stigstrombergsson

Putin leder Ryssland och nästan alla ogillar det han gör – kriget i Ukraina. Jag är en av ogillarna, inget snack om den saken. Har ingen förståelse alls för tilltaget att angripa ett annat land.

Att ha förståelse för en sak och att förstå en sak är inte riktigt samma sak. Till förståelse kopplas ofta om inte ren sympati så i alla fall lite ursäktande attityder. Det sker inte alltid men är lätt hänt. Att förstå en sak och förstå den bättre är friare från den attitydsmittan. Jag kan förstå i betydelsen begripa utan att ha förståelse i meningen sympati. Detta gäller i många sammanhang och är viktigt för kloka samtal, demokratiska debatter och riktiga beslut – vad det än gäller.

Nu förstår jag bättre än innan men naturligtvis inte helt vad jag kallar putinistisk logik, alltså det tänkande och den uppfattning som de sista tre månaderna inneburit öppet krig i Europa. Jag förstår mer eftersom jag läst en bok skriven av Martin Kragh som bland annat är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet. Boken jag nu tuggat i mig är på ca 300 sidor och har titeln Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin. Baksidestexten lyder:

Den 24 februari 2022 markerar en ny ordning för Europa. Vladimir Putin introducerade sin linje under en säkerhetskonferens i München 2007 och etablerade den med kriget i Georgien 2008 och annekteringen av Krimhalvön 2014. Med invasionen i Ukraina har han korsat Rubicon.

Martin Kragh tar i sin bok ett helhetsgrepp om Vladimir Putin och den ryska historien, från Tsarrysslands fall till Sovjetunionens upplösning och det postsovjetiska Ryssland. Han berättar sakligt och effektivt om Putins vägval: med ett ojämförligt rikt material av kommunikéer och uttalanden i statlig och oberoende press kan läsaren följa de retoriska manövrarna som skulle leda Europa till krig.

”Det fallna imperiet” är omistlig läsning för den som vill förstå Vladimir Putins drivkrafter och hans dröm om en rysk stormakt baserad på auktoritär politisk grund.

Det är mycket folk med i boken, ungefär som i Tolstojs Krig och fred eller Dostojevskis Idioten. En massa ryssar med olika snarlika namn. Klar reda i alla detaljer har jag inte men stora drag anar och skönjer jag. Jag förstår mer kring putinistisk logik men känner samtidigt ännu mindre förståelse för de nationalistiska, auktoritära och rentav fascistiska hållningar som nu råder i Moskva och på många andra ställen, till och med i svensk valrörelse.

Läs boken! Du blir inte dummare.

Rubrikens audioter är vårt öknamn för en kategori medtrafikanter på E4-an och andra landsvägar. Vi såg flera under vår road-trip Älvsbyn-Säter-Vattholma-Säter-Älvsbyn andra halvan av förra veckan. Man kan tro att mitt följande resonemang om audioter bara handlar om trafik trafikbeteende men det vore att inskränka det hela. Visst har jag en bokstavlig och konkret mening med min text men den kan även ses som en bild eller liknelse också för annat än ren vägtrafik.

Först: Ordet audioter måste man ta inklusivt. Det finns sådana som kör BMW, större Volvo, KIA och till och med Skoda som är audioter, inte bara de som just har en Audi. De andra bilmärkena är dock svårare att forma om till en snärtiga nedsättande termen.

Sedan: Det finns olika typer. Kanske. Eller så är det en typ som ibland anpassar sig något. Grundhållningen är hur som helst:

JAG vill ha det på MITT sätt och det får andra bara acceptera! Att det är 90 eller 110 som den av Gud förordnade överheten beslutat skall gälla bryr JAG mig inte om! Kollektiv och gemensam välfärd är inget för MIG som i sann liberal frihetsanda kör MIN privata bil som JAG vill. Regler är nog bra för andra men inget JAG tycker behöver gälla för MIG!

Jag tillhör förarkategorin Gubbe med keps även om jag inte har just den huvudbonaden. Puttrar stilla enligt överhetens skyltning. Fattas bara annat! Jag är ju för tusan kristen! Då kommer fartsyndarna med sin JAG-mentalitet! De närmar sig bakifrån och lägger sig så nära att de med sin spolning av vindruta och lyktor kan rengöra mina bakljus. När körfältet plötsligt delar sig i två visslar de förbi till synes helt omedvetna om att det går syndigt fort.

Ibland blir audioten oberoende av bilmärke tagen på bar farning och straffad för sin synd. Jag gissar att han – det är oftast men inte alltid en han – harmsen och gramse gormar i besvikelse över att ha åkt fast, inte över att ha kört på ett orättfärdigt sätt.

Detta är, för att föra in lite teologi, skillnaden mellan falsk och äkta ånger. Den falska som på latin kallas attritio är grämelsen över att ha åkt fast och inställer sig på vilken galgbacke som helst. Syndaren ser sig då inte som en vuxen med ansvar och skuld utan uppfattar sig i stället som ett drabbat offer med tillhörande kofta. Han eller hon kan mycket väl ”erkänna” och betala sina böter men förnekar samtidigt att man gjort fel. Attityden är inte isolerad till trafik och förekommer i många sammanhang. Ett offentligt sådant var Ebba Bush när det gällde förtalet.

Riktig ånger – contritio – erkänner sitt ansvar och sin skuld och är en vuxen reaktion på begångna fel. Den syndaren försöker inte fly in i offerkoftans gosiga värme utan tar på sig sin tagelskjorta som skaver och river i (det mentala) skinnet.

