stigstrombergsson

För några år sedan förvandlades i samband med ett OS en vad jag menade och fortfarande menar vara en ganska nördig idrott till en kvalificerad TV-rysare. Curlingen sopade sig in i vardagsrumssoffan och jag fann mig djupt försjunken i denna hybrid av dart och bowling – på blankis.

Idag var det dags igen!!

Att åka skidor är kul. Oftast Titta på skidåkning är också kul. Då det gäller något, alltså. OS eller VM eller Världscup eller nåt. Men knappast SM. Typ för litet liksom.
Så kan man tänka om det inte är för kyligt förstås. Kul och kyla hör ihop. I ett lite småförkylt tillstånd och med tydligt kyligt uteväder betittade jag en kul jättestressig skidåkning från Skid-SM i Östersund. På TV. Sprint. Kul att se någon man kände igen från skolans skidlinje.

Då det efteråt blev kamikaze-skidåkning nedför alpbrant* förflyttade jag mig till datorn och där, grundligt internetuppkopplad, blev det nörddags på allvar. En ny idrott – skidorienteringen – gjorde via SVTplay sitt intåg i mitt sinne.

Jag visste att jag om jag skulle titta skulle se bekant folk på skärmen men inte anade jag att jag skulle fastna så till den milda grad. En arbetskompis från skolan var med som expertkommentator vilket i och för sig var mer småkul än gastkramande. Han skötte sig bra och gjorde sig väl på bild. Att se skidorienterarna här och var i skogen fick väl inte heller pulsen att skena i någon större omfattning. Lite klappning blev det vid herrarnas målspurt där en annan arbetskamrat var inblandad – kom tvåa. Det ettriga var att följa grafiken. Alltså följa tävlingen på en kartbild. Se GPS-genererade pluppar i olika färger sakta röra sig längs markerade linjer mellan kontroller. Med olika vägval och allt. Det var rafflande. 

Skidorientering är en ganska nördig sport.
Att titta på den är också nördigt - precis min stil.

Detta inlägg kan ses som både ett inlägg i sig och som en lååång egen kommentar i den kommentardialog som följt på bloggens förra inlägg.

Det är sannerligen svårt att göra folk belåtna!

Igår, fredag, var det Förintelsens minnesdag. På folkhögskolan uppmärksammar vi den varje år den 27 januari – eller på ett näraliggande datum om den 27:e skulle vara lördag eller söndag. Tyvärr är nog Älvsby folkhögskola den enda instansen i kommunen som varje år tar fasta på denna viktiga sak i en någotsånär organiserad form.

Det blev i år ungefär som förra året och några år dessförinnan*. Ändå blev det lite eljest då det nu var nya kvastar som sopade, alltså annat folk som hade ansvar för det som skedde. Vi är nu tre lärare** som vid var sitt tillfälle deltagit i ett så kallat Auschwitz-projekt tillsammans med Luleå stift och inom ramen för det projektet besökt förintelselägret som den 27 januari 1945 befriades av Röda Arméns 322:a Skyttedivision. Detta år var det arbetskamraten som senast gjort resan som tillsammans med en medresande elev ansvarade för ett två timmars gemensamt program för hela skolan. Jag och den tredje läraren – hon som reste först – fick detta år ta del av andras erfarenhet och intryck, inte själva ansvara. Lärorikt.

Det är viktigt att nazisternas folkmord, främst på judar men också på andra, hålls kvar i minnet. Viktigt är också att se och avslöja de mekanismer som låg bakom, idéerna och attityderna. Det är bara genom att hålla saken i minnet och lära av historiens svartaste ögonblick som kan vi urskilja och stå emot när svärtan åter gör sig påmind i form av antisemitism, dess kusin islamhatet*** eller annan särbehandling på grund av ras, religion, kön, åsikt eller annat.

Ropet från Auschwitz blir:
Det får inte hända igen!
Det får inte drabba judarna igen!
Det får inte drabba någon igen!

Ändå har vi sett och ser det hända på nytt och på nytt – också efter 1945. Irans president förnekar Förintelsen och skriker om att förinta Israel. Givetvis var det helt korrekt att en massa folk gick ut när stollen orerade om detta i FN:s Generalförsamling. Folkmordet i Rwanda lyfte världen skamligt nog inte ett finger för att stoppa. På Balkan folkmördades det också innan NATO ingrep. I Irak gasade Saddam Hussein kurder. I Nigeria och på många andra platser mördas människor bara för att de är kristna. Dessa brott mot mänskligheten är i kvantitet och systematik inte av samma grad som det nazisterna gjorde mot judar och andra – men andan är densamma.

Att rätt högtidlighålla Förintelsens minnesdag och rätt hedra de mördade är att stoppa folkmord där de sker men också att söka stämma i bäcken, inte bara i ån. Det bäckstämmandet handlar om att motarbeta främlingsfientlighet och rasism, förtryck och åtskillnad, demonisering och intolerans, ockupation och förtryck på vad sätt sådant än uppträder och var det än sker. Det handlar om att motarbeta ökad främlingsfientlighet och segregation här hemma i Sverige. Utomlands handlar det om Kina i Tibet, konflikten i Kongo, Israel på Västbanken****, president Assads förtryck i Syrien, amerikanska presidentaspiranters påstående att det inte finns några palestinier och mycket mycket mer. I alla de sammanhangen sker en systematisk avhumanisering och ett medvetet osynliggörande av andra och det är samma attityder som nazismen stod för – även när man inte massförintar folk.

Medicinen mot Förintelser och Förintelsernas förstadier är arbete för Sanning, Försoning, Rättvisa och Fred – det som i afrikanska kulturer kallas Ubuntu.

PS: Bilden till detta inlägg tog den arbetskamrat som ansvarade för årets temadag – en vägg i den judiska stadsdelen i Krakow. DS.

Igår hörde jag en stor tänkare av enkla men sammansatta tankar säga:

Musklerna är tankarnas metronom.

Det är ju nästan poesi! Jag tyckte det var bara så bra sagt. Helt på pricken. Många gånger har jag erfarit detta. Både proaktivt och reaktivt. Både som förtänk och eftertänk.

Proaktivt brukar jag till exempel på ett listigt sätt låta benen styra tankarna när jag och madammen går i fjällen. Det går så till att jag i förväg bestämmer mig för vad jag skall tänka på under vandrandet. I somras hade jag därför tagit med ett litet viktlöst Nya testamente och läste Paulusbreven i kronologisk ordning så långt fjällturen räckte. Givetvis läste jag inte när jag gick men innan skorna snörades fast. Under gång funderade jag så kring det lästa. Benens mödosamma pendlande gav takt åt tanken. Med etappen färdigvandrad skrev jag sedan en del av tänkeriet i en tankebok och – tänka sig! – väl hemma vid tangentbordet renskrevs det hela som den serie blogginlägg som under rubriken fjäll & tanke plus ett nummer publicerade i slutet av juli och första halvan av augusti. Ett tidigare år hade jag på liknande vis i förväg kopierat ett lämpligt antal sidor grekisk Nytestamentlig text som jag översatte sittandes i tältet (eller utanför) och funderade över när jag spankulerade och detta renderade en del av innehållet i inläggen fjällvandringen med olika nummer månadsskiftet juli-augusti 2008.

Reaktivt fungerar det precis lika bra. När man fått en konkret uppgift att fundera över eller när något hänt som man måste tänka efter kring är det fiffigt att promenera – eller om vintern åka skidor. Är det något som känns tungt blåser rörelserna ur systemet en del och är det något positivt och inspirerande bringar diagonalandet lite klarhet åt intellektet. Gräsklippning – när det är säsong – fungerar också alldeles utmärkt. Liksom bärplockning. Så har faktiskt genom åren ett och annat blogginlägg faktiskt klurats fram bland lingonröda tuvor.

