stigstrombergsson

Julaftonen avfirades ungefär som skissat blev i förra inlägget. Innan resan till stifts-, residens- och barnbarnsstaden Luleå traskade jag och madammen och den hemmavarande gossen vid 11-tiden till Julbön i Älvsby kyrka. Vår vackra julkortsliknande kyrkväg kan beskådas på intilliggande bild.

Vi var inte ensamma i kyrkan. Ungefär 170 andra hade mött upp vilket gör Julaftonens samling kring krubban till helgens mest besökta gudstjänst. Levande krubba var det. Med vuxna figurer. Josef, Maria, herdar å allt. Bästa ängeln jag sett i hela mitt liv.

Hem för fika och så iväg strax efter det. Skönt nog hade värsta kylan släppt. Bara minus 26 när vi startade. I Luleå bara 21.

Kul Jul blev det. Småbarn sätter färg på arrangemanget – onekligen. En till knappt tre minuter nedredigerad filmsnutt kan betittas här. Givetvis gjorde vi mycket mer och många fler paket delades ut. Sedan vi ätit. Massor. Tillbaka i ett 27-gradigt Älvsbyn var vi lagom till att betitta den påveledda Mässan från det lilla diskreta kapellet i Rom.

Klockan ställdes på 6. Vaknar man då hinner man sedan man kännt efter och kollat utetempen förbereda sig för eventuell Otta klockan sju. Bidde inte. TV-reprisen klockan 10 dock med bra musik och mycket god förkunnelse från domprosten i Skara.

Juldagen var sedan i övrigt rena blidvädret – bara runt 20 grader kallt och lätt lätt lätt snöfall. Lite betänksamt faktiskt. När temperaturen är så låg när det är mulet och snöar kan man bara föreställa sig hur det varit om det varit klar väderlek. Så måste det ha varit i Kvikkjokk igår- Minus 38.

Annandagens gudstjänst i lokala helgedomen var – som brukligt – inte välbesökt. 12-13personer inklusive dem som brukar kallas ”kyrkobetjäningen”. Och ingen Mässa. Det är modigt. Eller övermodigt. Visserligen har Annandagen inte riktigt Guds människoblivande – på finspråk: Inkarnationen – som tema men den tar liksom ändå färg av de andra dagarna och blir en dag i Julhelgen. Att inte ens då under det helgsystem som firar hur Gud tog kropp ställa fram just denna kropp i bröd och vin är ett djärvt sätt att (inte) förvalta sakramenten – tycker jag. Fast – nog om detta och över till väsentligheterna!

Tyra och Adrian vällde just in! Föräldrarna likaså. Svackan är över. Strax och ganska omedelbart skall jag förvandlas från bloggande privatperson till fanatisk farfar. Därav inläggets kategorisering.

 

... bär det iväg! Till Luleå alltså.

När jag skriver detta är det strax efter midnatt natten mot Julafton. Allt är i princip klart för helgens eskapader som vi ser fram emot med stor förväntan. Julgröt i morgon bitti för madammen och jag tillsammans med lille gubben, alltså 21-åringen som när han var liten gick under smeknamnet Heffaklumpen. Sedan som brukligt är Julbön i Älvsby kyrka, lite kaffe och efter gravljuständning resa till stiftsstaden Luleå för julfirande tillsammans med TVÅ barnbarn. Lilla Tyra har varit med både jularna 2010 och 2011 men nu är också lillebror Adrian med. Porträttet ovan visar vad som väntar – det var dett julkort vi fick av den unga familjen detta år.

Deras föräldrar är givetvis också med liksom småbarnens morbror och gammelmorfar och gammelmormor. Fastrarna med respektive jular med de respektives familjer och mormor och morfar är någonstans i Asien. Vi blir alltså ”bara” åtta vuxna med två små som knytkalasar denna jul. Helt OK. Farfar kommer att få njuta!!

Om det i kylan blir översovning i Luleå eller inte får vi se. Gissningsvis återvänder vi till hemmet på Julaftonskvällen. Hur som haver blir det något av en liten bloggpaus nu men jag gissar att kategorin Farfar funderar kommer att användas längre fram i helgen samt under mellandagarna.

GOD JUL på dig, käre Bloggläsius!!

