gudstjänsten. Då det i söndags var Fjärde söndagen efter Trefaldighet blev det denna kväll den andra årgångens text ur Gamla testamentet, noga sagt profeten Sakarja kapitel 7 verserna 8-10 som jag tog fasta på. Min tankegång blev ungefär denna:

 

 

Detta med Gud, tro mm blir lätt något privat. Enskilt. Och andligt. Det är rätt men också en försnävning.

Gud, tro mm är också något gemensamt. Rör konkreta saker. Här. Nu.

Därför vill jag ta er med på en tankeresa.

 

När Jesus korsfästes berättar Lukas att han bad: ”Fader förlåt dem...” 

Förlät då Gud?

 

Och när Stefanos (som var den förste som dödades för att han var kristen) blev stenad – i fortsättningsskriften Apostlagärningarna berättar Lukas detta – bad han: ”Herre, ställ dem inte till svars...”

Förlät då Gud?

 

Jesus var ställföreträdare för andra – det vet vi och skördar frukterna av.

Men – Kan trons folk vara andras ställföreträdare? Som Stefanos?

Be andras böner? Som påverkar dem som inte ber själva?

Och Bekänna andras synder. Så att andra blir förlåtna?

Och: Är det i så fall en del av Kyrkans uppdrag? Vårt uppdrag?

 

Igår tog Riksdagen ett beslut som hindrar människor att söka trygghet, försvårar familjeåterföreningar osv. Beslut för att begränsa antalet som flyr hit.

Och hos profeten Sakarja – texten lästes i söndags – står det:

Så har Herren Sebaot sagt: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.”

 

Gud säger: Förtryck inte!

Och Riksdagen tar beslut som förtrycker!

Kan man då säga att Riksdagen agerar mot Guds vilja? Alltså syndar?

 

Och om det är så – vad blir då vår, församlingens, Kyrkans uppdrag?

Att strunta i det för att saken inte är ”religiös”? – trots att Bibeln talar om det?

Att påtala och skälla?

Att be om förlåtelse – för egen del och för andras del?

 

Vi ska nu be om förlåtelse.

För egna val mot Guds vilja – lögner, själviskhet osv.

Men bädda också in andras val mot Guds vilja – Riksdagens.

Så att Gud förlåter orättfärdigheten och inte straffar den.

Jesus gjorde så. Och Stefanos.

Sedan kan vi skälla.

 

Så tänkte jag säga. Men det blev inte sagt. I stället kom jag att på församlingens Facebooksida vid kvart-i-sju-tiden lägga ut översta bilden och skriva:

 

Mässfall ikväll.

Det är inte vanligt. Kanske tre gånger på 2 1/2 år. Fast många brukar vi inte vara på onsdags-kvällarna 18.30. Någon gång 2, oftast 4-7, ibland 12. Ofta samma personer. Ungefär.

Och jag kan fundera. Jesus med med kropp och blod, förlåtelse, nystart och annat. Som en gåva till människorna.

Som inte vill???

 


*  Jag är ensam ”kyrkobetjäning” i veckomässorna. Är celebrant, vaktmästare, kyrkvärd. Men inte musiker. Men bland dem som kommer finns sångare. Ibland.


kyrkligt avvikande

 

Familjegudstjänster tycker jag är kul!

 

Utmaning så det förslår!

Man vet ju aldrig hur det blir. I alla fall inte exakt.

Om inte vad som helst så i alla fall mycket kan hända.

Eller så lite eller inget. I alla fall av det tänkta.

Som till exempel igår.

 

Jo, det var Familjegudstjänst i Älvsby kyrka på Fastlagssöndagen. Ganska kyrkligt avvikande. Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marias kyrkogångsdag – detta år förra söndagen då jag sjukvikarierade – är ett mycket vanligare helgval när man planerar familje- och barn-verksamhet. Så var det nog tänkt här också till att börja med men körmedverkan eller vad det nu var gjorde att det väldigt tidigt blev som det nu blev: Högmässa på Kyndelsmässodagen och Familjegudstjänst på Fastlagssöndagen. Avvikande om man ser till kyrkligt närområde*. Där var det på de allra flesta håll tvärt om**.

 

Jag fann arrangemanget sympatiskt. På något sätt inleder i vårt land Fastlagssöndagen kyrkoårstiden Fastan även om det är på Askonsdagen det egentligen sker. Att i en Familjegudstjänst få med den lite allvarsamma klangen som ligger i temat Kärlekens väg blir en utmaning.

 

Hur tänkte jag lösa saken?

Som vanligt! Rita och berätta! Bilden är mitt manus.

  • Om Ester i Gamla testamentet som på grund av sin kärlek till sitt folk och sin kung var modig, riskerade sitt liv och räddade folket.
  • Om Jesus som på grund av sin kärlek till alla människor och sin Fader var modig, offrade sitt liv och räddade hela mänskligheten.

 

Hur blev det?

Vi var 45 i kyrkan – varav 5 barn. Ganska små. Färre än tänkt.

Och 16 konfirmander. Ungefär som tänkt. Och drygt 20-talet till.

 

Så det blev bara att köra på. Kanske blev predikosamtalet ”lite vuxnare” än jag ursprungligen tänkt men så fick det bli. Församlingen var ju i någon mån en annan. I alla fall sjöng vi Se vi går upp till Jerusalem och Jesus för världen. Och bad för martyrerna och mycket annat. Och åt plättar i Församlingsgården.

 

Och jag tycker Familjegudstjänster är kul!

 


*  Med kyrkligt närområde menar jag Piteå kontrakt från Bottenviken till gränsen mot Norge. Till ytan är kontraktet något mindre än Västerås stift och har knappt 60000 innevånare, två tredjedelar av dessa i kustkommunen. Piteåtidningen är lokalblaska för hela området och bladets predikoturer ger en fredaglig bild av vad som planeras tima och ske.