Nu tillbaka till trafiken där audioten vare sig han åkt fast eller klarat sig… Jag beskriver honom nu sexistisk som en man för att det blir enklare så. Vare sig han nu åkt fast eller klarat sig händer det rentav att han skryter om sin gudlösa framfart, särskilt för andra alfahannar med kraftfulla bilar. Sånt skryt tycker jag är 100% billig machoattityd, inget annat, och jag förstår den inte. Köra 110 där det är 90 ger väl inga muskler. Vore det inte mer karlaktigt att köra 90 eller rentav 80 men vara lite på lyset av två starkpilsner eller nåt sånt? Sådant är dock ALLTID fel och jag varken rekommenderar eller tillämpar den metoden.

Den hycklande audioten är extra patetisk. Han blåser helt efter egen önskan på som en biltjuv i sina 120 knutar men tänder bromsljusen när det blir 80 med tilläggstext Fartkamera. När han passerat kameran skuttar fordonet iväg som en gasell på savannen. Riktigt fiffel-och-båg! Vill man vara manlig ska man väl inte fega ur för en skylt – eller?

Vi är i alla fall tillbaka i Älvsbyn sedan ett par dagar och den här beskrivna trafik-reflexionen kan mycket väl ses som en E4-resenärs gubbiga gorm över medtrafikanter,kanske rentav tolkas som ren avund riktad mot folk som har mer att köra med än Volvo S40 årsmodell 2007. Jag förnekar inte att det kan finnas ett uns sådant men min huvudtanke är faktiskt att ge ett exempel på attityden i det rödfärgade fetstilade kursiverade stycket i början av denna bloggning – alltså förhållande mellan ett dominerande JAG och det LAG som finns runtom. Putin och Erdogan är stora exempel men jag och andra präster – nu åberopar jag min kyrkliga erfarenhet både från bänk och kor – kan faktiskt i mindre omfattning och i olika grad ha samma hållning.

Det är lika bra att sluta drömma,

det går åt h-vete i alla fall. 

Om du drömmer om Paris

hamnar du på någe vis

Likt f-bannat i Hudiksvall. 

Så skaldade den norrbottniske poeten och vi agerade därefter. Vi hamnade på Kristihimmelsfärdsafton i Huddik men faktiskt utan att vare sig drömma om eller vara på väg till franska språkets huvudstad. Några sådana macro(n)-planer hade vi inte men inte helt mikroskopiska heller. Älvsbyn-Säter är faktiskt 83,5 mil. 

Vi delade trippen i två. Efter halvfemmaten på tisdag startade vi för att på kvällskulan efter 37 mil övernattningslanda i Ö-vik. Efter hotellfrukost på onsdag morgon fortsatte roadtrippen. Vad det led tilltog kaffelängtan och vi körde in i staden som officiellt grundades år 1582 men som plats funnits tidigare.  

Komma till Hudiksvall var enkelt. Dricka kaffe och käka macka likaså. Att komma ut ur stan var marigare. Vara vilse i huddik är ju knappast en imponerande merit men det var vårt läge. Ett par u-svängar och en halvtimme senare var vi dock E4-bundna på nytt och då fram till Gävle varifrån vi tog in i landet för att landa hos svåger och svägerska i Säter och ha det som bas för senare tripp. 

Det blir mycket snack när vi möts. Ungefär ett år att ta igen men efter midnatt blev det i alla fall natti-natti. En märklig dröm som får mig att tänka Varför? dök upp. Ibland kan man ju ana någon sorts samband mellan det vakna livet och sina drömmar. Det finns till och med tillfällen då man funderar om en själv eller någon eller något annat "vill säga" en något i eller genom sömnens intriger. Och ibland är en dröm bara knäpp och bisarr. 

Hur ska man då förstå en dröm som visar ett A4-blad med text på franska? Hur? Visserligen läste jag slarvigt franska på högstadiet och i ettan på gymnasiet då jag och alla var offer för den så kallade "naturmetoden" vad gällde språkinlärning men förutom att 1976 försöka tolka en del tabeller i en Bibelvetenskaplig kommentar varken läser jag eller har i modern tid konfronterat något på det språket. Varför dyker då en text på den rotvälskan upp i drömmen? Dessutom verkade det vara frågan om en sångtext mot ett krig men jag förstod naturligtvis inte ett dugg. Helflängt! Så knasigt att jag vaknade 10 minuter innan klockan skulle slå larm. Enda kopplingen jag kan ana är till versen i början av detta inlägg. Om någon läsare har någon teori är han eller hon välkommen att dela den i kommentarsfältet. 

Torsdag, Kristi himmelsfärdsdag, blev det mer resa. Primärhustrun har en bror till som fyller 70 vilket är värt att uppmärksamma. Således bilresa men nu till Vattholma en bit utanför Uppsala. Därifrån är vi nu i skrivande stund på väg tillbaka till Säter. Jag skriver detta inlägg som publiceras senare, kanske när vi kommer hem till Älvsbyn, som ett sätt att i ett baksäte slå ihjäl tråkig restid. 

(…)

Idag är det Annandag Kristihimmelsfärd om man så vill. Det regnar i Säter och vi tar det lite piano. Lugnt alltså. Plan är att dra norrut i morgon men om resan delas i två delar eller allt i en tugga får vi se. Mer vilse i huddik blir det hur som helst inte. Bränt barn skyr elden och luktar sedan illa är ett ordspråk som gäller. 

Ibland använder man uttryck som en liten kugge i ett stort maskineri på så vis att det blir ett sätt att nedvärdera sin, någons eller någots roll eller betydelse. Egentligen är det en knasigt använd liknelse. Också den lilla kuggen i maskinen är ju vital. Krånglar den får de större komponenterna problem vare sig det handlar om små klockor eller rotationsuppväxling i ett vindkraftverk – ett område som om jag fattat det hela fanns i närheten av vad den yngre sonen forskade om och doktorerade kring. Mekanik är faktiskt exakta grejer och passar sig inte alltid som bildspråk för annat. Kanske skulle en liknelse om en krydda bland flera i en maträtt vara bättre som självbeskrivning eller bedömning av andra. En måltid kan ju vara helt OK även om en nypa ditt eller datt finns eller saknas. Helt OK men bara lite eljest.

