stigstrombergsson

Jag har berättat det förr, detta att jag har kompisar som skriver och låter trycka böcker.

Den mest seriöse är nog romanförfattaren bakom boken Elin sover – ett blogginlägg om den boken finns här.

En annan figur i bekantskapskretsen renskrev sina runt 50 år gamla studentikosa anteckningar från en resa i USA – bebloggat här. Nu har han fortsatt låta livet passera revy, tryckt ut sig och låtit trycka sina anteckningar från ett sommarstipendium i Israel 1971. Han hade då just avslutat gymnasiet och skulle börja på universitetet.

Det blev en ganska tjusig bok – liksom hans förra. Bilder i fyrfärg, hårda pärmar, 100 sidor. Titeln Helig och minerad mark är en bra beskrivning av situationen där då och nu men visst finns det skillnader. När han var där var Israel ett tämligen sekulärt land med i princip socialdemokratisk ledning. Opinionen i Sverige och i väst var klart och till 100% Israelvänlig. Dagsläget är ett annat. Ytterligare 50 års ockupation, expanderande bosättningar, religiös sionistisk extremism och högervridning har förändrat Israel. Nationell iver, splittring och även där religiös extremism som en kraft har också förändrat den palestinska sidan. Här hemma i Sverige är det bara några få som är så ”Israelfrälsta” att de totalt saknar förståelse och empati för de människor, palestinierna, som fördrevs 1948 och lever på den fortfarande ockuperade Västbanken, i Gaza och i grannländerna. Läget som var ganska färskt när kompisen skrev sina anteckningar är nu ännu mer komplicerat.

Kul att läsa var det i alla fall. Jag har ju också besökt Israel-Palestina om än betydligt senare, under kortare tid och med annat syfte.* En del av det han såg har jag också sett men när jag var där var det helt utan det tjejintresse som präglar folk som när de var där var knappt 20 år gamla.

Boken har inget ISBN-nummer och finns inte i handeln. Författaren Thommy Bäckström bor i Umeå och finns på Facebook så man kan söka honom där om man skulle vilja få sig ett ex.

Kommer han att göra en tredje bok baserat på gammalt material?

En förhoppning väcktes hos mig när han på sidan 42 berättar att han vid urstädning av vinden i sitt gamla föräldrahem hittade en kartong som innehöll sparad brevväxling, också med gamla flickvänner. Skulle det bli en bok av just det sist nämnda står jag (och säkert en och annan annan) till förfogande för ett appendix med titeln Det hela sett från sidan.

* Här på bloggen kan man läsa ett antal inlägg om den studieresan. Serien med rubriken palestina och en romersk siffra börjar i november 2009, varvas efter en tid med annat och sträcker sig in i januari 2010.

För snart tre år sedan bloggade jag en bloggning med rubriken elden begränsad? Att det hette så hörde ihop med bränder i skog och mark och hade inte att göra med innehållet i det jag skrev annat än att jag hade lyckats begränsa min tankebrasa till 10 punkter om hur jag skulle kunna vara pensionerad präst med prästkragen lagd på hyllan. Jag listar nu punkerna på nytt i ett för denna tid bearbetat skick.

Jag avser...

1. att i kyrkbänken fira gudstjänst så många söndagar som möjligt. I bänken, utifrån att jag är kristen och tillhör en kristen församling, är min och andras uppgift att tacka, be och lyssna. Min egen strupes lovsångskapacitet är dock något som andra klarar sig utan.

2. att om jag avstår någon söndag söka göra det när gudstjänsten stympats så att Nattvardsbordet inte dukas. Efter att man i Älvsby kyrka under 1½ år firat söndaglig Mässa fick ett par ihärdiga lobbyister för ungefär 5 år sedan fram deformen att det ungefär en gång i månaden skulle vara en Mässa-miss. Syftet med den deformen var att folk som gillar kyrkan men inte tycker sig ha behov av Kristi kropp och blod skulle kunna känna det bekvämt att närvara. Det åsyftade resultatet uteblev. De "omhuldade" fylkas inte i de gudstjänster man för deras skull bestämt att ingen skall få möta Frälsaren i det av Honom instiftade sakramentet – detta utan Corona-aspekt

3. att på samma sätt som i första att-satsen i bänken fira onsdagskvällarnas Veckomässa – när den förhoppningsvis återupptas.

4. punkten utgår

5. punkten utgår

6. punkten utgår

7. att i övrigt söka hålla tillbaka den nyfikenhet jag känner och den lägga-näsan-i-blöt-egenskap jag är känd för. De som är kvar i arbetslaget skall inte behöva uppleva att jag klöser mig kvar genom att ha åsikter om allt möjligt.

8. att söka ett sätt att frivilligt som kristen (och prästvigd) med de kunskaper och erfarenheter jag har stå till förfogande för församlingen när den verkar vidare i sitt syfte att människor skall komma till tro på Kristus och en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Detta, att som icke anställd bidra, är inte tvärenkelt i Svenska kyrkan. Så mycket vilar på arbetslaget att nästan inga andra behöver (eller rentav tillåts) finnas med och ha ansvar vare sig i rådslag eller genomförande.

9. att bara då och då här på min blogg kommentera församlingslivet.

10. att vara ytterst återhållsam vad gäller ”privata prästbokningar” och när så sker alltid göra det i samråd med det prästkollegium som är i tjänst.

Min gamla arbetsplats har någon sorts elektronisk bokningskalender som heter Medarbetaren. Fast det snart är tre år sedan jag blev pensjonist som man säger i Norge har jag kvar min inloggning. Jag kan se vad som händer och jag kan boka in saker och bära mig åt. Oftast är Medarbetaren följsam och lättarbetade men ibland kan man frestas kalla den för Mot- och så vidare.

Hur som helst kan jag i den se två kalendrar.

I den ena finns allt som skall ske i församlingen. Även vad som inte sker finns då personalens lediga dagar och semestrar också syns.

I den andra finns bara sådant där mitt namn figurerar, alltså sånt där jag är inbokad. Den är min kalender. Och den är tom. Det finns inga punkter alls i någon som helst närtid.

Tre år tog det innan almanackan blev tom.

I tre år har jag vikarierat en del i gudstjänster men främst haft fortsatt förtroende att ansvara för vuxenverksamhet med Bibel- och Troinriktning, också i pandemins tid nu på slutet påannorlunda sätt. Vad det betytt mer än att jag tycker det varit kul samt att det medfört ett och annat och ännu fler blogginlägg kan jag inte bedöma. Hur som helst har i alla fall tider och sådant stått i Medarbetaren – och där är nu inga punkter.