**  Fast en sanning med modifikation. På en del håll var det Ljusgudstjänst, inte Familjedito, på Kyndelsmäss. Min kvalificerade gissning är att det beror på att barnfamiljer numera i lägre grad än förr väljer att delta.


falsk dubbelhelg

Först av allt:

 

Jag har ändrat bild att pryda förra inlägget – sonsonen Adrian nyårseldar tomtebloss! Bildbytet ledde med naturnödvändighet till matchande kategoribyte – farfar funderar.

 

Helgsystemet börjar ta slut nu. Det är bara en ”trasig vecka” kvar. Då ser det ut som om jag i arbetslaget blir näst intill mol allena som inte tagit ledigt första eller andra halvan, i några fall bägge. Men måndagen den 11 januari förväntas ungefär alla vara tillbaka i selen. Då skall det bli planeringar och grejer i väntan på att veckan därpå de olika veckogrupperna skall pillra sig igång.

 

Söndagar slår andra helgdagar är mitt bestämda intryck. Jag tycker inte det borde vara så men ser att det är så det är. Ser jag till statistiken vad gäller gudstjänstfirare i Älvsby kyrka senaste tiden blir siffrorna dessa:

  • Fjärde Advent – söndag. 11.00 Högmässa: 53 deltagare, 24 kommunikanter.
  • 24 dec. Julafton – torsdag. 11.00 Julgudstjänst: 196 deltagare.
  • 25 dec. Juldagen – fredag. 07.00 Julotta: 80 deltagare(inklusive Kyrkokören).
  • 26 dec. Annandagen – lördag. 11.00 Högmässa: 17 deltagare, 16 kommunikanter.
  • 27 dec. Söndag efter jul – söndag. 11.00 ”Julens sånger och psalmer”: 30.
  • 31 dec. Nyårsafton – torsdag. 17.00 Nyårsbön: 19 (varav 6 konfirmander).
  • 1 jan. Nyårsdagen – fredag. Ingen gudstjänst, dispens beviljad.
  • 3 jan. Söndag efter nyår – söndag. 11.00 Högmässa: 45 deltagare, 21 kommunikanter.

Förutom att själva Julen är extrem ger andra tider på året samma intryck. Fler har en ”söndagsrytm” än en ”kyrkoårstidsrytm” – typ. Hur man skall hantera detta vet jag inte, inte ens om man skall agera på något vis. Men så är i alla fall läget.

 

Idag fick i alla fall Högmässan karaktären av falsk dubbelhelg. Vi började med en Nyårspsalm följt av ett beredelseord baserat på Jesaja kapitel 55 vers 7, del av denna dags text ur Gamla testamentet:

 

Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer.

Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom,

vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta.

 

Tanken blev då att vi som kanske ändå inte räknar oss som direkt gudlösa och ondskefulla också möter Gud, som alltid vill förlåta. Därför kan vi med trygghet – för så vida ½hyggligheten inte lurar oss att låta bli – vända oss till Gud, som alltid vill förlåta.

 

Gudstjänsten fortsatte ”som vanligt” till och med Gradualpsalmen, vald utifrån dagens texter ur Gamla testamentet och breven*. Sedan läste jag två Evangelier – Nyårsdagens med en liknelse om ett träd som får en säsong till och dagens evangelium om när Jesus i argen rensar templet och proklamerar det som ett bönens hus för alla folk**.

 

Bakom det höll jag två ”predikningar” med dessa avsedda poänger:

 

Vi, både som individer och församling, har likt trädet fått ett nytt år, mer tid, nytt utrymme. För att ”bära frukt”. Frukt är inte till för träden själva, för deras egen del. Frukt är till för andra. Och för Gud. Som Jesus själv bar frukt, var till nytta, för andra och för sin Fader. Det är gåvan och förtroendet och avsikten med 2016.

 

Tempelrensningen ger riktningen – ett bönens år. Egen bön och gemensam bön, alltså gudstjänst. Bön gör en Guds-vänd. Jesus-vänd. Det är grundbulten för att vi som personer och som församling 2016 skall bära frukt för Gud och andra.

Allt detta kan börja strax – i Mässan där vi vänder oss till Jesus som kommer till oss och in i oss.

 

I vart fall var det ungefär så jag ville få det sagt. Hur orden exakt föll kan jag inte förtälja här – hade ju ett handskrivet småklottrigt manus denna falska dubbelhelg.

 


*  Läs själva! Snoka upp avsnitten i din Bibel eller gå till www.bibeln.se och skriv in Jes 55:5-7 så kommer du till texten ur Gamla testamentet. Gör på samma sätt med Episteln – Rom 12:1-2.

**  Luk 13:6-9 och Mark 11:15-19. Ordvändningen i argen är dialektal, inte något felstavat. Jag förutsätter att du, noble Bloggläsius, smart som du är kan räkna ut betydelsen även om du inte har direkt tillgång till det regionala dialektområdet längs med Piteälven.


döden och livet

Kom ut!

 

Det skulle också kunna vara rubriken på detta blogginlägg, det andra för idag. Det var ett tag sedan jag publicerade ett av denna sort i kategorin Predikan mm.

Att jag sällan publicerar min förkunnelse beror på

  • att det inte är speciellt mycket efterfrågat
  • att jag nog oftast har handskrivna manus.

Men inför igår tog jag ordbehandlingsapparaturen till hjälp. Jag skriver alltid så kallat fullmanus, alltså varje ord. Som regel inte enbart stödord. Men ibland gör jag en mind-map. Nedanstående textmassa är en mycket lätt bearbetad form av den fusklapp jag hade för förkunnelsen jag avfyrade igår i Högmässan i Älvsby kyrka.

 

Kyrkokören deltog. Igår var de var (bara) 18 stycken. Till dessa kom ca 15 utsocknes människor som inte bor utan ”bara” vistas bara i församlingen – 4-5 halv- och helårs elever vid folkhögskolan boende på internatet, 8-10 som var på en kortare kurs på folkhögskolan samt ett sorgehus för Tacksägelse. Vi var sammantaget knappt 70 i kyrkan.

