stigstrombergsson

Käre Bloggläsius!

Vill bara till din glädje, förnöjelse och njutning visa vad som möter min blick när jag sätter mig vid lapptoppen för att skriva något mer eller mindre begåvat att publicera här å min blogg. Risken att tappa fokus på vad som skulle författas är överhängande. Farfar låter sig lätt överfyllas av glad beundran.

Jag har fyllt år och därmed passat på att bli äldre. Det tog ett helt år sedan förra årsdagen men det året har nu gått. plus ytterligare några dagar. Naturligtvis är detta inte något märkligt i sig. Alla blir ju ett år äldre varje år. Alla mognar med en hastighet av 60 minuter i timmen vilket blir ett år om året om man plussificerar rätt.

Det var i alla fall torsdag förra veckan som gränsen passerades. Inte bara för solen eftersom den 21:a är årets ljusaste dag utan också den gräns som gjorde mig ett år äldre. Om man jämför med förra året. Dagen firades i stillsam ro vilket vid mina år betyder inte alls. Madammen i mitt liv sade i och för sig Grattis!! när hon om morgonkulan gick till jobbet lämnandes jubilaren sovmornandes efter att första halvan av veckan rantat land och rike kring – som tidigare berättats.

Tredje timmen efter detta lågmälda firande uppsteg yngste sonen ur undervåningen och muttrade en likalydande hälsning men med betydligt mer morgonguttural röst.

Min moster telefonerade. Det gör hon alltid när hennes syskonbarn, syskonbarnbarn och syskonbarnbarnsbarn fyller år. Enastående gumma. Själva prototypen för den goda mostern. Åtti plus och klar i knoppen. Den sista i sin generation på min mammas sida och klanens informationsammanhållande nav. De andra barnen telefonerade också under dagens lopp – naturligtvis – innan det blev rabarberpaj på kvällen.

Vidare: 71 personer gratulerade mig via Facebook. Tur att inte alla dom skulle ha paj. Rabarber växer som ogräs med start redan innan snön helt försvunnit men om Facebook-vännerna personligen infunnit sig hade nog inte beståndet klarat avverkningen.

Jag har inte kollat fördelningen hannar och honor bland mina totalt 264 så kallade vänner på Fäjjan men i gratulanthögen var det 70% tjejer i blandade åldrar. Kul för en gubbe som jag. Brukar själv använda Facebooks födelsedagsfunktion så att jag skriver ett Gott nytt år! eller nåt liknande samt ber för jubilaren i fråga. Innebär alltså ett en del gamla elever, senaste årens fotbollskonfirmander, en och annan släkting samt en del annat folk jag ofta eller aldrig träffar åtminstone en gång varje år hamnar på min förbönslista. Kanske ett tips till andra Facebookare.

Om Midsommaraftonen så – DÅ var stillheten över och huset fylldes med rush.

Lilla Tyra med lillebror Adrian och föräldrar infann sig liksom en bekant med en vuxen son med tillhörande ung dam vi aldrig tidigare träffat. Åtta vuxna + ett barn vid matbordet samt en sjusovare invid. Kul, gemytligt och festligt. Mat ute för första gången denna sommar men då i solen enär luftkylan gjorde skuggan nog så sval.

Bekantingarna for framåt kvällen ock om natten druttade äldsta dottern med fästman in. Betyder åtta vid bordet resten av helgen. Trevligt. När alla – utom yngre dottern med sambo – var samlade kom min födelsedag att familjeuppmärksammas mer gediget med paketer och tårta. Högen inte lästa presentböcker från i julas byggdes på något och nya frilufts/träningsskor hamnade på fötterna. Jodå! Jag har slitit ut mitt gamla par. Märkligt nog.

På Midsommardagen kom som hastigast – en timme drygt – trenne tidigare elever vid skolans Volontärlinje och i ett fall även Grundkursen. Från Småland, Stockholm och Piteå. Också kul. Är du så populär som lärare att tidigare elever besöker dig på semestern? undrade den äldre sonen. Mina elever skulle aldrig besöka mig! sade hans storasyster som undervisat i svenska och engelska på gymnasiet i Östersund. Jag sade ingenting.

På söndag tog det slut. Huset tömdes då alla drog till respektive bostäder och aktiviteter i Luleå. Bara jag och madammen kvar och en perforerad tapet. Den nya tapeten. Vi tapetserade ju om sovrummet för en tid sedan och inget hål har gjorts i tapeten. Inget! Inte för skruv eller spik eller nål. Inget sabb. Nävver!!

Men Tyras födelsedagsteckning till farfar är uppnålad. Huvudfotingen innebar att nytapeten fick sig ett första stick. Det kallas prioritering!

Som brukligt när barnbarnen är i närheten filmade jag lite och det fotograferades lite mer. Filmen med de två finns att beundra här på den ANDRA BLOGGEN.

Jag är ingen fena på sjukdomsstatistik men gissar nog ändå att Norrbottens län här längst uppe i höga nord toppat eller i vart fall legat högt när det gäller antalet halv- och heläldre män med stendammslunga alias silikos*. Kan nog när jag tänker tillbaka på tiden då jag var församlingspräst se att lungproblem av skilda slag fanns åtminstone som en del av bakgrunden till flera begravningar jag hade av folk som tidigare jobbat i koppargruvan i Laver (stängdes efter WW2) eller nedflyttade pensionerade gruvisar från Malmfälten. Flera äldre män hade blivit märkta av sin yrkestids stoftfyllda arbetsmiljö.

Efter denna exposé över gångna tiders bristande arbetsskydd inom nordsvensk tung industri går jag nu över till den i jämförelse helt bagatellartade åkomma som drabbat mig i inledningen av denna vecka – flyttdammslunga. Jag gissar att varje läsare anar att det gäller irritation orsakad av den mängd stoft som kommer i rörelse när allt bohag tas ut ur en bostad som sedan städas igenom extra noga innan samlingen av lådor, möbler, pinaler och pryttlar konkas in i en annan lägenhet på tredje planet någon annanstans. Ingen allvarlig sjukdom alltså. Fort upphostad och snabbt utsnuten. Men ändå lite irriterande.