Allt detta är som sig bör. Hade jag verkligen velat komma ut ur verksamhet, uppgifter och ansvar hade jag sprattlat mig loss för länge sedan. Men nu är det dags och läge att andra kommer in och då fungerar det som i vilken stafett som helst. Jag har löpt min präst-i-tjänst-sträcka och i visst avseende joggat där tre extra år och nu växlas det i sommar och till hösten över till nya löpare.

För tre år sedan när jag gick i pension prydde jag ett blogginlägg med bilden av prästkragar på en hylla. Jag vet att prästämbetet och uppdraget är livslångt men väljer att återanvända samma bild nu när inga punkter finns för mig i Medarbetaren.*

Hur jag skall medarbeta framöver återkommer jag till i nästa inlägg.

* Extra-koll visar dock att den 11 juli finns en notering att jag ska leda gudstjänsten i Älvsby kyrkan (eller utanför). Jag är ombedd att täcka en skarv mellan semesterlediga kollegor.

Det förrförra inlägget var ett av många där jag skrivit lite om Bibelverksamheten i Älvsby församling, att jag pratat in film och att det varit möjligt att en gång i veckan göra sig uppkopplad till samtal via en öppen grupp på Facebook – Bibelstudium läsår 20/21.

Tisdag kväll 24maj var en sådan uppkoppling där vi bland annat kom att prata om framtiden,om församlingsutveckling och tillväxt. Fritt ur minnet drog jag då några faktorer man kan se hos växande gudstjänst- och församlings-gemenskaper. I en text jag skrev här på bloggen 6 april 2007 – för drygt 14 år sedan! – hittade jag den lista jag försökte minnas och publicerade den i Facebookgruppen. Listan gäller än!

Faktorerna är:

1. Man accentuerar Jesus Kristus som uppstånden från de döda och att han är Guds Son – eller annorlunda sagt är Gud som människa.
2. Man accentuerar Jesu död och uppståndelse genom att varje sön- och helgdag duka nattvardsbordet – förkunnar Herrens död tills dess han kommer åter. På så sätt låter man människorna själva bestämma om de vill bruka nattvarden.
3. Man accentuerar Bibeln som Guds ord genom att se till att regelbundna och för olika människor tillgängliga Bibelstudier finns i församlingen.
4. Man ställer den dagliga bönen i centrum – ofta genom att grupper av anställda men också andra i församlingen samlas till bön, inte sällan Tidegärden.
5. Man har ett engagerat ledarskap som medvetet och genomtänkt bygger sociala nätverk människor emellan och så låter många vara delaktiga.
6. Erfarenheten är att att politikerna i egenskap av politiker helt saknar betydelse för utvecklingen.

Annat värt att notera är att en del växande församlingar är så kallat högkyrkliga, medans andra inte är det, och att en viss konservatism i privatmoraliska frågor nog är vanlig – eller i vart fall betraktas som rumsren.

Ännu mer annat är att om Älvsbyns kyrkofullmäktige – gissar att det är samma i många församlingar – man- och kvinnogrant skulle delta i gudstjänsten en gång i månaden samt tre extra gånger under året vid de stora högtiderna skulle trenden vända.

Det var en tisdagskväll för någon vecka sedan som kyrkofullmäktige i Älvsbyn möttes – eller inte. Jag var är – men inte. Värt att blogga om? – kanske inte.

Först lite om saken i sig både här och allomstans i övrigt.

Kyrkofullmäktige är en församlings högsta beslutande instans. Ledamöterna utses vart fjärde år genom att var och en som tillhör kyrkan och är 16 år och äldre ges chansen att lägga sin röst på de personer som olika intressen nominerat och satt på listor. Ledamöterna är alltså demokratiskt utsedda i det system som råder som i princip är demokratiskt OK. En svaghet är det låga valdeltagandet, inte ens en av fem av de röstberättigade röstar.

På våren skall fullmäktige samlas i maj för att ta bokslut och verksamhetsredovisning för året innan. Höstmötet i november har främst att ta budget och planering för året som kommer. Bägge är offentliga men brukar inte dra stor publik. Debatter brukar lysa med sin frånvaro. Det förekommer ingen ideologisk eller praktisk brottning mellan de intressegrupper som nominerat och fått in folk – i klartext i den församling där jag finns Socialdemokrater och Centern. Allt blir alltså att hantera formalia vilket, fast det måste göras, drar publik helt jämförbar med trängseln för att på sittplats se någon sluta röka.

Maj-fullmäktige i år var dessutom digitalt. Coviden gjorde att alla utom presidiet satt hemma. Offentligheten bestod i att jag kunde på församlingens hemsida se presidiet och höra vad som sades. Jag tror det digitala formatet bidrog extra mycket till näst intill total frånvaro av debatt och tankeutbyte.

Kom något spännande? Nää.

Det var ganska avslaget. Verksamhetsrapporteringen hade ledamöterna fått och (kanske) läst. Den drogs bara i summering av kyrkoherden som i positiv anda berättade att mycket under 2020 ändrades på grund av pandemin, att personalen ställt om, ställt in och ställt upp samt att det blivit tillfälle till (viss) fördjupning.

Problematisering? Nää! Inget vare sig från presidiet eller de andra kring vägen vidare framåt, eventuella kompensatoriska åtgärder eller framtidsfrågor över huvud taget.

När det kom till ekonomin gav förra året drygt 2,1 miljon i vad som på ekonomiska kallas positivt resultat, alltså överblivna inte använda slantar. Orsaker? En massa önskad och tänkt verksamhet hade inte blivit av på grund av Coronan. Till detta också sjukdom i personalen där vikarie avlönats från stiftet, inte av församlingen.

På ekonomiska kallas sådant alltså positivt resultat. Jag tycker ordvalet är olyckligt. Ordet positivt är ju ett värderande just positivt ord och det kan väl inte vara positivt att
man underlevererat kyrkligt arbete värt mer än två millar? Tvärtom! Det är ju ett negativt resultat, även om det 2020 hade sina rutiga skäl och randiga orsaker.

Hände det inget spännande? Nää. Jo, förresten! En sak.

I början uppmanade kyrkorådets ordförande de fullmäktigeledamöter som också sitter i kyrkorådet att när fullmäktiget var slut inte logga ut från den digitala uppkopplingen. Hon ville de skulle vara kvar för ett kort kyrkorådssammanträde kring en snabb fråga.

Någon torde fråga – eller inte: Vad var det för spännande med det?

Svar: den illmariga förhoppningen att de skulle glömma att avbryta publiklänken och att jag skulle kunna bugga det icke offentliga kyrkorådsmötet och sedan hänge mig åt att reta folk för den missen. Jag blev nästan lycklig men precis när fullmäktisarna krånglat sig ut och rådisarna skulle börja ryckte det till i en i presidiet på bilden. En av dem reste sig, gick till sekreteraren och viskade något som fick henne att stänga av kameran. Äsch!