Den sista tiden har jag spottat i ärmarna och åkt ganska mycket skidor – för att vara jag alltså. Och det har varit frågan om både proaktiv och reaktiv skidåkning.
Proaktivt med med skidor och tankar glidande i planerings- och verksamhetsutvecklingsspår. Detta är i princip en positiv och stimulerande syssla men för den skull rör det sig inte alltid om enkla ting. Stundom glider skidorna mycket bättre än tankarna.
Reaktivt kan skidåkningsfunderingarna fyllas av olika saker. Ett aktuellt exempel kan vara: Varför är det enbart Palestina och inte också Israel som svarat upp mot önskemålet från USA, EU, FN och Ryssland att man innan idag skulle formulera sitt förslag på hur framtida gränser skall dras mellan länderna? Kanske kan någon läsare spara mig vallningsmöda genom att förklara varför Israel inte verkar ha några tankar på hur den framtida tvåstatslösningens skall se ut – om det är den man siktar på. Men det är förklaring jag vill ha, inte bakhala undanflykter.
Bara av den saken får jag nog åka ganska mycket skidor denna vinter och då det dessutom finns annat att fundera kring i spåret kommer jag nog innan vintern tar slut ha fått järnkondis.

Musklerna är tankarnas metronom.
Vem var nu tänkaren som uttalade dessa ord?

Det var ju jag!!
Det var jag som sa det från spåret till äldsta dottern i telefon.
Hon ringde när jag efter full arbetsdag spottat i ärmarna och gett mig ut i i spåret för proaktiv och reaktiv benpendlingsstyrd tankeverksamhet.

Rubrikens intressanta ordvändning kom ur köksradioapparaten i slutet av förra veckan. Jag tror det gällde nåt hockeylag på dekis men minns inte exakt vilket. Det kan i alla fall inte vara frågan om Skellefteå eller Luleå som nu toppar tabellen – vad jag vet. Bägge de lagen är hemmahörande i Luleå stift vilket gläder en hockeyintresserad nordkyrkling som jag. Att sympatiprioritera mellan lagen är dock inte svårt. Jag har ju varit norrbottning hela livet undantagandes summa fem års studieförskingring i Uppsala. Första tredjedelen av livet var jag ju till och med Luleå-bo vilket gör att det laget naturligtvis i alla matcher toppar min sympatilista. Fast släkten kommer från Staaan – alltså Skellefteå – så det laget blir tvåa, om än en god sådan, i mitt hjärta. I alla kamper utom mot Luleå hejar jag på Skellefteå.

Detta skrivna var ett profilerat ställningstagande från min sida. Jag hoppas att man i södra delen av stiftet inte tycker det är alltför olämpligt eller stötande. Dock går det inte att i det oändliga ducka och vara försiktig. Sanningen måste ju komma fram!

Fast nu kom jag nog bort från ämnet....

Spotta i ärmarna! var det ju.

Det har vi gjort. På jobbet alltså. Vi har spottat i ärmarna och utvärderat förra årets två varianter av Svenska kyrkans grundkurs. Av elevernas utvärderingar och våra egna erfarenheter har vi sammanställt vad vi ska ha med oss in i det fortsatta arbetet. Vi har lärt oss en del, vi lärare alltså, inte minst vad det är att ha kursen delvis på distans med arbete över internet.

Med det i ryggen har vi gått vidare och kavlat upp händerna och börjat planera de två grundkurser som kommer att starta första dagarna i September. De två – en ”klassisk” helfart under hösten och en halvfart med distansinslag för ett helt läsår – skall formas och marknadsföras nu så att man kan söka dem i vår. Ett viktigt, om än inte slutgiltigt, datum för att söka är den 15 april. Det är ett datum som gäller när man söker en massa efter-gymnasiala utbildningar och vi har det som en hållpunkt.

För vilka är Svenska kyrkans grundkurs en bra kurs?

1. För personer som funderar på att utbilda sig för att jobba i kyrkan.
Det måste vara första svaret eftersom det är för sådana kursen ursprungligen är formad. Tanken är att den skall ge en sådan introduktion vad gäller kunskap i Bibel, tro, gudstjänst, arbete i församling och en massa annat att man får hjälp att pröva sina egna tankar – både vad gäller den egna tron och kallelsen och om kyrkan är ens framtida yrkesplats. Elevernas utvärderingar över åren visar – och detta är inte skryt utan bara sant – att detta levereras. Flera säger Nu vet jag hur jag skall välja! Nu har jag fått kött på benen.

2. För sådana som söker kunskap om och utveckling av tron för egen del utan uttalade funderingar kring framtida utbildning och yrke.
Detta är en viktig målgrupp. De så kallade Sökarna alltså Eller Förkovrarna som jag också skulle kunna kalla dem. Grundkursen är inte skapad och utformad för det ändamålet – primärt. Då hade det ju varit en renodlad Bibel- eller Lärjunga- eller nåtliknande-skola. Men Grundkursen fungerar också för så kallade Sökare och Förkovrare. Utvärderingar visar – över åren – att många kommit vidare och utvecklats både i tro och i självinsikt.

3. För blandade åldrar.
Ålder är ju ingen speciell målgrupp men det är hela tiden frågan om en mix av åldrar – alltid två, ibland tre, generationer. En del har just tagit studenten och står i dörren till sitt vuxna liv med alla de val av utbildningar, tro och annat det för med sig. Andra rebootar sig – gör omstarter tror jag det betyder. De har med sig vuxenlivets erfarenheter – och ibland sår. Till den blandningen tillkommer ibland någon elev som åldersmässigt kunnat vara mormor till den yngste i gruppen – om man varit någotsånär het på gröten.

Och säkert finns mer att säga men jag gör det inte nu.
Inga nya definitiva beslut om Grundkursens har ännu tagits på nationell nivå.
Än gäller den för utbildning och till hösten kommer den att finnas i två utformningar på skolan.
På skolans hemsida finns mer information och sökformulär - här, här och här.

Du som behöver den eller tänker att du får glädje av den – spotta i ärmarna och Sök!
Och är den inte för dig – kavla upp händerna och tipsa folk!

Inläggets rubrik är det datum då jag på bloggen publicerade inlägget job på sin askhög - extended version. Läsaren kan – om intresse finns – gå tillbaka till det inlägget och läsa om ett skeende som gick igång för sex år sedan. Den analys jag då gjorde och som flera ansåg vara att måla f-n på väggen har visat sig i huvudsak riktig sånär som på att det hela tog lite längre tid än vad jag förutsåg. Tidsfördröjningen berodde på att det förslag som då lades fram fick så ofantligt mycket spö i olika remissinstanser så man var tvungen att arbeta genom frågorna på nytt.

Resultatet vad gäller en viktig sak i mitt arbete och i folkhögskolans liv verkar dock bli detsamma då det denna vår väntas beslut som leder till att det som idag kallas Svenska kyrkans grundkurs inte längre – från 2013 eller senast 2014 – kommer att vara ett led i utbildningen till präster, diakoner eller pedagoger i Svenska kyrkan. Att det skulle gå så har man väl mer och mer haft på känn men idag kom vad som verkar vara en avgörande information.

Vad innebär detta? Vad står vi inför – på sikt?
Framtid skall stöpas och problem skall lösas!