I lokala pastoratet har så länge jag kan minnas – alltså sedan slutet av 1970-talet – funnits tanken att det skall finnas fyra präster. I reella livet har det inte alltid varit så. När jag sommaren 1978 som ny och grön tjugofem år gammal sändes – missiverades heter det på kyrkiska – hit var den dåvarande kyrkoherden ensam. Senare under hösten anslöt ytterligare en och sommaren 79 blev vi en fulltalig kvartett i sådär tre års tid. Hösten 1983 var jag ensam präst på de fyra tjänsterna men sommaren 1985 var vi fyra igen och det höll i sig till dess jag 1991 lämnade min komministratur för att bli stiftsadjunkt i Luleå. Ett par år senare flyttade de andra tre och det blev heltomt under en höst. Ingen prälle på plats. Gudstjänster, kyrkliga handlingar* och annat klarades med inhopp av löshästar samt att jag som envisades med att fortsätta att bo på orten lånades ut på halvtid av stiftet för att ha konfirmander och en del annat.

Livet gick vidare och allt efter hand anslöt nya trupper och man blev två eller tre eller fyra eller tre eller… Jag tror du, noble Bloggläsius, fattar galoppen. Det är ganska vanligt att det är så i församlingar. Alla tjänster man budgeterar för är inte alltid tillsatta men hela eller åtminstone det mesta av de olika arbetsuppgifterna klaras av i alla fall. Faktiskt. Och budgeterade medel blir kvar och används till annat eller bara sparas.

Lokalpastoratets läge idag är att man är tre fast man budgeterat för fyra. I vart fall för 2013. Den av komministrarna som bär samma välklingande förnamn som jag själv har förflyttat sig till en kyrkoherdetjänst i södra stiftsdelen och var tjänstledig under hösten för att pröva detta. Då han teoretiskt sett skulle kunnat komma tillbaka och hävda sin tjänst budgeterades för fyra prällar nästa år även om man i församlingen mellan skål och vägg då och då talat om att gå ner på tre. Helt ologiskt vore inte detta. Själva kommunen har vissa men inte alla år negativ befolkningsutveckling. Av dem som bebor orten är det en långsamt växande minoritet som inte tillhör kyrkan. Församlingen krymper alltså och med det ekonomin och med den möjligheten att på sikt förbli fyra. Jag känner inte exakt till hur man tänker. Spekulerar jag ser jag att tre kanske är framtidens väg. Eller fyra. Eller något däremellan typ tre och en halv.**

Då man – detta är min egen teori – i budget rymmer fyra men på sikt kanske funderar kring annat väljer man att söka en visstidsanställd komminister under 2013. Annonsen kom i övergårdagens*** Kyrkans tidning. Intressant att läsa kvalifikationerna. Av det som annonsen punktar upp är det bara en faktor jag bombsäkert vet att jag skulle uppfylla: Körkort – fatalt nog även för tung motorcykel fast jag aldrig kört sådan.

I vart fall är det nu kvällen före dagen före Dopparedagen kallare än minus 30. Yngre dottern med levnadskamrat kom igår kväll och har just placerats på försenat södergående tåg i avsikt att fira jul med hans föräldrar i Hälsingland. Själva ”laddar” vi för Luleå i övermorgon.

*  Med Kyrkliga handlingar avses främst Dop-, Vigsel- och Begravningsgudstjäster.

**  För tydlighetens och fullständighetens skull skall sägas

att den tjänst jag har som skolpräst på folkhögskolan ligger helt på sidan om församlingens tjänstgöringsorganisation,

att den inomkyrkliga rörelsen EFS har en präst på halvtid och

att det på orten finns ytterligare en prästvigd (för EFS) som är egenföretagare i bemanningsbranschen.

***  Något av barnen – vill minnas att det var en av pojkarna – myntade som liten detta begrepp. Heter dagen efter i morgon övermorgon är det väl rimligt att anta att dagen innan igår heter övergår – eller?

Klockan är 15.11 och jag vet:

Jag har just kollat tidningen The Auklander i Nya Zealand.

På den hemsidan står det 22 dec.

Jorden gick alltså inte under.

Nu måste jag köpa julklappar!

För en tid sedan skrev prästen Annika Borg en artikel i tidningen Dagen om vad hon tyckte var sned rapportering om konflikten Israel-Palestina. Nyhetsflödet från den senaste skottväxlingen ur och in i Gaza skapade hennes artikel liksom att de palestinska kristnas Kairos-dokument som var på tapeten i Kyrkomötet. Borgs artikel kan läsas här.

Nu skriver en annan präst – Kjell Jonasson – ett svar på hennes artikel och bemöter både hennes beskrivning av konflikten och hennes beskrivning av Kairosdokumentet. Jonassons artikel hittar man här.