Igår gjorde jag den sista!

Det blev en serie men samtidigt inte en serie.

Meningen nyss låter korkad men är sann i alla fall.

När man gör en serie värd namnet utgår man rimligen från en plan och ett tänkt upplägg. Detta gäller om man skriver, gör ett bildspel, producerar film eller gör en plantering. När man har tankar kring vart det skall leda och en aning om hur vägen dit skall gå kan man göra en serie.

De 12 filmer jag gjort är i den meningen inte en serie. Det fanns ingen hel plan i början, bara lite att börja med. Allt efter hand växte det och lagrade sig till om inte en serie så i alla fall en följd av filmföredrag ungefär var annan vecka det senaste halvåret. Allt skedde inom ramen för det Covid-om-ställda Bibelarbetet i Älvsby församling.*

Igår på Annandag Pingst – kyrklig helgdag! – pratade jag in sista filmen. Till skillnad mot alla de andra publicerades den inte bara i den öppna Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21 – som man kan ansluta till – utan också på församlingens hemsida – här.

Med det avslutades serien som inte är en serie.**

* Den sammanlagda tiden blev över 4½ timme och de publicerades i Facebookgruppen dessa datum – med länkar: 30 november 2020, 5 december 2020, 7 december 2020, 19 januari 2021, 2 februari 2021, 15 februari 2021, 1 mars 2021, 15 mars 2021, 30 mars 2021 blev det ingen film då vi var i Stilla veckan och mycket annat publicerades på församlingens Facebook, 13 april 2021, 26 april 2021, 10 maj 2021, 24 maj 2021 eller länken ovan.

** Från varje film har jag tagit en skärmdump för att i alla fall få en serie över kalufsens tillväxt denna isoleringens coronatid. Bilden som blir större om man klickar på den kombinerar den första och sista filmens dumpar.

Jag har ett ”projekt” på gång. Kanske.

Vanliga saker man alltid gör är inga projekt – typ koka frukostgröt. Projekt är att göra något man inte brukar göra. Att ha ett projekt på gång betyder inte att man verkligen kommer att genomföra något utan bara att man avser att försöka – och få se om och hur det går.

Vad som kanske är mitt ”projekt” berättar jag inte – naturligtvis!

Men man blir störd. I detta sammanhang är man jag.

Grejer kommer emellan, flyttar fokus och ställer om koncentrationen.

Tre-fyra-och-fler sådana ting den sista tiden.

Situationen i Jerusalem,på Västbanken, i Gaza och Israel ären – och hur det behandlas och inte behandlas, uppfattas och inte uppfattas i och av olika sammanhang här hemma i gamla Svedala. Det får mig att läsa, att tänka, att tycka många och krångliga tankar åt flera olika håll. Tid för projekt naggas ikanten.

Lilla Ava kom. Här kan vi snacka om naggning!

Det var på torsdag lilla Avas morfar, alltså jag, for till Unbyn för att hämta pladderdosan till ett par dygns vistelse hos morfar och mormor. Att då sitta med ett ”projekt” är lögn i lådan. En som nästan är tre år är ett projekt i sig. Kul har vi i alla fall haft och in i familjens språkbank har laggts Man måste få korv när man är hungrig i magen. Dettasagt med en röst fylld av vemod över att sista varmkorven var tuggad. Igår kväll hämtades tösen hem till sig.

VM i hockey pågår. Det tar tid! Alla matcher sänds och fast jag inte vare sig ids eller hinner se alla blir tiden att spela en egen projekt puck naggad.

Att säga att Melodifestivalen tagit upp min tid på ett allvarligt märkbart sätt vore osant. Jag bryr mig ytterst lite och tillhör inte Tusselaget i någon hysterisk omfattning. Nöjer mig med den ljudliknande vårblomman. Slutet av sändningen igår kväll med själva omröstningen följde jag dock.

Profeten Jesajas bok i Gamla testamentet är intressant. Att med hjälp av en (ganska gammal) Bibelvetenskaplig kommentar ta sig igenom den på svenska och engelska – OBS: Inte den hebreiska texten! – är något av ett projekt i sig som pockar på fokus och koncentration.

Och till sist: Bibelstudieverksamheten denna vår skall avrundas i början av kommande vecka med ett sista filmföredrag publicerat i morgon på Älvsby församlings Facebook och ett videosamtal på tisdag kväll.

Månne det blir ”projekt” sedan...

Tur att inte lynnet styr ord och handlingar mer än det gör. Samtidigt kanske borde det då och då få styra mer. Jag slits mellan de motpolerna likt hötappen mellan två åsnor – eller tvärtom.

Jag kände en irritation strax efter mitten av förra veckan. Det var inte frågan om irritation på grund av eksem eller tidigt insektsbett eller liknande utan jag kände mig bara vrång över en kyrklig sak. Jag skrev om det i funktionen Anteckningar i min telefon. Där är den texten kvar och har inte publicerats här på min blogg. I den fason texten har är det knappast lämpligt att humör och åtgärd följs åt – i alla fall ännu.

Jag kände någon dag senare en annan irritation, också med viss ”kristlig” men främst med politisk inriktning. En ”Vän” på Facebook länkade till ett extremt muslim-hatiskt inlägg prytt med SD-symboler och fyllt av brist på kunskap om situationen och konflikten i Mellanöstern. Jag kritiserade den tendentiösa framställningen i en kommentar.

Algoritmerna slog till. Plötsligt dånade det till med länkar och slogans som helt ursäktade allt, och inte invände mot något, i och kring Israels hela, totala, decennielånga och nuvarande agerande. Det var en annan ”Facebook-vän”  en person jag inte vet vem det är och som är uttalat kristen som stod för produktionen. Irritationen växte och jag lät humör och åtgärd följas åt. Jag avslutade ”vän”-förhållandet. Själv har jag sparkats ut som Facebook-vän ett par gånger men själv har jag inte avslutat sådana relationer med någon som ännu är i livet.

Givetvis meddelade jag personen om mitt beslut och motivet bakom. Jag gjorde det via Messenger med denna text:

Det händer att jag på Facebook tillfrågas om jag tar emot någon som ”vän”. Om jag inte vet säkert vem som frågar kollar jag den personens vän-lista och finns där ”gemensamma vänner” fungerar det som någon form av ”legitimation” och förfrågan kan godkännas. Så måste det gått till när du och jag blev Facebookvänner. Någon annan anknytning hittar jag inte.

Nu har jag gjort något jag verkligen inte brukar göra – avsluta den ”relationen”.