Ett märkbart kvantitetsbortfall av så kallade deltagarveckor – den sort en folkhögskola mäter sin verksamhet i – behöver kompenseras med nya kurser och nya kursdeltagare 2013 och framåt.
Grundkursen är en kvalitativ markör som gör att det blir synligt att skolan har Svenska kyrkan som huvudman. Den utgör när den finns på skolan något av en församling som gör det rimligt att förutom morgonböner också fira mässa en gång per vecka. För att sådant på några års sikt skall fortsätta att märkas behöver vi utveckla en tydligt kyrkligt inriktad så kallad lång kurs över minst en termin, gärna två.
Rent personligt känns rollen som präst på skolan och kunnandet som teolog påtagligt urgröpt utan den utmaning och de uppgifter som kommer från Grundkursen eller något motsvarande. Enkelt egenintresse innebär att något nytt måste utvecklas eller att jag på ett par års sikt byter uppdrag.

På fredag får vi sätta på oss kursutvecklarmössorna och börja fundera kring idéer om nya långa kurser typ Bibelskola eller Missionslinje eller nåt. Tips och önskemål mottages!
Imorgon – egentligen senare idag då klockan nu passerat midnatt – skall vi planera två grundkurser med start i månadsskiftet augusti-september.

Hösten 2012 och gissningsvis våren 2013 – kanske längre – är det fortfarande så att Svenska kyrkans grundkurs är ett obligatorium för utbildning och antagning till präst och diakon och möjlig även för andra - vid Älvsby folkhögskola.

Sådetså!

Dagens ledare i Lokala Världsbladet – alltså Piteå-Tidningen – var riktigt bra. Sverige bör rösta för ett fritt självständigt suveränt Palestina när saken kommer upp i FN. Genom Centerpartiets klarsynta omsvängning i frågan finns nu majoritet för saken i Riksdagen. Pinsamheten likt UNESCO-omröstningen i höstas kan alltså undvikas. Sverige uppfattades då som aktiv motståndare till ett folks rätt att avgöra sitt eget öde – tillsammans med USA, Australien, Canada, Tjeckien, Tyskland, Israel, Litauen, Nederländerna, Panama plus fyra skärgårdsstater i Stilla havet (Palau, Samoa, Salomonöarna, och Vanuatu)*.

Av de andra nordiska länderna röstade Finland, Island och Norge för. Danmark lade ner sin röst i tanken att tajmingen var dålig. Längre än så skulle Sverige anständigtvis inte gått.
Men nu finns som sagt majoritet i Riksdagen. Av hävd brukar vad gäller utrikespolitiken svenska regeringar oavsett utseende följa majoriteter. I konsekvens av detta kan inte ockupationstoleranta särmeningar från tre fyraprocentsbalanserande småpartier – fp, kd, sd – hindra anständigheten.

Höstterminen på folkhögskolan var en riktigt intensiv sak – faktiskt betydligt intensivare än vanligt. Så hade vi till exempel två varianter av Svenska kyrkans grundkurs. En var den vanliga kursen i klassisk stil vilket innebar 16 veckors studier/arbete på hel fart med flera boende på skolans internat. Samtidigt gick andra delen av den halvfartsform som rullat på sedan månadsskiftet januari-februari. Tanken bakom den varianten är att man genom 1+1+1+1+1+1+1=7 så kallade inneveckor och mellanliggande arbete hemma och över internet skall få något som motsvarar helfarten. I bägge dessa sammanhang hade jag lektioner – klassrum för helfarten, kontakt över nätet med halvfarten. Till detta finns Volontärlinjen i vilken jag har i snitt tre undervisningstimmar i veckan. Som skolpräst är jag dessutom ansvarig för mässor och att andakter leds – oftast av andra – fyra dagar i veckan. Och så skall det planeras och utvärderas och skissas och rådslås. Och i början av terminen var arbetslaget decimerat med en person som successivt återgick i uppgifterna under höstens gång.

Det var faktiskt en riktigt tjockt höst. Jag hann med det mesta men skall jag vara riktigt ärlig kan det nog vara så att kvaliteten inte riktigt blev som jag hade tänkt. Visst kom jag ner på fötterna men känner mig rejält urlakad. Direkta lektionsförberedelser fixade jag men en allmän förberedelse som består i att läsa böcker, ta del av facktidskrifter, följa med i olika frågor i kyrkan – sådant hade jag inte ork till. På bloggen – en liten hobby jag ändå unnar mig – syns detta på så sätt att hösten nästan inte alls gav inlägg under kategorierna Predikaren 12:12 och Exe-geten bräker, platser där jag brukar berätta om allmänförberedande saker jag läst.

Poff! sa det, och veckorna blev tomma. Vårterminen ser nämligen helt annorlunda ut.

Först och främst är det inga Grundkurser! Till hösten planerar vi att starta både en hel- och en halvfartskurs. Det extra vikarieansvaret jag hade är återlämnat. Mässor firas inte på skolan denna termin*. Enbart morgonböner tisdag till fredag 8.10. Enbart tre timmar med eleverna i Volontärgruppen återstår men om några veckor går de in i sin ”ute-period” och arbetet kommer att flyttas över till kontakter via internet.

Klagar jag?

Nej – det vore dumt att göra. Snedbalansen mellan höstar och vårar är det normala och denhär gången har det varit så onormalt normalt att jag borde känna mig belåten med lite respit. Men det är inte känslan. I stället har en viss nedstämdhet drabbat mig som egentligen kunde varva ner med lindrigare veckor och nu ha tid till läsning och eftertanke, ha möjlighet att lätta på den inre gasen ned till någon sorts normalvarv och kanske rentav plocka ut kompledigheten för konfafotbollen i augusti.  Men det är som om den där inre gasen hängt sig på nåt sätt. Tankemotorn varvar på – med en viss nedstämdhet som följd.

Och när det till detta kommer sådant som låg bakom inläggen ett blogginläggs öde och undersittarens öde eller skriverier om korkade bråk i kyrkan (Visby stift) eller nyheter om kompetenta kollegor som blir utlösta och tvingas att sluta eller material som anlände i höstas visar att Grundkursen som vi jobbar så hårt och helhjärtat med är ifrågasatt inom ramen för kyrkans framtida utbildningssystem och vi om ett tag skall överlägga kring den situationen – då blir jag inte mer uppåt. Faktiskt.
Så denna dag blev en seg dag.

Det här var ju inget kul blogginlägg!

Tur att Tyra finns!!
Idag berättade hon i telefon att hon på dagis åkt skidor.
Fullt begripligt sedan pappan översatt.

En god nyhet!
Från Centern!!
Otroligt!!!

I mitt blogginlägg dagen cyklar av den 8 november förra året skrev jag om en debatt som följde på att Sverige med en aktiv nej-röst agerade mot Palestinas upptagande i UNESCO. Palestina kom dock med i alla fall trots vårt, USA:s och andras aktiva småsinta motstånd.

I inlägget spekulerade jag om regeringspartiernas hållning med följande ord:
På samma sätt (som tidningen Dagen) är det med ”Krist”demokraterna som av hänsyn till 4%-nivån inte tydligt markerar tilltron till den så kallade tvåstatslösningen med ett successivt framväxande självständigt Palestina. Skulle man göra det skulle ytterligare en del av de få väljare man har ta sin mats ur skolan. I Folkpartiet också nära 4% är det väl den anti-palestinska hållningen det enda som återstår av ett gammalt frikyrkofärgat så kallat frisinne. Moderaterna tyckte säkert frågan var av mindre vikt och avstod från att tillsammans med oppositionen köra över sina småpartier. Centern har aldrig begripit sig på utlandet.

Idag ändrar jag uppfattningen i citatets sista mening.
Centern byter fot och det avslöjas i en artikel i Dagens Nyheter – här. Läs den artikeln. God argumentation!
Förvånad och glad säger jag: Det var oväntat!

