stigstrombergsson

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 28 mars om uppdraget att i april skriva den lilla betraktelse som Lokala Världsbladet har inför varje helg. Det är inte april än men på söndag är det så och därför var mitt alster med porträtt infört i tidningen jag läste i morse. Om det var exakt som jag skrev det skall jag ha osagt men viktiga ändringar fanns inte – ser inget behov att detaljgranska. I vart fall är det mitt manus som kommer här och då som ett experiment. Klockan är mitt på dagen och jag tidsinställer publiceringen till senare idag – 17.00.

Femte söndagen i Fastan – Försonaren

Det här med Jesus…

Jag skall sova på saken!

Så kan inte en man som hette Nikodemos ha tänkt. Han sov inte utan sökte upp Jesus natten evangelisten Johannes berättar om i det tredje kapitlet. Nikodemos valde att vara vaken. För att tänka. Och byta tankar.

Natten ger honom besked. Eller rättare sagt: Jesus ger honom besked. Talar om hur det är: Gud sände sin son – Jesus – till världen för att världen skall räddas genom honom och för att den som tror på honom skall ha evigt liv.

Just detta är en grundtanke, själva grundtanken, i kristen tro.

Att det var Gud som gjorde det! Att Gud gjorde Jesus till Försonaren, till den som reparerade relationerna mellan Gud och oss människor.

Och lite till: Att det var Gud själv som var Jesus och reparerade, försonade.

Den sanningen är värd både en och flera nattliga funderingar.

Vi är nu på väg mot Långfredag och Påsk. Det återstår bara ett par veckor innan ett helt system av helger som kan koncentrera både våra nattliga och dagliga tankar in emot vad Gud gjorde för oss. Det var långt borta – i Palestina/Israel. Det var för länge sedan – nästan 2000 år tillbaka. Då och där gjordes det, det var och en får tro på.

En Bibelmening sammanfattar saken. Den kallas Lilla Bibeln och finns i nattmanglingen mellan Nikodemos och Jesus. Och det var Jesus som sa det:

Så – det är på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Vi är nu i tiden före Påsk. I år som så många tidigare år pågår i Svenska kyrkan den så kallade Faste-kampanjen. Den har väl aldrig – i vart fall under den tid jag som 63 år ung kan överblicka – haft till syfte att man skall just fasta eller så. Fokus har varit ett annat: Internationellt bistånd.

Tidigare hade sådant Lutherhjälpen som affischnamn och den vägen samlade man in pengar för katastrofinsatser, sjukvård och så kallad u-hjälp. Andra tider av året organiserade Svenska Kyrkans Mission andra insamlingskampanjer för kyrkoutveckling, församlingsbildning och liknande i främst Afrika och Asien. I församlingarna var det ofta samma människor som var aktiva vid bägge årorna men det kunde också hända att det fanns rivaliteter mellan folk som lite ensidigt engagerade sig för kroppens överlevnad och dem som mer betonade vikten av själarnas frälsning – typ.

Då Jesus både botade sjuka och förlät syndare blir en sådan uppdelning riktigt korkad. Detta och att situationen förändrats i samhällen och kyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika har lett till ett helhetsperspektiv kring Svenska kyrkans internationella arbete när man fortsätter att engagera sig till förmån för våra medmänniskor utomlands. Faste-kampanjen har alltså bestått. Detta år syftar alltsammans till att stödja landsbygdsutveckling främst i Afrika. Bra!

I den vevan kom en idé som andra tillämpat före oss: Vi präster skulle i de lokala livsmedelshandelsbodarna lansera prästost. Kunde vara en kul grej. I vevan skulle vi tillhandahålla informationsmaterial om det där landsbygdsutvecklingsarbetet och möjlighet att ge ett bidrag. Butikerna skulle också kunna ge bidrag till kampanjen.

I förrgår – onsdag – stod två av prällarna ett par timmar på ICA och lanserade ost och information. Jag och kollegan Jakob var på COOP igår. Och det var kul. Det blev många man pratar med och flera som prackades på en extra ostbit. 27 ostar om dryga ½-kilot räknade ICA-prällaterna till innan de gjorde sina egna stödköp. Det angav alltså ribban för oss på COOP torsdag kl 15. Klockan 17 hade vi pådyvlat folk 35 bitar och kunde därmed kora oss till guldmedaljörer i detta lokala ost-OS.