Orsak? Din totala ensidighet i det nuvarande skeendet i Israel-Palestina-situationen och din tydliga brist på empati med den sida vars förluster är mer än 10 mot 1 när det gäller bombningar till och från Gaza och oroligheterna i Jerusalem. Visst – fler än du anser säkert så men extra upprörande är när kristna på sociala medier ensidigt sympatiserar med övervåldet. Jag har oerhört svårt att se Jesus som lidit för alla och som vi har att följa applådera markkonfiskeringar, bombmattor mot civila områden, trakasserier av människor och folk som är svagare – bara för att man har makt.

Den sista tidens ”iver” med inlägg efter inlägg fick mig att stänga av dig – vilket jag tycker är hövligt att jag meddelar.

Stig Strömbergsson, pensionerad präst, Norrbotten.

Jag säger inte så – vagnet. Andra i närområdet gör det men det är tack och lov inte dominerande i dialekten. Ändå hör man släp-vagnet och hus-vagnet. Som den be-sked-lige språk- och sakpolis jag är ids jag inte gaffla i denna kniv-iga sak utan godtar om än motvilligt att vagnet-folket finns, att en del säger ett apelsin och att andra kallar plättar för tunnpannkakor och småplättar för plättar. Det är bara språkfrågor. Värre är om vagn sätts före bil. Det ger strul.

Man måste inte hålla med i varje detalj i en bloggtext för att ändå tycka att den är något viktigt på spåren. Så blev det när jag tog del av Dag Sandahls funderingar kring orden bekännelse-kyrka och bekännare-kyrka. Början av han inlägg är på pricken och det problem han tar upp är betydligt vidare än de många exempel han anför. Läs det gärna – här.

Svenska kyrkan – kort sagt – är en bekännelsekyrka. Hon står för något oberoende av vad personer i den står för. Bibel, Bekännelse och en del annat definierar i olika frågor, inte folks tyckande. Det är den korta och klassiska linjen. Vad som är Kyrkans tro är själva grejen!

Det andra ordet – bekännarekyrka – har man använt till exempel om klassisk svensk frikyrklighet. Där är inte på samma sätt läroformuleringar utan den tro man har blir mer den tro de flesta i den gruppen troende tror. Vad vi i sådan (tydliga) gemenskap tror blir starkare där! Ordet vi känns naturligare.

Man kan inte renodla dessa ting. Myriarder av blandformer finns. Att hemfalla till elaka karikatyrer av stelbent torr dogmatik eller känslosvallande luddigheter är inte heller meningsfullt. Ändå finns onekligen en poäng i att se de två aspekterna bekännelsekyrka och bekännarekyrka.*

Tendensen bekännarekyrka upplever jag ha blivit starkare de sista årtiondena. Det har inte gått i riktningen frikyrkligt stuk men attityder också därifrån har påverkat Svenska kyrkan på många sätt. Den dominerande färdriktningen är inte heller åt frikyrkohållet i sig men den vi-hållning som där är mycket mer självklar än i Svenska kyrkan märks ändå mer och mer – detta att man pratar om vi både hit och dit.

Nu tillbaka till att vara be-sked-lige språk- och sakpolis jag och gaffla lite i en kniv-ig sak.

I X församling prioriteras sa man förr och skrev i officiella dokument. Grammatiskt uttryckt var församling tredje person singular, något man skrev om. Numera kan dylika pappersbuntar domineras av första person plural med vi prioriterar, vi väljer, vi verkar i vår församling och vi hälsar dig välkommen att besöka våra aktiviteter.

Jag gillar inte detta vi-ande. När jag möter det – det förekommer i den församling jag finns i men i sanning inte bara där – känner jag mig förvirrad och exkluderad.

Förvirrad blir jag för jag vet inte vilka dessa vi är. Då jag är rejält erfaren i kyrkliga hank och stör kan jag ana men det är ändå inte klart vilka som är vi och säger våra. Det jag vet är att jag är en av dem dessa vi tilltalar och säger något till, en av några andra. Jag blir faktiskt i någon mån exkluderad av ord som Vi önskar dig välkommen till våra aktiviteter.

Varifrån kommer det genom åren allt starkare vi-andet? Språkpolisen utreder: 

• En anledning tror jag är att man vill försöka vara inkluderande och familjär. I sak är det en god sak men blir lätt en skev sak om man inte är säker på att man på allvar ”räknas i familjen”. Detta vi blir alltför lätt uppfattat som den anställda personalen och folk i deras närhet, sådana som personalen väljer att lyssna till, samt möjligen de som är valda till att styra och ställa. Det luddiga familjära vi-et kan med sina goda intentioner bli exkluderande.
• Jag tror att det frikyrkliga språkbruket spelar in – vi i vår församling. Av de anställda har nu fler än förr en bakgrund i frikyrklighet eller liknande mer avgränsade sammanhang där det sättet att tala och tänka känns naturligt. Dessa många gånger förträffliga personer menar inget illa men löper faktiskt risken att med ett otänkt vi-ande öka avståndet till andra som känner sig som ett dem.
• Vi-snacket är ett totalt samhällsfenomen! Vi i kommunen menar att kan det sägas och då menar man ofta i praktiken Vi i förvaltningsbyggnaden och effekten blir att alla kommunalanställda i skola, vård och omsorg inte räknas i det kommunala språkets ganska vanliga vi. På samma sätt är det i många organisationer och det är inte underligt, bara ovarsamt, att sådant vi-ande också finns i kyrkan.
• En sak till: Röster för konformitet i Svenska kyrkan är starkare nu än förr. Vi ska alla tycka lika och agera på samma sätt. Det verkar inte så men under ytorna är trösklarna är högre, taket lägre och åsiktskorridorerna trängre än förr – om än i andra frågor än tidigare. Trenden går mot att alla i vissa frågor ska tycka lika eller försvinna, att enfald skall råda – enfald som räkneord. Detta finns redan och kommer att synas mer inför kyrkovalet till hösten.

Bekännelsekyrka med sin motor och sitt bränsle är bilen.

Bekännarekyrka, gemenskapen kring detta är ett vi.

Bägge finns och det är viktigt att det inte blir vagnet före bilen.

* Det finns naturligtvis inte bara kyrkliga exempel. Man kan fråga sig om en politisk ideologi som liberalism eller socialism ärnågot som ligger fast eller om de byter skepnad utifrån bedömda väljarönskemål, knappa partimajoriteter eller ledares varierande åsikter. Vad nykterhet var kunde man, när nykterhetsföreningsverksamhet fanns, skämtsamt fråga sig om det definierades av stadgar och nykterhetslöften eller av hur halvfulla folk var på IOGT-danserna i ordenshusen.

Lilla Ava, yngsta barnbarnet, säger keppsupp. Hon är två och trekvarts år gammal. När morfar, som är jag, skrev keppsupp i mobilen ändrade programmets rättstavningsfunktion det till kroppsuppfattning.