Det är inte helt otroligt att åtminstone delar av Moderaterna nu följer med. Carl Bildt – Lundin Oil eller inte – har faktiskt erfarenhet från Balkan av konflikter och konfliktlösning och kan tänkas vilja följa Centern. Då finns det en än tydligare majoritet i Riksdagen för att Sverige positivt skall bemöta Palestinas önskan om att bli en fullvärdig medlem i FN.
Äntligen!!

Det var som ett tag sedan man såg solen. Brukar vara så i januari. Största delen av dygnet befinner hon sig under horisonten. Är det mulet och snöar syns hon inte fast hon är ovanför. Och ser man henne brukar det vara så kallt att näshåren krullar sig bara man bär sin påse komposterbart avfall till den bruna soptunnan. Men idag syntes hon – solen.
Hur solen är en hon kan man läsa om här.

Dessutom var det var inte tokkallt. Inte ens minus 10. Så det blev Skidor på! Två par – fast inte samtidigt. Löparskidorna skulle användas först vilket innebar vallning. Inga problem när det är ett tydligt kallföre. In med planken i bilen tillsammans med madammens par och mitt nya par vallningsfria turskidor med enkoma skidskor. Och så iväg!

Första mål: Älvsby folkhögskola där turskidorna lämnades.
Andra mål: Dalen! Parkeringen vid järnvägsviaduktenär en bra plats att kliva på det spårsystem som binder ihop hela systemet mellan folkhögskolan och Kanisberget. Fast där var det kallare. Runt skolan och i Dalen alltså. Minus 13-14-15 typ. Men det stoppade inte oss. Näddå!! Nu skulle det skidras.

Madammen stack före. Lika bra är det. Vi befinner oss på helt olika punkter vad gäller hur mycket tid och hur lång sträcka som behövs innan kollapsen infinner sig. I det avseendet är jag mycket snabbare än henne och når mitt målsnöre långt innan hon gör det.

Skön polemas-tur i skogen blev det. Riktigt vackert faktiskt. Fast kärvt vad gällde glid. Det var ju kallare än beräknat. Men fäste fanns. För mig är det en huvudsak.

Vi hade alltså tillfällig separerat vilket även innebar att vi på olika sätt skulle söka oss till det samägda hemmet.  När jag åkt mig hyfsat mätt skulle jag dra mig till skolan för att där byta skidor och via skoterspår och annan icke skidpreparerad terräng ta mig till bostaden. Genom att göra så skulle de nya skidskorna ges ett skavsårsförebyggande inåkningspass. Madammen skulle när hon nått sitt träningsmål ta bilen hem och sannolikt skulle vi anlända hyfsat samtidigt – kanske jag något innan.

Fast det är ju folk i skogen! Inte i omfattningen att de hindrar åkning men känt folk stannar man ju och pratar med. Sådant tar tid. När jag väl kom mig till skolan för att byta skidpar stod brandbil och ambulans där*. Sådant måste man ju titta på. Inne i skolan befann sig en arbetskamrat att prata med. Så madammen hann hem först.

Men en skön tur blev det.

De som brukar läsa min blogg kanske minns att det runt jul figurerade ett par inlägg kring det här med att alla präster skall ha ett personligt förordnande från staten att viga. Jag skrev ett inlägg i detta utifrån vad en släkting erfarit och ett annat inlägg om turer kring det första.
Denna sak är inte (just nu) speciellt het i den inomkyrkliga debatten eller i media. Det är främst – men inte enbart – släktkopplingen som gör att den plaskar runt i mitt medvetande. I detta plaskande har jag kunnat ta del av den text och de frågor som Domkapitlen ställer till präster som begärt att staten skall ta tillbaka deras förordnande att viga. Jag planerar inte att begära att så skall ske iför min del men jag har inte kunnat undgå att fundera över hur jag kanske skulle kunna besvara frågorna i eget fall – som alltså inte är aktuellt.

Såhär skriver Domkapitlen:

Du har hos Kammarkollegiet begärt att Ditt förordnande som vigselförrättare ska återkallas och Kammarkollegiet har därefter beslutat att återkalla Ditt förordnande som vigselförrättare i Svenska kyrkan. Med anledning härav vill domkapitlet att Du senast den ... besvarar följande frågor.

1. Den som har förordnande som vigselförrättare inom Svenska kyrkan är inte skyldig att förrätta vigsel. Vilka skäl har föranlett att Du ändå avstår från det vigseluppdrag som Du fått som präst i Svenska kyrkan?

Här skulle jag inte kunna komma med något annat än ett resonemang om att jag tycker att kyrkan inte skulle ha som obligatorium för sina präster att de på entreprenad skall ha uppdraget att bedriva statlig myndighetsutövning. Jag tror att tiden är inne för civiläktenskap och jag beklagar att kyrkan valde att behålla vigselrätten. Möjligen skulle jag kunna tillägga att när man nu önskar ett måste för präster skulle detta måste omfatta de präster som Svenska kyrkan har direkt arbetsgivar- och arbetsledningsansvar för. Det skulle kunna vara en möjlighet för andra man inte har det ansvaret för – pensionerade och sådana som jag. De allra flesta av dessa – med största sannolikhet också jag – skulle ta vara på den möjligheten så länge hälsa och krafter tillåter.

2. Hur ser du på de konsekvenser som Kammarkollegiets beslut att återkalla Ditt förordnande som vigselförrättare får för Svenska kyrkan?

Till denna fråga – som liksom de bägge andra verkar vara utformad med friskt yrkesverksamt folk som jag i åtanke – skulle jag kunna nämna att då jag inte är församlings- eller stiftsanställd utan har en annan arbetsgivare – en folkhögskola – finns i min befattning som skolpräst och lärare inte uppgiften att regelbundet viga till äktenskap. Sådana förfrågningar kommer till mig enbart när par i min personliga bekantskapskrets spörjer mig och senast det skedde var för 1½ år sedan. Skulle jag framledes sakna förordnade att viga vore det en lätt sak att kommunicera till berörda par med motiveringen till exempel att jag inte ingår i den vanliga kyrkliga anställningsorganisationen med sådana uppgifter. Dessutom är det ju också möjligt att för ett speciellt tillfälle erhålla förordnande från Kammarkollegiet.
Huruvida jag skulle eller inte skulle inneha förordnande som vigselförrättare får enligt min mening därför inga märkbara konsekvenser för Svenska kyrkan*.

3. Anser Du att Kammarkollegiets beslut att återkalla Ditt förordnande som vigselförrättare kan ge konsekvenser för prästkollegiet?

Här skulle mitt svar bli ganska kortfattat: Nej. Jag ingår ju som redan sagts inte för närvarande i ett sådant prästkollegium församlingsbor vänder sig till för att vigas - det som frågan rimligen avser. Ingen kollega skulle kunna drabbas om jag inte kade Kammarkollegiets förordnande.


Detta var alltså en tankelek – härmed nedskriven.

Jag kan inte läsa noter. Förmår inte heller sjunga (rent).  Jag hör hur illa jag låter.
Pappa är inte tondöv säger äldsta dottern. Han är tonstum!
Jag är alltså liksom ingen musiker. Jag spelar inget instrument. Jag uppsöker sällan musikevenemang. Jag konsumerar inte heller en massa musik via familjens ljudapparater. Det är madammens ansvar – liksom sjungande och ibland spelande i hemmet eller annorstans.

