hä jär i åll fåll bra fö gräse
Nu har det regnat frenetiskt och intensivt i över ett dygn. Började lördag eftermiddag och småstrilade fortfarande på söndagseftermiddagen då jag passade på att börja skriva samtidigt som barnbarnen tupplurade sig. Bägge. Den yngre som inte ens är en månad tuppar sig i och för sig hela tiden så det blir ingen skillnad egentligen. Med den tvååriga storasysterns slummer lägger sig tystnad och passivitet sig som en kompakt filt över fastigheten – i vart fall i jämförelse med när hon inte knoppar in.
Det regnar alltså. Ute alltså. Inte inne på de tuppluriga barnen. Lite onödigt regnigt faktiskt. Ett veckoslut rinner bokstavligen bort men det är ju faktiskt inget man kan göra något åt. En tröst om än en liten tröst är att det är i alla fall bra för gräset. Det är ju så man brukar ursäkta ihållande regn. Försöker man transkribera hur det låter på lokaldialektiska, det språk som är bäst lämpat att uttrycka positiv uppgivenhet och halvsvart humor, blir det ungefär: Hä jär i ål fåll bra fö gräse!
Den mest extrema gång jag hörde de orden var en vinterdag för kanske tio år sedan. På morgonkulan var det mellan 15 och 20 minusgrader och hade så varit en vecka tio dar minst. Allt var fruset. Utomgaragestående bilar utan kupévärmare var kalla liksom vägar och trottoarer med packad snö som väglag. Åsså kom det ett väderomslag västerifrån. Tokvarmt på en gång. Runt 0. Med spöregn. Och jag menar spöregn. Resulterade i mellan en halv och en centimeters kompakt istäcke på kall bilplåt samt till fordonen hörande glasrutor. Blankis på gator och gångvägar likaså. Rinnande vatten som flödade på blå is och människor som sakta mycket saaakta skred fram mellan ortens affärer. Jag befann mig utanför sparbanken hållandes mig själv i väggen när jag hör en galghumorförsedd ortsbo för full hals utropa Hä jär i ål fåll bra fö gräse!
För tydlighetens och enkelhetens skull deklarerar jag det uppenbara: Jag – okej då: vi! – har världens gulligaste barnbarn*. Bara så att läsaren vet. Utan konkurrens. En pratsam sällskaplig typ som igår landade på en stenplatta på så vis att hon nu kallas Tyra Skrubbnos. En mestadels sovande liten en som mellan de punkter i tillvaron som regleras av något inre biologiskt urverk typ Skalmans mat- och sovklocka ändå kan förnöja sin ömsinta omgivning med grimaser och minspel. Regnrusket gav inga tillfällen till att filma stimmiga uteaktiviteter men medgav närporträttering som kan beskådas i en kort film med titeln våra miner å ANDRA BLOGGEN – alltså här. Bilderna i detta inlägg är ur filmen.
* När jag för ungefär två år sedan för en bekant beskrev Tyra som världens vackraste barnbarn responderade hon med påståendet: I det avseendet är Gud hundra procent rättvis. Alla får världens vackraste barnbarn!