Med detta sagt över till något av en fortsättning på förra bloggposten – kanske en liten nypa krydda vad gäller att nå in.

Det kommer att bli Veckomässor i Älvsby kyrka klockan 18.30 på onsdagarna i sommar, precis som under det man kallar ”terminerna”. Det är bra. Gud tar inte semester bara för att folk gör det. Visst är det naturligt att en hel del kyrklig verksamhet följer skolornas läsår men jag har alltid undrat kring omfattningen av det två-termins-system som ofta drabbar församlingarna. Det kyrkliga året bygger ju på kontinuerlig drift och kan inte bara ställas in, möjligen ställas om en del. Söndaglig gudstjänst ligger därför alltid fast och i Älvsby församling även onsdagarna. Det är bra!

Jag har blivit ombedd att veckorna med nummer 23, 25, 27, 28, 29, 33 och 34 leda dessa Veckomässor. Översatt till datum blir det i juni den 8:e och 22:a – plus Högmässan söndagen den 19:e. I juli blir det den 6:e, 13:e och 20:e och i augusti den 17:e och 24:e. Det är inte en helt men ändå en hyfsat regelbunden rytm. Kring den har jag nu fått idén jag just nu kallar framtidsonsdag.

Vad innebär det?

Jag avser först att i Veckomässan göra en tillbakablick på tema och Bibeltext för helgen som just varit. Inget konstigt med det. Så brukar jag göra. Jag tänker sedan efter Mässan ge möjlighet att samtala om sådant de som är där känner att de vill prata om. Det är inget märkvärdigt heller. Under terminerna – men stört av pandemin – har sådant förekommit under namn som Prat-kväll, Ovangelie-träff eller Sommarsnack i kyrkan. Jag ämnar fortsätta på den linjen men kanske med en liten arom-förändring.

Det de närvarande vill dryfta har prioritet! Det ligger fast och ges utrymme.

Men till detta tänker jag att rikta en stunds uppmärksamhet till det tema och de texter som är aktuella i gudstjänsten en liten bit framåt, på söndag om ca 10 dagar. Inte till närmast kommande helg utan den därpå. I den förberedande innan-titten tänker jag två riktningar eller grundfrågor.

1. Vad kan de människor som kan tänkas fira gudstjänst det kommande datumet brottas med eller fundera över? Vad kan de ha på hjärtat och vilja pratamed Gud om? Vad behöver tas upp och formuleras i böner av olika slag? Och hur?
2. Vad kan Gud, utifrån det aktuella temat och Bibeltexterna, ha på hjärtat till oss somär där? Vad i Bibeltexterna är klart och lätt att fatta? Fanns något nytt? Något svårt?

Min tanke är inte att i förskott ”behandla” och ”lösa” söndagen. Icke det! Absolut inte! Det blir snarare frågan om att i någon mån försöka framtidsrikta tankeflöden, ställa frågor, ge infall och tips – kanske rentav förmedla sådant till den präst som kommer att vara i elden den dagen. Bara i ett fall är den prästen jag själv – söndagen den 19:e juni som får sin framtidsonsdag den 8:e. I övrigt är det andra präster som ansvarar för söndagarna men kanske får impulser i mail (eller genom att vara där) de angivna onsdagarna.

Är framtidsonsdag en bra idé? Kanske. Hur som helst blir det något av sommar-Bibel-samtal* åtminstone ungefär var annan vecka. Det kan vara ett sätt att tillsammans nå in i kärnan för tro och liv och per definition kan det inte vara knasigt. Om sådana framtidsonsdagar är små kuggar i ett maskineri eller kryddor i en anrättning vet jag inte. Tror dock att nå inochnå ut är hoplänkade saker, som delarna i en sax.

* I många församlingar har man under juni-juli-augusti extra musikkvällar av olika slag. Det är bra och uttrycker en grad av det tre-termins-tänkande jag tror behöver förstärkas på många sätt. Att som i Älvsbyn ha speciell Sommarkyrka är ett annat. Både Bibelstudier och öppna samtal som är naturliga verksamheter under ”terminerna” kan egentligen också pågå under sommaren – om än i modifierade former,

Jag var på fullmäktige, alltså kyrko-dito. Skrev om att jag skulle det i inlägget onsdag i förra veckan. Om det kan sägas att allt blev ungefär som väntat. Inte alls upphetsande. Ganska förutsägbart utan överraskningar. Ett och annat ovidkommande inlägg när ordet var fritt. Jag gick innan ordförandeklubbans slutsignal. Ville hem till Sverige-Finland i hockey.

Noterade dock att sättet nu att nå om församlingen genom att redovisa ekonomin är annorlunda jämfört med förr. Nu är det mer stora verksamhets-klumpsummor utan att spalta upp på saker som Barn- och-familj, Konfirmander och annat. Det blir mer termer som Nyckeltal, Likviditet, Soliditet för att nämna exempel. Jag ser ingen anledning att misstro det systemet bara för att det – troligen – passar de administrativa åtgärderna och centraliserade nivåerna bättre. Siffrorna är säkert både rätta och riktiga men är man inte van läsa och förstå budgetar och bokslut blir det brist i transparensen – typ. Jag tror att flera i publiken – vi var faktiskt två – är sådana ovaningar. Jag misstänker att flera, kanske de flesta, av fullmäktiges lokala ledamöter har det på samma sätt. Hur skall jag annars förstå spagaten att i ena ögonblicket stolta ta del av info om att församlingen med 16 miljoner som så kallat Målkapital och med Tillgångar på närmare sammantaget 30 millar används som exempel på välskötthet och sedan i nästa ögonblick hävda att ekonomin är dålig och inte tål några utgifter. Men kanske är det jag som inte fattat klyket. Hur som helst är fullmäktige och det som hör ihop med det ett sätt att nå om lokalförsamlingen – om jag anknyter till rubriken.