För flyttat har vi gjort! Äldsta dottern – som liten kallad Snuppan – är nu flyttad från Östersund till Luleå. I förra inlägget nämndes om resan södderövver och arbete där. Tisdagen då tösen gått till jobbet gnodde fadern – jag – och lillebrodern – Heffaklumpen – vidare och med allt fixat och färdigt for vi när hon slutat jobbet tillbaka till Norrbotten. Sträckningen Östersund-Strömsund-Dorotea-Vilhelmina-Storuman-Sorsele-Arvidsjaur-Älvsbyn är inte högtrafikerad så resan gick i laglig maxfart non-stop. Nattpaus hemma och igår sista etappen till nya boendet på våning tre och sedan återställande av vraket till hyrfirman. Efter dusch, tre hostningar och två rejäla fräsningar blev sedan flyttdammslungan kurerad.

Mer värt att berätta nu??? Näää!

Bara att väder och vind är av den karaktären att om det skall grillas i Midsommar behövs grillvantar på bägge händerna. Läsaren fattar.

*  Om sjukdomen i fråga kan man läsa här.

Jodå! Så är det. Jag har hyrt ett vrak. Eller i vart fall blivit kund hos biluthyrarfirman Rent a Wreck där vi reserverat en liten lastbil – volym ca 16 kubikmeter – som vi plockade ut i Luleå igår söndag eftermiddag. Utplockandet innebar att vi faktiskt smet från dopkaffet lite grand.

För det var ju gårdagens stora event. Händelse alltså. Inte dopkaffet men väl Dopet. Lille Adrian Natanaels dop. Han döptes i Nederluleå alias Gammelstads kyrka. Han – Adrian alltså – är mitt/vårt barnbarn. Han är Tyras lillebror och givetvis var det högtidligt värre. Stort.

Blev det inte farfar som döpte? undrar en del.
Jag har fått sådana frågor. Näpp! Farfar är farfar! Bästa ämbetet på jorden.
Barnets föräldrar, alltså farfars son med fästmö, har valt att låta prästerna i den församling där de bor genomföra att lille Adrian förenas med Kristus och hans kyrka. Bra! tycker farfar! Det betyder att församlingen har och (förhoppningsvis) tar ansvar för den unga familjen. Att farfar ber och berättar är ju bara SÅ självklart. Prästen som döpte – tidigare elev åt farfar – skötte uppgiften med den äran och har uppdraget! Sådetså!

Lille Adrian döptes alltså och givetvis filmades det. Av någon krånglande anledning fick farfar inte till det sent igår kväll – alltså en film på ANDRA BLOGGEN. Han skall fixa det vad det lider.

På eftermiddagen hyrdes ett vrak och med den bilen for idag om måndagsmorgonen farfadern och farbrodern till Östersund för att bistå äldsta fastern i hennes flytt till samma stad som Adrian och Tyra – alltså farfars dvs mina barnbarn om någon ännu inte fattat släktskapets vindlande krokar – bebor. Just nu sitter farfar – alltså jag – i fasterns* kök mitt i flyttandets kaos pimplandes ett glas vitt och skall snart knyta sig. Alltså sova. I morgon fixar jag och farbrodern alias lillebrodern färdigt medas tösen alias storasystern gör sin sista jobbdag. Om kvällningen reser vi norrut igen för att efter en påvvernapp i Älvsbyn några timmar natten mot onsdag leverera flyttlasset i Luleå i sådan tid att uthyrningsfirman Rent a wreck kan få tillbaka sin bil senast 16.30. Annars kostar det 2½ tusen mer.

Dopet igår då? Blev det fint?

Jajamen! Det var SÅ högtidligt – tycker farfar. Säger därmed exakt samma ord som Adrians och Tyras pappas farfar brukade säga vid dop, luciatåg, familljegudstjänster och konfirmationer som hans barnbarn var med i: Det var riktigt högtidligt!**

Gud har gett oss en gåva – Adrian Natanael.
I dopet fick Adrian Natanael Guds gåva – barnaskap hos Gud.
Natanael betyder Gud har gett.

Kategori för detta inlägg? Behöver någon undra? Farfar funderar – givetvis!
En illustrerande bild kommer att ersätta – av bilvraket fixat med silvertejp.

Den rubriken tycker jag är lyckad. Måste väcka läsarnas intresse.

Skall han sluta blogga? Jabbadabbadooo i så fall! kan då några tycka.
Nej! kanske andra säger. Kanske.
Skall han ändra inriktning på bloggen? Hoppas han då slutar tjafsa om Mellanöstern anser då nog några. Hurra! Inga fler predikningar eller kyrkliga åsikter av överhetskritiskt slag. Öppnar han en ny kategori där han börjar dilla om fjärilar eller avokadoodling ger jag upp!

Inga av dessa förhoppningar eller farhågor prickar rätt. Framtiden är en helt annan.
Den närmaste framtiden alltså. Typ en vecka framåt.

Såhär var, är och blir det:

Igår – fredag – anlände barnbarnet Tyra till sin farmor och farfar. Trevligt givetvis. Tid och stillhet för bloggeri begränsas radikalt men en knappt två minuter lång musikvideo med rubriken Metropolitan! Here I come! finns här. Rekommenderas.

Imorgon förmiddag bär det iväg till Luleå då Tyras lillebror Adrian skall döpas och tösen återställas till sina hulda föräldrar. Med efterföljande festligheter tar saken hela dagen och innefattar dessutom utkvittering av liten hyrlastbil.

Måndag i arla morgonväkten rattas nyss nämnda fordon 53 mil till Östersund för bistånd och transport då äldsta dottern skall flytta därifrån till Luleå. Pack och städ måndag kväll och tisdag med resa tillbaka natt mot onsdag. Kort vila i Älvsbyn innan sista etappen till Luleå för inflytt och återställande av lastbilen om onsdagseftermiddagen. Därefter hem och pusta.