 

De psalmer som sjöngs var Ingång 766, Graduale 769 verserna1-2, Offertorium 396, Slut 285. Dessutom läste jag temat till heder 150 vers 5 efter tacksägelsen för de avlidna. Den versen är viktig för mig då den i fulltext finns på mamma och pappas gravsten.

 

Såhär blev det:


 

Beredelseord:

 

Längre fram i gudstjänsten skall jag läsa om en händelse som jag kort berättar nu: En man som hette Lasaros hade dött. Och begravts för tre dagar sedan. I en grotta. Med en sten framför.

Jesus känner honom. Och hans systrar. Kommer dit – mer om det längre fram. De rullar undan stenen och Jesus ropar in i graven: ”Lasaros! Kom ut!

 

Där är vi, såhär i början av gudstjänsten. I Lasaros läge.

Med Jesus som ropar på oss. Dig. Mig. I den situation där du/jag/vi är: Kom ut! Kom till mig!

 

Lasaros gick ut ur sin död, sitt läge. Men han hade kunnat låta bli. Väckt av ropet hade han kunnat ligga kvar och ”dö om”. Men han gick ut. Som vi får göra. Nu. När Jesus säger till oss:

Kom ut! Kom till mig med det som blivit fel. Med det som så att säga luktar död. Själviskheten, snålheten, motviljan mot andra, lögner, svek, ½hjärtenhet, otro, annat. Kom ut med det.

 

Lös honom och låt honom gå sa Jesus till folk om Lasaros – han hade ju bindlar och liksvepning omkring sig. Att bli löst sker i förlåtelsen. Så att man kan gå vidare i liv. I gudstjänsten och framåt. Vi ber och bekänner.

 

Predikan:

 

Textläsning: Johannesevangeliet kapitel 11 verserna 28-44

 

En bok har en början, ett slut och en hel del emellan. Så är det med alla böcker.

Med boken Johannesevangeliet är det på samma sätt. Det är en av flera böcker i Bibeln. Som alltså inte är en bok – fast den ser så ut. Den är 77 böcker. Bibeln alltså. Ett helt bibliotek. Hörs ju på ordet.

Johannesevangeliet är en bok om Jesus – som det finns många böcker om. Johannes bok är en av de 4 Jesusböcker som är äldst. Den är skriven av en som var med. Och som finns i Bibeln.

Johannesevangeliet har en början. Som säger vad hela boken handlar om. Att Gud blir människan Jesus för att ge alla människor Liv.

Och den har ett slut som tittar tillbaka och säger att detta har skrivits om Jesus för att vi skall kunna tro och så ha Liv.

Gud blir människa och ger människan Liv – med sig nu och för alltid. Det handlar boken om.

 

Det avsnitt jag läste är en händelse i boken. Där det är så tydligt att Gud som människan Jesus ger Liv.

I den händelsen ser vi människans läge. Ett exempel.

En familj i sorg. Där döden slagit till. Och ett par kvinnor i knipa, inte bara sorg. Mannen i deras liv – brodern – är borta. Det är mer än en sorg. I det samhället. Där och då var ju han deras skydd, deras trygghet – på ett annat sätt än i vårt samhälle. Utan Lasaros är Marta och Maria i knipa. Förutom att de sörjer sin bror. Och gråter. Tillsammans med andra.

 

Och vi ser hur Gud är. Jesus visar det. Gud med-gråter. Med-sörjer.

Gud är också upprörd när människor är i knipa. Det är det första man kan minnas från idag: 

Vi ser i berättelsen på vems sida Gud står. På de sörjandes, lidandes, försvarslösas sida. På deras sida som har det sämst. Så är det i Johannes bok. Och i alla andra böcker i boksamlingen Bibeln. Gud står på människornas sida, de människor som har det sämst. Värt att minnas – som en punkt 1.

 

Vi kan se lite till på människorna i berättelsen. En av systrarna säger rakt ut till Gud/Jesus:

Hade du kommit hit hade detta inte hänt!

Om du inte dragit benen efter dig i tre dagar utan ingripit hade min bror inte dött!

Det är ord och inga visor. Människan skäller på Gud. I sorg och förtvivlan.

Och folk runtom tänker mer teoretiskt: Borde inte han som gjort det och det kunnat fixa dethär?

 

Varför drabbas jag av detta?! Hur kunde du Gud låta det ske?!

Och: Om du Gud ingripit hade inte 3-åringen drunknat och flutit iland på stranden i Turkiet!

Och: Borde inte Gud stoppa krigen?

Det är samma sorts tankar. Och att tänka och att känna så är tydligen helt OK. Jesus blir ju inte arg. Eller stött. Och det är det andra värt att minnas – som en punkt 2:

Det är OK att skälla på Gud. Det är bättre än att tiga.

 

En tredje sak/punkt:

 

Gud som människan Jesus uppväckte inte alla döda. Bara tre. Detta var en...

...som fick dödlig utgång. Som ledde till död. Johannesboken berättar att när detta har hänt, då beslutar man sig för att döda Jesus. Och Lasaros också förresten.

Att Jesus ger Liv gör att man bestämmer att han skall dö.

Och det är med den döden som Jesus ger hela världen Liv.

Det är hemligheten i Johannesbok om Jesus.

 

När han gick omkring kunde han uppväcka någon död här och var. Med sin död för alla och sin uppståndelse ger han alla Liv. Också oss. Flera hundra mil därifrån och nästan 2000 år senare. Hur?

 

Vet ni inte, säger Paulus, att alla ni som blivit döpta har döpts in i Kristi död – och nämner senare också uppståndelsen. Det betyder:

Det var i dopet Jesus till mig och dig sa sitt Lasaros, kom ut! – med annat namn.