Var det ett omen? Eller hör begreppen ihop – kyrkligt sett?

Vi satt några stycken i ett digitalt samtal. Det var inte konferens eller överläggning eller sammanträde eller annat formellt organisatoriskt. Mitt intryck är att sådant nu är ganska vanligt men det var inte frågan om sådant i detta fall. Vi var uppkopplade i ett så kallat Rum i Facebookgruppen Bibelstudium läsår 20/21. Facebookgruppen med sina inlägg och sitt Rum är ett uttryck för hur Bibelstudiet i Älvsby församling sökt ställa om. De fysiska träffarna har ställts in och de digitala samtalen i Facebookgruppen är ett sätt att fortsätta – fast det är få som deltar. Om det var en tisdag då samtalstema fanns eller om det var en onsdagskväll med samtal om vad de uppkopplade hade på hjärtat minns jag inte. Hur som helst kom samtalet in på ketchup, det Ava kallar keppsupp.

Pratet kom in på dopen i församlingen – och i Svenska kyrkan som helhet. Statistiken visar att en massa dop inte blev av 2020. Faktum är att antalet dop förra året i Sverige minskade från, om jag minns rätt, två tredjedelar av de födda till en tredjedel.

Hur det blir när vaccin och annat tagit oss ur det nuvarande covid-tunneln spekulerade vi kring. Olika tankespår fanns. Kan föräldrar tycka ”Det gick ju bra utan dop” och att dopseden nu fått sig en riktig knäck och att kommande småsyskon inte heller blir döpta? Kommer längre fram en bunt 2-3-åringar att döpas i samband med ett yngre syskons eller kusins dop?

Man får hoppas på en ketchupeffekt! sa en i gruppen.

Medhåll kom. Och ett tillägg: Då måste man nog skaka flaskan.

Än mer medhåll kom.

Naturligtvis gäller inte detta bara dop. Samma sak kan sägas om konfirmation, dagledigträffar, ungdomsverksamhet, vuxen-barn, gudstjänster, Bibelstudier och allt möjligt. Det gäller också andra sammanhang, inte bara kyrkliga, där covidtiden ställt till det. På många håll och i mycket måste man skaka flaskor – om liknelsen tillåts.

I vårt kylskåp finns ketchup. En flaska i plast. Och en snarlik av glas med chilisås, en kechup-nära produkt. I sanning skall sägas att dessa buteljer inte används varje dag. De hamnar på bordet nästan bara när barnbarnen beställer det Ava kallar keppsupp. Då måste flaskorna skakas! Annars kommer ingenting! De har stått på sin traditionella plats så länge att innehållet om inte stelnat så i alla fall flyter trögt. Flaskorna måste också vändas så att partiet som är högst upp och mest trångt – halsen och locket – blir nederst och släpper fram keppsuppen.

Detta är helt elementärt vad gäller keppsupp men jag undrar om det inte också kan vara en liknelse för villkoren i en församling, säg till hösten när vaccineringarna gör att vi kan söka upp vad en del kallar det nya normala. Just det nya normala tror jag är viktigt. Många vill och önskar att saker skall bli som förr, att man kan ställa tillbaka till hur det var 2019 och att det då ska bli som förr, att keppsuppen i min liknelse ska stå där den alltid stått på sin gamla plats i kylen – typ. Och fortsätta att torka.

Vill man ställa tillbaka behövs inte mycket. Vill man få fart på flödet behövs mer vilja och kraft. Det gäller skakningar, information, nya satsningar på många olika sätt. Det gäller också kroppsuppfattningen och att dem och det som är och ser sig och anses som överst – styre, ledning, personal – placerar sig underst och inte stramar åt och lägger locket på. Då kan kroppens eller, om man så vill, församlings-flaskans behov, tryck och innehåll strömma fram, Då kan det bli keppsuppeffekt.

Jag, tillsammans med alla andra som väljer att inte blunda, hör och ser nu nyheter från Jesusalem och Israel-Palestina. Som brukligt när sådant sker är ”förlustsiffrorna” väldigt olika. Hundratals skadade och många döda palestinier, enstaka israeler. Naturligtvis är varje enskilt fall tragiskt men samtidigt visar skillnaden tydligt att kapaciteten att utöva våld skiljer sig oerhört mellan parterna.

Den ena bilden i detta inlägg är svårläst. Den är bara en bild av ett uttalande från biskop Sani-Ibrahim Azar i den Evangeliskt-Lutherska kyrkan i Jordanien och Det heliga landet – ELCJHL. Den är den minsta eller i alla fall en av de minsta kyrkorna i Lutherska Världsförbundet med ungefär 2500 medlemmar. När jag sökte själva texten var tanken att kopiera den och med hjälp av Google Translate göra en svensk översättning, allt till nytta för dig noble Bloggläsius. Jag fann att ELCJHL:s hemsida inte går att nå. Orsak? Ingen aning! Utan saklig grund blir jag ändå åtminstone lite misstänksam och undrar: Vem eller vilka är i detta läge intresserade av att en kristen palestinsk röst inte hörs?

Nåväl! I brist på bröd får man äta limpa!

Lutherska Världsförbundet i Geneve gjorde igår, den 10 maj, ett uttalande jag kunnat Google-hantera och putsa till en något så när rimlig svenska. Det är tydligt men i tonen lite mildare än uttalandet från den lutherske biskopen på plats. På engelska kan det läsas här.

Upprop för att ansvarigt mänskligt liv och handling

Uttalande från Lutherska Världsförbundet

10 maj 2021, Geneve, Schweiz

Lutherska Världsförbundet (LWF) är djupt bekymrat över det eskalerande våldet och de dagliga sammandrabbningarna i östra Jerusalem, särskilt konfrontationerna mellan palestinier och Israeliska säkerhetsstyrkor vid Haram Al-Sharif/Tempelberget.

LWF stöder fullt sin medlemskyrkas, den Evangeliskt-Lutherska kyrkan i Jordanien och Det heliga landet och biskop Sani-Ibrahim Azar, fördömande av brotten mot Status Quo-avtalet, som garanterar de tre religionerna och två folken tillgång till sina heliga platser under religiösa högtider.

Hittills har hundratals palestinier skadats och vårdas på sjukhus. Vidare upprörs LWF över den hotade utvisningen av palestinska familjer i östra Jerusalem grannskapet Sheikh Jarrah, pådrivet av israeliska bosättare. Dessa incidenter sammanfaller med den muslimska heliga månaden Ramadan. Situationen förvärras av den kontroversiella Judisk-flagga-marschen den 10 maj genom den Gamla staden och de muslimska kvarteren. Trots den israeliska regeringens beslut att förbjuda judar att komma in i Haram Al-Sharif/Tempelberget är spänningarna höga och provokationerna fortsätter.