Som medel att få in mycket pengar kanske det inte är jätteeffektivt att agera så som vi gjorde. För mig spelar det mindre roll. Jag tycker faktiskt inte kyrkan skall tigga pengar i så stor utsträckning. Det rimmar lite illa när folk i media ser att kyrkligt folk – andra än vi – rumlar om och rullar slantar. Jag ogillar också en del attityder som absolut inte driver men ibland kan följa med kampanjer av detta slag – attityden Skänk en slant! Det är ju behjärtansvärt. De har det ju så hemskt. Dels är det inte alltid sant men framför allt är den drivfjädern fel. Människor skall stödja varandra av rättviseskäl, inte på grund av gråtmildhet.

Men att kränga präst-ost var en kul grej. Särskilt Norrmejeriers som ju innebär producerat i vår egen region. Vi kan göra det fler gånger om så bara för snackstunderna med folk i vårt mindre samhälle där kanske inte alla känner alla men många i alla fall känner flera.

Ett par från ungdomsgruppen anslöt. Det var inte alls planerat men de valde att vara med sina KU-ledare in emot en timme och ägnade sig ivrigt åt att piska folk de kände till vårt bord. För det skall Sofia och Hilda ha ett stort tack!

Sommaren 1978 flyttade vi till Älvsbyn. Vi har bott där sedan dess. Hela tiden utom kanske första halvåret har vi varit trogna prenumeranter på Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Publikationens spridningsområde är hela älvdalen. Det betyder Piteå, Älvsby, Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner eller annorlunda uttryckt ett område från Bottenviken till norska gränsen. Ytan i kvadratkilometrar motsvarar ungefär Dalarnas Län nere i Schwärje. Folkmängden är i höjd med Norrtälje kommuns eller skärgårdsön Gotlands. Vi snackar alltså glesbygd vilket enligt en definition jag läst i serietidningen Hälge är en plats där det är mycket folk som inte bor.

Varje vecka finns i bladet Tankar inför helgen, en ruta i vilken någon i området boende eller verksam präst eller pastor ger en fundering inför stundande veckoslut. Urvalsprincipen för detta har jag ingen aning. Kanske är det dock intressant att jag på alla år inte och aldrig tillfrågats om att bidra. Någon nämnvärd grämelse över den sakens tillstånd har jag inte lyckats mobilisera. Jag har snarast lite lätt road kunnat konstatera faktum: In emot 40 år som man varken finns eller funnits. Givetvis har jag mentalt börjat förbereda ett kåseri i saken sommaren 2018 då jag – så är nog planerna – blir pensionär.

Men så kom bollen!

En samordnare för Tankar-inför-helgen-rutan ringde och frågade om jag kunde skriva en månad under våren. Lite småbitter kände jag mig över att ett bra kåseri över ”Stor-Piteås” förhållande till inlandet flög sin kos men jag ställde mig tjänstvillig som jag är till förfogande för ungefär 1500 tecken per gång – kanske två gånger under Stilla veckan. Nu är alltsammans sedan några dagar skrivet och skickat till bladet och om allt fungerar som det sagts mig kommer min första ruta nu på fredag 31 mars.

Men alla andra då?

Alltså de stackare som inte läser PT?

Bloggen blir svaret!

Här kommer jag att publicera mina manus vecka för vecka ungefär 12 timmar eller mer efter det att tidningen hamnat i vår egen ägandes brevlåda – eller ungefär samtidigt som den kommer till Arjeplog.

På fredag alltså!

Idag var det som de flesta söndagar Högmässa i Älvsby kyrka.* Primärhustrun och jag och 52 andra var där. Jag kom att sitta så att jag fick en riktigt bra vinkel för att kunna uppfatta vad Kyrkans skatt till syvende och sist är – det bilden visar.

Längst bort: Bilden på väggen som i ett fruset ögonblick av Jesus offerväg för vår skull visar på bakgrunden till alltsammans.

I bakgrunden: Kollegan Jakob som med liv och lust celebrerar det som ger oss del av Kristus.