Detta betyder givetvis inte att jag inte kan uppskatta god och skickligt framförd musik. Eller att jag inte kan ogilla det som är dåligt och låter illa. Det betyder bara att det jag vet är ett stort, viktigt och meningsfullt inslag i många människor både liv såväl som tro inte så mycket är min grej. På samma sätt som solsemestrar i Turkiet. De som gillar det får väl göra det. Jag missunnar ingen men själv far jag hellre till fjälls – typ. Jag meckar inte heller i bilar.

Hur rimmar då denna omusikalitet med att vara präst? Är inte kyrkan en tummelplats för musik i alla möjliga och omöjliga former? Det är klart det är en brist! Jag får leva med den bristen. Också andra får klara sig utan mitt musicerande – och är nog faktiskt tacksamma över det.
Då jag inte själv musicerar får det musiker tycker och menar vad gäller musiken i kyrkan i mina öron stor och avgörande betydelse. De är ju utbildade och tränade och erfarna i att bedöma vad som är bra, passande, lämpligt och möjligt i olika sammanhang. Jag kan komma med förslag och tankar utifrån textinnehåll och annat men rimligen måste det ju vara de som begriper sig som fäller avgörandet vad gäller psalmval och liknande. Det är min hållning.

Klickande runt på de bloggar jag länkar till härinvid kom jag på bloggen sofia lilly jönsson till ett inlägg jag rekommenderar läsaren att läsa. Utifrån en artikel i Dagens nyheter – här – resoneras – här – om musik och annat främst vid vigsel- och begravningsgudstjänster. Var skall kyrkan då lägga ribban? Var går gränsen när det gäller att tillmötesgå vad brudpar och sorgehus önskar? Finns det sådana gränser? Och vem skall sätta dem?

Jag lägger mig inte i diskussionen om musikens kvalitet och lämplighet ehuru jag saknar kompetens därvidlag. Men visst kan jag ha åsikter!! Jämmer och död! Jag har ju åsikter om allt och älskar att lägga näsan i andras blöt – ibland tämligen ovälkommet. Men jag böjer mig i respekt för sakkunskapen hos musikerna – de kunniga, utbildade och erfarna.
Fast  – jag tycker att det i kyrkan skall vara levande musik, inte CD-spelare eller andra mojänger. Och jag tycker den levande musiken skall spelas bra. Inte hellre än bra – även om jag ibland godtar ett litet kvalitetsoffer på amatörernas, entusiasmens och hängivenhetens altare. Och så menar jag att musiken skall vara kyrklig – vad det nu är. Och folklig – vad det nu är. Den skall framför allt, förutom att vara stämd, stämma med vad den kristna tron lär och bekänner – inte bara vara ett trevligt inslag. Musik i ett kyrkorum är liksom rummet primärt en budskapsbärare, sekundärt en trivsel- eller underhållningsfaktor.

Om musikandet skriver sofia lilly jönsson bland annat såhär:
…en kyrka är antingen progressiv eller död. Kultur är det som är i ständig utveckling samtidigt som det aldrig får förlora kontakt med sina rötter. Utveckling är inte ett krampaktigt försök att ”förnya” för förnyandets skull. Det som lever utvecklas av sig själv. Den konstnär som deltar i en ständig kvalitetsdiskussion har inga svårigheter att stå stadigt på marken och pröva sina vingar i utrymmet mellan dåtid, nutid och framtid.
Jag håller med henne!

Om man i citatet byter ut orden kultur och konstnär mot teologi och förkunnare eller präst blir det också klokt sagt. Men det är en annan diskussion.

En person har tyckt till om att det gått några dagar sedan jag senast skrev. Det kan ju knappast betraktas som en folkstorm. Tre-fyra dagars uppehåll är ju inte så farligt. Av olika rutiga skäl och randiga orsaker har jag inte drabbats av skrivklåda – faktiskt har jag till och med funderat över att helt sluta blogga.
Men då jag nu är en allmänt undergiven typ villig att gå medmänniskor till mötes vill jag söka pränta några rader – särskilt då jag i morse faktiskt fann något att reta upp mig på.

I filmen Pirates of the Caribbean – jag menar här den första av flera med allt efter hand dalande kvalitet – dyker då och då upp hänvisningar till någon form av codex för hur pirater skall pirata. I en del av dessa vevor kommer en tolkningsproblematik fram kring om man alltid och allestädes som strikta regler skall följa codexen eller om skall man uppfatta den mer som vägledning, en guideline, för sitt agerande. Just den tematiken är sannolikt den mest, och därmed enda, djupsinniga saken i filmen. Alltså om ett regelverk skall uppfattas som ovillkorligt bokstavligt eller vara till mer generell vägledning?

I dagens Lokala Världsblad* påminns vi om denna principiella problematik – nu betydligt viktigare än i en spelfilm. Man kan läsa om det här och här. I korthet kan sägas att regler Migrationsverket använder säger att brudgummen i det bröllop vi bevistade i våras – läs här – nu måste lämna sin gravida hustru här i Sverige för att fara tillbaka till Irak för att där på svenska ambassaden söka inresa till Sverige för att kunna leva med sin familj som när hela karusellen snurrat har utökats med det barn de nu väntar. Så säger regelverket att det ska gå till. Säger regelverket så skall reglerna följas! Sådetså! är regeltolkarnas besked.

Fast på hemsidan för svenska ambassaden i Irak kan följande intressanta text läsas:
Ambassaden för Irak handlägger inte ärenden rörande visum och uppehålls- och arbetstillstånd. För dessa ärenden hänvisas till Sveriges övriga ambassader i regionen (t.ex. Amman, Ankara/Istanbul, Damaskus eller Teheran). Ambassaden har inga besökstider för allmänheten. 

Det betyder ju att de förhållanden som regelverket förutsätter – en fungerande ambassad – inte föreligger. Ska då regelverket följas till punkt och pricka? Särskilt att när det faktiskt är så att om ambassaden fungerat hade mannen enligt regelverket utan problem fått tillstånd att anhöriginvandra. Är det då inte rimligt att nu i det rådande läget se reglerna som gajdlajns och agera i enlighet med deras anda, inte deras bokstav?

För mig är svaret i sådana situatioen givet. Regler skall utformas och tillämpas för människornas skull, inte tvärtom. När förhållanden som regler normalt avser inte föreligger kan regler inte rimligtvis alltid tillämpas bokstavligt. För mig är det självklart i ett fall som detta. Och andra.

Därför återanvänder jag nu en formulering jag använt i ett annat sammanhang**. Jag låter mina ord till de beslutande på Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet i Göteborg bli samma det den stränge textilläraren sa när barnens stickningar inte blev som de skulle:

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

Läste på lite idag om Tre Kronor. Wikipedia är ofta – men sannerligen inte alltid – en hyfsad kunskapskälla att ösa ur. Ville kolla om det skulle gå att fördjupa kopplingen mellan Trettondagsnattens hockeydramatik med Trettondagens Betlehemsvisit.

Det gick inte så bra som jag trodde. Den gamla teorin om att det var Albert av Mecklenburg som på 1300-talet drog in de Tre Kronorna i Sveriges riksvapen är tydligen numera övergiven. I den tanken skulle den gamle Albert hemmavid haft någon kyrka eller kyrkor med reliker – alltså benbitar, hårstrån, kläderpersedlar, hålfotsinlägg eller annat – kopplade till de stjärntydare, vanligen tänkt tre, som följde stjärnan till Jesus i Betlehem. Tre Kronor – symbol för Heliga Tre Konungar – skulle den vägen smugit sig in i landets heraldiska vapen för att därifrån långt senare hamna i ishockeyns dramatiska värd. Tyvärr är det nog inte så. De tre kronorna förekommer som symbol före Abbe från Mecklis. Men visst hade det varit ett fint samband – särskilt denna Trettonhelg.

