stigstrombergsson

Detta inlägg kan ses som både ett inlägg i sig och som en lååång egen kommentar i den kommentardialog som följt på bloggens förra inlägg.

---

Det är sannerligen svårt att göra folk belåtna!

Nu var det inte av anledningen att göra folk belåtna jag skrev om hur vi på folkhögskolan uppmärksammade Förintelsens minnesdag den 27 januari. Jag skrev för att vi gjorde det och för att det är viktigt att göra det. Nazismens brott får inte falla i glömska! När så sker slappnar vi i uppmärksamhet och saken händer på nytt.

När jag här på bloggen skriver om mänskliga rättigheter, segregation, konflikt och liknande och då berör situationen Israel-Palestina brukar signaturerna BR, A-K Roth och EL i kommentarer ibland anmäla avvikande mening. De brukar värdera sakerna ganska annorlunda jämfört med vad jag eller personer jag citerar eller refererar till gör. Jag anses inte sällan av dessa ensidig och partisk. Det har till och med hänt att tillmälen som anti-semit, israelhatare och annat förekommit – inte generellt men då och då.
Med sådana erfarenheter i ryggen kunde jag inte låta bli att tänka Blir de belåtna nu? när jag i förra inlägget skrev om Förintelsens minnesdag. I kommentarerna till det inlägget kan läsaren se hur det gick. Det är sannerligen svårt att göra folk belåtna.

Hur tänker jag då? Och varför?

Alla tankar om Förintelsen och orsaker till dessa tankar ryms inte i en kommentar. Inte ens i ett blogginlägg. Men några funderingar vill jag dela med mig av.

Som uppvuxen svensk född på 1950-talet och med nyfikenhet på historia har jag getts min beskärda del av kunskap om nazismen, Andra världskriget och Förintelsen. Det är oundvikligt. Genom skola och intresse blev jag – faktiskt nog mer än de flesta – medveten om sakerna men med den begränsningen att insikten hade karaktär av siffror på antalet döda, kännedom om politiska ledare samt kartor över militära operationer. Då Sverige var på sidan om kriget är jag likt de allra flesta svenskar skonad från att ha stupade eller försvunna släktingar som personlig direktkoppling vare sig till kriget eller Förintelsen. Min svärfar, ett par äldre farbröder och en morbror var i den så kallade Beredskapen någonstans i Sverige och de var, tillsammans med en till USA utvandrad farbror som stred och överlevde i Stilla havet, den mest direkta kopplingen till händelserna på 1930- och 1940-talen. Jag visste vad som hänt men det var teoretisk vetskap. Och jag ansåg att nazismens brott mot mänskligheten var oerhörda och jag tyckte att sådant inte skall förekomma någonstans. Just de sakerna – veta, anse och tycka – är i någon mening teoretiska aktiviteter, något som sker i huvudet.

Att jag hela tiden varit kristen och till detta läst teologi minskar ju minsann inte kunskapen om och intresset för judendomen med dess innehåll och historia. Den kristna kyrkans Bibel är ju till två tredjedelar direkt adopterad från judarna och till sin sista tredjedel skriven av judar om en jude – Jesus alltså.

Den studieresa jag fick göra till Auschwitz augusti 2007 gav en erfarenhet som på ett viktigt sätt kompletterade huvudet med mage och hjärta. Inte hade jag varit hjärtlös och fri från illamående tidigare men vandringarna i Auschwitz och Birkenau och de judiska kvarteren i Krakow gav känsla och insikt till det som tidigare i stor utsträckning varit fakta, om än viktiga sådana.

Polenresan, ett besök i Berlin med den stadens Förintelsemonument och museum över judarnas öde, Förintelsemuseet i Jerusalem samt böcker, artiklar och erfarenhetsutbyte med andra förstärker givetvis hela tiden både kunskap och känsla.

Med sådant i kroppen är det min bestämda mening

att det vi högtidlighåller den 27 januari – judarnas sekellånga lidande med kulmen i nazismens brott under 1940-talet – inte på något sätt förringas av att man samtidigt uppmärksammar också andra och liknande händelser både tidigare och senare – även om dessa till sin volym inte har samma nivå.
att den heder och ära som tillkommer europas judar inte späs ut när man också talar om andra folkmord och annan diskriminering.
att det vidriga i nazismens människosyn inte blir mindre vidrigt av att man är vaken inför tendenser och tänkbara förstadier till liknande saker på annat håll och i andra tider. Tvärtom! 
att Förintelsens offer hedras mer när vi på grund av deras lidande och öde blir än mer alerta när liknande saker sker.
att det är viktigt att upprepa vad jag menar vara ropet från Auschwitz:

Det får inte hända igen!
Det får inte drabba judarna igen!
Det får inte drabba någon igen!