Läsaren må själv bedöma.

Jag har läst det omtalade Kairos-dokumentet – som finns här.

Jag vet att Jonasson levt i området flera år medan Borg mer ser på TV.

Jonasson känner personligen en del av författarna bakom dokumentet men Borg knappt verkar ha fattat det hon (hastigt?) läst.

Läsaren må ta del av det präster i luven skriver – och själv bedöma.

Min bedömning är klar.

I slutet av förra månaden bad den Palestinska Myndigheten att FN:s Generalförsamling skulle bevilja den en uppgraderad status, en nivå som ger palestinierna tillträde till en del nya internationella organ. Generalförsamlingen biföll önskemålet – också Sverige röstade för – vilket innebär att Palestina nu till exempel skulle kunna vädja till Internationella domstolen i Hag och liknande. Viktigt att veta är att det Palestina som har denna status i FN är det Fatah-PLO-ledda Palestina på Västbanken, inte det Hamas-styrda Gaza.

Den israeliska regeringen reagerade häftigt och primitivt. Med hycklande upprördhet över att palestinierna med att vädja till FN ensidigt sökt förändra situationen på marken beslöt man om förberedelser för 3000 nya lägenheter på ockuperat territorium – inklusive i ett område man tidigare uttryckligen lovat att låta bli att bebygga. Att en sådan ensidig expansion förändrar villkoren på marken verkar man dock inte vilja vidkännas.

Måndagens ledare (10/12) i den israeliska oppositionstidningen Haaretz berättar om ensidiga förändringar av situationen på marken av småskalig men ändå folkrättsvidrig art och detta under lång tid. Uppenbarligen gör man som man vill – man har ju makt och medel.

Google gjorde en råöversättning som jag finputsat. Originalet kan läsas här.

UTTORKNING AV PALESTINIERNA

Grundläggande moraliska principer kräver att Israel slutar förstöra cisterner nödvändiga för dussintals palestinska samhällens existens.

Sedan början av året har Israel förstört 35 regnvattencisterner som används av palestinska samhällen, 20 av dem runt Hebron och södra Hebron Hills. Under 2011 förstörde Israel 15 cisterner och under de föregående 18 månaderna 29. I många av dessa fall var det som förstördes gamla cisterner som tjänat förfäderna till invånarna i dessa samhällen och som nyligen restaurerats med stöd från EU. Cisternerna visar på kontinuerligt palestinskt boende långt före 1948. Vanligtvis ligger de samhällen vars cisterner förstörts på kort avstånd från bosättningar och icke auktoriserade utposter vilka har ordentlig vattenförsörjning. Vid samma tillfällen förstör the Civil Administration nästan alltid palestinska tält, djurfållor och lagerutrymmen för livsmedel.

Denna information baseras på data från FN: s Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, Rabbis for Human Rights och the Association of Civil Rights in Israel. Talesmannen för the Military Coordinator of Government Activities in the Territories har inte svarat på Haaretzs frågor om antalet cisterner som förstörs under de senaste två åren eller varför återställandet av en gammal cistern anses vara ett brott. Talesmannen förklarade i Haaretz den 7 december att "gräva cisterner – som innebär att infrastrukturen förändras – kräver tillstånd från auktoriserade planeringsmyndigheter". Dock hade Israel från början i sina översiktsplaner från början inte inkluderat de palestinska samhällen, de som nu är beroende av cisternerna. Därför kan de inte räkna med att få rättsliga tillstånd.

Att utlämnar palestinska samhällen till att bli bortkopplade från infrastruktur, att förklara stora områden som skjutfält och att förstöra cisterner är en del av en medveten politik sedan början av 1970-talet. Målet är att så få palestinier som möjligt skall bli kvar på det mesta av Västbanken (dagens Område C under israelisk civil och militär kontroll), att påskynda judisk bosättning och därmed göra det lättare att ansluta dessa områden till Israel.

Europeiska unionen motsätter sig Israels politik i Område C och anser att den saboterar tvåstatslösningen. EU grundar även sitt ställningstagande på internationell rätt som förbjuder sådan rivning av strukturer som lämnar befolkning utan mat och vatten och resulterar i en påtvingad avflyttning. Grundläggande moraliska principer och att undvika en frontalkrock med våra vänner kräver att Israel slutar förstöra cisterner nödvändiga för dussintals palestinska samhällens existens.