Dopet är ett medel, ett verktyg, som Gud/Jesus använder för att ge Liv.

 

Den som äter Människosonens – det är Jesus – kött och dricker hans blod har evigt Liv.

Det säger Jesus i Johannes bok. Nattvarden är det Livs-medel vi har. Överallt. I alla tider. Här. Strax. Det är vad Gud ger oss. Det är vad Gud lovar oss. Det är vad vi får tro.

När Jesus idag säger till oss sitt Kom ut!.

Amen.


den där reprisen...

Det var för tre år sedan 8:e söndagen i Trefaldighetstiden som jag predikade över samma bunt texter som var på tapeten igår. I samma kyrka – yes. Men i en gudstjänst med annan kategori gudstjänstfirare. Men kan läsa om situationen, psalmer etc i inlägget konfafotboll 2012 – 2.

 

Igår hade vi valt andra psalmer – 62:1-2; 20; 37; 399; 53 – och församlingen var ”den normala för årstiden”. Semestertider betyder något färre så det blev frågan om ett 40-tal. Nästan hälften av dem som var där har inte svenska som sitt första språk men den dryga andra hälften är svenskfödda (i övre medelåldern och äldre).

 

Beredelseordet samt början av själva predikan var nästan ordagrann repris av 2012 men – här bör du nu ha läst det tre år gamla blogginlägget – efter orden Och naturligtvis är ju Jesus själv en av de klarsynta, den mest klarsynte. Tredje avsnittet jag läste. Den som innehöll den mening jag pratade om i början av gudstjänsten. Och som jag vill att ni ser på igen gick jag åt ett annat håll – detta:

 

 

Jesus talar om falska profeter. Och varnar för dem.

Och visar hur man kan skilja en falsk och en sann profet från varandra.

 

1: Men då först: Vad är en profet? I Bibel och tro?

 

Det är inte främst en som i förväg säger vad som skall hända.

I Bibeln – främst i Gamla testamentet – finns många profeter.

Män och kvinnor – men mest män. Och nog säger många av dem vad som kommer att hända i framtiden. Det gör de. Men då mest den nära framtiden. Ibland en mer avlägsen framtid.

Men det är inte deras viktigaste uppgift – faktiskt.

 

En profet är först och främst en som i sin egen tid säger vad Gud menar.

Alltså en som idag talar om eller visar Guds vilja, vad Gud anser.

Finns sådana? Ja. Det gör det. Både sanna och falska.

Det finns ju folk som menar att Så här anser Gud. Detta är det rätta.

Och då gäller det att vara andligt klarsynt – och skilja på sant och falskt.

 

2: Hur skiljer man sanna och falska profeter? Det är det andra jag tar upp.

Jesus ger ledtrådar i texten jag läste. Och det fanns tips i de två andra.

På deras frukt skall ni känna igen dem säger Jesus.

 

2a: Sprider de lögn eller sanning?

En som ljuger kommer inte från Gud.

Vare sig det är lögner om vardagliga saker eller lögner om Jesus.

Johannes gav ett exempel på sanning och lögn:

Den som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den som förnekar Jesus (som Gud och människa i ett) är inte från Gud.

Tidigare profeter, evangelister och apostlar – i Bibeln alltså – har ju visat vad som är sant, vad Gud ansett. Säger då en nutida profet ungefär samma sak är det sant, påstår han eller hon det motsatta är det lögn.

Alltså: Kommer någon och säger att Gud godkänner att vi dödar eller stjäl, är otrogna eller ljuger så stämmer det ju inte med vad Gud tidigare sagt – och är falskt. Eller om någon påstår att vi skall stänga gränser för flyktingar och invandrare eller strunta i fattiga och sjuka – då må den väl tycka så men Gud tycker annorlunda! I vart fall om man ser i Bibeln vad Gud tidigare tyckt.

En sann profet och en falsk skiljer man åt utifrån om de talar sanning eller ljuger.

 

2b: Tjänar de på det själva? Eller är det de svaga som har nytta av dem?

De som vill skaffa sig själva fördelar är falska. GT-texten sa ju om dem som ledde andra vilse:

De lovar fred och lycka bara de får något att tugga på.

Alltså talar inte sanning utan bara det makten eller folk vill höra – och belöna.

Men Guds profeter vågar peka på det som är fel – och blir impopulära.

 

2c: Lever de som de lär? Gör de vår himmelske faders vilja?

Det är som en tredje frukt – att leva som man lär.

Misslyckas kanske – men vilja och försöka. Och försöka igen.

 

3: Jesus är Profeten med stort P. Det är det tredje.

 Jesus är Profeten med stort P. Men han är mer än en profet.

Han är Guds son. Han är Gud som människa. Därför också profet.

 

3a: Han talar och visar på sanningen!

Om det som är rätt och fel, sant och lögn. Sanningen om Gud.

 

3b: De svaga hade nytta av honom. Och har.

Han botade sjuka. Gav hungriga mat. Var hos och med dem som andra tog avstånd ifrån – utstötta, prostituerade, folk som gjort och var fel.

Han var hos och med dem – inte för att godkänna fifflares fiffel utan – med sin förlåtelse. För att förlåta. Och ge dem sin kärlek. Guds kärlek.

Och så är det än! Det är hos de svaga Jesus är!

Frågan är var vi är.

Och han tjänade inte på det själv. Tvärtom! Det ledde till döden.

Hans död för alla människor, som en tjänst för och åt alla människor.

Ni ska älska varandra sa Jesus.

Det är Guds vilja att vi gör. Och Jesus levde som han lärde.

Han – vi sjöng det i psalm 62 – steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup och älskade världen tillbaka till Gud. Det brustna blev helt i hans kärlek till oss på Golgata kors.

I den kärleken, med den förlåtelsen, möter han var och en av oss konkret.

I Nattvarden ger han sig själv, sin kropp och sitt blod, till dig som behöver.