Den begåvade läsaren inser av detta att min bloggs framtid tid den närmaste framtiden innefattar inläggstorka. På längre sikt sker ingen förändring. I vart fall ingen jag planerar nu. Beklagar!

”...blogga om skolgudstjänsten ska jag göra – som jag brukar.”

Så lovade jag i inlägget mycket att läsa! som jag skrev den 7 juni på kvällen. Den uppmärksamme läsaren och läsarinnan kan notera att jag inte gjort så. Än. Tills nu. En vecka senare.
Under denna vecka har runtomkring mig diskussionerna förts på insändarsidor och i debattartiklar om i vilken grad kyrkan skall ta hänsyn till eller stå emot Skolverkets sekulärt motiverade religiösa beröringsskräck. Hela den debatten är givetvis löjlig. Tanken att en välsignelse skulle innebära en risk för någon sorts blessyrer är ju snor(k)igt nys att var och som kan lite engelska spontant ropar Bless you!*

Vad hände då när vi på folkhögskolan förra fredagsmorgonen avslutade denna termin? I kapellet alltså? Jag refererar i några punkter.

Sammanringning.

Jag sade: Vi ska ha svensk tradition – terminsavslutning med stämning. Sol. Värme. Här tittade jag tydligt ut genom fönstret på spöregnet i +11 grader.
Det brukar vara mycket musik – det ska vi ha.
Några brukar prata – så blir det också.
Och vi är i en kyrka, ett kapell. Också tradition.

I kyrkor och kapell finns berättelser om Jesus – jag nämnde evangelisterna vid namn. I söndags kunde man höra slutet av den första av dessa läsas i kyrkorna. Där står – här citerade Missionsbefallningen ur minnet. Detta blir tråden – traditionen, världen, makten och ett löfte. Och vi börjar i världen. Här i Sverige.

I SFI-grupperna med folk från hela världen brukar man sjunga. De ska göra det nu.
25 elever ställde sig framför oss andra och sjöng Afzelius Sång till friheten och sedan en annan sång mer av svensk sommarlekstyp.

Mer sång ska det bli men nu alla. Allsång – typ. SFI kan dem och vi andra också.
Här sjöngs En kväll i juni dvs dendär med han tog av sig sin kavaj, sparka av sig bägge skorna å så spotta han ut snusen**... samt Jag tror jag tror på sommaren.

Med allt detta sjungande i ryggen kom så första talet. En ung kille från Östafrika som varje morgon brukar vara i kapellet försjunken i bön berättade för oss att det är en speciell plats. Det är en plats för Gud och för att vara med Gud. Som man kan gå till som till en kompis. Med problem. För att tacka. När man inte räcker till. Och så uppmanade han alla till att be.

Såhär långt kommet kom äntligen det alla väntar på och som Skolverket trots sin gudsfruktan ändå accepterar: Den blomstertid nu kommer. Men två verser. Inte endast den av staten anbefallda första strofen utan också en förbjuden som nämner Gud.

Jag talade sedan och sade ungefär. Det där sista Jesus sa, det jag nämnde i början, började med Jag har fått all makt… Berättelsernas sätt att säga det, när de skrevs, är att kalla Jesus för kung. Kungar hade makt.
Igår spelade vi kubb. En turnering. Och då är kungen viktig. Denhär – rekvisita hölls fram. Jesus är ju inte en träbit och jag vill inte ni ska kasta käppar på Jesus men jag visar denhär för att ni när ni i sommar spelar kubb skall tänka på Jesus. Jesus får vara kubb-kung. Eller tvärtom. Kubb-kungen får betyda Jesus.

Bakom mig finns en bild av Jesus – som kors-kung. Den visar att han inte är en diktator-kung, en Assad eller Khadaffi som tar livet av människor. Han är den som delar livet med människorna. Visar hur Gud är. Genom att berätta. Genom att göra – bota. Genom att möta. Genom att ge sitt liv för människorna på korset. Och återvända till livet. Och därför få all makt…

Vi sjunger samma psalm – men på engelska. En vers***

Jag talade vidare: Världen – makten – nu det Jesus lovade: Jag är med er…
Betyder två saker. Jesus är tillsammans med oss. Vi behöver inte vara ensamma.
Jesus är på vår sida. På människornas sida. För att ge stöd, hjälp, Liv.
Bredde nog ut mig lite mer i detta innan jag slutade med: Vi ber…

Bönerna var en bearbetad form nummer 125 i den Bönbok som finns i min psalmbok, Sinnesrobönen och gemensamt Vår Fader. Sedan full Välsignelse i Faderns, Sonens och Den helige Andes namn med korstecken.

Och så sist två sångverser om Jesus – på samma melodi som blomstertiden.

Vi ser Guds goda vilja när vi ser på Hans Son.
I Jesus syns Guds närhet, han är en sann ikon
som avbildar Guds väsen och visar hur Gud är,
som genomför Guds kärlek ger stöd och frihet här.

Du Jesus oss befriar! Du är de svagas stöd!
Väck oss att se de andra! Tänd i oss kärleks glöd!
Hjälp oss att vilja leva till nytta för varann.
Hjälp oss att kunna dela och leva hand i hand.

Så gick det till. I förrförra blogginlägget – ojojojoj! och oj igen! – angav jag i en andra punkt tanken att med skolavslutningsvillkoren på folkhögskolan som utgångspunkt fortsätta med ytterligare ett inlägg med funderingar kring olika dilemman och utmaningar när det gäller förkunnelsens innehåll och hur det språkligt skall formuleras. Kanske blir det av men nog inte i brådrasket. Om ett par timmar kommer barnbarnet Tyra för att vara hos farmor och farfar till på söndag då lillebroren skall döpas i Gammelstad. Deportation av tvååringen hit skapar mer arbets- och förberedelseutrymme för dopbarnets föräldrar.