Detta veckoslut har inneburit att jag i några avseenden nått nya höjder. Inte så att sådant helt saknats tidigare i livet eller ens under hösten. Så hann jag till exempel för någon vecka sedan ut en kort tur i skidspåret innan madammen i mitt liv som är mycket mer skidig än jag fick tillfälle att pröva sina laggar. Skall jag vara ärlig var det just därför jag stack ut, just för att den 29/11 klockan fjortonnollnoll kunna ässämmässa till henne som då var på tjänsteresa i Skellefteå: Jag hann före dig. Har åkt skidor.*

Lönesamtal med chefen innebar även det nya höjder men det är i och för sig inte så märkvärdigt. De allra flesta får ju upp det något i den årliga lönerevisionen.

Barnbarnen på besök är ju givetvis en höjdare. Självklart. Den stora kutar och pratar och pysslar och sjunger medans den lille mest bara sitter och ömsom flinar och ömsom ser förbryllad ut. Jag skriver inte mer om de små liven här och nu utan hänvisar till en liten filmsnutt på ANDRA BLOGGEN – alltså här – samt konstaterar att bara detta lilla omnämnande av de två grynen samt bilden ovan kvalificerar detta inlägg till att hamna under kategorin Farfar funderar.

Jag har stått på scen!

Jodå! Just det! Rätt fattat!

Fast det har väl också hänt förr. Redan i årskurs 9 på Norra Örnässkolan i Luleå stod jag på scen. I aulan.. var betrodd med två roller i musikalen West Side Story som då och därstädes sattes upp. Två roller? Japp! I en scen var jag en i en grupp ligahuliganer som strosade runt på podiet och i en annan var jag skyltdocka i ett skrädderi. Dramaten hörde inte av sig. Inte Operan heller fast det berodde nog mest på att jag inte sjöng.

Och i fredags blev jag uppdragen på ett podium. Lätt motvilligt. Men inte ensam.

Det var såhär: Madammen i mitt liv och hennes personligt-ombud-kollega har de senaste två åren tagit för sed att i december månad bjuda mig och kollegans hustru på nåt trevligt rajtantajtan. Inte så värst farligt dock. God mat någonstans samt ett uppträdande eller nåt. Kanske är det förresten något oegentligt att använda ordet bjuda då vi ju som sambeskattade är med att finansiera saken. Men initiativet är deras.

Alltså till Luleå där vi käkade krubb för att sedan betitta revyn Aldrig får man vara glad. Det var där det hände – alltså att jag nådde nya höjder. I passivt skådespeleri.

En typ som skulle trolla eller vad det nu var kom plötsligt och målmedvetet gående mot vår sektion i salongen. Rekryterade tre frivilliga assisterande personer tilli nåt magiskt trick han planerade. Madammen, jag och hustrun till madammens kollega blev de valda och det var liksom bara att stolpa fram och hoppas på det bästa. Hans frågor Tror ni på sanndrömmar? och Tror ni på intuition? besvarades med tveksam gest betydande Kanske sisådär eller nåt. Min intuition sa i alla fall mig att varje tydligt svar troligen bara skulle innebära fler frågor så det var bäst att vara vag.

Vi fick välja var sin liten pryl ur en ask, ställa oss framför var sin grunka och sedan hålla prylen i en för honom okänd hand. I sitt artisteri skulle han då gissa i vilken hand var och en av oss höll vilken grej. Han gjorde det två gånger. Och rätt. För att sedan avsluta akten med att berätta om en intuitiv förtanke han fått om morgonen och då skrivit upp på en lapp som placerats i en låda hängande från taket. Lappen togs fram och där det stod att en person skulle välja en kotte samt ställa sig framför en ölkagge, en annan med en porslinsbit hamna framför en blomma och den tredje skulle ställa sig framför en staty samt valt en barkbit ur asken.

Naturligtvis stämde det. Fiffigt. Och till dånande applåder lämnade vi den scen som åtminstone i mitt fall innebar höjdpunkten i min magiska karriär.

*  Själva ässämmässet var dessutom något av en höjdare om man ser till antalet ord och bokstäver. Jag brukar vara betydligt mer fåordig när det kommer till fingrande på min knapparat, min Sony Ericsson K510i.

ISRAELS BESTRAFFNING

Den andra sidan sa sin sak högt och tydligt: ”Ja till en tvåstats-lösning”. Men Israels regering svarade på ett sätt som först och främst straffar Israel.