I framkanten: 9 av de 11 barn som var i gudstjänsten – de jag härmed kallar kyrko-skatten.**

*  Det är inte så alla söndagar. Ibland, ungefär en gång i månaden och på försök under våren, är det Högmässogudstjänst – en alltigenom verbal historia utan Mässa. Några som inte känner sig bekväma när det är Nattvard vill ha det så och nöjer sig inte med att själva i en Högmässa avstå från att ta del av Kristi kropp och blod. De begär gudstjänster då saken inte finns så att ingen ska kunna få del av sakramentet. Märkligt.

**  Jag hann inte med att ta en bild av när några av de 8 närvarande konfirmanderna fylkades kring ljusbäraren och på så sätt uttryckte en längtan – som Gud som inte är kräsen naturligtvis tar som en bön. De är också guldmynt i skattkistan.

Vi är skuldfria!

Det är det första jag vill berätta i detta inlägg.

Nu kan man kanske tro att det handlar om den skuldfrihet som Jesus skapade förutsättningar för genom sin död och uppståndelse för hela mänskligheten och som vi får och invigs till i dopet. Det är en viktig och alldeles giltig sak men är ändå inte den skuldfrihet jag just nu har i åtanke. Det tillstånd jag nu slår fast är av helt pekuniärt slag. Vi har löst lånen på huset.

Japp! Så är det. Varken Sparbanken Nord eller Statshypotek har numera någon fordran på oss. Det är fixat!

Mina mamma dog i allhelgonatid 2003 och pappa hösten 2005. Mitt arv från dem var först och främst en trygg uppväxt och att alltid varit älskad och omhuldad. Det fanns också lite ekonomi men inga stora pengar. Pappa hade haft en tämligen hygglig men inte hög inkomst och i mammas fall hade det varit en – som det förr kallades – invalidpension. Sådant skapar inga miljoner för efterlevande barn. Långt ifrån en enda även om man som i mitt fall var enda-barn som fick allt. Mina föräldrar var sparsamma men inte snåla och i stället för att dumspara lät de pengarna arbeta och gå till vad de behövde och till sådant som på ålderns höst underlättade livet. Men lite blev det och en del tog vi till att byta bil. Resten fick ligga.

Svärfar dog hösten 2002 och svärmor, som var tio år yngre, avled förra året. Också de gav sina barn – fyra – kärlek, trygghet och god coachning som främsta tillgångar i livet. Deras liv och ekonomi såg ut på liknande sätt som för mina föräldrar: en manlig inkomst och med tiden en kvinnlig dito men av betydligt mindre slag. De var också omdömesgilla men inte snåla. Främsta tillgången rent ekonomiskt var huset de bodde i.

I förra veckan gick jag och primärhustrun på banken för att få hjälp i våra funderingar. Ingen av oss är speciellt intresserad av börser och kurser och placeringar och fonder och optioner och konton och räntor och allt annat som hör till den guldkalv marknaden och kapitalismen vill få oss att dansa kring. Samtidigt närmar sig med en hastighet av 365,25 dagar per år tidpunkten då vi åtminstone skall lämna yrkeslivet med dess stadiga inkomst så det gäller ju att något så när se om sitt hus.

Skuldfrihet blev en av åtgärderna – även om vårt hus är billigt och lånen var låga. Och så ett sparande som – om livet och planerna håller – gör oss fria att skaffa och göra det vi behöver och så underlätta dagar som förhoppningsvis kommer. Våra barn kommer inte en dag att bli rika tack vare oss – men det behöver de inte heller, hoppas jag.

Sol var det igår!

Riktigt jättefin vår-vinter- lördags-sol som betyder turskidor på och ut i skogen upp på bergen med kaffeflaska och apelsin i ryggan. Blev en otroligt fin eftermiddag – som bilden visar. Vem behöver våren?

Vaddå?

Vad smalnar?

Inte midjemåttet väl?

Jag förstår din ängslan, noble Bloggläsius.

Jag fylls av tacksamhet över din oro över att jag alldeles skulle tyna bort eller åtminstone bli i besittning av alltför långa livremmar. Och jag säger: Om så väl vore! Men tyvärr – i det avseendet smalnas det inte nämnvärt.