I Verksamhetsberättelsen nämndes flera gånger hur pandemin påverkat. Saker har ställts in och ställts om och ställts över. Direkta diskussioner om de åtgärder man vidtog varit de bästa och rätta fördes inte men i alla fall redovisade man det som gjorts och lämnats ogjort. För att nämna en del ur Årsredovisningen kan sägas att antalet dop 2021 är mer än halverat jämfört med innan pandemin. På samma sätt är det med gudstjänstfirandet. Fler än 2 av 3 konfirmander ofanns och ungdomsgruppen har upphört. Ett stort behov finns av att på nytt nå ut. Ledning, anställda och förtroendevalda vet detta och söker former – som inte är lätt. Hur ”rekrytera” 2-åringar vilkas dop inte blev av? Ska man vänta på en ”syskonomgång” när den odöpte får syskon? Eller aktivt söka upp familjerna? Och tänk om föräldrarnas slutsats blivit ”det gick ju bra i alla fall fast han/hon inte döptes” och väljer att inte heller döpa kommande barn? Och hur på nytt bygga upp relation till och arbete med konfirmander och unga? Och Evangelisationen i allmänhet? Kan det bli frågan om helt nya linjer när man vill nå ut – sånt som heter Fresh expressions of Church i vänförsamlingen i England?

Kyrkofullmäktige handlar om att nå om. Visste jag svaren på mina frågor om att nå ut skulle jag inte ställa mina frågor utan ge besked. Om en detalj i att försöka nå in ska jag skriva i ett annat inlägg som likt detta på grund av helgens stök bara i en kladdform finns i telefånen.

Det har jag inte – någon stökig familj.

Men det blir mycket stök.

Sistlidna veckoslut är ett exempel.

En effekt är att bloggen blir tyst.

Alltså mer intetsägande än vanligt.

Om familj kan sägas att jag växte upp i en liten. Det var mamma, pappa och jag. I Luleå. Farmor och en del mostrar, morbröder och kusiner fanns i Skellefteå. En hop farbröder med fastrar och kusiner hade flyttat till Gävle och bortanför. Egen bil hade vi inte heller innan jag var 10 år fyllda. Allt dett innebar att det inte var så värst mycket flängande hit och dit och fram och tillbaka.

Med inträdet av hon som blev och förblivit Primärhustrun i mitt liv förändrades sakerna påtagligt. Den familj hon kom från var större – summa fyra syskon – men bara hon (och jag) lämnade södra delarna av landet för att hamna i framtidsregionen Norrbotten. Där blev vi själva en hyfsat stor familj med barn födda 1983, 1984, 1988 och 1991 som i sin tur har knoppats på till med några respektive och fyra barnbarn. Hela den surven finns med bilar och allt inom en timmes körväg oberoende av väder och väglag. Detta är inte stökigt men blir en del stök. Förra helgen var det den doktorshögtid jag berättade om i inlägget mottag hatten! Den här helgen har det också varit full fart.

Lilla Ava som snart blir 4 år bor i Unbyn som är en samling äldre gårdar och villor strax norr om kommungränsen mellan Luleå och Boden och på västra sidan älven. Hennes mor och far var bjudna på kalas om lördagen vilket innebar att mor-far (och mormor) ryckte in. Resa fredag efter lunch för att hämta tösen. Då hon är här blir det givetvis hopkopplat med den ett år äldre kusinen Lisa vi har på ett för henne självständigt löpavstånd. Alltså full kubbning med gemensamt fredagsmys.

Efter suss i olika fastigheter blev det om lördagen tripp i två bilar till Luleå – också denna helg. Storkusinen Tyra är med i Luleå rytmik och balett som hade stor föreställning och uppvisning i vad som förr kallades Pontushallen. Nästan fullsatt. Runt 200 ungar från fem år och upp genom mellanstadiet i en dansdramatisering av Lejonkungen. Hennes föräldrar, bror, morbror, de två småkusinerna, en faster, en farbror och farmor och farfar – det är vi – var impade.

Efter en kort sväng ut på stan för lunch och glass var det dags för den andra storkusinens aktivitet. Adrian spelar fotboll för pojkar födda 2012. Hans lag vann, något småtjejerna som hade andra bollar att stöka med inte brydde sig nämnvärt mycket om.

Tillbaka i Älvsbyn blev det mer lek under söndagen, avbrutet av ett par rejäla regnskurar. Avas föräldrar dök upp men mormor dröp av för sångövning inför kyrkokörens Vårkonsert klockan 18. Ava och Lisa kollade och lyssnade innan Lisa följdes hem och Ava for till Unbyn igen.

Som synes är det fullt stök utan att någon är stökig. Leksaker och jox stökade vi undan redan igår men tid att stöka fram åtminstone försök till skriveri med innehåll för denna min anspråkslösa blogg har inte funnits. Inte heller plats. Ava och Lisa ockuperar morfars skrivbord så gubben – det är jag – hänvisas till att under spridda ögonblick i sin telefån försöka plita ned något för senare eventuell publicering.

Den som läser får kanske se.

Ibland har jag haft känslan av att mina små försök att på min blogg skriva något läsvärt får en ensidigt kyrklig vinkel. Rätt eller orätt må vara. En snabb tillbakablick ger vid handen att det senaste månaden inte varit så. Lite notiser, någon jämförelse och rapporter om böcker i gränstrakterna till det kyrkliga har smugit sig in men någon tydlig ”kyrk-diskussion” har jag inte fört – tycker jag. Kanske är det dags nu.