Regeringen beslutade i helgen att bygga ytterligare 3.000 bostäder i östra Jerusalem och på Västbanken samt att gå vidare med planerings och byggnationsåtgärder för E1-området mellan Jerusalem och Västbanksbosättningen Ma'aleh Adumim. Det är det sättet regeringen reagerar på FN-s Generalförsamlings beslut att erkänna Palestina som icke-medlem med observatörsstatus. Det är hur regeringen beslutat straffa palestinierna och världen.

De senare sade sin sak högt och tydligt: ”Ja till en tvåstatslösning”. Men Israels regering svarade på ett sätt som först och främst, straffar Israel. Den enda positiva aspekten av detta beslut är det faktum att Israel har erkänt att bosättningarna verkligen en bestraffning.

Detta är ett särskilt allvarligt och farligt beslut. I stället för att ta in det faktum att en omfattande majoritet nationer är trötta på den israeliska ockupationen och vill ha en palestinsk stat så förskansar sig Israel ytterligare i sin eget avvisande och fördjupar sin isolering och bristande koppling mellan sig självt och den internationella verkligheten. Istället för att dra nödvändiga slutsatser av sitt rungande nederlag drar regeringen ner Israel i fler diplomatiska katastrofer. Och istället för att gå in för uppriktiga, äkta förhandlingar med den nya observatörsstaten vänder Israel vänder ryggen åt den och åt världen.

Regeringens beslut är den sista spiken i kistan på premiärminister Benjamin Netanyahus tal vid Bar-Ilan-universitetet 2009. Det är tydligt bevis på att detta tal där han till synes accepterade två-stats-principen i verkligheten var ett bedrägeri. Vad som emellertid är särskilt häpnadsväckande är kränkningen av Israels löfte till Förenta staterna att inte bygga i E1, detta med tanke på att byggandedär skulle förhindra upprättandet av en sammanhängande palestinsk stat på Västbanken. Efter Amerika i FN stått kvar som praktiskt taget det sista stödet för Israels uppfattning belönar Israel detta med ett rungande slag i ansiktet.

Israels beslut är också ett slag i ansiktet på en annan lojal vän, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som förklarade att Tyskland avstod i omröstningen utifrån att Israel vägrar att stoppa byggandet i territorierna. Så redan innan nästa val, där de förenade "Likud-Beiteinu-programmet" presenterar en vekligt högerorienterad, extremistisk stat, har Netanyahu antytt vart han är på väg: till extremism, diplomatisk isolering, fördömande och utfrysning från världen.

Världen – också med USA den här gången – kan inte tillåta Israels arroganta svar passera i det tysta. Just detta regeringsbeslut kan bli en sporre för dem som vill överföra bosättningsfrågan till den Internationella brottmålsdomstolen i Haag som straff för Israels "bestraffning". Och nästa gång Israel behöver världens hjälp, vad gäller Iran eller något annat, kommer världen att minnas detta beslut.

--------------------

Ovanstående text är ledaren i den israeliska oppositionstidningen Haaretz 2 dec 2012. Google översätt gjorde grovgörat och jag putsade texten som på engelska kan läsas här.

Vad gäller saken? Jo:

Den 29:e uppgraderade FN:s Genralförsamling det Palestina som leds av PLO/Fatah/Abbas till observatörsstatus. I röret låg tanken: Nu kan förhandlingar mellan parterna åter komma igång. I vart fall finns hopp. Det som gjort att palestinierna inte kommit till bordet har varit att expansionen av bosättningarna hela tiden pågår men kanske skulle det nu kunna vägas upp av det positiva i den förändrade FN-statusen. Kanske kan Abbas komma i alla fall.

Det skulle kunna för Israel vara ett gyllene tillfälle till öppning, till samtal parterna emellan, kanske rentav på sikt till fred. Och ett gyllene tillfälle att genom att visa att icke-våld kan löna sig stärka de förhandlingsvilliga palestinierna gentemot deras rivaler stridstupparna i Gaza. Perfekt. För förhandlingar och fred alltså. Och sänka stödet till Hamas.

Men det tillfället väljer Israel att missa. I stället för: Vi har fattat vad världen menar. Nu förhandlar vi! Och det har vi ju sagt att vi velat hela tiden! så bestämmer man sig för att bygga ytterligare 3000 lägenheter på det område förhandlingarna skall handla om. 3000 lägenheter med 3-4-5 personer i varje.

Kan man egentligen nu klandra Abbas om han nu väljer att stanna hemma?

Kan man undvika att Hamas pekar finger och säger: Titta! Freds-snack och politik-jidder leder ingen vart. Annat är det med våra raketer!

Blir det inte allt svårare att tro att Israel vill förhandlingar och fred – egentligen?