Jag har läst ut en bok och en intressant sådan. Rekommenderar den till läsning och eftertanke. Boken är Det rena landet skriven av Maja Hagerman och handlar om (van)föreställningarnas makt över människors sinnen.

Genom en massa fakta på ca 400 sidor ger den en massa tankar på hur den tid men befinner sig i påverkar hur man uppfattar, förstår och berättar om tider som flytt. Alltså om att historia inte enbart handlar om vad som hänt – alltså fakta om då – utan också visar på historikerns samtid – fakta om nu.

Många folk och nationer har vad man skulle kunna kalla ursprungsberättelser som fastän de egentligen är fasligt ogrundade lång senare i historien påverkar, formar och styr någon sorts identitet och agerande. Under krigen på Balkan för en del år sedan slog man till exempel i Serbien rejäla mynt av ett gammalt slag på något som kallades Trastfältet och gjorde det till grund för sina försök att dominera sina grannar från det tidigare Jugoslavien. På liknande vis har till exempel Tyskland (haft) sin och Sverige sin nationalistiska soppa kokad på oerhört lite spik. I tankar kring sådant blir boken oerhört intressant. Jag saxar ur förlagets presentationtext:

För 2 000 år sedan levde i romarrikets utkanter människor som romarna kallade "germaner". Man visste inte mycket om dem, men i imperiet skrevs ändå böcker om dessa främlingar i norr, utan att författarna ens hade besökt deras samhällen.
När Sverige 2 000 år senare blev en spetsnation inom rasforskningen, var de romerska fantasierna ännu aktuella. Nazisterna skulle snart göra tanken om ett "raskrig" till germanernas försvar, till själva bränslet i sin politiska väckelse.
Maja Hagermans bok är en tankeväckande skildring av germanernas idéhistoria i Sverige. Med avstamp i 200-talet, när nordborna mötte Rom och skapade sin säregna "fornnordiska" kultur, drar hon trådarna vidare till 1900-talet, då personalen på Rasbiologiska institutet i Uppsala iklädda vita rockar tog emot personer för rasmässig bestämning. Längs vägen dit finns arkeologer, målare, diktare och fornforskare som inte minst under 1800-talet framkallade en vision av det gamla Norden - vikingarnas värld. Omkring år 1900 hade de rasrena germanska vikingarna fått plats i skolböcker och uppslagsverk.
I dag talar genetiker inte längre om den germanska rasen. Inom genetisk forskning hittar man inga tydliga människoraser, än mindre några "germaner". Men visionen om vikingen lever märkligt nog ändå kvar i närbesläktad form. Föreställningar om ursprungligkultur och renhet florerar återigen. Ytligt sett kan det tyckas oskyldigt, men kopplingarna till politisk extremism och främlingsfientlighet finns kvar.
Maja Hagerman sätter kritiskt ljus på hur bilden av våra förfäder kom till och visar hur den ännu i dag präglar uppfattningen om vilka vi är.

Madammen i mitt liv befinner sig sedan några dagar tillbaka södderövver. Hon är i Uppland för att besöka sin hulda moder samt jubilera av ett par 60-fyllda svågrar. Terminsslutet på skolan hindrade mig att denna gång vara en prydnad vid hennes sida utan lämnade mig hemma i det regniga kylslagna Norrbotten.

Idag regnar det dock inte – än. Det år nästan soligt och hela 13 grader och ger ett tajt program med massor att göra. Både som måsten och som möjligheter. Tillgången på arbetskraft är begränsad enär livsljuset som nämnts är på resa. Yngste sonen dock på plats vilket kan vara en resurs.

1. En möjlighet är att här på bloggen skriva ett referat av den terminsavslutningsgudstjänst vi firade på folkhögskolan i går morse och som gjorde att två tredjedelar av skolans elever nu avslutat sitt läsår.
2. En möjlighet är att jag fortsätter med ytterligare ett inlägg med funderingar kring olika dilemman och utmaningar när det gäller förkunnelsens innehåll och hur det språkligt skall formuleras.
3. En möjlighet är att läsa vidare i de fyra böcker jag nu håller på med – Bibeln oräknad.
4. En möjlighet är att påbörja läsning av ytterligare ett par böcker – aktuella för olika kurser och annat kommande höst.
5. En möjlighet är att finputsa schema kring arbetsfördelning och innehåll för konfafotboll första halvan av augusti. Sådant behöver fixas innan folks sommarledigheter börjar.
6. En möjlighet är att göra motsvarande vad gäller Svenska kyrkans grundkurser kommande höst. OBServera pluralen. En helfartskurs blir det och med största sannolikhet även en kurs över hela kommande läsåret men på halv fart och största delen på distans via internet. Platser finns kvar på bägge kurserna. Liksom på skolans Volontärlinje.
7. En möjlighet är att ta en lång skogochmarkpromenad medhavandes kaffeflaska och kamera alldenstund vädret som ovan nämnts förändrats.
8. Ett måste är att å blomsterbutiken hämta en tredje reserverad planta av speciellt slag.
9. Ett måste är att plantera plantan på far och mors grav.
10. Ett måste är att noggrant följa matchen Holland-Danmark i fotbolls-EM – start 17.50.
11. Ett måste är att noggrant följa matchen Tyskland-Portugal i fotbolls-EM – start 20.45.
12. Ett måste är att fixa middag.
13. Ett måste är att klippa gräset. Tvåfaldigt motiv: Maskrosorna blommar trots kylan och det regnar inte. Än.

Av listan ovan är det bara p13 som helt kan anförtros sonen. En del annat vore väl tänkbart men att på egen hand kunna bevaka fotbollen tilltror jag honom dock icke! Därmed är prioriteringen antydd.