Jag tror det var i förra veckan jag nåddes via Kyrkans tidning på Facebook att antalet utträden ur Svenska kyrkan under april månad var något lägre i år än i fjol.* Fortfarande visar siffrorna fler ut- än inträden men just i april syns en skillnad mellan 2021 och 2022. Det gläder den som gett tidningen uppgiften och bladet sprider alltsammans som en god nyhet. I texten stod inte de ganska vanliga Man får vara glad för det lilla! men andan och ett (ansträngt) leende fanns där.

Lite grubbel över orsaken eller orsakerna rymdes varvat med info om när under året utträden är vanligast. April är då något av en toppmånad och man menar att det beror på att folk då håller på att deklarera och ser man vad man erlagt som kyrkoavgift. En del tar då beslut att sluta erlägga kyrkoavgift, inte sluta deklarera. Den tanken är inte orimligt. Tidigare år pappersdeklarerade man i april för inlämning i början av maj men nu deklarerar näst intill alla digitalt vilket, enligt tidningen, görs redan i mars och man kan se att den månaden nu har högre utträdessiffror än tidigare år.

Vad är poängen med förra stycket? Diskussion om kyrkoavgiften? Näää!

Det var ett exempel på hur man i kyrkan – och ofta på andra ställen i samhället – presenterar fakta och värderar saker. Med ledstjärna typ Man får vara glad för det lilla! är man positiv så det nästan verkar desperat och krystat.

Jag kan hitta fler exempel. Ett är att det skall utses ny ärkebiskop. Funderare, intervjuare och kandidater behöver tänka kring och berätta om uppdraget, personerna och situationen. Idel positivism råder. Inga larm. Andan Man får vara glad för det lilla! verkar dominera.

Under maj månad skall Kyrkofullmäktige samlas i varje församling för att ta del av Verksamhetsberättelse och Årsredovisning för fjolåret. Helt OK. Sånt hör till även om dessa offentliga sammanträden och det som då sägs är ungefär lika upphetsande som att se färg torka. Jag skall kolla färgen ikväll då fullmäktige möts efter Veckomässan (som yngre kollega leder).

På förbipromenad stack jag därför i förrgår in skallen och resten av mig själv på Pastorsexpeditionen och fick ett ex av de båda ovan kursiverade dokumenten – som jag naturligtvis läst och funderar kring. Vad står och vad står inte? Vilken anda råder när man ser tillbaka på ett och två pandemiår och hur det påverkat konfirmander, gudstjänster och mycket annat? Man visar de rejält sjunkande siffrorna men min känsla blir ändå att hållningen Man får vara glad för det lilla! dominerar. Ett vemod över hur pandemin påverkat får sin rättmätiga plats men var och är det den enda orsaken? Jag är inte emot att en corona-kommission skulle försöka sig på skarpa kritiska analyser, gräva lite och vända på om man i olika sammahang valde rätt eller inte – och så vidare in i annat.

Jag tror inte ett ögonblick att Älvsby församling i detta är unik! Jag tror inte heller att den är värre än på andra håll, snarare tvärt om. Det jag försöker beskriva är faktiskt en tystnadskultur kring sånt som kan uppfattas negativt. Den är i Svenska kyrkan näst intill total – utom vad gäller ekonomin som faktiskt inte överallt är så vissen som man överallt söker påskina.

Min tärande tanke blir att Man får vara glad för det lilla! faktiskt är att sminka liket.

Eller nåt åt det hållet.

Dock planerar jag inte att Paludanbränna Verksamhetsberättelsen och Årsredovisningen.

* Det är via nätet jag ser Kyrkans tidning och vad redaktionen tycker kan visas utan betalning. Pappersvarianten har jag inte. Tycker inte blaskan är så bra att jag lägger skattade pengar på den. Dessutom finns den på bibblan. Där ser jag genom den samtidigt som jag får en stund att gaffla med några andra pensionärsgubbar som också samlas för att läsa tidningar av olika slag.

Rubriker skall öppna, väcka intresse och kanske förbrylla. Dessutom skall de rymmas på en rad i länkförteckningen man ser till höger om man läser min blogg på datorn och inte telefånar sig med liten skärm. Därför blev det kyrklig skånska fast det jag skriver om varken är jätte-direkt kyrkligt och definitivt inget skånskt. Ändå har det med dialekter att göra.

Jag har just läst en bok, en liten sak om ungefär 125 sidor. Jag köpte den vid Piteåresan jag för 10 dagar sedan nämnde i inlägget glugg i raden. Jag måste säga att det är en av de bästa böcker jag läst. Trots detta rekommenderar jag inte för var man och kvinna Att tolka Bibeln i dag – påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i kyrkan. Den är för speciell. Kolla bara baksidestexten:

ATT TOLKA BIBELN I DAG

Bibeln är en mänsklig skriftsamling, präglad av förhållandena i olika tider och kulturer. Samtidigt är den Guds evigt giltiga ord. Hur gör man rättvisa åt bådadera? Hur ska Bibeln tolkas och förstås?

Påvliga bibelkommissionens dokument ger en överblick över nutida bibeltolkningsmetoder och över den mångfald av frågor som i dag inställer sig när det gäller att förstå Bibeln. Dokumentet talar för en syn på Bibeln med många olika nyanser, inom såväl forskningen som kyrkolivet och kulturen.

Detta är den andra reviderade utgåvan av den påvliga bibelkommissionens dokument »L’interprétation de la Bible dans l’Église« (1993). Boken kom ut på svenska för första gången år 1995 (Katolska Bokförlaget) i översättning av Anders Ekenberg.

Vad gör att jag inte rekommenderar alla och envar att omedelbums skaffa och läsa? Är det för att den är ett katolskt dokument? Nää, inte det! Absolut inte. Kanske skulle jag som lutheran på min kyrkliga dialekt uttrycka samma sak lite annorlunda men faktiskt säga samma sak. Det är inte den svaga katolska dialekten utan den exegetiska. Den är ett ganska tekniskt vetenskapligt språk inom Bibelforskningen och alla behärskar inte den dialekten – som inte har något med skånska att göra.