Jag satt uppe i natt. Hela tiden. Hade på kvällen via radion belyssnat derbyt Luleå-Skellefteå som ju utföll till tämligen god belåtenhet. Luleåseger innan full tid hade varit det bästa. Från den matchen till TV-soffan för Finland-Kanada – bronsmatch i junior-VM. Tyvärr däng för lejonen. Hade så gärna sett Kanada medaljlöst.

Sedan klockan två finalrafflet Tre Kronor mot Ryssland. I tre och en halv period!! Fatta hur lite sömn det blev. Inte bara sent/tidigt utan också klart svårt att somna med kommentatorsvrålet Jaaaa! Jaaaa! Sverige är världsmästare! Sverige är världsmästare! Sverige är världsmästare! Jaaaa! ringande i öronen tillsammans med nästan den mest falsksjungna Du gamla, du fria jag någonsin hört.

Dock: Trettondagen är Trettondagen så till kyrkan vandrades det för fokus på de andra Tre Kronorna. Välmatad gudstjänst. Skulle säga att det var, om man använder Kyrkohandbokens terminologi, en Söndagsmässa med infogat dop. Eller kanske än hellre Familjemässa med infogat dop. Ungefär.

Det var en fin gudstjänst med mycket folk, många barn. Och allt med!!
Dopets sakrament som infogade ett näpet litet tvillingpar i den befrielse Jesus skapat med sin död och uppståndelse.
Evangeliet – i dramatiserad och kommenterad form – hämtat ur Matteus kapitel två om hur Gud blev människa för att befria oss och att stjärntydarna nådde fram till miraklet.
Mässa där del i Jesus och det han bär med sig muntligen kunde tas emot av var och en som så önskade.
Bön med möjlighet att tända ljus – flitigt nyttjat.

Men hur blir det om man har dop när det är Mässa? Fungerar det?

Jo, faktiskt. Visst var det så att de allra flesta i det stora dopföljet inte regelbundet ses nöta kyrkbänkar om söndagarna och nog kan kategoriseras som kyrk-ovana. Så är det ju med de flesta dopföljen. Men flera av dem, inte alla, valde att också kommunicera, alltså ta emot Jesus kropp och blod. Den observationen har jag gjort förr. Alltså att när människor som inte brukar komma sig till gudstjänst väl av någon anledning hamnar i en så blir det påfallande många som väljer att ”delta ända fram” – om man får uttrycka sig så. Det är kyrktröskeln människor finner hög – bildligt talat. Är man väl innanför den finns ingen kortrappa – fortfarande bildligt talat, i Älvsby kyrka dessutom bokstavligt.

Är man väl inne är det alltså många som väljer att inte ransonera sig själva utan i stället ta emot allt det som erbjuds, både Ordet och Sakramentet. Därför skall det inte snålas. Naturligtvis ska alltid allt fram. Fast så är det inte i Svenska kyrkan. Många helger ransonerar de som är ansvariga för gudstjänstlivet vad de erbjuder de människor som kommer. Man dukar inte. Firar inte Mässa.
Jag förstår inte anledningen att på det sätter ransonera Guds gåvor.

Att nuförtiden dammsuga på Trettondagsafton är en helt annan upplevelse än det var för ett par år sedan då rassel och rissel fyllde snabeldrakens munstycke, rör och slang*. Idag saknas det ljudet och man får nöja sig med Elektroluxmotorn och en stereo som söker överrösta denna. Orsaken till detta är vad många skulle mena vara något av ett helgerån. Med det menas då givetvis inte att det är någon som heter Helge som rånat någon alternativt blivit rånad. I stället handlar det om något som en del julpurister menar vara en i vardagsrummet hänsynslös handling, ett van-helgande, en skändlighet, ett nidingsdåd**. Vad? Jo – en plastgran!

Just det! Vi har numera en gran som inte till Trettonhelgen barrat av sig hälften av de glesa grenarnas grönska. Vi har en gran som inte på Trettondagsafton fyller en halv dammsugarpåse. Vi har en gran som om någon vecka kan tas isär och placeras i sin kartong för att återanvändas kommande december. Vi har inte en gran av förnyelsebar förgänglig vegitationstyp utan en som är framställd av fossila produkter och är okomposterbar.

Jag tillstår gärna att jag var lite skeptisk inför bytet. Det finns en charm att i sträng kyla pulsa omkring i skogen för att leta upp ett lämpligt friskt och snyggt träd att avliva och ta hem för torkning i hörnet bakom chiffonjen. Givetvis har våra årliga pulsanden inte skett olovandes. Redan från början av vårt liv här i Älvsbyn har vi haft tillstånd av en markägare att leta på hans mark. Det första året – julen 1978 – uttryckte han förvåning över vilken praktfull gran vi hittat. När vi beskrev var det stått sade han lakoniskt: Nog är granen snygg men inte är den tagen på min skog. Vi bekände därför runt nyåret för rätt markägare – hans kusin – vad vi gjort och fick tillstånd att framledes också leta på hans skifte. Skönt att slippa hålla reda på rågångar och sådant.

När barnen kom och deltog i skallgången var det faktiskt riktigt skoj även om aktionsradien krympte avsevärt med fyraåringar i söket. Med åren inställde sig känslan av att snygga granar är det förfärligt ont om och fulare blir de för varje år. Droppen kom för ett par jular sedan då en sommarsjuka på alla granar gjort alla granar om möjligt ännu fulare än vanligt. Detta fick julpuristen i mig att kapitulera och en plastbuske skaffades.

Extremt julpuristiska har vi dock aldrig varit. Jag vet folk – gamla kamrater till mig – som kör med stearinljus i skogshämtad gran. Det menar jag är extremt julpuristiskt. Rent 1800-tal. Vi har varit modernt julpuristiskt anpassade med elljus i trädet. Elljus medger ju att den hela tiden kan stå och tindra till stämningens förhöjande. Man behöver inte oroa sig ett barr för brand. Numera med plastgran brinner inte ens oron för barren.

Låt mig sammanfatta:
1. Levande ljus i skogsgran – extremt julpuristiskt.
2. Elektriska ljus i skogsgran – bara julpuristiskt.
3. Elektriska ljus i plastgran – artificiellt men funktionellt.
4. Levande ljus i plastgran – riktigt dålig idé. Fungerar bara en gång per bostad.

Med granen tänd är det strax dags att i ett dammsugat vardagsrum betitta bronsmatchen mellan Finland och Kanada i juniorhockey-VM. Sedan paus inför finalen Sverige-Ryssland klockan 2 i natt. Huvva!

Och i morgon är det Trettondag jul – Epifania på kyrkspråk – och det är efter en och annan sömntimme läge att tillsammans med andra fira gudstjänst i Älvsby kyrka – Mässa! Likt de tre stjärntydarna Matteus berättar om i sin Jesus-berättelse får vi stanna till inför att Gud för människornas skull blev människa. Trons guld, bönens rökelse och lydnadens myrra är människornas gensvar på detta. 

Vi har hunnit till stormen Emil nu. Förr bar stormar och oväder alltid kvinnonamn. Det är ändrat. Vädret har blivit könsneutralt. Inklusivt. Inte så hierarkiskt. Väldigt viktigt nuförtiden. Därför är det både pojk- och flicklågtryck som har stått på kö över Brittiska öarna den sista tiden. Väl inkomna över det svenska fädernemöderneslandet med tillhörande farochmorvatten har det blivit det sedvanliga trafikeländet liteöverallt södderövver. Men inte här i norr. Här har det bara blåst och snöat. Och snöat. Och snöat än mer. Tack vare Emil blir det snöröjning i morgon också. 2012 verkar bli ett skottår.