I morse när jag bläddrade genom Paltposten alias Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen fann jag att den 40-sidiga publikationen – den 12-sidiga närområdesfotbollsbevakningsbilagan* oräknad – denna dag innehöll ovanligt mycket kyrkligheter av skilda slag. En tredjedel av ledarsidan till att börja med. Så en insändare på sidan 4. Halva sidan 10 märkt Nyheter och halva sidan 12 Inrikes/Utrikes – två saker där. Bläddrar man så förbi studenbalsflersidorsreportaget med en massa bilder finner man på sidan 25 bilder och text om nationaldagsfirandet i Arjeplogs respektive Älvsby kyrkor. Sedan tar det som slut med kyrkligheterna.

Nu, noble Bloggläsius, skall jag inte trötta dig med en noggrann genomgång av alltsammans. Jag nöjer mig med fyra saker som jag någotsånär kan länka till.

Ledarkrönikan hittar man här och den handlar om lillprinsessan Estelles dop. Eller tar i vart fall sin utgångspunkt i den TV-sända gudstjänsten. Stig-Björn Ljunggren har en skarp penna även om han inte är den vassaste kniven i kyrkokunnighetens låda. Ändå prickar han – om man överser med hans raljanta jargong – ganska precis vad Svenska kyrkan tillsammans med lejonparten av alla kristna kyrkor i historia och nutid tror, lär och bekänner om människan och dopet. Att dopet befriar från mörkrets makt och att vi i den Befrielsebön som finns i kyrkans dopordning faktiskt har resterna av en djävulsutdrivning – om än en milt formulerad sådan. Observant nämner SBJ att ärkebiskopen faktiskt darrade på sin verbala manschett vid prinsessans dop innan han kom fram till den rätta formuleringen ...befria Estelle från mörkrets makt.
Han är som sagt skarpsynt den där SBJ. Den här gången. Innan han i de 10 sista raderna helt far ut i den vimsiga demagogiska osakliga slagordsterrängen. Strunta i dem men läs gärna resten.

En kollega i fjällförsamlingen Arjeplog får halva Nyhetssidan utifrån att hans namn kapats i ett internetaffärsbedrägeri på Tradera. Prästen ifråga är alltså inte en internetbedragare. Understrykes i tidningen. Tyvärr kan man inte på nätet läsa hela storyn utan bara en del – här. Lite nervös blir jag. Det som klassas som nyheter i media är ofta det avvikande, unika och speciella – som att en brevbärare bitit en hund så att jycken måste få stelkrampsspruta. Tänk om nyheten att denna präst inte är en lurifax får folk att tro att alla vi andra är det. Men folk är nog slugare än så.

På Inrikes/Utrikes-sidan upptas utrymmet av att en präst i Karlskrona avser att ge en halv välsignelse vid skolavslutningar i kyrkan – trots att Skolvärken inte gillar sådant. På PT-webben finns papperstidningens artikel i kraftigt förkortad form här. Förutom att det kan råda tveksamhet om lokaltidningen räknar Karlskrona till inrikes- eller utrikesredaktionens bevakningsområde är ju saken medialt intressant. Tänk att ärendet är så känsligt att en halv välsignelse i Blekinge ger en halv sida i Norrbotten. I morgon bitti skall jag dra på med hela Välsignelsen i Folkhögskolans terminsavslutningsgudstjänst som börjar 08.30. Undrar om det blir en helsida då. Mitt prat om Jesus och bönen Vår Fader kvalar väl in för både Stoppa pressarna! och en egen bilaga. Fast det är klart att då Folkhögskolan är en frivillig skolform som har vuxna elever och dessutom kyrkan som huvudman behöver jag nog inte ha några farhågor vad gäller Storebrors antireligiösa fobier – inte heller hoppas på att komma i tidningen.
Men blogga om skolgudstjänsten ska jag göra – som jag brukar.

Till sist ser jag här att det i samband med Nationaldagsfirandet i Älvsby kyrka – som jag inte var på men är bebloggat här - kungjordes vad den nya skolan i byn skall heta. Den ersätter den gamla låg- och mellanstadieskolan som brann ned den 1 februari 2009 och som då skapade det besöksrekord som fortfarande gäller på min blogg. Nu är den i färd med att ersättas av ett helt nytt plugg byggt på annan tomt och den skolan ges namnet Knut Lundmarks skola uppkallad efter en tidigare bemärkt Älvsbyrotad astronomiprofessor**. Givetvis är i detta stycke den kommunala skolnamngivningsverksamheten hopplöst på efterkälken. Redan när jag runt 1970 på ungdomsläger å folkhögskolan började frekventera anläggningen i fråga fanns där klassrummet Knut – uppkallad efter samma person som var en betydelsefull promotor när skolan bildades för över 60 år sedan.

I Kyrkans Tidning av den 24 maj fanns ett uppslag med rubriken Kunskapen om-kristen tro tunnas ut. I stort format fanns där även den bild jag stulit en del av till att bepryda detta inlägg. Artikeln på uppslaget hittar man här. Läs den.

Sedan jag och en arbetskamrat läst artikeln beställdes den bok som innehåller undersökningen artikeln handlar om. I förrgår kom boken och nu är den läst. Visserligen snabbt och flyktigt men ändå läst. 190 sidor. Liten och nätt alltså och med sin statistik och resonemang intressant. Nationellt, regionalt och lokalt.

Den fiktiva församlingen Bottneå är i verkligheten Hortlax församling 7 mil nedströms den älv jag ser från mitt köksfönster de delar av året björkarna inte har löv. Rena närområdet alltså. En del av den så kallat fromma Pitebygden i det jämfört med stora delar av övriga Sverige något frommare Luleå stift. Horlax alias Bottneå finns alltså bland klassens ljus om man skall döma av den kyrkostatistik som Svenska kyrkan årligen upprättar. Man har minst låga siffror – typ.

1978 var första sommaren jag var präst och hade tämligen motvilligt sänts till Älvsbyn som var drabbat av vakanser på sin prästsida. Trots detta lånades jag ut till ett kontraktsarrangemang – Sommarkyrka – och i den vevan kom jag att samspråka en del med en mer garvad kollega verksam i en av kustförsamlingarna. Han beskrev området med följande ord: Pitebygden har ett sken av gudaktighet. Och han betonade sken. Lite omtumlande att höra.