Med tanke på de sista dagarnas sammandrabbningar har det LWF-ledda Augusta Victoria sjukhuset på Olivberget ökat sin beredskapskapacitet. Sjukhuset står redo att ta emot och behandla skadade individer enligt behov.

År 2019 uttryckte LWF-rådet sitt ogillande av ensidiga åtgärder som vidtas i Jerusalem som helhet liksom ökade rivningar av hem och andra strukturer och utvidgningen av bosättningar inom det ockuperade palestinska territoriet. Rådet upprepar sin ståndpunkt om en tvåstatslösning som följd av förhandlingar rörande alla frågor om slutlig status, ockupationens slut, upprättande av en oberoende och livskraftig palestinsk stat tillsammans med staten Israel, för fred och säkerhet för

både israeler och palestinier.

Under vilken kategori på min blogg skall detta inlägg anses höra hemma?

Är det något för Politik där jag förr och framför allt tidigare år skrivit som situationen Israel-Palestina? Eller skall inlägget sorteras under Församling där jag placerar kyrkliga ting av olika slag? Kanske till och med Exe-geten bräker eller Predikan mm kan vara aktuellt? Jag läste nyligen profeten Jesaja kapitel 5 verserna 7-8 och undrar stilla om sådana gamla ord om Jerusalems styre då kan tillämpas på dagens system nu, det som ger några rätt att återfå fastigheter och expandera men förnekar andra samma rätt, som ensidigt utvidgar bosättningar och konfiskerar mark.

Herren Sebaots vingård är Israel, Judas folk hans älskade plantering.

Han väntade oväld men fann våld, väntade rätt men fann orättvisa.

Ve er som samlar hus efter hus och lägger åker till åker,

tills ingen mark finns kvar och ni ensamma äger landet!

Jag återvänder till förrförra blogginläggets rubrik, den jag satte i en annan tanke än vad det blev. Bloggningen om högerförvridningen i svensk politik blev ett sidospår, om än ett viktigt och allvarligt sådant. Jag skall inte (nu) fortsätta längs med den banan annat att nämna att ingen allmänborgerlig läsare av min blogg – jag vet att dessa finns! – har besvarat eller kommenterat mina frågor. Jag vet inte om jag skall vara förvånad eller inte. Kanske är folk från M, KD och L generade över blockfamntagen med SD eller anser att fascistifieringen i svensk politik är en positiv manifestation av svenska humanistiska värden.

Jag undrar vad talande tystnad säger.

Det är den första tanken från vänster till höger i min bokhylla som jag nu återvänder till. Jag har börjat den vandringen men vill först tala om att det är bokhyllan med delar av min teologiska facklitteratur det handlar om, inte böcker i andra ämnen eller skönlitteraturen som står ganska huller om buller i olika rum (och ligger i diverse lådor).

Längst upp till vänster finns en rödryggad rad Svensk Exegetisk Årsbok – alla lästa nästan i sin helhet.* På det kommer närmare en meter lästa volymer kring Bibel i allmänhet och Gamla testamentet innan jag fann två böcker jag inte läst under det kvartssekel de befunnit sig där. Nu är de lästa! Bägge! Sent omsider! För sent omsider?

1980-90-talen var i någon mening Projektens tid i kyrkan och flera kyrkonära sammanhang.

Den nya översättningen av Nya testamentet hade 1981 sett dagens ljus. Några år efteråt genomförde Svenska Bibelsällskapet Projekt NT81 som innebar en massa forskning och flera böcker om hur den nya översättningen landat eller inte landat, miljöer den hamnat eller inte hamnat i, vad som hänt och inte hänt och en massa annat och varför. De böckerna – som jag läst – finns några meter längre fram i min bokhyllevandring från vänster till höger.

Att översätta Gamla testamentet var krångligare och tog längre tid. Allt efter hand i takt med att delar blivit färdiga gavs de ut i provöversättningar – Nio Bibelböcker, Tre Bibelböcker, Psaltaren till exempel. Till och i anslutning till dessa skrevs litteratur inom Projekt Nytt GT och det var två titlar därifrån jag fann olästa men som nu befinnes vara genomtuggade.

• Visionärer, Vismän och Vi heter den ena. Den har två författare: Gunnel André, då i Uppsala docent i Gamla testamentet, och Tryggve Kronholm, professor i semitiska språk i samma stad. Boken är på 220 lärorika sidor som en introduktion och vägledning till innehållet i och översättningen av Första Moseboken, Jeremia och Ordspråksboken – de som fanns i Tre Bibelböcker.
• De tio orden är den andra, skriven av Tryggve Kronholm ensam. Ungefär 280 sidor om de 10 buden och deras betydelse och sammanhang när de kom till, senare genom historien och i nutid. Mycket intressant och klart fördomskrossande!

Dessa två böcker har, tillsammans med flera både från före och efter 90-talet och som rönt samma öde, varit i olästa tillstånd under många år. Faktiskt ganska harmeligt! De skrevs ju för att rusta präster, lekfolk och församlingar. Jag kan inte på rak arm säga vilken fantastiskt nytta jag skulle haft av dem om jag läst dem tidigare eller än mindre vad jag ska med dem nu när jag är pensionär och sitter på mitt Nebo och grubblar. En sak kan jag säga bestämt:

Om kyrkan tagit till vara av vad som då (och senare) producerades, olika projekts innehåll och intentioner och mer därtill skulle mycket blivit och vara annorlunda. Det gäller Undervisningens innehåll och pedagogik såväl lusten och förmågan att sträcka sig bortom vad man av hävd gör och vad man måste göra till att ha större fart i vad man kan göra.**

Böckerna har några år på nacken men det de handlar om har ännu fler. Jag sökte här och var på nätet och fann att de finns på Universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala och kan lånas därifrån via vilket kommunbibliotek som helst. Rekommenderas!

* I varje årsbok finns påsvenska eller engelska rescensioner av utgiven litteratur. Noteringar om böcker skrivna på tyska har jag konsekvent hoppat över. Jag har ju aldrig studerat det språket.

** Flera projekt fanns! Till exempel hade ny Psalmbok och ny Kyrkohandbok kommit 1986 och man arbetade på att arbeta in dem. Inför att det 1993 skulle uppmärksammas att det var 400år sedan Uppsala möte då Sverige definitivt bestämde sig för den lutherska linjen gjordes Svenska Kyrkans Bekännelsearbete med en massa böcker och kulmen i Stora och Lilla boken om kristen tro, den sistnämnda tänkt att ges till alla hushåll. Stenarna ropar hette ett projekt som gjordes i tanken att man med kyrkorummen som bas – det finns inte två lika – skulle formulera och visa vad byggnaderna, konsten och symbolerna berättar om tro, inte bara byggnadshistoria och sådant. Arbete med att ha bemannade Vägkyrkor för att möta turister med evangeliet och ha en gemensam hållning till saken är ytterligare ett. Samtidigt hade man infört och organiserat om främst på nationell och regional nivå samt förberedde sig för den separation i förhållande till staten som man visste skulle komma. Och mer därtill. Det var en aktiv tid!