Som vill. Som längtar. Och som vill få kraft att bära god frukt.


halv sommarrepris

Varje söndag och helgdag under året har ett tema och ett antal Bibelavsnitt man inte absolut måste men normalt använder i gudstjänster i kyrkan. Bibeltexterna är organiserade så att man läser ett avsnitt ur Gamla testamentet, ett ur något av Nya testamentets brev och ett ur något av evangelierna, berättelserna om Jesus. Året därpå är det samma tema men ett annat avsnitt från Gamla testamentet, från breven och från evangelierna. Tredje året ännu en omgång innan man år fyra är tillbaka på år ett.

 

När man som jag varit präst länge hamnar man ju i läget att alltsammans kommer igen. För antingen tre, sex, nio eller tolv år sedan kanske jag en gång talat över exakt det textavsnitt som nu blir aktuellt. Rentav i samma kyrka om man bott och verkat på orten länge. Och jag undrar: Får man köra repris då? Om den gamla predikan inte var alltför dålig alltså?

 

Jag brukar alltid skriva nytt till Huvudgudstjänst, alltså söndagar 11.00. Jag gör det även om jag har en eller flera gamla predikningar i mitt arkiv. Jag skriver nytt för min egen fräschhets skull. Om det fungerar så att det jag säger och visar verkligen verkar fräscht kan inte jag uttala mig om. Det må andra bedöma. Men för min egen skull söker jag göra färskvara.

 

Ibland kan det hända att jag tittar i mitt arkiv. Ibland. Och i den ordnade delen. Inte i de buntar av manus som inte sorterats in i systemet eller som av andra skäl någon gång plockats ut därifrån. Den röran ids jag faktiskt inte gräva i. Men när jag någon gång tittar kan det bli så att jag finner något som kan vara möjligt att återanvända. Kanske.

 

Jag tittade ikväll. Och fann att jag tidigare predikat i Älvsby kyrka just över Matteusevangeliet kapitel 7 verserna 15-21*. Och jag tyckte att min gamla predikan bitvis dög. Men bara bitvis. Men det betyder att mitt för i morgon färdigskrivna manus börjar som en gång tidigare men har en så kallad alternate ending – googla på det begreppet. Predikan i morgon blir något av en halv repris. Men bara halv.

 

Så om det skulle vara så att någon som i morgon 11.00 är i Älvsby kyrka också var där för tre, sex, nio eller tolv år sedan – innan dess var texturvalet lätt annorlunda än idag – antar jag att vederbörande ändå ha glömt vad jag då sa och inte märka reprissändningen. Eller det som skiljer. Men för att helgardera för observanta hästminnen har jag i alla fall varslat om saken här.

 

 


*  Här och nu berättar jag inte när, bara att antalet år sedan är jämt delbart med tre.


vårt dop

Rubriken ovan var också temat för denna söndag – Första söndagen efter Trefaldighet. Jag hade fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka vilket är en ganska vanlig uppgift. Inget märkvärdigt, alltså.

Och samtidigt väldigt märkvärdigt. Det handlar ju om ansvaret att med andra skapa en bro – jag använder ofta den bilden – mellan de människor som är där med sina situationer och Gud och Guds verklighet. På denna bro skall ”trafiken” gå i två riktningar. Det Gud har på hjärtat till oss skall bli tydlig och begripligt. Det människor har på hjärtat till Gud skall också ges form och ord. Märkvärdigare är det inte. Och precis så märkvärdigt är det.

 

Hur jag ”lyckas” med detta kan jag inte själv bedöma. Aldrig har jag upplevt att folk stående ropat En gång till! när jag förkunnat färdigt – men jag märker att man i alla fall är kvar och lyssnar. I alla fall de flesta.

 

Idag blev Högmässan på detta sätt:

 

Efter psalmer 386 verserna 1-2 sade jag detta innan Syndabekännelsen:

 

I dagens text ur Gamla testamentet – Hesekiel 36 – sägs att Gud skall stänka Vatten på folket, fylla dem med Ande så att de kan Leva som Guds folk. Gud skall också ta bort stenhjärtat i människorna och göra något nytt.

Just det hände när du döptes. Och fortsätter att hända sedan dess.

Ni har alla fått en sten. Låt den vara en symbol för stenhjärtat – alltså det i dig som inte stämmer med Gud: Själviskhet, hat, egoism, snålhet, missunnsamhet, frosseri, stöld, mygel, lögn och mycket annat.

Tänk! Be din egen bekännelse och bön om förlåtelse. Tänk in det i stenen. Och lägg – om du vill – din sten här i dopfunten (som det var vatten i). Som ett tecken på att stenhjärtat dränks i Dopet – som vi skall fundera mer över om en stund. Vi ber stilla...

 

Sedan fortsatte gudstjänsten som vanligt med Högmässans delar – Förlåtelsen, Bön, Kyrie, Lovsång, Bön, Bibelläsning ur Gamla testamentet och denna dag Paulus brev till de kristna i Rom, Psalm  62:1-3 innan Evangelietexten ur Johannes 3:1-8. Sedan sade jag:

 

Tre Bibeltexter är lästa. Något viktig gemensamt.

Om vad Gud gör – och ger. I Dopet.

 

Men först några saker som hör ihop: Liv, Ande, Vatten.

I Paradiset – när Gud skapade världen – hörde de ihop. Om berättelsen i Bibelns andra kapitel är bokstavlig eller bildlig spelar just nu ingen roll. Det är vad den säger som räknas, inte om det exakt gick till så.

...ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken (Bibel 2000)

...men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken (1917)

Flöde och Dimma innehåller Vatten.

Och Gud gjorde en figur. Som Gud blåste in sin Ande i.

Och figuren började andas. Människan fick Liv.

Vatten – Ande – Liv hör ihop.

 

Det märks också i den sista Bibeltexten, den jag läste.

Jesus säger: den som inte blir född – födas har ju med Liv att göra – av Vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. Det handlar om Dopet.