Att han hade rätt kom jag att erfara över åren och kunde därför på mitt sätt driva på samma spik ungefär femton år senare när jag var stiftsadjunkt och höll ett föredrag i en av Pite-församlingarna. Föredraget handlade om evangelisation – tror jag – och i sammanhanget fann jag anledning att jämföra den så kallat fromma Pitebygden med den mer ogudaktiga Luleå älvdal. Jag hade studerat statistiken och sa ungefär: När kyrkklockorna i Luleå kallar till gudstjänst om söndagarna är luleborna så ofantligt ogudaktiga att 98 av 100 väljer att inte möta upp. I den ”fromma” Pitebygden är det bara 96 som stannar hemma.

Och utvecklingen – kanske hellre avvecklingen – har genom åren kilat vidare så att det kan finnas anledning att ha farhågor om att kyrkan i sig håller på att kila vidare. Det är i de tankefarhågorna som boken Den sorglöst försumliga kyrkan – belyst norrifrån är en bra men besk medicin – lokalt, regionalt och nationellt.

På förlagets hemsida finns en text jag saxat ur här.
Där kan boken beställas.
Gör så!

(…) Den bild av Bottneå som framkommer jämförs sedan med en liknande bild av Luleå stift i vilket Bottneå ingår, och av Svenska kyrkan som helhet. Det är inte en bild som i alla avseenden är angenäm för Svenska kyrkan. Utan att stå på riktigt säker vetenskaplig grund påstår de två religionsvetarna att bilden av hela Sverige nog inte skiljer sig särskilt mycket från bilden av Bottneå. Ur kyrklig synvinkel är bilden av Bottneå möjligen mer positiv än av kyrkan som helhet. Inte nog med det! De två religionsvetarna påstår att det kyrkliga lågvattenmärket bör ses som ett resultat av kyrkliga försummelser. (…)
Försumligheten har lett till okunskap inte bara om kristna trosföreställningar utan även om kyrkan som sådan. Därav kommer ointresset av att delta i kyrkans verksamhet, det vill säga det som resultaten i Bottneå visar.

Vilken kategori passar för detta inlägg?
Inte Farfar funderar! Definitivt inte. Alldeles för oviktigt innehåll!
Kanske Församling utifrån att det gäller nåt kyrkligt? Eller Predikaren 12:12 eftersom det handlar om en läst bok? Bägge kan passa. Det får bli bok-kategorin.

Tre intressanta artiklar fick jag syn på under måndagens rundsväng på nätet vad gäller tidningar och bloggar. Tre artiklar om situationen Israel-Palestina alltså. Annat fanns givetvis också men nu gäller det detta ämne.

Här hemma i Svedala finns en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av israelen Avram Burg – hittas här. I ett tidigare inlägg – förintelsen är över – berättade jag om en bok han skrivit och som jag livligt rekommenderar. Hans DN-artikel är också mycket läs- och tänkvärd samt föredömligt kortare.

Går man så till utlandet – enkannerligen Israel – handlar dagens ledare både i Jerusalem Post och Haaretz om samma sak. Faktiskt är tidningarna tämligen överens men skiljer sig i tonfall och argumentation. Jerusalem Post står regeringspartiet Likud nära – höger alltså och originalet på engelska finns här. Texten från oppositionstidningen Haaretz – opposition från liberalt håll och mindre än det andra bladet – finns på engelska här.

Som jag brukar göra fick Googles översättningsfunktion stå för grovgörat innan jag putsade texten till vad jag menar vara bättre svenska.

Läs. Bilda dig. Begrunda.
Och som jag skrivit en tidigare gång: Kommentarer med insikter som bidrar till förståelsen av situationen mottages tacksamt. Invändningar som bara märker ord eller käbbel undanber jag mig vänligt och synnerligen bestämt. Undrar någon vad jag menar med detta hänvisar jag till inläggen bloggpolicy 1 och bloggpolicy 2.


Ulpana-sagan /Jerusalem Post/

"Om du tar tag i för mycket", säger ett talmudiskt ordspråk, "riskerar du att förlora allt." 

När vi nu närmar oss den 5 juni, 45-årsdagen av början av sexdagarskriget, påminns vi att arvet efter vår mirakulösa seger innebär både välsignelser och utmaningar.

Än en gång hotas en regeringskoalitions stabilitet av tvister gällande judiska bosättningar i Judéen och Samarien. För några veckor sedan fastställde Högsta domstolen att "Ulpana-utposten", en stadsdel i Beit El, måste rivas senast den 1 juli. En palestinsk mans äganderätt har företräde, sade domstolen.

Som svar har lagstiftare från Likud, Yisrael Beytenu, Shas, National Union och Habayit Hayehudi utarbetat en lagförslag som skulle kringgå Högsta domstolens beslut och ge staten rätt att expropriera den palestinska mannens mark och låta Ulpana-utposten bli på plats. Den palestinske mannen skulle få ekonomisk ersättning.

Likt de dussintals ledamöter i Knesset som kommit till deras försvar kan vi inte annat än känna sympati för de som bor i Ulpana. Det var under Ehud Baraks uppdrag som premiärminister år 2000 som regeringen byggde Ulpana-utposten – komplett med tillfartsvägar och annan infrastruktur – med hjälp av generösa ekonomiska villkor för att uppmuntra medborgare att flytta dit.

Under andra omständigheter kunde en kompromiss har uppnåtts. Den mest skäliga lösningen hade varit att generöst kompensera den palestinska markägaren och i utbyte förse honom med annan mark han faktiskt kan bebygga.

Men att gå med på en sådan kompromiss skulle omedelbart märkt palestiniern som förrädare i hans palestinska landsmäns ögon. Istället måste han insistera i ägande mark så nära Beit El att han inte kan använda den.

Det finns enligt Knessetledamoten Ya'acov Katz (National Union) ca 9000 israeliska invånare i Judéen och Samarien som bor i en liknande situation och därför står inför utsikten att bli evakuerade som de som bor i Ulpana.