Det som smalnar av är den ännu inte lästa delen av Finlands svenska historia i fyra band som i sin blekgröna glans pryder bokhyllan.* Jag har nu tvingat mig igenom – och jag menar verkligen tvingat – den tredje delen: Språkfrågan – Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922 skriven av den pensionerade professorn Max Engman. Baksidestexten lyder:

Språkfrågan handlar om det svenska i Finland under storfurstendömets tid och de första åren efter självständigheten, från mötet mellan kronprins Karl Johan och kejsar Alexander i Åbo 1812 till språklagen 1922.

I fokus står triangeldramat mellan de tre språken svenska, finska och ryska som konkurrerade om positioner i storfurstendömet. 1800-talet var de nationella mobiliseringarnas tid, då det på såväl finskt som svenskt håll skedde en samling kring språket. Mobiliseringarna kan i många avseenden betraktas som parallella fenomen – i vissa fall handlade om en klyvning mellan finskt och svenskt. För de svenskspråkiga ledde processen först fram till en reträtt, sedan till uppkomsten av det som i början av 1900-talet började kallas "finlandssvenskhet".

Språkfrågan (…) baserar sig på ett omfattande empiriskt material och erbjuder ett brett perspektiv på språksituationen i Finland mot bakgrund av nationsbygget och de stora samhällsförändringarna under autonoma tiden.

Egentligen var den väldigt tråkig. Över 400 sidors noggrann genomgång av alla möjliga tendenser, inrättningar, rörelser, personer och händelser som för mig som sentida utlänning är svårt att se linjer i och få vettiga anknytningar till. Boken (som vi jämte volym 4 köpte i julklapp till mig julen 2015) har därför fått lång lästid och varvats med annat läseri. Faktiskt är det så att drivkraften stundom varit bara min ovilja att ha en del av en bok eller en bokserie oläst.

Och samtidigt är den i mitt nutida svenska sammanhang intressant. Vad är kultur? Vad är folkgrupp? Vad är nation – som inte är samma sak som stat? Hur enhetligt måste ett samhälle vara? Kan flera kulturer och språk och värderingar och klasser finnas samtidigt? Hur väger man intressen?

Sådana frågor är högaktuella nu när ett högerpopulistiskt parti är Sveriges näst största, när det tredje största och näst högraste partiet öppnat för dialog just med det högraste, när de så kallade ”liberalerna” vill ansluta oss till främmande makter och alliera oss med Turkiet, när invandringsbromsen är trampad i botten och när rädsla för och motvilja mot ”de andra” fyller sociala medier.

Rekommenderar jag ISBN 978-91-7353-871-8 för läsning?

Varför inte! Man blir inte dummare av den. Men kanske inte topp-prio.

*  När den första volymen kom och beskrevs i bokklubben Clios katalog inhandlade jag den omedelbums. Titeln var Sveriges Österland – från forntiden till Gustav Vasa. Den 25 maj 2008 bloggade jag om den i inlägget är jag för smal?

Vad det led kom volym två som också införskaffades. Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812 bebloggades 26 feb 2010 under titeln väldigt smalt. I den bloggposten skrev jag lite extra också om första bandet.

Efter att formligen sprutat ur mig blogginlägg under och från resan till Norwich – outlook 02-12 – blev det en skrivpaus några dagar, ett inlägg och sedan en paus igen. Så är det.

Orsaken till pausen är att det just behövs pauser för att blogga. Pauser från annat alltså – typ arbetet och ett socialt liv tillsammans med andra. Och inte bara pauser. Kraft också. Och något att blogga om, tid att leta och möta något värt att skriva om, ro att fundera över detsamma och sedan snärtigt formulerade funderingar. Visst kan man skriva i alla fall – exempel på håg- och meningslöst skrivande saknas sannerligen  – men jag valde att i stället plöja ner en och annan tom timme på Netflix-serien The 100. Skamligt men sant.