 

1: Därför – och det är det första viktiga: Dopet är nödvändigt!

 

Den dag man började döpa med det kristna dopet – Pingsten – sa ju Petrus till folket: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. (Apg 2:38)

I den kristna kyrkans gemensamma bekännelse står: Jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse. (Nicea)

Den Lutherska kyrkan påstår att dopet är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet (Agustana IX).

Dopet är alltså viktigt. Avgörande.

 

När det gäller tanke och tro kring dopet finns två risker.

Bägge beror på att Dop av små barn är det mest vanliga. Det gör att vi lätt tappar bort Dopet. Och att vi lätt missuppfattar det.

 

Då skall sägas: Dop gills, dop fungerar oberoende av ålder!

 

Det finns hela kyrkor och samfund som säger annat – påstår att man måste vara vuxen. Och medveten. Men så säger inte Bibeln.

När Petrus sa det jag nämnde – Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva – så fortsätter han: Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.” (Apg 2:39)

Den lutherska kyrkans påstående om dopet – det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet – lägger till: samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet får frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.

Och den Nicenska tron sa ju: ett enda dop. Betyder att det är tillräckligt, behöver inte, skall inte göras om.

 

Men vi tappar det lätt ur sikte

då barndopet är vanligast och vi inte minns våra dop.

då dopen vanligtvis inte sker i den församling som firar gudstjänst – alltså här och nu – utan i privata och speciella släktgudstjänster på annan tid. Det gör att det kommer bort – om ni förstår mig rätt.

 

Men: Dop gills, dop fungerar oberoende av ålder! Också ditt.

 

2: Det andra är: Dopet kopplade dig till Jesus.

 

Det var vad episteltexten sa – den ur Romarbrevet.

 

Dopet kopplade dig till Jesus död och uppståndelse. Flyttade dig in i Jesus, in i hans död och uppståndelse.

I ett annat av Paulus brev – Efesierbrevet som ungdomarna i viss mån tagit del av innan och under resan till Efesos sista veckan – sägs att vi är i Kristus och redan har uppstått med Honom.

Till och med att vi redan befinner oss i Guds värld. Genom dopet – så som Gud räknar saken.

 

Detta är bra att hålla i när man tvivlar, när man undrar om man är ”nog kristen” eller något liknande.

Är du döpt är du i Jesus – därför att Gud räknar så. Och när det gäller att räkna, anse, kan vi räkna med att Gud räknar bättre än vad vi gör. Vi får lita på Gud.

 

3: Det tredje är: Gud gjorde så för att det skulle vara enkelt.

 

För att vi skulle veta. Vara säkra.

Vanligt tillgängligt Vatten. Och det Jesus sagt genom Petrus. Ger förlåtelse, Ande och Liv. Utan krångel. Så det skall finnas något vi vet. Och som är oberoende av ”dagsform”, åsikter eller insikter. Det är något att hålla i när vi vill, avser, hålla oss till Gud/Jesus.

För det är ju det tro främst är. Avsikt. Visst hör Åsikt och Insikt också till tro men tro är främst en Avsikt. Som får lita på vad som hänt – ett enkelt Dop.

 

Det är på samma sätt med allt Gud gör och vill. Det är enkelt. Tydligt.

Strax skall vi fira Mässa/Nattvard – de döptas måltid. Som också är något enkelt, jordiskt. Bröd och vin bär Jesus till var och en som tar emot. Så att du kan veta, känna i munnen, att Kristus är i dig.

Och då är det i Mässan/Nattvarden på samma vis som med dopet. Det är inte främst dina Åsikter som är din tro.

Inte heller dina Insikter. Dina Avsikter är din tro. Din vilja. Din längtan. Efter Honom du tar emot.

 

Amen.

 

Därefter Psalm 69, Mässan där Förbönen var i Nattvardsbönen och till sist psalm 383:4-6.


längta, vänta, svar

Det har hänt att jag i form av blogginlägg publicerar en lätt bearbetad form av manus för predikan eller annan form av förkunnelse jag relativt nyligen hasplat ur mig. Det var ett tag sedan sist. Till stor del beror ”uppehållet” på att jag den senaste tiden kört med handskrivna fusklappar. Till viss del beror det på att efterfrågan inte verkar speciellt stor. Men nu blir det av.

Det var Högmässa i Älvsby kyrka idag. På Jungfru Marie Bebådelsedag. Nio månader innan Jesus föds. En slags ”skyltsöndag” inför förlossningen vi skall fira i december. Och kyrkokören sjöng.

 

Såhär blev gudstjänsten.

 

Sedan klockorna klämtat kom kören in från kyrkans korsarmar sjungande Helig. De ställde upp och sjöng Du är mitt centrum. Så kom Beredelseordet. Jag sa:

 

Kören sjöng Helig. Helig är ett ord om Gud. Sedan Du är mitt centrum.

Gud i centrum är klangen, atmosfären, i en gudstjänst. Ibland ganska ovant för oss. Oväntat. Vi har ju ofta oss själva i centrum. Våran Väntan. Och Längtan. Det vi ska göra. Till och med här.

 

Det fanns en profet – Jesaja. Han var i templet. Tänkte på vad han skulle göra där. Vad han Längtade efter och Väntade på vet vi inte. Men – jag gissar O-Väntat – fick han se en syn. Och höra änglar – serafer – ropa Helig (x3).

Gud visade sig! Var där. I centrum.

 

Jesaja reagerar: Oj! Hemskt! Jag stämmer inte! – med andra ord.
När Gud visar sig häftigt reagerar man så. Och det är alltid rätt reaktion – inför Gud. Inte den enda reaktionen – men en rätt. Att känna/veta Brist, Synd, Olydnad, Otro. Att man inte stämmer.

 

Jesaja får förlåtelse. Ser hur en ängel kommer med förlåtelsen.
möter Gud vår Brist, Synd, Olydnad, Otro. Att vi inte stämmer. Med Förlåtelse.