Men alla präster hajar klyket – om man plockar fram ett gammalt slanguttryck. Eller ska åtminstone haja och för sådana är Att tolka Bibeln idag en bra kortfattad sammanfattning av hur forskning och tolkning kan och ska fungera tillsammans – och hur det inte skall vara. Naturligtvis är den som allt nördigt ganska sak-tråkig. Det hör till sorten. Ändå blir avsnittet som sågar bokstavlig så kallad fundamentalistisk läsning och tillämpning av Bibeltexter ren underhållning.

Orden i rubriken sades med hög röst ett flertal gånger. En av de inblandade var yngste sonen. Han blev efter att ha tagit ingenjörsexamen vid Luleå tekniska universitet kvar vid lärosätet och arbetade fram en doktorsavhandling. Jag har tidigare – bland annat här och här – berättat om disputationen hösten 2020 och de för pappan obegripliga böcker han skrivit.

Corona-pandemin påverkade tiden efter bland annat på så vis att någon så kallad promovering inte kunde genomföras. En sådan är en årlig Akademisk högtid med ceremoni där promovendi får hatt, ring och diplom. Det var vad det handlade om i lördags. – och då ett uppsamlingsheat för allt som under ett par år inte kunnat genomföras och kommit efter på grund av pandemin. Resultatet var runt 70 relativt nyblivna doktorer på podiet men i förteckningen kunde jag se att det egentligen handlade om nästan 140 disputerade under pandemitiden. För inemot hälften fanns dock ordet Absent men de som var där var på plats i frack, långklänning. Det var högtidligt värre. Rituellt som ett frimurarmöte. Men tydligt. Mottag hatten! Kanonskott. Mottag ringen! Den ges symboliskt. Mottag diplomet! Sedan handslag,bock mot rektor och publik.

Med tal och allt tog detta ca två timmar. Sedan bussades vi från Kulturens hus till universitetsområdet för bankett, mer tal och umgänge. Vid ½12-tiden lämnade Primärhustrun och jag sammanhanget. Vi behövde återvända till hemorten då jag på söndagen fått förtroendet att ansvara för två gudstjänster och ett dop i församlingen. Sonen blev kvar med sina kollegor och kompisar.

Klart vi var stolta. Och är. Enormt stolta. Det har vi alltid varit för alla våra fyra barn. Totalt praktmalliga. Just den här dagen var det dock han som vi när han var liten gav smeknamnet Heffaklumpen som var i blickfånget.

Nåt om Nato har jag inte skrivit.

Tills nu. Om att Sverige ska gå med eller inte.

Känslorna är dubbla. Längtar inte in i sammanhanget. Inte för fem öre. Femöringen var en gammal slant som inte finns mer. På något sätt är jag alltså emot. I nuläget är jag nog ändå för för ungefär samma belopp. Känner viss känsloförvirring som landar i att vara emot att vara för.

Helt klart har den formella alliansfriheten parad med anpassade doser fiffel och båg fungerat bra. Moderaternas och Läbbiralernas fleråriga lust att också med helt Natomedlemskap liera sig med väst har inte smittat mig. Jag har inte förstått lusten att varamed när det smällen. If it a’int broken, don’t fix it har varit och är min åsikt i många sammanhang. Nu har Putin gjort det broken – tyvärr. Jag tror visserligen inte att ryssen anfaller oss nu, upptagen som han är i Ukraina, men läget har blivit annorlunda. Dubbelt tyvärr. Främst för folket i Ukraina.

Lite om hockey har jag faktiskt skrivit.

Jag var ju på en ståplats för en tid sedan. Igår tog det slut och Luleå nådde inte ända fram. Trist men naturligtvis ingen nationell katastrof. I den betygsbok jag fick på lågstadiet med betyg som Ab, Ba och liknande var ett av ämnena Gymnastik med lek och idrott. Det är viktigt att hålla fast vid att idrott är lek – om än engagerande. Jag fick B- i det ämnet i årskurs 3. Mitt högsta betyg var Ab+ i Kristendomskunskap. I fyran fick vi sifferbetyg.

Vädret kan vara värt att kommentera.

Det är ju väder varje dag. Nu är isarna borta, snön likaså. En envis kall-nordan har dominerat ett tag men ljuset och solen kopplar nu grepp. Gräset spirar och fåglarna skränar.

Pyroman-Paludan har jag lämnat okommenterad.

Rejält ohyfsad typ. Paludan, inte jag. Debatt är jag för men bränna böcker är inte debatt, särskilt inte om man vet att folk blir sårade och upprörda. Att som svar kasta sten är naturligtvis helt knas men att ett parti nu som motåtgärd föreslår att man ska riva stenkastarnas bostäder och deportera deras familjer är inget annat än herrefolksmetoder kända från både Tredje riket och Israels agerande på Västbanken.

Kyrkofullmäktige kanske jag kommer att skriva om.

Det blir på onsdag. Då presenteras Bokslut och Verksamhetsrapport för 2021 i ett offentligt sammanträdessammanhang som är lika spännande som att se gröt koka. Sådana formaliteter skall vara och jag har inget emot de i sig mer än att jag tycker det offta blir både halvkvädet och uddlöst. Undrar lite hur de förtroendevalda skulle reagera om jag utanför Församlingsgården skulle Paludan-bränna ett ex av Verksamhetsrapporten. Gissar att det inte skulle öppna upp för dialog, inte för fem öre.

