evigt liv – hur?

De senaste året har jag inte på bloggen publicerat vad jag sagt när jag haft som uppgift att förkunna – det som kallas predika – i kyrkor eller annanstans. Jag var flitigare med det förr när jag skrev mina fusklappar medelst ordbehandlingsprogram i dator. Nu har jag mest handskrivet och de papiren är inte publiceringsvänliga.

Men för gudstjänsten igår hade jag ett datoriserat manus jag kan dela med mig av – om någon skulle vara intresserad.

 

Gudstjänsten var en vanlig gudstjänst med Nattvard på EFS i Älvsbyn men präglad av en speciell händelse – den jag nämnde i förförförra inlägget inte spirituell alls. Föreningens ordförande talade inledningsvis kring den av alla mycket saknade 59-åriga Margot Lundström vars alltför tidiga sjukdom och död påverkar många starkt – inklusive mig.

Sedan blev det psalm, inledning och en psalm. Sedan var det min tur. Jag sa ungefär:

 

 

Maria sa att Margot lämnat en korg med minnes-pärlor. Det kan man tänka vidare från. Namnet Margot kommer av Margareta som kommer av grekiskans – det är Bibelns språk – μαργαρίτης som betyder just pärla.

 

Om pärlor står inte så mycket i Bibeln. Men Jesus liknar vid ett tillfälle Guds rike vid en dyrbar pärla som en köpman gör allt för att komma över. Guds rike – det är det eviga livet som dagens evangelietext handlar om hur man kommer över. Vi reser oss och lyssnar.*

 

Markusevangeliet kapitel 10 verserna 17-27 lästes.

 

Jesus är på väg att rädda mänskligheten.

 

Det är avsnittets sammanhang i Markusevangeliet.

Efter aktivitet i norra delarna av det Heliga landet, med under, undervisning som gett följeslagarna insikten om vem han är – du är Messias – har han förutsagt sitt lidande och vänt stegen söderut, mot Jerusalem. Där skall han göra det avgörande för att rädda hela mänskligheten. Det är under den resan det jag läste hände.

 

Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Det är den enskilda människans fråga.

Inte mänsklighetens öde och läge inför Gud. Utan individens.

Den ställs som bön, inte som teoretisk läropunkt eller spekulation. Mannen faller på knä inför Jesus – bön – och frågar för egen del: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Den frågan är inte så vanlig idag. Faktiskt.

Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? är vanligare.

 

I söndags nämnde kollegan Jakob i kyrkan att när ungdomar rangordnar viktiga frågor fanns bland topp fem:

Hur blir jag rik? Vad ska jag bli i framtiden? Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?**

Det betyder inte att ungdomar är ytligare än andra. Talesättet som de gamla sjunga så kvittrar de unga gäller. Vuxna och äldre är inriktade på samma sak: Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Resa? Bygga? Köpa? Njuta? Göra?

Jag har inte heller uppfattat att de/vi som är troende i allvarlig mening avviker. Också vi sysselsätter oss mycket med Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Vad ger något? What´s in it for me?

För de flesta har mannens bön Vad skall jag göra för att få evigt liv? hamnat i bakgrunden.

 

Jesus ger sitt svar – det mannen redan visste.

Lev enligt Guds vilja! – som buden säger.

 

Något annat faller inte Jesus in att säga. Som Guds Son kan han ju inte anvisa andra vägar än de Gud anvisat – dagens GT (5 Mos 30:11-16).

Det finns inte någon annan väg – där och då för den bedjande mannen. Här och nu för oss. Lev enligt Guds vilja!

 

Och det har mannen gjort! I yttre mening. Han har inte gett sig själv dispens från gamla bud.

Det finns ingen anledning att betvivla hans ärlighet och uppsåt. Han är säker och ändå har han frågat: Vad skall jag göra för att få evigt liv? Han är osäker.

 

Jesus säger inte: Du kan vara lugn. Du är god. Du har ditt på det torra.

Kanske hade det varit kärleksfullt om han gjort så. Uppmuntrat honom som bad. Bekräftat det seriösa hos honom. Gjort honom glad – typ.

 

Men Jesus gör inte så – varken med honom eller oss.

Jesus kärlek tar en annan väg. En uppmaning: Sälj det du äger! Ge bort! Följ mig!

Och mannen går...

 

Hur det gick för mannen vet vi inte. Bara att han gick. Mer osäker på det eviga livet än innan. Mer osäker på om hans liv enligt Guds vilja räckte. Djupare i tvivlet på sig själv.

Och det är i kärlek Jesus pressar honom dit. Faktiskt.

 

Om Jesus varit sådär uppmuntrande och bekräftande, sagt att han kunde vara lugn, hade han blivit glad. Kanske. Och menat sig vara bra.

Men säg då att han längre fram gjort ett snedsteg – ljugit.

Då kan det ha lett till tankar: Jag är ju i alla fall ganska OK. Och Jesus var ju så generös mot mig. Det är nog bra ändå. Buden är nog inte så allvarliga. Bokstavligt tagna.

 

Snipp, snapp, snut åker alla buden ut.

Och att Leva efter Guds vilja blir samma sak som att följa sin egen.

Som man inbillar sig räcker. För man är ju bra och kan lita på sig själv, sin egen godhet.

 

Därför pressar Jesus kärlek honom åt ett annat håll. Dit där han inte kan lita på sin egen bud-lydnad. Dit där han inte kan rädda sig själv, ge sig själv evigt liv – möjligen bara få ut nåt av livet.

Och vi vet inte hur det gick för honom.

 

Med sina följeslagare funderar Jesus vidare.

Om detta med att vara rik. Att kärleken till pengar hindrar människor från Guds rike. Jesus spetsar till det med bilden av en kamel och ett nålsöga.

Lärjungarna blir ännu mer förskräckta. Vem kan då bli räddad?

 

De känner ju sig själva. Att de också fylls av frågan Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Och att i den finns längtan att bli rik. Eller få status och makt – i kapitlet innan har de bråkat om vem av dem som är störst och efter den här händelsen fortsätter det käbblet.

 

Jesus svar blir ju då så beskt: Du kan inte rädda dig själv! Hur god du än är!

För människor är det omöjligt – men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

 

Jesus var på väg för att rädda mänskligheten. Jag sa det i början.

 

Det var den möjligheten Gud tog. I Jerusalem. Det var Gud gjorde det möjligt för människor – oss – att få evigt liv. Där gjorde Gud det själv.

 

Och det var lika för bud-lydiga och olydiga, för helgon och rötägg, för fattiga och rika, duktiga och slarviga, djupa och ytliga, hängivna och kallsinniga, kärleksfyllda och hatiska.

I de motsatserna är naturligtvis en del bättre än annat. Bud-lydiga fattiga duktiga djupa hängivna kärleksfyllda helgon är ju bättre än olydiga rika slarviga ytliga kallsinniga hatiska rötägg. I mänsklig värdering.

 

Men Guds kärlek tog vägen som gjorde det möjligt för alla att få evigt liv. I Jerusalem dör och uppstår Jesus för världen – inte bara för fromma typer som mannen i texten. Eller oss. För världen.  

  • För att världen – vi – skall leva gav Jesus sitt liv.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sin förlåtelse. Då och där – även om just mannen i texten gick sin väg – liksom här och nu.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sig själv. Då och där. Här och nu med kropp och blod.

Och det omöjliga har gjorts och görs möjligt – vi får evigt liv.

Det är värt att tro. Amen.

 


*  Jag erkänner villigt att den övergångskedjan kan låta näst intill krystad. I den situation som var blev det inte så.

**  Den förkunnelsen finns i förförförförra inlägget skatten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0