 

Också nu – men mer stillsamt. I Förlåtelseordet. Avlösningen.

Därför bekänner vi nu och ber Gud om den förlåtelsen.

 

 

Efter Avlösningen och Tackbönen sade jag:

 

Detta var en förberedelse. Nu startar gudstjänsten. Med människors Väntan och Längtan. Och Guds svar. Vi  börjar detta med psalm 712.

 

Efter Kyrie, Lovsång, Dagens bön, två textläsningar, Psalm 480 läste jag dagens Evangelietext – Lukas 1:26-38 – följt av att kören sjöng. Sedan sa jag detta:

 

 

Jag skall prata om tre saker. Börjar i det lilla, om varje människa för sig. Sedan vidgar jag och pratar om något som gäller alla. Och så krymper jag till att prata om oss.

 

1. I det mindre, varje människa för sig

 

Man säger – och undersökningar visar – att Sverige är ett av världens mest o-religiösa länder. Kanske är svensken den minst religiöse av alla. Samtidigt säger man att människor blir mer andliga. Att man Längtar mer och mer. Och Väntar. På något – eller Gud. Och om det är Gud på att Gud skall ”göra något”, ”visa sig”, ”märkas”.

 

Jag tror att vi människor ibland inte riktigt vet vad vi Väntar, Längtar.
Men i gudstjänsten finns det med. I orden Kyrie Eleison – Herre, förbarma dig – bad vi, ropade och ropar vi på Gud. Att Gud skall ”göra något”, ”visa sig”, ”märkas”.

 

Svarar Gud?
Jag har då aldrig märkt nåt! säger en del.
Jag har fått svar! säger andra. Så hur är det?

 

För varje människa för sig är det olika. Och dessutom kanske svårt att se. Man kan ju aldrig veta hur Gud svarar på ens Längtan och Väntan. Guds svar kan ju vara ett annat än man hade tänkt. Som när jag gick till doktorn för att jag såg dubbelt. Kom därifrån med medicin för blodtrycket och kolesterolvärdet i blodet. Som inte alls hade med dubbelseendet – det behov jag visste om – att göra.

 

I det mindre, för varje människa för sig, är det svårt att se om och hur Gud möter Längtan och Väntan. Men man kan prata om det. Dela sina tankar. Och se. Kanske.


2. I det stora, världen som helhet, alla

 

Där svarade Gud på sitt sätt på allas sammanlagda Längtan och Väntan, på allas Kyrie Eleison – Herre, förbarma dig.
Gud gjorde det på sitt sätt och änglarna sjöng: Ära åt Gud i höjden – Gloria in excelsis Deo.
Gud gjorde det på sitt sätt och blev människa på en viss plats vid en viss tidpunkt.
Gud svarade på sitt sätt på människors Längtan och Väntan med att bli människan Jesus.

 

Jesus är Guds svar! Det är sagt hur många gånger som helst.
Och värt att upprepa hur många gånger som helst.
Att i, med och genom Jesus svarar Gud! Att Jesus är Guds svar.
Att Jesus är platsen där vi möter Gud. Och Gud oss.

 

Bibeltexten jag läste – om när Gabriel kommer till Maria – berättar om en bit i Guds svar. En tidig bit. Nio månader innan Jesus föddes och änglarna sjöng sitt Gloria.

 

O-Väntat och O-Längtat kommer ängeln till Maria med Gud har en uppgift för dig – som det stod i tidningen som rubrik för den här gudstjänsten.
Gud har en uppgift för dig att föda Guds son. Att bli mamma åt Gud som människa.
Att bli Gudaföderska – Θεοτόκος på fint teologispråk.
Att samverka när Gud möter människornas
Längtan och svarar på deras Väntan.
I det stora, världen som helhet. För att ge alla Befrielse och Liv.

 

Det var unikt! Därför finns Maria som Ikon – med Jesus.


3. Nu tillbaka till det mindre. Du och du och du och jag.

 

Gud har en uppgift för dig. Det sas till Maria. Och hon trodde. Och gjorde.
Det är där hon är en förebild, en ikon värd att hedra. Och ha som modell. Föredöme.

 

Också till oss sägs Gud har en uppgift för dig!
Är du nu konfirmandtjej 14-15 år behöver du inte vara orolig. Det handlar inte om föda Gud en gång till. Inte ni äldre damer behöver oroas heller. Inte heller ni pojkar och män. För just den saken. Det är gjort. Det gjorde Maria. Där och då. För alla.

 

Men – att Gud har en uppgift för dig! är i alla fall sant.
Uppgiften att tro/lita på det Gud säger och gör. Och låta Guds vilja styra livet.

Det var vad Maria gjorde. Hon var inte så upptagen av sin vilja och sin längtan att hon blev döv för Guds vilja och längtan. Hon tog emot Gud. Hon tog emot Jesus.


Och det är vår uppgift. Det kan/bör/får vara också ditt och mitt beslut. Att Tro – som Maria. Att ta emot Gud/Jesus. Där Gud/Jesus är. Möjligt här. I Nattvardens kropp och blod. Där Han är.
Och sedan följa/lyda. Som Maria. Hon gjorde det andra behövde att någon gjorde. I hennes fall var det stort och för hela världen. I våra fall sannolikt något mindre – bara att leva så att Gud blir ärad och andra människor har nytta och glädje av oss. Dig. Och mig. Amen.

 

 

Som Offertorium sjöngs Psalm 399 och som Slutpsalm 288.

Runt 75 i kyrkan. 40 kommunikanter.


visa konfirmander 2

 

Idag fick jag (äntligen) tid att fira gudstjänst. Du kan, noble Bloggläsius, se i det förra inlägget hur söndagligt arbete den sista tiden omöjliggjort detta – alltså att gå i kyrkan som en vanlig människa. Det är ju sånt, alltså att gå i kyrkan, som är att fira gudstjänst. Leda gudstjänst eller medverka i gudstjänst blir inte riktigt samma sak. I vart fall inte för mig*.