En uppdatering vad som hänt är denna:

• 11 mars: Kom hem från England – sent.
• 12 mars: Tom dag som gav blogginlägget outlook 12. Valde faktiskt att skolka från gudstjänsten.*
• 13 mars: Full fart. Expedition, dopsamtal och ett medarbetardito. Kort bloggnotis: jaha...
• 14 mars: Lektionsplaneringar och samråd, konfirmander i Vidsel, Bibelstudium på kvällen.
• 15 mars: Kollegium, skrivuppdrag (som jag ska återkomma till), Veckomässa, Ungdomsgrupp till 22.
• 16 mars: Lite administration, dopsamtal.
• 17 mars: Uppgiftsfri. Gav blogginlägget bibeln bara delvis sann**.
• 18 mars: Förberedelse, dopsamtal, en Dopgudstjänst, en till och en till. På kvällen Luleåresa för bio. Sameblod – en riktigt bra film!
• 19 mars: Förberedelse, Högmässa, Dopgudstjänst.
• 20 mars: Expedition och administration på förmiddagen, integrationscafé på kvällen.
• 21 mars: Samråd och planering av de nykonfirmerades lägervecka på Samos om 1½ månad, förberedelse, skrivuppdrag, Bibelstudium.
• 22 mars: Kollegium, konfirmander, Veckomässa, Ungdomsgruppen.
• 23 mars – idag: Skrivuppdraget färdigt lagom till lunch.

Jag tycker detta är ganska fullt upp och en bra ursäkt att inte ha delat med mig av ytliga och djupsinniga aktstycken. Många punkter i listan skulle i sig kanske förtjäna egna blogg-reflexioner men tiden har saknats. Och lusten. Jag vill ju inte att denna min blogg bara skall innehålla kyrkligheter av olika slag. Tid för annat har jag inte haft – och därför inte skrivit.

Men i morgon skriver jag igen. Troligen. Åtminstone kanske jag kan kwittra om vädret.

*  Denna söndag var den en avhuggen historia. Några vill ha bortplockad Nattvard och det sänker min motivation rejält. Jag hoppas de och deras lobbyister var där i stället för mig – vilket jag faktiskt betvivlar.

**  En kommentar kom. Inte om huvudinnehållet utan om rubriken och liten skämtsam vridning på slutet. Jag håller naturligtvis med honom som kommenterade. Jag vill dock säga att själva inlägget om de fyra böckerna skrevs utan att jag hade någon rubrik. Den satte jag sist utifrån slutet som ett stimuli för en del teologer att bli nyfikna – kanske. Rent lurendrejeri alltså.

Såhär på torsdagseftermiddagen vill jag i all korthet varsla och varna för att det senare kan komma att komma nya inlägg här på min blogg.

Hur kommer det sig?

Jo, det kommer sig av att nu kommer ett veckoslut som vad gäller schemalagda och tidssatta arbetsuppgifter är kommet tomt. Ledig helg kommer andra att kalla det och den kommer lägligt efter en ganska bråd tid med en massa kommande och gående som kan komma vara värt att kommentera - hur det nu kan komma sig.

Så vad gäller för dig, noble Bloggläsius?

• Ladda!
• Hjälm på!
• Bälte och hängslen!
• Fallskärm, krockkudde och flytväst!
• Medikamenter och syrgas inom räckhåll!
• Och en kopp kaffe!

Det var ett planeringstillfälle innan Internationella dagen som satte igång det. Då nämndes i förbigående en del skrifter som Lutherska Världsförbundet ger ut just eftersom det är 500 år sedan Luther snickrade upp sina teser i Wittenberg.

Jag tycker det är helt ofarligt att läsa på. Jag snokade på nätet, fann de omnämnda och kopierade pdf-filerna till min dator. De var på engelska. Drygt 340 sidor med 24 uppsatser av lika många författare jämt fördelade i 4 små böcker. Dessa har jag nu så sakteliga tagit mig igenom lite stötvis vad gäller läsintensiteten – jag har ju också haft annat att göra de sista 6 veckorna.

Läsa på datorskärm tycker jag är jobbigt. Gillar det inte alls. Någon sån där läsplatta har jag inte. Är skeptisk. Förstår inte hur den skall hålla när man vid läspaus viker in nedre högra hörnet. Som den old-tecnology-kuf jag är skrev jag ut pedeäffarna och läste det hela från papper.