Junior-VM i skridskojakt på puck genomförs för närvarande i hockerepubliken Canada. Fast kanadickerna – inte kanaduckor eftersom det bara är gossar i laget – har åkt ut. Trots bra spel bara halva tredje perioden och en samtida helhjärtad men halvblind domarinsats kunde Lönnlöven inte helt elliminera ryssarnas välförtjänta ledning på 6-1. Torsk med ett mål och spel om tredje pris mot Finland. Och för full hals ivrig att inte ens ge tredjeplatsen till ett transatlantiskt lag vrålar jag: Hakka pelle, Suomen poika!

Sverige spelar final mot Ryssland – som man besegrade tidigare i turneringen. Kan bli hur rafflande som helst. Lämpligt stridsrop att vråla har jag inget. Bilden invid är en del av orginalet till  Tegnérs dikt Karl XII och några rader därifrån kan kanske passa:
Hur Svenska stålet biter
kom låt oss pröfva på.
Ur vägen, Moscoviter!
Friskt mod, I gossar blå! (och gula).

Att döma av junior-VM måste europeisk hockey vara bra när både Canada, USA och domarna blir besegrade. Logiskt sett måste det därför vara vi européer som gör NHL till världens bästa liga, inte infödingarna själva.

Ungdomslägret Livskraft Polar på och i samverkan med folkhögskolan – jag har nämnt det i tidigare inlägg – utföll till allas belåtenhet. Dominerade första sidan gårdagen Piteå-tidning och skildrades ingående längre in i blaskan. Webbvarianten har bara detta och låter tyvärr inte en och var att utan inloggning läsa hela reportaget. Snålisar!

Om den första bilden som bepryder detta inlägg kan sägas att den är en stillbild ur den film med introducerande text som man hittar på ANDRA BLOGGEN – alltså här.

På Nyårsdagen skrev jag i slutet av inlägget två eller tre:
Det tredje värt att nämna nämner jag inte än – men om ett par dagar.
Nu har det gott ett par dagar. Närstående på bägge sidor har informerats. Därför kan jag nämna det tredje värt att nämna: Äldsta dottern – Snuppan kallad som nyfödd och liten – är från och med nyåret är förlovad med sin pojkvän.

Som jag skrev i ingressen till förra inlägget: I dagarna för tre år sedan var det fullt och hett krig i Mellanöstern. För att få bukt med raketbeskjutningar mot södra Israel från det blockerade Gaza inledde israeliska försvarsmakten (IDF) flyg-, sjö- och markangrepp in i Gaza. Förlustsiffrorna skrevs till trettonhundra mot tretton.
I israelisk press tittar man tillbaka på kriget i artiklar, ledare och krönikor. Jag har kört två artiklar genom Googles översättningsfunktion och sedan putsat det hela till vad jag menar vara en bättre översättning än Googles. Den ena artikeln – förra blogginlägget – är ledaren i Jerusalem Post den 29 december 2011. Jerusalem Post är en stor dagstidning som anses stå den israeliska regeringen mycket nära. Den andra artikeln - denna – är tagen ur oppositions-tidningen Haaretz och är skriven av en korrespondent för de ockuperade områdena.
Två tidningar ger skilda bilder. 

PÅ TREÅRSDAGEN AV GAZAKRIGET MINNS VI IDF-SOLDATER SOM FÖRSTÖRDE PALESTINSKA FAMILJER

Medan Yoav Galants namn är det mest framträdande som nämns i samband med treårsdagen av Operation Gjutet Bly måste vi minns andra namnlösa soldater som vägleddes av andan hos arméns högsta chefer.

På treårsdagen av Gjutet Bly-angreppet minns vi de anonyma soldater som sköt på en röd bil där en far, Mohammed Shurrab, och hans två söner var på väg hem från sina odlingar. Det är inte rättvist att den officer som då fungerade som befälhavare för den israeliska försvarsmaktens södra kommando, generalmajor Yoav Galant, blir den enda som koms ihåg detta jubileum. Faktum är listan över stridande som bör nämnas och kommas ihåg är lång.

Vi ska komma ihåg den pilot som släppte bomben som dödade gymnasisten Mahmoud al-Ghoul och hans farbror Akram, advokat, i familjens hem i norra Gaza. Vi ska minnas de soldater som analyserar fotografier tagna från drönare och som beslutade att en lastbil med acetylentuber för svetsning, ägd av Ahmad Samur, transporterade Grad-raketer – ett beslut som ledde till en order att bomba fordonet från luften, vilket i sin tur dödade åtta personer, varav fyra minderåriga.
Vi ska minnas de soldater som förvandlade Abu Eidas familjs hem i östra Jabalya i sin bas och plats för att skjuta ifrån, och stängd in en äldre invalid, en blind kvinna och två äldre kvinnor i ett rum. Vi ska komma ihåg hur dessa soldater inte tillät dessa fyra personer att gå på toaletten på nio dagar. Vi ska minnas de soldater som föste medlemmar av familjen Samouni i ett hus och själva var placerade 80 meter från det när det var artilleribesköts med alla invånare inne, enligt order från brigadchefen Ilan Malka – en annan vi naturligtvis kommer ihåg.

Listan kan göras lång, och vi ber dem vi på grund av bristande utrymme inte nämnt om förlåtelse. Men den här gången ska vi framför allt minnas soldaterna vid en speciell postering i den östra delen av Khan Yunis.

På lördagen den 17 januari 2009 kl 08:46 (en dag innan man ställde in attackerna), fick jag följande brev från USA i min inkorg: "Min far och mina två bröder attackerades i går [fredag 16 jan] när de körde hem från sin gård. En bror [Kassab - 27] dog, men min far [Mohammed Shurrab - 64] och den återstående brodern [Ibrahim - 17] är nu sårade och strandsatta i ett område kontrollerat av IDF De attackerades mellan 13:00 till 13:30 lokal tid under tid för vapenvila. Räddningstjänsten kan inte nå dem”.
IDF tillät inte ambulans att närma detta område. Brevskrivaren Amer Shurrab trodde att ett mediatryck skulle bidra till ett tillstånd. "Vi är mycket desperata och försöker på så många vägar som möjligt för att få hjälp att nå dem. Om du vet med dig även en menig soldat som skulle kunna passa bollen genom att ringa en lokal befälhavare skulle vi verkligen uppskatta all hjälp", skrev han.
Shurrab visste inte när han skrev denna desperata vädjan till en person han inte känner att hans andra bror redan var död efter att ha blött i sin fars armar i 10 timmar. Den sörjande brodern visste inte heller att från 6 på morgonen samma lördag hade Tom, en fältarbetare för den ideella organisationen Physicians for Human Rights varit i kontakt med mig.