Men att retroaktivt "kosherifiera” utposter som Ulpana-området är inte svaret. Sant är att i princip har regeringen rätt att expropriera mark i staten Israel, men den har också skyldigheten att skydda den enskildes äganderätt.

Som Barak Medina, dekanus vid juridiska fakulteten vid Hebrew University, påpekade skull även inom den gröna linjen staten ha svårt att för Högsta domstolen motivera det riktiga i att expropriera äganderätt från en medborgare till förmån för en annan.

När en sådan expropriering sker på ett diskriminerande sätt – mot palestinier som saknar fullständiga rättigheter enligt israelisk lag till förmån för judar som åtnjuter dessa rättigheter – blir det ännu mer oförsvarbart.

Situationen kompliceras ytterligare av det faktum att Israel aldrig har annekterat Judéen och Samarien (och även om Israel hade gjort så skull den annekteringen aldrig ha erkänts internationellt).

Därför är, också ur statens perspektiv, den rättsliga ställningen för Judéen och Samarien "omtvistade områden" även om de inte anses "ockuperade" och det är därför en rad regeringar har avstått från att tillämpa israelisk lag där.

För fyrtiofem år sedan överlevde Israel inte bara en säkert utplåning utan lyckades faktiskt vinna en mirakulös seger. Judéen och Samarien kom under israelisk kontroll.

Den historiska klangen och religiösa symboliken hos platser som Shiloh, Hebron och Jeriko utlöste en judisk nytändning.

Konfronterad med arabiska nationers vägran att förlika sig med Israels existens, var fred genom förhandlingar och territoriella kompromisser inte ett alternativ och under sådana omständigheter var det bara naturligt att judar skulle vilja återvända till hjärtat av den judiska hemlandet.

Några av de mest begåvade, bäst utbildade och mest patriotiska israeliska medborgarna etablerade bosättningar i Judéen och Samarien i de följande fyra och ett halvt decennierna.

Det är bara naturligt att våra lagstiftare har en önskan att skydda de judiska bosättningarna men godtas utpost-lagen kommer det bara att ytterligare elda på konflikten mellan Högsta domstolen och Knesset och hetsa liberalt sinnade israeler mot sina mer nationalistiska bröder.

Israel skulle komma att utsättas för internationellt fördömande och förnyade ansträngningar kommer att inledas för att avlegalisera hela bosättningsprojektet.

"Om du tar tag i för mycket", säger ett talmudiskt ordspråk, " riskerar du att förlora allt."



Lägga sten på börda (alt: Lägga skymf till skada) /Haaretz/

Att lova att bygga nya bostäder i hjärtat av de ockuperade områdena strider uppenbart mot de åtaganden Israel gjorde i ”färdplanen”, att frysa byggandet av bosättningar.

Högt uppsatta politikers rädsla för den politiska makten hos bosättarna och deras beskyddare i Likud och andra högerpartier har öppnat en guldgruva av kreativitet. Deras senaste uppfinning, som vi kan beteckna som ett hot om ett förslag som syftar till att legitimera stöld av privat egendom i territorierna, rekommenderar att man flyttar de fem bostäder man planerar riva i Ulpana i närheten av Beit El till en plats i anslutning till bosättningen. Enligt försiktiga uppskattningar kan flytten komma att kosta 5 miljoner shekel – per hus.

Den Civila Administrationen har tidigare övervägt ett förslag om att flytta de boende till mark som tagits i beslag från palestinierna för inrättandet av en armébas.

I ett försök att lindra högerkritik, förklarade premiärminister Benjamin Netanyahu att "stämningar inte ska vara ett sätt att skada bosättningar”. Han måste ha kännedom om att i fallet Ulpana, liksom besluten mot de illegala intrången och byggandet i Migron och andra utposter, har statsåklagaren fastslagit att nybyggarna inkräktade på privat mark på vilken de uppförde dussintals byggnader utan tillstånd.

I ett land som ansluter sig till rättsstatsprincipen skulle myndigheterna ha skyldighet att från början hindra att Ulpana-området bebyggdes, hindrat människor från att flytta in ocht avlägsnat eventuella inkräktare. Vi bör applådera de fredsgrupper och människorättsorganisationer som hjälpte offren att föra talan i Högsta Domstolem som krävde att staten skulle fullfölja sina rättsliga och etiska skyldigheter.

Istället för att utlova "för varje hem vi evakuerar bygger vi 10 nya bostäder", som Netanyahu sade på söndagen, ska premiärministern lova att staten kommer att inleda evakueringen av dussintals andra hem som ligger på mark som tillhör andra. Laglydiga, hårt arbetande israelers skattemedel är inte tänkta att användas för att kompensera intrång eller serieförbrytare.

Att lova att bygga nya bostäder i hjärtat av de ockuperade områdena, långt bortom 1967 års linjer, strider flagrant mot åtagandet Israel gjorde i ”färdplanen”, att frysa byggandet av bosättningar och evakuera alla utposter som byggts under det senaste decenniet. Framför allt samverkar bosättningsverksamheten på Västbanken och regeringens straffrihetspolitik gentemot utposterna i att sabotera den tvåstatslösning som premiärministern för tre år sedan förband sig att genomföra.

Nu har det regnat frenetiskt och intensivt i över ett dygn. Började lördag eftermiddag och småstrilade fortfarande på söndagseftermiddagen då jag passade på att börja skriva samtidigt som barnbarnen tupplurade sig. Bägge. Den yngre som inte ens är en månad tuppar sig i och för sig hela tiden så det blir ingen skillnad egentligen. Med den tvååriga storasysterns slummer lägger sig tystnad och passivitet sig som en kompakt filt över fastigheten – i vart fall i jämförelse med när hon inte knoppar in.