Det har hänt att jag när jag läst facklitteratur om litteratur, ofta biblisk sådan, så har jag stött på uttrycket the implied reader. Det betyder den tänkte läsaren, den eller de figurer den som skriver en text tänker sig läser den, något som påverkar hur texten blir.*

Ibland ligger den tänkte nära den verklige, ibland inte. När jag skriver för min blogg – just nu! – finns i min huvudskalleknopp en föreställning om vilka som kommer att läsa. En del vet jag – men faktiskt inte så många. Några kan jag ana. För flera har jag inte en susning. Det finns folk jag på Facebook sett att de sett att jag där annonserat att jag bloggat men om de läser bloggen vet jag inte.

Jag har fått i min hand en roman.

Fått och fått? sa Gustav Wasa.

Jag har betalt den.

Nu är det så att jag sällan läser romaner. Köper dem ännu mer sällan. Det blir någon pocket i avgångshallen inför charterresa och sådant jag får i present – typ. Fast den här gången blev det affär. Boken jag köpt heter Elin sover, skriven av debutromanförfattaren Stig Sundström, tidigare Älvsbybo och prästkollega.**

Jag har nu läst den. Tyckte den var bra. Den är skönlitteratur och jag är sparsamt trimmad och triggad på sådant och tycker den är bra. Jag sträcker mig till och med så långt att jag sägar att jag är lite positivt förvånad. Stigs språk är ledigt och uttrycksfullt. Handlingen lurig och kompakt. Mer avslöjar jag inte. Jag nöjer mig med att rekommendera boken. Varmt.

Men så går ju hjärnan igång kring detta med skrivande – något jag nog kommer att komma tillbaka till – och läsande.

Kuggfrågan blir: Har min namne skrivit en eller 500 romaner?– som han sa var upplagan?

Vem eller vilka han haft som tänkta läsare vet jag inte, bara att jag är en verklig läsare som utifrån vem jag är uppfattar det han skrivit. Jag ser, till exempel, här och var en och annan miljöbeskrivning som jag tydligt kan uppfatta som ”modifierad Älvsby-grej”. Det gör ju att jag får till mig en annan roman än den någon stackare i Halmstad får om han/hon köper boken inför en charter. En massa fler läsar-faktorer finns -ålder, kön, erfarenheter mm. Sådant verkar åt samma håll och leder till slutsatsen: Han har skrivit 500 romaner!

Läs en av dem. Din.

* Givetvis finns om man gör film en tänkt åskådare och den tänkte åhöraren finns i skallen om man förbereder sig för att ge ett muntligt budskap, predika till exempel.

** Han var Älvsbybo under många år. På 1980-talet kom han ung och vacker som EFS-predikant till bygden. Jag var då också ung och hade tjänst som präst i församlingen. Han kompletterade sig med tiden till formell behörighet för kyrkliga tjänster och blev efter en pendlaromväg till Edefors komminister här där vi bor. Då framlevde jag mina dagar på folkhögskolan. Hösten 2012 slutade han för annan tjänst nere i Västerbotten. Året efter fick jag den tjänst han lämnat. Vi tjänstgjorde alltså inte tätt tillsammans utan var som små barn i en sandlåda som mer lekte bredvid varandra än med varandra. Vi tyckte om att leka och blev vänner.

Rubriken handlar inte om politisk glidning hos mig!

Jag tänkte inte ens när jag för ett par dar sedan i min telefon skrev rubriken och början på ett inlägg att det skulle handla om politik – trots att jag kan se att högertippning verkar vara en näst intill kronisk sjukdom i nästan alla partier. I det stycket tänkte jag bara nämna att förr fanns Högern eller Moderaterna som ankare i på den borgerliga flygeln, innanför dem de mer socialliberala Folkpartisterna, de småfromma KåDearna och den allmänborgerliga Centern innan man kom till småborgarna inom Socialdemokraterna.

Då det relativt nya Sverigedemokraterna nu mutat in värsta nationalistiska högerburen dras på ett märkligt sätt och till skillnad från bara för ett par tre år sedan alla de nyss nämnda partierna åt höger. Det men inte mer tänkte jag skriva innan jag skulle gå in på vad jag ser och hittar i min bokhylla om jag går från vänster till höger på översta raden. Planer kan ändras så jag lämnar hyllan och fortsätter på politikspåret.

Vad gäller de partier jag nyss nämnde är min känsla att den nya retoriken man hör och de nya inriktningarna man ser vad gäller invandringen kommer ur ett hopp om att på det sättet kunna rida på och/eller bromsa SD. Jag försök att ta vinden ur seglen för SD i stället för att blåsa ideologiskt grundad motvind är ett stort (själv-)bedrägeri och ett svek mot de humanistiska, kristna, solidariska linjer man tidigare, fast på lite olika sätt, gemensamt stått för. Att nu fyra partier kommit överens om att det skall bli ännu svårare för människor på flykt att kunna andas ut är kronan på verket – så här långt.

Egentligen är jag förvånad över att det var just vad gäller asyl- och invandringspolitiken de fyra – SD, M, KD och nu L – först skulle manifestera enighet. Trodde nog att denna kvartett skulle mjukstarta med Utredning om samsyn om vattnets betydelse för sjöfarten sådan den framställs grundskolans läroplan* eller något om Huru svin må i ollonskog släppas** eller något annat inte fullt så känslosamt och avslöjande.

Jag har en del moderater i bekantskapskretsen. Trevliga och kloka typer om än med andra fördelningspolitiska ideal än jag har men ändå med hjärtan öppna och på rätta ställen. Jag undrar: Vad säger de nu om alliansen med SD? Har dessa mina vänner också blivit högerförvridna?

Jag har en del kristdemokrater i bekantskapskretsen. Fromma, trevliga och kloka typer som värnat svaga medmänniskor och stått för att vara öppna mot folk från andra länder. Vad säger de om att partiet nu lagt sig i samma säng som SD?

Trots att Liberalerna är små och få finns också en och annan sådan bland mina bekanta. Trevliga och kloka typer – jo, jag kan använda pluralen än. Deras parti står för den nu mest aktuella svängen högerut. Vad säger de om armkrokningen med SD?