 

Kyrkoherden var liturg/celebrant. Den i höstas tillträdde församlingspedagogen förkunnade sakligt, kärnfullt, redigt och bra – vilket inte förvånade mig ett dugg. I sin predikan kring Den kämpande tron refererade han ett nattsamtal förra veckoslutet med några av konfirmanderna. Tyvärr var inga konfirmander där men det var ändå bra att så visa konfirmander och deras tankar för andra och ge en inblick i hur visa konfirmander kan vara.

 

Både förra och förrförra helgen gjorde jag samma sak i de gudstjänster jag fått förtroendet att agera i. Både på Fastlagssöndagen i kyrkan och i gudstjänsten på EFS valde jag att med ett och samma redskap men på olika sätt visa visheten.

 

Tidigare under konfatiden har gruppen i ett par omgångar i små grupper funderat över olika händelser och textavsnitt samt hur de med kritor skulle kunna illustreras. På ett jättelångt papper hade vi ledare markerat var olika ”bilder”skulle kunna ritas in. Resultatet blev en drygt fyra meter lång rulle med händelser i Nya testamentet som bildserie**.

 

Fastlagssöndagen som i år också var Pensionärernas dag fanns ungefär ett dussin av ungdomarna i kyrkan oförberedda på att de skulle hamna i fokus. Några av dem snabb-rekryterades att hjälpa till med att hålla upp sin långa banderoll för det 100-talsom i övrigt var där så att alla skulle kunna se illustrationerna från när Jesus döptes i Jordan till Uppenbarelsebokens nya himlar och en ny jord. Hela den Jesusstoryn proklamerade jag som Guds kärleks väg till och för oss.

 

Inbladat i agendan*** fanns bilden ovan som är en detalj från fyra-meters-linjen. Den är några konfirmanders illustration till Paulus sammanfattande tanke i brevet till de kristna i Rom kapitel 3 verserna 23-25. Till den bilden som då alla hade refererade jag vad ”konstnärerna” sagt under lektionen veckan innan, ungefär detta:

 

Figuren längst ned som säger ”Jag tar en godis” är en som gör fel. Just ”en godis” är ett exempel som kanske i mänskliga ögon nog inte är världens värsta synd men i princip är det fel. Det får stå för allt som inte är som Gud vill. Gud regerar på sånt med ilska – blixten. Och Jesus kastar sig emellan och tar smällen.

 

Komna så långt i lektionen – jag berättade detta i gudstjänsten – sa en ungefär:

Det här får jag inte ihop. Alltså att Gud är arg – men är inte Jesus Gud?

Detta nämnt gick jag vidare i gudstjänsten och berättade hur vi summerade det hela under tisdagssamlingen:

 

Just precis! Människan lever inte upp till vad Gud önskar. Vi hatar när vi skulle älska. Naturligtvis hatar då Gud hatet – annars vore Gud inte kärlek. Och Gud dömer det onda – blixten. Men blir människa och tar själv sin egen smäll. Det är ett sätt att beskriva Guds kärlek. Det är ett sätt Bibeln beskriver vad som kallas Försoningen. Inte det enda – men ett. Det är Guds kärleks väg till oss. Vägen som heter Jesus!

 

Jag sa mer i förkunnelsen på Fastlagssöndagen men berättar det inte här. Men detta berättade jag för att jag då ville och nu vill visa konfirmander – och hur visa konfirmander kan vara.

 

En vecka senare på EFS hade jag också med mig fyra-meters-rullen. Inga konfirmander alls var där – de var ju på läger i Vidsel. Jag visade inte heller hela rullen. Berättade bara kort om den och rullade fram början med Johannes Döparen och Jesus dop samt bilden av Bröllopet i Kana, det första tecknet Jesus gjorde. Där emellan fanns en lucka, ett tomt fält. I det fältet skulle precis händelsen evangeliet på Första söndagen i Fastan kunna ritas in: Hur Jesus efter sitt dop frestades av djävulen i öknen. Och sedan förkunnade jag utifrån den texten.

 

Men visa konfirmanderna hade jag gjort också i Missionshuset.

 


*  Jag vet att många människor, också präster, tänker att om man jobbar med gudstjänster så fylls behovet för egen del. Jag tror inte det är så. Det första är väl rimligen att jag som präst firar gudstjänst, inte bara leder den. Att leda är en andrahandsfråga. Nöter jag inte kyrkbänk vet jag ju inte hur folk drabbas när jag och kollegorna nöter kormatta – typ.

För en tid sedan berättade en relativt nyutexaminerad kollega – inte verksam där jag bor – att man av lärare i prästutbildningens slutfas till och med rekommenderas att som ”färdig präst” helst inte alls skall fira gudstjänst när man är arbetsuppgiftsfri – och om man gör det i alla fall inte i den församling som betalar ens lön. Befängt! Det synsättet är så i grunden korkat att klockorna stannar! Som om kockar inte skulle äta när de är lediga utan nöja sig med kaloriintaget de får när de provsmakar vid byttor och kastruller. Hur länge pallar de då för både liv och yrke?

De drygt två årtionden jag var stiftsadjunkt och folkhögskolepräst gav mig en nyttig – och kanske för präster unik – erfarenhet jag unnar andra. Arbetstiden var så vardagskoncentrerad att jag kom att fira mångdubbelt fler gudstjänster än jag hade att leda. Mer bänk än matta,alltså. Med det i bagaget tänker jag att säg vart sjunde tjänsteår för en präst skulle vara just vardagsförlagt men med tilläggsbetinget att fira huvudgudstjänst minst två sön- och helgdagar i månaden, tre i december och april.

**  De har gjort motsvarande vad gäller Gamla testamentet. Sex meter!

***  Agenda betyder i sammanhanget Gudstjänstprogram.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0