Detta var ett fall av död i direktsändning: Fram till att batteriet i faderns mobil dog ringde Shurrab släktingar i Gaza och USA, Röda Halvmånen och Röda Korset, Tom från PHR och lokala journalister.
Den humanitära vapenvilan, som den kallades av IDF, varade på fredagen från klockan 10 till 14, Fadern, som körde, och hans två söner passerade en IDF-kontroll och tilläts fortsätta vidare. Runt 13 de kom till Abu Zeidan snabbköpet i stadsdelen Al Fukhary i östra Khan Yunis varifrån invånarna flytt i början av markattacken. Grannhuset, den största byggnaden på gatan, hade förvandlats till en armébas två veckor innan och det var från denna bas skott avfyrade mot Shurrab-bilen. Sårad i bröstet, tog sig Kassab ur jeepen, kollapsade och dog. Ibrahim hoppade ur bilen, och blev då skadad i benet av ihållande skottlossning.
Fadern sårades i armen men lyckades dra sin överlevande son till en närliggande vägg. Han såg en stridsvagn och soldater komma och gå. Soldaterna kunde se honom. Vid 11 på kvällen, 10 timmar efter skottlossningen och fortfarande fast mot väggen, märkte fadern att hans blödande son blev kallare och att hans andning blev ansträngd. Han lyckades bära sin son tillbaka till det kulgenomborrade fordonet i hopp om att det skulle vara varmare där, men en halvtimme efter midnatt mellan fredag ​​och lördag drog sonen sitt sista andetag i sin fars armar.
Allt detta inträffade 50 eller 100 meter från soldaterna. Periodvis talade den nyligen sörjande fadern i telefon med Tom som, stationerad i sitt hem i Tel Aviv hela natten, samverkade med i Röda Korset i försök att övertala armén att låta en ambulans komma direkt till platsen. Det europeiska sjukhuset i Gaza är beläget cirka två kilometer, en eller två minuters färd från området.
Runt 9:30 på lördagsmorgonen informerades Tom om att IDF hade gett tillstånd för ambulans att komma vid middagstid på dagen.

Dåförtiden förmedlade IDF talesman att det "generellt under vapenvilan öppnade IDF eld först när raketer avfyrades mot Israel eller skott avlossades mot IDF. Vi har inte möjlighet att utreda eller inhämta fakta för varje incident, eller att bekräfta eller förneka all information som kommit till vår kännedom. Ambulansens tillträde kunde endast tillåtas efter att en bedömning gjorts av situationen på fältet och att ett beslut fattats om att förhållandena medgav sådant tillträde. De skadade personerna [!] evakuerades av det palestinska hälsoministeriet och fördes till sjukhuset i Rafah”.

Jag minns väl de anonyma soldater som förintade familjen Shurrab. När jag kom till platsen den 24 januari upptäckte jag att de, i det palestinska hem varifrån de avfyrade skotten mot familjen, hade lämnat efter sig inte bara den vanliga förstörelsen och den vanliga avföringen. De har också lämnat efter sig inskriptionen, "Kahane hade rätt".

I dagarna för tre år sedan var det fullt och hett krig i Mellanöstern. För att få bukt med raketbeskjutningar mot södra Israel från det blockerade Gaza inledde israeliska försvarsmakten (IDF) flyg-, sjö- och markangrepp in i Gaza. Förlustsiffrorna skrevs till trettonhundra mot tretton.
I israelisk press tittar man tillbaka på kriget i artiklar, ledare och krönikor. Jag har kört två artiklar genom Googles översättningsfunktion och sedan putsat det hela till vad jag menar vara en bättre översättning än Googles. Den ena artikeln – denna – är ledaren i Jerusalem Post den 29 december 2011. Jerusalem Post är en stor dagstidning som anses stå den israeliska regeringen mycket nära. Den andra artikeln – nästa blogginlägg – är tagen ur oppositions-tidningen Haaretz och är skriven av en korrespondent för de ockuperade områdena.
Två tidningar ger ganska skilda bilder. 

ATT MINNAS GJUTET BLY

Det vore riktigt fatalt att tro att Nyårsdagen är en dag man kan sitta trött i huvudet och med tom blick bara stirra framför sig. När jag påbörjar detta skrivande – första blogginlägget i nådens år 2762 ab urbe condita* – hade det gått sisådär drygt ett halvt dygn sedan jag efter att ha vakat in det nya året placerade min matta mätta lekamen mellan lakan. Flera beblogg-ningsvärda meddelanden har dock redan inställt sig för omnämnande.

Det första är att ett SMS kom igår på kvällskulan. Det var från sonen, barnbarnets fader, och löd: Tyra pekade nyss på Gammelsmurfen och sa ”farfar”. Sådant gör mig blå av stolthet.

Det andra är att det inte var någon gudstjänst i Älvsby kyrka denna dag – trots dess enkeldubbelhelgighet. Nyårsdagen är egen helgdag i kyrkans år med starttemat I Jesu namn – värt att ta fasta på. Dessutom är veckodagen Söndag – dagen för Jesu uppståndelse och därför den kristna Kyrkans gudstjänstdag. Två helger i en så att säga.
Nu vet jag att Nyårsdagen inte brukar innebär kyrkrusning av större mått. Jag kan i och för sig begripa att man kan frestas att begära dispens – för det måste man – från det Kyrkoordningen stadgar i kapitel 17 § 3: I varje församling skall det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. Ändå funderar jag om det var rätt val man gjorde när man sökte dispensen. Söndag är ju i alla fall söndag och dessutom ligger detta år inte en massa rörliga helgdagar jättenära. Annandagen var ju i måndags och Trettondagen blir på fredag.

Att be i kyrkan och tända ett ljus för det nya året är ju ändå OK!
Så tänkte jag och sparkade iväg strax före 11 för att stanna till där innan jag for vidare för att tända på mamma och pappas grav samt inhandla mjölk och snus.
Jag resonerade vidare: Kanske finns det folk där i alla fall, sådana som inte snappat att det inte är nåt eller nån beredd att berätta för ickesnappare att det är inställt. Hur som helst är ju kyrkan öppen – som den brukar vara.

Strax före 11 var jag där. Ingen meddelande lapp på dörren. Men kyrkan öppen. Tom. Jag tände ett ljus i ljusbäraren och satte mig ned.
11.02 öppnades dörren. En person kom. Såg ut att bli osäker. Vi pratade. Han var från Etiopien och hade bommat predikoturerna – självfallet. Agerat utifrån att det var Söndag – typ. Jag sa – vi samtalade på engelska – hur det var med Nyårsdagen men betonade att kyrkan var öppen att vara i och be i. Han föll på knä vid altarringen och bad. Om vad vet jag inte. Jag gick och tände altarljusen.
11.05 kom en till. En så kallad hemvändare bosatt på annan ort och nu i avsikt att fira Mässa i sin hemkyrka på Söndagen. Bekant. Vi hälsade på varandra. Jag berättade samma sak som för honom från Etiopien som nu var klar och kom fram till oss. Vi konstaterade att vi var tre och att vi, då Jesus sagt att varhelst två eller tre är samlade i mitt namn är jag hos dem, också hade Jesus ibland oss. Etiopiern tryckte våra händer och gick. Och jag och den andre satte oss ned och bad tillsammans. För det nya året. För oss själva. För människorna i bygden. För världen. I Jesu namn.
Sedan pratade vi i en dryg timme om hans studier, kommande prästvigning osv. En god stund i kyrkan, alltså! Vi skildes, jag släckte altarljusen och for vidare till graven och inköpen.

Jag tror det är en poäng att vara envis med den nämnda tredje paragrafen: I varje församling skall det firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar. Kanske behöver man inte en dag som Nyårsdagen ha full gudstjänst. I vart fall inte om den infaller en tisdag eller så. Men jag är klart tveksam om man helt skall ställa in. Alla läser ju inte annonseringar. Eller drar av utebliven annonsering slutsatsen att det inget är. Bättre är att fira gudstjänst. Eller åtminstone ha den öppna kyrkan bemannad - kanske 10.30-13.00 – för bön och samtal. I Jesu namn.

Det tredje värt att nämna nämner jag inte än - men om ett par dagar.

Kategori för detta inlägg??? Hmmm???
Mycket kyrka blev det så Församling känns ganska aktuellt.
Men lilla Tyra trumfar allt när Farfar funderar!!!