Det var alltså 24 uppsatser av lika många lutherska teologer från lika många länder. Bara att det finns lutheraner lite allomstans var en beta. Det är både män och kvinnor som reflekterar lutherskt kring saker i sina respektive sammanhang – Brasilien, Schweiz, Polen, Tyskland, Australien, Namibia, Malaysia, Norge, Indien, Sverige, Frankrike, Estland, Zimbabwe, Japan, Danmark, Ryssland, USA, Tanzania, Etiopien, Argentina, Ungern, Kanada, Finland och Palestina/Jordanien.

Jag fann mycket som är fräckt! I positiv mening.

Att en luthersk teolog – Japan – utifrån Rättfärdiggörelse av nåd reflekterar över lidandet och situationen i området som för några år sedan drabbades av radioaktivitet från de två kärnkraftverken som pajades av tsunamin som följde på jordbävningen ute till havs blir ju liksom nya tankar när man som jag sitter på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och inland och inte har att göra med häftigare geologiska konvulsioner än landhöjningen. Intressant luthersk teologi!

Eller Tanzania där som på många andra platser rika magnater och utländska företag köper upp stora befolkade landområden för att för egen, inte folkets, räkning och profit utvinna olja, mineraler eller exploatera skapelsen på andra sätt. Är marken, dess resurser och människorna verkligen till salu på det sättet – om världen rättfärdiggörs av nåd?

Och då alla är skapade och blir gjorda rättfärdiga utan gärningar och prestationer måste alla klass- och kasttillhörigheter som bygger just på vad man gör och presterar bekämpas – som teologen från Indien tänker.

Jag finner det...

Men vad är det för böcker? Pucko!! Tala om!!

Lugn, lugn, noble Bloggläsius. Jag kommer till det.

Jag tror att man skall läsa sånt här – och då alla fyra häftena. Varför? Jo:

Lutheraner jag möter – kanske bättre kallade ”lutheraner” inom klösmärken – tycker jag spaltar upp sig i tre sorter.

Den ena betonar att vi befrias av Guds nåd och att frälsningen inte kan förtjänas utan bara tas emot genom Ordet och Sakramenten. Detta är visserligen sant! Jag är själv mycket av en sådan. Just nu runt 500-årsdagen tenderar den typen att betona de lutherska bekännelserna samtidigt som man söker visa att doktor Martin ändå innerst inne var en god katolik. Eller nåt av det.

Den andra tar fasta på att reformation är förändring. Där blir man aktivistisk kring ekologi, mänskliga rättigheter och liknande saker och uppfattas av den första typen som både som teologiskt slappare och lite till vänster.

Den tredje betonar varken eller utan tuffar bara på.

I detta läge blir skrifterna Liberated by Gods Grace – som är huvudskriften – och de följande Salvation – Not for Sale, Human Beings – Not for Sale och Creation – Not for Sale viktiga. Alla fyra!! De två första är hyfsat i samklang med min första sorts ”lutheraner”. De bör fokusera extra på de två senare skrifterna i listan som nog min andra grupp känner väl med – och alltså behöver ta in de två första extra noga. Min tredje grupp – fast här har jag inga förhoppningar – ska naturligtvis noga läsa rubbet.

I vilken av mina kategorier skall nu detta blogginlägg placeras?

Församling ligger nära men ändå inte. Exe-geten bräker passar inte heller även om det finns Bibeltolkning med. Farfar funderar passar på allt eftersom jag ju hela tiden är en farfar som funderar men utifrån innehållet – Nej.

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut och flitiga studier gör kroppen trött står det i Predikaren 12:12. Det får bli kategorin även om just här bibeln bara är delvis sann. Att skrivandet aldrig tar slut är sant. Att kroppen blir trött likaså. Men att skallen piggnar till – det glömde Salomo nämna.

På Lutherska Världsförbundets hemsida finns länkar för nedladdning. Googla!

Så tog hockeysäsongen slut för Luleå åxå på herrsidan. Trist. 

Så är jag då hemma!

Vid 20-tiden igår kväll damp vi ned på Kallax. Primärhustrun mötte. En bilresa senare var vi hemma i bostaden.

Att sussa i egen säng är guld värt. Inte så att jag alls haft det dåligt under resan men sant är verkligen Borta bra men hemma bäst.

