stigstrombergsson

Jag kan inte läsa noter. Förmår inte heller sjunga (rent).  Jag hör hur illa jag låter.
Pappa är inte tondöv säger äldsta dottern. Han är tonstum!
Jag är alltså liksom ingen musiker. Jag spelar inget instrument. Jag uppsöker sällan musikevenemang. Jag konsumerar inte heller en massa musik via familjens ljudapparater. Det är madammens ansvar – liksom sjungande och ibland spelande i hemmet eller annorstans.

Detta betyder givetvis inte att jag inte kan uppskatta god och skickligt framförd musik. Eller att jag inte kan ogilla det som är dåligt och låter illa. Det betyder bara att det jag vet är ett stort, viktigt och meningsfullt inslag i många människor både liv såväl som tro inte så mycket är min grej. På samma sätt som solsemestrar i Turkiet. De som gillar det får väl göra det. Jag missunnar ingen men själv far jag hellre till fjälls – typ. Jag meckar inte heller i bilar.

Hur rimmar då denna omusikalitet med att vara präst? Är inte kyrkan en tummelplats för musik i alla möjliga och omöjliga former? Det är klart det är en brist! Jag får leva med den bristen. Också andra får klara sig utan mitt musicerande – och är nog faktiskt tacksamma över det.
Då jag inte själv musicerar får det musiker tycker och menar vad gäller musiken i kyrkan i mina öron stor och avgörande betydelse. De är ju utbildade och tränade och erfarna i att bedöma vad som är bra, passande, lämpligt och möjligt i olika sammanhang. Jag kan komma med förslag och tankar utifrån textinnehåll och annat men rimligen måste det ju vara de som begriper sig som fäller avgörandet vad gäller psalmval och liknande. Det är min hållning.

Klickande runt på de bloggar jag länkar till härinvid kom jag på bloggen sofia lilly jönsson till ett inlägg jag rekommenderar läsaren att läsa. Utifrån en artikel i Dagens nyheter – här – resoneras – här – om musik och annat främst vid vigsel- och begravningsgudstjänster. Var skall kyrkan då lägga ribban? Var går gränsen när det gäller att tillmötesgå vad brudpar och sorgehus önskar? Finns det sådana gränser? Och vem skall sätta dem?

Jag lägger mig inte i diskussionen om musikens kvalitet och lämplighet ehuru jag saknar kompetens därvidlag. Men visst kan jag ha åsikter!! Jämmer och död! Jag har ju åsikter om allt och älskar att lägga näsan i andras blöt – ibland tämligen ovälkommet. Men jag böjer mig i respekt för sakkunskapen hos musikerna – de kunniga, utbildade och erfarna.
Fast  – jag tycker att det i kyrkan skall vara levande musik, inte CD-spelare eller andra mojänger. Och jag tycker den levande musiken skall spelas bra. Inte hellre än bra – även om jag ibland godtar ett litet kvalitetsoffer på amatörernas, entusiasmens och hängivenhetens altare. Och så menar jag att musiken skall vara kyrklig – vad det nu är. Och folklig – vad det nu är. Den skall framför allt, förutom att vara stämd, stämma med vad den kristna tron lär och bekänner – inte bara vara ett trevligt inslag. Musik i ett kyrkorum är liksom rummet primärt en budskapsbärare, sekundärt en trivsel- eller underhållningsfaktor.

Om musikandet skriver sofia lilly jönsson bland annat såhär:
…en kyrka är antingen progressiv eller död. Kultur är det som är i ständig utveckling samtidigt som det aldrig får förlora kontakt med sina rötter. Utveckling är inte ett krampaktigt försök att ”förnya” för förnyandets skull. Det som lever utvecklas av sig själv. Den konstnär som deltar i en ständig kvalitetsdiskussion har inga svårigheter att stå stadigt på marken och pröva sina vingar i utrymmet mellan dåtid, nutid och framtid.
Jag håller med henne!

Om man i citatet byter ut orden kultur och konstnär mot teologi och förkunnare eller präst blir det också klokt sagt. Men det är en annan diskussion.