Jag hade nästan fel. Ett litet risgryn fanns i tandraden. Eller bokhylleraden om jag ska vara noga. Grynet avslöjades vid en andra okulärbesiktning då jag fann en under 1970-talet på ett antikvariat inköpt en bok – som således var gammal redan då. Boken är Paulus mindre brev skriven av Olof Linton (född 1898, död 1980) i serien Tolkning av Nya testamentet. I den boken från 1964 är knappt 100 sidor av de 445 tillägnade Pastoralbreven. Hyllan var alltså inte helt tom, bara inte helt läst.

Hemkommen från sonsonen Adrians 10-årskalas blev om lördagen och senare under helgen sidorna lästa – varvat med annat. Nämner detta för att rätt ska va rätt. Passar då också på att nämna att det märks att en Bibelkommentar har 60 år på nacken. Pluraländelser på verben (voro och skola i stället för var och ska), citat från 1917 års översättning och ett resonemang byggt på enbart protestantisk kontinental forskning är tidstypiskt. Tack och lov har forskningen rullat vidare med nya vinklar och modifierade resultat – typ Fjärstedt i förra blogginlägget.

Vad mer?

Luleå vann femte finalmatchen och leder nu sammanhanget med 3-2. Ikväll måndag kan det bli klart nere i Karlstad. Jag ser det på TV men har som en så kallad öronmask, alltså en melodi som fastnat i huvudet, hela tiden ståplatssången – med ursäkt för fulordet:

Åhhh Luleå!

Vi ska vinna SM-Guld i år!


Ja hela jävla vägen ska vi gå!


Inget halvvägs Luleå!

Jag var jag i kyrkan igår. Det var så kallad Äventyrssöndag, alltså vad som förr kallades Familjegudstjänst. Ballonger förekom i förkunnelsen och en smet upp i taket. Mitt i min hockeyfeber kunde jag av kungörelse och ljuständning notera 1-3 som veckans resultat. En döpt, tre döda. Summa två back vad gäller medlemskap.

Om jag frågar Vad görs i och av detta? är frågan inte ett klagande gnäll på församlingens styrning, ledning och anställd personal. Uppfatta mig inte så! Men frågor måste ställas och personer utsedda att ha ansvar måste rimligen ha tankar i saken. Observera att jag skrev tankar, inte lösningar. Hade jag lösningen eller lösningarna skulle jag berätta – tro mig! Men frågor har jag och nog en aning om åtminstone en väg: Intensivt och gediget arbete helger och kvällar med dop och konfirmation för barn och unga och vuxna. Sånt kan församlingen påverka och forma till skillnad från det faktum att Älvsbyn är glesbygd där äldre årsklasser som dör är mer kyrkotillhöriga än yngre och där unga svenskfödda och ännu ofta kyrkotillhöriga flyttar efter gymnasiet samtidigt som nyinflyttade ofta tillhör annan religion eller åtminstone andra kyrkor.

Och detta med församling? Med något som man kan tycka är en käpphäst jag repeterar frågar jag mig och andra vad som i teori och praktik menas. Är det de som regelmässigt och förväntat bänkat sig när gudstjänst firas? Eller är det de i tjänst som agerar ”för” de bänkade? Är det de som tar beslut och eller jobbar utan att ha som personlig sed att ha sina rumpor på plats i lokalen? Eller kombinationer av allt detta? Jag frågar för att det också i kyrkbänkarna finns glugg i raden och för att rätt ska va rätt.

Så visade det sig att det var. Dock inte i munnen men i alla fall fanns glugg i raden – som jag inte ens hade koll på. Nu har jag koll och gluggen är provisoriskt fylld.

Vi, Primärhustrun och jag själv, for till Piteå tidigare i veckan. Bland annat skulle vi besöka en firma som renoverar kök och titta oss omkring där. Till nämnda annat kom i mitt fall besök i bokhandeln Duvan. Den har nischat in sig på vad många skulle kalla ”kristna böcker”. Vad ”kristna böcker” egentligen är och var gränserna går till sådant som inte är det vet jag inte. Hur som helst har butiken böcker från många förlag som går in för att ge ut litteratur kopplad till Bibel, kyrka och kristen tro. En del är fantasifullt skräp, annat är gediget och bra. Jag köpte två böcker. Av dem har jag läst den ena – och med det sett en glugg i raden.

Jag har ganska många böcker i genren vetenskapliga Bibelkommentarer. En lång ojämn rad, inköpt vid olika tillfällen, på olika språk och från olika förlag. Som exempel kan jag nämna en svensk kommentar på 300 sidor till Efesierbrevets 6 kapitel och två engelska på 500 och 200 sidor till samma brev. Ett annat exempel är en svensk på 200 sidor till Filipperbrevets bara 4 kapitel. Tjockare verk och tunnare om fler Bibelböcker finns naturligtvis.

I bokhandeln såg jag, utgiven på ett seriöst förlag, den lilla boken Den sunda läran har sin källa i liturgin – om apostolisk tradition i Pastoralbreven. Sådana titlar får saliven att rinna. Författaren Biörn – han stavar så! – Fjärstedt är pensionerad biskop i Svenska kyrkan. Till sin akademiska inriktning var och är han Bibelforskare. Riktigt förtjust i honom blev jag när han för en del år sedan dissade förförförre ärkebiskopen K-G Hammars Bibeltolkning som ”teologiskt nattstånden”. Fjärstedt som är äldre än Hammar hade varit hans lärare under studietiden och menade att Hammar fastnat. Han hade inte gått vidare och tillägnat sig en mer vaken Bibelforsknings senare resultat efter tysken Rudolf Bultman – ungefär.*

Väl hemma började jag läsa men reste mig snart ur fåtöljen och undrade stilla: Vad har jag om Pastoralbreven? – alltså de två brev Paulus skrev till Timotheos samt brevet till Titus, summa 13 kapitel i Nya testamentet. Vid bokhyllan mötta jag glugg i raden. Inte så att det fanns utrymme att pressa in fler volymer just på det hyllplanet men pinsamt nog såg jag att jag saknade kommentarer till dessa tre brev. Om jag haft sådana av samma halt som annat jag har hade det rört sig om runt 1000 sidor – men icke. Och på bordet vid läsfåtöljen låg Fjärstedts bok på bara 125 sidor.