Bland bekanta finns också en och annan sverigedemokrat, trevlig och klok i andra frågor än politik man för trevnadens skull undviker att diskutera.

Jag ställer mig frågor men anar att inga svar kommer här – fast kommentarsfältet äröppet. IRL skall vi inte träffas än men när folkflertalet fått sina Covidsprutor tänker jag ställa mina frågor öga mot öga liksom – och här kommer sossarna också in – den generella högervridning man ser på många sätt.

Låt mig bara sist ge ett högersvängsexempel till: Expressens fotbyte om monarkin. Jag tror blaskan kallar sig obunden liberal eller något liknande och i den demokratiska andan har det funnit en lågmäld, på senare år tyst, uppfattning att monarkin är ett i princip förlegat statsskick. Nu har bladet ifråga bytt fot och stöder på ledarplats att ämbeten kan överföras sängvägen. Visst kan jag hålla med om att vår monarki är av det harmlösa, ganska oförargliga och stundom smågulliga slaget men faktum är att principen för sexuellt överförda samhällpositioner är samma som i Saudiarabien.

Bokhyllan återkommer jag till.

* Av mig själv påhittad byråkratisyssla.

** Gammal lag från 1736 – Byggniabalken Kapitel 12 §§1-4.

Jag har helt flyttat hem. Nästan. Det finns nog kvar någon bok och en hög med papper och anteckningar i Församlingsgården men de två flyttkartongerna jag hade där med böcker och pärmar står nu travade på varandra i garaget.

I lådorna finns jox av blandat slag. Jag snokade i den ena, den övre, och fann böcker i vissa underavdelningar av teologin. De som kan kopplas till Bibelvetenskap och Bibeltolkning har varit hemma länge men nu har även Dogmatik och Kyrkohistoria kommit hem samt ett antal volymer dragna åt Internationell teologi med befrielseteologiska förtecken. Var allt skall inhyllas är dock en gåta.

Tre pärmar fann jag. Pärmar för A5-papper. Innehåll? Noggranna ”lektionsutkast” eller träffplaneringar för flera Bibelstudie-sammankomster under flera år på 1980-talet. För flera studiegrupper.

Det var länge sedan jag över huvud taget tittade i det materialet. Pärmarna har bara funnits. De togs hemifrån när parhusets barn vuxit till sig så att mer bo-rum behövdes och jag fått eget arbetsrum på folkhögskolan. Togs kanske inte ens upp ur flyttlådan då. Jag minns inte. Flytten till Församlingsgården 2013 ändrade inget i sak. Pärmarna fanns visserligen i hylla men öppnades inte.

Utifrån planeringar och sammanfattningar i min fanatiska arkivering kan jag dock lite snabbt få en överblick.*

I lådor, hyllor, påsar och buntar finns andra exempel på fanatisk arkivering från min sida. Just vad gäller arkivering är det lite överdrivet. Mycket av det, upp mot de sista 20 årens alster, är sparat men inte insorterat i det system jag tidigt införde för arkivering av predikningar, föredrag, tal vid begravningar, beredelseord för Mässor mm. Sparat är det men inte systematiserat. Än.

Varför allt sådant sparats och till vilken nytta är en tanke jag skjuter ifrån mig. En och annan nostalgitripp kan det nog bli om jag sätter mig och går igenom det hela. Kanske skulle man kunna ana en utveckling av tankegångar och stilar om man skulle glo igenom hur jag genom åren hanterat till exempel avsnitt i Första Mosebok, innehåll hos profeten Jesaja eller ett par tre kapitel hos Jesus-berättaren Johannes. Kanske – men vem skulle vilja utsätta sig för det självskadebeteendet? Jag själv? Knappast en ”neutral” betraktare! Någon annan? Stackars typer!

Är sparandet sjukligt? På TV har jag sett program med folk värre än jag själv. Googlade lite och fann en artikel om ett par som samlat på sig 7200 tomtar – förutom de två man misstänker de har på loftet. Fortfarande är det bara samlande, inte hoarding som det kallas när det är sjukligt. Hoarding blev en egen diagnos 2013 och är ett relativt outforskat syndrom som 2 procent av Sveriges befolkning uppskattas lida av – dock inte jag.

* Innehållet i denna långa fotnot kan om man så vill tycka stinker skryt så det visslar. Det är inte min mening att osa på det sättet och har du, noble Bloggläsius, känslig näsa så läs inte mer.

Jag erkänner villigt att jag med viss stolthet och tacksamhet ser tillbaka på periden som fyllde pärmarna. Jag fick vara med i något som av många var för-be-rett – med betoning på be – och i någon mån vara yxan Gud använde i att besvara bönerna. Nämnvärt är att samtidigt som Bibelverksamheten ökade som den gjorde växte konfirmand- och ungdomsverksamheten vilket tillsammans ger insikten: Det går om man vill!!

• Innan hösten 1983 leddes Bibelstudierna av dåvarande Kyrkoherden. När han lämnade församlingen sensommaren 1983 övertog jag – för en tid ensam på fyra tjänster – ansvaret.
• Arbetsåren hösten83-våren84-hösten84-våren85: En grupp Apostlagärningarna (Bo Giertz´ kommentar), ca 15 deltagare,”utkast” saknas i mitt arkiv.
• Arbetsåret h85-v86: Två grupper med rubriken Jesus en av oss, 19+13 deltagare. 31 ”utkast”.
• Arbetsåret h86-v87: Två grupper Bekänna sin tro, 14+11 deltagare, 32 ”utkast”. Två grupper Glädjens ord, 14+12 deltagare, 32 ”utkast”.
• Arbetsåret h87-v88: En grupp Upptäck bönen, 13 deltagare, 18 ”utkast”. En grupp Jesus då och nu, 19 deltagare, 18 ”utkast”. En grupp Fem brev av Paulus (Bo Giertz´ kommentar), 14 deltagare, 18 ”utkast”.
• Arbetsåret h88-v89: En grupp Markusevangeliet (Bo Giertz´ kommentar), 18 deltagare, 18 ”utkast”. En grupp En tro för livet, 14 deltagare, 17 ”utkast”. En grupp Leva livet (årskurs 9), 12 deltagare, 9 ”utkast”.
• Arbetsåret h89-v90+h90: Två gruppen DIALOG, 14+10 deltagare, 66 ”utkast”. Jag var tjänstledig h90.Vill minnas att en grupp Romarbrevet (Bo Giertz´ kommentar) planerades med annan kollega men hur det blev minns jag inte.

Våren 1991 hade jag annan tjänst och den nye komministern, senare kyrkoherde, började hålla i verksamheten. En grupp om 20-30 deltagare samlades troget och han höll i studierna fram till han lämnade församlingen 2015 och jag kom in (igen) och om det har jag skrivit många gånger på min blogg.