Till intryck och annat från dagarna i England kommer jag med all säkerhet att återkomma till. Men inte nu. Summeringar och funderingar tar tid och görs lämpligen inte enbart allena på egen hand. Det blir tillsammans med ungdomarna och i relation till andra som slutsatser skall dras – och förhoppningsvis saker kan modifieras. Min preliminära känsla är dock att Älvsby församling till en del är på en rätt väg i ett missionerande tänkesätt men behöver stärka det än mer.

Denna söndagseftermiddag har jag sett tillbaka på det jag skrev under resan..

Jag har rättat en del felstavningar – kanske inte alla.

Jag har försett inläggen med en och annan budskapsförstärkande bild.

Jag har kopierat texterna till mitt separata bloggarkiv.

Och jag har varit förbryllad.

Varför blir en del inlägg publicerade i ett typsnitt med grova ord men andra i ett annat och i en storlek som lämpar sig för närsynta ekorrar? I datorn blir det så. Men inte i ajfånen. Varför?

Men kanske det inte gör så mycket mer än att det stör mitt sinne för estetik.

Fischändtjips!

Man kan utan vidare börja ett blogginlägg med något man skrivit för ett annat ändamål. Typ nu. I morse mailade jag till min kyrkoherde hemma i Sverige. Jag tänkte att det skulle komma henne tillhanda just innan personalkollegiet onsdag morgon men tänkte inte på tidsskillnaden mellan Sverige och England. Hon såg det alltså inte förrän till lunchen. Hursomhelst skrev jag detta:

Det där att ha med sig lilla datorn, familjens läpptipp, var i sanning en överloppsgärning. Den är i packningen hela tiden. Telefonen funkar ju helt nöjaktigt än så länge. Gissar dessutom att det snarast är min egen kompetens eller brist på sådan som begränsar, inte apparatens prestanda vad gäller att publicera bilder etc. 

Återupplevelse! På flera vis. 

Detta skall bli intressant. Undrar om jag har tumme med det hela. Har just, på Arlanda, laddat ned appen för att blogga medelst telefonen. 

Det var i november jag skrev outlook 01, en bloggpost om en kommande speciell resa. Beskrivningen jag då gav repeterar jag inte här och nu. Jag remitterar gladeligen dig, noble Bloggläsius, till det förra blogginlägget. Där kan du inhämta kunskaper och insikter i den saken.

På lördag bär det iväg. Alltså i övermorgonbitti. Jag och fem av de äldre ungdomarna aktiva i Kyrkans Unga. När jag skrev i november var det strax efter ett första gemensamt veckoslutsseminarium. För en knappmånad var det ytterligare ett men jag bommade då sista dagen. Det var då biskopen besökte – inte visiterade – församlingen för att, som det hette förr, installera kyrkoherden.

Någon gång mellan ½6 och 6 på lördag blir jag upphämtad. Flyget går från Luleå 7.45. Ungefär 6 timmar skall vi sedan vänta på Arlanda innan vi lyfter mot London. Där skall finnas en buss till Norwich. Det blir alltså en lång dag in emot en förhoppningsvis fullmatad vecka i ett tämligen slutet sällskap. Bara det är intressant! Vad sedan britterna bjuder oss på kan ju bara förstärka – typ.

När jag är på speciella resor tycker jag om att näst intill dagligen ”rapportera” händelser och tankar. Om det blir så denna gång håller jag osagt. Jag vet inte vilken tid som blir tillgänglig och vilken bloggkapacitet som står till buds. Vår egen hus- och familjedator lämnar jag hemma hos primärhustrun och arbetslaptoppen blir tung att dra med. Får jag liv i lilla läpptippen – familjens gamla maskin som numera saknar internet – kan den bli med som skrivmaskin och då kan skrivet gods USBminnesvägen kanske publiceras via brittisk maskin. Annars kommer allt i efterskott. Inte lätt att veta.

En vecka blir vi där. Hela ungdomarnas sportlov. Allt för att tillsammans se, lära och fundera hur evangelium och kyrka tar gestalt i ett sammanhang likt och olikt vårat. Och utvecklas – oberoende av åldersskillnaden – i tro och lärjungaskap. Det är i alla fall själva idén med alltsammans.

Är jag nervös?

Nää! Jag är mer orolig för bilbesiktningen i morgon.

Det kommer mystiska ljud från bakvagnen när man bromsar.