Det regnar alltså. Ute alltså. Inte inne på de tuppluriga barnen. Lite onödigt regnigt faktiskt. Ett veckoslut rinner bokstavligen bort men det är ju faktiskt inget man kan göra något åt. En tröst om än en liten tröst är att det är i alla fall bra för gräset. Det är ju så man brukar ursäkta ihållande regn. Försöker man transkribera hur det låter på lokaldialektiska, det språk som är bäst lämpat att uttrycka positiv uppgivenhet och halvsvart humor, blir det ungefär: Hä jär i ål fåll bra fö gräse!

Den mest extrema gång jag hörde de orden var en vinterdag för kanske tio år sedan. På morgonkulan var det mellan 15 och 20 minusgrader och hade så varit en vecka tio dar minst. Allt var fruset. Utomgaragestående bilar utan kupévärmare var kalla liksom vägar och trottoarer med packad snö som väglag. Åsså kom det ett väderomslag västerifrån. Tokvarmt på en gång. Runt 0. Med spöregn. Och jag menar spöregn. Resulterade i mellan en halv och en centimeters kompakt istäcke på kall bilplåt samt till fordonen hörande glasrutor. Blankis på gator och gångvägar likaså. Rinnande vatten som flödade på blå is och människor som sakta mycket saaakta skred fram mellan ortens affärer. Jag befann mig utanför sparbanken hållandes mig själv i väggen när jag hör en galghumorförsedd ortsbo för full hals utropa Hä jär i ål fåll bra fö gräse!

För tydlighetens och enkelhetens skull deklarerar jag det uppenbara: Jag – okej då: vi! – har världens gulligaste barnbarn*. Bara så att läsaren vet. Utan konkurrens. En pratsam sällskaplig typ som igår landade på en stenplatta på så vis att hon nu kallas Tyra Skrubbnos. En mestadels sovande liten en som mellan de punkter i tillvaron som regleras av något inre biologiskt urverk typ Skalmans mat- och sovklocka ändå kan förnöja sin ömsinta omgivning med grimaser och minspel. Regnrusket gav inga tillfällen till att filma stimmiga uteaktiviteter men medgav närporträttering som kan beskådas i en kort film med titeln våra miner å ANDRA BLOGGEN – alltså här. Bilderna i detta inlägg är ur filmen.

Besöktalet på min blogg har sedan en tid tillbaka tagit ett kliv upp. Kul att notera men egentligen inte väsentligt alls. Jag skriver ju främst för att skriva och genom skrivandet sortera mina tankar, inte för att läsas.
Förr i världen var det några som trots denna min egocentriska hållning valde att besöka min blogg. De dagar då det var fler än 50 intittare var dock så få att jag upprättade en lista över de datumen. I listan kunde föras ett par dagar varje månad.
Bloggportalen Dagens kyrka startade och de som tog initiativet till den önskade ha med mig – och har än till denna dag inte meddelat att de vill ersätta mig med någon annan. Vi som länkas till från Dagens kyrka är 12 till antalet, inte några ”de aderton”. Således inte riktigt ”Svenska kyrkans informella akademi” trots att vi ger prov på varierande snille och smak i blandade skurar. Hursomhaver har då besökstalet stigit på bloggen till att det nu oftare än inte är över 50 unika IP-adresser som gluttar in varje dag. Vissa dagar rentav närmare 100. Den är småkul – men egentligen inte väsentligt.

Lite mer väsentligt men i jämförelse med nästa styckes kategoriavgörande berättelsepunkt ändå helt oväsentligt är att samma personer som kickade igång Dagens kyrka på fri tid och utan ekonomiska resurser gjort en genomlysning av den inrättning jag tidigare kallat Snedglodda kedja. Deras rapport kan hittas här och är intressant och avslöjande. Kanske inte en motsvarighet till ett fullfjädrat wikileaks men ändå ett gott initiativ.
Dock kom jag av genomlysningen och rapporteringen att börja fundera över detta med att offentliggöra saker som etablissemang oftast väljer att tiga om. Här menar jag nu kyrkliga etablissemang. Borde det inte finnas mer av det – typ ett kyrkileaks. Kring prioriteringar, mannamån och annat. Kommer nog att filosofera om det i kommande inlägg – peppar, peppar.

Det avgörande väsentliga i dagstillvaron är att i går eftermiddag kom barnbarnen Tyra och Adrian hit. Fint främmande alltså. Första gången lille Adrian som föddes 6 maj besöker farfar och farmor. Storasystern är rena veteranen som vet var alltig finns och pratar sju stugor full. Föräldrarna är också med. Trevligt och rikt. För det är rik han känner sig. Farfarn alltså.
En liten filmsnutt blev det denna första hela beöksdag. Väl hemma från sammanträde på Stiftskansliet i Luleå – som också spätt på funderingarna kring detta med kyrkileaks – fann jag att batteriet till videkameran nästan helt laddat ur. Nästan. Strömmen räckte till den filmsnutt man kan hitta här på ANDRA BLOGGEN. Men nu är kameran på laddning.

Bilden är ur filmen…

I inlägget bloggpolicy 1 från augusti förra året har jag berättat om hur jag ser på min bloggeri-hobby och hur det jag skriver skall uppfattas. Jag nämner där även hur jag önskar att kommenterandet på bloggen skall fungera. Strax före nyår nämnde jag i bloggpolicy 2 att jag såg mig nödsakad att börja granska i förväg inkomna kommentarer och varför. Den ”sanktionspolitiken” jag då införde har inneburit att en och annan kommentar inte släppts igenom i originalskick – dock alla åsikter – men framför allt att avarterna jag ville få bort till stor del försvunnit. Detta gläder mig. Jag känner mig ändå ännu inte helt mogen att lyfta ”förhansgranskningsembargot”.

Med detta inlägg meddelar jag en viktig förändring i texten från bloggpolicy 1.

I beskrivningen av de kategorier mina inlägg sorteras in under skall texten
”Farfar funderar glimmar till utifrån min relation till barnbarnet Tyra” ändras till
”Farfar funderar glimmar till utifrån min relation till barnbarnen Tyra och Adrian”.

Då blir det rätt!