De där böckerna med många sidor tröskar väldigt mycket fakta om språk, kultur, tänkbara betydelser när Bibeltexterna skrevs och lästes ochmycket annat. Sådant ryms givetvis inte på de blygsamma sidorna i Fjärstedts bok – men finns under ytan. Många Bibelforskare vill, om jag tar en liknelse, beskriva hela isberg och flera som läser dem känner sig som Titanic. Den sunda läran... visar bara en isbergstopp men seglingsvan som jag är i dylika farvatten anar jag glaciären under ytan. För mig har den inte tagit bort bokhyllans glugg i raden men som provisorisk lagning och utfyllnad funkar den. En bra bok! Rekommenderas!

Baksidestexten lyder:

Mot slutet av sitt liv skrev aposteln Paulus några brev till sina mest betrodda medarbetare, tydligen efter häktningstiden i Rom i början av 60-talet. Två till Timoteus, ett till Titus. Den förste ansvarig i Efesos och den andre på Kreta.

Breven har kommit att kallas Pastoralbreven och innehåller råd och förmaningar om ordningen i gudstjänsterna och förhållningsregler för de ansvariga, biskopar och presbyterer, diakoner och församlingsänkor. Det finns flera likheter med föreskrifterna i första brevet till kyrkan i Korinth.

Breven är högt aktade i bysantinsk och orientalisk kyrkotradition och även i den latinska som äkta apostoliskt arv. Sämre är det på protestantisk mark särskilt efter bibelkritiken och den tyska liberalteologin. Där är det vanligt att förneka paulinskt författarskap.

Nytt i breven är betoningen på den sunda läran, sund tro, sunda ord och att det sunda, friska återfinns i den liturgiska traditionen. Motsatsen är det tomprat som förekom i gudstjänstens fria undervisningsdel. Liturgiska citat är inlagda till stöd för det apostoliska resonemanget. Breven är också tänkta att föreläsas i gudstjänsten.

* Den här utläggningen kan nog en del tycka vara nördig i överkant. Om så är fallet håller jag med. Ändå är det sant. Bultman var på sin tid banbrytande men redan när jag läste i Uppsala diagnostiserades han lite slarvigt som en död tysk. I Lund där det också fanns ”teologer” var han inte ännu ute och det var där KG hade snappat upp det som fanns att snappa. Med tiden blev det fason också på Lund.

Det gör jag inte!

Vill först kungöra det med emfas.

Jag hatar inte Skellefteå – eller något annat idrottsligt.

Luleå-sekten ropade ändå så om tisdagskvällen. Helt kort. På ståplats i COOP arena. Tredje omgången i hockeyns finalspel. Färjestad var motståndaren. För ett kort ögonblick aktualiserade man i alla fall sin derby-rival med en ramsa strax efter det man sjungit en variant på den gamla Eusekefeurat-låten – googla! – Länge har vi väntat. Nu löd lyriken Länge har vi väntat men nu har det gått dit hän, nu skall SM-bucklan till Norrbottens län eller nåt liknande. På det kom rubrikens ord hata skellefte! – som får bli rubrik för detta blogginlägg med sin länk på Facebook.

För en del år sedan fick Bob Dylan noberpriset i litteratur. Motiveringen var hans lyrik. Kallt säger jag att sång- och ramsaförfattarna till vad som framförs på hockey-ståplats har mycket långt till det nobelpriset. Jag tror inte det bekymrar någon, inte ens mig. En ståplatsläktare är nämligen en sekt och i förrgår var jag, mina två söner och den 10-årige sonsonen sektmedlemmar. Vi trängdes där i den massa som är totalt upplyst, som har den totala sakligheten, som analyserar det som sker helt utan lidelse och som har hela världen som motståndare. Lule mot Sverige! var en annan ramsa. Också ett klart fall av sekterism.

COOP arena och Luleå är inte unika i detta. När Skellefteå spelade och åkte ut i semifinalerna – jag tror det var mot Frölunda – såg jag på TV i samband med en av drabbningarna att det i skellefte-klacken fanns en svensk flägga med texten Hata Björklöven! – det Umeålag som inte varit i högsta serien på en massa långa år men på sin tid dominerade i Västerbotten. Sekter är långsinta saker som inte låter gammalt groll rosta i första taget. I Skellefteå är säkert många belåtna idag då Löven igår inte slog HV71 och gick upp i högsta ligan.

Sektmentalitet på ståplats i hockey gör mig inte upprörd. Det hör som till. Värre blir attityderna när sektens sätt att vara blir politiskt, religiöst, nationellt, ser till folkgrupp eller liknande. Då känslans retoriska slagord i sådana sammanhang segrar över saklighet och tanke blir den sekteristiska enögdheten farlig. På hockey tycker jag den kan få ha sin ståplats.

Det var kul att vara där just i det sällskapet. Sonsonen Adrian som strax fyller 10, hans pappa och hans farbror. Alltsammans blev ändå onödigt spännande. Först 1-0, 2-0 och 3-0 som blev 3-1 redan i första perioden. Vid full tid var det 4-4 som betydde ännu en omspolning innan sudden death – eller knall och fall som jag tycker det skall heta. En bit in i fjärde kunde i alla fall Luleå-sekten gå hem nöjd och belåten och mentalt ladda vidare för fjärde holmgången som blir i kväll, i Karlstad och på TV. I Värmland finns också en sekt men den fattar i sin dumhet inget av var storheten, verkligheten och skickligheten finns.